FISKARS 1649 - 360 år finsk industrihistoria
FISKARS 1649 - 360 år finsk industrihistoria
FISKARS 1649 - 360 år finsk industrihistoria
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>FISKARS</strong> <strong>1649</strong><br />
<strong>360</strong> år <strong>finsk</strong> <strong>industrihistoria</strong>
Omslagsbild:<br />
Fiskars bruk enligt P.A. Kruskopfs litografi från 1848. Till vänster kopparsmedjan<br />
som i olika repriser har höjts och byggts om. Byggnaden används numera för<br />
utställningar. I mitten den låga finsmedjan, ritad av C.L. Engel, i sin ursprungliga<br />
skepnad. Byggnaden härjades av en eldsvåda i slutet av förra århundradet, och på<br />
dess plats uppfördes en fabriksbyggnad i rött tegel som numera inrymmer kontorsoch<br />
konferenslokaler. Mellan träden skymtar taket av brukskontoret, uppfört av<br />
trä på 1700-talet. Det är ännu i användning som sådant. Till höger ”Stenhuset”,<br />
brukspatronens hus som fortfarande är i ursprungligt skick. Fiskarskoncernen<br />
utnyttjar det närmast för representationsändamål.<br />
Bakre omslaget:<br />
På kartan i brandförsäkringsbrevet från 1855 är de byggnader som hörde till<br />
bruket omsorgsfullt utmärkta.
Fiskars <strong>1649</strong><br />
<strong>360</strong> år <strong>finsk</strong> <strong>industrihistoria</strong>
Innehåll<br />
Järnet och Europa 5<br />
Fiskars bruk grundades av en holländare 10<br />
1700-talet: krig och nöd men tekniska framsteg 21<br />
Autonomins tid 1809–1917: Finland blir en nation bland nationer 24<br />
Johan Jacob Julins era: upplysning, uppfinningar, reformer 27<br />
Slutet av 1800-talet: Fiskars blir aktiebolag med världsrykte 34<br />
Självständighetstiden: expansion och förnyelse 39<br />
Efter kriget: omstruktureringar och ny riktning 43<br />
Fiskars produkter 50<br />
Bruksmiljön 63<br />
Fiskars den upplyste patronens verk 77<br />
Fiskars bruk lever upp igen 83<br />
Mineralförekomster,<br />
ur Olaus Magni verk De Gentibus Septentrionalibus från 1555.<br />
<strong>FISKARS</strong> <strong>1649</strong> – <strong>360</strong> år <strong>finsk</strong> <strong>industrihistoria</strong><br />
© Fiskars Oyj Abp, Raseborg, 2009<br />
Tredje omarbetade upplagan<br />
ISBN 978-951-98234-9-2
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Järnet och europa<br />
Utan vattenkraft och masugnar skulle det<br />
inte finnas någon industriell järnproduktion.<br />
Redan under medeltiden kom bruken<br />
till Norden och ersatte de små blästersugnarna.<br />
Man försökte inte längre ta upp malm från egna sjöar,<br />
eftersom det lönade sig att importera den längre<br />
ifrån. Finland hade fördelen att ha både vattenkraft,<br />
skogar och några lämpliga hamnar.<br />
Konsten att framställa järn uppfanns för över<br />
3000 år sedan i Asien. Därifrån spred sig kunskapen<br />
långsamt via Kaukasus till Europa. Under långa<br />
tider producerades allt järn enbart för lokala behov.<br />
De äldsta blästerugnarna var nergrävda i sluttningar<br />
där luftväxlingen kunde ske genom naturligt drag.<br />
Småningom började man använda små fristående<br />
tackjärnsugnar med handdriven bälg. Under<br />
medel tiden fick den småskaliga järnproduktionen<br />
ge rum för effektivare järnbruk, som vanligen matades<br />
med malm från inhemska järngruvor. Ett<br />
avgörande tekniskt framsteg var införandet av vattenkraft<br />
och masugnar. När malmen smältes i masugnar<br />
omvandlades orenheterna till slagg. På grund<br />
av den höga kolhalten var det råjärn som utvanns<br />
emellertid skört. Råjärnet, som kallades tackjärn,<br />
Gruvhiss från 1500-talet.<br />
Till vänster: Armborsttillverkning i Tyskland 1568.<br />
5
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Gustav Vasa enade riket, skapade det centraliserade<br />
konungaväldet i Sverige och lade den ekonomiska och<br />
politiska grunden för stormaktstiden.<br />
omvandlades till stål först när överflödigt kol hade<br />
eliminerats genom färskning, dvs. upphettats i ässja<br />
och smitts med hammare. Vattenkraften gjorde det<br />
möjligt att övergå till allt kraftigare bälgar och allt<br />
tyngre hammare i allt större masugnar och ässjor.<br />
Järnframställningen flyttade från skogarna till älvoch<br />
åstränderna.<br />
Järnbruken ersätter böndernas blästerugnar<br />
Under den tidiga medeltiden var Finland ett glest<br />
befolkat land som låg långt från det övriga Europas<br />
ekonomi- och kulturcentra. De huvudsakliga<br />
näringarna var jakt, fiske och svedjebruk. Under<br />
den yngre järnåldern – om inte redan tidigare –<br />
framställdes järn till verktyg och vapen av sjömalm.<br />
I de flesta av landets sjöar och myrar fanns avlagringar<br />
av järnmalm; de största förekomsterna fanns<br />
i mellersta och östra Finland. Malmen togs upp från<br />
sjöbottnen med långskaftade håvar, sommartid på<br />
flottar, vintertid på isen. I böndernas små blästerugnar<br />
användes handdrivna bälgar vid järnframställningen.<br />
Böndernas järnproduktion undanträngdes<br />
emellertid också i Finland småningom av järnbruken,<br />
men långsammare än i det övriga Europa.<br />
Finlands första järngruva och järnbruk<br />
Finland inlemmades på 1100-talet med det svenska<br />
riket, vilket bl.a. innebar att landet blev katolskt<br />
Festprocessionen vid Åbo Akademis invigning 1640 efter A. Edelfelt. I mitten Finlands generalguvernör Per Brahe.<br />
och integrerades i den västeuropeiska kultursfären.<br />
Genom den ökade handeln spreds nya tankar och<br />
idéer snabbare till den nordligaste delen av Europa.<br />
Det svenska riket utvecklades med stormsteg under<br />
kung Gustav Vasas regering 1523–1560. Gustav<br />
Vasa genomförde reformer som fick vittgående<br />
konsekvenser. Till de viktigaste hörde att katolicismen<br />
ersattes med lutherdomen. Till Finland kom<br />
reformationen med Åbobiskopen Mikael Agricola,<br />
som hade studerat i Centraleuropa. Agricola<br />
översatte också Nya Testamentet till <strong>finsk</strong>a 1548,<br />
och lade på det viset grunden till det <strong>finsk</strong>a skriftspråket.<br />
Gustav Vasa gick också in för att främja<br />
närings livet. Under hans tid inleddes bergsindustrins<br />
historia i Finland. Redan före Gustav Vasa<br />
var Sverige en viktig exportör av järnmalm till<br />
Europa, och man antog att det fanns järnfyndigheter<br />
också i Finland. På Erik Flemings initiativ<br />
togs Finlands första järngruva upp i Ojamo i Lojo<br />
åren 1538–40. Kronan grundade också kring 1560<br />
i Svartå i Karis en tackjärnshytta där malmen från<br />
6<br />
7
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Stockholm på 1690-talet. Sverige var långt in på 1700-talet Europas viktigaste järnproducent.<br />
Ojamo förädlades. Svartåhyttan anses vara Finlands<br />
första järnbruk.<br />
Med järnbruk avsågs en industriell anläggning<br />
som hade fått privilegium att i huvudsak bedriva<br />
förädling av järnmalm och annan järnhantering.<br />
Anläggningen måste bl.a. omfatta en stångjärnssmedja<br />
och en masugn. Även pappers- och glasfabriker<br />
kallades bruk.<br />
Pojo socken blir centrum för den <strong>finsk</strong>a järnindustrin<br />
Under Gustav II Adolfs regering 1611–32 blev<br />
Sverige-Finland en stormakt. Trettioåriga kriget,<br />
som 1648 avslutades i och med Westfaliska freden,<br />
hade dock tärt hårt på rikets resurser. Den ekonomiska<br />
utvecklingen i Finland släpade efter, och<br />
man beslöt höja den till moderlandets nivå. På generalguvernören<br />
Per Brahes initiativ grundades<br />
1640 Finlands första universitet, Åbo Akademi.<br />
Det ekonomiska livet fjättrades emellertid av statens<br />
merkantilistiska näringspolitik, som gick ut<br />
på att all utrikeshandel skulle ske över Stockholm.<br />
Å andra sidan gynnade merkantilismen gruv- och<br />
metallindustrin, som ansågs vara bra för landets<br />
ekonomi.<br />
Under 1600-talet var Sverige den viktigaste järnproducenten<br />
i Europa. Efter Gustav II Adolfs besök<br />
inleddes systematisk malmletning också i Finland.<br />
Ojamo gruva öppnades på nytt 1619. Hittills hade<br />
alla bruk grundats genom kronans försorg, men<br />
nu vaknade även privatföretagarnas intresse för<br />
branschen. Det var många som ville dra nytta av<br />
bergmalmsfyndigheterna i Finland. Snart visade<br />
det sig i alla fall att det var olönsamt att bryta malmen.<br />
Järnmalmen till bruken togs därför från Sverige,<br />
främst från Utö gruva i Stockholms skärgård.<br />
Även tackjärn fraktades från Sverige till Finland<br />
för att smidas. Kronan såg gärna att järnmalmen<br />
Fredsfördraget i Westfalen 1648 satte punkt för trettioåriga kriget.<br />
och råjärnet skeppades till Finland för att förädlas,<br />
eftersom man var rädd för att skogarna i Bergslagen<br />
annars skulle exploateras för hårt.<br />
Att grunda bruk i Finland var en lönsam affär,<br />
även om bruksägarna fick punga ut med stora<br />
pengar för den svenska malmen. Finland var rikt<br />
på outnyttjad vattenkraft och framför allt på skog,<br />
som behövdes för framställningen av träkol. Den<br />
som ville grunda ett bruk måste se till att det också<br />
fanns en bra hamn i närheten. Pojo socken med<br />
omnejd var en idealisk trakt med skogar, forsar och<br />
en lämplig hamnplats: Skuru. Pojo blev inom kort<br />
centrum för Finlands järnindustri. Där grundades<br />
tre bruk: Antskog omkring 1630, Billnäs 1641 och<br />
Fiskars <strong>1649</strong>. Inte långt från Pojo grundlades Svartå<br />
bruk 1616 och Fagerviks bruk 1646.<br />
8<br />
9
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars bruk grundades<br />
av en holländare<br />
Holländaren Peter Thorwöste flyttade<br />
i början av 1600-talet till Åbo, där han<br />
verkade som ombud för en storköpman.<br />
Thorwöste, som var en driftig affärsman, blev<br />
snabbt förmögen. Ägaren till Antskog bruk, Jakob<br />
Wolle, blev tvungen att låna pengar av honom för<br />
att bygga ut sitt bruk. När Wolle inte kunde betala<br />
tillbaka sin skuld övergick bruket i Thorwöstes ägo.<br />
