UV VÃ¤st Rapport 2004:35 - RiksantikvarieÃ¤mbetet

UV VÄST RAPPORT 2004:35 

ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING 

Medeltida tomtningar på Söö 

Arkeologisk undersökning av tomtningar på Söö 

Bohuslän, Öckerö socken, RAÄ 52 

Magnus Stibéus

UV VÄST RAPPORT 2004:35 

ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING 

Medeltida tomtningar på Söö 

Arkeologisk undersökning av tomtningar på Söö 

Bohuslän, Öckerö socken, RAÄ 52 

Magnus Stibéus 

Medeltida tomtningar på Söö 3

Riksantikvarieämbetet 

Avdelningen för arkeologiska undersökningar 

UV Väst 

Kvarnbygatan 12 

431 34 Mölndal 

Växel: 031-33 42 900 

Fax: 031-33 42 901 

e-post: uvvast@raa.se 

e-post: fornamn.efternamn@raa.se 

www.raa.se/uv 

Bildredigering Anders Andersson 

Fyndteckningar Anders Andersson 

Layout Lena Troedson 

Omslag Skärvor av rödgodskärl från tomtning 2, en penny från 1200-talet 

funnen i tomtning 4 och i bakgrunden tomtning 2 (med författaren). 

Foton: Magnus Stibéus, fynd. Louise Olsson, bakgrund. 

Tryck/Utskrift Elanders Infologistics Väst AB, Göteborg, 2005 

Kartor ur allmänt kartmaterial, 

© Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L1999/3. 

© 2005 Riksantikvarieämbetet 

UV Väst Rapport 2004:35 

ISSN 1404-2029 

4 UV Väst Rapport 2004:35. Arkeologisk undersökning

Innehåll 

Inledning, bakgrund och 

målsättning 7 

Inledning 7 

Öckeröarna – topografi och fornlämningsmiljö 8 

Landskapet 8 

Äldre källor och kartmaterial 9 

Fornlämningar 10 

Tomtningar – en utgångspunkt 10 

Definitioner och tolkningar 10 

Arkeologiska undersökningar 14 

Undersökningens målsättning och 

genomförande 15 

Målsättning och frågor 15 

Metod 16 

Undersökningsresultat 19 

Bebyggelselämningarna – tomtningar 

och stenpackningar 19 

Allmänt om lämningarna 19 

Tomtning 1 21 

Tomtning 2 23 

Tomtning 3 25 

Tomtning 4 27 

Fyndmaterial 28 

Inledning 28 

Kärl 28 

Mynt 29 

Järnföremål 30 

Övriga metallföremål 32 

Ett bryne 32 

Flinta 32 

Övriga föremål 33 

Djurbensmaterialet 33 

Vedartsanalys 33 

Dateringar 34 

Fynden 34 

14 

C-dateringar 34 

Konklusion 35 

Tomtningarnas utförande 35 

Tomtningarnas användningstid 36 

Avslutande diskussion 37 

Öckeröarna och medeltidens politiska 

och ekonomiska samhälle 37 

I skärningspunkten till tre länder 37 

Omgivet av städer 38 

Norsk expansionspolitik i ett 

oroligt område 39 

Handel, sjöfart och fiske 40 

Avslutning 42 

Referenser 46 

Administrativa uppgifter 48 

Bilagor 49 

Bilaga 1. Anläggningsbeskrivningar 49 

Tomtningar 49 

Stenpackningar 55 

Bilaga 2. Rutlista 56 

Bilaga 3. Fyndlista 57 

Bilaga 4. Preliminär bestämning av mynt 

M. Golabiewski Lannby 62 

Bilaga 5. Vedartsbestämningar 

Ulf Strucke 63 

Bilaga 6. Resultat av 14 C-analys 

Tomasz Goslar 69 

Figurförteckning 73

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan som visar platsen för undersökningen i Göteborgs skärgård. Skala 1:250 000. 


Inledning, bakgrund och målsättning 

Tomtningen är en fornlämningstyp som finns i tusental längs med de svenska 

och norska kusterna. Tomtningar brukar beskrivas som enklare bostäder 

använda vid säsongsmässigt fiske och jakt av en närboende lokalbefolkning. 

Undersökningarna på Söö visade att flera av tomtningarna, som upptäcktes 

i samband med en inventering 1992, kan dateras till medeltid. De äldsta 

aktiviteterna kan vara från mitten till slutet av 1200-talet, med fortsatt 

användande under 1300–1400-talen. Dateringar av tomtningar till perioden 

1200–1300-tal är inte tidigare känt i Västsverige. De flesta tomtningarna i 

Västsverige brukar dateras till perioden efter 1500-talet. 

Platser med tomtningar kan ha haft differentierade funktioner och 

användare, beroende på regionens politiska, ekonomiska och kulturella villkor 

vid skilda tidsavsnitt. 

Inledning 

I den här rapporten redovisas resultaten från en undersökning som utfördes 

under november och december 1994 på Söö. Utgrävningen gjordes inför en 

planerad bostadsbebyggelse. 

Bakgrunden till utgrävningen kan följas till år 1992. Detta år karterades 

och undersöktes ett dussintal tomtningar på Söös sydostsida inför en brobyggnad 

mellan Hönö och Söö. Som en följd av undersökningen blev man 

uppmärksam om att ytterligare tomtningar fanns västerut på ön (Svedberg 

2000). En begränsad inventering gjordes varvid ytterligare ett 20-tal tomtningar 

registrerades på Söö. Dessutom upptäcktes ett gistgårdsröse, en röjd 

yta med stenvall, odlingsrösen och stensträngar. Året efter började planläggningen 

av en bostadsbebyggelse inom området. En första plan skulle omfatta 

en arkeologisk undersökning av 12 tomtningar och några röjningsrösen. Denna 

plan reviderades 1994 och den nya exploateringen skulle innebära att tre 

tomtningar var tänkta att undersökas. Detta var förutsättningarna inför den 

följande utgrävningen. 

Vid undersökningarna 1994 grävdes 4 tomtningar utförligt, medan enstaka 

provgropar grävdes i 15 tomtningar. Dessutom grävdes provgropar i 

stenpackningar utanför tomtningar. Vid undersökningen uppmättes ett 20- 

tal tomtningar inom ett ca 40×50 meter stort område. I samband med undersökningar 

lokaliserades ytterligare minst ett 25-tal tomtningar norrut på ön 

(utanför planområdet för bebyggelsen). Dessa kunde dock inte mätas in vid 

detta tillfälle. Till dessa skall också läggas ungefär lika många tomtningar på 

öns västsida. Sammanlagt har således hittills minst ca 75 tomtningar lokaliserats 

på ön. 


Öckeröarna – topografi och fornlämningsmiljö 

Landskapet 

Öckeröarna ligger i södra delen av Bohuslän och brukar räknas till Göteborgs 

norra skärgård. Öckeröarna består av tre större och flera mindre öar 

och skär, som med ett gemensamt namn kallas Öckeröarna. Söö är en av de 

mindre och sydligaste öarna och ön ligger mellan Fotö och Hönö. En bro 

förbinder Hönö med Söö, vars smala sund mot Fotö närmast helt har fyllts 

igen. Öckeröarna är belägna västnordväst om Göta älv och Göteborgs hamninlopp. 

De historiskt viktiga städerna, Marstrand och Kungahälla ligger inom 

en radie av 20 km. närheten till havet gör att vintrarna är milda och att 

vegetationsperioden lång. De grunda havsvikarna utgör viktiga lokaler för 

fiskereproduktion och även säl och sjöfågel trivs i området runt öarna. Dessa 

Fig. 2. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 7B 0a, med fornlämning 52 markerad. Skala 1:10 000. Godkänd från 

sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2005-02-15. Dnr 601-2005/406. 


förutsättningar har också utgjort grund för den maritima näring som historiskt 

funnits i skärgården och längs kusten. Själva Söö är ca 1,5km 2 stor och 

på dess krön ligger en liten sötvattensdamm. Ön är bevuxen med främst 

enbuskar och ljungbestånd och kring – men ofta under – denna vegetation 

ligger tomtningar spridda. Sådan snårig vegetation utgör ett problem, då den 

försvårar möjligheterna att upptäcka tomtningar, ett förhållande som gäller 

för många tomtningslokaler. Man kan därför starkt misstänka att det hittills 

kända antalet tomtningar i verkligheten är betydligt större. 

Äldre källor och kartmaterial 

Öckeröarna tillhörde under medeltiden Norge. Huvudön Öckerö är också 

sockencentrum med en kyrka, som enligt traditionen grundades kring 1240 

Fig. 3. Utsnitt ur Laga skifteskartan från 1896–97 med Söö. 


av den norske kungen Hakon IV Hakonsson (1217–1263). Han skall även ha 

låtit röja öarna. 

Öckeröarna nämns ide isländska sagorna som Ekröjar eller Eikreyar och 

lär enligt dessa ha fungerat som uppsamlingsplats för vikingar innan de begav 

sig västerut. 

Enligt laga skifteskartan från 1896–97, som är den äldsta kartan över 

Fotö och Söö, ägdes Söö av Johan Alexandersson. Söö utgjorde tillsammans 

med två andra skiften på Fotö, sammantaget 1/48 mantal, vilket Alexandersson 

hade kvarboenderätt till. Inga tomtningar finns utmärkta på någon av 

öarna. Jämförelser mellan laga skifteskartan, ekonomiska kartan från 1930- 

talet och dagens kartor visar bl.a. hur sundet mellan Fotö och Söö sett ut 

innan det fylldes igen för den väg som går där idag. 

Enligt Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län nämndes namnet Söö första 

gången i skriftliga källor 1640 som Soosund och 1673 som Soön. Namnet 

anger att ön fungerat som fårbete, då ordet sö på bohuslänska betyder får. 

Foto nämndes första gången 1568 som Fuodö, vilket senare förändrades till 

Fougd(h)ö(ö) 1665–1758. Dess namn är dock svårförklarat. Strax sydöst om 

Söö och öster om Fotö ligger en mindre ö, på Laga skifteskartan kallad 

Bysholmen. Namnet skulle då kunna indikera en möjlig hamn på nordsidan. 

På öns norra sida finns också en liten vik i relativt skyddat läge. 

Fornlämningar 

Fornlämningsregistret ger vid en översiktlig genomgång en generell uppfattning 

av fornlämningsbilden. Tomtningar är den klart vanligaste fornlämningskategorin 

på Öckeröarna och här utmärker sig speciellt öarna kring Fotö. 

Antalet registrerade tomtningar på Öckeröarna uppgår till flera hundra fördelade 

på 100-talet platser. Andra fornlämningstyper på öarna utgörs t.ex. av 

bebyggelselämningar (annan), boplatser, fornlämningsliknande bildningar, 

industrilämningar, offerkast sten, rösen, sjömärken och en ödekyrkogård. 

Förutom rösen som gravtyp finns även några stensättningar och en domarring 

registrerade. Vardera ett par lokaler med labyrinter respektive älvkvarnar 

finns även. Som synes tillhör flera av typerna tidig modern tid. 

Tomtningar – en utgångspunkt 

Definitioner och tolkningar 

De maritima näringarna har varit mycket betydelsefulla för de nordiska länderna 

alltsedan mesolitikum. Det har varit nödvändigt att bedriva fiske för 

den inhemska försörjningen och under vissa perioder har havets produkter 

exporterats. De långa kusterna i Sverige och Norge har rikligt med sund och 

fjordar. Utanför kusterna ligger en hel del öar, holmar och skär. I dessa miljöer 

finns en fornlämningskategori som brukar benämnas tomtning. 

Riksantikvarieämbetet definition av en tomtning är enligt följande: ”En 

tomtning är en lämning efter en i maritim miljö strandbunden byggnad, som 

utgörs av stenvallar (stenmurar) vilka omger en eller flera stenröjda plana 

eller svagt skålformade ytor. Ställvis kan även jordfasta block eller bergsavsatser 

utgöra tomtningens begränsning” (Norman 1995, s. 44). Den vanligaste 

tolkningen av tomtningarnas funktion är att de utgjort tillfälliga säsongs- 


Fig. 4. Öckeröarna med kända tomtningar markerade. Godkänd från sekretesssynpunkt 

för spridning. Lantmäteriverket 2005-02-15. Dnr 601-2005/406. 

visa övernattningsställen för vadlagen under fiskeperioderna. Dessa primitiva 

bostäder kan också ha använts under jakt på sjöfågel och sälfångst. Västkustens 

tomtningar har man framför allt velat se som resultat av de historiskt 

belagda sillfiskeperioderna under medeltiden och nyare tiden. Tomtningarna 

är inte beskrivna i samtida källor, men det finns sentida etnologiska beskrivningar. 

Arkeologer och etnologer har genom åren beskrivit termen tomtning på 

olika sätt och man är inte alltid enig i detaljerna i definitionerna av den. 

Dessutom är inte heller alltid enskilda forskare helt konsekventa i sina beskrivningar 

av fornlämningar i kustmiljö. En vanlig definition av tomtning är 

”lämning efter byggnad av enklare karaktär i kustmiljö”. En del forskare har 

klart markerat skillnaden mellan tomtning och husgrund, där de förra defi- 


Fig. 5. De viktigaste områdena 

med tomtningar i 

Sverige. 

Fig. 6. Västkustens tomtningar. 


nieras som kvarstående rester av väggar och det senare fundamentet efter 

byggnaden, (jfr Pettersson 1995, s. 10). Den rådande förklaringen av tomtningar 

är att de haft funktionen av en enkel bostad, där man vistats säsongvis. 

Aktiviteterna vid dessa har primärt varit i samband med fiske- och fångstnäring. 

Utgrävningar av de norrländska tomtningarna visar att dessa använts 

vid sälfångst (jfr Broadbent 1988). När man diskuterat tomtningarna längs 

med den svenska västkusten förbinds dessa ofta med sillfiske och sillfiskeperioderna 

(jfr Varenius 1978). Enligt Johan Pettersson har fisket från 

tomtningar varit starkt förbundet med den närboende ortsbefolkningen och 

skett fortlöpande oberoende av sillfiskeperioderna, d.v.s. som ett led i den 

dagliga rutinen i skärgårdshushållet. Till stöd för detta anvisas frånvaron av 

sillben i undersökta tomtningar. På en lokal finns istället bl.a. kolja, torsk, 

vittling, gråsej och piggvar. Petterson underbygger sin tolkning med nedteckningar 

från främst 1700–1800-talen, som beskriver ett sådant fiske. Dessa 

etnologiska studier visar att fiskare under 1800- och tidigt 1900-tal övernattade 

tillfälligt i tomtningar. Man rodde eller seglade ut från kusten till några 

tomtningar. Här reparerade man anläggningen och reste årorna som stöd för 

seglet, vilket fungerade som tältduk (Petterson 1995, s. 65 f). Johan Petterson 

har t.ex. bl.a. upptecknat följande efter Johan Mjölner (f 1894), som rörde 

Kville skärgård: ”Förr låg folk i stenhytter under vårfisket efter makrill. Det 

var runda stenbyggnader som täcktes över med ett segel som ibland stöttades 

under med stänger eller åror. Jag var själv med om detta fiske 1909 och 1913…. 

Maten kokade man på hälla…. Hytterna betraktades inte som någon särskild 

persons egendom utan vem som helst tog vilken hytta som helst i bruk…. 

Detta fiske pågick från slutet av maj till midsommar” (Petterson 1995, s. 63 

ff). I vissa fall kan man tänka sig att tomtningarna byggts på med trä eller 

torv, till enklare byggnader. Ett exempel föreligger från Bohuslän som visar 

att stenkretsar anpassats för åretruntbosättning (Petterson 1995, s. 87). 

I Västsverige har också tomtningarna, framförallt de större, tolkats som 

inhägnade ”gårdsplatser”, där man förvarat sina fångst- och fiskeredskap. 

I Sverige finns tomtningar framför allt längs Västerbottenkusten, Blekinges 

östra skärgård och Bohuskusten. Längs med västkusten sträcker sig ett pärlband 

av tomtningslokaler från Varberg upp mot norska gränsen, och detta är 

den största koncentrationen i Sverige. Göteborgs skärgård brukar beskrivas 

som ett kärnområde för denna fornlämningstyp. Särskilt tomtningstäta lokaler 

finns vid Onsalalandet i norra Halland, området kring Öckeröarna–Nordre 

älvs mynning och vid Hamburgsund och Fjällbacka. Tomtningar förekommer 

även längs Norges och finska Österbottens kuster, samt bl.a. i Ålands 

skärgård (Norman 1995, s. 74). Danmark och Island saknar emellertid 

tomtningar, såsom de definieras i fortsättningen. I dessa länder finns andra 

typer av bebyggelselämningar, som hänger samman med maritima aktiviteter 

(jfr Einarsson 1994). I sammanhanget bör det också påpekas att tomtningar 

endast utgör en del av alla de fornlämningstyper som kan förknippas med 

sjöfart och fiske (jfr Norman 1995). 

