När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

satt i Uppsala och rådde över landet därifrån. Ett problem var möjligen att
det även stod att han satt i Uppsalarna, uttryckt i plural. Visserligen fanns
det vid denna tid två Uppsala, dels Gamla Uppsala och dels staden Uppsala
ungefär 5 km därifrån, men staden hette (Östra) Aros ända fram till 1270-
talet då både ärkebiskopsstolen och ortnamnet flyttades över till staden
Aros. Även Västra Aros fanns men den staden kom dock att behålla sitt
namn och heter än i dag Västerås. Denna detalj rörande Uppsala skapade
dock inga konflikter bland forskarna, och istället för att ifrågasätta sina
slutsatser rättades verkligheten. Av det skälet lät man bygga ”Mimers brunn”
vid Gamla Uppsala i mitten av 1600-talet, och vid samma tid döptes Salaån
om till Fyrisån för att bättre stämma med uppgifterna i de gamla sagorna.
Eftersom Sverige inte bara betraktades som en stormakt i dåtidens Europa,
utan dessutom som ett urhem för storslagna kungaätter och ett av de äldsta
och främsta rikena i Europa, lät man lagskydda alla fornminnen. Dessa var
ett bevis på Sveriges forna storhet och fick inte skadas. I slutet av 1700-talet
bröt sig en grupp lärde ur den traditionella historieskrivningens mönster och
bildade Götiska förbundet, men resultaten och de nya påståendena som de
presterade var knappast mer övertygande än de föregående. Den lokalpatriotiska
viljan var ofta starkare än målet att nå objektiva resultat.
I slutet av 1800-talet blev de nybildade hembygds- och fornminnesföreningarna
en viktig social faktor i samhället i likhet med nykterhetsföreningar och
frireligiösa sammanslutningar. Alltsammans hade fått extra stor medvind i
samband med ägoskiftena och byarnas splittring i mitten av 1800-talet som
medförde att folk inte längre bodde alldeles intill varandra och hade ett nära
umgänge. I samband med detta uppstod både lokala inventeringar av fornminnen
och fornfynd samtidigt som årliga publikationer började utges.
Artiklar och debatter ökade kunskapen om forntiden hos alla som var intresserade.
Flera stora forskare lade vid denna tid grunden till den moderna
forskningens metoder och slutsatser. Bröderna Weibull var några av dessa,
och de såg med förskräckelse hur genomsyrad den äldre svenska historien
var av önsketänkande och spekulationer. Därför inriktade de sig på att omvandla
det humanistiska ämnet historia till en naturvetenskaplig disciplin,
där allting skulle bevisas med samma vetenskapliga krav som förekom inom
exempelvis fysiken. Resultatet blev att allt som inte gick att bevisa ströks ur
historien, varpå det mesta som berörde svensk historia före Olof skötkonungs
tid, alltså före 1000-talet, försvann och kallades för ovetenskapliga
påståenden. Tiden före 1000-talet överläts helt åt arkeologerna. Även en hel
del av den svenska historien som berörde tidig medeltid fick utgå. Kvar blev
bara sådant som tveklöst var absolut sant och som gick att bevisa. Men det
var inte alla som arbetade efter denna naturvetenskapliga mall. Ett flertal
forskare ansåg fortfarande att historia är och förblir ett humanistiskt ämne,
där vissa delar måste vara obevisade och delvis subjektiva. Några av dessa
skrev i början av 1900-talet populärvetenskapliga böcker om storsvenska
kungar under forntiden, vilka inte bara utförde ädla bragder från ett urgammalt
och stolt rike, var rika på guld och hade utsökta smycken och vapen,
utan hade kontakter med andra kungahov i Europa. Självklart utgick man
ifrån att dessa kungar satt i Gamla Uppsala, precis som Snorre Sturlasson
skrivit 700 år tidigare. Men den götiska tanken fanns kvar och trollband
några forskare. Carl Otto Fasth hävdade i ett flertal böcker att Kinnekulle
var det rätta urhemmet och inte Gamla Uppsala, men i övrigt höll han med
om hur storslaget Sverige hade varit under forntiden.
8