Faktadel - Kristinehamns kommun

Kristinehamn ÖP 2004
fågeldirektiv. EK-direktiven är en form av EU-lagar, som
medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa på nationell nivå.
Direktiven binder medlemsstaterna till ett visst mål, men
ger de nationella myndigheterna rätt att välja hur målen
ska uppnås.
Nätverket skall vara färdigutbyggt år 2004 och då kommer
flera tusen värdefulla naturområden inom EU att ingå. I
dessa ska bevarandevärda arter och naturtyper bevaras för
framtiden. Sverige måste, liksom övriga medlemsstater, se
till att nödvändiga bevarandeåtgärder vidtas i områdena, så
att de naturtyper och arter som finns i områdena upprätthålls
i ”gynnsam bevarandestatus”. Detta innebär lite förenklat
att ”ängen ska förbli äng” och att ”naturskogen ska fortsätta
att vara naturskog” och att arterna ska fortleva i livskraftiga
bestånd. Begreppet ”gynnsam bevarandestatus” är närmare
beskrivet i direktivet. I Sverige kommer merparten av områdena
(dock långt ifrån alla) på ett eller annat sätt att vara
skyddade med stöd av miljöbalken.
Skapandet av Natura 2000 är en av EU:s viktigaste åtgärder
för att bevara biologisk mångfald. Det är unionens bidrag
till förverkligandet av intentionerna i bl a Bernkonventionen
och konventionen om biologisk mångfald.
Fågeldirektivet
År 1979 beslutade EU-länderna att införa särskilda regler
för skydd av fåglar i det s k fågeldirektivet (Rådets direktiv
79/409/EEG). Att denna djurgrupp blev föremål för speciell
uppmärksamhet berodde bl a på ett stort fågelintresse i
flera länder och på att många fågelarter jagas och dessutom
flyttar. Det sistnämnda innebär att ansvaret för att fåglarnas
antal inte minskar måste tas på internationell nivå.
Habitatdirektivet
EG:s habitatdirektiv (Rådets direktiv 92/43/EEG) tillkom
1992 och kan sägas vara en komplettering till fågeldirektivet
genom att det behandlar även andra artgrupper samt naturtyper
av olika slag. Begreppet ”habitat” används i mycket
bred bemärkelse och innefattar här såväl geologiska formationer
som biotyper och växtsamhällen.
De artgrupper som omfattas av direktivet är däggdjur såsom
varg, vissa sälar och fladdermusarter, groddjur såsom klockgroda,
fiskar såsom lax och stensimpa, mollusker såsom
flodpärlmussla, kärrväxter som t ex guckusko och mossor
såsom hårklomossa. Lavar, svampar och alger är exempel
på artgrupper som inte nämns i direktivet.
Natura 2000-områden i Kristinehamns kommun
I Kristinehamns kommun finns fyra områden upptagna som
Natura 2000-områden. Enligt habitatdirektivet är det Inre
Kilsviken och Kummelön och enligt fågeldirektivet är det
Inre Kilsviken, Nötön-Åråsviken och Värmlandsskärgården.
Samtliga dessa fyra områden har ett skydd i form av
naturreservat.
Våtmarkskonventionen
Sverige är liksom de övriga nordiska länderna anslutet till
våtmarkskonventionen (Convention on Wetlands). Konventionen
trädde i kraft 1975. Enligt konventionen skall varje
anslutande part peka ut åtminstone ett våtmarksområde som
särskilt värdefullt. I beslut den 22 december 1988 har regeringen
utpekat 30 svenska våtmarkområden av internationellt
intresse, vilka uppförts på den s k CW-listan.
Sverige undertecknade 1974 konventionen utan förbehåll.
Med anslutningen följer att konventionen skall beaktas av
statliga och kommunala myndigheter, liksom andra organ
som i sitt arbete inkluderar frågor om markplanering och
markanvändning.
Konventionens syfte är att generellt öka förståelsen för att
den pågående förstörelsen av våtmarker måste bromsas samt
att särskilt slå vakt om de värden som är knutna till områden
på CW-listan, de s k CW-områdena.
Av de 30 svenska våtmarkområdena av internationellt intresse
finns ett i Kristinehamns kommun - Kilsviken. Området
är beläget i Kristinehamns och Gullspångs kommuner och
har en areal på 8 910 ha. Tre naturreservat ingår: Kilsviken,
Vallholmen och Nötön-Åråsviken. Området är privatägt, i
mindre grad även statligt.
Kilsviken med omnejd är ett komplex av våtmarker i nordöstra
Vänern. Här finns vattenbiotoper, alltifrån oligotrof
ytterskärgård till eutrof slättsjö och strandbiotoper från utbredda
alkärr till betade strandängar. Inom området finns
också värdefulla ändmoränområden. Hela ökomplexet i inre
Åråsviken är uppbyggt av ändmoräner och åskullar.
Själva Kilsviken är näringsrik och grund samt har en rik
bottenvegetation. Den omges av breda vass- och sävbälten,
som övergår i delvis betade strandängar av högstarrtyp.
Betet sker lokalt med kron- och dovhjort inom hägn samt
nötboskap. Kolstrandsviken är ett mindre näringsrikt område
uppbyggt av sandavlagringar. Här finns dybankar och
en del vassområden.
De inre delarna av Åråsviken består av vidsträckta vassar
och småöar med till stor del skogsbevuxna fuktmarker. Några
av öarna betas med nötkreatur. De yttre delarna av viken
har karaktär av ytterskärgård. Lokalen är värdefull både som
rast- och häckningsområde.
Hotbild och skötselbehov:
Arealen betad strandäng vid inre Kilsviken har ökat genom
att man nu med goda resultat har hjortar som betesdjur. Förutom
fortsatt utveckling och vissa omdisponeringar av betet
i området skulle en noggrant kontrollerad vasslåtter i vissa
delar av viken vara positiv för fågellivet.
Om friluftslivet ökar i området, t ex i form av båtsport och
kanoting, kan detta bli en allvarlig störningskälla. Kanalisering
till lämpliga områden är då nödvändig.
63