Lönebildningsrapporten - Konjunkturinstitutet

60 Hur bestäms löner och sysselsättning på den svenska arbetsmarknaden?
1995–1998. Mellan 2004 och 2007 steg arbetskostnaderna med
mellan 3 och 4 procent per år (se diagram 33).
De lägre tillväxttakterna för arbetskostnaderna kombinerat
med en lägre arbetslöshetsnivå under senare år kan tolkas som
att lönekraven gradvis har sjunkit och föranlett att en lägre arbetslöshetsnivå
nu är förenlig med en stabil inflation. En tolkning
av diagram 33 är således att parterna genom Industriavtalets
inrättande och den efterföljande lönenormeringen kunnat uppnå
en lägre jämviktsarbetslöshet.
Många andra förhållanden har också påverkat lönebildningen
under perioden. Riksbankens över tid mer trovärdiga inflationsmål
har gjort det dyrare att driva upp löneökningarna för mycket.
Om prisökningarna som följer i kölvattnet av för höga löneökningar
hotar inflationsmålet kan Riksbanken nämligen förväntas
strama åt ekonomin så att sysselsättningen minskar. Den nya
penningpolitiska regimen med rörlig växelkurs och inflationsmål
kan därför ha underlättat för parterna att uppnå en effektivare
lönebildning.
Arbetskostnadsandelen var förmodligen lägre än sitt jämviktsvärde
i mitten av 1990-talet. Då en arbetskostnadsandel
som understiger sin jämviktsnivå ofta leder till höga arbetskostnadsökningar
framöver kan detta bidra till att förklara mönstret
med höga arbetskostnadsökningar i diagram 33. 59
De senaste årens utbudsåtgärder i form av jobbskatteavdrag
och reformer av arbetslöshetsförsäkringen kan också i viss mån
ha bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet. 60
VEM BÖR NORMERA?
Det är inte självklart att den internationellt konkurrensutsatta
industrins avtal ska utgöra riktmärke för lönenormeringen. Med
rörlig växelkurs är det inte nödvändigt för svensk industris konkurrenskraft
att de nominella löneökningarna i den svenska industrin
sammanfaller med våra konkurrensländers. Det centrala
är i stället att den bransch som normerar agerar på ett sätt som
främjar en samhällsekonomiskt önskvärd nivå på de totala löneökningarna
och att efterföljande branscher accepterar den norm
som sätts.
Två argument för att industrin ändå är en lämplig normsättare
är att den är stor och välorganiserad. Om lönenormering ska
fungera väl är det viktigt att den normsättande branschen är
känslig för de negativa effekter på samhällsekonomin som för
höga löneökningar kan ha. 61 Det är sannolikt att detta gäller
stora branscher i högre grad än små, bl.a. för att ökad arbetslös-
59 Se avsnitt 3.2 i Lönebildningsrapporten 2007 för en analys av
arbetskostnadsandels utveckling och dess samband med
arbetskostnadsutvecklingen.
60 I kapitel 2 i denna rapport diskuteras Konjunkturinstitutets bedömning av den
nuvarande nivån på jämviktsarbetslösheten.
61 Se Calmfors, Lars ”Kris i det Svenska Avtalssystemet?” Ekonomisk Debatt, årg.
36, nummer 1, för ett sådant argument, 2008.