När Sverige blev till, en annorlunda teori - Radio Falköping 90,8

I norra Tyskland och Polen samt i Skandinavien, som vi kan kalla för det
germanska området, finns antydningar om någonting liknande, inte minst
från Sverige där Ynglingaätten rådde. Bland germanerna var balansen mellan
kungens, aristokraternas och de övriga ätternas makt mycket viktig. De
kungar, som på olika sätt lyckades förvärva makt och myndighet och därmed
en beslutande ställning, var kortlivade och slutade sina dagar av våld
eller blev fördrivna. De kungar, som istället lyssnade på folket och var dess
ordförande vid folkförsamlingarna, hyllades och kunde behålla sin ätts
upphöjda ställning. Kungarna, furstarna och de rika boskapsägarna hörde
därför till ett eget skikt i samhället, men deras främsta uppgift var att hålla
samman folket och inte att vara dess förmyndare.
Från Julius Caesars skildring av de keltiska folken och deras samhälle i den
blivande provinsen Gallien (Frankrike) runt år 50 f.Kr. får vi följande be-
skrivning, vilken här återges i ett sammandrag.
Överallt i Gallien finns det två samhällsklasser vilka ensamma åtnjuter alla
rangens och samhällsställningens företräden. Det lägre folket anses som föga
bättre än slavarna, de törs inte göra något på egen hand och får inte deltaga
i några rådsförsamlingar. Av de två samhällsklasserna utgör riddarna den
ena och druiderna den andra. De senare ha religionsvården i sin hand, förrättar
de enskilda och offentliga offren samt utlägger trosföreställningarna.
De träffar avgörandet i nästan alla tvister, både statliga och enskilda. Så
snart ett brott har begåtts, så snart ett mord har ägt rum, så snart tvist uppstår
om ett arv eller en gränsreglering är det dessa som fäller dom och fördela
böter och förmåner. I spetsen för alla druider står en som innehar den
högsta makten. Druiderna slipper enligt gammal hävd gå i krig och erlägger
inte liksom folket i övrigt några skatter. De får lära sig mycket utantill. De
sysslar mycket med undersökningar av stjärnorna och deras rörelser, om
världen och jordkretsens storlek, om tingens väsen och om de odödliga
gudarnas makt och väldighet samt undervisar däri sina lärjungar. Den andra
klassen utgörs av riddarna. De ska göra krigstjänst. Före Caesars ankomst
brukade det hända mest varje år att de avvärjde andras härjningar. Ju mer
framstående var och en av dem är genom börd och rikedom, desto fler vär-
ryttare och underlydande samlar han omkring sig. Detta är det enda
vade
tecken på makt och anseende de känner.
Julius Caesar fortsätter med en jämförelse av de germanska folken, vilka
dock nedvärderas på så gott som samtliga punkter. Den beskrivningen stämmer
dåligt med den information vi får om de germanska folken strax efter
Julius Caesars tid. Orsaken kan vara att det mesta av det han visste om germanerna,
var det han lärt sig om sueberna. Denna folkgrupp har många kulturella
drag som överensstämmer med de slaviska folken i Ryssland, och det
är oklart om de verkligen var ett germanskt eller ett slaviskt folk. När
sueberna dyker upp i de skrivna källorna, från Julius Caesars tid och två
sekler framåt, finner man ett starkt och ytterst krigiskt folk som slåss mot
alla sina grannar och kuvar dem. Men ju längre fram i tiden vi går, desto
mer förlorar de sin position i det germanska området. I början av 400-talet,
när de stora folkvandringarna västerut började i Tyskland, var sueberna ett
litet och anspråkslöst folk.
Att Julius Caesar hade lärt känna sueberna så väl berodde på att de keltiska
ledarna i Gallien (Frankrike) hade tävlat om den högsta makten. Han skrev
36