I Sverige finns tomtningar i samtliga skärgårdsområden. Tomtningarna är 

belägna vid stränderna till vikar på fastland eller på öar. Tomtningarna ligger 

ibland ensamma, men oftast i grupper. Dessa kan innehålla kanske fem till 

tjugo tomtningar, men i vissa fall betydligt fler. Det kan vara mycket svårt att 

få grepp om antalet tomtningar på en lokal, eftersom de ibland är mycket 

svåra att iaktta på grund av en låg, tät vegetation. Det är egentligen i ganska 


sen tid som antikvariska myndigheter fått upp ögonen för tomtningar. Senaste 

decenniers reviderade fornminnesinventeringar har drastiskt ökat antalet 

kända tomtningar (jfr Svedberg 1990). 

Man kan se vissa skillnader i hur tomtningarna ligger i landskapet. Längs 

Norrlandskusten är de flesta tomtningarna belägna högt och relativt oskyddade 

på öarna längst ut i havsbandet. De är oftast rektangulära till formen och har 

ett invändigt mått av 3–5×2–3 meter. I Västsverige är merparten tomtningar 

däremot belägna förhållandevis lågt och relativt nära vattnet. I Bohuslän är 

de i regel lokaliserade till områden som ligger utanför den historiskt kända 

bebyggelsen och i mer utsatt läge för väder och vind. I Västsverige finns också 

en större form- och storleksvariation hos tomtningarna. Exempel finns på 

runda och ovala, samt kvadratiska och rektangulära grundplaner. Diametern 

hos de två första kategorierna och långsidorna hos de två senare typerna är i 

regel ca 4–7 meter. Det finns dock anläggningar som är mindre och större. 

Här finns t.ex. ovanligt stora tomtningar med invändiga mått på ca 8–10×4– 

6 meter (Norman 1995, s. 48). De idag synliga väggarna kan utgöras av 

kallmurad sten, lagda i ca 2–3 skift, eller av enkla stenar lagda i enkel rad, 

ungefär som en syllstensrad. 

Arkeologiska undersökningar 

Endast en liten del av tomtningar är arkeologisk undersökta i relation till den 

stora mängd som dokumenterats vid inventeringar. Till detta kommer att 

förhållandevis få fynd har påträffats vid undersökningarna. Just denna fyndfattigdom 

har förklarats med att tomtningarna användes vid mer eller mindre 

korta perioder. Dateringarna av tomtningar bygger ofta på 14 C-prover, 

eftersom daterande fynd inte är speciellt frekventa. Merparten av tomtningarna 

i Sverige har daterats till perioden ca 1300 till 1700-tal, med tyngdpunkt 

på perioden ca 1500–1700-tal. Arkeologiska undersökningar längs Sveriges 

nordostkust har påvisat att tomtningar bebotts från ca 800–1100 AD 

(Broadbent 1988). I Norge har utgrävningar visat att tomtningar använts 

under yngre järnålder och tidig medeltid (Magnus 1974 och Haavaldsen 1988). 

En genomgång av antalet undersökta tomtningslokaler på Västkusten gjordes 

vid tidpunkten för undersökningarna på Söö. Då hade 20-talet lokaler 

blivit föremål för undersökningar av varierande grad och bilden har inte förändrats 

nämnvärt sedan dess. Tittar man tidsperioden 1917–1987 så undersöktes 

30-talet tomtningar i Bohuslän. Det fyndmaterial som framkommit 

har dominerats av keramik, djurben, järnföremål, flinta, träkol och glas, men 

bland fynden märks också mer ovanliga förekomster av bl.a. en bärnsten och 

mynt. Alla tomtningar har inte kunnat dateras, men av de dateringar som 

gjorts ligger de flesta mellan 1400- och 1700-talen. Pettersson menar att 

tomtningar i Bohuslän ännu inte kan dateras tidigare än mitten av 1500-talet 

(Pettersson 1995, s. 60). 

Sedan undersökningarna på Söö i början på 1990-talet har några ytterligare 

tomtningar blivit föremål för utgrävning. År 2002 undersökte t.ex. Bohusläns 

museum en tomtning på Galterö i Göteborgs södra skärgård. 

Tomtningen daterades till perioden ca 1700–1800-tal (von Arbin 2003, s. 107). 


Undersökningens målsättning och genomförande 

Målsättning och frågor 

År 1992 gjordes en arkeologisk undersökning strax nordost om 1994 års 

undersökningsyta. 1992 års undersökning utfördes med anledning av att en 

bro skulle byggas mellan Fotö/Söö och Hönö. Inför denna undersökning var 

en del tomtningar kända på platsen. Efter att vegetationen avröjts visade det 

sig emellertid att det fanns betydligt fler lämningar än vad man räknat med. 

Sammanlagt kunde man, förutom en osäker bodgrund och en anlagd vattenkälla, 

identifiera 17 tomtningsliknande anläggningar. Tolv av anläggningarna 

låg i vägområdet och blev föremål för undersökning. Metoden var att undersöka 

ena hälften av tomtningen. Massorna plockades skiktvis bort med skyffel 

och skärslev. Förutom anläggningarna grävdes två stycken 2×2 meter stora 

provrutor på stenröjda ytor, för att om möjligt se om här fanns några speciella 

aktivitetsytor. De undersökta lämningarna låg till största delen i ett s.k. 

stenmal och bestod av gropar och upp till 5 meter stora runda röjda ytor i den 

steniga terrängen. Själva tomtningen begränsades antingen av undanröjd sten 

i form av flacka vallar eller bara av orört material i stenmalen. Det gick endast 

undantagsvis att påvisa konstruktiva begränsningar i form av medvetet 

staplad sten. 

Fyndmaterialet från denna undersökning var mycket begränsat. Bland fynden 

märks flinta, brända djurben, ett knivblad i järn och ett skifferbryne. 

Flera av de undersökta tomtningarna saknade fyndmaterial. Utgrävningsledarens 

tolkning av platsen var att anläggningarna kunde vara lokala motsvarigheter 

till Sydskandinaviens lerbottnar, vilka bl.a. anses vara anlagda 

för framställning av sillolja. Man tänker sig att de undersökta anläggningar 

invändigt varit täckta med impregnerad segelduk eller liknande, så att man 

fick vattentäta kar (Svedberg 2000, s. 23). I samband med undersökningarna 

kunde man inte datera tomtningarna, men de har i efterhand bedömts vara 

tidigmedeltida. Denna dateringshypotes är emellertid gjord efter 1994 års 

undersökning. 

I samband med undersökningarna 1992 upptäcktes tomtningar västerut 

inom det nu aktuella området och en begränsad inventering gjordes. Härvid 

registrerades ytterligare ett 20-tal tomtningar på Söö. Dessutom registrerades 

ett gistgårdsröse, en röjd yta med stenvall, odlingsrösen och stensträngar. En 

första plan för bostadsbebyggelsen omfattade 12 tomtningar och några 

odlingsrösen (Svedberg 1993-03-09). Denna plan reviderade emellertid och 

den nya planen skulle omfatta 3 tomtningar (Svedberg 1994-09-08). 

Förutsättningarna inför undersökningarna hösten 1994 var såldes att göra 

en fortsatt undersökning av tomtningslokalen. Det är att beklaga att ingen 

förundersökning gjordes av platsen, vilket kom att få komplikationer för slutundersökningen. 

Den huvudskaliga målsättningen inför fältarbetet 1994 var 

att undersöka hur platsen hade använts och hur den stod i relation till 1992 

års undersökta tomtningar österut. 

I en artikel 1991 frågade sig Ersgård varför det finns så få spår av säsongsmässig 

bebyggelse i Bohuslän före 1500-talet. Han ställde frågan mot bakgrund 

av att tidigare exempel finns på andra ställen längs den nuvarande 

svenska kusten. Han framhöll de mycket omfattande bebyggelselämningarna 

vid Hovbacken i Skanör i Skåne, som daterats till början av 1300-talet. Det 

var vid den här perioden som fisket övergår till en separat ekonomisk enhet 


och enskilda fiskeboplatser etableras. Dessa boplatser användes endast 

säsongsmässigt, men var permanent organiserade för fiske (Ersgård 1991). 

Det bör påpekas att dessa skånska bebyggelselämningar klart skiljer sig i 

utseende från tomtningarna. De förra utgör närmast runda/ovala gropar i 

sandbankarna. Ersgårds funderingar kring frånvaron av tidigare dateringar 

på västkusten gav infallsvinklar inför undersökningarna 1994. 

De huvudfrågställningar som ställdes upp inför fältarbetet var följande: 

– Vilka funktioner var möjliga att knyta till tomtningarna, d.v.s. vad hade 

de använts till? 

– Vilken datering gav de och kunde man se kronologiska skillnader mellan 

tomtningarna? 

– Fanns det konstruktionsmässiga variationer mellan de olika tomtningarna? 

Fyndmaterialet bedömdes vara en viktig utgångspunkt för förståelsen av platsen. 

1974 års undersökning på Hälsö hade gett ett rikt och varierat medeltida 

material och denna undersökning användes som en utgångspunkt. Men mot 

bakgrund av många andra undersökningar, som gett förhållandevis få fynd, 

så ansågs det viktig att ha en hög ambitionsnivå för fyndinsamlandet. Detta i 

sig blev en fråga: 

– Är det en representativ fyndbild som speglas i tomtningarna? Det vill säga 

generellt relativt få fynd (undantaget Hälsö). 

Metod 

Undersökningsmetoden innehöll flera moment. Förutsättningarna inför undersökningarna 

var att undersöka tre tomtningar inom planområdet och till 

en början koncentrerades insatserna till dessa tre. Ett första steg var att röja 

av den täta vegetationen inom och i anslutning till anläggningarna. I samband 

med detta kunde det konstateras att det fanns fler anläggningar inom 

exploateringsområdets norra del. För att underlätta arbetet ställde Öckerö 

kommun upp med sitt fornvårdsarbetslag, vilka kunde röja av området med 

mer effektiva arbetsredskap. Härvid påträffades ytterligare konstruktioner 

inom området. 

Det stod nu klart att det inte var möjligt att undersöka hela området utan 

att prioriteringar var nödvändiga. 

De anläggningar som påträffades inom planområdet dokumenterades enligt 

FFD. Detta innebar att de stenar som tolkades ingå i respektive konstruktion 

mättes in med totalstationen. 

Efter denna kartering av anläggningarna så påbörjades utgrävning av vissa 

utvalda. 

Härvid påbörjades undersökningar av de tre som var registrerade inför 

undersökningen. Förutom dessa tre så koncentrerades arbetena till ytterligare 

en anläggning. Dessa fyra kom att undersökas relativt utförligt och på 

ytorna inom och i kring dessa avlägsnades all vegetation. Dessutom grävdes 

provrutor (mellan en och fyra) i 15 andra anläggningar inom planområdet. 

Dessa anläggningar rensades inte lika noggrant som de ovanstående utan här 

koncentrerades arbetena till att få fram deras struktur. Dessutom grävdes 

enskilda provrutor i stenpackningar utanför några anläggningar. 


Fig. 8 

Fig. 10 

Fig. 7. Utsnitt ur Öckerö kommuns primärkarta med 1992 och 1994 års undersökningsområden markerade 

(karta från Svedberg 2000, s. 9). Skala 1:1000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 

2005-02-15. Dnr 601-2005/406. 

Provrutorna var 1×1 meter stora. Sammanlagt grävdes 34 enmetersrutor. 

Några av rutorna kunde inte grävas till botten p.g.a. vattentillflöde. En del 

rutor var även mindre eftersom de låg i anslutning till berg. 

I anläggningarna 1–4 gjordes i regel ingen enmetersinmätning. I dessa rutor 

lägesrelaterades fynden mer översiktligt, som t.ex. ”västra delen”. I den 

mån det var möjligt att urskilja olika lager, så tillämpades lagergrävning. I 

början av undersökningen användes hackbord för fyndinsamlandet. Relativt 

snart övergick vi emellertid att vattensålla de uppgrävda massorna. 

Anläggningarna 1–4 undersöktes efter avtorvning med metalldetektor. 


Fig. 8. Översikt över undersökningsområdet norr om vägen. Skala 1:200.

Undersökningsresultat 

Bebyggelselämningarna – tomtningar 

och stenpackningar 

Allmänt om lämningarna 

Sammanlagt 23 möjliga tomtningar dokumenterades. Av dessa har det satts 

ett frågetecken för åtta av dem. Anledningen var att deras form var otydlig 

och att de inte undersöktes fullt ut. Några av dem kan också ha tillhört näraliggande 

tomtningar. Anläggningsbeskrivningar finns för dessa 23 i bilaga, 

medan tomtningarna 1–4 presenteras nedan. 

En framträdande drag inom det uppmätta området var det intensiva markutnyttjandet. 

Tomtningarna låg mycket tätt, ibland sida vid sida. Likaså hade 

berget utnyttjats så till vida att det ofta fungerade som vägg/lä till de uppförda 

tomtningarna. Bergsskrevor och andra håligheter hade fyllts ut med 

stenpackningar, som en sorts markplanering. Provrutor inom dessa visade att 

avfallsmaterial, som t.ex. kol och brända djurben, låg inblandat med stenarna, 

d.v.s. det är tänkbart att man medvetet deponerat avfall för att bereda 

mark. Tjockleken på dessa kulturlager varierade i regel mellan ca 0,1 upp till 

ca 0,5 meter. 

Tomtningarnas former och uppbyggnad skiftade inom området. Flera tomtningar 

var närmast kvadratiska eller fyrsidiga. En ”ram” av stenar hade lagts 

så att tre väggar bildats och där den fjärde utgjordes av en bergvägg eller 

uppstickande block (tomtningarna 1, 3, 7, 9, 15, 17). Det fanns också exempel 

på kvadratiska anläggningar som anlagts fristående (tomtning 10). Anläggningarnas 

sida skiftade mellan ca 3 och 4 meter. 

Inom området fanns även anläggningar som byggts upp av enskilda stenar, 

som bildade halvcirklar mot en bergssida. Utbredningen på dessa anläggningar 

varierade från ca 3 till ca 8 meter (tomtningarna 5, 1, 14 och 20–23). 

Det fanns några exempel på tomtningar som hade en mer fristående rund 

eller oval form (tomtning 2, 18 och 19). 

En annan typ var de som anlagts mot berg eller bergsskrevor men med 

enstaka stenar omkring (tomtningarna 6, 8, 12 och 16). Tomtning 4 bör kanske 

betraktas som en sådan typ, men denna anläggning låg relativt oskyddad. 

En lägre bergsvägg tolkades dock ha fungerat som en del i konstruktionen. 


Fig. 9. Översikt över undersökningsområdet norr om vägen, samt grävda rutor och profilernas lägen genom tomtningarna 

2–4. Skala 1:200. 


Tomtning 1 

Den här tomtningen låg separerad från de övriga tomtningarna. Före undersökningen 

uppfattades den som oval, men efter avtorvningen visade den sig 

snarare vara fyrkantig. Den var uppförd omedelbart väster om en bergsklippa. 

Berg 

Stenpackning 

Fig. 10. Plan över tomtning 1, 

som låg söder om vägen och 

rakt nedanför 1992 års undersökningsområde. 

Skala 1:100. 

+02,00 m ö h 

Berg 

1 

2 

0 1 2 3 4 4,4 m 

Fig. 11. Profil genom tomtning 

1. Skala 1:40. 

Lagerbeskrivning 

1. Humös sandig jord 

2. Som lager 1, men grusigare 

mot botten. 


Fig. 12. Tomtning 1. Tre provrutor grävdes söder om tomtningen. Foto: L. Olsson. 

Från sydost. 

Dess invändiga storlek var närmare ca 4–5×6 meter och en öppning fanns 

mot söder. Tomtningen hade välbyggda väggar av upplagda stenar åt väster 

medan berget bildade kompletterande väggar åt öster. Innanför fanns en stenpackning, 

vilken som mest var upp mot en meter tjock. Konstruktionsmässigt 

fanns likheter mellan denna tomtning och de som undersöktes rakt norrut 

1992 och det är möjligt att denna utgjort en sydlig utlöpare av detta område. 

Anläggandet av den befintliga vägen kan ha förstört flera tomtningar och 

området kring tomtning 1 var stört i sen tid med bl.a. sprängsten från det 

intilliggande hamnmagasinet i väster. En del av en stenvall låg två meter från 

tomtning 1, vilket stöder att ytterligare tomtningar funnits här. De grävda 

rutorna söder om tomtning 1 visade att sten fyllts ut här. I dessa rutor påträffades 

flinta och ett järnföremål, som tolkats som ett redskap (F20). 

