När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

erna, måste de ha kämpa väl och försvarat sina länder med ett stort antal
krigare och en god organisation.
Styrka och antalet krigare får inte förväxlas med kungamakt och myndighet.
Det visar exempelvis germanen Arminius levnadsöde. År 4 nämns han första
gången i de romerska krönikorna som befälhavare över det germanska
folket cheruscerna, då han orsakade stor förödelse bland romarna. Han var
också en av de ledande hövdingarna som år 9 lurade in 30.000 romare i
Teutoburgerskogen och såg till att de blev fullständigt förintade. Under de
kommande åren blev han kallad för Germaniens uppviglare. Hans svärfader
Segestes däremot hade av kejsar Augustus fått medborgerliga rättigheter. År
15 sägs det att tre legioner (= 12600 man) och tre befälhavare hade fallit på
hans sida i strider mot romarna. Arminius agerande eggade inte bara cheruscerna
utan också deras grannfolk. Även Inguiomerus, Arminius farbroder,
drogs med och han var sedan länge fruktad av romarna. Märkligt nog gjorde
Arminius broder Flavus krigstjänst hos romarna vid denna tid, vilket Arminius
själv hade gjort i sin ungdom i spetsen för en avdelning cheruscer, och
båda kunde tala latin. År 17 bad till och med sueberna om romarnas hjälp
mot cheruscerna, för efter romarnas avtåg hade dessa folk gripit till vapen
mot varandra. Deras styrka var lika, men Maroboduus kungatitel hos sueberna
gjorde honom förhatlig, medan Arminius kamp för fädernelandets
frihet gjorde honom älskad. Två av de suebiska stammarna gick över till
motståndarna, samtidigt som Inguiomerus gick över till Maroboduus, och
detta utan annat skäl än att han såsom äldre inte ville stå under befäl av en
ung brorson. Romaren Tacitus beskriver frammarschen med följande ord:
”De marscherade upp till strid med lika hopp på båda sidor. Men nu gick de
inte till oordnade anfall i spridda skaror som de gjorde förr, ty lång kamp
med oss hade vant dem att följa sina fälttecken, föra med sig tillräckliga
reserver och lyda order. Arminius inspekterade sina trupper och romerska
vapen fanns i händerna på många. Maroboduus själv berömde sig inför sina
trupper och sade att han hade anfallits av tolv legioner (= 50000 man)
under Tiberius befäl och hållit germanernas ära oförminskad och skilt sig
hedersamt från drabbningen. Striden slutade utan att någon segrade, men då
många lämnade Maroboduus gav han upp kampen mot Arminius.” Två år
senare, år 19, hände följande enligt Tacitus: ”När Arminius efter romarnas
avtåg och Maroboduus flykt traktade efter kungamakten fick han sitt frihetsälskande
folk mot sig. Angripen med vapen stred han med växlande
lycka och föll till slut för sina egna landsmäns svek. Utan tvivel var han
Germaniens befriare och han hade ansatt det romerska folket på höjden av
det romerska imperiets styrka. Stundom blev han slagen i strid, men i krig
hade han aldrig besegrats. Han uppnådde trettiosju levnadsår. Tolv år satt
han vid makten, och ännu besjungs han hos germanernas stammar.”
Om motsvarande krigiska händelser med en strikt militär organisation sked-
runt om i Tyskland och Polen, borde det också ha skett i Danmark, Sveri-
de
ge och Norge.
38