Faktadel - Kristinehamns kommun

Kristinehamn ÖP 2004
Allmänna platser
Med allmänna platser avses gator, vägar, parker och övriga
områden som är tillgängliga och avsedda för gemensamt
behov inom ett planområde eller inom ett större område.
Huvudman för den allmänna platsmarken är inom staden
och tätorterna i allmänhet kommunen, inom fritidshusområdena
kan de vara samfällt ägda.
Allmän platsmark får i princip inte upplåtas för enskilt nyttjande.
Polismyndigheten kan dock, under förutsättning att
huvudmannen/markägaren inte har något att erinra, upplåta
allmän platsmark för exempelvis försäljning och arrangemang
av olika slag. Vistelse på allmän platsmark regleras
i en kommunal ordningsstadga samt en torghandelsstadga.
Bebyggelse för permanentboende
Boendet har successivt koncentrerats till tätorten alltsedan
industrialismens genombrott. Under 1960 och 70-talen medförde
den goda levnadsstandarden en expansion av fritidsbostäder
och ett ökande antal människor som på deltid bor på
landsbygden. Efter 1980 har också en mindre återgång till
landsbygdsboende skett av miljö- och trygghetsmotiv.
En kraftig avreglering av bostadsbyggandet har skett på senare
år. 1993 upphävdes bostadsförsörjningslagen, vilket bl
a fick till följd att kommunerna inte längre är skyldiga att
upprätta bostadsförsörjningsprogram. Dessutom kan inte
kommunerna i samma utsträckning styra bostadsproduktionens
omfattning. Ansvaret för bostadsförsörjningen ligger
emellertid kvar på kommunen. Kommunens lagfästa skyldighet
har på senare år koncentrerats till att åstadkomma bostäder
till grupper med särskilda behov såsom sjuka, äldre
och människor, som av olika anledningar inte kan få sina
bostadsbehov tillgodosedda på marknaden. Det kommunala
ansvaret inbegriper även att i den fysiska planeringen styra
bebyggelseutvecklingen för att skapa god livsmiljö, goda
miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktig god hushållning
med mark, vatten, energi och råvaror.
Bostadsbebyggelse
Kristinehamns bostadsexpansion skiljer sig inte nämnvärt
från den gängse. En kraftig befolkningsutveckling i slutet
på 1800-talet och början på 1900-talet medförde att villastadsdelarna
Smedby, Jakobsberg, Villastaden m fl växte
fram. Flerbostadshus tillkom framförallt som arbetar- och
tjänstebostäder exempelvis verkstadsvillorna vid Forsgatan
och det s k Järnvägshuset i Villastaden.
Efterkrigstidens bostadsbrist genererade en påtagligt samhällsstyrd
utveckling. Bostadsrättsföreningar och allmännyttan
gynnades och områden med flerbostadshus, seriebyggda
rad- och kedjehus tillkom i snabb takt. Utvecklingen kulminerade
under 1960- och 70-talen, då stora flerbostadsområden
som Stenfallet, Djurgårdsplatån och Stenstaliden
tillkom, liksom småhusbebyggelse inom exempelvis Östermalm-
och Sandfallsområdena. Kommunen har aktivt styrt
utvecklingen, inköpt och tillhandahållit mark oftast genom
upplåtelse med tomträtt. I begränsad omfattning har enstaka
eller småhus i grupp uppförts på landsbygden.
Trots en rätt omfattande produktion av flerbostadshus bor
ändå drygt hälften av innevånarna i småhus. Inom våra mindre
tätortsbildningar som Björneborg, Bäckhammar, Ölme
och Nybble är andelen småhusboende av naturliga skäl ännu
större.
Den totala markytan per person inom ett område ger ett mått
på graden av exploatering. Djurgårdsplatån, Stenbacken och
Stenstaliden uppvisar minst markyta per person inom tätorten
medan Strandområdet och Djurgårdens villaområde
uppvisar störst.
Markyta inklusive närgrönområden per person i några
av tätortens bostadsområden:
Stenbacken/Sanna 200 m 2 per pers. dominerande flerbost.
Malmen/Drevsta/
Gustavsberg 230 m 2 per pers. dominerande flerbost.
Smedby 300 m 2 per pers. enbart småhus
Marielund 330 m 2 per pers. enbart småhus
Stenfallet 340 m 2 per pers. blandad bebyggelse
Sandfallet 450 m 2 per pers. enbart småhus
Östermalm 490 m 2 per pers. enbart småhus
Strand 520 m 2 per pers. blandad bebyggelse
Djurgårdens
villaomr. 540 m 2 per pers. enbart småhus
25