Rikligt med flinta påträffades i den invändiga stenpackningen från den 

här tomtningen. Härifrån fanns bl.a. metallslagen flinta (F86) och flinta av 

Kinnekulletyp (F110). I stenpackningen påträffades även en mynningsbit av 

ett kärl i cu-legering (F2), samt två järntenar (F1 och 2). 


Tomtning 2 

Tomtningen låg mittför en stig som ledde nordväst om befintlig väg. Den 

visade sig vara rund/oval till formen med en öppning mot sydväst. Dess inre 

mått var ca 3×3–4 meter. Anläggningen hade dubbla rader av stenar i väggarna 

och det tolkades som att den inre stenraden i viss mån kunde representera 

ett yngre eller ett ombyggnadsskede. I botten på anläggningen fanns ett 

kompakt stenlager, och den ”inre väggen” vilade delvis på detta lager. Stenpackningen 

var närmare halvmetertjock och innehöll rikligt med flinta och 

inslag av kol. Endast den västra delen av tomtningen kunde grävas ut. 

Tomtningens väggar var välbyggda med upplagda stenar omkring. Även den 

här tomtningen hade vissa konstruktionsmässiga likheter med de undersökta 

tomtningarna 1992. 

Ett flertal fynd påträffades i stenpackningen. Här påträffades bl.a. metallslagen 

flinta, ett medeltida silvermynt (F6), ett par blybitar (F21), en nit, fyra 

spikar, fyra tenar och skärvor från rödgodskärl. Vid avtorvningen påträffades 

en del 1900-talsmynt (F51). Dessa, samt det faktum att den förföll vara 

urplockad relativt sent, tolkades som att tomtningen fungerat som ett utmärkt 

fundament för kojbygge under 1950–60-talen. 

Fig. 13. Plan över 

tomtning 2. På 

planen har möjliga 

väggstenar markerats. 

Skala 1:100. 

+04,60 m ö h 

1 

0 1 2 3 4 5 5,25m 

Fig. 14. Profil 

genom tomtning 2. 

Skala 1:40. 


1. Humös sandig 

jord, något fet, 

med inslag av sot 


Fig. 15. Rensning av tomtning 2. Foto: M. Stibéus. Från väster. 

Fig. 16. Tomtning 2. Foto: L. Olsson. Från norr. 


Tomtning 3 

Den här tomtningen skilde sig radikalt från tomtningarna 1 och 2. Tomtningen 

var närmast kvadratisk till formen med innermåtten ca 3–4×4,5 meter. Den 

hade väggar av stenblock åt tre håll. I öster utgjorde berget en naturlig vägg. 

Till skillnad från tomtningarna 1 och 2 utgjordes väggarna av enkla rader 

med stenar, som lagts med visst mellanrum i norr och söder. Västväggen bestod 

av betydligt större stenar. 

Den invändiga stenpackningen var mycket välpackad och packningen var 

0,6 meter som kraftigast (i öster). Den övre fyllningen bestod av humös sandjord, 

som var fet och sotig, med inslag av kol och flinta. På botten, närmast 

berget, fanns ett lager med naturligt förekommande småsten och grus. Stenpackningen 

sträckte sig även utanför stenvallen mot nordväst, i riktning mot 

tomtning 4. I anslutning till tomtningens sydvästra hörn fanns en mindre 

fyrkantig stenvall (tomtning 15), som tolkades kunna ha fungerat som ett 

utrymme (rum?) till tomtning 3 eller som en enskild mindre tomtning. Det 

gjordes rikligt med fynd i tomtningen, som grävdes ut i sin helhet. I stenpackningen 

påträffades bl.a. bearbetad flinta, kärl av svartgods, fyra oidentifierade 

verktyg i järn, en järnkniv, fem spikar, en järnten, ett oidentifierat 

föremål av järn, ett bryne och brända ben. 

Fig. 17. Plan över tomtning 

3. De större stenarna 

har markerats, 

d.v.s. de som uppfattades 

som ingående i 

”väggar”. Skala 1:100. 

Fig. 18. Profil genom 

tomtning 3. Skala 1:40. 


1. humös sandig jord, fet, 

med inslag av kol och sot 

2. Sand, grus 

1 

Berg 

2 

Berg 

0 1 2 3 4 5 

6 m 


Fig. 19. Tomtning 3 

före röjning. Foto: 

M. Stibéus. Från norr. 

Fig. 20. Påbörjad 

undersökning 

av tomtning 3. 

Foto: M. Stibéus. 

Från norr. 

Fig. 21. Kulturlagret 

i tomtning 3 

delvis borttaget. 


Från norr. 


Tomtning 4 

Tomtning 4 skilde sig från de övriga, så till vida att den först var iakttagbar 

efter avtorvning. Det var mest en slump att den undersöktes. I och med att 

tomtning 3 framrensades, så följdes dess stenpackning åt nordost. Tomtning 

4 bestod av en stenpackning. Småsten, både brända och obrända, hade lagts 

i en bergsficka. Stenpackningens utbredning var ca 3,5×8 meter stor och dess 

tjocklek var som mest ca 0,4 meter. Åt en sida fanns en bergsvägg och i anläggningens 

nordvästra hörn fanns en ansamling av några större stenar. Dessa 

tolkades som ett möjligt fundament. Även i den här tomtningen gjordes flera 

fynd. Här hittades bearbetad flinta, ett medeltida silvermynt, två oidentifierade 

verktyg i järn (möjlig puns), tre spikar, fem järntenar, en järnkrok, ett 

oidentifierat järnföremål, bränd lera och brända ben. 

Fig. 22. Plan över tomtning 

4. På planen har möjliga 

väggstenar markerats. 

Skala 1:100. 

Fig. 23. Profil genom 

tomtning 4. Skala 1:40. 


1. Humös sandig jord, något 

fet, med kolstänk. 

Berg 

1 

Berg 

0 1 2 3 3,4 m 

Fig. 24. Tomtning 4 undersöks. 

Foto: M. Stibéus. Från väster. 


Fyndmaterial 

Inledning 

Sammanlagt 174 fyndnummer har registrerats från undersökningen. Fjorton 

av posterna består av brända och obrända djurben (det senare 2 poster). Det 

avgjort största fyndmaterialet utgjordes emellertid av flinta, vilket omfattar 

102 poster, vilka omfattar ca 2260 olika fragment. Det insamlade flintmaterialet 

innehåller även obearbetad flinta (se nedan). Järn och rödgods 

utgör också flera poster, 28 (41 föremål) respektive 17. Det senare omfattar 

dock inte så många kärl. Övriga fynd utgörs bl.a. av medeltida silvermynt 

(2), svartgods (3 fyndnummer) och bly (1 fyndnummer). 

Kärl 

Svartgods 

I tomtning 3 påträffades 16 skärvor (39 gram) av kärl av svartgodstyp (F52, 

53 och 82). Samtliga skärvor förefaller vara sekundärbrända. Godset är mörkgrått 

och sidorna ljusare. Godset innehåller magringskorn som är 1–2 mm 

stora. Skärvorna är relativt tunna genomgående, ca 4 mm, men några är upp 

till 8 mm tjocka. En av skärvorna är en mynningsbit och mynningen är utåtsvängd. 

Skärvorna kommer troligen från samma kärl och detta verkar ha 

varit relativt litet. 

F82 

Fig. 25. Mynningsskärva 

i svartgods 

från tomtning 3. 


F82 

Fig. 26. Svartgodsskärva från 

tomtning 3. Foto: M. Stibéus. 

Rödgods 

I anläggning 2 påträffades närmare 150 fragment av rödgods (160 gram). 

Många är mycket små och naturligtvis anonyma. Ett genomgående drag hos 

samtliga skärvor är att de är mycket vittrade, d.v.s. de verkar ha legat exponerade 

för väder och vind. Det finns dock en del skärvor som har kännetecken. 

Många av skärvorna är spjälkade, men flera förefaller komma från ett relativt 

tunt kärl, som mest ca 6 mm tjockt. På flera av skärvorna finns utvändiga 

fåror. Man kan också se att en del är sotiga utvändigt. Kärlet eller kärlen har 

saknat utvändig glasyr. Spår av invändig ljusbrun blyglasyr finns på en del 

skärvor (F32, 33, 38, och 39). Dessa skärvor tycks komma från ett kärl. 

En del av en hank påträffades även (F42). Ena sidan av den oglaserade 

hanken har spår av dekor, möjligen fjäll. En av skärvorna har spår av antingen 

en avbruten fot eller ett rörskaft. På själva brottytan syns spår av tumintryck 

(F32). 


Fig. 27. Utsidan av rödgodskärl från 


Fx 

F42 

Fig. 28. Del av hank från rödgodskärl 

från tomtning 2. Foto: M. Stibéus. 

F32 

Fx 

Fig. 29. Insidan av rödgodskärl med 

spår av blyglasyr från tomtning 2. 


Fig. 30. Brottyta från fot eller fäste 

till rödgodskärl från tomtning 2. 


Flera av skärvorna härrör möjligen efter en trefotsgryta med hank. Kärltypen 

är känd från tidigt 1300-tal och framåt i Västsverige (jfr Augustsson 1985, s. 

82 ff). Det kan inte uteslutas att skärvorna representerar ytterligare ett kärl. 

Den ovan beskrivna biten skulle kunna komma från ett rörskaft. 

Metall 

En mynningsbit från ett kärl i cu-legering påträffades i anläggning 1 (F2). 

Biten, som är ca 30×20 mm stor och ett par mm tjock, härrör troligen från ett 

mindre kärl. Detta kan vara en gryta eller fat. 

F2 

Fig. 31. Mynningsbit 

från kärl i cu-legering. 


Mynt 

I två av tomtningarna hittades medeltida mynt. Bägge är präglade i England 

under Henrik III (1216–1272). Det ena myntet är en Penny från ca 1248–50 

och hittades i tomtning 4 (F14). Det andra myntet är också en Penny, bruten 

till ½ Penny, men från ca 1250–72 (F6). Det här myntet påträffades i tomtning 

2. (myntbestämningarna är gjorda av Golabiewski Lannby 1996). 


Fig. 33. Myntet 

från tomtning 4, 

bägge sidorna. 

Foto: A. Nilsson. 

F6 

F14 

F14 

Fig. 32. Det halva 

myntet från tomtning 

2. Foto: A. Nilsson. 

Sex nyare mynt påträffades dessutom i övre delen av tomtning 2 (F51). Det 

rör sig om en svensk 1 krona från 1950, två österrikiska schilling från 1959 

och 1960, två 1 cent från USA från 1961 och 1964, samt en mexikansk 5 

centavos från 1937. 

Järnföremål 

Nitar, spikar, hästskosömmar och tenar 

En två centimeter lång nit påträffades i tomtning 2 (F4). Vid undersökningen 

hittades 13 spikar. Fyra av dem kom i tomtning 2 (F22). En av dessa spikar 

hade ett långsmalt huvud och tolkades som en golvspik. Tomtningarna 3 

respektive 4 innehöll fem respektive tre spikar (F11,13, 25 och 15). En spik 

hittades även i provrutan 7419 (F18). En hästskosöm hittades i rutan 6820, 

belägen söder om tomtning 2 (F17). I samma ruta hittades för övrigt en ten, 

som möjligen är en del av en hästskosöm (se nedan). 

Fjorton av fynden har registrerats som tenar. Några av dessa är troligen 

spikar (F19 och 23) och här finns eventuellt en hästskosöm (F30). Några av 

tenarna har rektangulära eller kvadratiska tvärsnitt (F1, 9, 16 och 28). Tenar 

hittades i tomtningarna 1–4 (2, 4, 1 och 5 stycken). 

F17 

F22 

F22 

Fig. 35. Hästskosöm 

påträffad 

söder om tomtning 

2. Foto: 

M. Stibéus. 

Fig. 34. Spikar från tomtning 

2. Foto: M. Stibéus. 

F5 

F9 

Fig. 36. Ten med fyrsidigt tvärsnitt från 


Fig. 37. Knivspets från tomtning 2. 



Knivar 

Ett knivfragment hittades i tomtning 2 (F5). En fragmentarisk kniv påträffades 

även i tomtning 3. Det var endast ett par centimeter av bladet som återstod 

(F10). 

Verktyg 

En del av föremålen utgör troligen delar av verktyg, men deras funktioner har 

inte kunnat bestämmas. 

Tre likartade järnföremål påträffades med metallsökare i tomtning 3. Fynd 

12 utgörs av två långa tenar (ca 350 mm långa) och med kvadratiska tvärsnitt 

(13×13 mm). Tenarna smalnar av i ena änden, medan den andra änden 

förefaller vara avbruten hos bägge. I de avsmalnande ändarna har man smitt 

på en tvärsgående platt ten (6×12 mm). Som nu är avbruten i båda ändar. De 

platta tenarna är fastsmidda så att de vänder sin långsida mot kanterna på de 

rektangulära tenarna. Fynd 8 är likartad. Här möter en kvadratisk ten en 

platt ten, men på denna är även den kvadratiska tenen avbruten nära mötespunkten. 

Det verkar också som om den platta tenen är fastsmidd så att den 

ligger i fas med sidorna på den kvadratiska tenen, i motsats till F12. 

I samma anläggning påträffades ett ca 145 mm långt föremål och kan 

beskrivas som ett verktyg med håljärn och tånge. Själva ”håljärnsbladet” är 

avbrutet och tången är platt och böjer först ut för att sedan smalna av (F7). 

I tomtning fyra påträffades två föremål som förefaller vara verktyg. Fynd 

29 utgörs av en 45 mm lång ten med kvadratiskt tvärsnitt. Ena änden har en 

bevarad spets medan den andra änden är avbruten. Föremålet har tolkats 

som en möjlig puns. Det andra föremålet är ca 28 mm långt, triangulär form, 

och har en platt form med ett genomgående hål. Den ena änden saknas medan 

den andra änden smalnar av i en rundad spets (F158). Ett likartat föremål 

påträffades i rutan 5636. Vid konserveringen tolkades föremålet som en möjlig 

liten hammare (F20). 

Fig. 38. Ten. 


F8 

Fig. 39. Ten. 


F12 

F7 

Fig. 40. Verktyg. Foto: M. Stibéus. 

F29 

Fig. 41. Ten. 


F20 

Fig. 42. Hammare? 



F21 

Övriga järnföremål 

En ”krok” har registrerats från tomtning 4 (F27). Den kan närmast beskrivas 

som en böjd ten och dess funktion är mycket oklar. I materialet finns ytterligare 

två mindre oidentifierade järnföremål (F26 och 32) från tomtningarna 3 

respektive 4. 

Övriga metallföremål 

Fig. 43. Blybitar. 


I tomtning 2 påträffades två bitar bly, 20 respektive 30 mm långa och 2 mm 

tjocka. Den ena biten har spår (streck) av ett vasst redskap (F21). I samma 

anläggning påträffades en 10×10 mm stor bit av okänd metall (F50). 

Fig. 44. Bryne. 


F54 

Ett bryne 

Ett ca 35 mm långt bryne påträffades i tomtning 3 (F54). 

Flinta 

Inledning 

Vid undersökningen 1994 tillvaratogs all flinta oberoende om den var bearbetad 

eller inte. Anledningen var att få en uppfattning om det fanns importerad 

flinta i materialet. Flintan är mycket översiktligt registrerad i denna rapport, 

här saknas t.ex. uppgifter om morfologi och teknologi om större delen 

av fynden. Kalle Thorsberg gjorde 1996 stickprovskontroller av materialet. 

Syftet med denna var att få en preliminär flintanalys, som kunde beröra vilka 

typer av flinta som finns i materialet och vilka tekniker som använts vid tillverkningen. 

Nedanstående presentation bygger såldes på Kalle Thorsbergs muntliga 

bedömning från 1996. 

Översikt 

Trots den stora mängden flinta, så saknades regelrätta redskap i materialet. 

Två huvuddrag kan ses i flintmaterialet. För det första finns ett inslag av 

flinta som inte härrör från Västsverige/Sydsverige och för det andra finns 

flintor som slagits med metallhammare. Den icke lokala flintan skulle bl.a. 

kunna komma från den danska ön Falster och Holland. 

Slagbuleärr och täta koniska slagvågor är typiska kännetecken för metallslagen 

flinta. Flintavslagen har högfartsfrakturer av metallslagen. I materialet 

finns exempel på att man både använt vanlig metallhammare och kulhammare. 