År 1647 fick Thorwöste full äganderätt till bruket<br />
och tillstånd att bryta malm i Ojamo gruva, och <strong>1649</strong><br />
fick han rättighet att tillverka alla slags gjutna och<br />
smidda produkter – med undantag för kanoner.<br />
Samma år fick han också tillstånd att anlägga en<br />
masugn och en stångjärnshammare i Fiskars bruk.<br />
Bruket beviljades skattefrihet i tolv år.<br />
Malmen till Fiskars kom från Stockholms<br />
skärgård<br />
I järngruvorna gick malmbrytningen till så, att<br />
man först tände på stockar som radats upp längs<br />
bergsväggen. Den upphettade stenen kyldes därefter<br />
snabbt ned med kallt vatten och bröts med<br />
spett och hackor. Malmen togs upp ur gruvschaktet<br />
antingen för hand eller med hjälp av oxdragna<br />
lyftanordningar, och levererades sedan till bruken<br />
i stora klumpar.<br />
Fiskars bruk tog sin järnmalm främst från Utögruvan<br />
i Stockholms yttre skärgård. Utö var en av<br />
Sveriges äldsta järngruvor. Den finns bl.a. omnämnd<br />
i Gustav Vasas jordebok av år 1559. Finnar,<br />
Grundläggaren av Fiskars bruk Peter Thorwöstes namnteckning.<br />
Thorwöstes privilegiebrev från <strong>1649</strong>. Privilegiet gav honom rätt att bygga en masugn och<br />
en stångjärnshammare i Fiskars bruk.<br />
10<br />
11
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Gruvarbetarna gör<br />
tändved och bränner trä<br />
vid bergväggen för att<br />
underlätta brytningen<br />
i malmfyndigheten.<br />
sörmlänningar och norrlänningar hade rätt att bryta<br />
malm på Utö; finnarna i den s.k. Finngruvan. Från<br />
Utö fraktades malmen med egna eller hyrda skutor<br />
– bl.a. stora pråmar – till Skuru hamn i Finland<br />
och därifrån på mindre pråmar längs Fiskars å till<br />
bruket.<br />
Från malm till järn<br />
I Fiskars å finns tre forsar. På den nedre forsens<br />
östra strand låg brukets krosshammare, dit malmklumparna<br />
först forslades för att krossas under de<br />
tunga hamrarna som drevs av vattenhjul. På Fiskars<br />
krossades malmen tidvis även med handkraft, för<br />
under de torra perioderna räckte vattenkraften inte<br />
till för att driva krosshammaren.<br />
På den andra åstranden, mittemot krosshammaren,<br />
låg Fiskars masugn, dit den sönderdelade<br />
malmen forslades. Innan man fyllde på masugnen<br />
rostades malmen och krossades ytterligare; först<br />
därefter släpades den upp på masugnskransen och<br />
hälldes i ugnen.<br />
Utom malm behövdes kalksten och träkol för<br />
masugnsdriften. Träkolet framställdes i milor. Kolveden<br />
staplades upp i stora konformade högar som<br />
täcktes med jord och antändes. Veden förbrändes<br />
långsamt och förvandlades på så sätt till träkol. Kolningen<br />
skedde vanligen nära bruket, eftersom det<br />
var bekvämt att flotta veden nedför ån.<br />
Masugnens viktigaste del var masugnspipan,<br />
som var närmare tio meter hög och upp till två meter<br />
bred. Den omgärdades med en stark vägg av sten<br />
Det träkol som användes i masugnen vid järnproduktionen framställdes genom kolning i milor. På bilden, som är från<br />
1700-talet, ses olika stadier i kolningen.<br />
12<br />
13
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Redan på 1500-talet användes vattenhjul som kraftkälla för<br />
blåsbälgar och hammare på bruken.<br />
Utö gruva i genomskärning. Detalj av teckning från 1785 av<br />
Johan Tobias Geisler d.y.<br />
och jordfyllning, ibland även med ett ramverk av<br />
stockar. Under pipan fanns en härd, i vars undre<br />
del den smälta metallen samlades. Härdens övre del<br />
stod i förbindelse med en kanal genom vilken luft<br />
blåstes in för att påskynda förbränningen. Mittemot<br />
luftkanalen fanns en välvd öppning, genom vilken<br />
det smälta järnet och slaggen togs ut.<br />
I masugnen varvades den krossade malmen med<br />
träkol och en kalkvälling som främjade slaggbildningen.<br />
Ugnen kunde fyllas på medan malmen<br />
smalt, och processen kunde alltså hållas igång utan<br />
avbrott från ett par månader till ett halvt år. Smältningen<br />
måste dock avbrytas med givna intervaller<br />
då fodringen av pipan förnyades. I gynnsamma fall<br />
producerades på Fiskars över 1000 kg järn om dygnet.<br />
Till exempel i november 1675 tände man på<br />
bränslet i masugnen, där det sedan brann i ett sträck<br />
fram till juli året därpå; ugnen avkastade under<br />
denna period ca 160 ton råjärn. Det härdade tackjärnet<br />
fördes till hammarsmedjan strax invid för<br />
att färskas; smederna ömsom hettade upp, ömsom<br />
smidde järnstyckena. I stångjärnshammaren med<br />
sina två härdar smiddes järnet slutligen till långa<br />
stänger, s.k. stångjärn. Slaggen, som i masugnen<br />
uppstod som en biprodukt vid smältningen, kunde<br />
användas till tegelslagning, men samlades ofta bara<br />
till stora avfallshögar.<br />
Som bränsle i masugnarna och färskningshärdarna<br />
användes träkol. Åtgången var stor, och det<br />
var därför nödvändigt för bruket att ha god tillgång<br />
på skog. Hammarkrossarna, stångjärnshammaren<br />
och bälgen drevs med kraften i forsarna. Tekniskt<br />
skedde järnframställningen i masugnarna och<br />
hammarsmedjorna nästan på samma sätt fram till<br />
1800-talet.<br />
Swen Rinmans teckning från 1789 visar ett tvärsnitt av en masugn med blåsbälg.<br />
14<br />
15
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Till vänster: Övermasmästaren<br />
Bengt Bengtson Qvists teckning<br />
från 1762 av masugnen på<br />
Fiskars. Bokstäverna J och F<br />
syftar på ägarna Jennings och<br />
Finlay.<br />
Nedan: Schematisk bild av<br />
knipphammare ur Swen<br />
Rinmans verk Mekaniken 1789.<br />
Till höger: Profil och botten av<br />
stångjärnshammare ur Swen<br />
Rinmans verk Mekaniken.<br />
16
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Vy från det gamla järntorget<br />
i Stockholm. Till höger på<br />
bilden syns järnvågen.<br />
Allt järn som producerades<br />
av järnbruken kontrollerades<br />
och vägdes på kronans försorg<br />
innan det fördes ut ur landet.<br />
De arbeten som torparna utförde<br />
på bruket ristades omsorgsfullt in i<br />
”dagsverksstickor”.<br />
Skutor med järnlast till Stockholm och Reval<br />
Utländsk och inhemsk arbetskraft<br />
Av stångjärnet tillverkades på Fiskars spik, tråd,<br />
knivar, hackor och järnbeslagna hjul. Brukets produktion<br />
omfattade också gjutgods, t.ex. grytor och<br />
stekpannor.<br />
De färdiga produkterna från Fiskars transporterades<br />
sjövägen via Skuru hamn antingen till Stockholm<br />
eller till trakterna söder om Finska viken. En<br />
del av fartygen tillhörde bruket, en del var hyrda.<br />
I övrigt var det holländarna som på 1600-talet behärskade<br />
sjöfarten på Östersjön.<br />
Merparten av stångjärnet från Fiskars skeppades<br />
som sådant till Sverige där det såldes på Järntorget<br />
i Gamla stan i Stockholm. Järn exporterades också<br />
till Reval. På dessa skutor transporterades också ved<br />
och jordbruksprodukter. Returlasten från Reval bestod<br />
främst av spannmål och salt, men även sällsynta<br />
lyxvaror förekom: vin, tobak, äpplen, sill och lök.<br />
År 1672 fanns t.ex. i lasten en beställning av Thorwöste<br />
för privat bruk: en tunna morötter, en tunna<br />
palsternackor, en halv tunna lax samt gurkor.<br />
Framställningen av järn krävde yrkeskunniga arbetare.<br />
Thorwöste fick på 1640-talet lov att värva<br />
specialutbildad arbetskraft från Sverige, Tyskland<br />
och Nederländerna. Ett antal smeder med tyskt ursprung<br />
samt några valloner flyttade då till Fiskars.<br />
Pojo socken tillhandahöll ytterligare arbetskraft.<br />
Under den senare delen av 1600-talet och i början<br />
av 1700-talet förekom i Fiskars längder över hammarsmeder,<br />
grytstöpare, kolare etc. namn som<br />
Tysk, Lijhr, Fransos och Jöran Monsieur. År 1656<br />
bestod arbetsstyrkan på Fiskars och Antskog bruk<br />
av 54 personer, bland dem en byggmästare, en masmästare<br />
och sexton hammarsmeder.<br />
Bara en del av lönen betalades i reda pengar;<br />
merparten bestod av diverse varor, som brukspatronen<br />
vid behov kunde ge ut i förskott. Brukets<br />
bönder var befriade från krigstjänst, men måste i<br />
gengäld arbeta för bruket. Till exempel 1657 utförde<br />
de 1,5 dagsverken i veckan.<br />
18<br />
19
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
1700-talet<br />
krig och nöd men tekniska framsteg<br />
I<br />
början av 1700-talet var det svenska riket utarmat<br />
och oenhetligt. Under de svåra hungeråren<br />
1696–97 hade en tredjedel av Finlands<br />
befolkning på en halv miljon dukat under. År 1700<br />
utbröt stora nordiska kriget, under vilket Finlands<br />
kusttrakter systematiskt skövlades av ryssarna. År<br />
1712 – medan stora nordiska kriget pågick, kort<br />
före stora ofreden – var det sammanlagda antalet<br />
arbetare på Fiskars och Antskog endast 25. Under<br />
stora ofreden var ett av ryssarnas civil- och militärförvaltningscentra<br />
förlagt till Bollstad i Pojo.<br />
Ryssarnas aktiviteter i socknen var därför livliga,<br />
och medan kriget pågick miste även många bruks-<br />
arbetare livet. Vid freden i Nystad 1721 raserades<br />
Sveriges stormaktsställning. S:t Petersburg, som<br />
hade grundats 1703 av Peter den store, blev huvudstad<br />
i det nya Östersjöväldet Ryssland och växte<br />
snabbt till en kosmopolitisk metropol.<br />
Efter stora nordiska kriget var finländarna så<br />
utblottade att de inte hade råd att återuppliva bruksverksamheten.<br />
Förmögna stockholmare investerade<br />
däremot i bruken, och 1731 förvärvades Fiskars av<br />
köpmannen John Montgomerie. Under hans era<br />
värvades mer utländsk arbetskraft till bruket. År<br />
1734 arbetade på bruken i Fiskars och Antskog en<br />
hyttmästare, nio hammarsmeder, två byggmästare,<br />
Silverbägare, donerad av Kungliga Bergskollegiet till Anders Holmberg som hade<br />
upptäckt kopparfyndigheten i Orijärvi.<br />
På grund av hög kolhalt var råjärnet skört. Det hettades därför upp i ässja och smiddes.<br />
