E:\Projekt 99\Göra PDF\Mölndalsån 1994_1998.vp - Melica

Kalkningsprojekt
Mölndalsån
1994–1998
Lars Holmberg
Bengt Hasselrot
Ulf Carlsson

Innehållsförteckning
Uppdraget 3
Inledning 3
Bakgrund 3
Motiv till kalkningarna 4
Kalkningsstrategi 4
Regleringar 5
Undersökningsprogram 6
Resultat 8
Sammanfattning och slutsatser 23
Referenser 25
2

Uppdraget
Melica Miljökonsulter har på uppdrag av Göteborgsregionens
Kommunalförbund utformat kalkningsplan och undersökningsprogram
för Mölndalsåns vattensystem mellan Västra Nedsjön och sjön Gröen.
Melica har även utfört de vattenprovtagningar och elfisken som har
ingått i undersökningsprogrammet. Arbetet har letts av Bengt Hasselrot.
Andra medarbetare på Melica som har varit involverade i arbetet är Lars
Holmberg, Ulf Carlsson och Birgit Nielsen.
Inledning
Stora delar av Västra Götalands län är hårt drabbat av försurning. Under
ett halvt sekel har nedfallet av försurande ämnen varit alltför högt. Detta
har i kombination med att många mark- och vattenområden är mycket
känsliga medfört omfattande skador på djur- och växtliv. De värdefullaste
sjöarna och vattendragen har kunnat skyddas genom kalkning. Däremot
har en rad mindre skogsbäckar och småvatten utarmats. Nästan
hälften av länets skogsmark är försurad. Även om det försurande nedfallet
upphör helt kommer de mest försurade markområdena i länet att
läcka surt markvatten och metaller under lång tid.
Utifrån detta har länsstyrelsen satt upp målet att regionens sjöar inte
vid något tillfälle ska ha en alkalinitet lägre än 0,05 mekv/l, såvida de inte
är naturligt sura.
Bakgrund
Mölndalsåns avrinningsområde försurades tidigt, men exakt när vet man
inte. Från andra studerade områden vet vi däremot att dramatiska pHsänkningar
ägde rum redan under 1950-talet.
Första gången försurningen uppmärksammades i Mölndalsåns sjöar
var under 1960-talet. I en undersökning från 1973 konstateras följande:
Värdena är i de övre delarna av Mölndalsån låga, vilket innebär en
låg buffertkapacitet hos vattnet. Anledningen till detta är att det omgivande
nederbördsområdet till stor del består av basfattiga skogsmarker
som buffrar dåligt mot sur nederbörd. Det kan konstateras
att ån och särskilt dess övre del i framtiden löper stor risk att ytterligare
försuras (Avergård och Nagell 1974).
De första kalkningarna genomfördes i Östra Nedsjön i början på 1970-
talet. Kalkningsprojekt Härskogen startade 1977 och det var då ett av
Västsveriges största kalkningsprojekt. 1984 togs ett helhetsgrepp över
Mölndalsåns vattensystem och samtliga väsentliga delar ingår sedan dess
i projektet. Det leds av Göteborgsregionens Kommunalförbund i samarbete
med de berörda kommunerna och finansieras till 85 % av de statliga
pengar som fördelas av länsstyrelsen i Västra Götalands län samt till 15 %
av kommunala medel som betalas av de berörda kommunerna.
3