De plana frakturerna som finns på vissa flintavslag klargör att städ har 

använts. När man slår flintan emot städ med metallhammare uppstår det 

tryck från två håll, så att frakturerna blir plana. Avslagen blir tunna och raka. 

Det redskap som blir slutprodukten är ett platt, tunt, rakt avslag med raka 

skärande eggar. 

Bipolär metod har använts på en del flintor. Det innebär att kärnan vilat 

mot städet när det bearbetats med ett slagverktyg. Kraften riktas vertikalt in 

i materialet. Denna kraft får slagkonen att spricka sönder i delar. Denna metod 

används ofta i områden där råmaterialtillgången är liten, så att nedbearbetningen 

blir maximal. Ett tydligt drag i materialet från Söö är att man 

kluvit stora flintstycken i mindre beståndsdelar. Syftet kan ha varit att under- 


söka hur mycket ren flinta som doldes av cortexen. I materialet finns också 

flintor som slagits ifrån roterande kärnor och från plattformskärnor. Genom 

att rotera kärnan erhåller man flera bra tunna avslag. 

Flinteggar har en betydligt större skärpa än t.ex. eggen på en järnkniv, 

varför användandet av flinta nödvändigtvis inte måste betyda brist på metall. 

Flinta är utmärkt vid t.ex. horn- och benarbeten. Man kan även tänka sig att 

sjöfågel och säl kan ha jagats och där små vassa avslag suttit på t.ex. pilar. 

Likaså kan man ha använt flinta för att skära t.ex. sälskinn. 

Flintan i enskilda anläggningar 

En del av flintan från tomtning 1 har en krusta (mjuk) som tyder på att den 

skulle kunna vara från Danmark eller söderut (F145). Här finns även Kinnekulle 

flinta (F110). Materialet innehåller flera plattformsavslag (F103). Här 

finns även flintor som är slagen med metallhammare och mot städ (F86). 

Materialet från tomtning 2 innehåller bl.a. plattformsavslag (F109), ”sökflinta” 

(F106) och flinta slagen mot städ med metallhammare (F107). 

Från tomtning 3 finns också bearbetad flinta. Tomtning 4 innehöll bl.a. 

plattformsavslag (F65) och bipolära avslag och bipolär kärna (F91). Från 

denna tomtning finns även bitar som slagits med en rund metallhammare. 

Bland flintan från stenpackningen 8555 (norr om tomtning 4) finns metallslagen 

flinta (R5641) och ”sökflinta”, d.v.s. att man slagit bort krustan för att 

se efter hur mycket användbar flintan den innehöll (R5642) 

Från tomtningarna 8, 9 och 15 finns flera bitar som slagits med metallhammare. 

I tomtning 16 (R5645) fanns bl.a. en bit slagen med mjuk teknik, som t.ex. 

sandsten. 

F109 

Fig. 45. Plattformsavslag från 


F65 

Övriga föremål 

I anläggning 4 insamlades en mindre mängd bränd lera, 14 g, som möjligen 

kan var rester av starkt skadat rödgods (F55). 

Fig. 46. Plattformsavslag från 


Djurbensmaterialet 

Djurbensmaterialet från undersökningarna var relativt begränsat. De 14 posterna 

omfattade endast ca 20 gram och merparten av benen var brända. Endast 

benen från Tomtning 8 var obrända. 

Merparten av de brända benen påträffades i tomtningarna 3 och 4. Tomtning 

1 innehöll även några benfragment. Leif Jonsson har gjort en preliminär 

bestämning av benen och kunde konstatera att de främst utgörs av får och 

svin. Notabelt är den lilla fyndförekomsten av fisk i materialet, endast enstaka 

ben av torsk och kolja finns. Sill saknas t.ex. helt. På den punkten 

överensstämmer de undersökta tomtningarna 1992 och 1994. De obrända 

benen från tomtning 8 är från hare, vilket möjligen skulle kunna vara ett 

naturligt inslag (muntlig uppgift Jonsson 1996). 

Vedartsanalys 

Ulf Strucke har genomförde en analys av sju prover inför 14 C-analysen (bilaga 

5). Artspridningen visade sig vara oväntat hög. Förklaringen kan vara att 


man i hög grad eldat drivved. Det kan också förklara att det i analysen förekommer 

arter som man inte direkt förväntar sig i skärgårdsmiljön. En större 

andel av träkolet kom från avenbok. Idag har den en sydligare utbredning 

och förekommer från södra Halland genom Skåne, Blekinge upp mot Öland. 

Bok hassel och lönn var också väl representerade arter. Avenboken påträffades 

dessutom i flera av proverna. I en lika stor andel av proverna noterades 

ek. Detta trots att antalet fragment var förhållandevis litet. Hassel framkom 

i fem av de sju proverna (bilaga 5, Strucke 2004). 

Dateringar 

Fynden 

Fyndmaterialet ger en möjlig datering av åtminstone tre tomtningar till ca 

1200–1300-tal (tomtningarna 2–4). De två engelska mynten ger en möjlig 

datering från ca 1250 och några decennier framåt. Här får man naturligtvis 

tänka sig en möjlig cirkulationstid in i början av 1300-talet. Svartgodset och 

rödgodset kan generellt dateras till samma period. 

Det saknas tydligt identifierbara fynd från perioden ca 1500–1800-tal i 

fyndmaterialet. 

14 

C-dateringar 

Sammanlagt sju prover har daterats vid Poznan Radiocarbon Laboratory 

(Labnr: Poz-7065, 7067–7079, 7070–71 och 7110) (bilaga 6). Proverna togs 

i tomtning 1 (1 st.) och i tomtningarna 2, 3 och 4 (2 st.). De senare proverna 

togs på två olika ställen i anläggningarna. 

Dateringen av tomtning 1 skiljer sig helt från övriga. Här ges en datering 

som tydligast pekar mot 1700-tal, men med viss möjlighet till 1600-tal och 

1800–1900-talen. 

De två proverna från tomtning 2 pekar tydligast mot 1400-talets första 

hälft. Det ena provet ger med 68,2 % säkerhet en datering till 1415–1439 

och med 95,4 % säkerhet en datering till 1400–1460. Det andra provet ger 

Fig. 47. Diagram över 14 C-dateringar från Söö. 


1426–1467 respektive 1410–1485. Dessa prover togs nära varandra i västra 

hälften, ca 0,2 meter ner, i anläggningen. 

Proverna från tomtning 3 ger klara indikationer på både 1300-tal och 

1400-tal. Det ena provet indikerar klarast en datering till 1400-talets mitt till 

slut. Detta prov togs i norra delen av anläggningen. Detta prov ger också ett 

litet utrymme till sent 1500-tal–tidigt 1600-tal. Det andra provet visar tydligast 

mot en datering till 1300-talets första hälft. Detta prov togs mot botten 

av anläggningen i söder. Här ges även en liten möjlighet till sent 1200-tal. 

Proverna från tomtning 4 visar påtagligast en datering till 1400-tal. Det 

ena provet, som togs på norra sidan pekar mot 1400-talets mitt till slut. Detta 

prov ger även en liten möjlighet till sent 1500-tal–tidigt 1600-tal. Det andra 

provet, som togs mot botten indikerar tydligast en datering till ca 1400–1450. 

Detta prov ger även en liten möjlighet till 1300-tal. 

Konklusion 

Tomtningarnas utförande 

Ett genomgående drag var att tomtningarna både har vilat på stenpackningar 

och varit fyllda av stenpackningar. Några regelrätta eldstäder har inte påträffats 

i någon av tomtningarna. Däremot fanns rikligt med kol inblandat i en 

del av stenpackningarna, framför allt i tomtningarna 3 och 4. En tolkning av 

konstruktionerna är att man kontinuerligt byggt på tomtningarna invändigt 

med småstenar och organiskt material (t.ex. tång och grenar), för att höja 

golvytan. I samband med detta kan man ha rört om enklare eldstäder. 

Påbyggnader har gjorts eftersom det troligen varit vattensjukt närmast berget. 

Vid utgrävningarna 1994 fanns stora problem med att vattenavrinningen 

från de grävda provgroparna. 

Undersökningarna visade på ett flertal variationer av tomtningar inom 

området. Tomtningarna 1 och 2 utgjorde formmässigt de tydligaste typerna 

av tomtningar om man utgår från deras form och uppbyggnad. De urskiljde 

sig från de övriga så till vida att deras väggar var betydligt mer välbyggda än 

övrigas. Tomtning 2:s lite speciella ”dubbelvägg” skulle kunna ha utgjort ett 

grundfundament för enklare träväggar. Den ”inre väggen” föreföll emellertid 

vara ombyggd och möjligen inte primär. 

Tomtningar med kvadratiska eller halvrunda stenväggar var i regel uppförda 

utifrån det befintliga berget. Man skulle kunna tänka sig att stenarna 

antingen utgjort fundament för väggar (i t.ex. trä) eller stöd för lutande virke 

upp mot berget. 

Tomtning 4 skiljer sig i typ från den traditionella typen av tomtning, som 

den definierades inledningsvis. Här fanns egentligen endast en stenpackning 

med fyndförande kulturlager med en stenansamling i nordväst. Dessa stenar 

kan emellertid ha fungerat som ett slags fundament för en stolpe eller syll. 

Man kan också tänka sig att det låga berget i öster utgjort ett fundament för 

någon form av trävägg. 

Fynden av spikar och tenar i tomtningarna 1–5 skulle kunna tyda på att en 

något mer stabil konstruktion funnits (träväggar). Det går naturligtvis inte 

utesluta att spikarna suttit i trävirke, som eldats. 

Variationen av tomtningarnas form kan sammanhänga med olika orsaker, 

som t.ex.: 

Medeltida tomtningar på Söö 35

– de har haft olika funktioner, 

– de är uppförda under olika tidsperioder, 

– de är uppförda av olika grupper av människor, 

– de är påbyggda vid olika tillfällen, 

– de har haft olika typer av överbyggnader, som t.ex. segel, trädgrenar, enstaka 

virke eller regelrätta träväggar. 

När det gäller tomtningen 3 kan man möjligen tänka sig att den har två olika 

huvudskeden. Det äldsta skedet utgörs av en stenpackning som lagts upp mot 

en klippa. På platsen sker aktiviteter som avsätter avfall. Det andra huvudskedet 

skulle i så fall ha inneburit att man lagt ut stenarna, så att en kvadratisk, 

mer ”typisk tomtning” bildas. Därefter skedde en fortsatt påläggning av 

stenpackning och aktiviteter inne i tomtningen. Hårddrar man det så skulle 

det kunna innebära att tomtning 3 från början sett ut som tomtning 4! 

Tomtningarnas användningstid 

Tomtning 1 skiljer sig från övriga tomtningar i och med sitt läge på andra 

sidan vägen och nära vattnet. Fyndmaterialet var dessutom annorlunda. Det 

visade sig också att 14 C-analysen också gav en annorlunda datering, som tydligast 

pekade på en datering till 1700-tal. Denna ålder ligger också i linje med 

den kanske vanligaste förekommande användningsperioden av tomtningarna 

i Bohuslän. 

Övriga undersökta tomtningar inom området pekar däremot tydligt mot 

en medeltida användningsperiod. Myntfynden (och i viss mån svartgodskeramiken) 

ger en antydan om att verksamheten på området kan ha börjat i mitten 

till slutet av 1200-talet. Ett av 14 C-analysresultaten kan också peka neråt 

sent 1200-tal. 

Resultaten av 14 C-analysen ger klara indikationer på 1300- och 1400-tal. 

De två proven från tomtning 2 ger en snävare datering: ca 1400–1400-talets 

mitt, medan tomtning 4 mer visar på hela 1400-talet. Tomtning 3 ger indikationer 

på både 1300-tal och 1400-tal. 

Sammanfattningsvis kan man anta att tomtningarna 2–4 i huvudsak använts 

vid skilda tillfällen från 1200-talets andra hälft fram till 1400-talets 

andra hälft. 

Det bör påpekas att inom det undersökta området saknas tydlig inblandning 

av fynd från perioden ca 1500–1800-tal. Naturligtvis kan tomtningarna 

ha använts även under denna period. Det ligger nära tillhands att anta en del 

av dem använts sekundärt. Likaså kan en del av tomtningarna vara uppförda 

senare. I merparten av anläggningarna grävdes endast enstaka provrutor eller 

inga alls. 


Öckeröarna och medeltidens 

politiska och ekonomiska samhälle 

– avslutande diskussion 

I skärningspunkten till tre länder 

Öckeröarna var under medeltiden beläget i gränsområdet mellan de tre nordiska 

rikena Norge, Sverige och Danmark. Brister i källmaterialet gör det svårt 

att rekonstruera ländernas faktiska gränser före 1300-talet. I detalj kan inte 

gränserna fastställas förrän i mitten av 1500-talet. Det är troligt att Sverige 

inte haft någon kust i väster före mitten av 1200-talet, utan att kuststräckan 

delades mellan Norge och Danmark. Öckeröarna betecknas som norska och 

den sydliga ögruppen Brännöarna, som ligger ca 5 km åt sydväst, som danska 

(jfr Andersson 1984, s. 39, Olsson 1982, s. 69 ff). 

Det är möjligt att göra en rekonstruktion av ländernas gränser utifrån en 

kombination av olika källställen. Till hjälp för detta kan den danska Kung 

Valdemars jordebok användas. Valdemars jordeboks syfte var att ange Hallands 

gräns mot Sverige. Den i Kung Valdemars jordebok ingående halländska 

gränslistan ger upplysningen om att Danmarks nordgräns vid mitten av 

1200-talet nådde fram vid havet ca en och en halv mil söder om Göta älvs 

mynning. Längre fram i Kung Valdemars jordebok finns ytterligare önotiser 

som ger intressanta upplysningar om gränsen. Gränslistan är odaterad, men 

förekommer omedelbart före önotiserna, som härrör från åren 1254–61. En 

svenska källa, den Yngre Västgötalagen, har i en bilaga en gränslista, som 

nedtecknades omkring 1325. Listan redovisar landskapet Västergötlands gränser. 

Dess huvudsakliga uppgift var att markera Västergötlands gräns gentemot 

Norge och Danmark. Enligt listan innehar Sverige då två socknar norr 

om Göta älv och två härader söder om älven, samt öar utanför mynningen. 

Uppgifterna i dessa källor tyder på att Danmarks gräns i norr dragits tillbaka 

någon mil söderut under loppet av 1200-talet och att Sverige fått en korridor 

till Västerhavet mellan Norge och Danmark. Fram till mitten av 1600-talet 

var landet kring Göta älvs mynning det enda område var till Sverige nådde 

fram till Västerhavet. Göta älv och den södra älvdalen var Sveriges enda helt 

igenom svenska förbindelseled med detta hav. 

Man bör emellertid inte överdriva gränsernas faktiska betydelse. Gränsen 

mot Norge och Danmark utgjorde under medeltiden inget oöverskådligt hinder 

för samfärdseln. Västergötland stod i förbindelse med Danmark genom 

de Halländska åarna och med Norge över sjön Vänern och vidare med landsvägar 

(Edsvägen). Sveriges södra gränstrakter var under medeltiden ekonomiskt 

beroende av danska städer. Ett flertal överenskommelser finns, både på 

riks- och lokalplan, som talar om vikten av fria förbindelser mellan länderna. 

Första gången källorna redovisar deklarationer om fria handelsförbindelser 

mellan länderna är i ett stilleståndsfördrag år 1308. Köpmän och innebyggare 

i de bägge länderna skulle få besöka varandra och handla med varandra 

(Linge 1969, s. 26). 


Omgivet av städer 

Flera städer fanns inom Öckeröarnas närområde. Det norska Bohuslän hade 

under medeltiden tre städer. Två av dessa, Kungahälla och Marstrand, låg ca 

20 km nordost respektive rakt norr om huvudön Öckerö. Kungahälla var 

beläget inåt landet vid Nordre älv, en förgrening av Göta älv. Kungahälla 

nämns första gången i pålitliga källor i början av 1100-talet och arkeologiska 

undersökningar har också gett byggnadslämningar från den här tiden. Kungahälla 

omnämns på 1130-talet av den engelske historieskrivaren Ordericus 

Vitalis som en av sex civitates i Norge (Andersson 1981, s. 8). Enligt isländska 

sagor var den också Norges huvudstad vid den här tiden (jfr Weibull 

1982, s. 54). 

Marstrandsön ligger på en av de yttersta öarna mot Skagerack, ca 8 kilometer 

från fastlandet. Stadens uppkomst och äldsta historia är betydligt mer 

oklar. År 1291 omnämns franciskanernas kyrka i Marstrand. Senare under 

medeltiden finns ett utbyggt konvent i staden (jfr Hasselmo 1980). Arkeologiska 

undersökningar inom stadsområdet antyder att staden inte varit någon 

speciellt utvecklad ort under 1200–1300-talen (jfr Carlsson 1984, Andersson 

1990, s. 41). 

