Nr.3-2011 - Flottans män

Terrorn i olika skepnader finner mål även i vår
vanligtvis så fredliga del av världen
Sommaren är viloperioden, tiden för rekreation
och umgänge med familj, släkt och vänner och
då vi också har tid att reflektera över tillvaron.
Just nu i skrivande stund, när sommarens
grönska är som djupast och de flesta människor kopplar
av från vardagen och ägnar tiden åt allehanda fritidssysselsättningar,
drabbar oss ondskan.
En enorm bomb detonerar i hjärtat av Oslo, nära regeringskansliet,
och många människor dödas och skadas
och förödelsen är stor. Kort därefter drabbas ett sommarläger
för ungdomar på en ö väster om Oslo av en
sannolikt galen massmördare, som med berått mod avrättar
en stor mängd människor, som befinner sig på ön.
Då polisen griper gärningsmannen visar det sig, att samme
man står bakom bomben i centrala Oslo och massmorden
på ungdomslägret. Bilden av en enstöring med
en mycket egenartad syn på tillvaron träder fram. En
människa som i sin ensamhet odlat ett hat mot samhället
och det regerande partiet och under lång tid planerat och
förberett dessa illdåd. Är det en galning, som inte är ansvarig
för sina handlingar, eller är det någon, som känner
sig så misshandlad av samhället, att han anser dessa vidriga
handlingar motiverade.
Ett nära grannland drabbades den här gången och i
vintras slog en terrorist till mot Stockholm. Den gången
var det endast gärningsmannen, som fick sätta livet till,
men aktionen kunde ha fått en betydligt allvarligare utgång
och vi kan vara tacksamma, att det stannade vid
materiella skador. I Köpenhamn avslöjades förra året en
terrorcell, som omhändertogs och avväpnades, innan de
hann genomföra det tilltänkta attentatet.
Vi kan konstatera, att terrorn i olika skepnader nu finner
mål även i vår vanligtvis så fredliga del av världen De
här händelserna väcker en mängd frågor, som kommer
att ventileras under lång tid, men två frågor är centrala:
hur och varför kan detta hända i ett öppet demokratiskt
samhälle och vad kan vi göra för att minska risken att det
händer igen? Naturligtvis finns det inga entydiga svar.
Galningar och rättshaverister kommer alltid att finnas
och något universalmedel, som förhindrar extrema yttringar,
är inte tillgängligt.
Flera av våra politiska ledare menade kort efter dåden,
att den extrema terrorn inte får vinna, utan måste
mötas med ökad demokrati och öppenhet. Det är naturligtvis
helt riktigt! Vansinnesdåden får inte innebära, att
vi sluter oss inne och minskar öppenheten och våra starka
engagemang för en bättre tillvaro för de mindre lyckligt
lottade. Samtidigt måste samhället ges resurser och
förbereda sig att upptäcka förberedelser, så att terrordåd
om möjligt kan förhindras, innan de resulterar i så omfattande
tragedier som det nyss inträffade. Det här är en avvägningsfråga,
som inte besvaras helt enkelt. Åtgärder
måste vidtas på flera olika områden; organisatoriskt, lagstiftning,
resurstilldelning.
Avståndstagande från terrordåd och medkänsla med
de drabbade manifesteras med minneshögtider, en tyst
minut, blommor och tända ljus. Ju fler som deltager desto
starkare blir signalen, att vi inte accepterar oprovocerat
våld i vår dagliga tillvaro. I vardagslivet kan detta
praktiseras med omtanke och medkänsla om våra medmänniskor.
Vi måste bry oss om varandra och stötta och
trösta, där så behövs och tidigt observera avvikande beteende
för att kunna räcka ut en hjälpande hand.
Att känna trygghet i tillvaron är viktigt för människors
välbefinnande. Den grundläggande tryggheten i vardagen
är baserad på en säker försörjning och möjligheter att tillfredsställa
de basala behoven men också på medvetande,
att det finns ett skyddsnät, om tillvaron skulle rasa samman.
Här har samhället skyldigheter att träda in, men ofta
behövs något utöver den rent materiella tryggheten;
mänsklig kontakt och närhet.
När ondskan drabbar oss rubbas tillvaron och behovet
att vara nära någon blir stort. Många människor lever
i ensamhet och har ingen att dela sin oro med eller att
söka tröst hos och kan ha svårt att finna trygghet..
I Flottans Män, i kretsen av kamrater med gemensamma
erfarenheter, finns den tryggheten. Sjömän hjälper
sjömän! Men vi är också beredda att sträcka ut en
hjälpande hand utanför vår krets vid speciella tillfällen.
Vår kamratskap och sammanhållning skall vi därför värna
om. Jag fick nyligen bud, att en av våra medlemmar
gått bort efter en tids svår sjukdom. Vi saknar en kamrat
som under många år lagt ner ett stort och hängivet arbete
i vår kamratförening och som lämnar ett stort tomrum
efter sig. Mina tankar går till familjen, som jag hoppas
känner ett stöd i Flottans Mäns deltagande.
Nr 3 2011
FLOTTANS MÄN
3