När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

ättade kungahus. Över dem alla stod en av rikenas kungar som bar titeln
bretwalda och var den högste kungen i händelse av krig mot någon gemensam
yttre fiende. Då skulle de anglo-saxiska rikena strida tillsammans under
hans ledning. I mitten av 800-talet hade antalet riken krympt kraftigt, då
anföll daner och möjligen andra skandinaver med full kraft och erövrade
den norra delen av det anglo-saxiska området, vilket kom att kallas Danelagen.
Inte heller då hör vi talas om fördrivning eller utrotning, eftersom de
var nära släkt med anglosaxarna och hade haft en ständig kontakt med dem
under seklernas gång. Samma sak upprepades på nytt drygt hundra år senare,
efter det att danernas område Danelagen gått under och åter blit anglo-
när danskarna kom tillbaka i början av 1000-talet, men då hade
saxiskt,
både England och Danmark utvecklats i riktning mot stater och hade inte
längre samma samhällsstruktur som tidigare.
Något annat finner vi i svearnas strider i Baltikum på 800-talet. När balterna
inte längre ville slåss erbjöd de svearna årlig skatt på villkor att de fick fred i
sitt land. Avtalet slöts utan att svearna gjorde några anspråk på styret eller
kontrollen av landet i övrigt. Landet var erövrat, kuvat och skattskyldigt,
men inte införlivat med Sveariket.
I den äldre forskningen tänkte man sig att stolta och segervissa svear från
Mälardalens landskap red ner till Västergötland, erövrade området och lade
det under sig. Som stöd för detta pekade man på Beowulfkvädets berättelse
om sveakungens strider mot gaeterna där han till slut stupade utan att ha
kuvat dem. Den moderna forskningen tycks dock, på goda grunder, vara
överens om att dessa gaeter motsvarar jutarna på Jylland. Om vi söker efter
andra indikationer på en stor och omfattande erövring så saknas de fullständigt,
vilket känns förvånande om den verkligen har inträffat. Hade en sveakung
lyckats med den enorma uppgiften att ha utvidgat sitt rike så mycket
som det skulle ha handlat om i det här fallet, borde det ha förekommit en
omfattande diktning runt händelsen som både hyllat konungen själv och
övriga tappra deltagande hövdingar. Men ingenstans finner vi ett enda ord
som antyder att något sådant har hänt. Inte heller något som berättar om att
en kung i Västergötland lyckades kuva folket och erövra Mälardalens landskap.
Det ligger i rikenas struktur att sådana erövringar inte kan ske på detta
sätt om man inte kuvar eller utrotar befolkningen, i varje fall om rikena har
helt olika identitet, såsom skoter och pikter eller germaner och kelter, och
inte har något gemensamt ursprung. Det är bara stater som erövrar provinser
och införlivar dem som en jämställd landsdel, inte riken. Frågan är om
nordborna möjligen mindes den gemenskap som präglade södra Skandinavien
under såväl bondestenåldern som bronsåldern. Tacitus uppgift, att alla
de germanska folken ansåg sig härstamma från den mångtusenåriga och
indoeuropeiska guden Mannus och dennes tre söner, antyder att det var på
det sättet.
Granskar vi situationen i södra Sverige kan vi konstatera att varken Västergötland
eller landskapen runt Mälaren visar några som helst spår av erövring
eller att de varit kuvade. I så fall skulle vi knappast ha haft den uppsättning
av fornlämningar och fornfynd som gör landskapen mycket framträdande.
Likaså kan vi vara tämligen säkra på att folken i de berörda områdena
varken har utrotats, fördrivits eller ersatts med sina fienders släktingar
eftersom den rasbiologiska forskningen, som genomfördes i slutet av 1800-
talet och början av 1900-talet, visade att förändringarna och skillnaderna
40