Lödöse var Sveriges utpost mot väster och den enda staden i det medeltida 

Sverige som kunde ha direkta handelsförbindelser med länderna kring Nordsjön. 

Staden var belägen vid Göta älv ca 50 km från kusten och Öckeröarna. 

Lödöse kan genom hittillsvarande arkeologiska undersökningar tidsbestämmas 

till 1000-talet och under det följande århundradet var platsen rikt utvecklad, 

med bl.a. tre församlingskyrkor och kunglig borganläggning (jfr 

Carlsson och Ekre 1980). 

Stadsutvecklingen i det danska Halland var förhållandevis sen. Man brukar 

härleda åtta städer som medeltida. Två av dessa, möjligen tre, kan vara 

etablerade under 1200-talet. Resterande är betydligt senare. I nordligaste 

Fig. 48. Västkusten 

under medeltiden. 


Halland omtalas två städer under medeltiden. Dessa, Kungsbacka och Gåsekil, 

var belägna ca 30–40 km sydost om Öckeröarna. Bägge städerna omtalas 

under 1400-talet. Den förra är svagt arkeologiskt belagd, medan den senare 

snarare saknar arkeologiska belägg (jfr Andersson 1990, s. 38 f). 

Norsk expansionspolitik i ett oroligt område 

Bohuslän var under tidig medeltid skådeplatsen för flera av de stridigheter 

som gällde den norska kungakronan. Landskapet var viktigt som utgångspunkt 

för de norska strävandena att behärska de danska farvattnen och området 

kring Öckeröarna var centrum för olika krigshandlingar under slutet 

av 1200-talet och början av 1300-talet. Hakon Hakonsson bedrev en offensiv 

sydpolitik med framstötar mot det danska Halland. Ett syfte var att kontrollera 

köpmännens sjöfartsled mellan de nordtyska städerna och Norge 

(Norborg och Sjöstedt 1996, s. 78). 

Flera isländska sagor, nedtecknade på 1100–1200-talen, förlägger en rad 

möten under 1000–1200-talen mellan nordiska kungar och stormän till Göta 

älvs mynning. En del av dessa berättelser saknar historisk verklighetsförankring 

och är snarare resultatet av senare tiders historiska tankebyggnader. Med 

detta i åtanke får man därför studera källorna. Öckeröarna förekommer i 

sagomaterialet på flera ställen och anges ha varit en viktig mötesplats/ 

konfrontationsplats för norska och danska skepp. Olof den heliges saga, som 

ingår i Snorres Heimskringla, omnämner bl.a. Öckeröarna. Olof den helige 

uppges ha lagt till vid öarna och lagman Edmund av Skara berättar en historia 

för Olof Skötkonung om att danerna vid ett tillfälle kom dit med fem 

stora köpskepp och blev överfallna av vikingar som låg i bakhåll vid öarna. 

Dessa blev emellertid i sin tur tillbakaslagna av femton danska köpskepp (jfr 

Alin 1920, s. 22). 

Hakonarsagan, som fått sitt namn av ovannämnde kung, är författad av 

Sturla Thordasson och dess tillkomst kan dateras till 1260-talet. Sagan skildrar 

i viss mån de nordiska rikena under den här perioden. Tyngdpunkten är 

naturligtvis centrerad kring norska förhållanden och tar genomgående sin 

utgångspunkt i dessa. I ett avsnitt behandlas den norske kungens byggnadsverksamhet 

i Bohuslän. Här kan man bl.a. läsa hur han uppförde en borg vid 

Kungahälla. Han uppges också bebygga och röja Öckeröarna , samt uppföra 

en träkyrka där. I sagan berättas också om att han lät bygga Marstrand och 

flera ödeöar. Detta behöver nödvändigtvis inte innebära en nykolonisation av 

öarna, utan kan kanske snarare betraktas som konfirmering och uppmuntran 

från kungens sida av en redan existerande bosättning. 

I början av 1250-talet stod ett krig för dörren mellan den danske kungen 

Abel och den norske kungen Hakon. I Hakonarsagan omtalas hur Hakon 

anlände med en flotta till Öckeröarna och hur en förlikning ingås genom 

Sveriges styresman Birger Jarl. År 1256 utbröt dock ett krig mellan Norge 

och Danmark. En uppgift i Hakonarsagan anger att kung Hakon samlade en 

flotta om 300 skepp vid Öckeröarna. Från ögruppen sände han delar av sin 

krigshär vidare söderut ner till det danska Halland, medan han själv låg vid 

Öckeröarna. 

Längre fram i sagan omtalas hur den norske ärkebiskopen Einar gav Hakons 

andre son Magnus (Lagaböte) kunganamn. Kungavalet skall ha ägt rum på 

Öckerö under närvaro av Hakon (Lönnroth 1963, s. 109). 


Kung Hakons intresse för Göta älvs mynningsområde var omfattande. Under 

andra hälften av 1200-talet sker en omfattande byggnadsverksamhet i Kungahälla, 

som utnyttjas som bas för expansionssträvandena söderut (Andersson 

1981, s. 32). I staden etablerar sig Francískanerna och ett kloster uppförs. I 

stadens omedelbara närhet anläggs en borg, Ragnhildsholmen, som enligt 

Hakonarsagan anges vara färdig år 1257. Under den här perioden byggs även 

Kastellekloster om. Den norska kungamaktens intresse för Öckerö finns också 

dokumenterat genom ett brev underskrivet där sommaren 1300. Brevet innehåller 

bl.a. uppgifter om att Hakon V Magnusson, son till den ovan nämnde 

Magnus Lagaböte, skänker tomter i Oslo. 

Förutom de ovan beskrivna krigshändelserna har området drabbats av 

flera andra krigsepisoder. Kungahälla brändes t.ex. 1135 av venderna (jfr 

Vigerust 1991, s. 11). En annan känd händelse är den danske kungen Erik 

Menveds krigståg mot det norska Hisingen år 1294. I Erikskrönikan, Sveriges 

äldsta berättande källa och ansedd skriven för hovet någon gång mellan 

1322 och 1332, berättar om ett sjöslag vid Öckeröarna. Slaget skall ha ägt 

rum år 1309 mellan den svenske hertigen Erik Magnusson och norska flottan 

(Jansson 1985, s. 227). 

Handel, sjöfart och fiske 

Under 1100-talet grundläggs basen för Östersjöhandeln. Man kan se två 

huvudfaktorer bakom denna utveckling. Den ena var silltillgången i Öresund 

och det följande fisket, med uppväxande marknader. En annan faktor brukar 

ses i att tyskar började kolonisera området öster om nedre Elbe och längs 

med Östersjöns sydkust. I dessa nygrundade städer, som t.ex. Lübeck, bosatte 

sig kapitalstarka köpmän (Norborg och Sjöstedt 1996, s. 34). 

De tyska köpmännen skaffade sig under 1200-talet vittgående handelsprivilegier 

i Norden. Detta var speciellt tydligt i Norge, där man bl.a. blev 

beroende av dem för sin spannmålsförsörjning. Bergen blev huvudbas för de 

tyska köpmännen från städer som Lübeck och Rostock. I Bergen handlades 

främst med fiskeprodukter, särskilt torsk var en viktig exportvara, men även 

hudar och smör. Bevarade tullräkenskaper från 1300-talets början visar att 

fisk dominerade exporten från Norge till England (Lönnroth 1963, s. 110 ff). 

I början av 1200-talet knöts Lübeck närmare Danmark, bl.a. blev den danske 

kungen Lübecks skyddsherre. Detta underlättade för de lybska köpmännen 

att etablera sig på den skånska sillmarknaden (Norborg och Sjöstedt 1996, 

s. 34). 

Utgrävningar har visat att redan under 1100-talets mitt börjar alltfler 

handelsskepp också ta vägen norr om Jylland, då de färdades mellan nordoch 

östersjöhamnar (jfr bl.a. Larsson 1991, s. 65 ff). Detta har bl.a. satts i 

samband med att den nya skeppstypen, koggen, krävde djupa vatten. Koggarna 

brukar ses som mer lämpade för den nya kusthandelsfarten än de skepp 

som av tradition användes. De nya båtarna hade bl.a. täckta lastrum och var 

rymligare. 

Sillfisket var under den här perioden omfattande vid Skanör och vägen till 

Skånemarknaden gick via Bohuskusten. Till skånemarknaden sökte sig handelsmän 

från Nedersachsen, Holland, Zeeland och Flandern. Likaså var skepp 

från t.ex. Lübeck tvungna att segla längs med Norges kust för att nå Nordsjöhamnar. 


Sillfiskets betydelse och de olika sillperiodernas begränsning i Bohuslän har 

diskuterats av flera forskare i äldre tid, främst etnologer. Man har t.ex. lokaliserat 

perioderna som återkommande efter en tidrymd på 50–70 år, för att 

sträcka sig över tidsavsnitt på ca 30–60 år (jfr Molander 1925, s. 1). Störst 

intresse har fokuserats till 1500-talets sillfiskeperioder. Utifrån bl.a. det isländska 

sagomaterialet och sentida beskrivningar har man fixerat ett antal 

sillperioder, som infallit under perioden ca 1000–1300. Dessa anses ha infallit 

971–1026, 1083–1138, 1195–1250 och 1307–1362 (Molander 1925, s. 2). 

Stor osäkerhet för exaktheten i dessa äldsta perioder bör nog iakttas. 

Från 1300-talet finns flera källor som belyser sillfisket i Norden och exporten 

till övriga Europa. Mycket av exporten utfördes av hanseaterna, men 

varor utskeppades till Engelska Nordsjöhamnar. En uppgift visar att bohuslänsk 

sill infördes 29 gånger till städerna Hull och Lynn åren 1322 (Krantz 

1919, Lönnroth 1963, s. 112). En beskrivning av fiskets omfattning kan fås 

genom en uppgift hos fransmannen Filip av Mazieres, som redogjorde för 

kung Karl VI, efter en skandinavisk resa år 1382. Han berättade om ett sillfiske 

som inbegripit 40 000 båtar i havet mellan Danmark och Norge (Molander 

1925, s. 5). Siffran får nog anses vara tilltagen väl i överkant. 

Sillfisket längs bohuskusten är utförligt beskrivit från andra hälften av 

1500-talet, då en av sillfiskeperioderna anses ha ägt rum (1556–1589). Samtida 

källor berättar om sillfisket i Bohuslän. Enligt Peder Clausson (Friis), 

norsk historieskrivare och präst, besöktes vattnen av skepp från övriga Norge, 

Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike England och Skottland. I fisket deltog 

fiskare från landskapet, övriga Norge, Danmark, samt även från andra 

länder. Han beskriver även hur man byggde sig enkla bostäder på klippor vid 

vikar och sund (Molander 1925, s. 10 f). Stadens Marstrands uppkomst brukar 

sammankopplas med den goda natthamn som fanns där, samt som knutpunkt 

för segellederna. Sillfisket. anses ofta vara grunden till ortens tillkomst 

(Andersson 1990, s. 41, Lönnroth 1963, s. 111). Speciellt sillfiskeperioderna 

på 1200- och 1500-talen brukar framhållas. På 1570-talet anges Marstrand 

ha varit Norges näst rikaste stad (Molander 1925, s. 12). 

Utrikeshandeln var betydande för Lödöse under 1200–1300-talen. Detta 

konfirmeras genom den enorma mängden keramikfynd, som beskriver kontakterna 

med andra länder. I Lödöse finns kärl från Holland, Belgien, nordvästra 

Tyskland, nordvästra Frankrike och Englands östkust. Skriftliga källor 

omnämner t.ex. Christianus Pape från Lydusee (Lödöse), som lagt till med 

sitt skepp i en engelsk hamn (Carlsson 1995, s. 158). Handelskontakterna 

mellan Lödöse och Kungahälla var betydande under medeltiden (Linge 1969, 

s. 74). En del medeltida skriftliga källor finns som berättar om vilka varor 

som exporterades. Skriftliga källor från 1300-talet räknar bl.a. upp timmer, 

smör, järn och hudar som exportvaror från Lödöse (Carlsson och Ekre 1979, 

s. 10). 

Lödöse hade nära kontakter med Hansan. Hansan började ta form redan 

under 1200-talet, men själva namnet användes inte förrän i mitten av 1300- 

talet (Norborg och Sjöstedt 1996, s. 77). Kontakterna med hansan fick ödesdigra 

följder för Lödöse 1368, då staden brändes ned av hanseaterna. i samband 

med härjningar utmed den norska kusten. Även Kungahälla och Marstrand 

rönte samma öde vid detta tillfälle (Andersson 1981, s. 10). Hanseaternas 

närvaro finns belagd även i området kring de danska städerna i norra 

Halland (Andersson 1990, s. 40). 


Det har tidigare berörts att riksgränserna mellan skandinaviska länderna inte 

var lika med ekonomiska gränser. Ett flertal exempel finns på att enskilda 

personers godskomplex kunde sträcka sig över landgränser. Likaså förekom 

en livlig gränshandel. I denna gränshandel var flera samhällsklasser involverade: 

adel, präster, borgare, kronans tjänstefolk och bönder. Även medlemmar 

i kungafamiljen kunde delta i denna handel. Den svenske hertig Karl var 

t.ex. djupt involverad i handeln längs bohuskusten på 1570–80-talen. För 

hans räkning köptes stora mängder sill upp i Marstrand. Dessutom inhandlades 

annan fisk, salt, kläde m.m. Till Marstrand exporterades bl.a. järn och 

spannmål, för vidare transporter (Linge 1969, s. 182). 

Avslutning 

Än så länge vet vi inte om resultaten från Söö representerar en unik företeelse 

eller om fler liknande lokaler finns på Öckeröarna eller i övriga Bohuslän och 

norra Halland. I sammanhanget kan man vitalisera resultaten från en drygt 

30 år gammal utgrävning. År 1974 undersöktes tre tomtningar i på Öckeröarnas 

norra del, på Stuvö. Vid dessa utgrävningar påträffades bl.a. keramik, 

nitar och spikar, brända djurben och flinta. Keramiken utgjordes av stengods 

av Siegburgtyp, vilken daterades till 1400–1500-tal av utgrävningsledaren. 

Det kanske mest utstickande fyndet var en vikt i kopparlegering. Utgrävningsledaren 

daterade tomtningarna till senmedeltid (Weiler 1980). Flintan från 

grävningen är inte närmare analyserad och det har inte varit möjligt att studera 

fynden i samband med den här rapporten. 

Det framstår väl som tämligen tydligt att tomtningar i allmänhet använts 

i samband med fiske- och andra fångstaktiviteter. Men det är nog viktigt att 

inte generalisera dem som fornlämningstyp. Fyndmaterialen, kanske mest den 

dittransporterade flintan, tyder på att nyttjarna kan ha färdats relativt långväga. 

Detta talar för att åtminstone en del tomtningar inte bör ses som använda 

i det kustnära dagliga hushållet, vilket uppenbart skett under 1700– 

1900-talen. Man kan tänka sig att flintstyckena använts som barlast. 

En viktig fråga att ställa är om det kan finnas en mer differentierad funktion 

av tomtningsmiljöer. 

Att området varit av intresse för ”icke-fiskarsjöfarare” kan möjligen exemplifieras 

med en medeltida uppgift. ”Historia de profectione Danorum in 

Hierosolymam”, en anonym skrift från 1200-talet, handlar om några danska 

pilgrimers färd till det heliga landet. Deras resa gick från Limfjorden, på 

Jyllands norra del, förbi Läsö, som ligger mellan Jylland och Halland, till 

fastlandet i öster. Därefter följde de kusten upp till Bergen, varifrån de seglade 

ut till havs. Resan från Läsö skildras så här: 

”Slutligen styrde de mot det norska landet och nådde rikenas gräns bland 

sandrevlar och skär. De förtöjde sina skepp i den lugna hamn, som Öckeröarna 

erbjöd. Så kunna vi beskriva dessa trakter, att en ofantlig flod, som heter 

Elf, möter dem som kommer från havet. Där den rinner ut i havet, omslingrar 

den på båda sidor ön Hisingen. På sin högra sida låter den götar och daner 

bo, på den vänstra endast norrmännen. Denna flod skiljer på så sätt rikena 

åt” (Olsson 1982, s. 87). 

Vattnen kring Öckeröarna har som synes genomkorsats av flera olika kategorier 

av resande, som t.ex. fiskare, handelsmän, soldater, pilgrimer m.m. 

under den här perioden. Öckeröarna och Brännöarna har erbjudit skydds- 


hamnar, vare sig man tänkte segla uppåt Göta älv eller hade för avsikt att 

segla utmed kusten. Man skulle kunna tänka sig att en del öar utnyttjats 

mycket intensivt under vissa tidsavsnitt. Som en följd av den intensiva sjöfarten 

skulle vissa bieffekter kunna utvecklas. En sådan effekt är lokal handel. 

