Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Groove</strong> 3 • 2006 / övriga recensioner / sida 5<br />
som Wille Crawford och Lars Winnerbäck,<br />
men verkar även ha rötter i Thåströmpunk,<br />
Lisa Ekdahl-pop och folkvisa.<br />
Jorden snurrar har stor potential utan<br />
att bli för rörande och patriotisk. Så, med<br />
några enkla grepp, som att rita om omslaget,<br />
skriva om skivtiteln och sila bort ett<br />
par suveränitets-tributer kan det bli riktigt<br />
bra.<br />
Gabriella Fäldt<br />
FRONDA<br />
Etiketten är musik<br />
FRONDA MUSIC/BONNIERAMIGO<br />
”Jag är tillbaks” gapar Fronda när man<br />
trycker play på stereon. Och sannerligen,<br />
det är han, med albumet Etiketten är<br />
musik. Fjärde skivan från Västeråsrapparen<br />
är en spretig historia med musikinfluenser<br />
från bland annat rock, techno, italiensk<br />
opera och pop. Det sistnämna hör man i<br />
förstasingeln Gå härifrån som behandlar<br />
ämnet one night stands och tips på hur<br />
man gör sig av med dem dagen efter.<br />
Ruskigt rolig och ruskigt poppig. Irritationsmomentet<br />
har ett helt vrickat Galne<br />
Gunnar-beat och är också fruktansvärt<br />
underhållande.<br />
Andra ämnen som Sebastian tar upp är<br />
det allmänna hatet mot honom och det vi<br />
i folkmun brukar kalla pengar. Antingen är<br />
han helt seriös angående pengarna eller<br />
så är han ironisk på ett ganska oförståeligt<br />
och tråkigt sätt. Hatet mot honom som<br />
stora delar av Sverige verkar dela är ganska<br />
intressant. Det finns ingen annan svensk<br />
rappare som diskuteras lika flitigt på<br />
communityn Whoa och de flesta är mycket<br />
kritiska. Snook är heller inte populära men<br />
det finns något speciellt med Fronda som<br />
väcker starka känslor. Som Fronda nämner<br />
i låten Bokstävernas baron: ”Jag blev<br />
utfryst för jag säger det jag tycker, men<br />
hjältarna i gemet, det är de som sprider<br />
rykten” så handlar det nog mycket om att<br />
han inte kompromissar utan säger det han<br />
känner för och det sticker många i ögonen.<br />
Överlag är det en mycket bra och<br />
varierande skiva och som jag skrev senast<br />
- Fronda har utvecklats! Denna gången<br />
handlar det dock mest om det musikaliska<br />
planet.<br />
Henrik Lantz<br />
ERIC GADD<br />
Eric Gadd<br />
STOCKHOLM/UNIVERSAL<br />
Den gamle soulgotlänningen Eric Gadd<br />
tycker fortfarande att världen behöver<br />
fler fjäderlätta låtar med falsettsång om<br />
kärlekens kval – och kanske har han rätt.<br />
Men i så fall borde han inte upprepa sig<br />
som han gör.<br />
Men det är nog omöjligt även om han<br />
skulle vilja uppfinna en ny Gadd. Rösten är<br />
ju densamma och de musikaliska ramarna<br />
verkar inte heller ha vidgats direkt. Ämnet<br />
i texterna är ju som sagt detsamma, kärleken<br />
kan man ju alltid sjunga lite grann<br />
om. Vågar inte räkna antalet ”love” som<br />
sjungs på denna självbetitlade, sjunde Eric<br />
Gadd-platta.<br />
Också bisarrt att på kort tid sträcklyssna<br />
nya plattor från både Prince och hans<br />
svenske lärjunge, men hos Prince finns i<br />
alla fall moderna inslag. Eric Gadd känns<br />
bara som en tidsresa till 90-talet. Petters<br />
gästspel på Paradise Peace of Mind förändrar<br />
inte den bilden.<br />
Gary Landström<br />
IAN GILLAN<br />
Gillan’s Inn<br />
IMMERGENT/PLAYGROUND<br />
Att Gillan satsar på nya inspelningar av<br />
sina gamla låtar är faktiskt inte så dumt.<br />
Utanför Deep Purple har han inte lyckats<br />
så väldigt bra och det är rätt kul att höra<br />
Unchain Your Brain, Day Late and a Dollar<br />