Därvid eliminerades överflödigt kol och järnet omvandlades till smidesjärn.<br />
20<br />
21
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Orijärvi koppargruva med närområde på 1870-talet.<br />
Till höger nedan: Orijärvi koppargruva, tvärsnitt från 1826.<br />
Redan på 1740-talet ägde Fiskars bruk tre fjärdedelar av<br />
Orijärvi rusthåll.<br />
två klensmeder, tre sågare, fyra kolare, tre båtsmän<br />
och 32 övriga bruksarbetare. Bland de anställda<br />
före kom följande namn: Clas Pijra, Michel Gilliam,<br />
Noe Tillman, Hinrich Pira, Anders Erman,<br />
Jean Pouse, Gottfrid Pouse och Jean Dardanell. År<br />
1740 hade Fiskars 115 invånare, och brukets kvarn<br />
blev den populäraste i socknen.<br />
År 1748 började sjöfästningen Sveaborg byggas<br />
utanför Helsingfors. Bygget stimulerade Finlands<br />
ekonomiska och kulturella liv, särskilt på sydkusten.<br />
Östersjöhandeln och den övriga handelssjöfarten<br />
ökade – 1732 seglade Finlands första <strong>finsk</strong>a<br />
handelsfartyg från Åbo till Spanien. I Europa hade<br />
upplysningens tidevarv inletts. Den industriella revolutionen<br />
fick sin början i England; ångmaskinen<br />
innebar revolutionerande möjligheter att tillgodose<br />
industrins behov av kraft. Vid järnframställningen<br />
övergick man från träkol till koks. Detta innebar<br />
både kvantitativt och kvalitativt en omvälvning av<br />
järnproduktionen och bidrog till att lägga den ekonomiska<br />
grunden för det brittiska imperiet.<br />
Fiskars fick redan på 1750-talet nya ägare, Robert<br />
Finlay och John Jennings från Sverige. Jennings<br />
drog sig inom kort tillbaka från kompanjons kapet,<br />
men Finlay fortsatte och utökade verksamheten<br />
med förädling av kopparmalm; fyndigheterna fanns<br />
i Orijärvi i Kisko. Så sent som på 1800-talet tillverkade<br />
Fiskars kopparsmeder konstfärdiga bruksföremål<br />
av koppar, trots att gruvan gav obetydligt<br />
med råmaterial.<br />
Finlays era som bruksägare slutade 1771 med<br />
konkurs. Efter en kort mellanperiod köpte grosshandlaren<br />
Bengt Magnus Björkman från Stockholm<br />
både Fiskars och Antskog bruk. Björkman<br />
som tillhörde en gammal värmländsk brukssläkt<br />
ägde flera bruk och lantegendomar. Till Finland<br />
flyttade han aldrig.<br />
22<br />
23
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Autonomins tid 1809–1917<br />
Finland blir en nation bland nationer<br />
År 1789 började franska revolutionen, som<br />
ledde till att Napoleon Bonaparte blev<br />
härskare över Frankrike. I Sverige lönnmördades<br />
1792 självhärskaren kung Gustav III och<br />
efterträddes av Gustav IV Adolf, som motsatte sig<br />
Napoleons politik. Det sista krig Sverige förde var<br />
1808–09 års krig mot Ryssland. Vid fredsslutet i<br />
Fredrikshamn 1809 skildes Finland från Sverige<br />
och införlivades med det ryska kejsardömet. Finland<br />
blev ett autonomt storfurstendöme och blev på<br />
lantdagen i Borgå av kejsar Alexander I ”upphöjt<br />
för framtiden ibland nationernas antal”.<br />
När Finland inlemmades i det ryska väldet<br />
stipulerades i fredstraktaten att enbart i Finland<br />
bosatta utlänningar fick äga jord och industrier i<br />
landet. Den 70-årige Bengt Magnus Björkman ville<br />
inte längre byta nationalitet, varför hans äldste son,<br />
den tjugoårige Bengt Ludvig Björkman, fick uppdraget<br />
att leda Fiskars, Antskog och Koskis bruk.<br />
När Björkman d.y. flyttade till Finland blev Fiskars<br />
bruksbolagets centralort, där den nyblivne bruksägaren<br />
bl.a. lät uppföra en ny huvudbyggnad.<br />
År 1812 efterträddes Åbo av Helsingfors som<br />
landets huvudstad, och efter Åbo brand 1827 flyttades<br />
också landets universitet till Helsingfors.<br />
Kejsaren ville därmed förlägga tyngdpunkten i<br />
landets politik och kultur närmare S:t Petersburg.<br />
Politiskt lydde Finland visserligen under Ryssland,<br />
men ekonomiskt och kulturellt var landet anvärkningsvärt<br />
autonomt.<br />
År 1865 fick Finland egen myntenhet, den <strong>finsk</strong>a marken.<br />
Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900. Finland framträdde där för första gången som nation<br />
med egen avdelning. Fiskars knivar belönades med hedersomnämnande.<br />
24<br />
25
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Johan jacob julins era<br />
upplysning, uppfinningar, reformer<br />
Fluktuationerna i kopparpriset, den osäkra<br />
tillgången på järn, komplikationerna i de<br />
traditionella handelsförbindelserna samt<br />
patronens lyxiga leverne ledde till ägarbyte på Fiskars:<br />
Johan Jacob Julin, apotekare från Åbo, köpte<br />
brukskonsortiet 1822. Julin fick sålunda i sin ägo ett<br />
kopparbruk snarare än ett järnbruk, för masugnens<br />
portar hade slutligt stängts 1802, och Fiskars era<br />
som basproducent av järn var till ända. Den viktigaste<br />
förändringen under Julins tid på Fiskars var<br />
att tyngdpunkten i brukets verksamhet från och<br />
med nu kom att ligga på järnförädling.<br />
Julins era kom att bli en av de viktigaste i brukets<br />
historia. Under denna period fick den industriella<br />
och ekonomiska utvecklingen i Europa ett ännu<br />
snabbare förlopp än tidigare. I England och USA<br />
inleddes regelbunden järnvägstrafik 1830. Finlands<br />
första ångfartyg, Ilmarinen, byggdes 1833. Nationalkänslan<br />
i Finland vaknade: 1835 började Elias<br />
Lönnrot ge ut Kalevala och 1848 utgavs J.L. Runebergs<br />
Fänrik Ståls sägner. Redan 1826 lät Julin<br />
bygga ett eget skolhus i Fiskars, och där infördes<br />
1833 det s.k. Bell-Lancaster-skolsystemet. Skolan<br />
var öppen varje dag i veckan för att även de barn<br />
som arbetade skulle ha möjlighet att gå i skola. På<br />
1840-talet var antalet elever om vardagarna 45 och<br />
om söndagarna 35.<br />
Julin var också banbrytare i fråga om lantbruk<br />
Fiskars grundade 1837 den första mekaniska verkstaden i Finland. Mobila ångmaskiner var en viktig produkt;<br />
bilden är hämtad ur företagets illustrerade kataloger 1864–1867.<br />
Johan och Albertina Julins äldsta son föddes i Uleåborg den 5 augusti 1787.<br />
Han fick i dopet namnet Johan Jacob, men kallade sig som vuxen alltid John. Han adlades 1849.<br />
Julins tid var en av de viktigaste i brukets historia. Oljemålning av J.E. Lindh.<br />
26<br />
27
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
År 1846 blev Saima kanalbolag en stor<br />
och mångårig kund hos Fiskars.<br />
Först levererades arbetsredskap och<br />
senare mekaniska konstruktioner till<br />
slussportarna och rullbroarna.<br />
och skogsskötsel. Han gjorde Fiskars till en mönstergård<br />
och arrangerade lantbruksutställningar<br />
där nya arbetsredskap presenterades och de bästa<br />
boskapsuppfödarna premierades. Först nu började<br />
oxen undanträngas av hästen som dragdjur.<br />
Gårdens torpare och dagsverkare arbetade sommartid<br />
från fyra på morgonen till åtta på kvällen.<br />
Däremellan hade de två entimmes matpauser. På<br />
Julins initiativ infördes på 1830-talet växelbruk på<br />
Fiskars. Boskapsskötseln övergavs först 1970. Då<br />
hade Fiskars fortfarande 104 kor av den ayrshireras<br />
Julin i tiden importerat.<br />
Julin reste vid många tillfällen omkring i Sverige<br />
och England där han bl.a. gjorde sig förtrogen med<br />
klensmidesindustrin. Finlands första finsmedja<br />
byggdes i Fiskars i början av 1830-talet. Engelsmannen<br />
Edward Hill, som förestod finsmedjan, hade<br />
tagit med sig yrkesskickliga smeder från England.<br />
I anläggningen, som sysselsatte 17 personer, fanns<br />
bl.a. en grov- och en finsmedja, en fil- och svarvkammare<br />
samt en kopparslagarverkstad. Bl.a. tillverkades<br />
där bordsknivar, gafflar och saxar.<br />
Klensmedernas arbete var konsthantverk. Gossarna<br />
kom vid 8–10 års ålder till finsmedjan där deras<br />
utbildning vanligen varade åtta år. Finsmederna<br />
skyddade omsorgsfullt sin yrkeshemlighet. De hade<br />
till och med egna depositionsfack i finsmedjan, där<br />
de låste in sina halvfärdiga arbeten. I finsmedjan,<br />
den mekaniska verkstaden och gjuteriet började<br />
arbetsdagen på 1880-talet kl. 5.30. Man hade en halv<br />
timmes frukostrast kl. 8 och en entimmes lunchrast<br />
kl. 13. Därefter fortsatte arbetet till kl. 19.15 med<br />
avbrott bara för en kort kaffepaus. Lördagar slutade<br />
man kl. 17.30. På brukskontoret började arbetet<br />
kl. 7 och arbetsdagen slutade kl. 19.<br />
Finlands första mekaniska verkstad grundades<br />
i Fiskars 1837. Aktieägare i bolaget var till en början<br />
mekanikern David Cowie och ritaren Anders<br />
Ericsson från Sverige. Verkstaden fick en uppsjö<br />
av beställningar. Där tillverkades 1838 den första<br />
finländska fartygsångmaskinen för fartyget Helsingfors.<br />
Vintern 1851 byggdes ångfartyget Majava<br />
på isen i Skuru hamn. De färdiga fartygsdelarna<br />
transporterades med häst och släde från Fiskars till<br />
byggplatsen och sattes ihop där. När isen smalt var<br />
fartyget sjösatt. Till maskinverkstadens leveranser<br />
hörde blästrar och varmluftsblåsare samt slussportar<br />
och brokonstruktioner av järn till Saima kanal.<br />
Från och med 1850-talet producerades också<br />
lantbruksredskap som plogar, räfsmaskiner och<br />
såningsmaskiner.<br />
På stranden av den övre forsen i Fiskars å byggdes<br />
1836 ett gjuteri med två kupolugnar. En stor<br />
del av gjuteriets produktion var avsedd för brukets<br />
egna behov, men ett litet sortiment grytor, stekpannor,<br />
spisar och andra hushållsartiklar tillverkades<br />
också för försäljning. Fiskars gjuteri effektuerade<br />
bl.a. en beställning som på sin tid var anmärkningsvärd<br />
för finländska förhållanden: ett stort vattenhjul<br />
och nittio kolonner av gjutjärn till Finlaysons fabrik<br />
i Tammerfors som byggdes 1837. Tegelbyggnaden<br />
med sina sex våningar rymde fem stora fabrikssalar,<br />
28<br />
29
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Ritning till de<br />
gjutjärnskolonner som<br />
