Hallands konstförening 2008

Hallands konstförenings skriftserie
om halländska konstnärer
Nr 1
Thomas Frisk
Lars Hallberg
Per-Olof Nilsson
Maria Borgström
Hedvig Malmström
Hallands konstförening
Fem porträtt
2008

ISBN: 978-91-633-2330-0
Halmstad 2008
Text, foto och form: Mymmel Blomberg
© Hallands konstförening
Tryckeri: Veinge Tryckeri AB 2008
Omslag: Per-Olof Nilsson, detalj

Hallands konstförening
Fem porträtt

INNEHÅLL
Thomas Frisk ............................ 4
Lars Hallberg .......................... 10
Maria Borgström......................16
Per-Olof Nilsson ..................... 22
Hedvig Malmström ................. 28

FÖRORD
Tanken på att ge ut en skriftserie om halländska konstnärer har länge funnits hos styrelsen i
Hallands Konstförening. Föreningens syfte är att ”väcka, underhålla och utbreda intresset i
Halland för den bildande konsten”, och vad kan vara mera lämpligt än att berätta om dem
som står i centrum för konsten, nämligen konstnärerna själva.
Hur tar man sig an ett sådant projekt? Det finns många halländska konstnärer att berätta om
och hur ska man hinna göra detta inom en så rimlig tidsperiod så att det blir intressant och
känns aktuellt. Att ge ut konstnärsmonografier skulle bli ett enormt arbete och ta många år att
genomföra. Och hur skulle man då välja? Vem skulle bli först, och vem skulle komma sedan?
Tanken är inte att beskriva konstnärer vars gärning ”tillhör historien”, utan i stället de
nu aktiva konstnärerna, för att skapa intresse för närmare bekantskap, kanske rentav för
ateljébesök.
I samband med föreningens 75-årsjubileum år 2007 gavs ut en jubileumsskrift i vilken de fem
till Vårsalongen särskilt inbjudna konstnärerna porträtterades. Vi fann att detta sätt att beskriva
konstnärerna och visa exempel på deras verk blev mycket bra, och vi bestämde oss för att
tillämpa denna modell: några konstnärer åt gången i en skrift som inte berättar allt, men som
får läsaren att bli nyfiken. Konstnärerna skulle intervjuas och de skulle beskriva lite om sig själv,
hur de arbetar och varför de har valt sin metod och motivkrets.
I denna skrift presenterar vi således fem konstnärer med olika ålder, bakgrund och olika
uttryckssätt. De är samtliga före detta stipendiater hos föreningen, vilket är en bra urvalsmetod.
Bo-Lennart Nilsson

Thomas Frisk

KNAPPT HAR JAG STIGIT ur bilen förrän
Thomas Frisk med en bestämd gest visar mig in i
sin keramikverkstad, inrymd i det före detta dubbelgaraget.
Här är så proppfullt att rörelsefriheten är
starkt begränsad. Ändå skuttar Thomas vigt omkring,
medan han energiskt visar och berättar.
– Du vet, jag håller på med så himla mycket. Man
måste variera sig.
Sju ugnar av olika slag samsas om utrymmet,
tillsammans med allt annat som behövs för det
keramiska skapandet. Vissa tider pågår arbetet i
verkstaden dygnet runt. Ugnarna måste vaktas och
vårdas. Tiden är allt. Noga och exakt måste allting
skötas.
Hyllor, klättrandes uppför väggarna i verkstaden,
är fyllda med flaskor och burkar innehållandes ett
otal kemikalier.
– Här finns millioner olika supergiftiga kemikalier.
Jag är väl impregnerad vid det här laget. Och när
jag jobbar med grafik är det ju syror. Jag lever ett
farligt liv men man får offra sig för konsten!
Thomas skrattar och verkar ganska obekymrad om
gifternas påverkan. I alla fall för stunden.
De keramiska verk som Thomas skapar, blir till
utsmyckningar på olika platser; torg, skolor, sjukhus,
bibliotek, fängelser och myndigheter. Nästan varje
år har han någon stor utsmyckning på gång. Till
länssjukhuset i Halmstad har han just avslutat ett
stort arbete.
– Det är ingen som arbetar med stengods på det
här viset i vårt län, konstaterar han nöjt.
Trots att Thomas under lång tid arbetat med
stengods har han ingen utbildning på detta område.
Han har lärt sig genom sina misstag, vilket är ett
tidsödande men nyttigt sätt att utvecklas.

– Ändå har jag undervisat i keramik på konsthögskolan
i Göteborg!
Rytmiska vågor, regelbundna, återfinns ofta i
Thomas keramiska verk. Vågor som reser sig,
stegras, för att sedan lägga sig till ro. Vågor som
förändras beroende på hur ljuset faller.
– Ja, jag forskar hela tiden i lerans möjligheter.
THOMAS LÄMNADE, i början av sextiotalet,
födelsestaden Halmstad för att läsa konsthistoria i
Stockholm. Därefter gick han vidare till Konstfack,
där han förutom måleri och teckning ägnade sig
åt grafisk formgivning och animerad film. Sisådär
en tio år senare återvände Thomas till Halmstad.
Med sig hade han livskamraten Ulla som han
träffat i Stockholm. Paret fick av kommunen
hyra en gammal bondgård vid Fyllebro utanför
Halmstad. Här kunde Thomas och Ulla skapa fritt
på stora ytor.
Fortfarande har de sina ateljéer hemma, även om
boplatsen numera ligger vid havet i Haverdal.
Samtalen Thomas och Ulla emellan handlar ofta
om det egna arbetet.
– Vid frukostbordet sitter vi alltid och pratar om
vår konst, om recensioner och utställningar. Vi kritiserar
varandra ganska hårt, samtidigt som vi ger
varandra idéer och peppar varandra.
havet. Här och där i trädgården ligger bitar som
blivit över, bitar i blått. Keramiska smycken, som
tycks tävla med himmel och hav.
Vi öppnar dörren mot trädgården och tar oss
ner till Thomas ateljé några trappsteg ner på den
sluttande tomten. Här inne finns allt; målningar,
grafik, keramik, foto – och en trave med böcker.
Vid närmare betraktande visar det sig att böckerna
är oläsbara, såtillvida att de inte går att öppna.
Betraktaren får därför se på boken som ett verk av
annat slag; ett konstverk där man själv får skapa
berättelsen. Thomas lyfter en av dessa böcker och
väger den i handen.
– Den här boken behöver jag inte läsa och det kan
ju vara en befrielse.
BLÅ HIMMEL. BLÅTT HAV. Vi har lämnat
keramikverkstaden och stigit in i boningshuset.
Utsikten öppnar sig framför oss. Ljuset flödar in
genom stora fönster och blicken söker sig mot

