Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
Backyard Babies Christina Milian The Streets Mira Craig - Groove
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Petrus<br />
Petrus, eller Niklas Andersson som han<br />
egentligen heter, tjatade till sig en gitarr i<br />
tonåren. Sedan fanns ingen återvändo.<br />
– Jag började skriva egna låtar direkt,<br />
berättar han.<br />
Som styvsint 15-åring var det givet att<br />
bli gitarrist i ett hårdrocksband men med<br />
åren har han övergått mer åt det akustiska.<br />
– Det har alltid legat mig nära hjärtat men<br />
jag har också alltid haft bred musiksmak.<br />
Det jag håller på med nu är någon slags<br />
blandning mellan akustiskt och rock.<br />
Musikintresset har följt honom sedan<br />
han lärde sig stå upprätt. Före första<br />
gitarren spelade han som sig bör blockflöjt<br />
på kommunala musikskolan. För sju<br />
år sedan vann han Göteborgstalangen.<br />
– Det är ett coolt forum för oetablerade<br />
artister och de flesta som kommer fram<br />
där är okej akter, men det är väldigt lite<br />
branschfolk där så det var inte så att det<br />
ringde folk från bokningsbolag och sådär<br />
efteråt.<br />
Debutplattan, Come What Might,<br />
gavs ut på eget initiativ via ett distributionsavtal<br />
med Playground. Den nådde<br />
affärerna i slutet av mars och har därmed<br />
inte hunnit generera några större reaktioner,<br />
inte än.<br />
– Jag är så pass oetablerad än så länge att<br />
det inte varit något extremt tryck. Skivan<br />
kommer att vara nysläppt hela våren.<br />
Men, nu ska jag den puttas på.<br />
Det första steget i marknadsföringen<br />
blir att ge sig ut på turné.<br />
– För tillfället är jag i processen att sätta<br />
ihop och repa ihop ett band.<br />
Namnet Petrus har många referenser,<br />
men anledningen till valet var en snäll<br />
morfar som bar det. Och att branschen<br />
redan har en Niklas Andersson. Musiken<br />
låter som allt och inget, det är svårt att<br />
beskriva vilket är en av Petrus huvudsakliga<br />
drivkrafter.<br />
– Min musik är universell och genrelös.<br />
Man kan lyssna oavsett om man gillar<br />
Joni Mitchell eller Slayer.<br />
Är du nöjd med skivan?<br />
– Under förutsättningarna är jag jättenöjd.<br />
Det har varit övervägande positivt.<br />
Gabriella Fäldt<br />
<strong>The</strong> Baboon Show<br />
Martin McFaul<br />
Att kärleken till musik och viljan att ta sig<br />
an nya utmaningar är två bra ingredienser<br />
för att nå fram till sina drömmar är Martin<br />
McFaul ett bra exempel på. Stolt kan han på<br />
sin meritlista räkna upp samarbetet med<br />
poeten Lina Ekdahl – där han komponerade<br />
musik till några av hennes alster vilket resulterade<br />
i ett album. Teater Bhopa-projektet är<br />
ett annat, där det av vännen och skådespelaren<br />
Lars Melin krävdes hans deltagande.<br />
– Han sa mer eller mindre att kravet för att<br />
han skulle vara med var att jag fick vara med<br />
och skapa musiken.<br />
Det är en väldigt öppen och pratglad person<br />
som sitter på andra sidan bordet på St George<br />
i Göteborg, sippandes på en mellanöl, samtidigt<br />
som hans reflektioner över olika musiker<br />
flödar ur honom likt ett uppslagsverk.<br />
– Jag lyssnar mycket på mycket olika sorts<br />
musik, det viktigaste för mig är melodierna.<br />
Jag kan gå omkring och nynna på en gammal<br />
Turtles-låt, Cole Porter, jazzstandards, Tainted<br />