Fiskars levererade till<br />
Finlaysons bomullsfabrik.<br />
och till varje sal behövdes två rader kolonner, nio<br />
i varje rad. Den sex våningar höga tegelbyggnaden<br />
inverkade i hög grad på stadsbilden i Tammerfors.<br />
Kolonnerna beställdes ursprungligen från Sverige.<br />
När den första delleveransen – de tjockaste<br />
pelarna för den nedersta salen – hade skeppats över<br />
till Åbo, fanns det inte en enda körkarl som ville<br />
transportera dem på kärror till Tammerfors. Man<br />
var därför tvungen att bygga ett specialfordon för<br />
att transportera kolonnerna som vägde ca 550 kilo.<br />
I Tammerfors upptäcktes emellertid att kolonnerna<br />
var defekta och av dålig kvalitet. Beställningen annullerades.<br />
Man måste nu i en hast skaffa nya kolonner,<br />
och Fiskars fick i uppdrag att gjuta dem.<br />
Modellerna gjordes i trä av fabrikens snickare, och<br />
inom en vecka var de aderton första kolonnerna<br />
färdiga. De övriga sjuttiotvå levererades tre månader<br />
senare, i september 1836. Gjutjärnskolonnerna<br />
står än i dag kvar där de restes.<br />
Fiskars fick också i uppgift att tillverka vattenhjulet<br />
till Finlaysons kraftverk. Hjulet, som på sin<br />
tid ansågs vara ett underverk, var av järn alltigenom,<br />
mätte över åtta meter i diameter och tog nästan ett<br />
halvt år att tillverka. Något motsvarande fanns veterligen<br />
inte i hela Europa. Stora åskådarhopar samlades<br />
kring vägarna när hjuldelarna transporterades<br />
till Tammerfors. För att dra den tyngsta delen,<br />
axeln, behövdes upp till tio hästar. Hjulet snurrade<br />
i gång för första gången den 4 oktober 1837.<br />
Bomullsfabriken med sina sex våningar<br />
i Tammerfors var då den blev färdig<br />
1837 vårt lands största industribyggnad<br />
– ett dominerande inslag i den dåvarande<br />
stadsbilden.<br />
Ritning till Finalysons första vattenhjul.<br />
Nästa uppslag: Klensmedernas utbildning<br />
började redan vid unga år. Vy från Fiskars<br />
finsmedja i början av 1900-talet.<br />
30<br />
31
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
32<br />
33
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Slutet av 1800-talet<br />
Fiskars blir aktiebolag med världsrykte<br />
År 1865 fick Finland en egen myntenhet,<br />
marken. Åren 1867–68 drabbades landet<br />
av svår missväxt och hungersnöd. På<br />
1870-talet tog industrialiseringen och urbaniseringen<br />
fart, främjade av näringsfriheten som införts<br />
under åren 1858–79. År 1852 tändes den första<br />
elektriska glödlampan av bambufiber. År 1875 uppfanns<br />
telefonen och 1886 utvecklades föregångarna<br />
till den nuvarande förbränningsmotorn.<br />
Fiskars betydelse för det finländska lantbrukets<br />
utveckling har varit genomgripande. Bolaget<br />
lät importera olika slags plogar och testade dem<br />
på brukets åkrar. Utgående från dem utvecklade<br />
Fiskars en plogtyp som lämpade sig för den fin-<br />
ska jordmånen. Plogarna blev brukets viktigaste<br />
produktionsgrupp. Fiskars ”tvåhästplog” av trä<br />
prisbelönades 1860 på lantbruksutställningen i S:t<br />
Petersburg. År 1891 tillverkade fabriken plogar av<br />
elva olika typer; i slutet av seklet var antalet plogmodeller<br />
redan uppe i fyrtio. Sammanlagt tillverkades<br />
över en miljon hästdragna plogar.<br />
Fiskars var föregångare också i fråga om hälsovård<br />
för arbetarna. Redan 1860 fick bruket en<br />
egen läkare. År 1892 invigdes brukets eget sjukhus<br />
på östra stranden av Ålsviken. På den tiden hade<br />
sjukhuset tio bäddplatser.<br />
Efter Julins död 1853 övertogs skötseln av bruket<br />
av en förmyndarstyrelse vid namn ”Bruksbolaget<br />
Fiskars mekaniska verkstads produkter från 1860-talet då man producerade<br />
allt från plogar till ångmaskiner.<br />
34<br />
35
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Aktiebrevet som har<br />
tecknats av Albert von<br />
Julin har numret 377.<br />
John von Julin”. Emil Lindsay von Julin blev småningom<br />
den starke ledargestalten på bruket. Fiskars<br />
Aktiebolag grundades 1883, och verksamheten var<br />
lönsam fram till sekelskiftet, bland annat på grund<br />
av exporten till Ryssland. Sedan Åminnefors bruk<br />
övergått i Fiskars ägo fick bolaget tillgång till en<br />
Siemens-Martinugn, tillverkad 1887 och den tredje<br />
i Finland av denna typ. På 1890-talet svarade exporten<br />
för 45 % av omsättningen. Fiskars köpte<br />
1890 Åminnefors valsverk på konkursauktion. Av<br />
Åminnefors fyra puddlingsugnar eldades 1891 två<br />
med träkol och två med stenkol. Vid varje puddlingsugn<br />
fanns en vertikal tubångpanna. Med hjälp<br />
av dessa drevs valsverkets tre ånghammare. Grovoch<br />
finvalsarna drevs av en 40 hk turbin som installerats<br />
1886. I valsverket fanns två svetsugnar och<br />
utanför en tegelugn för torkning av trä.<br />
För att underlätta transporterna byggdes 1891<br />
en smalspårig järnväg mellan Fiskars och Skuru<br />
hamn. Bruket hade omkring 250 anställda 1894, och<br />
hela brukssamhället omfattade cirka 1050 personer.<br />
Under åren 1900–05 försvagades Fiskars lönsamhet;<br />
bolaget räddades dock tack vare ett uppsving<br />
i konjunkturerna. År 1906 fick Finland sin första<br />
enkammarriksdag i ett val där allmän och lika rösträtt<br />
tillämpades. Ståndssamhället föll sönder. År<br />
1914 utbröt första världskriget.<br />
Fiskars imponerande avdelning på industriutställningen i S:t Petersburg 1870. Järnvägen mellan Helsingfors och<br />
S:t Petersburg hade just blivit klar, vilket öppnade lovande perspektiv på handeln mellan Finland och Ryssland.<br />
36<br />
37
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Självständighetstiden<br />
expansion och förnyelse<br />
Till en början påverkades inte Finland särskilt<br />
mycket av världskriget. Från metallindustrins<br />
synpunkt blev situationen rentav<br />
gynnsammare i och med de ökade beställningarna<br />
från ryska armén. Den politiska utvecklingen i kejsardömet<br />
ledde dock till att bolsjevikerna 1917 grep<br />
makten och kejsar Nikolaj avrättades. I december<br />
samma år förklarade sig Finland självständigt<br />
och året därpå rasade ett medborgarkrig i landet.<br />
Tilldragelserna under dessa år ledde till att metallindustrin<br />
förlorade sin omfattande marknad i<br />
Ryssland. Man försökte ersätta förlusten genom<br />
att utöka marknadsandelarna i Västeuropa och de<br />
baltiska länderna som hade blivit självständiga.<br />
År 1920 antogs Finland som medlem i Nationernas<br />
förbund, som 1921 deklarerade att Åland<br />
skulle tillhöra Finland. År 1917 stiftades en lag om<br />
åtta timmars arbetstid och 1921 en lag om läroplikt<br />
i folkskola.<br />
Perioden efter första världskriget var för<br />
Produkturvalet breddades, bl.a. grundades Finlands första fjäderfabrik. Fjädringen till många lastbilar tillverkade i Norden<br />
kommer från Fiskars. På bilden från 1940-talet produceras spiralfjädrar i fjäderfabriken i Skuru.<br />
Till vänster: Provklippning av tyg var redan tidigt en viktig åtgärd för att garantera en hög produktkvalitet.<br />
38<br />
39
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Slidkniven från Orijärvi finslipades för hand.<br />
Gjuteriet i Åminnefors övergick i Ovako Oy Ab:s ägo i slutet av sextiotalet.<br />
Fiskars en tid av kraftig expansion och förnyelse.<br />
Bolagets produktivitet förbättrades när valsverken<br />
i Åminnefors moderniserades och nya metoder<br />
för stålförädling utvecklades. Produktsortimentet<br />
breddades, bl.a. grundades den första fjäderfabriken<br />
i Finland. Bolaget köpte Inha bruk i Etseri,<br />
aktiemajoriteten i Salon Sähkö- ja Konetehdas Oy,<br />
Billnäs Bruks Ab, Oy Ferraria Ab:s fabriker i Jockis<br />
och Loimi joki och i Pero på Karelska näset samt<br />
Finska Bult- och Spikfabriks Ab. Verkningarna av<br />
den stora börskraschen 1929 var kännbara i Finland<br />
fram till mitten av 1930-talet och fick även Fiskars<br />
investeringstakt att stanna av. I mitten av 1930-talet<br />
skedde ett nytt uppsving, som dock upphörde i och<br />
med andra världskrigets utbrott. Även bolagsledningens<br />
plan för en strukturomvandling av Fiskars<br />
– från många mindre enheter till ett bolag för storproduktion<br />
– sköts på framtiden till följd av den<br />
ekonomiska depressionen. Planerna förverkligades<br />
först efter kriget.<br />
40
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Efter kriget<br />
Omstruktureringar och ny riktning<br />
Vinterkriget 1939 och det därpå följande<br />
fortsättningskriget krävde stora mänskliga<br />
och ekonomiska offer av Finland. En<br />
krigsekonomi är sluten, med obetydlig export och<br />
import. Först 1948 uppnådde produktionen för den<br />
inhemska marknaden samma nivå som före kriget.<br />
Samma år avslutades den tid av osäkerhet som varat<br />
sedan fredsslutet 1945. Fredsfördraget i Paris och<br />
den s.k. Vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen<br />
gav Finland utgångspunkterna för en<br />
långsam och försiktig orientering västerut. Landet<br />
befäste sin plats i världen genom att bli medlem först<br />
i Nordiska Rådet och sedan i Förenta Nationerna.<br />
Medverkan i den europeiska integrationen, börjande<br />
med Efta på sextiotalet fram till liberaliseringen<br />
av finansmarknaderna, EU och mot slutet av seklet<br />
EMU, öppnade en väg för Finland till globalisering-<br />
ens tidevarv, efter Sovjetunionens sammanbrott och<br />
Europas enande.<br />
Krigsskadeståndet till Sovjetunionen gav metallindustrin<br />
stora uppgifter, medan exporten västerut<br />
dominerades av skogsindustrin. År 1956 valdes<br />
Urho Kekkonen till landets president, en post<br />
som han skulle inneha i 26 år. Samma år återfick<br />
Finland den sovjetiska basen i Porkala. Generalstrejken<br />
som också inträffade under detta år inledde<br />
emellertid en period präglad av inflation och<br />
återkommande devalveringar som skulle vara till<br />
början av 1990-talet. Detta påverkade givetvis också<br />