Till invigningsutställningen vid Nya stadsgalleriet
i Halmstad gjorde Thomas en skulptur av böcker
inbakade i en vit massa. Skulpturen har han nu
monterat ner och använder böckerna på ett nytt
sätt.
– Jag har ju alltid hållit på med grafik. När jag
får provtryck över, lägger jag dessa i badkaret
och tar sedan bort nästan allt papper, tills i stort
sett bara trycket är kvar. Därefter gnuggar jag in
detta i bokbandets skrovliga yta. På så sätt skapar
jag ett omslag. Boken sätter jag sedan in i en
plexiglaslåda.
Thomas plockar raskt fram tapetklister och börjar
plocka bland små pappersbitar; ett hus, en kropp,
ett tecken. Med tapetklister och pensel arbetar han
in dessa på framsidan av en av alla sina böcker,
som i sin nakenhet väntar på en klädedräkt.
Så ser Thomas upp. Ser sig runt i rummet.
– Jag har idéer jämt men det är inte alla som det
blir nåt med. Det värsta är att man behöver mycket
material och maskiner. Nu måste jag sätta igång
med en jävla fart att måla. Du ser, uppspända
dukar står och väntar på mig.
ATT MÅLA ÄR BASEN för Thomas. Vad
gäller utställningar var det dock grafiken som
kom först. 1971 deltog Thomas i höstsalongen i
Halmstad och erhöll samtidigt ett stipendium. Det
erkännandet blev en skjuts för det fortsatta arbetet.
I mitten av sjuttiotalet initierade Thomas en grafisk
kollektivverkstad i Halmstad. En verkstad som
fortfarande är igång.
Nu rullar Thomas fram en vagn, fylld med grafiska
blad. Här finns en del av hans historia.
– Jag har varit ute och röjt och hållit ett otal

föreläsningar. Då har jag med mig den här
vagnen.
Thomas lyfter upp det ena bladet efter det andra
och berättar om dess tanke och tillkomst. Samtidigt
visar han, hur han fäster bladet i en byxhängare
för att sedan hänga upp denna i ett nylonrep han
fäst från vägg till vägg.
– Här ser du exempel från min vvs-period och min
elskåpsperiod, säger Thomas med ett skratt. Inget
av det var någon höjdare försäljningsmässigt men
man måste ju arbeta fritt och inte tänka på det
viset.
Tillsammans med fyra andra Halmstadgrafiker har
Thomas besökt olika platser, bland annat Island.
Här fann han mycket att inspireras av.
– Den vulkaniska hettan, glaciärerna, och allt
däremellan.
NÄRHETEN TILL HAVET, till stranden, har
inspirerat till nya metoder. Thomas fyller då och
då en skottkärra med spadar, olika keramikdelar
och annat smått och gott. Så beger han sig ner till
stranden, där han bygger upp små scener.
– Jag lägger mig på mage och fotograferar och
utifrån dessa foton kan jag sedan gå vidare på olika
sätt.
Ett fotografi som Thomas visar, ger illusionen
av en gigantisk amfiteater, men är i verkligheten
keramikskärvor nerstuckna i sanden.
Om rytmen är allestädes närvarande i Thomas
konst, kan detta faktum i viss mån härledas till
intresset för musik. Men vad som påverkar vad, är
inte gott att veta.
När Thomas var tretton år började han spela
trumpet. Denna byttes sedermera ut mot en
kontrabas.
Thomas skapar konst som han skapar jazz; en
grundton, en rytm, ligger där. Men utifrån detta,
kan det dra iväg åt vilket håll som helst – sväva ut,
återkomma och ut igen.
FAKTA THOMAS FRISK:
Bor: Haverdal, Halmstad
Född: 1941, Halmstad
Utställningar i urval: Galleri 5, Stadsgalleriet,
Galleri Victoria och Mjellby konstmuseum, Halmstad,
Galleri h, Stockholm, samlingsutställningar i
Tyskland, England, Italien, Irland, Tjeckien.
Utsmyckningar i urval: Getingeskolan, Andersberg,
Drottning Kristinapassagen, Halmstad,
Länssjukhuset, Halmstad, Kungälvs simhall, Länsstyrelsen,
Mariestad, Gymnasieskolan, Falkenberg.
Representerad: Nationalmuseum, Uppsala
Konsthall, Nationalmuseet i Havanna, Malmö
Konstmuseum, Länsmuseet Halmstad mm