Short med gästande Ronnie James Dio<br />
samt Trashed från den underskattade<br />
Black Sabbath-sejouren på Born Again<br />
från 1983.<br />
Synnerligen uttjatade Purple-spår som<br />
Smoke On the Water och Speedking kunde<br />
han dock ha lämnat därhän – de bästa<br />
inspelningarna är redan gjorda.<br />
Roger Bengtsson<br />
HELL ON WHEELS<br />
<strong>The</strong> Odd Church<br />
HYBRIS/BORDER<br />
Det känns som Hell On Wheels hållit på<br />
hur länge som helst. Och jag har alltid<br />
hyst en viss respekt för dem. Det verkar<br />
ha järnkoll på vad de vill göra och varför.<br />
Och då menar jag inte bara spela Pixiespop<br />
tills de dör, det har någonting att<br />
göra med självförtroende, självständighet,<br />
integritet. Ändå är detta bara deras<br />
fjärde skiva. När jag lyssnar på den får jag<br />
känslan av det skulle kunna vara deras<br />
tionde, eller i varje fall sjunde. Det finns<br />
inget tveksamheter, det låter som Hell On<br />
Wheels, fast kanske bättre än någonsin.<br />
Och kanske har de inte tidigare haft så<br />
mycket Pixies i sig som nu. Det är i och för<br />
sig absolut inget fel, tvärtom, de gör det så<br />
bra att jag inte kan komma på något annat<br />
band som gör det bättre – inte ens Frank<br />
Black själv numera. Och jag älskade Pixies.<br />
Hell On Wheels har den där nervigheten<br />
som samtida amerikanska band saknar,<br />
det skeva och vingliga men framfört med<br />
enormt patos.<br />
Singeln Alexander sticker förstås ut<br />
vid en första lyssning. Perfekt pop (inte<br />
rock) med tjusigt Benny Anderson-piano<br />
i en refräng som, även utan ABBA, kan<br />
smälta grafit. Fast det är bara en början,<br />
Åsa Sohlgrens fantastiska svengelska och<br />
Rickard Lindgrens vibrato gifter sig med<br />
varandra gång på gång. Det finns lugnare<br />
partier, Yazoo-cover, luriga instrument,<br />
en genomtänkt produktion och en massa<br />
aaahs. ”Jag hoppades att den inte skulle<br />
ta slut”, sa min flickvän första gången vi<br />
hörde <strong>The</strong> Odd Church. Och hon bryr sig<br />
inte ens så mycket om musik.<br />
Fredrik Eriksson<br />
HELT OFF<br />
I huset<br />
JUJU/PLAYGROUND<br />
Svensk roots reggae kommer nog alltid att<br />
relateras till Peps feta skånska variant, att<br />
Helt Off använder samma dialekt känns<br />
sålunda på något sätt följdriktigt. Jens<br />
”Chords” Resch står för sången och Måns<br />
”Break Mecanix” Asplund för musiken,<br />
men precis som på första plattan från<br />
2004 finns Jason ”Timbuktu” Diakité med<br />
i leken. Denna trio gör mycket musik ihop<br />
men Helt Offs samhällskritiska reggae träffar<br />
verkligen en nerv. Fast det förutsätter<br />
självklart att man funkar med repetitiv<br />
och mjuk reggae. Känns det tråkigt<br />
kan det vara svårt att ta till sig bandets<br />
budskap. Helt Off blir mest en företeelse<br />
för de redan frälsta, inte alls som Timbuks<br />
gränsöverskridande gärning som jag tror<br />
sår fler frön i fiendeland.<br />
Gary Landström<br />
LAUREN HOFFMAN<br />
Choreography<br />
FARGO/BORDER<br />
Tredje plattan har fått vänta på sig. Ett<br />
tag såg det ut som om det inte skulle bli<br />
någon alls. Lauren började plugga igen,<br />
hittade en karl och tänkte leva ett normalt<br />
liv. Sedan mindes hon den oskyldiga passion<br />
hon såg i Jeff Buckleys röst och ska nu<br />
med varje not, varje sång försöka hedra<br />
det minnet. Ja, hon träffade Jeff en gång,<br />
han sa att om hjärtat säger att hon ska<br />
sjunga så ska hon det. Den natten förändrade<br />
hennes liv. Jag tycker ändå att det där<br />