metallindustrin, som genomled sin strejk 1971. Den<br />
stängde Fiskars fabriker för sju veckor.<br />
Dessa var de yttre omständigheter under vilka<br />
verkstadsindustrin under 1900-talets andra halvsekel<br />
fick anpassa sina strategier till en ny verklig-<br />
Fiskars PowerStep kvistsaxar.<br />
På sextiotalet var plasten ett lovande framtidsmaterial. Saftcentrifugens yttre var också av plast.<br />
Saftsentrifugen producerades 1965–70. De första orange saxarna tillverkades 1967.<br />
42<br />
43
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars var en av de första tillverkarna av mikrovågsugnar i Europa, 1965–73.<br />
het. Inriktningen på nyexport och design gav till<br />
en början uppmärksammade framgångar, vilkas<br />
totala ekonomiska betydelse dock länge förblev<br />
anspråkslös. Nyorienteringen lockade också till en<br />
diversifiering som splittrade många företag.<br />
Också Fiskars företog i början av sextiotalet<br />
en rad företagsköp som senare skulle visa sig vara<br />
mindre väl betänkta. De påverkade så småningom<br />
företagets lönsamhet och framtvingade en konsolidering<br />
och omstrukturering. Under dessa svåra år<br />
innebar bolagets realegendom en värdefull reserv.<br />
Avyttringar av vissa områden i Ekenäs skärgård<br />
gav det andrum som behövdes för att vända Fiskars<br />
kurs.<br />
Delvis på grund av sina svårigheter blev Fiskars<br />
redan 1969 en föregångare för de radikala<br />
industriella omstruktureringar som skulle bli så<br />
vanliga ett kvartssekel senare. Det var styrelsens<br />
ordförande bergsrådet Jacob von Julin som hade<br />
visionen, kraften och begåvningen för överlåtelsen<br />
av företagets ursprungliga näring, stålrörelsen, till<br />
Ovako Oy Ab. Denna strukturrationalisering tryggade<br />
under många år Fiskars råvaruleveranser och<br />
övriga förmånliga villkor som hörde till överlåtelsen<br />
förbättrade bolagets resultat. Åminnefors utvecklades<br />
även gynnsamt i Ovakos händer.<br />
Ett starkt internationellt bolag<br />
Fiskars inledde en ny era under Göran J. Ehrnrooth,<br />
som länge var bolagets verkställande direktör (1974–<br />
1982) och därefter styrelseordförande fram till år<br />
2005. Under hans tid riktade bolaget in sig på världens<br />
starkaste ekonomi, USA, och det visade sig vara<br />
ett lyckat val. Satsningen gav en internationell bas,<br />
växande marknader och värdefulla erfarenheter.<br />
Fiskars utvidgning inleddes genom etableringen<br />
av en egen saxfabrik i USA år 1977. Därefter följde<br />
en rad inköp av konsumentinriktade företag inom<br />
den valda nischen, bl.a. Wallace Manufacturing Co<br />
Fiskarsyxor tillverkas i fabriken i Billnäs.<br />
(1985), Gerber Legendary Blades (1985) och Coltellerie<br />
Montana (1989).<br />
Under de svåraste åren såddes också, nästan obemärkt,<br />
fröna till kommande framgångar. År 1967<br />
tillverkades de första saxarna med orange handtag.<br />
Redan följande år flyttade saxproduktionen i Fiskars<br />
till större lokaliteter och genast efter det stod<br />
man inför byggandet av en ny saxfabrik i Billnäs.<br />
I och med saxarna ökade expertisen i fråga om klippande<br />
verktyg och på 1980-talet inleddes arbetet<br />
med att utveckla ergonomiska trädgårdsredskap i<br />
svart och orange i Billnäs.<br />
Under 1980- och 1990-talen var Fiskars också en<br />
stark aktör inom elektroniken. Fiskars förvärvade<br />
bl.a. Televas kraftelektronikverksamhet i Finland<br />
44<br />
45
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
År 2007 köpte Fiskars<br />
designföretaget Iittala.<br />
och Deltec Power Systems i USA. Som bäst utgjorde<br />
elektronikverksamheten ca 25 % av bolagets försäljning.<br />
Verksamheten avyttrades med gott resultat<br />
under åren 1996–97.<br />
Företagets strategi koncentrerades kring snabb<br />
produktutveckling och marknadsföring av konsumentvaror,<br />
placeringar i industriföretag och förvaltning<br />
av fastigheterna i Finland.<br />
Vid millennieskiftet var Fiskars ett starkt internationellt<br />
företag med två tredjedelar av sina anställda<br />
och mera än 90 procent av sin omsättning<br />
utanför Finlands gränser. I början av 2000-talet organiserades<br />
konsumentprodukterna inom Fiskars<br />
helägda dotterbolag Fiskars Consumer Products,<br />
Inc. Även Fiskars inledde verksamhet i de växande<br />
marknaderna i Asien och grundade ett eget dotterbolag<br />
i Japan.<br />
År 2003 inleddes en omfattande omstrukturering<br />
för att göra bolagsstrukturen klarare.<br />
Starka varumärken blev Fiskars expertisområde<br />
och koncernledningen tog igen över<br />
ansvaret även för operativa verksamheter.<br />
Utelivsprodukterna, där Gerber var en stark ledare,<br />
förstärktes ytterligare år 2006, då Fiskars köpte<br />
svenska Silva, känd framför allt för sina kompasser,<br />
och dess amerikanska dotterbolag Brunton. Samma<br />
år hade försäljningssiffrorna i USA och Europa jämnat<br />
ut sig, så att USA stod för hälften av försäljningen<br />
och Europa för andra hälften. Genom förvärvet av<br />
det finländska designföretaget Iittala år 2007 återvände<br />
tyngdpunkten för Fiskars verksamhet till Finland.<br />
Köpet stärkte också bolagets kunnande inom<br />
köksredskap och heminredningsprodukter.<br />
Idag är Fiskars ett konsumentproduktbolag som<br />
litar på sina starka märkesprodukter och som sedan<br />
år <strong>1649</strong> har satsat på hållbar design och fungerande<br />
produkter för hemmet, för kök såväl som inredning<br />
och för uteliv och trädgård. Bolagets rötter finns<br />
djupt i Fiskars Bruk – det egna brukets historia ger<br />
kraft att se framtiden an och, liksom alltid tidigare,<br />
följa med sin tid.<br />
De nya produktionsenheterna byggdes i Billnäs i närheten av Fiskars. Orten var mera lämplig med tanke på utbyggnad och arbetskraft.<br />
46<br />
47
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
År 1967 tillverkades de första Fiskarssaxarna med<br />
orange handtag. Det var innovationer i fråga om<br />
arbetsmetoder och finsmide som möjliggjorde tillverkningen<br />
av en alldeles ny slags sax. Småningom<br />
blev saxarna ett lönsamt produktionsområde som<br />
appellerade direkt till konsumenterna och som fann<br />
sin marknad över hela världen. Med tiden blev saxarna<br />
en ikonprodukt. I dag är det första människor<br />
associerar till Fiskars just saxhandtagen i orange<br />
plast. Att saxen gjordes i orange var inte någon självklarhet,<br />
utan en slump. På Fiskars plastfabrik hade<br />
man tillverkat orangea saftpressar och den orangea<br />
plastmassan som fanns i maskinen användes till att<br />
producera de första modellhandtagen. En omröstning<br />
om vilken färg handtagen skulle tillverkas i på<br />
riktigt ordnades på Fiskars försäljningskontor och<br />
orange slog svart knappt, med rösterna 9–7.<br />
Produktutvecklingen inom saxområdet fortsätter.<br />
Ännu på 1970-talet inleddes saxproduktionen<br />
med att man smidde saxbladen som sedan<br />
slipades så de fick sin slutliga form. Senare kom<br />
saxbladen att stansas enligt noggranna kalkyler.<br />
Från och med 1975 har saxarna slipats snett, vilket<br />
inte bara förbättrar saxarnas utseende utan<br />
också deras klippegenskaper. De förändringar<br />
som har ägt rum under årens lopp har främst gällt<br />
formgivningen för att förbättra ergonomi samt<br />
produktions teknologi.<br />
1994<br />
1980<br />
1975<br />
1972<br />
1970<br />
48<br />
49
Fiskars saxar från två sekler<br />
11.<br />
1.<br />
10.<br />
12.<br />
6.<br />
2.<br />
7.<br />
13.<br />
1. Gummisax, 1924<br />
2. Cigarettsax, 1897<br />
3. Brodersax, 1897<br />
4. Gipssax, 1914<br />
5. Papperssax, 1897<br />
6. Sax, ”Classic”, 1967–<br />
7. Papperssax, 1924<br />
8. Skräddarsax, 1880<br />
9. Lampsax, 1880<br />
10. Påssax, 1897<br />
11. Skräddarsax, 1880<br />
12. Damsax<br />
13. Lärftsax, 1897<br />
14. Universalsax, 1960<br />
15. Butikssax<br />
16. Skräddarsax<br />
3.<br />
4.<br />
8.<br />
9.<br />
14.<br />
15.<br />
5.<br />
16.
Fiskarsbestick i olika stilar<br />
1.<br />
6.<br />
2.<br />
7.<br />
3.<br />
1. Smörkniv, elfenben, 1897<br />
2. Matbestick, ”Hill”, elfenben, 1840–1862<br />
3. Matbestick, elfenben, 1880<br />
4. Matbestick, nylon, rostfritt stål, ”Triennale”,<br />
Bertel Gardberg, 1957<br />
5. Matbestick, 1924<br />
6. Matbestick, ”Senator”, silverholk, ebenholts, 1897<br />
7. Matbestick, kokos, 1897<br />
8. Matbestick, ebenholts, 1897<br />
9. Matbestick, ebenholts, 1897<br />
10. Matbestick, ebenholts, 1897<br />
9.<br />
8.<br />
10.<br />
4. 5.
Redskap ur Fiskars produktion<br />
6.<br />
9.<br />
1.<br />
10.<br />
7.<br />
11.<br />
2.<br />
8.<br />
12.<br />
13.<br />
1. Skinnberedningsverktyg, 1934<br />
2. Rättikskniv, 1897<br />
3. Serveringskniv och -gaffel, ebenholts, 1897<br />
4. Ostborr, 1924<br />
5. Smörborr, 1897<br />
6. Brödsåg, 1897<br />
7. Stämjärnskniv, 1956<br />
8. Bokbindarkniv, 1897<br />
9. Kräftkniv, 1956<br />
10. Sardinburksöppnare, ebenholts, 1897<br />
11. Fransk kökskniv, 1880<br />
12. Tobakskniv, 1897<br />
13. Köttyxa, 1897<br />
14. Skinnberedningskniv, 1920-talet<br />
15. Sockerkniv, 1880<br />
16. Fransk kökskniv, 1897<br />
4.<br />
3.<br />
14.<br />
15.<br />
16.<br />
5.
Fällknivar tillverkade på Fiskars<br />
1.<br />
8.<br />
11.<br />
9.<br />
2.<br />
7.<br />
1. Märkjärn, 1924<br />
2. Trädgårdskniv, 1924<br />
3. Linjerstift, ebenholts, 1897<br />
4. Raderkniv, ebenholts, 1897<br />
5. Jaktkniv, pärlemo, 1897<br />
6. Sjömansfällkniv, 1924<br />
7–8. Fällknivar, elfenben, 1938<br />
9. Fällkniv, pärlemo, 1938<br />
10. Fällkniv, horn, 1938<br />
11. Rakkniv, 1924<br />
12. Jaktkniv, buffelhorn, 1924<br />
13–14. Pennknivar, sköldpaddsben, 1880<br />
3. 4.<br />
5.<br />
10.<br />
12.<br />
13.<br />
6.<br />
14.
Fiskars slidknivar<br />
9. 10. 11. 12. 13.<br />
1.<br />
2.<br />
1–5. Puukkoknivar, 1880–1897<br />
6. Sprättkniv, 1897<br />
7. Linkniv, 1897<br />
8–15. Puukkoknivar, 1880–1897<br />
3.<br />
4.<br />
5.<br />
8.<br />
6.<br />
14.<br />
7.