Lars Hallberg
11

FÖR LARS HALLBERG är landskapet en scen
utan aktörer. Denna, till synes tomma scen, erbjuder
fantastiska föreställningar; skuggbilder, molnlek,
skiftande ljus, och färger i förändring. Ett landskap
i ständig rörelse under dagars och årstiders gång.
Oavbrutet sker något, i luftrummet och på marken.
Något för Lars att fånga och fästa på duk.
Den låga, kringbyggda gården, som inrymmer
bostad och ateljé, ligger nära havet men är tillsynes
utslängd på en slätt utan slut.
Vi börjar samtalet vid det stora vänliga bordet
i boningshuset. Hustru Monica, textilkonstnär,
ansluter sig. Därefter drar hon sig tillbaka till sina
tyger, medan Lars och jag stegar över gården och
in i Lars ateljé. Stora målningar står staplade längs
väggarna. Små, mycket små målningar, ligger här
och var; i alla bilder, aningar om ett landskap.
Lars har landskapet runt sig, vidsträckt och
vindpinat. Tidigare var kusten viktig i Lars bilder
men numera lockar det öppna landskapet än mer.
– För mig är slättlandskapet frihet. Jag känner
mig instängd om jag befinner mig en längre tid i
skogsbygder.
Naturen ligger som en ständig klangbotten i Lars
måleri. Samtidigt söker han sig hela tiden från
det statiska för att inte upprepa sig. Landskapet
är inte direkt synligt i Lars bilder, det tydliga och
lättavlästa roar honom inte. Snarare ger Lars
betraktaren små ledtrådar. Ett hustak kan vara ett
tecken som kan tydas som en gård.
– Jag formas av landskapet här. Ständigt blåser det
kring vårt hus, trots att det är inbyggt. Men den
här platsen är viktig för mig, så jag står till och med
ut med blåsten.
HALMSTAD ÄR födelsestaden, och förutom sex
år i Trollhättan har Lars varit hembygden trogen.
Här har intresset för konsten vuxit fram.
– Jag var ganska ung när jag började gå på
utställningar i staden och jag kom tidigt i kontakt
med Hardy Strid.
De två bodde nära varandra och Lars gick i
lära hos Hardy. I övrigt är han självlärd. I halm-
12

stadskonstnären Walter Bengtssons ateljé, träffades
Lars och andra konstnärer från staden för att ägna
sig åt krokiteckning.
– Jag hjälpte även Walter en del i hans ateljé.
Mer och mer kom Lars in i konstnärskretsar. Han
såg mer, lärde mer. 1965 hade han sin första
separatutställning i Halmstad. Detta skedde på
skolskeppet Najaden, som vid den tiden upplät
utrymmen under däck åt unga konstnärer. Lars
visade oljemålningar och linoleumsnitt, varav han
till de senare inspirerats av Aldous Huxleys bok
Du nya sköna värld.
– Något speciellt vid dessa utställningar var, att
vid vernissagerna uppträdde olika trubadurer, till
exempel Alf Hambe.
LARS OCH FYRA ANDRA halmstadskonstnärer
bildade år 1966 Grupp 5. Övriga medlemmar var
Thomas Frisk, Stellan Wiberg, Tommy Wiberg och
Jan Åberg. Gruppen ville att något skulle hända i
staden och genom galleriet skulle de kunna göra
gemensamma utställningar. Man betraktade sig
som en mycket genuin halmstadgrupp då alla var
födda i Halmstad. Tanken var också att upplåta
lokalerna för andra utställare.
– Många av dem är kända namn idag.
Medlemmarna fick själva elda i lokalen för att
hålla värmen och några större förtjänster gjordes
inte. Ekonomin gick inte ihop och man hamnade
på obestånd.
– Men gruppen fick många kontakter. Konstnären
Axel Olson ur Halmstadgruppen kom alltid på
13

utställningarna. En dag kom chefen för Borås
konstmuseum cyklandes förbi. Efter ett besök i vår
lokal på Söndrumsvägen 2, bjöd han in oss som
utställare till sitt museum.
Arbetet flöt på. Medlemmarna i gruppen gjorde
ett flertal gemensamma utställningar, bland annat
i Köpenhamn, den sista år 1972.
– När jag kom hem därifrån ringde de från Hallands
konstförening och sa att jag fått deras stipendium.
Mer och mer blev det så att konstnärerna i Grupp
5 sökte egna utställningar. Man deltog också i andra
samlingsutställningar utanför gruppen. År 2004
återuppstod gruppen för en mycket välbesökt
utställning på Länsmuseet Halmstad.
– Vi hade tidigare släppt samarbetet för vi ville
inte knyta oss för hårt till varandra. Men att samlas
igen var givande.
ATT MÅLA ÄR SPÄNNANDE, menar Lars.
Spänningen består i att, medan han håller på med
en målning, har han en inre bild av vad som ska
fram. En rätt så klar bild.
– Men allteftersom uppstår krav på mig och jag
måste försöka på ett annat sätt. Själva måleriet
ställer krav. En färg ställer krav på en intilliggande
färg. Kanske måste jag ha en disharmoni för att
väcka ögat, för att irritera ögat.
Måleriet är huvudsaken för Lars.
– Men jag har faktiskt även ägnat mig åt lite
teckning och skulptur.
Om landskapet är ständigt närvarande i Lars
måleri, har det hänt att han någon gång hittat
andra motiv. Potatis till exempel!
– Efter en vinterperiod hittade jag en påse potatis
som jag glömt i skafferiet. Potatisen hade långa
bleka groddar. Det var ju jävligt positivt i alla
fall! Det var efter en av våra hemska vintrar här
i Halland, men groddarna pekade mot ljuset!
Bilderna ställdes så småningom ut under namnet
En knölaktig utställning.
I BÖRJAN AV nittiotalet deltog Lars i ett projekt
som hette Konst där vi bor. Projektet, som leddes
av Statens Konstråd, pågick i hela landet och
handlade om att visa byggherrar och arkitekter på
förmånliga lån och villkor när det gällde konstnärlig
14