Motiv till kalkningarna
Sjöarna och vattendragen i Mölndalsån har hållit och håller en intressant
fiskpopulation.
• Ett bestånd av insjööring finns i Västra Nedsjön. Deras lekplatser
finns sannolikt i Mölndalsån nedströms utloppet från Västra Nedsjön.
• Ett bestånd av insjööring finns i sjön Gröen (Landvettersjön). Dess
lekplatser finns i Mölndalsån upp till Bugärde kraftstation.
• I Mölndalsån mellan sjön Gröen och Västra Nedsjön finns det stationära
öringbestånd.
• I Östra Nedsjön finns en rödingpopulation.
• I de enskilda sjöarna och vattendragen finns dessutom andra fiskarter
som siklöja, elritsa, abborre, gädda, mört, braxen, sutare, nors,
gärs, lake och gös.
• Härskogenområdets klarvattensjöar och barrskogar betecknas som
riksintressanta för friluftslivet.
• Flodpärlmussla har funnits i Mölndalsåns vattensystem.
Kalkningsstrategin
När kalkningarna inleddes låg tyngdpunkten på kalkning av sjöar, och
våtmarkskalkningar utgjorde endast undantag. Ett bekymmer i början
var att det endast gjordes sporadiska undersökningar av vattenkvaliteten,
vilket hade till följd att en ordentlig uppföljning av effekterna av
kalkningen inte kunde göras. Från 1989 genomförs det regelbundna vattenprovtagningar
och elfiskeundersökningar.
Resultaten från analyser av dessa vattenprover visade vid vissa tillfällen
oförklarligt låga pH- och alkalinitetsvärden i utloppsvattnet från nykalkade
sjöar, till exempel Stora Härsjön. Detta visade sig bland annat bero
på sura tillflöden från omkringliggande markområden till sjöarnas utloppsvikar.
Vid högflödessituationer dominerar detta vatten vid utloppet.
En bra indikation på att detta är fallet är att färgvärdena i utloppsvattnet
stiger.
Det fanns misstankar om att man reglerade vattenflödet vid högvatten.
Därför togs kontakter med Mölndals Kvarnby för att få en uppfattning
om hur tappningsmönstret såg ut. Det visade sig då att man vid högvatten
minskade eller ibland helt stängde av utflödena från sjöarna. Anledningen
till detta var att undvika översvämningar nere i Mölndals
samhälle. Minskas flödet i utloppet ökar andelen surt markvatten i förhållande
till det kalkade sjövattnet.
Som ett resultat av detta inleddes 1992 utökade kalkningsinsatser i
sjöarna för att kompensera för ovanstående. Dessutom inleddes våtmarkskalkningar
i tre bäckar, Fäsjöbäcken, Stora Övattenbäcken och
Björrödsbäck- en. Förhoppningen var att dessa åtgärder skulle bidra till
4

att hålla en tillfredsställande alkalinitet i Mölndalsåns huvudfåra. Som
ett tillägg till detta föreslogs i femårsplanen från 1993 att ytterligare våtmarkskalkningar
skulle genomföras nedströms de stora sjöarna i avrinningsområdet.
Dessa genomfördes emellertid aldrig på grund av
besparingsåtgärder.
Experiment har utförts med att använda musselskal vid våtmarkskalkningarna
i stället för den traditionella typen av kalk. Detta har gjorts i Fäsjöbäckens
och Stora Övattnets avrinningsområden (Hasselrot, 1998).
Resultaten var entydiga; den neutraliserande verkan var inte tillräcklig
om än något bättre för St. Övattnet än för Fäsjöbäcken. Vid försöken löstes
inte mer än 10–20 procent av musselskalen upp och detta antas bero
på att man inte hade malt musselskalen tillräckligt fint.
För en fullständig redogörelse av kalkdoser och sjöarnas omsättningstid
samt vattenkemi och förekommande fiskarter i de olika sjöarna se bilagor.
Regleringar
I Västra Götalands län finns ett stort antal vattendrag och sjöar där den
naturliga vattenståndsrytmen har förvanskats på grund av reglering.
De sjöar i Mölndalsån som regleras är:
• Västra Nedsjön
• Stora Sturven
• Öjesjön
• Stora Härsjön
• Hornasjön
Olika typer av vattenregleringar är ett allvarligt hot mot den biologiska
mångfalden. Reglering i allmänhet och korttidsreglering i synnerhet skapar
mycket dåliga förutsättningar för det biologiska livet i vattnet. Snabba
vattenståndsvariationer leder till stor dödlighet bland fiskyngel men
slår också ut bottenfauna och naturlig strandzonering.
Vid sidan av att regleringar i sig har en negativ påverkan, innebär de i
flera fall för Mölndalsåns sjöar och vattendrag att pH och alkalinitet
sjunker till nivåer där reproduktion och överlevnad hos faunan i vattendraget
riskerar att kraftigt försämras på grund av påverkan från surt aluminiumrikt
vatten.
Beräkningar har visat att för att klara en rimlig alkalinitetsnivå i Mölndalsån
får inte vattnet i de tre sjöarna V:a Nedsjön, Öjesjön och St. Härsjön
hållas tillbaka mer än till halva naturliga flödet. Sjöarna uppströms
dessa sjöar bör i så fall regleras på ett likartat sätt, för att inte stor obalans
i systemet ska uppstå.
5

