Lönebildningsrapporten - Konjunkturinstitutet

38 Avtalsrörelsen 2007 och makroekonomisk utveckling
löne- och arbetskostnadstillväxten inte är högre är en indikation
på att lönebildningen är förenlig med en lägre jämviktsarbetslöshet.
Som framgått ovan fanns dock, vid avtalstillfället, oväntade
faktorer utanför den enkla modellen att ta hänsyn till. Lägre
strukturell produktivitetstillväxt, högre arbetskraftstillväxt, samt
svagare konjunkturell utveckling än förväntat bedöms ha haft en
viss dämpande effekt på löneökningstakten. Konjunkturinstitutet
bedömer dock att dessa faktorer bara delvis kan förklara den
låga arbetskostnadstillväxten 2007 och 2008.
Sammantaget innebär detta att en del av de låga utfallen kan
förklaras av att svensk arbetsmarknad klarar av en lägre arbetslöshet
än vad Konjunkturinstitutet tidigare antagit, innan arbetskostnadstillväxten
överstiger den nivå som är förenlig med Riksbankens
inflationsmål. Det är svårt att exakt kvantifiera denna
effekt men Konjunkturinstitutets bedömning är att avtalsrörelsen
och dess utfall på central och lokal nivå motiverar en sänkning
av jämviktsarbetslösheten med 0,5 procentenheter till
5,7 procent.
HÖJDA MINIMILÖNER KAN ÖKA ARBETSLÖSHETEN
Avtalsrörelsen 2007 innebar att minimilönerna inom flera avtalsområden
höjdes relativt mycket. Minimilönerna, som redan
innan var höga i ett internationellt perspektiv, blev därmed ännu
högre, vilket kan ha negativa effekter för sysselsättningen och
bidra till att höja jämviktsarbetslösheten. De höjda minimilönerna
innebar dock inte en generell löneinflation utan lönestrukturen
pressades i stället ihop. 42
Å andra sidan motverkas minimilönernas effekt på arbetskostnaden
och därmed arbetslösheten av flera politiska beslut,
bl.a. nedsättningen av socialavgifterna för ungdomar, nedsättning
av särskilda löneskatter för äldre och nystartsjobb. Konjunkturinstitutet
har därför inte justerat jämviktsarbetslösheten
till följd av ändrade minimilöner och ovan nämnda politiska
beslut.
ANSVARSTAGANDE – ETT SAMLINGSBEGREPP
Parternas vilja och förmåga att minska jämviktsarbetslösheten
benämns, liksom i tidigare rapporter, som samhällsekonomiskt
ansvarstagande. Inom detta begrepp ryms dock flera olika orsaker
till varför parterna sluter avtal som innebär att jämviktsarbetslösheten
förändras. Vissa av dessa orsaker kan parterna själva
påverka. Industriavtalet är ett sådant exempel. Dess inverkan
på svensk lönebildning diskuteras i kapitel 3 och det är sannolikt
att dess normerande verkan successivt har minskat jämviktsarbetslösheten
sedan 1997. Parterna kan också själva ändra sin
värdering av olika avtalsnivåer genom att exempelvis ta större
42 Se kapitel 4 i Lönebildningsrapporten 2007 för en analys.