utsmyckning. Sverige delades upp i olika delar och
utvalda konstnärer höll i informationsarbetet.
– Det var på det viset att jag informerade om
möjligheten till lån, men jag var aldrig inblandad
i vem som skulle göra vad. Det här ledde till att
det blev väldigt mycket konst i Sverige. Tyvärr las
projektet ner. Tråkigt tycker jag.
Lars arbetar på olika sätt för att informera om och
föra ut konsten. Om ovanstående är ett exempel
på detta, så är ett annat den skrift som Lars förfärdigat.
Den behandlar konstlivet i Halmstad mellan
åren 1960 och 1974.
Vidare är han engagerad i Teckningsmuseet i
Laholm där han numera sitter i styrelsen.
Intresset för konst går utanför det egna måleriet.
Viktigt för Lars är att visa konst för alla - både den
egna och andras.
VI STIGER UT i blåsten igen och stänger dörren
till ateljén. Jag lämnar Lars mitt i landskapet, i huset
långt ute på slätten. Väl på väg, kastar jag en blick
bakåt och ser huset smälta in i omgivningarna;
som en spegling, en yta. Som såge jag en målning
av Lars Hallberg.
FAKTA LARS HALLBERG:
Bor: Trönninge, Halmstad
Född: 1940, Halmstad
Utställningar i urval: Galleri 5, Stadsgalleriet
och Galleri Kram, Halmstad, Sparbankshallen,
Falkenberg, Lilla Konstsalongen, Malmö. Samlingsutställningar
i Halmstad, Varberg, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Danmark, Polen, Slovenien.
Utsmyckningar: Arbetsförmedlingen, Fyllingeskolan,
Getingeskolan, Trönningeskolan,
Frennarps daghem, Halmstad, Sjukhemmet
Oskarström
Representerad: Statens Konstråd, Teckningsmuseet,
Laholm, Borås Konstmuseum, Landskrona
konstmuseum, kommuner och landsting.
15

Maria Borgström
17

hela ytan. De trängs, som ville de knuffa varandra
ut ur bilden. Tunt skissade kroppar svävar runt och
väntar på mer substans.
Vi samtalar om var gränsen går för vad som kan
kallas en teckning och Maria berättar om en
isländsk konstnär som klistrat upp blyertsstift som
linjer på väggen och kallat detta för teckningar.
Hon finner tanken intressant.
– Vi har ju våra föreställningar om vad som är
teckning och det är roligt att öppna ögonen för
andra tankar. Du får ut mycket mer om du töjer på
gränserna. Tecknandet kan gå hur långt som helst!
SKUGGOR, SPÅR och streck. Tecken som vandrar
tätt, som samlar sig för att fylla ytor med sitt språk.
Maria har utforskat en mängd olika arbetssätt, men
kommer hela tiden tillbaka till tecknandet. Hon ser
teckning som mer direkt än måleri; här finns inget
man kan gömma sig bakom.
– Det finns en nerv i teckning som kan vara svår att
få fram i målning.
I många år har Maria bott i Malmö. Hennes hem
ligger i ett hus med aktningsvärd ålder. En kakelugn
fyller ett hörn; som ett konstverk i sig.
– Och den fungerar! När vi hade ett längre
strömavbrott, bäddade vi på golvet framför brasan.
Mot en vägg står ett flertal stora bilder staplade.
På golvet ligger en bild som Maria just nu arbetar
med. Svarta tecken och figurer är på väg att fylla
MARIA FÖDDES som Kim Hae-Chung i Seoul i
Sydkorea. Där levde hon på ett barnhem tills hon
kom till Sverige vid nästan sex års ålder. Minnen
från barnhemmet har Maria på olika sätt använt
i sin konst.
– Eftersom jag var så pass gammal när jag blev
adopterad, var jag en tänkande människa när jag
kom hit; jag var en människa med minnen.
När Maria var elva år gjorde hon och hennes
familj en resa till Japan och Korea. De besökte då
barnhemmet där Maria tillbringat sina första år.
Där fick hon se foton från sin barndom; bilder av
sig själv, som pusselbitar hon saknat.
– Det blev lite mer av mig, jag fick ta del av sådant
som annars är svårt att rekonstruera. Det var värt
hela resan att få dessa foton.
Senare har Maria förstorat ett foto och arbetat
vidare med detta; en gruppbild där barnen sitter
med sina skor framför sig.
18