Undersökningsprogram
Vattenkemiska analyser
Vattenprovtagningar sker i dag på 16 platser två gånger per år i april och
november, och sju av dessa platser provtas även i februari och i september.
Lokaliseringen av dessa kan ses på kartan nedan. Varje prov analyseras
med avseende på pH, alkalinitet, färg, ledningsförmåga och
kalciuminnehåll. I samband med musselskalsprojektet analyserades
även aluminium, magnesium, kalcium, totalfosfor och totalkväve.
Elfiskeundersökningar
Fiske sker sedan 1990 på tre platser, i Mölndalsån vid Risbohult, i Tvärån
strax nedanför utloppet från Stora Härsjön och i Björrödsbäcken.
Faktorer som styr förutsättningarna för fiskens lek är temperatur, vattenföring,
vattenkvalitet, bottenstruktur, tillgång på föda och frånvaro
av rovdjur. En låg vattenföring under oktober, november och december
kan påverka fiskens lek, vilket i så fall visar sig som låg fångst av årsyngel
under elfisket följande höst. Arter av laxfisk slås sällan ut förrän pH
understiger 5,5. I intervallet mellan 5,5 och 6 dör de känsligaste unga
individerna av dessa arter och i regel uppträder också försämrad tillväxt
och andra stressfenomen. Det är i rinnande vatten som flest
fiskpopulationer försvunnit på grund av de extrema sänkningar av
alkaliniteten som uppkommer vid högvatten.
6

Provtagning sker 4 ggr/år
Provtagning sker 2 ggr/år
Elfiskesträcka 3 st
7

Resultat
Huvudfåran
Provtagningar sker i Östra Nedsjön, i utloppet från Västra Nedsjön samt
i inloppet till Gröen.
Östra Nedsjön
Alkaliniteten i Östra Nedsjön får betecknas som stabil och stadigt ökande.
Sedan 1996 har sjön en alkalinitet på runt 0,2. Stabiliteten kan förklaras
av sjöns långa vattenomsättningstid – 12,5 år. Under tidigare
kalkningsprogram spreds en stor mängd kalk i sjön som kan ha förändrat
planktonsammansättningen vilket antas delvis ligga bakom rödingens
fortsatta minskning. Redan tidigare har betydelsen av att ha en bra nivå
på alkaliniteten i Östra Nedsjön för kalkningsprojektet som helhet konstaterats.
Denna provpunkt provtas inte inom detta projekt. Inte heller
kalkningen sköts inom ramen för detta projekt.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 1. Alkalinitet i Östra Nedsjöns utlopp åren 1989–1999.
8

Västra Nedsjön
Västra Nedsjön är den största sjön som kalkas inom
detta projekt. Den har ett avrinningsområde som är
58 km² stort. Denna sjö hyser bestånd av abborre,
gädda, mört, sutare och siklöja. Enligt muntliga
uppgifter finns det också ett bestånd av insjööring
som leker nedströms i Mölndalsån. I början av
1900-talet fanns det röding även i Västra Nedsjön.
Även Västra Nedsjön har en nyckelroll för Mölndalsåns
vattenkvalitet. Samtidigt är Västra Nedsjöns
vattenkvalitet till största delen beroende av Östra
Nedsjöns. De senaste åren har alkaliniteten successivt
ökat i Östra Nedsjön. Att årligen kalka Västra
Nedsjön blir mindre och mindre motiverat ju högre
alkalinitet det tillrinnande vattnet från Östra Nedsjön
har.
Det har i tidigare rapporter påpekats problem i
samband med kalkning av V:a Nedsjön, vilka beror
på den korta omsättningstiden – 1,2 år. Det har också
visat sig att utloppsalkaliniteten har sjunkit
snabbt vid högvattenflöden och i kombination med
en minskad tappning i utloppet.
Figur 2. Karta över Västra Nedsjöns
delavrinningsområde med
Klåddetjärn och Buasjön.
Ett tillfälle har registrerats under den aktuella perioden då alkaliniteten
sjönk till noll och pH-värdet gick ner under 5,5, det skedde i slutet av
maj 1996. Detta kan troligtvis förklaras med att maj månad föregicks av
en längre tid med låg nederbörd. Konsekvensen av detta blir att syret
kan tränga längre ned i markskiktet och att sulfid i marken oxideras till
sulfat. När sedan en större nederbördsmängd kommer, vilket hände i
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 3. Alkalinitet i Västra Nedsjöns utlopp åren 1989–1999.
9

maj 1996, sköljs mycket sulfat ut och andelen surt markvatten ökar i förhållande
till kalkat sjövatten i utloppsvattnet.
Buasjön och Klåddetjärn har kalkats denna period i syfte att undvika
surstötssituationer i Västra Nedsjöns utloppsvik.
Alkaliniteten i Klåddetjärn har inte legat mycket över 0,05 mekv/l under
denna period och i maj 1996 sjönk den till noll, se figur 5. I Buasjön
har alkaliniteten legat högt hela tiden med ett medelvärde på 0,34
mekv/l, men i maj 1996 sjönk den till 0,12 mekv/l. pH-värdet har inte
påverkats nämnvärt i dessa punkter vid detta tillfälle. Antagandet att episoden
i maj 1996 orsakats av en period av låg nederbörd, oxidation av
sulfid till sulfat med påföljande nederbördstopp som sköljer ut sulfat och
inte är ett resultat av regleringar stöds av att episoden även har gett utslag
i Buasjöns och Klåddetjärns utlopp.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 4. Alkalinitet i Buasjön, tillflöde till Västra Nedsjön. Har kalkats årligen under
perioden 1993–1999 med 37 ton.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 5. Alkalinitet i utloppet från Klåddetjärn som även den är ett tillflöde till Västra Nedsjön.
Sjön har kalkats med 5 ton årligen.
10

