När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

äckte inte för att hålla hunner och goter borta från de romerska provinserna.
De möttes på slagfältet och efter en förödande förlust för romarna år
443, krävde hunner och ostrogoter en omedelbar utbetalning av 6000 pund
guld samt dessutom 2100 pund årligen. Både kejsar Theodosius II i östromerska
riket och Valentinian III i västromerska riket var med och betalade
ut dessa tributer. När Theodosius dog år 450 och efterträddes av Marcianus,
upphörde utbetalningen. Under detta årtionde försökte hunner och ostrogoter
att krossa det västromerska riket, med det slutade med en förödande förlust
år 451 i slaget på de Katalauniska fälten, i närheten av Troyes omkring
tio mil öster om Paris. Hunnerna och ostrogoterna krossades och deras inbördes
allians upphörde år 454. Ostrogoterna fick i egenskap av militärt
allierade till östromerska riket ta emot 100 pund guld årligen under åren
454-457, när kejsare Marcianus dog. Efterträdaren kejsar Leo upphörde
med utbetalningen, men efter ett gotiskt uppror år 461 fick kejsaren betala
ut det belopp som goterna inte fått samt återuppta de årliga utbetalningarna.
Utöver detta fick en militär avdelning av goterna i romersk tjänst en årlig
utbetalning på 2000 pund i samband med inre romerska oroligheter och
strider om makten. De vänskapliga kontakterna mellan goter och romare
fortsatte sedan Teodorik blivit ostrogoternas kung. År 489 gav kejsar Zeno
uppdraget åt Teodorik att återerövra Italien från inkräktaren Odovakar.
Detta företag slutfördes 491, samma år som Zeno dog, varpå Teodorik utropades
till kung över Italien eller det ostrogotiska riket, vilket varade fram
till år 552 när romarna vann den avgörande segern över goterna som trängts
upp i Alperna. Därmed var både goternas historia och guldströmmen norrut
över.
Vi vet inte vilken köpkraft guld hade vid denna tid men om vi utgår från
romerska priser kunde man för 7 kg guld köpa all den nötboskap (tjurar,
oxar, stutar, kor och kvigor) som fanns i två normalstora härader i Västergötland
under exempelvis 1500-talet, eller i runda tal 4200 fullvuxna djur
av dagens storlek. Tureholmsskatten i Södermanland var värd drygt 6000
kor. Vem kan äga så mycket guld? Vem har dessutom råd att gräva ner det
och varför ville eller kunde man inte gräva upp det igen? Somliga svar kommer
vi inte åt, men guldet visar oss i varje fall att det måste ha förekommit
en mycket nära kontakt och en mycket god relation inte bara mellan det
gotiska imperiet och Sverige utan också med Danmark.
De fyra praktfulla guldhalskragarna i Sverige från 500-talet är visserligen
från tiden strax efter den stora guldimporten, men det guld som användes
av guldsmederna för att lokalt i Norden tillverka dessa mästerliga arbeten
bör ha inkommit tidigare. De är gjorda i yppersta filigranteknik, vars kvalitet
inte kan åstadkommas av dagens guldsmeder. Den 7-ringade guldhalskragen
hittades i Möne i Västergötland, den 5-ringade i Färjestaden på
Öland, den 3-ringade vid Ålleberg i Västergötland och den 1-ringade i
Köinge i Halland. Alla utom den sistnämnda hade en storlek som passar en
människas hals och var nötta av användning. Den halländska, som det bara
återstår ett fragment av, tycks ha varit så stor att den inte kan ha burits av en
människa. Var och en av dem visar en sådan prakt att tankarna automatiskt
faller på kungar, drottningar eller hedniska överstepräster.
Vid sidan av de mer kungliga guldföremålen finns bland annat Kolbenarmringar
av guld, vilka förekommer från Ukraina i söder till Norge i norr.
52