Än så länge är det arkeologiska materialet för begränsat för att man skall 

kunna dra några för vittgående slutsatser, men man kan inte bortse ifrån 

fynden av två silvermynt och en vikt. 

Det har i det föregående framhållits att området kring Öckeröarna varit 

intressant för den norska kungamakten under främst 1200-tal. Inåt landet 

låg Kungahälla. Skilda forskare har poängterat att Kungahälla låg alltför 

avlägset för kusthandeln, som framför allt gjordes med passerande fartyg. En 

tanke är att Öckeröarna periodvis kan ha varit uppsamlingsområde ute i kustbandet 

just där skeppen passerade. 

Här har i stort tiden efter 1200 diskuterats, men hur ser det ut om man 

blickar bakåt till vikingatiden? Finns det någon tradition eller ”bevis” på 

handelsplats i området tidigare? Ögruppen Brännöarna ligger i sydväst vid 

inloppet till Göta älv. Även dessa öar förekommer i det isländska sagomaterialet. 

Då Egil Skallagrimsson återvände mot Norge efter att ha bränt 

ner Lund 925 berättas att de styrde mot Brännöarna. Här skall vid den tiden 

ha varit ett betydande tillhåll för vikingar, och många köpfararskepp seglar 

mellan öarna där (Egil Skallagrimssons och Gunnlaug Ormstungas sagor, s. 

106). Brännöarna uppges i sagomaterialet ha fungerat som mötesplats för de 

tidigmedeltida skandinaviska kungarna (Weibull 1982, s. 46). I det isländska 

sagomaterialet omtalas också att en omfattande marknad brukade hållas vid 

Brännöarna (Alin 1920, s. 26). Man har framhållit att dessa öar låg gynnsammare 

till ur kommunikationssynpunkt inåt landet, jämfört med Öckeröarna, 

varför en marknad växte fram här (Alin 1920, s. 29). Denna marknad 

har skilda forskare velat förlägga till Köpstadsö (jfr Alin 1920, s. 25). I närområdet 

till Öckeröarna och Brännöarna finns ett par vikingatida skattfynd. 

Fynden är gjorda på fastlandet. Invid Norra sidan av Nordre älvs mynning, 

ca 10 km nordost om Öckeröarna, finns en silverskatt. Denna innehåller, 

förutom silvertackor och silvertrådar, ett flertal arabiska silvermynt. Dessa är 

präglade mellan åren 989 och 917. En annan skatt är påträffad ca 10 km rakt 

öster om Brännöarna. Skatten består bl.a. av ett stort antal silvermynt präglade 

mellan åren 978 och 1039. Mynten härstammar från England, städer i 

Elbe- och Rhenområdet, samt från Danmark (Alin 1920, s. 32). På Hälsö, 

som tillhör Öckeröarna, finns ett fynd av en guldarmring. Denna har daterats 

till 900-talet (Alin 1920, s. 28). Det tycks ganska troligt att en handelsplats 

kan ha funnits på Brännöarna under vikingatid–tidig medeltid. Detta utesluter 

inte att en liknande plats även kan ha funnits på Öckeröarna. Det behöver 

inte ha funnits en samtidighet i dessa platser, men man kan också tänka sig 

att två handelsplatser fungerat parallellt, beroende på vem eller vilka som 

kontrollerat den. I sammanhanget bör det påpekas att vikingatida handelsplatser 

troligen funnits inåt landet, längs med Göta älv. 

En vikingatida–tidigmedeltida handelsaktivitet ute i havsbandet skulle också 

kunna ha en tradition längre fram under medeltid, men med andra strukturer. 

Dessa handelsaktiviteter behöver inte nödvändigtvis ha varit knutna till specifika 

marknadsplatser. Man skulle likväl kanske kunna tänka sig att en ”vild 

handel” försiggått vid en del öar. Ett kundunderlag fanns i och med omsättningen 

av olika sjöfarare och kanske lokalbefolkningen på fastlandet. 


44 UV Väst Rapport 2004:35. Arkeologisk undersökning 

En intressant fråga är vilka som kontrollerade fisket. Uppgifter från slutet av 

1400-talet och 1500-talet visar att fisket då var en kronodomän. Fiskarna, 

både inhemska och utländska, var tvungna att erlägga en skatt till kronan. 

Genom den s.k. skeppstullen måste rederierna betala avgift till kronan för 

skepp som gick till Östersjöhamnar eller till hamnar i Frankrike, England och 

Holland. Föreskrifter och lagar för upprättande av ordning inom fiske och 

handel fanns sedan tidigare inom skånemarknaden (jfr Molander 1925, s. 13 

ff, Linge 1969, s. 164). Kunskapen under föregående århundraden är betydligt 

mer sparsam. Man skulle kunna tänka sig att enskilda stormän kontrollerat 

fisket under tidig medeltid (och kanske tidigare) inom vissa regioner. En 

följdfråga i ett liknande tankesätt är i så fall om det skulle kunna finnas någon 

form av ”förvaltningsgårdar” ute på vissa öar. 

Tankar har framkastats att Gåsekil, på Onsalahalvön, skall ses som ett 

medel att legalisera eller att erhålla kontroll över bondeseglationen (Andersson 

1990, s. 40). Man skulle kanske i vissa fall kunna tänka sig att statsmakten 

går in och kontrollerar en näring, som redan är under någons beskydd. 

Forskare har ofta förklarat bebyggandet av ”ödeöar” och Öckerö, så som 

det beskrivs i Hakonarsagan, som resultat av fisket. Öarna hade funktionen 

som fiskestationer och hamnplatser, d.v.s. av mer säsongsbetonad art (jfr Lönnroth 

1963, s. 112). Man har också menat att öarna fått en mer permanent 

bebyggelse relativt sent, kanske under 1500-tal. I det här sammanhanget kan 

man fråga sig om alltid tomtningslokaler måste vara säsongsmässiga. Finns 

det platser som har varit avsedda för ett åretruntboende? Naturligtvis kan 

man tänka sig att fiskare och båtar lagt till vid samma öar år efter år, såsom 

det är beskrivit under 1700–1800-talen, och återanvänt samma tomtning. 

Men man måste skilja på permanent bebyggelse och permanent bosättning. 

Öckeröarnas funktion som rastplats skulle kunna utgöra ett underlag för verksamheter 

som t.ex. senare tiders gästgivaregårdar. 

Utgrävningarna på Söö har visat på aktiviteter vid tomtningslokaler i Västsverige 

tidigare än vad som hittills är känt. I tid sammanfaller de med Skånemarknaden 

i Skanör och de handels- och fiskeaktiviteter som är kända ägt 

rum på Nord- och Östersjön på 1200–1300-talen. Som ytterligare ett resultat 

av undersökningarna har det aktualiserats hur fornlämningstypen metodiskt 

bör angripas i en arkeologisk fältsituation. Tittar man generellt hur tomtningar 

har undersökts i Sverige så är det påfallande ofta man endast grävt provrutor 

inom själva anläggningen. Det finns faktiskt inte så många tomtningar som 

grävts ut fullständigt. Det är också sällsynt med vattensållning av kulturlager 

i tomtningar. Det kan här understrykas med att chansen att påträffa t.ex. 

mynten på Söö hade varit närmast obefintlig med enstaka provrutor. Metalldetektor 

användes som ett led i undersökningen av tomtningarna. Med denna 

var det möjligt att lokalisera en del större järnföremål, men inte silvermynten. 

Detta hänger samman med att det stora inslaget av stenar i anläggningarna 

störde instrumentet. I tomtningar överlag bör det i sig inte finnas mycket 

fynd, därför måste man vinnlägga sig om att faktiskt lokalisera de föremål 

som tappats eller deponerats. Om man jämför med t.ex. en järnåldersgrav, så 

är det brukligt att undersöka hela anläggningen och inte delar där av. Här 

kan enstaka föremål, men även frånvaron av fynd vara viktigt för att t.ex. 

tolka gravens sociala eller kulturella status. Vidare bör man i vissa fall kanske 

förespråka en mer noggrann undersökningsmetodik. Tänker man sig att 

tomtningarna använts med återkommande tillfällen, med kortare eller längre

tidsintervaller, så gäller det att försöka isolera dessa skeden i anläggningen. 

Härigenom skulle man kunna påvisa olika förändringar av t.ex. kulturell och 

funktionell art. Är det möjligt att hitta olika aktivitetsytor eller var ligger 

olika typer av flinta i anläggningen? Här kan det påpekas att flinta ifrån 

metalltid har påträffats på flera tomtningslokaler i Bohuslän. Förutom den 

ovan refererade grävningen på Hälsö (Weiler 1980), så har flinta insamlats 

på Styrsö, en av Brännöarna söder om Öckeröarna (Arwill-Nordbladh 1995). 

På den senare grävningen påträffades för övrigt mynt från 1500-talet. En 

närmare analys av flinta från medeltidsgrävningar skulle förmodligen indikera 

att flinta använts i redskapsbeståndet. Ofta har flintan betraktats som 

rester av eldslagning eller kanske som förhistorisk (sekundär) och därför inte 

tillmäts något större intresse. 

Det står också tämligen klart att det är viktigt att verkligen lokalisera alla 

olika typer av anläggningar, och kartera dem. Med ett sådant underlag kan 

man börja diskutera olika funktioner inom platsen. I vilken utsträckning det 

finns olika typer av tomtningar, avsedda för t.ex. boende, redskap, matlagning, 

hantverk etc. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att en del tomtningar 

haft speciella funktioner inom fiske- och sjöfartsnäringen. Som en följd av 

detta kan man även upptäcka tidsmässiga skillnader inom och mellan 

tomtningslokaler. 

Ofta har man vid arkeologiska undersökningar inte grävt utanför de enskilda 

tomtningarna. I en del fall kan man tänka sig att merparten av fyndmaterialet 

bör sökas utanför den enskilda tomtningen. Undersökningarna vid 

Söö har tydligt visat att man bör betrakta en tomtningslokal som en större 

enhet, ungefär som en mer traditionell boplats eller ett gravfält. 


Referenser 

Muntliga uppgifter 

Thorsberg, K. 1996. Preliminär bestämning av flinta från Söö. 

Jonsson, L. 1996. Preliminär osteologisk bestämning av djurben från Söö. 

Otryckta källor 

Golabiewski Lannby, M. 1996. Preliminär myntbestämning. KMK 711-2016- 

1996. 

Olsson, L. 1996. Användandet av flinta på Söö (manus). 

Svedberg, V. 1992. Anmälan av utförd arkeologisk undersökning. Söö 1:139, 

Öckerö sn, Raä 52. Dnr 5565/92. 

Litteratur 

Alin, J. 1920 En forntida marknadsplats vid Göta älvs mynning. Göteborg 

och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1919. Göteborg. 

Andersson, H. 1981. Kungahälla. Rapport Medeltidsstaden 29. Riksantikvarieämbetet 

och Statens historiska museer. Stockholm. 

Andersson, H. En historisk båttur runt Hisingen. Vid älven – landskapet och 

människan. Göteborgs arkeologiska museum årsbok 1983–84. Göteborg. 

Andersson, H. 1990. Sjuttiosex medeltidsstäder – aspekter på stadsarkeologi 

och medeltida urbaniseringsprocess i Sverige och Finland. Rapport 

Medeltidsstaden 73. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. 

Stockholm. 

Arbin von, S. 2003. Tomtningar – mångtydiga spår efter forna tiders fiske. 

Bohuslän Årsbok 2003. Uddevalla. 

Arwill-Nordbladh, E., Sandin, M. & Thal, A. 1995. Ett Stenhägnadskomplex 

i Göteborgs skärgård. Undersökning av ett fornlämningsområde på södra 

Styrsö. Gotarc Serie D. Arkeologiska Rapporter no 29. 

Augustsson, J-E. 1985. Keramik i Halmstad ca 1322–1619. Produktion–distribution–funktion. 

Lund. 

Broadbent, N. 1988. Järnålderns och medeltidens säljjägare i övre Norrlands 

kustland. Arkeologi i Norr, 1. Arkeologiska institutionen, Umeå universitet. 

Carlsson, K. och Ekre, R. Gamla Lödöse. 1979. Rapport Medeltidsstaden 

21. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Stockholm. 

Carlsson, K. 1984. Drottninggatan i Marstrand. Stadshistorien i ny belysning. 

Uddevalla. 

Carlsson, K 1995. Lödöse – en medeltida stad. Skara i medeltid. Skara. 

Egil Skallagrimssons och Gunnlaug Ormstungas sagor. 1992. Översatta från 

isländskan av Hjalmar Alving 1938. 

Einarsson, B. 1994. The Settlement of Iceland; a Critical Approach. Granastadir 

ande the Ecological Heritage. 


Ersgård, L. 1991. Medieval Fishing Settlement in Southern Scandinavia – an 

Archaeological Perspective. Regions and reflections. In Honour of Märta 

Strömberg. Lund. 

Hasselmo, M. 1980. Marstrand. Rapport Medeltidsstaden 22. Riksantikvarieämbetet 

och Statens historiska museer. Stockholm. 

Hasslöf, O. 1933. Fiskarkulturen vid Nordsjön. Några iakttagelser och jämförelser. 

Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings skrift tillägnade 

Landshövdingen Oscar von Sydow. 

Haavaldsen, P. 1988. Förhistorisk fiskevaer på Rövaer. Tidskrift for Rogalands 

Arkeologiske Forening Nr 4. 

Jansson, S-B. 1985. Erikskrönikan. Stockholm. 

Krantz, C. 1919. Köpstadsmän, Hanseater och Skärgårdsfolk. Göteborg. 

Larsson, C. 1991. Västliga kulturkontakter och handel under 1100–1200- 

talet. Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtuna. 

Linge, L. 1969. Gränshandeln i svensk politik under äldre Vasatid. Lund. 

Lönnroth, E. 1963. Bohusläns medeltid. Bohusläns historia. Göteborg. 

Magnus, B. 1974. Fisker eller bonde? Undersökelser av hustufter på ytterkysten. 

Viking XXXVIII. 

Molander, A. 1925. Från det bohusländska sillfiskets historia. Göteborg och 

Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1924. Göteborg. 

Norborg, L-A och Sjöstedt, L. 1996. Grannländernas historia. Stockholm. 

Norman, J. 1995. Sjöfart och fiske Riksantikvarieämbetet 

Olsson, G. 1982. Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden. 

Historia kring Göteborg. Stockholm. (uppsatsen är ffg publicerad 

1953). 

Pettersson, J. 1995. Anonyma fiskeläger – märkliga kulturminnen i Bohusläns 

skärgård. Uddevalla. 

Svedberg, V. 1990. Tusentals tomtningar i Halland – södra Bohuslän. Populär 

arkeologi 1990 nr 8. 

Svedberg, V. 2000. Tomtningar på Söö i Göteborgs skärgård – arkeologisk 

undersökning av tomtningar på Söö, fornlämning nr 52, Öckerö socken, 

Bohuslän. Arkeologiska resultat. UV Väst rapport 1998:19. Kungsbacka. 

Varenius, C. 1978. Inventering i marginalområde; spår av primitiv kustbosättning. 

Fornvännen 1978:2. Stockholm. 

Weibull, C. 1982. Landet vid Göta älvs mynning. Städer och fästningar. Historia 

kring Göteborg. Stockholm. (uppsatsen är en utökad och reviderad 

upplaga av en artikel ffg publicerad 1950). 

Weiler, E. 1980. Fornlämning 121, stenhägnader, Stuvö 1:4, Öckerö sn, Bohuslän. 

RAÄ och SHMM Rapport 1980:18. Stockholm. 

Vigerust Hermundsson, T. 1991. Kastelle kloster i Kongehelles jordegods ca 

1160–1600. Oslo. 


Administrativa uppgifter 

Riksantikvarieämbetets dnr: 421-5149-1994. 

Länsstyrelsens dnr och beslutsdatum: 220-18342-94. 

Projektnummer: 1320031-6. 

Undersökningstid: 1/11–23/12 1994. 

Projektledare: Magnus Stibéus. 

Övriga arkeologer: Margareta Johansson, Leif Jonsson, 

Betty-Anne Munkenberg, Louise Olsson, 

Eva Schaller Åhrberg, Katarina Larson och Linda Löfqvist. 

Övriga deltagare: Lennart Arenstedt. 

Underkonsulter: Leif Jonsson (osteologisk bedömning), 

Anders Nilsson, Göteborg (foto), Ulf Strucke (vedart), 

Stiftelsen Västsvensk konservatorsateljé (konservering). 

