Faktadel - Kristinehamns kommun

Kristinehamn ÖP 2004
2. GEOGRAFI OCH HISTORIA
Geografiska fakta
Kristinehamns kommun utgör Värmlands läns utpost mot
sydost och inkluderar en omfattande skärgård i Vänern.
Kommunens landareal är 746,8 kvadratkilometer, vilket gör
den till den tionde största inom Värmland. Kristinehamn
har vattengräns mot Hammarö, Gullspång och Degerfors
(Skagern), kommuner och landgräns mot Karlstad, Storfors,
Karlskoga, Degerfors och Gullspångs kommuner. Kristinehamn
är dessutom gränskommun mot Örebro och Västra
Götalands län.
I staden Kristinehamn bor 75% av kommunens befolkning,
medan Björneborg, Bäckhammar, Ölme, Nybble och Skottlanda
är mindre orter, som tillhandahåller sina omland kompletterande
närservice. Kommunen är uppdelad i fem församlingar;
Kristinehamn, Rudskoga, Visnums-Kil, Visnum
och Ölme.
Inlandsvägen (riksväg 26) genomkorsar kommunen i nordsydlig
riktning, och Europaväg 18 samt järnvägen Oslo-
Stockholm (Värmlandsbanan) i östvästlig riktning. Trafikstråken
möts i staden Kristinehamn.
Kristinehamn har en lång kuststräcka och en rik skärgård
i Vänern. Bland de största sjöarna är Stora och Lilla Älgsjön
belägna i kommunens norra del. De avvattnas genom
ån Ölman till Ölmeviken i Vänern. Grytingen och Bergsjön
avvattnas mot sjösystemet österut och via Letälven till sjön
Skagern i kommunens sydgräns. Lövåssjön och Markvattnet
avvattnas genom Niklasdamsälven till Varnumsviken,
medan Vismens och Sälsjöns vatten når Kolstrandsviken i
Vänern via ån Visman.
Sedan medeltiden har vattendragen nyttjats som energikällor
för kvarnar och järnbruk.
Utmed vänerkusten finns en skärgård med klippor och skär
av kalkspolat berg. I den södra delen av Kilsviken består den
dock främst av en serie ändmoräner, vilka ger denna skärgård
en alldeles speciell karaktär. Längs vänerkusten finns
det även många mer eller mindre utvecklade strandvallar.
Förutom av kustlandskapet ges landskapet karaktär av de
uppodlade lerfyllda dalgångarna och de stora skogarna. Det
finns inom kommunen även ett flertal stora myrmarker, vilka
från början varit mindre sjöar, men som nu vuxit igen.
Förhistorien
Urkristinehamnarna kom till kommunens nuvarande område,
när inlandsisen hade dragit sig tillbaka och landet höjt
sig tillräckligt för att göra bosättning möjlig. Den äldsta
boplatsen, som vi nu känner till, ligger på Labackanäset i
Rudskoga socken. Bosättningen ifråga är ungefär 7 000 år
gammal. Vår äldsta historia innehåller många frågetecken
och de svar som kan ges är ofta långt ifrån säkra och entydiga.
En del perioder har av olika skäl inte lämnat några
fynd eller fornlämningar efter sig.
Fornminnesinventeringen för den ekonomiska kartan kom
på 1960-talet för första gången till Kristinehamnsområdet.
Vid det tillfället registrerades 305 fornlämningar på 45 olika
platser. Vid denna förstagångsinventering fick man först
och främst en uppfattning om vilka förhistoriska gravar som
finns. Det visade sig att det finns tämligen omfattande rösestråk
längs Väner- och Skagernkusten och en serie s k höggravfält
främst i Visnum, Visnums Kils och Ölme socknar.
I stort saknas dock fornlämningar från stenåldern och lämningar
från ödelagda gårdar m m. Dessa blev dock föremål
för en noggrannare kartläggning vid senare inventeringar.
Registret över fornlämningarna i kommunen omfattar drygt
1 000 platser. Nästan hälften av dem är från historisk tid. Till
sådana räknas t ex fångstgropar för varg, offerkast, milstolpar
och den stora mängden övergivna torp. Det mesta av kunskapen
i Kristinehamnsområdet får härledas till tolkningar
av landskap och fornlämningar. En tolkning av materialet
blir osäker, eftersom man saknar stöd i större systematiska
arkeologiska undersökningar.
Stenåldern
Stenåldersforskningen inom arkeologin täcker en lång tid
- från det äldsta människoblivandet fram till dess att människorna
börjar använda metaller.
Kalspolat berg, Baggerud.
De flesta boplatserna och boplatsfynden från den äldsta stenåldern
ligger i anslutning till Vänern eller vid de större vattendragen,
som har sitt utflöde i Vänern. Anslutningen till
stränderna under detta tidiga skede antyder att fisket troligen
var av stor betydelse. Jaktens betydelse styrks också genom
fynd av redskap och rester av måltidsben från stenåldersplatser.
Sannolikt har jakten haft stor betydelse, men dess
relation till fisket är inte klarlagd.