Mortlar och mässingsljusstakar från Fiskars<br />
Övre raden, från vänster:<br />
Mortel, mässing,<br />
nr 4 och nr 1/Hill<br />
Ljusstake, mässing,<br />
nr 11/Hill, nr 3,<br />
nr 6/Hill, nr 6, 1840–1862<br />
Mortel, gjutjärn, 1924<br />
Nedre raden, från vänster:<br />
Ljusstake, mässing,<br />
nr 1/Hill, nr 14, nr 2/Hill,<br />
nr 3/Hill, nr 10/Hill,<br />
nr 10/Hill, 1840–1862
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Bruksmiljön<br />
Det nuvarande byggnadsbeståndet på Fiskars<br />
bruk har uppstått under loppet av<br />
fyra sekler. Från 1600-talet har inte ett<br />
enda hus, vare sig bostad eller verkstad, bevarats.<br />
En del strukturella detaljer från denna era återfinns<br />
dock i grunden till vissa byggnader; även områdets<br />
nuvarande vägnät utformades på 1600-talet och i<br />
början av 1700-talet.<br />
Bruket byggdes i en dal invid Fiskars å, som<br />
flyter från Degersjön ända till Pojoviken. Den<br />
övre forsen i ån ligger alldeles i närheten av sjön.<br />
Nedströms, cirka en kilometer därifrån, finns tvåandra<br />
forsar. Vid forsarna, på det s.k. Övre och<br />
Nedre bruket, har sedan 1600-talet byggts anläggningar<br />
för förädling av järn och koppar. Ungefär<br />
mitt emellan forsarna rinner den mindre Risslaån<br />
ut i Fiskars å. Vid dess stränder låg tegelbruket och<br />
tröskhuset. Den kuperade terrängen i den bördiga,<br />
parkliknande ådalen samt avståndet till forsarna<br />
påverkade byggnadernas placering och någon genomtänkt<br />
planering av byggandet fanns inte under<br />
brukets första tider.<br />
Kopian av Qvists ”reguleringsplan” av 1764 finns bevarad i riksarkivet. På kartan har antecknats:<br />
”Troget kalkerad efter det å Fiskars arkiv befintliga originalet af Fiskars 1882–83”, Lindsay von Julin.<br />
Masugnen på Qvists teckning stod på samma plats som den forna finsmedjan av rödtegel.<br />
62<br />
63
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
C.L. Engels plan till huvudbyggnad för Fiskars. De låga flygelbyggnaderna uppfördes aldrig.<br />
År 1764, på kommerserådet Robert Finlays tid,<br />
gjorde övermasmästaren Bengt Qvist upp en ”plan<br />
för reglering av Fiskars bruk” för att göra kartan<br />
mer enhetlig. Enligt denna plan drogs från masugnen<br />
vid nedre bruket en spikrak väg mot nordost.<br />
Dess västra sida kantades av arbetarnas små stugor;<br />
mittemot låg deras anspråkslösa ladugårdar. Byggnaderna<br />
låg tätt med långsidan mot vägen, som nu<br />
fick en gatuaktig, sluten karaktär. Till sydvästra<br />
ändan av gatan förlades brukets huvudbyggnad<br />
och förvaltningscentrum, corps de logiet med två<br />
sidobyggnader. Av byggnaderna uppfördes bara<br />
den ena, som numera tjänstgör som brukskontor.<br />
Corps de logiet byggdes dock 1816–18 på den plats<br />
Qvist hade föreslagit. I högre grad följde man Qvists<br />
planering då bruksgatan byggdes. I själva verket<br />
blev det två gator: Nedre och Övre bruksgatan. På<br />
grund av de nya industrianläggningarna flyttade<br />
nämligen ett stort antal arbetare till Fiskars, vilket<br />
ledde till att ytterligare en gata byggdes. Övre<br />
bruksgatan – numera kallad Åkerraden – följde<br />
noggrannare än den nedre Qvists plan. Den sträckte<br />
sig spikrakt från Nedre bruksgatan österut där den<br />
upphörde vid Övre bruket. I västra ändan av gatan<br />
fanns på bägge sidor två uthuslängor. På den östra<br />
sidan av träbron över Risslaån placerades bebyggelsen<br />
så att bostäderna låg på den norra sidan av gatan<br />
och ladugårdarna på den södra. Mellan stugorna<br />
fanns trädgårdstäppor och norr om dem började<br />
ett område med åkertegar.<br />
När Bengt Ludvig Björkman flyttade till Fiskars<br />
beslutade han låta bygga sig en ståtlig slottsliknande<br />
Till vänster den huvudfasad till corps de logiet på Fiskars som Charles Bassi ritade 1816. Till höger motsvarande plan från 1815,<br />
signerad Pehr Granstedt.<br />
Nästa omslag: Kopparhyttan, som byggdes vid den nedre forsen, och dess arbetare. Bilden är från 1860-talet av C.E. Malmberg.<br />
gård, som även skulle tjänstgöra som förvaltningscentrum<br />
på bruket. De första ritningarna gjordes<br />
1815 av Pehr Granstedt. Brukspatron Björkman<br />
var emellertid inte nöjd med dem utan beställde<br />
nya ritningar av den italienskfödde Charles Bassi.<br />
Bassi gjorde om rumsindelningen och kompletterade<br />
ritningarna med dekorativa detaljer, av vilka<br />
den mest anmärkningsvärda är fasadens altan som<br />
bärs upp av toskanska kolonner. I huvudsak byggdes<br />
dock ”Stenhuset” enligt Granstedts skisser. När<br />
grunden redan var murad beställde Björkman ytterligare<br />
en uppsättning ritningar, denna gång av<br />
C.L. Engel. Engel föreslog att man skulle låta uppföra<br />
två envåningsflyglar, en på var sida om huset,<br />
och framför flygelbyggnaderna en rad pelare; själva<br />
huvudbyggnaden ville han däremot inte ändra på.<br />
Flyglarna uppfördes dock aldrig.<br />
Att bygga detta stenhus med sina tre våningar<br />
och 32 rum var på den tiden ingen barnlek. Byggnadens<br />
stomme stod visserligen färdig redan 1818,<br />
men inredningsarbetena slutfördes inte förrän på<br />
1820-talet under Julins era. Byggnaden murades<br />
av tegel från Fiskars eget bruk, och arbetet utfördes<br />
av den tidens främsta murarmästare. Yttertaket<br />
64<br />
65
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
66<br />
67
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
På bilden av Wärdshuset, som byggdes 1836, ses också rälsen till den smalspåriga järnvägen, som lades ner 1952.<br />
Den gamla finsmedjan i sin på 1860-talet. Byggnaden förstördes sedermera i en eldsvåda; på samma plats uppfördes 1888 en<br />
fabrik av rödtegel.<br />
gjordes av koppar, som var dyrt och därför sällan<br />
använt takmaterial i vårt land. På Fiskars var det<br />
emellertid möjligt, eftersom landets första koppargruva<br />
i Orijärvi var i brukets ägo.<br />
Fiskars bägge bruksgator följde fram till Julins<br />
tid Qvists intentioner. Julin var en flitig byggherre,<br />
som utvidgade bruket och lät reparera förfallna<br />
byggnader. Husen på nedre bruksgatan revs och<br />
i deras ställe byggdes under åren 1826–1852 på<br />
västra sidan av vägen ett stall, ett skolhus, ett vagnslider,<br />
en bostad åt fogden och två bostadskaserner.<br />
Bakom planeringen stod några av tidens förnämsta<br />
arkitekter: C.L. Engel, J.E. Wiik, A. Peel och A.F.<br />
Granstedt. Gatan fick sålunda en klar empireprägel<br />
som nästan oförändrad bevarats till våra dagar.<br />
På Åkerraden lät Julin reparera eller bygga<br />
om samtliga stugor. Inte sällan utnyttjades också<br />
bostadshus från lantegendomar som hamnat i Fiskars<br />
ägo; de flyttades helt enkelt till bruket. Julin lät<br />
också bygga helt nya bostäder vid Åkerraden, och<br />
1842 sträckte sig längan av hus fram till övre bruket.<br />
Fiskars egen såg levererade det virke som behövdes<br />
och takteglet till husen kom från brukets tegelfabrik.<br />
Ladugårdarna på södra sidan av vägen revs<br />
och 1831–36 lät Julin bygga tre större gemensamma<br />
ladugårdar, som placerades på längre avstånd från<br />
Nedre bruket under 1920-talet. Frånsett några lagerbyggnader står husen fortfarande kvar. Den ljusa byggnaden i mitten – den<br />
forna kopparsmedjan med sina senare uppförda tillbyggnader – används som utställningslokal.<br />
68<br />
69
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Stugorna vid Åkerraden sedda från Rosehill, 1860-talet.<br />
bostäderna. Genom dessa åtgärder uppstod på båda<br />
bruksgatorna bräscher i det tidigare slutna gatuutrymmet.<br />
På övre bruket lät Julin bygga ett gjuteri och en<br />
mekanisk verkstad som nu har stort industrihistoriskt<br />
värde. Det bostadshus, som ritades åt David<br />
Cowie och som fick namnet Rosehill, står fortfarande<br />
kvar på en kulle norr om fabrikerna. Också<br />
Anders Ericsson fick 1841 ett eget bostadshus på<br />
södra sidan av övre bruksgatan. Huset, då döpt till<br />
Fagerbo men senare kallat Flowerhill, har sedermera<br />
rivits.<br />
Produktionsanläggningarna på nedre bruket<br />
byggdes ut med en finsmedja som även omfattade<br />
en kopparslagarverkstad, men dessa byggnader har<br />
försvunnit. Av de övriga byggnaderna från den Julinska<br />
epoken kan nämnas Wärdshuset av sten som<br />
uppfördes 1836 sydväst om huvudbyggnaden.<br />
Bruket förvaltades åren 1853–66 av Bruksbolaget<br />
John von Julin. På övre bruket lät bolaget anlägga<br />
ett valsverk och ett blästerrum, och för valsverksarbetarna<br />
byggdes ”Kullan”, en grupp bostadskaserner<br />
som bestod av tre tvåvåningshus.<br />
Den andra livliga byggnadsperioden började<br />
1884, efter Fiskars Aktiebolag grundades, och<br />
fortsatte till 1901. Även senare, fram till 1922, uppfördes<br />
vartannat eller vart tredje år en byggnad.<br />
På Nedre bruket finns från denna tid kvar en samlingslokal,<br />
ett stort spannmålsmagasin och en kvarn<br />
av slaggtegel. År 1888 ombyggdes finsmedjan och<br />
70<br />
71
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
År 1891 byggdes en smalspårsjärnväg mellan Fiskars och hamnen i Skuru för att underlätta transporterna. Det här loket, kallat<br />
Lilla Bässen, var det som användes när man lade ner spåret år 1952.<br />
Den här byggnaden från 1914 var ursprungligen en plogverkstad, men utvidgades på 1970-talet med fabrikslokaliteter. I dag<br />
inhyser byggnaden olika arbets- och kontorsrum.<br />
Nästa omslag: Övre bruket på 1920-talet. En del av lagerbyggnaderna är rivna, liksom även valsverket i mitten av bilden.<br />
För transporterna användes brukets egen smalspåriga järnväg, som gick till hamnen i Skuru.<br />
dess tillbyggnader. Kontorshuset från 1700-talet,<br />
som byggdes om 1911, har bevarats till våra dagar.<br />
Bakom Åkerraden uppfördes en stor ladugård som<br />
blev färdig 1921. På Övre bruket finns den mekaniska<br />
verkstadens tillbyggnader bevarade, likaså<br />
manufakturverkstaden, fabrikslängan av kokolit,<br />
diverse uthus samt tre bostadskaserner på Hasselbacken<br />
(den fjärde förstördes vid en brand 1986).<br />
Dessutom fanns Skomakarbackens bostadsområde<br />
på den nordvästra sidan av bruket. Allteftersom<br />
antalet arbetare växte lät bolaget uppföra nya bostäder,<br />
som placerades allt längre från de centrala<br />
produktionsområdena. Fiskars arbetare fick dessutom<br />
själva på bolagets mark bygga sig små stugor<br />
eller villor för fritidsbruk. Brukets sjukhus, som<br />
uppfördes 1892 på östra stranden av Ålsviken, står<br />
fortfarande kvar.<br />
Bruksområdena, som t.ex. Fiskars, skilde sig<br />
alltså klart inte bara från bondbyarna och stadsborgerskapets<br />
levnadsmiljö utan också från de övriga<br />
industrisamhällen som uppstod på 1870- och<br />
1880-talet. I brukssamhällena hade patronerna oinskränkt<br />
makt över sina domäner, och trots den tekniska<br />
utvecklingen var järnbruken nästan intill våra<br />
dagar starkt influerade av gamla hantverkartraditioner.<br />
Bruksindustrin i olika branscher leder sitt<br />
ursprung ända till 1600-talet. Dess historia är intimt<br />
sammanvävd med landets utveckling och den har<br />
på många sätt berikat Finlands kultur.<br />