Exploateringsyta: 50 000 m 2 . 

Undersökt yta: 100 m 2 . 

Läge: Fastighetskartan, blad 7B 0a, 1 feb. 1990, 

x 6401,83 y 1252,88. 

Koordinatsystem: rikets. 

Höjdsystem: RH 70. 

Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska 

arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 2 profilritningar i skala 1:20 och 

beskrivningar, samt 15 svartvita foton. 

Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. 

Fynd: fynd med Fnr 1–174, förvaras på SHM. 


Bilagor 

Bilaga 1. Anläggningsbeskrivningar 

Tomtningar 

Tomtning 1 

Läge: Tomtningen låg söder om vägen till hamnen på Söö och nästan 100 

meter sydost om huvuddelen om undersökningsområdet. Den var anlagd 

omedelbart väster om en bergsknalle, ca 2 m.ö.h. och 30 meter från vattnet. 

Området kring tomtningen var delvis stört p.g.a. av vägen och sprängsten 

från hamnmagasinet intill (ca 15 meter västerut). Troligen hade fler 

tomtningar legat här. En del av en stenvall låg 2 meter från tomtningen 

och kan ha utgjort en del av en tomtning. 

Beskrivning: Tomtningen tyckets vara oval före avtorvningen. Efter avtorvningen 

visade den sig vara fyrkantig med yttermåtten ca 4,4–5,8×7,3 meter 

och innermåtten 3,8–5,2×6,0 meter. En öppning vätte mott söder. Stenvallen 

utgjordes dels av stenblock, ca 0,4–0,9 meter stora och dels av mindre 

stenar, ca 0,2–0,3 meter stora. Ett större block i västra hörnet var 

1,1×1,9 meter stort. I nordost, öster och sydost bildade berget kompletterande 

väggar. Tomtningens fyllning bestod av förna, mylla och i genomsnitt 

0,1–0,15 stora stenar. Enstaka ca 0,4 meter stora stenar fanns även. 

Stenpackningen var som mest ca 0,9 meter kraftig. Mycket flinta hittades 

i stenpackningen. Ett gruslager fanns i stenpackningens kraftigare del, innehållande 

enstaka slagen flinta. Tomtningens västsydvästra del grävdes 

inte ut. 

Fynd: Flinta, mynning från gryta i cu-legering, två järntenar och brända ben. 

Tomtning 2 

Läge: Anläggningen låg i den östra delen av det centrala undersökningsområdet. 

Den omgavs i norr, öster och sydväst av bergshällar. Den låg i lä 

väster om en bergshäll. 

Beskrivning: Anläggningen var innan avtorvning övervuxen av enbuskar, ljung, 

stensöta, kaprifol och grästorvor. Ingen invändig stenpackning syntes före 

avtorvningen. Tomtningen hade en rund/oval form med yttermåtten ca 

6,6–6,8×5,0 meter och med innermåtten ca 2,6–2,9×3,0–4,0 meter. Stenvallens 

stenar varierade i storlek mellan ca 0,3–0,5 meter upp till block på 

ca 0,5–1,0 meter. Vallen hade en öppning mot sydväst. En stenpackning, 

ca 0,45 meter kraftig, fanns invändigt. Stenarnas storlek skiftade från ca 

0,1 meter upp till ca 0,3–0,4 meter. Mellan stenarna fanns humös sandjord, 

som var fet och sotig, med inslag av kol och flinta. Stenpackningen 

verkade delvis urplockad. Ett naturligt småstenslager, ca 0,1 meter tjockt, 

fanns under stenpackningen. Hela anläggningen grävdes inte ut. 

Fynd: Flinta, medeltida silvermynt, kärl av rödgods, en järnkniv, fyra spikar, 

fyra järntenar, en järnnit, ett oidentifierat metallföremål, två oidentifierade 

blybitar, en rund sten och sex moderna mynt. 


Tomtning 3 

Läge: Anläggningen var belägen på det centrala områdets sydvästra del i lä 

av bergsklackar i norr, söder och sydöst, på nivå ca 3 m.ö.h. 

Beskrivning: Anläggningen var före avtorvningen täckt av enbuskar, kaprifol 

och ljung. Inne i tomtningen växte också en rönn. Endast några av de 

större stenarna i kanten samt några av mittstenarna syntes. Tomtningen 

var rektangulär med yttermåtten 3,7–5,1×5,0 meter och innermåtten ca 

3,2–4,0×4,5 meter. Stenvallarna utgjordes av stenblock av varierande storlek. 

De minsta var ca 0,4 meter stora medan de största var 0,8×1,4 meter 

stora. En lodrät bergsvägg utgjorde vägg i öster. Den invändiga stenpackningen 

var mycket välpackad med stenar i storleken 0,05–0,30 meter 

och packningen var 0,6 meter som kraftigast (i öster). Den övre fyllningen 

bestod av humös sandjord, som var fet och sotig, med inslag av kol och 

flinta. På botten, närmast berget, fanns ett lager med naturligt förekommande 

småsten och grus. Stenpackningen sträckte sig även utanför 

stenvallen mot nordväst, i riktning mot tomtning 4. I anslutning till 

tomtningens sydvästra hörn fanns en mindre fyrkantig stenvall. Vid denna 

grävdes två provrutor. 

Den senare stenvallen tolkades kunna ha fungerat som ett utrymme till 

den större. 

Fynd: Flinta, kärl av svartgods, fyra oidentifierade verktyg i järn, en järnkniv, 

fem spikar, en järnten, ett oidentifierat föremål av järn, ett bryne och brända 

ben. 

Tomtning 4 

Läge: Anläggningen var belägen på södra delen av området, nordväst om 

tomtning 3. Den var omgiven av berghällar. 

Beskrivning: Anläggningen var före avtorvningen bevuxen av gräs och ljung. 

Endast några stenar stack upp i nordnordväst. Anläggningen bestod av en 

ca 3,4×8,0 meter stor stenpackning som löpte i nordnordvästlig–sydsydöstlig 

riktning (A4175). I nordvästra delen fanns tre stora stenar, ca 0,5– 

0,65 meter stora. Stenpackningens stenar var 0,05–0,3 meter stora och 

packningen var 0,05–0,4 meter tjock. Fyllningen bestod av humös sandjord, 

något fet med inslag av kol och flinta. I dess nedre del, mot SO, kom 

mer slagen flinta än i övre delen mot NV. De större stenarna tolkades 

kunna ha fungerat som skoning för stöd av stolpar eller liknande, vilken 

kan ha varit del av en konstruktion i anslutning till anläggningen. 

Fynd: Flinta, ett silvermynt, två oidentifierade verktyg i järn (möjlig puns), 

tre spikar, fem järntenar, en järnkrok, ett oidentifierat järnföremål, bränd 

lera och brända ben. 

Tomtning 5 

Läge: Anläggningen var belägen i undersökningsområdets nordvästra del och 

dess sydligaste ände började drygt 10 meter nordväst om tomtning 4. Terrängen 

var här och mot norr högre belägen än tomtningarna 1–4. 

Beskrivning: Anläggningen var mycket långsträckt och löpte längs en hög 

och lodrät bergsvägg mot öster. Höjdskillnaden mellan bergets ovansida 

och tomtningens botten var ca 1,5 meter. Höjden avtog mot söder. Anläggningens 

yttermått var ca 2,6×9,8 meter och innermåttet var ca 1,9×8,8 

meter. En av stenvallens mittersta ”stenar” utgjordes av en naturlig bergs- 


knalle. Stenblocken i vallen var mellan ca 0,6×0,7 meter och 0,7×1,2 meter. 

Tre av stenarna var uppallade av mindre stenar undertill. Stenpackningen 

fanns längs med hela tomtningen med avtog mot söder, där 

botten övergick i berg i dagen. Stenvallen överlagrade stenpackningen. 

Fyra provrutor grävdes in mot bergsväggen (R5637, R5638, R5643 och 

R5644). 

Då den lodräta bergsväggen i öster var så pass hög i förhållande till 

tomtningsbotten, kan det antas att den utgjort stöd för snedtäcka av något 

slag. 

Fynd: Flinta och en järnten. 

Tomtning 6 

Läge: Anläggningen låg i undersökningsområdets sydvästra del. I nordost 

angränsade tomtning 7 och i sydost tomtning 15. 

Beskrivning: Anläggningen, som var något osäker, låg i en bergsskreva och 

omgavs av berg åt samtliga håll utom i öster. Den hade en öst-västlig utbredning 

på ca 5–6 meter och bredden var ca 1–3 meter. Den smalnade av 

åt väster. En mindre uppstickande bergsknalle fanns i sydost, men i övrigt 

saknades stenblock. i bergsskrevan. I bergsskrevan fanns en upp till 0,40 

meter kraftig stenpackning. Två rutor grävdes inom anläggningen (R 5660 

och R6048). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 7 

Läge: Anläggningen låg på områdets västra del och gränsade i sydväst till 

Tomtning 6 och åt norr med tomtning 9. 

Beskrivning: Tomtningen var osäker. Den begränsades i väster av berget och 

hade i nordost en stenvägg (gemensam med tomtning 9). Här låg 3–4 stenblock. 

Ett ensamt stenblock i sysydost tolkades ha fungerat som hörnsten. 

Anläggningen fick en närmast kvadratisk form med den ungefärliga utbredningen 

4×4 meter. En ruta grävdes omedelbart söder om tomtningen 

(R5662) och denna kunde belägga en stenpackning. 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 8 

Läge: Anläggningen framrensades på områdets västra del och gränsade i öster 

till tomtning 8. 

Beskrivning: Anläggningen utgjordes av en bergsskreva och det är möjligt att 

den varit en västlig del av tomtning 9. Bergsväggen i väster var ”mycket 

hög” och sluttade kraftigt mot öster. Bergsskrevan var ca 1–2×6 meter 

stor. Stenpackningen i skrevan var upp till 0,30 meter kraftig. Stenarna 

var flata och något skärviga. Två rutor grävdes inom anläggningen (R7419 

och R7791). 

Fynd: Flinta, en spik och obrända ben. 

Tomtning 9 

Läge: Tomtningen var belägen på områdets västra del och gränsade i söder 

till tomtning 8 och i nordost till tomtning 10. 

Beskrivning: Tomtningen hade en kvadratisk form med utbredningen ca 5×5 

meter. Den hade väggar av stenblock i norr, öster och söder. Den västra 


delen gränsade mot tomtning 8 och det är möjligt att de hängt samman. 

Man kan tänka sig att bergsväggen i väster ingått i konstruktionen som en 

naturlig västvägg. Antalet stenblock i väggarna var ca 5–7 och deras storlek 

var som mest ca 1,20 meter. Stenpackningen innanför väggarna var 

som mest ca 0,5 meter tjock. Två rutor grävdes inom anläggningen (R5656 

och R5657). Dessa kunde emellertid inte grävas till botten p.g.a. vattentillströmningen. 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 10 

Läge: Tomtningen låg på områdets västra del omedelbart nordost om tomtning 

9. I nordväst och nordost gränsade tomtningarna 11 respektive 12. 

Beskrivning: Tomtningen var osäker. Anläggningen hade en oregelbundet kvadratisk 

form med utbredningen ca 4×4 meter. Den södra väggen var gemensam 

med tomtning 9:s nordvägg. Även den västra och norra väggen 

var gemensamma med de övriga angränsande anläggningarna. En ca 0,4 

meter tjock stenpackning fanns inom anläggningen och en ruta grävdes 

inom anläggningen (R5654). 

Fynd: –. 

Tomtning 11 

Läge: Tomtningen var belägen på områdets västra del och gränsade i söder 

till tomtning 9 och i norr till tomtning 13. 

Beskrivning: Tomtningen var anlagd upp mot ett berg i väster, som fungerade 

som en vägg. Ett antal stenar bildade parallellt med berget en östvägg, så 

att tomtningen fick en närmast avlång eller svagt rundad form med utbredningen 

ca 2–5×7 meter. En möjlig ingång fanns i söder. Stenstorleken 

i väggen varierade mellan ca 0,05–1,2 meter. En upp till halvmetertjock 

stenpackning fanns innanför tomtningen och packningen var som tjockast 

i söder. En ruta grävdes här (R5652). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 12 

Läge: Anläggningen låg på områdets västra del och gränsade i sydväst till 

anläggning 10. 

Beskrivning: Anläggningen bedömdes som osäker. I nordost och öster 

angränsade berget. Den östra delen av berget var relativt lågt. Två 

meterstora stenblock låg nedanför berget och det är möjligt att stenar i 

tomtningen 10 (som också var osäker) i sydväst ingått i anläggningen. En 

ca 0,20–0,35 meter kraftig stenpackning låg inom den möjliga tomtningsytan. 

Tomtningsytan var ca 4×4 meter stor. Två rutor grävdes inom anläggningen 

(R5655 och R6415). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 13 

Läge: Anläggningen var belägen på områdets västra del. I söder gränsade 

tomtning 11 och i norr tomtning 14. 

Beskrivning: Anläggningen var osäker. Den möjliga tomtningen var belägen i 

en rundning av berget. En uppstickande mindre bergsklack utgjorde en 

möjlig östvägg. Anläggningen hade en nord-sydlig utbredning på 6–7 me- 


ter och en bredd på 3 meter. Här innanför fanns en upp till 0,4 meter tjock 

stenpackning. Två rutor grävdes inom anläggningen (R6230 och R6414). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 14 

Läge: Tomtningen låg på områdets västra del, norr om anläggning 13. 

Beskrivning: Tomtningen utgjordes av 5–6 stenar som bildade en avrundad 

östvägg upp mot berget i väster. Stenarna var halvmeterstora. Tomtningen 

var ca 3×5 meter stor. Stenpackningen bestod av flata stenar och dess tjocklek 

var ca 0,25 meter. En ruta grävdes inom anläggningen och en ruta 

grävdes omedelbart nordost om anläggningen (R6413 och R6841). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 15 

Läge: Tomtningen var belägen längst ner i sydväst på området, angränsande 

till tomtning 3 i nordost. 

Beskrivning: Tomtningen kan ha ingått som en del av tomtning 3. Anläggningen 

är kvadratisk med utbredningen ca 3×3 meter. Den hade tre ”väggar” 

av vardera tre utlagda stenar. Dessa var 0,5–1, 0 meter stora. Sydvästra 

hörnstenen var emellertid ett något större block. Tomtningens östvägg 

utgjordes av en bergsknalle. Stenpackningen vid tomtningen var ca 0,20 

meter kraftig. Två rutor grävdes i anslutning till tomtningen (R5661 och 

R6049). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 16 

Läge: Anläggningen låg på områdets nordöstra del, omedelbart norr om tomtning 

2. 

Beskrivning: Anläggningen var något osäker. Den begränsades av berget i 

öster och i väster fanns en uppstickande bergsknalle. Utrymmet i söder 

”täpptes till” av ett stenblock, ca 1 meter stort. I norr fanns flera större 

stenar som bildade en vägg. Stenpackningen var som mest 0,40 meter tjock. 

Två rutor grävdes i anslutning till anläggningen (R5645 och R5648). Den 

senare tangerade tomtning 17 i sydväst. 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 17 

Läge: Tomtningen var belägen på områdets nordöstra del. Den gränsade i 

norr till tomtningen 18. 

Beskrivning: Dess form var kvadratisk och enstaka stenblock bildade väggar 

åt söder, väster och norr. Stenarna var upp till ca 1 meter stora. Anläggningens 

storlek var ca 3×3 meter. Den invändiga stenpackningen var 0,30– 

0,70 meter tjock. 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 18 

Läge: Tomtningen låg på områdets norra del, omedelbart norr om tomtning 17. 

Beskrivning: Tomtningen var halvrund till formen. I väster bildade tiotalet 

halvmeter stora stenar en svängd vägg. I söder delades väggen med tomtning 

17 och i öster låg flera stenar, som möjligen sammanhängde med 


tomtningen 16. Dessa stenblock kan ha funnits naturligt på platsen. 

Tomtningen storlek var ca 3–4×3–4 meter. Inga rutor grävdes vid den här 

tomtningen. 

Fynd: – 

Tomtning 19 

Läge: Anläggningen låg på områdets norra del. I nordost fanns tomtning 18 

och i nordväst tomtning 19. 

Beskrivning: Osäker tomtning. Anläggningen utgjordes av en stenröjd yta. 

Kring denna bildade stenar en cirkel med den ungefärliga diametern 6 

meter. Stenarna var som mest ca 1 meter stora. ”Väggen” var tydligast i 

söder. Inga rutor grävdes inom den förmodade tomtningen. 

Fynd: – 

Tomtning 20 

Läge: Tomtning på områdets norra del, mellan tomtningarna 21 och 19. 

