Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove

kan tycka att tiden kanske börjat springa ifrån
dem en aning. Stereolab står välklädda stilla
och experimenterar inuti sin egna lilla kokong.
För det får man ge dem, de har ett eget sound
och deras musik är lätt att känna igen, inte
minst på Laetitia Sadiers smått falska men belevade
röst med doft från det franska 60-talet.
Stereolab är varken dåliga eller irriterande
överhuvudtaget men deras musik bara rinner
av mig som vatten, studsar mot mitt hjärta
tillbaka ut bland minglande och modemedvetna
arkitektstudenter.
Isac Nordgren
THE STREETS
The Hardest Way to Make an Easy Living
PURE GROOVE/WARNER
Efter en lysande debutplatta och en bottenfrusen
uppföljare med bara en grym singel
spottar Mike Skinner nu ur sig en The Streetsplatta
som innebär nyvunnen respekt i min
bok. The Hardest Way to Make an Easy Living
sparkar och klöser som man ville att A Grand
Don’t Come for Free skulle gjort. Mike verkar
till slut ha kommit över faderns död via sin
musikaliska drivkraft (samt stora mängder
alkohol, droger och villiga brudar). Och vilket
lyft det innebär för hans musik!
För plattans 37 minuter innebär ren
njutning. Skinner är kvick, underhållande och
inspirerad när han berättar skrönor från sin
rockstjärnetillvaro. Ibland är det tänkvärt,
men oftast skruvat – verkligheten överträffar
ju som bekant dikten. Egentligen känns det
fånigt av mannen att bara referera till sin
egen glassiga tillvaro med uteslutande i-landsproblem
men det är ändå svårt att inte längta
tillbaka till Skinners urbana grime-poesi
levererat på sedvanligt struttigt manér. De
vokala insatserna av Mike, som även backas
upp av hans schmoova polare, är excellenta
och beatsen spänner från gosskörssöta till
bakgatsgrisiga. De är dansanta eller noddvänliga,
kantiga eller polerade beroende på vad
låten kräver. Allt väl avvägt för största möjliga
njutning.
Gary Landström
SWORN ENEMY
The Beginning of the End
CENTURYMEDIA/EMI
Det är ganska komiskt egentligen hur fort
man hör att ett hardcore-band är från New
York. Det är också ganska intressant hur de
alltid är från antingen Queens eller Brooklyn.
Jag menar – vem har någonsin hört om ett
hårt band från Manhattan?
Sworn Enemy är från Queens och de
följer i fotspåren från Madball, Sick Of It All,
Agnostic Front och Cro-Mags. Vilket betyder
blytung, hård och kompromisslös hardcore
med sociala texter om politik, religion och
livet på gatan.
Sworn Enemy gör det förbannat bra och
den här skivan känns väldigt genomarbetad
med väl skrivna låtar och en tung produktion.
Kanske det bästa i genren för tillfället.
Mathias Skeppstedt
TORCH BEARER
Warnaments
COLD/BORDER
Ibland så bara sitter den där, skivan som du
väntat på fast du inte visste om det. Skivan
som gör det värt alla skitplattor du lyssnar på
varje dag. Torch Bearers nya är en sådan.
Warnaments är en konceptplatta baserad
på slaget om Skagerack under Första Världskriget,
ett enormt sjöslag mellan Tyskland och
England. Skivan är en stenhård, kompromisslös
attack som inte håller tillbaka ett enda
slag. Redan från det brutala öppningsspåret
Dark Clouds Gathering genom det vackra pianot
som övergår i progg, till ren döds i Burial Waters,
Deepsome Graves till det filmiska stråkarna i
The Stale Drownings till den stenhårda avslutningen
i Sealer of Fates och övergången från
metal till flöjter till mer metal i The Blunted
Weapon håller Torch Bearer hela tiden
intensiteten högt och fokus rakt fram. Detta
är en av de mest spännande och intressanta
metal-plattor jag hört på länge.
Mathias Skeppstedt
TWILIGHT SINGERS
Powder Burns
ONE LITTLE INDIAN/BORDER
Twilight Singers väntar inte utan släpper loss
vilddjuren direkt, i rivstartande bomben I’m
Ready. Redan efter några lyssningar framstår
den som bland det bättre bandgeneralen
Greg Dulli fäst på rullband – tiden i Afghan
Whigs inkluderad. Efterföljande There’s Been
an Accident är nästan lika suverän och hade
förmodligen inte gjort bort sig på Afghan
Whigs- albumet Black Love. Med en långsamt
uppbyggd historia från en brottsplats, tuggandes
mot ett crescendo och en överraskande sångstyrka
från Greg Dullis sida.