Analyserna visar att, trots stödkalkning i Buasjön och Klåddetjärn, är
variationer fortfarande stora i utloppet från V:a Nedsjön. En förklaring
till dessa variationer skulle kunna vara att surt vatten tidvis transporteras
ned till sjön via bäckar som har sitt utlopp precis i närheten av utloppet
från V:a Nedsjön, Mulnetjärnsbäcken och eventuellt även Holmbrobäcken.
Bottenfaunaprovtagning vid Rya
I huvudfåran har även bottenfaunan undersökts vid Rya. Undersökningen
genomfördes våren 1996 av Medins Sjö- och Åbiologi AB som en del i
länets miljöövervakning. Lokalen är belägen 4 km nedströms V:a Nedsjön.
Bottenfaunan bedöms i rapporten som ej eller obetydligt påverkad
av försurning eller av näringsämnen/organisk belastning. Bedömningen
är förändrad jämfört med tidigare undersökningar. Då bedömdes lokalen
ha höga naturvärden för att nu anses ha mycket höga naturvärden.
Födounderlaget för fisk är stort. Lokalen hyser ett måttligt högt artantal
– 36 st – och har en hög individtäthet – 2 775 individer per m 2 . Den senare
siffran har stigit jämfört med tidigare undersökningar, 1987 och 1992,
då tätheten låg på cirka 1 500 individer per m 2 .
Elfiske vid Risbohult
Lokalen ligger uppströms det definitiva vandringshindret som utgörs av
Bugärde kraftverk, och fisk som fångas här är antingen nedströmsvandrande
från V:a Nedsjön eller av stationärt ursprung. Lokalen ligger cirka
1 km uppströms Rya, där den ovan nämnda
bottenfaunaundersökningen är genomförd. Denna lokal bedöms vara
mycket lämplig som reproduktionslokal för öring. Här har det fiskats sedan
1990. Fångstresultaten har inte förändrats nämnvärt under åren.
Lite oroväckande är det att det 1997 inte fångades några årsyngel. Bris-
80
70
60
0+
>1+
Antal per 100 m²
50
40
30
20
10
0
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
Figur 6. Resultaten från elfisken utförda i Risbohult, Mölndalsån under åren 1990–1998.
11

ten på årsyngel verkar inte kunna förklaras utifrån vattenkemin, eftersom
pH och alkaliniteten verkar stabila vid provtagningar under 1997.
1998 kunde inte lokalen fiskas på grund av det kraftiga vattenflödet. Födotillgången
är god om samma förhållande råder här som i Rya.
Gröen
Gröen (Landvettersjön) ligger längst ner i vattensystemet och kan därför
sägas visa hur Mölndalsån påverkas av de delavrinningsområden som ligger
uppströms.
Provtagningspunkten vid inloppet till Gröen kan sägas spegla Mölndalsåns
vattenkemi. Ån är här ca 7 meter bred. Medelvattenföringen ligger
på drygt 2 m³/s. Sträckan är reproduktionsområde för insjööring med
Gröen som hemvist. I ån finns också ett stationärt bestånd av öring. För
närvarande är dock inte öringtätheten särskilt hög. Vattenregleringar
och avsaknaden av biotopvårdande åtgärder kan vara förklaringar till
detta.
Förhållandena i ån har förbättrats under de år som kalkningarna har
pågått. Däremot är ån fortfarande utsatt för perioder av kraftigt
sjunkande alkalinitet. De flesta sådana tillfällen ligger i början av året
och kan antas inträffa i samband med snösmältningen och med då förekommande
höga vattenflöden. I samband med högvattenflöden stiger
färgvärdena och alkaliniteten sjunker.
Senaste gången detta inträffade var i februari 1997. I oktober 1998
ökade färgvärdena kraftigt, vilket däremot inte motsvaras av en markerad
nedgång i alkaliniteten. En trolig förklaring till detta är att det under
1998 var ett jämnt men högt flöde, det inträffade med andra ord inga
snabba ökningar i flödet. Den stora mängden nederbörd under hela året
innebar att vattenmagasinen var fyllda och att de därför inte kunde hålla
kvar sitt kalkade vatten.
Alkalinitet (mekv/l)
0,80
0,75
0,70
0,65
0,60
0,55
0,50
0,45
0,40
0,35
0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 7. Detta diagram visar alkalinitet vid Mölndalsåns inflöde i sjön Gröen.
12