Love med Soft Cell och bara njuta.<br />
Att just melodierna är viktiga känns tydligt<br />
i hans musik som han bygger upp med<br />
hjälp av sin gitarr och förmågan att låta<br />
munnen vårda varje ton likt ett barn, för<br />
att skapa en melodi som nyfiket utforskar<br />
omgivningen.<br />
– Jag nynnar ofta när jag är ute och går och<br />
det kan leda till ett stick eller nåt som jag<br />
sedan går hem och jobbar på.<br />
På albumet har han fått hjälp av en drös<br />
musiker från Göteborgstrakten, såsom Martin<br />
”<strong>The</strong> Soundtrack of Our Lives” Hederos<br />
och Jukka ”Silverbullit” Rintamäki. Tillsammans<br />
har de producerat Pop Mansion, vars<br />
namn kommer från låten Pola Opola Polina<br />
Mansion.<br />
– Det var något jag började småsjunga på,<br />
”Pola opola polina”. Jag har ingen aning vart<br />
det kommer från, det kan ha med min fru att<br />
göra, hon heter Paula – jag vet inte. Sen var<br />
det lite festligt, sätter man ihop första bokstaven<br />
i varje ord blir det POP mansion. Det är<br />
som ditt eget fantasiställe, likt Shangri-La.<br />
Samuel Olsson<br />
Ramones släppte sina tre första album inom<br />
loppet av 20 månader. <strong>The</strong> Damned gav ut<br />
sina två första LP:s med bara nio månaders<br />
mellanrum. Men det var då. Numera släpper<br />
de flesta band en skiva vartannat eller vart<br />
tredje år. Allt för att mjölka ur så mycket som<br />
möjligt ur varje utgåva.<br />
Ett nutida band som faktiskt anammat det<br />
gamla produktiva punktänket är stockholmarna<br />
i <strong>The</strong> Baboon Show. Bara sju månader<br />
efter att debuten Don’t, Don’t, Don’t släpptes<br />
kommer nu uppföljaren.<br />
– Det har varit extremt stressigt och mycket<br />
jobb, säger bandets gitarrist Håkan Sörle.<br />
Men jävligt kul.<br />
Att bandet är billigt i drift är förutsättning<br />
för täta skivsläpp.<br />
– Vi spelar in helt själva och helt gratis, säger<br />
Håkan. Och vårt skivbolag National behöver<br />
inte lägga några stora pengar på reklam. Vi<br />
gör reklam för oss själva genom att vara ute<br />
och spela mycket.<br />
Oberoende National, som bland annat<br />
också ger ut Stefan Sundström, har precis<br />
som <strong>The</strong> Baboon Show hjärtat till vänster.<br />
– Ja, det är trevligt med en skivbolagsboss<br />
som har ”hammaren och skäran” på bröstet<br />
istället för ett Moderatmärke, myser Håkan.<br />
På sin nya skiva fortsätter <strong>The</strong> Baboon<br />
Show göra uppiggande punkrock med stark<br />
kvinnlig sång.<br />
– Vi har punken som grund. Men går utanför<br />
punkmallen på några låtar och blandar in<br />
mer gubbrock och rock’n’roll. Sedan är vi inte<br />
rädda för att göra lite fula grejer. Riff som vi<br />
egentligen avskyr, men som är kul att ta med<br />
bara för att våga.<br />
Någon speciell punkfalang vill de inte tillhöra.<br />
– Vi har fans både bland kaospunkare och<br />
bland popfolk, säger Håkan. Det är en brokig<br />
skara. Förmodligen för att vi själva är öppna<br />
för olika stilar. Vi kan under samma dag<br />
lyssna på både kängpunk och Oasis och tycka<br />
lika mycket om båda.<br />
Bandet bildades hösten 2003 under en<br />
vanlig folkölskväll.<br />
– Vår trummis Niklas och jag satt och hade<br />
tråkigt. Så vi skrev ett par punkdängor. En av<br />
låtarna, Asshole, gjorde vi på tio minuter.<br />
Snabbt och spontant alltså. Precis som 1977.<br />
Daniel Axelsson<br />
www.groove.se 11