Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove

Pearl Jam
Still rockin’ in the
Det har gått ett och ett halvt decennium
sedan Ten etablerade dem som ett av
90-talets stora rockband. Pearl Jam har
överlevt de flesta, uppfyllt barndomsdrömmar
och blivit världsmedborgare.
Mikael Barani besöker Seattle
free world
jag befinner mig femton minuters biltur
söder om Seattle. Jag blickar ut genom ett
stort fönster som vetter mot motorvägen.
Man kommer inte ifrån den vart man än
är i den här stan. Flerfiliga vägar ser till
att den amerikanska drömmen alltid kan
ta sig fram. Framför mig sitter två personer
som vet hur livet i 90 miles per hour
fungerar.
– Hade någon sagt att jag kommer att
vara rockstjärna av Ace Frehley-format
när jag blir stor hade jag aldrig trott dem.
Det är grymt häftigt.
Pearl Jams basist Jeff Ament är på
gott humör. Han är lika mycket rutinerad
musikartist som sprallig pojke, det
klättrande hårfästet undantaget. Iklädd
en tvättblekt blå t-shirt har han en blick
och hållning som säger att han är hungrig
på frågor. Trummisen Matt Cameron ger
ett mer återhållsamt intryck och kammar
fortfarande håret i den nästintill patenterade
sidbenan.
Pearl Jam anno 2006 är ett band som
för oss svenskar i mångt och mycket tynat
bort. Många av oss minns Roskildefestivalen
2000, då åtta personer i publiken dog
under bandets spelning. Händelsen förevigades
i musik genom den oerhört rörande
låten Love Boat Captain på skivan Riot
Act. Mycket har hänt sedan dess.
När Pearl Jam nu släpper ett självbetitlat
album spolar de tillbaka tiden, till
andra sidan millennieskiftet. Ljudet är
mer avskalat än vad det varit på länge, det
låter mer åt de tidigare skivorna. Gitarrerna
har lyfts fram samtidigt som parallellerna
till Neil Young håller dem kvar i
den riktning som de alltid har haft.
– Vi hade inga planer på att göra en
rockig gitarrskiva även om det nu blev så,
säger Jeff. Denna skiva är präglad av det
som utmärker oss som liveband, gitarrsolon
och ett högt tempo. Det låter naturligt
på något sätt.
– Under inspelningen hittade vi något
som gav låtarna den där speciella känslan,
säger Matt. Dom fick liv.
pearl jam har alltid haft integritet och
värnat sin artistiska frihet, men Jeff säger
att deras förra skivbolag Sony och bandet
länge känt att de vill
gå skilda vägar innan
de gjorde slag i saken.
Jag antar att de senaste
årens ljudexperiment
inte riktigt föll storbolaget
i smaken. I och med
att de just har bytt till J
Records känner bandet sig trygga i att
bolaget kommer att ställa upp om de alla
känner att det finns låtar på skivan som
är värda att satsa stort på. Bandet har
fötts på nytt. Att skivan heter Pearl Jam
är således ingen slump.
– Vi vill på något sätt fokusera på att detta
är en ny början för oss, säger Matt. Samtidigt
som vi inte ville försöka hitta en titel
som summerar upp någon sorts generellt
tema, för det finns ett flera stycken på skivan…
ummm… hur funkar det svaret för
dig, säger han och börjar skratta.
Jeff menar att titeln skapar en viss mystik.
Han förstod inte själv alltid vad de höll
på med att skapa när de spelade in Pearl
Jam, och han ser det som lite av poängen.
– Ta en band som Led Zeppelin. Skivornas
titel stod inte på framsidan. I stället hade
de en obskyr bild som man antagligen inte
förstår om man inte är hög. Så där vill jag
att det ska vara med vår skiva. Man ska
lyssna på den flera gånger och försöka
skapa någon koppling till omslaget.
jag hade själv aldrig några bilder på
Eddie Vedder och grabbarna inne på mitt
tonårsrum, men däremot gott om planscher
på rivalerna i Nirvana. Att vara
i Seattle är en våt dröm för mig. Min
grunge-fanatism har för länge sedan gått
över, men det är ändå en speciell känsla
att gå omkring i samma stad som alstrade
det som en gång betydde mest för
mig. Här har de alla glidit omkring. Kurt
Cobain, Courtney Love, Chris Cornell
och för att inte tala om Jimi Hendrix.
