Nr.3-2011 - Flottans män

Per Edvin Sköld, försvarsminister
1939-1945.
General Olof Thörnell, överbefälhavare
1939-1944.
Signalgastar i aktion. Inslaget av stammanskap var stort
på stridsfartygen.
Chefen för kustflottan,
amiral Yngve Ekstrand i
samspråk med flaggkaptenen
på HMS Sveriges
halvdäck 1943.
HMS Sverige blev det enda utav Sverigeskeppen, som
behöll rammstäven, dock utan påmonterad ramm. De två
andra i serien hade isbrytarstäv. Alla pansarskepp pryddes
i aktern av det svenska ”Stora riksvapnet”, som
stöds av två motstående lejon. Under 1943 blev vapnet
övermålat liksom alla andra glänsande delar. Sveriges
akterprydnad återfinns idag vid f.d. Flottans sjömansskola
i Karlskrona på skolbyggnadens gavel mot Vallgatan.
Maskineriet
HMS Sveriges 12 yarrowpannor hade ersatts med fyra
oljeeldade pannor och blev helt oljeeldad, medan de båda
systerfartygen var till hälften koleldade. Hon blev det första
pansarskeppet, som inte hade kolvångmaskineri och
det enda pansarskeppet med fyra propellrar, direktkopplade
till ångturbiner. Systerfartygen fick två propellrar,
beroende på att deras ångturbiner gick att växla.
Maskineriet på HMS Sverige hade en effekt på 20 000
hästkrafter, vilket gav en fart på 22,5 knop, men då forsade
vattnet upp ur ankarklysen. Maskinchefer på pansarskeppen
var flaggmaskinister (dubbelflaggar) med
tjänsteställning lika med löjtnant i marinen, en speciell
befordringsgrad för underofficer.
Bränslebristen gjorde sig ofta påmind. Oljeimporten
genom lejdtrafiken utsattes för ständiga störningar.
Pannbrännolja utvanns emellertid i mindre skala ur skifferlager
i Kinnekulle i Västergötland, medan kol importerades
i stor mängd från Tyskland. En del kol bröts även i
Skåne.
Fartyget hade ett helt genomgående trosäck, som
samtidigt var pansardäck och skyddade de mest vitala
delarna. Hon var dessutom försedd med dubbla bottnar.
Vattenlinjepansaret sträckte sig en meter över vattenlinjen
och en meter under. Det var 200 mm tjockt, medan
övrigt pansar mätte 100 mm. Samtidigt var skrovet indelat
i rum med vattentäta skott.
En stor el av utrymmet under pansardäck upptogs av
turbinutrymmen och de fyra pannrummen. Här fanns
också maskin-, skydds-, förbindelse- och manövercentraler
liksom eldledningscentraler. Längst akterut och under
pansardäcket låg handstyrrummet. Om styrmaskinerna
havererade, kunde fartyget styras härifrån med
handkraft genom tre handspakförsedda rattar hopkopplade
efter varandra. Det krävdes sex man och en roderstyrman
för att kunna hantera rodret med handkraft.
Huvudartilleriet
Kalibern för svårt artilleri var lägst 20,3 cm. Pansarskeppet
Sverige hade i likhet med systerskeppen fyra 28,3 cm
kanoner, som vilade i dubbellavetage, placerade i ett förligt
och ett akterligt pansartorn av 200 mm tjockt pansar.
Tornet riktades i sida, medan eldrörens elevation var separata.
Efter varje salva rekylerade kanonerna för att sedan
glida fram och dumpas till vågrätt laddläge. Mekanismen
svängdes ut. Laddbryggan med en granat fälldes ner
bakom kanonen. Den elektriska ansättaren gav en kraftig
stöt, så att den 305 kilo tunga projektilen åkte in i loppen
med en duns. Laddningen fullföljdes av två krutkarduser,
dom vardera vägde 50 kilo. Mekanismen stängdes med
en tändpatron ditsatt. Eldrören eleverades, varefter kanonerna
var klara för ny eldgivning. Snabbheten var beroende
av teknikens prestanda och personalens manuella
skicklighet.
Riktning och eldledning
Centralsiktet till svåra artilleriet var placerat högst uppe i
stridsmastens märs. Härifrån gavs också salvsignaler
24 FLOTTANS MÄN
Nr 3 2011