Biflöden
Figur 8. Dals ås avrinningsområde
med St.
och L. Sturven, Öjersjön
och Björkesjön.
Dals å
Dals å avvattnar sjöarna Stora och lilla Sturven,
Öjesjön och Björkesjön. I Stora Sturven, Öjesjön
och Björkesjön finns abborre, gädda och St Sturven
hyser även siklöja. Sträckan mellan Björkesjön
och Mölndalsån är mindre lämpad som reproduktionsområde
för öring med undantag för vissa
mindre partier. Svårigheterna att lyckas med kalkningarna
i detta avrinningsområde hänger samman
med sjöregleringarna, både Stora Sturven och Öjesjön
regleras. Stora Sturven är en klarvattensjö och
det innebär att om sjövatten dominerar i utloppsvattnet
bör färgvärdena vara låga. Ett par gånger
har man sett höga färgvärden vid analyser av prover
tagna i utloppet. Detta kan kopplas ihop med att
vid en reglering av sjön kommer avrinningsbäckens
vatten att domineras av humöst och surt vatten
som har runnit av från omkringliggande markområden.
Av diagrammet framgår att det finns ett samband
mellan höga färgvärden och låg alkalinitet.
Stora Sturven är den sjö i detta delavrinningsområde
som har längst omsättningstid – 6,6 år. Den och Öjesjön nedströms
St. Sturven är två av de sjöar som mer eller mindre regelbundet stängs av.
Detta har lett till stora variationer i vattenkemin, vilket fortfarande är fallet.
Hösten 1994 gick alkaliniteten ner under 0,05 och hösten 1996 var
den nere runt noll, vilket även inträffade under försommaren 1997.
300
0,30
250
Alkalinitet
0,25
Färg (mg Pt/l)
200
150
100
0,20
0,15
0,10
Alkalinitet (mekv/l)
50
0,05
0
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 9. Färgvärden och alkalinitet vid utloppet från Stora Sturven.
13

Provtagningar sker i utloppet från L:a Sturven innan vattnet rinner in i
Öjesjön, söder om Öjesjön samt söder om Björkesjön.
Resultaten visar en fortsatt fluktuerande vattenkemi i Stora Sturvens
utlopp. Två gånger under perioden har det registrerats att alkaliniteten
sjunkit kraftigt. Det var i december 1995 och i maj 1996. Vid dessa tillfällen
sjönk också pH-värdena kraftigt. Även färgvärdena var höga, vilket
tyder på att dessa nedgångar i alkaliniteten har orsakats av att vattnet
från Stora Sturven har reglerats. Tack vare kalkningarna i Öjesjön nedströms
har detta inte haft effekt på prover tagna i utloppet från Öjesjön
eller längre ned i Dals å.
I utloppet från Öjesjön är det svårare att utläsa någon trend, eftersom
provtagning endast sker en gång per år. Men här har kopplingen mellan
höga färgvärden och låg alkalinitet inte konstaterats sedan 1992, vilket
troligtvis kan förklaras med att regleringen av Öjesjön har minskat.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 10. Alkalinitet vid utloppet från Öjesjön, nedströms Stora Sturven.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet(mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 11. Alkaliniteten i Dalså under perioden 1989–1998.
14

I Dalså var läget bekymmersamt fram till 1995, då alkaliniteten låg en bit
under 0,1. Sedan dess har alkaliniteten stigit, med ett undantag på våren
1997 då en sänkning av alkaliniteten registrerades. Variationerna är fortfarande
stora och en förklaring till detta kan vara att avrinningsområdet
nedströms Öjesjön inte kalkas.
Tvärån
Figur 12. Kartan över Tväråns avrinningsområde med
provtagningspunkter samt elfiskelokal utmärkta.
I Tväråns avrinningsområde
ingår sjöarna Stora Härsjön,
Lilla Härsjön, Hornasjön,
Blomman, Långetjärn, Kullsjön,
Vällsjön och de små
sjöarna Porstjärn och Stensjön.
Sjöarna ligger mycket naturskönt
och de hyser bestånd
av abborre, gädda, mört och
inplanterad ål. I Stora Härsjön
finns öring samt ett bestånd av
siklöja. I Hornasjön finns även
inplanterade kräftor. Tvärån
hyser bestånd av öring, elritsa
och gädda. På långa sträckor
är ån synnerligen väl lämpad
som reproduktionsbäck för
öring. Därför finns det förutsättningar
för en betydligt
större population av öring här
än vad som idag är fallet. De
flesta av systemets sjöar har re-
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 13. Alkaliniteten i utloppet från Hornasjön under tiden 1989–1998.
15