Han jobbar fortsatt med känslorna utanpå
den svarta skjortan. Och med Powder Burns
blir den ganska ojämna coverplattan She Loves
You från 2004 plötsligt en begriplig pausunderhållning,
ett break för att kunna fylla
lungorna och ta i för fullt igen. Vilket i valda
delar stämmer bra här. Men bara bitvis – för
Greg Dulli har sedan länge blandat och gett
ganska friskt, orken i musklerna flexas inte
länge nog för att hålla hela distansen. Men
även om uthålligheten inte är den bästa så
visar sig styrkan som sagt på sina ställen. Och
då ordentligt.
Niklas Simonsson
UNAI
A Love Moderne
FORCETRACKS/AUDIONAUT
Vilket återseende. Achim Szepanskis fantastiska
label Forcetracks har tampats med en hel del
YEAH YEAH YEAHS
Show Your Bones
DRESS UP/UNIVERSAL
Jag har en högljudd och kaotisk musikalisk
bild av denna trio från någon Acceleratorspelning
men när jag återupptäcker
debut plattan Fever to Tell och dyker in i
nya Show Your Bones inser jag att de alltid
varit melodiska och kontrollerade på skiva.
Kantigheten och taggigheten från scenen
överförs inte till studion. Men vad gör det
när låtarna får chansen att charma genom
sina inneboende kvaliteter istället för
genom volym och attityd?
Show Your Bones översvämmas nämligen
av eleganta popsånger. Visst trycker
Nick Zinner ibland ner distpedalen medan
Brian Chase effektivt jagar sina trumdemoner
(i Mysteries släpper de nästan taget),
men bandet är ingen mjäkig combo utan
cojones. Karen O kan låta besatt även på
platta, men det intressanta med Yeah Yeah
Yeahs är att man aldrig riktigt vet var man
har dem. De varvar känsliga ballader med
muskliga crescendon (The Sweets är en
överväldigande episk låt som på fyra minuter
växer från den ena ytterligheten till
den andra) och skapar på så sätt en utsökt
platta där framförallt Karen O glänser som
solskimmer i en vårbäck. Hennes närvaro
framför mikrofonen är monumental, hon
är vår tids Debbie Harry. Hon liksom ”går
problem – juridiska och finansiella. Skönt att
ha den tillbaka igen. Om Erik Möller och hans
Unai haft problem låter jag vara osagt. Jag
har verkligen ingen aning. Konstateras kan
dock att det tagit sin lilla stund att följa upp
debuten Rebel Swing från 2001.
Inte för att det ens finns en liten antydan
om skrivkramp på A Love Moderne. Det låter
rent, enkelt och struttigt poppigt. Som att
sväva på små moln. Jag har nog aldrig hört
ett så romantiskt techhousealbum någonsin.
Samtidigt har inte Möller glömt dubben som
präglade debuten. Den ligger hela tiden i bakgrunden
och ger kärleksmelodierna en yta att
ta fart emot i uppåtstudsen. A Love Moderne är
för Unai vad World Industries var för Andreas
Tilliander: ett stort och modigt steg mot lite
mer kommersiellt poppiga tongångar – utan
att för en sekund ge avkall på den artistiska
friheten och den högsta kvaliteten på musiken.
Hoppas att Unai blir soundtracket till
många vårförälskelser år 2006.
Mats Almegård
USCB ALLSTARS
We Could Have Been Kings
SWINGKIDS/BORDER
Ska det va – ska det va ska! Det spritter liksom
i kroppen av glädje. USCB Allstars tredje album
gör mig störtglad. Tiomannabandet var borta
länge, men inte så länge att de hann tappa
greppet om musiken. We Could Have Been
Kings visar backbeathjältarna från Göteborg
när de är som bäst. Musiken har sina rötter i
jamaikansk ska, rocksteady och reggae. Men
kanske viktigast ändå – i hjärtat. De har en
oemotståndlig känsla för dynamik, tempot
växlar hela tiden mellan tungt sväng och
klockrena melodier.
Att lyssna på skivan är som att se dem live.