– Att ta av sig skorna är en viktig del i den koreanska
kulturen.
Från teckning är steget inte långt till animation,
menar Maria. På senare tid har hon ägnat sig
en hel del åt rörliga teckningar. Även här har
minnen från Korea satt spår. En animation kallad
”Innanför portarna”, visar sju vardagsscener från
barnhemmet.
– Jag kommer väl ihåg de blårostiga portarna.
Genom en glipa betraktade jag världen utanför.
En av de sju scenerna visar just detta. Marias blick
i ett försök att upptäcka omvärlden. I andra scener
andra minnen; hoprullandet av sovmattan, badandet
i baljor, gemensam bestraffning, dragkamp om kläder.
Minnen av det kollektiva livet visas i små glimtar
bakom portar som öppnas och sluts.
– Portarna har återkommit då och då. På stora
målningar har jag skapat portar i olika färger.
TIDIGT VISADE Maria intresse för konst. Redan
när hon var tio år bestämde hon sig för att bli
konstnär. Studier för hallandskonstnären Thomas
Frisk, vid Fria Målarskolan och vid Falkenbergs
konstskola ledde så småningom till Grafikskolan
Forum i Malmö.
– Det innebar fem år av bara grafik; dag och natt.
Jag fick en grundlig utbildning.
Det finns en tjusning i att mångfaldiga en bild,
menar Maria och hon tycker alltid det är spännande
när hon gjort en ny plåt. Med tiden kände Maria
dock att hon ville ta en paus från grafiken.
– Jag kan det grafiska förfarandet i sömnen men jag
är lite för lat för att trycka upp lager av bilderna.
Jag vill att det ska hända nya saker hela tiden. Det
har alltid varit så med mig.
Vid sidan av tecknandet, arbetar Maria med animationer.
Häremellan finns starka beröringspunkter,
anser hon; de tecknade bilderna får liv helt enkelt.
Oavsett teknik handlar Marias bilder oftast om
relationer eller snarare bristen på dessa. Skugglika
människor rör sig stumt kring varandra i slutna
rum. Vad de vill, vad de tänker och vad de ser, vet
vi inte.
– Jag vill ge plats för egna tolkningar och egna
känslor.
Tystnad råder i Marias bilder. Tystnaden förstärks
av att många av hennes människor saknar mun.
De drabbas därmed av en påtvingad tystnad, de
lider av en fysisk oförmåga till tal. Om de så ville
forma ord, är det för dem omöjligt.

– Avsaknaden av mun har säkert att göra med
min början här. Jag kunde inte kommunicera, inte
associera förrän jag tagit till mig det nya språket.
Generellt för min konst, oavsett vilken teknik jag
använder, är att de jag skildrar är avskurna från
omvärlden.
EN ENSAM MAN får sitt liv exponerat i en
diabildserie som Maria kallar ”Fragile”. Denne
mans enda kontakt är med en uppblåsbar docka.
Det är en tragikomisk berättelse om en man som,
oförmögen till kontakt med verkliga människor,
behandlar dockan som vore det hans kvinna.
Han tar henne på en cykeltur, låter henne rida,
klär henne i en röd klänning och fotograferar
henne. Med ömhet låter han dockan delta i sina
vardagssysslor. Hon stirrar oavlåtligt på honom
med sina oseende ögon. Den vidöppna munnen
visar ett ohörbart skrik.
I en animation kallad ”Tentakel” strävar två
människors tungor mot varandra. De slingrar sig
fram och söker sig över varandras ansikten. Ändå
är kontaktlösheten total.
I en annan animation får en röd matta liv och
Ur animationen ”Kameleonten”

slingrar sig uppför en kvinnas ben. Hon verkar
oberörd av denna invit.
På senare tid har Maria låtit sig inspireras av
litteraturen. Shakespeares sonetter har gett henne
idén till ett antal porträtt målade på baksidan
av mjölkvitt plexiglas vilket ger en form av
skuggbilder.
– Jag vill vara öppen för att saker kan ta en annan
vändning. Att vara konstnär handlar om detta.
Det är roligt att överraska sig själv också. Om man
tänker ut allt i förväg kan det lätt bli krampaktigt.
Men det svajar. Ena dagen tycker jag att jag håller
på med mitt livs mästerverk, den andra dagen
tvivlar jag.
EN NY ANIMATION ligger och gror. Väntar
på att födas. Maria har filmat i New York med
författaren Paul Austers New York-triologi som
utgångspunkt. Ännu har hon inte historien klar
för sig.
– Men det handlar om stämningar.
Samtidigt har Maria inlett en ny karriär.
– Jag kör buss!
Det finns en trygghet i detta faktum att ha ett så
kallat vanligt jobb. Ett arbete med fasta tider, som
man kan släppa tankarna på när man kommer
hem. Ett arbete som ger Maria en säker inkomst
så att hon kan släppa oron över ekonomin och
därmed frigöra energi till konsten.
– Jag vill hitta en balans. Jag vill finna ro att arbeta
med min konst.
Det är intressant betrakta sig själv från olika håll,
Ur animationen ”Innanför porten”
tycker Maria. Att se sig som konstnären Maria,
likaväl som busschauffören Maria. Medan hon
lotsar bussen genom stadstrafiken kan tankarna
vandra. Vem är hon, vad vill hon?
Händerna håller i ratten. Stanna, starta, stanna
igen, svänga, stanna… Samtidigt pågår ett
intensivt tankearbete. Nya idéer tar form.
– Bara jag inte tänker för mycket. Då kör jag fel!
FAKTA MARIA BORGSTRÖM:
Bor: Malmö
Född: 1970, Sydkorea
Utställningar i urval: Galerie Leger, Galerie
Rose Marie, Malmö, Galleri Victoria, Nya
Stadsgalleriet, Halmstad, Norrtälje Konsthall,
Kabusa Konsthall.Samlingsutställningar i
Laholm,Tyresö, Danmark, Norge, Finland.
Utsmyckningar: gång- och cykeltunnel, Apoteket
Vakteln, Halmstad
Representerad: Statens Konstråd, Halmstads
kommun, Hallands läns landsting, Laholms teckningsmuseum,
Malmöhus läns landsting
21