0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 14. Alkaliniteten i utloppet från Stora Härsjön under åren 1989–1998.
lativt långa vattenomsättningstider. Flodpärlmussla har tidigare funnits i
Tväråns utlopp. (Vattenöversikt för Härryda Kommun 1985)
Om vi börjar ifrån norr i tillrinningen till St Härsjön fluktuerar vattenkemin
men alkaliniteten har ökat i alla tillrinningsbäckar. Bäcken från
Porstjärn utgör dock ett undantag, här är alkaliniteten väldigt låg, under
0,1 mekv/l.
Avrinningen från Hornasjön uppvisar en hög alkalinitet och allt tyder
på att den ökar ytterligare.
I utloppet från St. Härsjön har alkaliniteten ökat kraftigt och i princip
legat över 0,2 sedan slutet på 1995. Men en sänkning av alkaliniteten registrerades
här i februari 1997. Siffrorna var även positiva från början av
1993 fram till hösten 1994, då alkaliniteten sjönk ner till närmare 0. Det
finns också här ett tydligt samband mellan höga färgvärden och låg alkalinitet,
vilket troligen är ett fenomen kopplat till reglering av sjön.
Elfiske i Tvärån
Denna lokal anses vara en utomordentlig biotop för laxartad fisk. Trots
detta har någon större tillgång på öring under årens lopp inte påvisats
med hjälp av fiske. Ser man till pH-värdet är det sannolikt inte försurningen
som är orsaken.
Det proverna inte visar är tillfällen mellan provtagningarna. För att hitta
en förklaring till den låga tätheten av öring, föreslås att en grundligare
undersökning genomförs i Tvärån, där det bör ingå bottenfaunaundersökningar
för att se hur tillgången på föda är i bäcken. Det bör även göras
en biotopinventering och en översyn av vandringshinder m.m.
16

80
70
60
Antal öring per 100 m²
50
40
30
0+
>1+
20
10
0
1,45
0,73 0 0 0 0,38 0 0,43 0
0,93
1990 1991 1992 1993 1998
Figur 15. Elfiskeresultat från fiske i Tvärån under perioden 1990–1993 och 1988.
År
Fäsjöbäcken och Stora Övattenbäcken
Dessa två bäckar rinner till från söder ner i huvudfåran. Båda bäckarna
våtmarkskalkades inom det tidigare beskrivna musselskalsprojektet.
Syftet med våtmarkskalkningarna är att dessa ska bidra till att stabilisera
vattenkemin i Mölndalsån. Årliga kalkningar har även genomförts i sjön
Stora Övattnet och Fäsjön kalkades 1995.
Figur 16. Karta över Fäsjöbäcken och Stora
Övattnet med tillhörande bäckar med provtagningspunkter
markerade.
Alkaliniteten i Fäsjöbäcken har
legat kring 0 ända sedan 1990,
med små uppgångar 1993 och
1996. pH-värdena har varierat
kraftigt med en kraftig höjning
från 4,2 till 5,8 1993, följd av en
nedgång där pH-värdena i början
av 1995 låg under 4,5. Sedan har
en långsam ökning skett och pH
ligger nu strax under 6. Slutsatsen
av detta är att det finns starka
motiv för att fortsätta kalkningarna
i Fäsjöbäcken, främst för att
förhindra en utlakning av aluminium
som sker när pH går ner under
4,5–4,2.
Vattenkemin i utloppet från St. Övattnet har förbättrats och alkaliniteten
har ökat sedan 1992. Variationerna är rätt så stora, men underlaget är
ändå för litet för att man ska kunna se några tydliga trender. I bäcken varierar
värdena mellan 0 och 0,15 och har så gjort sedan undersökningarna
inleddes 1989.
17

9,0
8,0
7,0
pH
6,0
5,0
4,0
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 17. pH-värden i Fäsjöbäcken mellan 1989 och 1998.
0,80
0,70
0,60
Alkaliniteten (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 18. Alkaliniteten i Stora Övattenbäcken under perioden 1992–1998. Proverna tas strax
före utloppet i Mölndalsån.
18

Björrödsbäcken (tidigare Skällsjöbäcken)
Figur 19. Karta över Skällsjöns delavrinningsområde
med Björrödsbäcken.
Syftet med att kalka denna bäck är att den har
förutsättningar för att hålla en öringpopulation.
Till denna bäck kan öring från Gröen
vandra och reproducera sig. Detta innebär att
bäcken skulle kunna upprätthålla öringreproduktionen
under tiden som medel frigörs för
att säkra hela Mölndalsåns vattensystem mot
surstötar. Ända sedan bäcken började provtas
1992 har alkaliniteten varierat kraftigt. De senaste
två åren har den dock inte legat under 0,2
mekv/l någon gång. I figur 20 som visar alkaliniteten
i Björrödsbäcken syns en kraftig
höjning 1994. Anledningen till detta är att man
då gick över till att använda kalkslurry. Förklaringen
till den större effekten vid användning
av slurry är bland annat en minskad
vindavdrift
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 20. Alkaliniteten i Björrödsbäcken mellan 1992 och 1998.
19