På kartan över Fiskars bruk kan olika områden<br />
med klart avgränsade aktiviteter särskiljas: förvaltning,<br />
industri, lantbruk och boende. Byggnaderna<br />
– industrianläggningar, lantbruksbyggnader, lagerlokaler<br />
och bostadshus av olika slag – bildar tillsammans<br />
med åarna, bassängerna, broarna, vägarna<br />
med sina trädplanteringar, trädgårdstäpporna samt<br />
de omgivande åkrarna och skogarna den harmoniska<br />
helhet som vi i våra dagar kallar bruksmiljö.<br />
72<br />
73
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
74<br />
75
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars den upplyste<br />
patronens verk<br />
Den miljö som en nutida besökare på<br />
Fiskars möter är till största delen Julins<br />
verk.<br />
När man kommer till Fiskars söderifrån är den<br />
första byggnaden på vänster hand Samlingslokalen,<br />
kallad Lokalen. Bruksborna byggde den själva 1896.<br />
I den stora festsalen finns målningar av Lennart<br />
Segerstråle från 1938. Här finns också en scen, och<br />
under tidernas lopp har här hållits tusentals möten<br />
och fester. Här har även spelats teater och hållits<br />
konserter. Följande byggnad, Wärdshuset av sten,<br />
är från Julins tid. Det uppfördes 1836 efter arkitekt<br />
A.F. Granstedts ritningar.<br />
Efter vägskälet, där den ena vägen tar av<br />
mot forsen följer det gamla kontoret och själva<br />
huvudbyggnaden, Stenhuset. Vid åstranden på<br />
andra sidan vägen finns först ett stort spannmålsmagasin<br />
och sedan en fabriksbyggnad av<br />
tegel. Den uppfördes 1888 som efterträdare till<br />
den gamla nedbrunna finsmedjan och är numera<br />
mötes- och kontorslokal. På samma plats<br />
låg förut den gamla masugnen. Utställningslokalen<br />
på den motsatta stranden av ån utnyttjades<br />
i gamla tider av finsmedjan och kopparslagarverkstaden.<br />
De två långa gula bostadshusen strax<br />
intill byggdes ca 1860 för brukets tjänstemän.<br />
Stockarna härstammade från Mörby gårds huvudbyggnad.<br />
Efter Stenhuset följer igen hus från Julins era:<br />
stall- och skolbyggnaden av tegel med ett torn som<br />
pryds av en Könniur nr. 9 från 1842 samt två bostadshus<br />
av sten. Det första är från 1852 och det andra,<br />
som ritats av Engel, från 1828. Kvarnen mittemot<br />
stallbyggnaden är – liksom även det ovannämnda<br />
spannmålsmagasinet – av röd- och slaggtegel. Den<br />
är byggd 1898. Vid följande bro ligger brandstationen<br />
och som ett minne från flydda tider det lok<br />
som en gång pustade fram på Fiskars egen järnväg.<br />
Tegelbyggnaden på den motsatta stranden av ån har<br />
tjänstgjort som tvätteri. Här har funnits tvättstuga<br />
och mangel samt bagarstuga på nedre botten. Andra<br />
våningens sal var ”mangelsal” som senare inrymde<br />
en folkskola och därefter bibliotek. I sluttningen till<br />
vänster, då man fortsätter längs landsvägen, ligger<br />
bostadsområdet Skomakarbacken med sina röda<br />
trähus i varierande storlekar.<br />
Till höger tar man av på en väg kallad Åkerraden,<br />
som följer åstranden och leder till Övre bruket.<br />
Utmed den ligger de äldsta bostadshusen i trakten.<br />
Först kommer Kardusen, som Julin lät bygga med<br />
tanke på de brittiska yrkesmännen, och därefter följer<br />
en lång rad röda trähus, ålderstigna och många<br />
Stenhuset – corps de logis festligt illuminerade.<br />
76<br />
77
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Lennart Segerstråles vision av Fiskars bruk och dess arbetare. En skara bruksbor stod modell för konstnären. Några gamla<br />
arbetare samt mästeridrottarna Alf Lindblad och Albert Winter är lätt igenkännliga.<br />
gånger reparerade. Det sista huset är gult: Slaggbyggnaden-Spishuset<br />
som Julin lät bygga 1842.<br />
I bakgrunden syns den ståtliga ladugården,<br />
byggd 1919–1921. Den ladugård som Engel ritade<br />
och som låg ovanför den gamla kasernen är för<br />
länge sedan riven.<br />
På Övre bruket finns den mekaniska verkstaden<br />
från Julins tid. Den är uppförd av tegel och delvis<br />
moderniserad. Där finns också det gamla gjuteriet<br />
samt kontorsbyggnaden som sedan 1942 inrymmer<br />
Fiskars museum. De övriga bruksbyggnaderna är<br />
av senare datum. Till vänster, i backen mittemot<br />
kontoret, ligger Rosehill som var läkarbostad, och<br />
efter den en lång rad bostadshus som uppförts senare.<br />
På den andra sidan av ån syns bostadsområdet<br />
Kullan, som på 1860-talet uppfördes som bostäder<br />
åt arbetarna på valsverket. På Julins tid föreställde<br />
man sig att husen som byggdes högre upp i backen<br />
var hälsosammare än de gamla bostäderna nere i<br />
dalen.<br />
På bilden Samlingslokalen och<br />
Fiskars Wärdshus. I mitten<br />
den nya hotelbyggnaden från<br />
år 2003.<br />
Längd- och tvärsnitt av<br />
Samlingslokalen ritad 1896 av<br />
Waldemar Aspelin.<br />
78<br />
79
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Waldemar Aspelins vackra teckning från 1901 av spannmålsmagasinet och byggnaden i sitt nuvarande skick.<br />
Till höger: Bakom gamla kvarnen syns gamla brandstationen.<br />
80<br />
81
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars bruk<br />
lever upp igen<br />
Bruket har blivit ett dragplåster inom kulturturismen<br />
och ger besökare tillfälle att möta<br />
en levande, skickligt restaurerad boendemiljö<br />
och mångsidig service. Sommarutställningarna<br />
hör till de intressantaste i landet och lockar<br />
folk från när och fjärran. Program finns det året om.<br />
I bruket lever och verkar en gemenskap av hantverkare,<br />
formgivare och konstnärer som inte har sin<br />
like någonstans i världen. Trots de nya aktiviteterna<br />
har Fiskars bevarat sitt landskap, sina kulturvärden<br />
och sin egen särprägel. Bruket är i dag allt annat än<br />
ett friluftsmuseum.<br />
Det är svårt att tro att Fiskars ännu på 1980-talet<br />
led av samma strukturomvandlingsproblem som<br />
många industriorter på andra håll i Finland och i<br />
andra länder. Den industriella verksamheten hade<br />
bytt karaktär. Även i Fiskars flyttade arbetsplatserna<br />
bort i och med de förändrade krav som följde med<br />
att bolaget växte och riktade in sig på en internationell<br />
marknad. I det ursprungliga brukssamhället<br />
fanns det inte plats för tillräckligt stora enheter.<br />
Samma onda cirkel hade drabbat många andra<br />
traditionella industriorter: när befolkningen i arbetsför<br />
ålder sökte sig till andra orter står husen<br />
tomma och servicen trappas ned. Fenomenet fick<br />
namnet strukturomvandling.<br />
Men Fiskars bruk behövde inte lida av strukturomvandlingens<br />
nackdelar länge. Natur, kultur-<br />
Ån som flyter genom Fiskars och de många broarna över den har alltid varit av central betydelse för samhället.<br />
Tornuret på Fiskars, som småningom blivit ett landmärke, förenar det forna stallet med skolbyggnaden.<br />
82<br />
83
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Den gamla finsmedjan utgör idag en fungerande konferensbyggnad.<br />
Restaurangen i den gamla kopparsmedjan har sin uteservering vid forsen. Intill finns konferenscentret FiskarsForum.<br />
landskap och traditioner visade sig ha en stark<br />
dragkraft. Fiskars hade i tiden skapats av flera stora<br />
namn inom byggnadskonsten: Charles Bassi, C.L.<br />
Engel, J.E. Wiik och A.F. Granstedt. Byggnaderna<br />
är kraftfulla och vackra. Även efter brukspatronerna<br />
har fabriksmiljön med omnejd funnit sina<br />
försvarare. I alla industrialiserade länder har man<br />
börjat uppskatta den arkitektur som finns på gamla<br />
industriorter och som kombinerar byggd miljö med<br />
människans arbete. Det som gör Fiskars bruk så<br />
unikt är dess natur: omfattande skogsområden, flera<br />
dussin sjöar med obebyggda stränder, branta stup<br />
och en ofinländsk träd- och övrig flora.<br />
Nytt liv i bruket<br />
Fiskars vice verkställande direktör Ingmar Lindberg<br />
tog över ansvaret för bolagets fastighetsverksamhet<br />
år 1987. I samma veva uppstod projektet Nytt liv i<br />
bruket, till en början bara i hans huvud. Situationen<br />
i Fiskars bruk var nästan unik: ett och samma bolag<br />
ägde både byggnader och mark. I en vanlig kyrkby<br />
kan det finnas hundra olika markägare, vilket kan<br />
göra beslutsfattandet mycket invecklat. Följande<br />
skede var en styrd nyinflyttning till Fiskars. De<br />
tomma lokalerna, som det fanns mycket av då, i<br />
början av 90-talet, erbjöds till ”utvalda inflyttare”<br />
genom ”erbjudanden som man inte kunde tacka<br />
nej till”.<br />
Till exempel snickaren Kari Virtanen var bland<br />
de första som flyttade: när han kom från Österbotten<br />
till Fiskars fick han inrätta sin verkstad i<br />
Finlands äldsta maskinverkstad. ”Att Fiskars ligger<br />
i ett lundskogsområde var en betydande utvecklingsfaktor”,<br />
minns Virtanen. För snickare är<br />
bruket en skattkammare; 29 olika trädslag växer<br />
i området.<br />
Resten är historia. Det räckte med ett femtontal<br />
nya invånare i bruket. Efter det följde en stor<br />
inflyttningsvåg. Idag är antalet intresserade större<br />
än antalet bostäder. Det underlättas när den nya<br />
stadsplanen för bruket blir verklighet. Bolaget har<br />
aktivt deltagit i arbetet med stadsplanen, som gör<br />
det möjligt att anlägga tomter för ett par hundra nya<br />
villor och också göra kärnområdet i bruket tätare.<br />
Renovering har man satsat på överallt – från det<br />
herrgårdslika Stenhuset till de rödockrade forna<br />
arbetarbostäderna. Inget kan illustrera den förändring<br />
som ägt rum i Fiskars tydligare än boendet.<br />
Största delen av de tidigare arbetarbostäderna är<br />
nu privatägda och restaurerade. Omfattande restaurering<br />
har också genomförts i två stenbyggnader<br />
vid huvudvägen. Fiskarskoncernen har förnyat och<br />
moderniserat ”kasernerna” och byggt om dem till<br />
affärslokaler och bostäder.<br />
84<br />
85
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
I Finlands första maskinverkstad finns idag en snickarverkstad.<br />
Vy över Fiskarsån bakom Magasinet.<br />
Nya invånare och ny service<br />
När bruket var fullt av industriproduktion var antalet<br />
invånare i Fiskars dubbelt så stort. Familjerna<br />
var stora och bruket var till stor del självförsörjande.<br />
I dag är ungefär 600 personer skrivna i bruket.<br />
Mycket annat har också hänt, befolkningen har ju<br />
bytts ut nästan helt. Tidigare var Fiskars svenskspråkigt.<br />
Nu har andelen svenskspråkiga på några<br />
år sjunkit under tjugo procent. Skolan var tidigare<br />
hotad, men nu finns det skolbarn i bruket igen,<br />
precis som förr. De nya invånarna i Fiskars bruk<br />
är yngre än befolkningen i gemen.<br />
De konsthantverkare, formgivare och bildkonstnärer<br />
som har flyttat till bruket har haft en central<br />
roll i de händelser som har förändrat bruket under<br />
de senaste åren och också i skapandet av nya<br />
arbetsplatser i Fiskars. Sedan Fiskars fabriksverksamhet<br />
flyttades till Billnäs har man i de tidigare<br />
fabriksbyggnaderna inrättat verkstäder och arbetsrum<br />
för konstnärerna. Fiskarskoncernens jordoch<br />
skogsegendomar förvaltas fortfarande från<br />
86<br />
87