Per-Olof Nilsson

Barnet ristar i himmelsplåten
Foto:Urban Orzolek

LANDSKAPET LYSER trots att himlen är mörk.
Dagen är grå och ändå är ljuset där; det omtalade
österlenska.
Vi står inne i vad som tidigare varit en stor svinstia
men som numera är ateljé och visningsrum. Svinabåsen
i rostigt järn är borta. Väggar och tak är
vitmålade. I det stora visningsrummet finns ett par
mathoar kvar för att minna om det som varit.
Utsikten åt alla väderstreck, blir tavlor i sig; som
inramade landskapsbilder. Ett steg framåt eller bakåt,
en rörelse åt ena eller andra hållet, förändrar bilden.
Knappt något i omgivningarna hejdar ögat. Blicken
kan söka sig hur långt som helst. Inga berg, inga
skogar; bara en oändlig sträcka mot horisonten. Per-
Olof påverkas av landskapet. Inte så att han över-för
det till bilder; rymden runt honom sätter andra spår.
– Hela tiden förvandlas landskapet med ljuset.
I solljus kan man få en känsla av att färgerna
exploderar. Ibland kan jag bara stå och titta. Den
här rymden är väsentlig för mig. I ljuset förvandlas
verkligheten till fragment som sammanförs med
andra fragment till en säregen väv. Men det blir inga
Österlen-landskap!
Dock har några utsnitt av omgivningarna smugit
sig in, som delar i bilder uppbyggda av olika motiv.
Per-Olof pekar ut genom ett fönster och placerar
mig på rätt plats.
– Vad du ser där ute, finns som en del i den bilden,
säger han och visar på en av sina målningar som
hänger i visningsrummet.
Per-Olof är genomtänkt och noga i allt. På arbetsbordet
ligger penslar i raka rader, som soldater. Färgtuber
trängs sida vid sida, i led på led, färg vid färg.
MEN ALLT BÖRJADE på andra sidan, på västkusten.
Per-Olof är född och uppvuxen i Halmstad.
Fadern var kamrer och försäljningschef på ett
större företag och tyckte att sonen skulle gå i hans
fotspår. I slutet av sextiotalet började Per-Olof gå
i lära hos halmstadskonstnären Gustav Skoglund
som höll kurser på skolskeppet Najaden. På egen
hand fortsatte han sedan att måla i sitt vindsrum
men vågade inte satsa och gå vidare utan började
studera sociologi Lund.
– Jag gjorde vad som förväntades av mig hemifrån,
men vantrivdes.
Fadern kom dock på andra tankar när han insåg
att sonen hade talang. Han tog med sig en av
24

sonens målningar och stegade in på Halmstad
konstsalong där Walter Bengtsson och Sven X:et
Erixon hade gemensam utställning. Dessa båda
herrar tyckte om vad de såg och det hela slutade
med att Per-Olof blev Walter Bengtssons assistent
och elev. I flera år arbetade de båda tillsammans
och Per-Olof fick Walters synpunkter på de egna
målningarna.
– Han gav hård kritik men var ärlig. Walter har
varit viktig för mig.
Nu var det ingen tvekan längre. Vägen till Konstfack
var utstakad. Per-Olof började med måleri
men blev mer och mer intresserad av grafik. På
Konsthögskolan gick han därför vidare med att
fördjupa sig i de grafiska teknikerna.
– Jag hittade snabbt ett uttryck i grafiken. Det tålmodiga
petandet passar mitt temperament. Jag kan
sjunka in i arbetet, rista prickar och streck, prickar
och streck. För mig är det ett slags meditativt arbete.
– Vi blev båda förälskade i den här platsen och har
känt oss helt hemma här ända från början.
HELA TIDEN stiger Per-Olofs liv in i hans bilder.
Hans historia tar plats i både måleri och grafik.
– Basen för allt mitt bildskapande är ju var jag
är i mitt liv, vad som händer i mitt liv. Det jag gör
måste vara något jag bottnar i. På något för mig
obegripligt sätt, kommer ur detta form och färg.
Hantverket för sedan dessa ut i bilden. Ibland
undrar jag vem som har gjort den!
I början av 80-talet hittade Per-Olof ett gammalt
planschverk med kopparstick som avbildade fjärilar.
VÄGEN TILL ÖSTERLEN var inte rak. Efter
utbildningarna blev Per-Olof kvar i Stockholm. I
många år hade han sin ateljé vid Mosebacke torg.
Tillsammans med Bosse, livskamraten sedan 25
år tillbaka, hade han ett torp i Roslagen. Av olika
skäl, bland annat att ateljéhyran skulle chockhöjas,
bestämde sig Per-Olof och Bosse för att söka sig
söderut. I Löderup på Österlen fann de vad som
skulle komma att bli deras nya hem. Flyttlasset
härbärgerade både fruktträd, bikupor och den
flera hundra kilo tunga grafikpressen.
25