Elfiske i Björrödsbäcken
1998 var tillgången god både på större och mindre fisk. Tidigare har resultaten
varierat och överlevnaden har sannolikt varit dålig. pH-värdena
har varierat kraftigt fram till 1995 och har efter det stabiliserat sig kring
pH 7.
Den dåliga tillgången på fisk åren 1995 och 1996 beror troligtvis på att
det var torra somrar dessa år och att det då blir låg vattenföring i bäcken.
80
70
60
Antal per 100 m²
50
40
30
0+
>1+
20
10
0
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998
Figur 21. Elfiskeresultat från fisken utförda i Björrödsbäcken under åren 1990–1998.
20

Stora Hålsjön och Lilla Hålsjön
Figur 22. Karta över Stora
och Lilla Hålsjön med
provtagningspunkter utmärkta.
Dessa två sjöar håller ett bestånd av flodkräftor och
är därför angelägna objekt att kalka. Insatserna kan
med utgångspunkt från resultaten anses ha lyckats i
Stora Hålsjön. En kraftig nedgång i alkaliniteten förekom
hösten 1996 i Stora Hålsjön, men för övrigt
har alkaliniteten stadigt stigit under perioden. För
Lilla Hålsjön har perioden inneburit en återhämtning
efter några år (1989–1992) av nedgång. Idag ligger
alkaliniteten någorlunda stabilt kring 0,2 mekv/l.
Resonemanget angående den låga alkaliniteten i
maj 1996 i Västra Nedsjön kan tillämpas även för
Stora Hålsjön, se figur 23. Detta styrker ytterligare
antagandet om orsaken till varför alkaliniteten sjönk
vid detta tillfälle.
0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 23. Alkaliniteten i utloppet från Stora Hålsjön för tiden 1989–1998.
21

0,80
0,70
0,60
Alkalinitet (mekv/l)
0,50
0,40
0,30
0,20
0,10
0,00
1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
År
Figur 24. Alkaliniteten i utloppet från Lilla Hålsjön under perioden 1989–1998.
22

Sammanfattning och slutsatser
Den vattenkemiska situationen i Mölndalsåns vattensystem har successivt
blivit bättre sedan kalkningsprojektet startades 1984. Under den senaste
femårsperioden har kalkningsprojektet i huvudsak klarat de
vattenkemiska målsättningarna i åns huvudfåra utom vid några tillfällen.
Dessa tillfällen inträffade runt årsskiftet 1994/95 och i februari 1997.
Huruvida faunan i vattendraget tagit någon skada av dessa episoder är
givetvis svårt att med någon större säkerhet uttala sig om. Det man kan
säga är att vid dessa tillfällen var de uppmätta värdena så pass låga att
man tangerade gränsen för när faunan kan börja ta skada. Flera faktorer
styr hur stor stressen på organismerna i praktiken var, bland andra temperaturen,
aluminium- och kalciumhalterna. En annan fråga som inställer
sig i detta sammanhang är i vilken mån resultaten från
provtagningarna verkligen speglar den vattenkemiska situationen i vattendraget.
Utifrån data för flödet i Mölndalsån (dygnsmedelvärden) kan
man emellertid konstatera att provtagningarna i stort sett har genomförts
i samband med att vattenföringen varit som högst, vilket innebär att
mätvärdenas tillförlitlighet får anses vara ganska god.
I oktober 1998 uppmättes periodens högsta vattenföring. I samband
med detta tillfälle genomfördes en extra provtagning. Resultaten visar
att vare sig pH eller alkalinitet sjunkit till några anmärkningsvärt låga nivåer
vid någon av provpunkterna. Enligt Per Palmér vid Papyrus AB har
ingen dämning av sjöarna i Mölndalsåns vattensystem förekommit under
sommaren och hösten 1998, vilket medförde att andelen välkalkat sjövatten
var hög vid provtagningspunkterna trots de höga flödena. De sura
episoder som beskrivits ovan (årsskiftet 1994/95 samt februari 1997)
kan med största sannolikhet härledas till att dämningarna av sjöarna inneburit
att andelen surt, aluminiumrikt markvatten ökat nedströms
sjöarnas utlopp vid högvattenföring, vilket i sin tur har fått till följd att
pH och alkaliniteten sjunkit till alltför låga nivåer. De vattenkemiska resultaten
vid de olika högflödesepisoderna speglar de intressemotsättningar
som förekommer inom Mölndalsåns vattensystem. Kalkningarna
fungerar väl under förutsättning att sjöarna tillåts släppa igenom tillräckliga
mängder kalkat sjövatten.
Ett litet problemområde är Stora Sturven och Dals å, framför allt nedströms
Björkesjön. Björkesjöns omsättningstid är endast 0,2 år, vilket innebär
att det är meningslöst med kalkning i sjön. Det man i stället kan
fundera på är att börja med våtmarkskalkningar i Björkesjöns avrinningsområde,
vilket skulle förbättra situationen avsevärt för vattenkemin i
Dals å.
Tväråns vattenkemi representeras av provtagningspunkten vid St. Härsjöns
utlopp. Här har inte noterats några sura episoder under perioden
1995–1998. Trots den goda vattenkemiska situationen lever åns öringbestånd
under mycket dåliga villkor, och trots att ån till stora delar erbjuder
goda biotoper för lek och uppväxt för öringen, fångas endast enstaka
öringar vid elfiskena. Regleringarna av ån bär sannolikt huvudansvaret
för att ån inte kan hysa ett stabilt bestånd av öring. De periodiska och
23