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Olika utställningar lockar konst- och hantverksvänner till bruket. Utställningslokalerna i Kopparsmedjan (ovan) och i<br />
Magasinet (till höger).<br />
bruket. Nästan alla arbetsplatser är nya. I bruket<br />
finns snickar verkstäder, en designbyrå, en arkitektbyrå,<br />
flera keramikverkstäder och en glashytta. I en<br />
vacker stenladugård som länge har stått tom verkar<br />
nu en ljusfabrik.<br />
Antalet restauranger är två, en på vardera sidan<br />
om ån: Fiskars Wärdshus och restaurang Kuparipaja,<br />
som fått sitt namn av den kopparsmedja<br />
som tidigare fanns i restaurangbyggnaden. Båda<br />
restaurangerna drar kunder från vida omkring.<br />
Konferenscentret FiskarsForum har inrättats i den<br />
forna finsmedjan intill forsen och erbjuder goda<br />
förutsättningar och en idyllisk miljö för möten och<br />
seminarier.<br />
Centrum för konst och hantverk<br />
Hantverkarna, formgivarna och konstnärerna i<br />
Fiskars höll sin första utställning sommaren 1994<br />
och den hade långtgående följder: utställningen<br />
gjorde deltagarna till en gemenskap. Det nya<br />
Fiskars rykte har spritt sig från den forna kopparsmedjan.<br />
Gemenskapen har sedermera organiserat<br />
sig som ett andelslag som i början av år 2009<br />
88<br />
89
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Uteserveringen vid Fiskars Wärdshus, Finlands äldsta oavbrutet verksamma värdshus.<br />
hade 105 medlemmar. Räknar man med familjerna<br />
utgör andelslaget redan hälften av invånarna<br />
i Fiskars bruk. Andelslaget är en gemenskap vars<br />
mångsidighet är dess rikedom – i andelslaget finns<br />
ett tjugotal olika yrken representerade.<br />
Sommarutställningar ordnas i både kopparsmedjan<br />
och ett magasin som har renoverats och byggts<br />
om till utställningslokal. Fiskars erbjuder något att<br />
se året om, även om vinterutställningarna inte drar<br />
lika stor publik som sommarutställningarna.<br />
Fiskars har också utvidgat sina kontakter till<br />
omvärlden. År 2006 renoverade Fiskarskoncernen<br />
ett hus på Skomakarbacken och inrättade där ett<br />
konstnärsresidens med två fullt utrustade bostäder<br />
för besökande utländska konstnärer, hantverkare<br />
och designers.<br />
Spånen har flugit långt från Fiskars verkstäder.<br />
Föremål från utställningarna i Fiskars har ofta fortsatt<br />
sina färder utomlands. Konstnärerna i Fiskars<br />
har som gemenskap presenterat sig i bland annat<br />
Japan och Mexiko.<br />
Årstiderna växlar vid den gamla kvarnen och Tornursbyggnaden.<br />
Nästa omslag: Vy från gamla kvarnen mot Kopparsmedjan.<br />
90<br />
91
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
92<br />
93
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Tryckeriet Suomalaisen Kirjallisuuden Kirjapaino Oy:s första korrekturpress, som var i oavbruten<br />
användning från 1850 till 1966. Boktryckerimaskiner av olika slag hörde till produktionsprogrammet<br />
i Fiskars mekaniska verkstad, grundad 1837.<br />
Ut s t ä l l n i n g e n Fi s k a r s <strong>1649</strong><br />
En permanent utställning om brukets och järntillverkningens<br />
äldsta historia i Finland öppnades år 1989.<br />
Produktion: Arch Design Oy.<br />
Re d a k t i o n<br />
Arch Design Oy: Barbro Kulvik, Antti Siltavuori.<br />
Layout: Tommi Jokivaara.<br />
Publikationen innehåller ett sammandrag av utställningsmaterialet.<br />
Fackgranskning och redigering av Sten Björkman<br />
och Arne Heporauta. Tredje upplagan uppdaterad av Leena<br />
Venho.<br />
Övriga artiklar:<br />
Per-Erik Lönnfors: Efter kriget (s. 43–45).<br />
C.E. Carlson: Julins Fiskars: den upplyste patronens verk<br />
(s. 77–78).<br />
Anna Paljakka: Fiskars Bruk lever upp igen (s. 83–90).<br />
Översättningar:<br />
Christel Nyman, Camilla Ahlström-Taavitsainen, Sara Torvalds<br />
Ut g i v a r e<br />
Fiskars Oyj Abp, Raseborg, 2009<br />
Tredje omarbetade upplagan<br />
ISBN 978-951-98234-9-2<br />
Kä l l o r<br />
Arkiv:<br />
Fiskars Oyj Abp historiska arkiv, Raseborg<br />
Helsingfors universitets bibliotek, Helsingfors<br />
Helsingfors universitet, Konsthistoriska institutionen,<br />
Helsingfors<br />
Museiverkets historiska bildarkiv, Helsingfors<br />
Pojo Bruksindustri Ab:s arkiv, Raseborg<br />
Finlands fotografiska museum, Helsingfors<br />
Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors<br />
Folkkultursarkivet, Helsingfors<br />
Riksarkivet, Helsingfors<br />
Litteratur:<br />
Georgius Agricola: De Re Metallica. Basel 1561.<br />
Georgius Agricola: Vom Bergwerck XII Bucher darin alle<br />
Empter/Instrument/Bezeuge/und alles zu diesen Handeln gehörig<br />
mit schönen Figuren vorbilder und klärlich beschrieben seindt<br />
ertslich in Lateinischen Sprach. Basel 1557.<br />
Olao Magno Gotho: Historia De Gentibus Septentrionalibvs.<br />
Romae 1555.<br />
A History of Technology, III. Oxford 1957.<br />
Härö, Elias, Fiskars Corps de Logis, Stenhuset. 1983.<br />
Härö, Elias & Salokorpi Asko: Ruukinmiljööt. Suomen<br />
rakennustaiteen museo. Helsinki 1979.<br />
Kulturgeschichtliches Bilderbuch aus Drei Jarhunderten, III.<br />
München 1885.<br />
Kulturgeschichtliches Bilderbuch aus Drei Jarhunderten, II.<br />
München 1883.<br />
Maisemia Suomesta, red. Klinge, Matti – Reitala, Aimo. Otava.<br />
1987.<br />
Turkka Myllykylä: Suomen kanavien historia. Keuruu 1991.<br />
Gabriel Nikander: Fiskars bruks historia. Åbo 1929.<br />
Pohja kuvina - Pojobilder. Karis-Pojo Sparbanks publikation.<br />
1988.<br />
Swen Rinman: Bergverks lexicon. Stockholm 1778, 1789.<br />
Swen Rinman: Mekaniken. Stockholm 1789.<br />
Sven Rinman: Tabeller till Rinmans Bergverks lexicon, s.a.<br />
Särkkä, T,J.: Fiskars – kolmesataa vuotta raudanjalostusta ja<br />
teollisuuskulttuuria Suomessa. Helsinki 1935.<br />
Tore Verman: Järnbärarna. Stockholm 1936.<br />
Bi l d e r<br />
u= uppe, n = nere<br />
Arch Design: Sandra Kantanen, Fiskars: sidorna 56, 58,<br />
Mika Kaplar, Fiskars: sidorna 51, 53, 55, 57, 59, 61, 74–75, 78,<br />
Perttu Rista, Fiskars: sidorna 19, 26, 50, 54, 60, 76, 80u, 81, 82,<br />
87, 89, 94<br />
Finlands Bank, Helsingfors: sida 24<br />
Fiskars arkiv: sidorna 16u, 21, 23n, 27, 32–33, 34, 35, 36,<br />
41, 43, 44, 46, 64, 65, 69n, 71, 72, 73, 74-75, 79, 80n, 83,<br />
Roos: sidorna 38, 39, 40, Rauno Träskelin: sidorna 42, 44,<br />
Sami Repo: sidorna 45, 47, Iittala: sida 46, C.J. Malmberg:<br />
sidorna 66-67, 69u, 70, Pentti Hokkanen: sidorna 84, 92–93,<br />
Kaius Hedenström: sida 86, Milka Alanen: sida 88, Chikako<br />
Harada: sida 90, Hannu Hjerppe: sida 91<br />
Försäkringsbolaget Sampos arkiv, Åbo: bakre omslaget<br />
Helsingfors universitets bibliotek/Museokuva, Helsingfors:<br />
sidorna 2, 4, 5, 6, 12, 13, 14, 15, 16n, 17, 20<br />
Helsingfors universitets bibliotek/Kerstin Smeds: sida 37<br />
Erkki Härö, Helsingfors: sida 29<br />
Järnkontoret, Stockholm: sida 11<br />
Kanalmuseum, Villmanstrand: sida 13<br />
Konstindustrimuseet, Helsingfors: sida 21<br />
Kungliga biblioteket, Stockholm, sida 18<br />
Museiverket, Helsingfors: sida 68<br />
Outokumpu Oyj, Helsingfors: sida 23u<br />
Heikki Reenpääs arkiv, Helsingfors: omslag, sida 31<br />
Riksarkivet, Helsingfors: sidorna 28, 62–63<br />
Stockholms Stadsmuseum, Stockholm: sida 8<br />
Tammerfors stads arkiv, Tammerfors: sida 30<br />
Åbo konstmuseum, Åbo: sida 7<br />
94<br />
95
Fiskars <strong>1649</strong><br />
Fi s k a r s Br u k<br />
1. Samlingslokalen eller bara ”Lokalen”, ritades av Waldemar<br />
Aspelin 1896.<br />
2. Wärdshuset i två våningar byggdes 1836 efter ritningar av<br />
A.F. Granstedt.<br />
3. Brukskontoret som byggdes 1765 är områdets äldsta bevarade<br />
byggnad. Ombyggd 1911.<br />
4. Spannmålsmagasinet byggdes 1902 efter ritningar av Waldemar<br />
Aspelin.<br />
5. Finsmedjan, ritad av C.L. Engel 1832, var ursprungligen<br />
en envåningsbyggnad. 1851 fick byggnaden en övervåning<br />
i trä efter ritningar av J.E. Wiik. Finsmedjan brann 1888<br />
och byggdes upp på nytt samma år, nu i rödtegel. Den låga<br />
tillbyggnaden är från början av 1900-talet.<br />
6. Kopparsmedjan som byggdes 1818 var ursprungligen ett<br />
stenhus i två våningar. Smedjan brann 1855 men byggdes<br />
upp på nytt. När kopparsmidet upphörde förlades finsmedjans<br />
produktion till bottenvåningen och slipverkstaden en<br />
trappa upp. År 1898 fick byggnaden ytterligare en våning,<br />
tillbyggnaderna är av nyare datum.<br />
7. Två tjänstemannabostäder som byggdes av stockar från<br />
huvudbyggnaden på Mörby gård, som revs 1859.<br />
8. Stenhuset byggdes för brukets ägare 1816–1822. Ritningarna<br />
till byggnaden gjordes av Pehr Granstedt 1815. Senare bidrog<br />
Charles Bassi och C.L. Engel med egna ritningar.<br />
9. Tornursbyggnaden i rödtegel byggdes 1826, ursprungligen<br />
som skolbyggnad. På 1830-talet försågs den med en extra<br />
våning och fick då också ett klocktorn i trä med en Könniklocka<br />
nr. 9 från år 1842. Samtidigt byggdes en flygel som<br />
tjänstgjorde som stall. Byggnaden har blivit ett landmärke<br />
i Fiskars. C.L. Engel, den engelske arkitekten A. Peel som<br />
verkade i S:t Petersburg samt A.F. Granstedt har i tur och<br />
ordning bidragit till byggnadens utseende.<br />
10. Kasernerna har varit bostadshus för brukets arbetare. Huset<br />
till höger (från gatan sett) är ritat av C.L. Engel. Kasernen<br />
blev färdig 1827. Till vänster ligger J.E. Wiiks ”nya” kasern<br />
från 1852. Fogdens hus i trä som ligger i mitten är från<br />
1849.<br />
15. Kardusen byggdes 1843 för klensmederna som flyttade hit<br />
från Sheffield.<br />
16. Åkerraden är den övre bruksgatan i Fiskars. Sitt nuvarande<br />
utseende fick Åkerraden med sina arbetarbostäder<br />
på 1820–30-talen. Byggnaderna renoverades 1992.<br />
17. Den stora ladugården byggdes 1919.<br />
18. Tröskhuset i trä är från början av 1900-talet.<br />
19. Fiskars gamla fabriksbyggnad.<br />
20. Byggnaden var ursprungligen plogverkstad (1914). Senare<br />
har flera nyare fabriksbyggnader byggts i anslutning.<br />
21. Spisinrättningen eller Slaggbyggnaden med arbetarmatsal<br />
blev färdig 1842. I dag används byggnaden av Fiskars museum.<br />
22. Maskinverkstadens gamla kontor från 1837, i dag Fiskars<br />
museum.<br />
23. Närmast ån ligger en maskinverkstad i rödtegel från 1837.<br />
Tillbyggnaden mellan maskinverkstaden och museet byggdes<br />
1889.<br />
24. Gjuteriet är från 1836.<br />
25. Kullan är en grupp arbetarbostäder med tillhörande ekonomibyggnader<br />
(1859).<br />
26. Rosehill byggdes 1837 som bostad åt David Cohen, som<br />
hörde till maskinverkstadens grundare.<br />
27. Hasselbacken är ett arbetarbostadsområde från sekelskiftet<br />
1800–1900. Bostäderna renoverades på 1980-talet.<br />
28. Baklura är brukets festplats, med tillhörande danslave.<br />
29. Brukets f.d. sjukhus byggdes 1892.<br />
11. Kvarnen av slaggtegel byggdes 1898 och ligger på en gammal<br />
kvarnplats. Kvarnen var i bruk ända till 1950-talet.<br />
12. Brandstationen byggdes 1912.<br />
13. Tvättstugan blev färdig 1860. Till en början fanns här tvätteri,<br />
mangelsal och bagarstuga. På 1900-talet har bl.a. folkskola<br />
och telefoncentral funnits i byggnaden.<br />
14. På Skomakarbacken finns arbetarbostäder.<br />
96