normala livet lät som en bra idé.<br />
Annica Henriksson<br />
HOLIDAY WITH MAGGIE<br />
Welcome to Hope<br />
A WEST SIDE FABRICATION/BORDER<br />
Det är inte långt ifrån att jag köper att<br />
Holiday With Maggie är amerikaner. Men<br />
något omisskännligt svenskt sticker fram<br />
genom high school-texter och powerpopgitarrer.<br />
Därför låter det inte lika helgjutet<br />
som det borde. Undantagen existerar<br />
dock. 17 Days From Now är så läcker att<br />
jänkarna dunkar huvudet i väggen över att<br />
de inte skrev den först, och Ghost World<br />
skrattar åt dem under tiden. Men i det<br />
stora hela är Welcome to Hope alldeles<br />
för förutsägbar och innehåller för mycket<br />
instruktionsboksmaterial.<br />
Mikael Barani<br />
HOLY MADRE<br />
Holy Madre<br />
NONS RECORDS<br />
Om Håkan Hellström var amerikan på<br />
1970-talets första hälft och var sångare i<br />
<strong>The</strong> Moody Blues, då börjar vi närma oss<br />
soundet i Holy Madres aktuella platta.<br />
Holy Madre-begreppet står för ett levnadssätt<br />
som grundar sig på valfritt handlande<br />
där ting som passion, glädje, potatisodling<br />
och popmusik kan ingå. Bandets samlingsnamn<br />
och deras skivomslag (tre lantboys<br />
som leder en Palomino-häst) ger mig en<br />
direkt känsla av att musikstilen är en<br />
svensk hippie-pop. De är ett gäng svenska<br />
indierockare som spelar en ekologisk<br />
flower-power-pop.<br />
I låten Not Safe Around Here låter det<br />
som Holy Madre håller en torr gudstjänst<br />
fylld med pop-anda. Early Walks inledningstoner<br />
känns som en bra början till ett<br />
soundtrack till Björnes magasin. De första<br />
20 sekunderna i Anyone påminner starkt<br />
om Bryan Adams Summer of ’69. Bästa<br />
spåret är Boulevard vilken utger vackra<br />
akustiska molltoner med en välskapt<br />
melankolisk lyrik.<br />
Mindre barnsliga melodier hade inte<br />
skadat. Livet på landet är inte fel – men<br />
sälj hästen och satsa allt på musiken så<br />
kan nästa platta bli en fullträff.<br />
Martin Enander<br />
KJELL HÖGLUND<br />
Pandoras ask<br />
ATLANTIS/BONNIERAMIGO<br />
Jag har varit på väg att räkna ut Kjell<br />
Höglund ett antal gånger. Men det har<br />
alltid kommit något som fått mig att tänka<br />
om, något som tvingat mig tänka om.<br />
Tyvärr är Pandoras ask ingen skiva som<br />
åter får Höglund att bli en udda över- och<br />
undergroundikon. Framförallt verkar den<br />
musikaliska drivkraften inte legat på kreativitetens<br />
högsta topp. Vissa arrangemang<br />
känns igen från andra och andras låtar. Att<br />
han lånat mycket från den irländska <strong>The</strong><br />
Rare Old Mountain Dew, till exempel. Och<br />
visst är det intressant när man upptäcker<br />
såna saker. Men det har kunnat finnas<br />
så mycket mer att upptäcka. Den siande<br />
filosofens märkliga formuleringar går<br />
fortfarande att finna emellanåt, även om<br />
det alltid är något som stör. Forskaren är<br />
fri, med refrängen ”…inte tinget som de<br />
ter sig utan tinget i sig” har en genial text,<br />
men musiken känns allt tröttare för varje<br />
lyssning. Gamla vänner kommer väl närmast<br />
att vara en sån där höglundsk psalm,<br />
men utan att nå riktigt ända fram. De där<br />
magiska låtarna, de finns bara att ana, och<br />
även om texterna fortfarande kan blinka<br />
och blixtra till, visa skymten av genialitet,<br />
så räcker de inte till för att lyfta allt till de<br />
där höjderna man vill, man verkligen vill,<br />
Kjell Höglund ska se ut på oss från. De där<br />
ouppnåeliga höjderna där man kan se så