När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

land…”. I originaltexten står det något annat nämligen ”Han ska med
gisslan ovan fara...” vilket översätts med ”Han ska med gisslan nedan fara ...
” för att stämma bättre med den allmänna uppfattningen att kungen red
norrifrån och ner i Östergötland. Under medeltiden fanns det dock inga
kartor med norrpil uppåt, varför begreppet ”ovan fara” eller ”nedan fara”
inte nödvändigtvis avser ett särskilt väderstreck. Om det är ett vädersträck
behöver det absolut inte vara som vi har tänkt oss. Begreppen nedan/ner
samt norr härstammar från samma indoeuropeiska ord vilket syftar på
vädersträcket. Det innebär att ”nedan fara” borde betyda norrut, och ”ovan
fara” snarast söderut. Då stämmer också textens mening.
Eriksgatan skulle bli kvar under hela medeltiden och ännu en tid därefter,
men dess ursprung är höljt i dunkel. Vad som är mycket märkligt är att bara
en del av rikets landskap ingår i kungens resa. Varken Gotland, Öland,
Småland (som då bestod av flera landskap), Hälsingland eller landskapen
norr därom ingår. Att inte Gotland ingår kan vi förstå eftersom landskapet
själv valde att alliera sig och bli en del av Sveariket i början av medeltiden,
sannolikt i slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Men frånvaron av
de andra landskapen är svårare att förklara. Inte heller finner vi något
liknande system som Eriksgata i andra länder som Danmark eller Norge.
Sverige var unikt på denna punkt och det måste ha uppstått av en alldeles
unik händelse.
Det finns minst två händelser som kunde föranleda behovet av en Eriksgata.
Bygden kring Mälaren bestod på 500-talet och möjligen även tidigare av ett
antal landskap med egna underkungar och en av dem var överkung. Genom
sveakungen Ingjald illrådes kupp, där han brände inne många av underkungarna
för att själv få större makt och inflytande över de andra landskapen,
var Sverige på väg mot att bli en stat på samma sätt som exempelvis Frankrike.
Försöket misslyckades och kung Ivar vidfamne i Skåne, vars farbror
blev mördad av sin hustru Åsa illråda, som var syster till sveakungen Ingjald
illråde, gick till anfall mot Ingjald och vann till slut sveatronen för egen del.
Med utropandet av Ivar vidfamne till kung i mitten av 600-talet blev det ett
dynastiskifte för första gången på 500 år. Efter honom, under en period av
drygt hundra år, kom kungar som styrde Sveariket vilka snarare förefaller ha
varit av dansk än svensk härkomst, och situationen i Sverige tycks ha varit
orolig ända in på 700-talet. När Ivar Vidfamne vid sin död bara efterlämnade
ett enda barn, dottern Aud, beslöt svearna att välja den Randver till kung
som hon var mor till. Denne Randver blev far till kung Sigurd hring, vilken
slogs i Bråvallaslaget mot sin släkting Harald hilditann, som var halvbror till
Randver och således var också han son till kungadottern Aud. Sigurd hring
rådde över Västergötland och landskapen kring Mälardalen före slaget, men
hans son Ragnar lodbrok (som dock många engelska forskare vill flytta fram
hundra år eftersom han tycks passa in på en av de danska hövdingarna, som
var med och erövrade norra England på 800-talet) tycks framförallt ha
vistats i Danmark och södra Norge, och måhända i Östergötland. Hans son
Björn järnsida återvände dock till Sverige, dräpte Harald hilditanns son
Eystein illråde och såg till att bli Svearikets kung i slutet av 700-talet. Efter
honom var det lugnt på tronen, och kungatiteln ärvdes vidare generation
efter generation ända fram till Olof skötkonungs söners död i mitten av
1000-talet. Då först tvingades man söka efter en ny person som kunde väljas
till kung, och som var ättling på mödernesidan eller som var gift med en
kungadotter. Det var på så vis som Stenkil blev kung i mitten av 1000-talet.
97