Detta inspirerade honom till en svit etsningar
med samlingsnamnet ”Ur fjärilarnas liv. Här
fick fjärilarna stå som symboler för hans eget
växande. Han hade då genomgått en personlig
kris för vilken han sökte ett språk, ett sätt att ta
sig vidare.
– Jag är inte särskilt intresserad av fjärilar men
etsningarna blev ett sätt att hantera det svåra.
Sökande i det inre landskapet ger i sviten en
öppning, visar en väg vidare. Därför bär bilderna
namn som ”Födelsen”, ”Liv”, ”Trädet” och
”Vägen”.
Upphittade brev från en släkting och en nära
väns död, är sådant som påverkat Per- Olof och
stigit in i hans bilder.
– Livet sätter hela tiden spår.
Det är så det fungerar för Per-Olof. Livet som en
rebus, ett pussel, en fråga ett svar, speglas i hans
konst. Bilder av liv och landskap, människa och myt
tar avstamp i det upplevda, det tänkta och sagda.
En dag fastnade Per-Olofs blick på några av Bosses
torkade stockrosor. De låg där; vissna, nästan
svarta på ett ark. Ett trist läkarbesked hade just
satt sina klor i Per-Olof och han började, utan
att egentligen veta varför, måla av de förtorkade
mattsvarta blommorna.
– Det blev som en besvärjelse. Men efter ett tag
kändes bilderna banala och jag började sätta in
blommorna i ett sammanhang; i svarta hål, i celler.
Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända med
dem.
När Per-Olof som Hallands konstförenings stipendiat
tillbringade vintern 2007 i Grez-sur-Loing,
upptäckte han ett kapell från 1100-talet. Kapellet
hade tillhört en spetälskekoloni och Jean Cocteau
hade dekorerat väggarna med stiliserade läkeväxter.
Detta inspirerade till målningen ”Cocteaus blomma”,
där en av de svarta stockrosorna stiger in i bilden,
som ett tecken.
EN HÄST PÅ HJUL rider genom bilderna, galopp
galopp. Här och där dyker den lille ryttaren upp.
Barndomens häst på hjul står som modell och
arbetet med pojken och leksakshästen har hjälpt
Per-Olof gå ner i minnet och bearbeta.
Ett flertal målningar vägrar vara platta utan tar
istället rummet i besittning. De stiger fram, växer
ut från väggarna och får betraktaren att röra sig
runt målningarna.
26

– Ja, man kan väl kalla objekten för målade lådor.
Jag började göra klossar med bilder och kom på att
jag kunde sätta dem på varandra. Och där var de;
barndomens träklossar!
Per-Olof ler åt sin prosaiska beskrivning av dessa
målningar; fyllda av tecken och spår, vilket skapar
en alldeles egen symbolvärld.
Dova färger dominerar Per-Olofs målningar och
objekt; åskblått, askgrått, gyllene ockra, brun sand,
röd jord…
– Men det har hänt något med mina färger sen jag
flyttade ner. Jag upplever mig som friare, mer kolorist.
Jag kan leka mer. Tidigare var jag försiktigare; en
grafiker som målade. Nu är jag mer en målare som
också gör grafik.
Per-Olof sätter handen till en bild.
– Ser du här hur jag är i ytan och jobbar.
NU VILL HAN måla platt ett tag igen. En vägg i
galleriet täcks av former i figursågat trä. Per-Olof
fick en inre bild av en stor vit vägg fylld av tecken i
svart, grått och rött.
– Figurerna kommer att växa ut, anta nya former
och bli större.
Efter en lång tid av målande har nu Per-Olof börjat
längta tillbaka till grafiken. Koppartryckspressen
väntar i verkstaden.
– Ska bli spännande att se vad som kommer då,
eftersom grafiken ger ett annorlunda formspråk.
Cocteaus blomma
Foto: Claes Westin
FAKTA PER-OLOF NILSSON:
Bor: Löderup, Österlen
Född: 1946, Halmstad
Utställningar i urval: Galleri Mors Mössa, Göteborg,
Galleri H och Grafiska sällskapet, Stockholm,
Galleri Viktoria, Halmstad, Länsmuseum
Halmstad, Nacka Konsthall. Samlingsutställningar
bl a Ljubljana och Kuba
Representerad: Bl a Moderna Museet, British
Museum, Göteborgs och Hallands museer, Statens
konstråd, kommuner och landsting
Utsmyckning: biblioteket i Nya Vårdskolan,
Halmstad

Hedvig Malmström
29

vi oss ut i vimlet. Hedvig vill visa mosaik hon för
många år sedan gjort för en skola. Kvickt och ledigt
lotsar Hedvig oss dit vi ska, och rektorn som blivit
informerad om vårt besök, skyndar mot oss. Det
visar sig att han en gång i tiden varit elev till Hedvig,
när hon arbetade som bildlärare på skolan. Han
gläds åt besöket.
En yttervägg pryds av träd och fåglar utförda i
mosaik. Årstiderna avlöser varandra i bilderna.
Rektorn påminner Hedvig om den mosaik hon
gjort inomhus.
– Ja, kajan ja! Vi måste se på kajan. Det var länge
sedan jag såg den.
Och där är den. Återseendets glädje är stor för
Hedvig.
LIKA HEMMA i Köpenhamn som i Halmstad. I
den danska huvudstaden har Hedvig Malmström
vistats sedan femtiotalet. Med buss tar hon sig
mellan de två städerna; bil har hon ingen. Det finns
alldeles för många bilar i världen, anser Hedvig.
– Jag hittar nästan bättre här i Köpenhamn än i
Halmstad, åtminstone till det som man kan nå på
sin cykel.
I varje stad har hon en cykel. För att känna igen
och lätt kunna hitta sin cykel bland alla andra har
hon en egen lösning.
– Ser du, jag har cykelhandtag i olika färger!
Hedvig ler glatt. Ögonen lyser.
Denna regniga dag i den danska staden beger
I DET ALLRA ÄLDSTA huset på Rotorp i
Halmstad, har Hedvig vuxit upp.
– Där var så idylliskt när jag var barn. Bara ängar,
och i vår trädgård växte ett fantastiskt päronträd.
Möjligen var det här fascinationen för träd började.
Den kärlek till träd, som följt Hedvig genom livet.
– Min första bild var en akvarell av trädet på
gården.
Hedvig fick mycket uppmuntran för sitt tecknande
och det var aldrig någon diskussion om vilken
väg hon skulle välja. Slöjdföreningen i Göteborg
blev första anhalten på den konstnärliga banan.
Därefter reste Hedvig över sundet för att studera
vid Konstakademien i Köpenhamn.
– Det var inget stort steg för mig. Jag är där jag är.
Jag längtar inte hit eller dit utan jag trivs där jag
30