snabba förändringar av vattenståndet som förekommer vid regleringar i
ett vattendrag innebär en kraftig stress för strömlevande fiskar, vilket generellt
minskar fiskarnas överlevnadsmöjligheter, som i sin tur ger betydligt
lägre beståndstätheter av öring i vattendraget.
För att utöka antalet möjliga reproduktionsområden för Mölndalsåns
öringar, vore det önskvärt med utökade kalkningsinsatser i några tillrinnande
bäckar. Ett exempel kan vara Stora Övattenbäcken. Kalkningarna
i Stora Övattnet medför att alkaliniteten i bäcken är god utom vid tillfällen
med hög vattenföring. Tyvärr räcker det ju att vattenmiljön är toxisk
vid enstaka tillfällen för att hela årsklasser av öring ska slås ut. För att
skydda bäcken även vid höga flöden krävs att sjökalkningarna kompletteras
med våtmarkskalkningar. Ett glädjande exempel på en lyckad satsning
på att återskapa reproduktionsområden för öringen är
Björrödsbäcken, där försurningsituationen nu är under kontroll och där
beståndstätheten på grund av detta har ökat påtagligt de senaste åren.
Sammanfattningsvis kan konstateras att målsättningarna med kalkningsinsatserna
har uppnåtts i relativt hög grad, men att en del av problemen
kvarstår. Nyckelfrågan är regleringarna dels i sjöarna och dels vid
Bugärde kraftverk. Om sjöarna regleras måttligt och tillåts släppa ifrån
sig minst 50 procent av det naturliga flödet innebär det att de nuvarande
kalkningsinsatserna sannolikt räcker för att upprätthålla goda vattenkemiska
förhållanden i Mölndalsåns huvudfåra. De vattennivåförändringar
som är en följd av regleringarna i Tvärån och Bugärde kraftverk är ett
problem i sig, som medför att förutsättningarna för Mölndalsåns öringars
överlevnad är betydligt sämre än vad de skulle kunna vara.
24

Referenser
Avergård, Inger och Nagell, Björn, 1974, Vattenkvaliteten i Mölndalsån
under perioden 1972-08-31 till 1973-10-02, Länstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.
Bydén, Stefan och Nielsen, Birgit, 1985, Vattenöversikt för Härryda kommun,
Melica Miljökonsulter.
Hasselrot, Bengt, Bydén, Stefan och Carlstrand, Håkan, 1991, Kalkningsprojekt
Mölndalsån, Göteborgsregionens Kommunalförbund.
Hasselrot, Bengt, 1993, Kalkningsplan för Mölndalsån 1993–1998, Melica
miljökonsulter och Göteborgsregionens Kommunalförbund.
Hasselrot, Bengt och Carlstrand, Håkan, 1994, Kalkningsprojekt Mölndalsån,
Lägesrapport 1994, Göteborgsregionens Kommunalförbund.
Bottenfauna i Göteborgs och Bohus läns vattendrag, 1996, Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län 1997:24.
Hasselrot, Bengt, 1997, Underlagsmaterial för diskussioner om vattenregleringen
och kalkningsverksamheten i Mölndalsån, Melica miljökonsulter.
Hasselrot, Bengt, 1998, Försökskalkning med malda musselskal på våtmarker
i Härryda Kommun, Melica miljökonsulter och Göteborgsregionens
Kommunalförbund.
25