När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

ansatt sina grannar med krig och tvingade till slut ut langobarderna på slagfältet.
Orsaken var att de älskade krig och ville ha en motståndare som de på
ett enkelt sätt kunde slå och massakrera, men ödet ville annorlunda. Langobarderna
vann och herulernas kung stupade. Genast såg de kringboende
folken sin chans och anföll herulerna bäst de kunde för att ge igen. De stal
deras boskap och lösöre, skövlade landet, dräpte folk i bygderna och förde
bort kvinnor och barn. Eftersom de inte såg någon annan utväg begav sig en
del av dem norrut till sina forna släktingar. Vägen genom Tyskland finns
beskriven, varefter det sägs att de skyndade sig förbi danerna som var deras
forna fiender, innan de satte segel och bosatte sig bredvid götarna. Var de
hamnade i Skandinavien vet vi inte. Ett stort antal mynt, vilka påträffats på
Gotland och som är från Anastasius regeringstid (491-518), antyder samröre
med herulernas återvändande till Norden, men det finns runstenar från 500-
eller 600-talet som berättar om heruler både i Blekinge och i Värmland, men
de flesta finns i Norge. Det var också från denna tid som runinskrifterna
börjar få sammanhängande meningar och ett visst informationsvärde. På så
vis vet vi att det bodde heruler på olika platser i Sverige och Norge. Förutom
de runstenar som klart och tydligt omnämner heruler, finns en annan
runsten i Blekinge från 500-talet vars text börjar ”Nybyggarna, nykomlingarna
gav Hathuwolf äring, överöste Hariwolf med rikedom”. Vilka nykomlingar
det var vet vi inte, men det är frestande att tänka sig heruler eller
ostrogoter. Inte heller vet vi vilka Hathuwolf och Hariwolf var, men deras
namn börjar på bokstaven H precis som många av de kända heruliska
kunganamnen.
Vid samma tid kommer en annan berättelse om herulerna. I Jordanes avskrift
av goternas historia berättas det att kung Hrodulf tidigare hade rått
över ett flertal folkstammar som fanns i Bohuslän och södra Norge. Dessa
folkstammar som räknas upp hade alltså inte några självständiga områden,
utan var delar av en riksbildning. Hrodulf var en av många kungar i Europa
som hade kontakter med kung Teodorik i det ostrogotiska riket i norra
Italien.
Teodorik hade som sjuåring blivit förd som gisslan till Konstantinopel i samband
med hunnernas fall och ostrogoternas allians med romarna, detta som
en försäkran på att ostrogoterna skulle hålla sig lugna i sitt rike vid Donau
och foga sig i de avtal de träffade med romarna. Han var son till ostrogoternas
kung och fick en enastående uppfostran i det kejserliga palatset. Trots
det lärde han sig aldrig att läsa. När Teodoriks fader dog ville ostrogoterna
att han skulle återvända och bli deras kung, vilket accepterades av den östromerske
kejsaren om han fortsatte av vara lojal med dem. Ett av de uppdrag
som Teodorik skickades ut på tillsammans med sina gotiska krigarskaror
var att återerövra Italien, som några år tidigare hade erövrats av den germanske
hövdingen Odovakar. Efter flera års strider dräpte han Odovakar
med sitt eget svärd, men när han skulle skicka bud till kejsaren att Italien
åter var en romersk provins, kom budbärare från andra hållet och lät
meddela att kejsaren var död. Därmed var Teodorik inte längre bunden till
sitt löfte. Ostrogoterna upphöjde honom till kung över Italien och under
drygt 30 år (491-526) skulle han bedriva en mycket lyckosam inrikespolitik
som enade goter och romare. Hans utrikespolitik blev omhuldad och hans
diplomatiska färdigheter stod högt över samtidens regenter. Dels såg han till
att hans systrar och döttrar giftes bort till alla viktiga länder, som han ville
ha bra kontakter med, och dels gifte han sig själv av rent politiska skäl. Han
55