är.
Konstakademien var då som nu, inhyst i ett gammalt
palats och en grafisk skola med öppen verkstad hörde
till. Detta gav Hedvig en lust till grafiken.
HEDVIG ÄR DÄR hon är. Och hon gör det hon gör.
Teknikerna avlöser varandra - akvarell, olja, underglasmålning,
grafik, teckning…
I den danska motsvarigheten till
tidningen Land och i Berlinske
Tidene har Hedvig i åtskilliga år
illustrerat kåserier och artiklar.
Dessutom har hon bildsatt
böcker. Det började med en
bok med fyrtiofyra ordspråk av
William Heinesen. Nu håller
hon på med en bok med
bibliska motiv ur Salomos
ordspråk.
– Jag gör alltid ordspråk från
mina resor. I Venedig hittade
jag gräsliga ordspråk som alla
gick ut på att endast mannen är
ofelbar. ”Mannen är alltid vacker”
löd ett av dem och då gjorde jag ett träsnitt
av mina fyra manliga kollegor sedda bakifrån.
Resor ja. På sjuttiotalet blev Hedvig medlem i Fem
Halmstadgrafiker. Övriga medlemmar var Hardy
Strid, Olle Agnell, Thomas Frisk och Nils Johansson.
Tillsammans gjorde konstnärerna ett flertal resor och
dessa resulterade i samlingsmappar och utställningar.
– Det var vansinnigt inspirerande med våra resor.
Vår första resa tillsammans gick till Spanien.
Därefter blev det Venedig, Island och Marocko.
Själv har Hedvig ett tiotal gånger besökt Färöarna.
Hon älskar naturen, fåglarna, havet, det storslagna
som ön har att erbjuda.
– Jag är så glad för havet. När jag är på Färöarna
är havet överallt, runt omkring mig. Där finns
en hård, obönhörlig natur med klippor
ointagliga för människor, samtidigt som
hundratusentals fåglar lever sina liv
där. Kontrasten mellan liv och
död är oerhört fascinerande.
EN ANNAN DAG möts
vi i verkstaden i Halmstad.
Hedvig bläddrar bland bilder
och mappar.
– Jag har haft väldigt stor
glädje av mapparna. Här
är den allra första vi fem
grafiker gjorde tillsammans.
Den är verkligen fin. Vår första
mapp hade inget gemensamt tema.
Senare blev resorna tema för våra
samlingsmappar.
De gemensamma resorna stiger fram ur ljuset, ur
minnet, allteftersom Hedvig öppnar mapp efter
mapp.
– Jag har alltid betraktat människor. I Venedig såg
jag en man på vaporettan som fick mig att tänka
på en doge från förr i tiden. Jag lät dessa två tider
mötas och förenade de två männen i en och samma
31

ild. Ett flertal bilder har kommit till på det sättet.
Nu håller Hedvig en bild i handen; en bild hon
vill att jag ska se. Den heter ”Mötet” och visar
en kvinna i slöja; en kraftfull kvinna med intensiv
blick.
– Det är mycket sällan jag är nöjd men med den
här är jag nöjd. Jag tycker hon ser så stark ut. Jag
gjorde den på vår sista gemensamma resa, den till
Marocko.
Och nu får jag se bilden av Hedvigs fyra kollegor
vandrandes i Venedig; ett träsnitt som bygger
på det italienska ordspråket att mannen alltid är
vacker. En ömsint betraktelse av vännerna.
HEDVIG ÄR MYCKET förtjust i det kvadratiska
formatet. Det har hon alltid använt sig av. Ur sina
lådor plockar Hedvig fram ett flertal exempel på
sitt favoritformat. Lutade mot väggen står några
underglasmålningar, också dessa i kvadratisk
form. Målningarna är delar i en serie bilder med
skapelseberättelsen som grund och har bland annat
hängt i Martin Luthers kyrka.
– Och så har vi de runda formerna! När jag för
några månader sedan skulle ställa ut i Norre Port
i Halmstad tänkte jag plötsligt – varför inte göra
några runda målningar. Det blev vansinnigt snyggt
i den lokalen med de runda gluggarna!
Träd och blommor fyller de runda formerna,
tränger sig nästan ut ur bilden. Det är här hon är
32

hemma, Hedvig. Hemma i bilder fyllda av träd
och befolkade av människor och djur.
– Det har varit omodernt länge att göra föreställande
bilder men det bryr jag mig inte om.
Mängden av målningar, teckningar och tryck till
trots påstår Hedvig att hon inte är ambitiös.
– Men det samlar ihop sig ändå.
Vad man än kallar det, fyller Hedvig varje dag
sedan 1954 ett papper; gör en skiss i A4-format
i ett block. Blocken fyller en hylla från golv till
tak. Och varje jul sedan 37 år tillbaka trycker hon
julkort från linoleumsnitt. Motiven är dagsaktuella
händelser i världen eller i hennes liv.
– Plötsligt tycker man att man har gjort så mycket
när man pratar om det. Jag är ju så gammal, säger
Hedvig och skrattar gott.
FAKTA HEDVIG MALMSTRÖM:
Bor: Halmstad och Köpenhamn
Född: Halmstad 1927
Representerad: Nationalmuseum, Länsmuseum
Halmstad, Statens Konstråd, Teckningsmuseet,
Laholm
Utsmyckningar: Förskolor i Halmstad, takmålningar
på röntgenavdelningar i Halmstad, Lund
och Hillerød, Danmark. Mosaiker, Krebs skole,
Køpenhamn.
33