Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove

Grandaddy
Floden leder till
stora havet
Carl Bengtsson
… Eric Gadd, som är aktuell med sitt nya självbetitlade
album.
När Jason Lytle 1992 bildade Grandaddy
kunde han inte drömma vad som
väntade. Med fjorton år, fyra album och
jordenruntresor bakom sig avslutas nu
sagan.
– Jag tror att vi alla tänkt på det ett tag,
fast vi var inte riktigt säkra. Jag tror att
när albumet var klart, insåg vi att vi inte
hade några nya svar. Det saknades på
nåt sätt entusiasm hos en del i bandet,
pengarna minskade och då blev det riktigt
jobbigt, säger Jason med en röst där
det tydligt hörs att beslutet att lägga ner
inte hunnit fastna.
För tillfället är han ändå ute för att
promota det nya albumet Just Like the
Fambly Cat som släpps i maj. Det avslutande
albumet har beskrivits som ett
best of-album, bestående av nyskrivna
låtar och Jason håller till viss del med.
– När jag bestämde mig för att påbörja
det nya albumet minns jag tydligt att jag
kollade tillbaka på Sumday från 2003
och kände att den var rätt kontrollerad.
Just då var det det enda jag var kapabel
till och på något vis visste jag att jag
skulle komma till att göra ett album som
detta, där Sumday till sist kunde fylla sitt
fulla syfte, säger han och tar ett djupt
andetag innan han fortsätter.
– Jag har sedan första skivan känt att
det måste finnas ett rimligt skäl för att
ta sig till nästa punkt. Det har resulterat i
att jag tror att man måste komma till en
punkt där det inte finns något mer. För
oss var entusiasmen slut och jag är glad
att jag har det här albumet att falla tillbaka
på. Plattan känns som en bra summering
över allt vi gjort.
Vad som händer nu när bandet splittrats
är fortfarande oklart då allt inte
sjunkit in riktigt.
– Jag försöker fundera ut något annat
sätt att presentera en del grejor. Jag vill
inte starta ett band, men jag vill gärna
göra något i mindre skala. Jag hoppas
verkligen att jag får möjligheten att spela
med vår trummis Aaron igen. Jag tror att
det finns tillräckligt med oanvänt material
som vi kanske försöker få ut.
– Jag har precis flyttat och har på så vis
fått studion i en helt ny miljö, jag tror
verkligen att det ska kunna bidra till ny
entusiasm. Allt är fortfarande väldigt
nytt, jag är inte mentalt redo att säga
”jag ska släppa ett soloalbum”. Jag försöker
att bara följa känslan. Slutet på
bandet är precis som slutet på floden och
floden i mitt sinne kanske slutar i havet
och det är ett ganska stort hav därute,
med många möjligheter.
Samuel Olsson
Adrian Mendoza
Hur känns det att släppa nytt?
– Det är ju toppenkul alltså. Faktum är att jag
gillar när hela promotiongrejen för skivan
rullar igång, jag gillar när det händer grejer.
När man jobbat med en platta i flera år, lagt
ner sin själ i det, känns det bara normalt att
man jobbar för att få det att märkas.
Du har släppt nio skivor nu, känner du aldrig
att det räcker?
– Jag känner någon slags drive som kommer
från att jag inte själv tycker att jag nått den
ultimata plattan än. Jag vill gärna att det ska
gå att jämföra med det som jag tycker är bäst
i världen, som en New Birth- eller Al Greenplatta.
Man vill ju att det ska vara så bra. Jag
tycker inte att jag kommit upp till det än och
då drivs jag vidare till att försöka igen.
Du har hållit dig väldigt nära duktiga musiker,
är det du som är dragplåstret?
– Det är en jävla ynnest att få spela med dom,
samtidigt är det väl så att jag har skapat
varumärket med att det ska vara kvalitet,
med flera låtar som är riktigt bra. Jag har väl
lyckats bygga upp ett varumärke över mitt
namn. Dessutom är jag intresserad av musiker,
jag är väl i första hand inte intresserad
av dom som är superduktiga musiker, utan
mer intresserad av dom som har ett särskilt
uttryck, som Goran Kajfes, Stefan Hjärnståhl
eller Per ”Ruskträsk” Johansson. Jag upplever
det som en ynnest att dom vill följa med och
spela mina låtar och att dom tycker att det
är roligt.
Samuel Olsson
Kan du svaret på frågan?
Vet inte. I helgen svarade jag ”jag vet inte”
för första gången i hela mitt liv. I alla fall i
en konversation som gällde musik. Jag såg
nog lika förvånad ut som jag kände mig när
mina läppar formade orden. Men rätt svar
på frågan var faktiskt att jag inte visste,
men mer på grund av att jag hade många
svar på frågan än att jag faktiskt inte hade
ett svar.
Vilket är ditt livs låt? Så löd frågan. Det
var en kille på en fest som ställde den. I
mitt huvud började White Stripes pompösa
intro till Seven Nation Army spela, och
framför mig såg jag hur jag gick fram på en
gata likt Richard Ashcroft i videon till Bitter
Sweet Symphony. Men musiken i tanken
avbröts som ett hack i en skiva av att killen
frågandes tittade på mig, antagligen för att
han väntade sig ett svar. Det där med att jag
gick på en gata och såg oberörd ut till en
grov elbas lät ju hur fånigt som helst. Och
White Stripes gällde ju bara vissa sinnesstämningar
och vissa tillfällen. Så efter en
kvälls betänketid kom jag fram till ett ynkligt
– jag vet inte. Killen brydde sig så klart
inte – han hade väl till och med glömt bort
vad han frågat flera öl tidigare. Men för mig
som är en musikälskare var det en stor och
tung fråga som förtjänade ett ordentligt
svar.
Dagen efter vaknade jag med ångest för
att jag nästan bett killen om mer betänketid.
Jag ville absolut inte vara en ” jag vet
inte – jag lyssnar på radio”-människa som
jag själv brukar kritisera så hårt. Men mitt
svar var nästan i klass med dem. Givetvis
hade den där killen skrattat på sig om han
vetat att hans fråga spökade dagen efter.
Men jag kom fram till att frågan borde ha
omformuleras. ”Vilket är ditt livs soundtrack”
borde han ha frågat istället. Då hade
jag kunnat rabbla på. Madonnas Like a
Virgin när jag dansar, alla låtar med Stevie
Wonder sommardagar när jag är kär, No
Woman No Cry med legenden Marley för att
det påminner om min pappa som fick mig
att lyssna på reggae, David Grays Babylon
som är starkt förknippad med min tripp till
Västindien där frihet utgjorde upplevelsens
nyckelord, Alphavilles Forever Young som
jag dansade tryckare till i 5:an och fortfarande
kan utantill, Phoenix Everything is
Everything som gått varm i skivspelaren
sedan första mötet. Och så I’m from Barcelonas
alla låtar som fått mig att förstå vad
nostalgi är.
Vilket är ditt livs soundtrack? Visst är
det lättare att bestämma en skiva än en låt.
Bry dig inte om vilken genre låtarna tillhör
eller att någon skrattar åt din musiksmak.
Ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Du
bestämmer själv soundtracket till ditt liv.
Skruva upp volymen
och njut!
Therese Ahlberg, ta@groove.se
www.groove.se 5