Deras glöd och entusiasm lyser igenom. Det är
snabbt och melodiöst. Bäst på plattan är Wish
You Were Dead där Partillos komp på trummorna
är genial tillsammans med träffsäker
lyrik om att bryta upp. Det är svårt att sitta
igenom” mediet på samma sätt som naturliga
tv-personligheter inger trovärdighet via
dumburken. Men det är klart, har man en
trummis och gitarrist bredvid sig som båda
är som en del av sitt instrument går väl det
mesta på räls.
Mest imponerande är ändå helheten
och gruppens låtar. Här finns ett stort antal
hits redo att kablas ut till jordens rocktörstande
generationer – Way Out är en söt
låt med självklar refräng, Phenomena flirtar
med LL Cool J:s Phenomenon och Cheated
Hearts kastar mig mellan pogodans och
kontemplation. Dudley är ett av plattans
bästa spår och avslutande nynnvänliga
Turn Into får mig att trycka igång skivan
igen. Yeah Yeah Yeahs står med Show Your
Bones som jag ser det inför sitt stora kommersiella
genombrott. Något annat vore ett
hån mot god smak. Det inser du också när
du omsluts av bandets varma famn.
Gary Landström
still till musiken samtidigt som lyriken i de
flesta fall får en att vilja gråta. För den som
lyssnar igenom plattan mer än en gång lägger
snabbt märke till att den glada och positiva
upptempomusiken döljer en lyrik fylld av
tillbakablickar över spruckna förhållanden,
krossade drömmar och en svunnen ungdom.
Så naket och så mänskligt och så djävulskt
charmigt. Plötsligt kommer Too Late for Nothing
som är en jazzig överraskning i James Brownstuk.
Albumet avslutas ganska abrupt med
den vackra She’s a Drug där gåshuden vaknar
till liv.
Jag får svårt att sitta still, svårt att vara arg,
svårt att överhuvudtaget göra något annat
än att låta rytmen ta över kroppen. En stark
längtan efter en festival med USCB Allstars gör
sig påmind. Och ska det va så ska det va deras
ska!
Therese Ahlberg
UUSITALO
Tulenkantaja
HUUME/DOTSHOP.SE
Hört talas om Sasu Ripatti? Inte? Nå, Vladislav
Delay då? Just det, vår favoritfinne som har
släppt oerhörda ambientalbum på Mille Plateaux
och som var en av de starkast lysande
stjärnorna på clicks-himlen för några år sedan.
Som under namnet Luomo gör glittrande
housedängor. Men glöm allt det där. När han
kallar sig Uusitalo då vill han göra techno.
Men inte hårdkokt 4/4 som bankar sönder
membran. Nej, Uusitalos techno är vemodigt
vacker, mänskligt mjuk och finurligt fin. Den
glider runt i en digitaliserad dimma som
inte avslöjar vikten av intrikata beats och en
ljudproduktion som bräcker det mesta. Allt
detta gör att den funkar precis lika bra på en
fullsatt klubb som i en finsk vedeldad bastu
för intensiv ensamlyssning.
Mats Almegård
LARS WINNERBÄCK
Efter nattens bränder (samlingsskiva 1996-2006)
UNIVERSAL
Samlingsskivor kan många gånger vara Guds
straff till mänskligheten. Vansinnigt trista och
rejält pretentiösa. Men, samtidigt är det nästan
omöjligt för en bra artist med en lång lista
gedigna låtar på repertoaren att misslyckas.
Det är bara att skriva ner de största hitsen på
lappar, lägga i en stor hatt, dra tio-femton
stycken, spela in och paketera snyggt. Gärna
med en komprimerad biografi i konvolutet.
Avslutningsvis en extra fin kartong och voila
– en exklusiv samlingsskiva (som garanterat
kommer att sälja).
Lars Winnerbäck har tagit alla steg i
processen och resultatet är, precis som väntat,
en snygg sammanfattning av tio år. Han
har förändrats genom åren, håret har blivit
kortare och kärleksvåndorna mildare, men
han har aldrig tappat den röda (!) tråden, det
igenkännande i texterna, de ”inte långt från
pastisch på Lundell”-liknande låtarna och den
östgötska charmen.
Albumet rymmer såväl Hjärter Dams sista
sång, Kom änglar och Elden. Som bonus, en
liveversion (från hemstaden Linköping) av Du
hade tid samt två nya låtar, Stockholms kyss
och Ingen soldat.
Efter nattens bränder är ingen unik samling,
men den innehåller allt fansen önskat sig.
Och vem kan vara missnöjd när alla ens önskningar
gått i uppfyllelse?
Gabriella Fäldt
fler recinsioner på
www.groove.se
30 Groove 3 • 2006