Lönebildningsrapporten - Konjunkturinstitutet
Lönebildningsrapporten - Konjunkturinstitutet
Lönebildningsrapporten - Konjunkturinstitutet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Hur bestäms löner och sysselsättning på den svenska arbetsmarknaden? 59<br />
riskerar bl.a. att leda till att normeringen bryter samman i nästa<br />
avtalsrörelse, vilket kan leda till löneökningar som är högre än<br />
vad som är önskvärt ur sysselsättningssynpunkt. Omvänt kan<br />
normering underlätta för normsättaren att sluta avtal som innebär<br />
en ur sysselsättningssynpunkt önskvärd nivå på löneökningarna.<br />
Om parterna inom industrin, som inleder avtalsrörelsen,<br />
inser att deras avtalade löneökningar kommer att vara vägledande<br />
för övriga branscher försvagas deras incitament att kräva<br />
alltför höga lönepåslag. Under sådana förutsättningar leder nämligen<br />
höga löneökningar i industrin till motsvarande höga löneökningar<br />
i andra branscher, vilket kan innebära att inflationen<br />
blir för hög och att Riksbanken därmed tvingas höja reporäntan.<br />
Den bransch som normerar har således starka skäl att ta ett stort<br />
samhällsekonomiskt ansvar eftersom höga löneökningar i normsättarens<br />
bransch inte medför en ökning av branschens relativlöner<br />
men framkallar en stramare penningpolitik.<br />
För att lönenormering ska fungera som en indirekt metod för<br />
samordning krävs förstås att normen i hög grad följs av de parter<br />
som sluter avtal efter den internationellt konkurrensutsatta<br />
industrin. Detta innebär inte nödvändigtvis att alla branscher bör<br />
sträva efter att ha lika stora löneökningar under varje år. Vissa<br />
branscher expanderar medan andra krymper, vilket kan motivera<br />
relativlöneförskjutningar genom att olika branscher sluter avtal<br />
om olika löneökningstakter. Det är därför av stor vikt att industrins<br />
avtal inte uppfattas som ett golv för löneökningarna i övriga<br />
branscher. Om sysselsättningsutvecklingen ska bli önskvärd<br />
bör varje bransch i stället sluta avtal baserade på utvecklingen i<br />
sin bransch och använda industriavtalet som riktmärke för de<br />
totala, eller genomsnittliga, löneökningarna i ekonomin. Härvidlag<br />
kan normering med medföljande branschvis avtalsförhandling<br />
vara att föredra jämfört med centralisering, då representanter<br />
för respektive bransch förmodligen bäst känner utvecklingen<br />
i sin bransch.<br />
Samordning genom lönenormering är inte heller i strid med<br />
en flexibel lönebildning på individnivå. Om samordningen endast<br />
styr den genomsnittliga löneökningstakten, vilket kan t.ex.<br />
åstadkommas med lönepotter utan högre individgatantier, finns<br />
det utrymme för relativlöneförskjutningar på individnivå även<br />
inom en sådan förhandlingsordning.<br />
HAR NORMERINGEN BIDRAGIT TILL EN MINSKAD<br />
JÄMVIKTSARBETSLÖSHET?<br />
Både arbetslösheten och den nominella arbetskostnadsökningen<br />
har gradvis sjunkit sedan industriavtalets inrättande 1997. Under<br />
perioden 1995–1998 var arbetslösheten över 9 procent och arbetskostnaderna<br />
ökade med mellan 4 och 7 procent per år (se<br />
diagram 33). På senare år har arbetslösheten varit lägre, mellan 6<br />
och 8 procent per år. Trots den lägre arbetslösheten har även<br />
arbetskostnadernas ökningstakt varit lägre än under perioden<br />
Diagram 33 Arbetskostnad per timme<br />
och arbetslöshet<br />
7<br />
7<br />
Arbetskostnad, procentuell förändring<br />
6<br />
5<br />
4<br />
3<br />
2<br />
4<br />
2001<br />
2002<br />
2000<br />
2003 2005<br />
1999<br />
2006<br />
2007<br />
2004<br />
1998<br />
1996<br />
1995<br />
6<br />
8<br />
10<br />
Arbetslöshet, procent av arbetskraften<br />
1997<br />
6<br />
5<br />
4<br />
3<br />
2<br />
12<br />
Anm. Arbetskostnaden 2005–2008 är rensad från<br />
tillfälliga rabatter på avtalade kollektiva avgifter.<br />
Källor: SCB och <strong>Konjunkturinstitutet</strong>.