Stadens betydelse för musikvärlden
har sedan dess bleknat bort. Några dagar
efter intervjun talar jag med en kvinna i
en bokaffär som bekräftar att page och
skäggstubb tillhör dinosaurierna, men
jag lyckas i varje fall se ett misstänkt
grungigt par hångla i en park.
Pearl Jam har hållit ihop genom att
inte bli allt för intima. De spenderar
sedan några år tillbaka tid isär från varandra
innan skivinspelningarna, så att
alla får vara för sig själva. Denna gång
bröt de dessutom av från studiotiden för
att spela live.
– Jag tror att vi spelade in skivan under
fem eller sex sessioner, säger Jeff fundersamt.
Albumet är inspelat under ett tidsspann
som sträcker sig över ett halvår
som bland annat varvades mer turnéer i
Kanada och Sydamerika.
Påverkar det skivan? Att den har spelats
in i omgångar?
– Ja, det finns en låt som heter Gone som
Eddie skrev under den senaste turnén,
säger Matt. Den spelade vi in direkt när
vi kom hem igen, fram till dess hade den
varit en instrumentallåt.
– Vi spelade ur oss den på direkten, fyller
Jeff i.
– Det var annorlunda mot hur inspelningarna
hade gjorts tidigare, säger Matt.
Vad hade ni för idéer om hur skivan skulle
låta?
– Vi hade ofärdiga idéer, ofärdiga låtar,
säger Jeff. Sen började alla skriva, och
till slut hade vi så många låtar att vi fick
välja bort åtta eller tio stycken som inte
kom med på skivan. Dom fanns där som
säkerhet om någon annan låt inte skulle
duga. Vi skulle kunna ha gjort en dubbelskiva,
men det hade försvagat helhetskänslan.
För bara ett par veckor sedan fanns
en idé om att korta ner låtantalet till just
kring åtta till tio stycken, men att det inte
gick eftersom skivan kändes rätt som den
var.
– Vi snackade mycket om hur det var att
lyssna på musik när vi var unga, säger
Jeff. När skivorna hade kring tio låtar
och det var lätt att sätta sig ner och lyssna
igenom ett album. Jag tror att det är
svårare nu. Folk orkar inte koncentrera
sig lika länge, och det är jobbigt för dom
att lyssna igenom en skiva på trettonfjorton
låtar.
Han stannar till i en kort stund och
funderar, Matt passar snabbt på och flikar
in sin åsikt.
– Det är nästan väntat av ett storbolagsband
att man ska ha en massa utfyllnadsmusik,
säger Matt. Att ett album ska ha
ett starkt spår som marknadsför hela
paketet. Vi ville inte göra så.
mitt eget ihopsatta sightseeing-paket
tar mig till stadsdelen Belltown. Området
var något av ett musikaliskt centrum
i stan under det tidiga 90-talet. Här ligger
bland annat The Crocodile Café som
stått värd för många flanell-konserter.
Nästa vecka ska ett par andra veteraner,
Mudhoney, spela här så stället har fortfarande
någon sorts status.
Hur minns ni dom tidiga åren?
– Det känns fint att vara associerad med
något som var på riktigt, säger Matt.
Seattle har förändrats, det var mer av en
småstad förut. En del av dess tillväxt har
med musiken att göra. När vår lokala
musikscen plötsligt blev global kunde vi
verkligen inte kalla den för vår egen längre.
Det gjordes referenser till Motown
och sånt. Det är verkligen smickrande.
– Det är en galen resa som vi fortfarande
är på, säger Jeff. Det här är verkligen det
bästa man kunde föreställa sig som liten.
Om man jämför då mot nu. Vad tycker ni
om det som sänds på tv och radio i dag?
– Det är rent skit, säger Matt. Det mediokra
är envåldshärskare och den bekväma
musiken har blivit norm.
pearl jam har aldrig varit bekväma. De
har bråkat om biljettpriser med den ame-
16 Groove 3 • 2006