Beskrivning: Tomtningen låg upp mot berget, som bildade en nordvägg. Framför 

berget hade 6–7 stenar lagts, så att de tillsammans formade en svängd 

vägg ut från berget. De största stenarna var ca 1 meter stora. I tomtningen 

låg en del lösa stenar. Anläggningens utbredning var ca 2×4 meter. Stenpackningen 

var som mest 0,3 meter i tomtningen. En ruta grävdes i 

tomtningen (R5653). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 21 

Läge: Tomtningen låg på områdets norra del, mellan tomtningarna 22 och 20. 

Beskrivning: I norr bildade berget en vägg och utifrån detta hade 7–8 stenar 

lagts ut så att de gav en svagt svängd vägg. Ett jordfast stenblock fanns i 

tomtningens nordvästra del. En del nerrasade stenar låg inom tomtningen. 

Dess storlek uppskattades till ca 2×4 meter. Den invändiga stenpackningen 

var som mest 0,40 meter. En ruta grävdes inom tomtningen (R5650). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 22 

Läge: Tomtningen var belägen på nordvästra delen av området, nordväst om 

tomtning 21. 

Beskrivning: I norr bildade berget en vägg och utifrån detta hade tiotalet 

stenar lagts ut så att de bildade en svagt svängd vägg. De här stenblocken 

var ca 0,5 meter stora. Tomtningens utbredning var ca 2×4 meter. Den 

invändiga stenpackningen var 0,35 meter tjock. En ruta grävdes inom 

tomtningen (R6960). 

Fynd: Flinta. 

Tomtning 23 

Läge: Anläggningen låg längst i nordväst, norr om tomtning 14. 

Beskrivning: Osäker tomtning. I väster och söder bildade berget väggar och i 

öster hade ett antal stenar lagts ut som en ca 3–4 meter lång östvägg. 

Stenarna var ca 0,5 meter stora. Inga rutor grävdes inom anläggningen. 

Fynd: –. 


Stenpackningar 

Vid tomtning 1 

Stenpackningar kunde fastställas söder och norr om tomtningen. Packningarna 

var 0,1–0,2 meter tjocka och innehöll 0,05–0,2 meter stora stenar. 


Stenpackningar fanns kring tomtningen i sydost, söder och väster. En provruta 

grävdes i sydost (R6820). I denna påträffades flinta, en hästskosöm och 

en järnten. Mer omfattande stenpackningar fanns väster och ytterligare söder 

om tomtningen. Den västra (A8509) hade en oregelbunden utbredning och 

var upp till 0,3 meter tjock. I denna grävdes en provruta (R5651), vilken 

innehöll flinta. 


En stenpackning (A8555) påträffades norr om tomtning 4. Packningen hade 

en oregelbunden form. Packningen var som mest 0,50 meter kraftig. I de 

grävda rutorna (R5641 och R5642) påträffades flinta. 


Bilaga 2. Rutlista 

Rut-Id Djup (m) Stenstorlek (m) Fynd Läge Anmärkning 

5635 0,10–0,15 0,05–0,15–0,20 S om T1 Både skärvig och rundad sten i packningen 

5636 0,05–0,15 0,04–0,10–0,15 S om T1 De små stenarna kantiga och de stora rundade 

5637 0,25 0,03–0,20–0,25 T5 Rutan grävdes 0,8×1,0 p.g.a. att rutan överlappade bergsväggen i öster 

5638 0,50–0,80 0,03–0,20–0,25 T5 I öster 2 m hög bergvägg. Djupast i söder. Varierande djup p.g.a. 

berggrunden 

5641 0,30 0,04–0,25–0,50 N om T4, stenpackning 

A8555 

5642 0,40 0,04–0,25–0,50 N om T4, stenpackning 

A8555 

5643 0,25–0,40 0,03–0,20–0,25 T5 Rutan grävd 0,6×1,0 m p.g.a. att rutan överlappade bergsväggen 

i öster 

5644 0,30–0,35 0,05–0,15–0,30 T5 Rutan grävd 0,7×1,0 m p.g.a. att rutan överlappade bergsväggen 

i öster 

5645 0,40 0,03–0,30 T16 

5648 0,10–0,30 0,02–0,20–0,30 T17 Stenpackningen tjockast i väster 

5649 0,30–0,70 0,04–0,30 T17 Stenpackningen tjockast i öster 

5650 0,40 0,04–0,20–0,40 T21 

5651 0,15–0,50 0,05–0,30 Stenpackning 8509 Stenpackningen tjockast i nordvästra hörnet, tunnast i sydöstra hörnet 

5652 0,20–0,50 0,10 T11 Stenpackningen tjockast i söder 

5653 0,01–0,30 0,04–0,25 T20 Stenpackningen tjockast i söder 

5654 0,40 0,06–0,30 T10 Rutan inte grävd till botten p.g.a. att den vattenfylldes snabbt 

5655 0,20–0,35 0,04–0,40 T12 Rutan inte grävd till botten p.g.a. fyndtomhet och att den snabbt 

vattenfylldes. I SSV låg en 0,50×0,8 m stor sten, som ingått i tomtning 

5656 0,40 0,06–0,30 T9 Rutan inte grävd till botten p.g.a. att den vattenfylldes snabbt. De flesta 

stenarna i packningen var runda 

5657 0,50 0,10–0,20 T9 Rutan inte grävd till botten p.g.a. att den vattenfylldes snabbt. De flesta 

stenarna i packningen var runda 

5660 0,10–0,40 0,05–0,20 T6 Stenpackningen var tjockast i norr 

5661 0,02–0,20 0,06–0,14 T15 Rutan var djupast i väster och grundast i öster. Stenarna i packningen 

var flata 

5662 0,08–0,30 S om T7 

6048 0,02–0,30 0,08–0,25 T6 Rutans djup varierade p.g.a. djupa skrevor i berget 

6049 0,10–0,40 T15 Hög kvalitet på flintan 

6230 0,20–0,40 0,05–0,20–0,35 T13 Stenpackningen var tjockast i väster 

6413 0,10–0,20 T14 Rutan inte grävd till botten p.g.a. för många rötter 

6414 0,01–0,25 0,06–0,20 T13 

6415 0,20–0,30 0,04–0,15–0,30 Fyndtom T12 Rutan inte grävd till botten p.g.a. fyndtomhet 

6820 0,40 0,04–0,15–0,40 Brända ben, keramik S om T2 

6841 0,25 0,05–0,20 T14 Rutan inte grävd till botten p.g.a. för många rötter. Stenarna 

i packningen var flata 

6960 0,35 0,04–0,10–0,40 T22 

7419 0,10–0,30 0,06–0,20 Obrända, brända ben T8 Mycket hög bergsvägg i väster som sluttade kraftigt mot öster. 

Stenarna i packningen var flata och något skärviga 

7791 0,02–0,20 0,06–0,20 T8 Mycket hög bergsvägg i väster som sluttade kraftigt mot öster. 

Stenarna i packningen var flata och något skärviga 

10185 0,30 0,05–0,15 Stenpackning S om T1 Endast 0,4×0,5×0,6 av rutan grävdes. Hög bergvägg i öster, 

där stenpackningen var som tjockast 

10186 – 1 Stenpackning S om T1 Rutan inte grävd 


Bilaga 3. Fyndlista 

Fyndomständigheter: HB = hackbord. VS = vattensållning. MD = metalldetektor. 

Fnr Sakord Typ Material Beskrivning Antal Antal 

fragm. 

Fragm. 

grad 

Vikt (g) Anl. Ruta Anmärkning Nivå Fyndo 

mst. 

1 Oidentifierat Ten Järn Ten med 

rektangulärt 

tvärsnitt 33×12×5 

2 Kärl Cu-leg. Mynning, del av 

gryta eller fat, 

30×15×2 

3 Oidentifierat Ten Järn Böjd, avbrutna 

ändar, L35 

4 Nit Järn Bricka med 

nitskalle, 

21×21×12 

1 1 F 3 T1 HB 

1 1 F 6 T1 HB 

1 1 F 3 T1 Södra delen HB 

1 1 F 6 T2 Västra delen VS 

5 Kniv Järn L50 1 1 F 14 T2 Västra delen VS 

6 Mynt Silver ½ 1 F 1 T2 Västra delen, profil 

1–2 m (ruta 2) 

0,30-0,40 

7 Oidentifierat Verktyg Järn Håljärn med 

tånge, 145×16×9 

1 1 F 30 T3 Nära bergsvägg, F 

1241 

MD 

8 Oidentifierat Verktyg Järn 25×27×12, jfr fnr 

12 

9 Oidentifierat Ten Järn Kvadratiskt 

tvärsnitt, böjd, 

50×12×12 


1 1 F 13 T3 Östra delen VS 

10 Kniv Järn Blad, 22×15×3 1 1 F 1 T3 Västra delen 

11 Spik Järn L15 1 1 F 4 T3 Botten VS 

12 Oidentifierat Verktyg Järn L350 2 2 F 375 T3 Nära bergsvägg, F 

1240 

MD 

13 Spik Järn L45 resp. L20 2 2 F 6 T3 

14 Mynt Silver 1 1 I 3 T4 

15 Spik Järn L55, två med 

huvuden 

16 Oidentifierat Ten Järn En kvadratisk ten, 

L40, och två platta 

tenar, den ena 

med spets, L25 

resp. L28 

3 3 D 25 T4 

3 3 F 13 T4 Profil 

17 Hästskosöm Järn L35 1 1 D 3 S om T2 6820 Övre lagret 

18 Spik Järn L20, runt huvud 1 1 F 8 T8 7419 

19 Oidentifierat Ten Järn Böjd ten, L33, 

kvadratiskt 

tvärsnitt, ev. spik 

1 1 F 4 T5 5638 

20 Oidentifierat Verktyg Järn 1 1 F 4 S om T1 5636 

21 Oidentifierat Föremål Bly L20 resp. L30, tj. 2 2 2 F 24 T2 Västra delen VS 

22 Spik Järn En av spikarna hel, 

en golvspik 

23 Oidentifierat Ten Järn Troligen delar 

spikar 

4 4 D 42 T2 Västra delen VS 


24 Oidentifierat Ten Järn Böjd, L30 1 1 F 2 T2 Västra delen VS 

25 Spik Järn Runda huvuden, 

den ena saknar 

ten 


26 Oidentifierat Föremål Järn 30×20×5 1 1 F 3 T3 Botten VS 



fragm. 

Fragm. 

grad 


mst. 

27 Oidentifierat Krok Järn Ten med avbruten 

ände, L34 

28 Oidentifierat Ten Järn Kvadratiskt 

tvärsnitt, L40 resp. 

32 

29 Oidentifierat Verktyg Järn Puns?, kvadratiskt 

tvärsnitt, spets i 

ena änden, L45 

30 Oidentifierat Ten Järn Eventuell 

hästskosöm, L32 

1 1 F 2 T4 

2 2 F 15 T4 

1 1 F 7 T4 

1 1 F 4 S om T2 6820 Övre lagret 

31 Oidentifierat Föremål Järn Fragm. 10×10 1 1 F 1 T4 

32 Kärl Rödgods Spår av blyglasyr 

på flera skärvor, 

del av fot el hank 


på flera skärvor 



35 Kärl Rödgods Spår av blyglasyr 




20 20 F 27 T2 Västra delen, 0–1 

m (ruta 1) 

12 12 F 9 T2 Västra delen, profil 

0–1 m (ruta 1) 


1-2 m (ruta 2) 


1-2 m (ruta 2) 


1-2 m (ruta 2) 

0,30-0,40 

0,20-0,30 

0-0,10 

0,20-0,30 

0,10-0,20 

37 Kärl Rödgods Spår av blyglasyr 3 3 F 1 T2 Västra delen 0,10-0,20 

38 Kärl Rödgods Spår av blyglasyr 6 6 F 18 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0,40-0,50 




1-2 m (ruta 2) 

0,30-0,40 

40 Kärl Rödgods 1 1 F 2 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0,20-0,30 

41 Kärl Rödgods Spår av blyglasyr 30 30 F 31 T2 Västra delen 

42 Kärl Rödgods Hank, 60×24×8 1 2 F 16 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 


2-3 m 

44 Kärl Rödgods Del av hank? 1 2 F 6 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0,40-0,50 

0,10-0,20 

0,30-0,40 

45 Kärl Rödgods 6 6 F 7 T2 Östra delen HB 


0-1 m (ruta 1) 


2-3 m 


0-1 m (ruta 1) 

0-0,10 

0,30-0,40 

0,20-0,30 

49 Oidentifierat Föremål Sten Rund sten, 

eldpåverkad, diam. 

68 


50 Oidentifierat Föremål Metall 10×10 1 1 F 1 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0-0,10 

51 Mynt Silver, Culeg. 

Sex nyare mynt 6 6 I 25 T2 

52 Kärl Svartgods 21×10×4 1 1 F 1 T3 Profil 0,10-0,20 VS 

53 Kärl Svartgods 21×15×4 1 1 F 1 T3 Västra delen VS 

54 Bryne Sten 35×10×5 1 1 F 3 T3 Västra delen HB 

55 Bränd lera Bränd lera 23 23 F 14 T4 Västra delen 



fragm. 

Fragm. 

grad 


mst. 

56 Flinta Flinta 40 252 T15 5661 

57 Flinta Flinta 5 1238 T3 Östra delen VS 

58 Flinta Flinta 4 1 8555 5641 


60 Flinta Flinta 23 540 T3 Södra delen HB 




64 Flinta Flinta Slagen 25 67 T4 Norra delen 

65 Flinta Flinta Plattformsavslag 1 4 T4 



68 Flinta Flinta 13 200 T13 6230 +3,60 

69 Flinta Flinta 1 47 S om T7 5662 



72 Flinta Flinta 17 35 S om T1 5636 

73 Flinta Flinta 31 367 S om T1 5635 


75 Flinta Flinta 4 137 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0,20-0,30 

76 Flinta Flinta 8 119 T1 Södra delen 

77 Flinta Flinta 1 1 T20 5653 +5,01 

78 Flinta Flinta Obearbetad? 37 708 8555 5642 




82 Kärl Svartgods Ett kärl?, del av 

mynning 

14 14 37 T3 Östra delen 


84 Flinta Flinta Platt slagbula 1 5 T8 7791 

85 Flinta Flinta Roterande kärna 3 5 T8 7791 

86 Flinta Flinta Metallslagen 72 265 T1 

87 Flinta Flinta Slagen flinta 45 90 T4 Norra delen 

88 Flinta Flinta Eventuellt slagen 

med sten 

4 3 T4 Norra delen 

89 Flinta Flinta Slagen flinta 2 5 T4 Norra delen 

90 Flinta Flinta Slagen flinta 49 75 T4 

91 Flinta Flinta Bipolära avslag, 

bipolär kärna 

8 28 T4 

92 Flinta Flinta 8 87 T2 Norra delen 

93 Flinta Flinta 21 45 T3 Västra delen 

94 Flinta Flinta Bearbetad flinta 12 17 T3 Västra delen VS 

95 Flinta Flinta 49 22 T3 Norra delen Nedre del VS 

96 Flinta Flinta Annorlunda flinta 2 5 T3 Norra delen Nedre del VS 

97 Flinta Flinta Mjuk teknik, 

"läppe" 

1 2 S om T2 6820 

98 Flinta Flinta 1 5 S om T2 6820 



fragm. 

Fragm. 

grad 


mst. 


100 Flinta Flinta Gångjärnsspår, 

plattform, slagen 

ovan sten 

2 6 T4 Södra delen 


102 Flinta Flinta Slagen flinta 4 1 T4 

103 Flinta Flinta Plattformsavslag 12 140 T1 



106 Flinta Flinta "Sökflinta" 7 114 T2 Södra delen 

107 Flinta Flinta slagen mot städ 11 227 T2 Södra delen 

108 Flinta Flinta slagen flinta 6 3 T4 Norra delen 

109 Flinta Flinta Plattformsavslag 1 2 T2 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0,20-0,30 

110 Flinta Flinta Kinnekulleflinta 1 15 T1 

111 Flinta Flinta 22 111 T3 Profil 0-0,10 


1-2 m (ruta 2) 

0-0,10 

113 Flinta Flinta 22 219 T3 


115 Flinta Flinta 26 455 T1 Norra delen 


117 Flinta Flinta 23 141 T3 Profil 0,10-0,20 

118 Flinta Flinta 53 262 T3 Norra delen Nedre del VS 

119 Flinta Flinta 2 800 T3 Södra delen Botten VS 



3-4 m 

0,30-0,40 



124 Flinta Flinta 36 148 T3 


0-1 m (ruta 1) 

0,30-0,40 


127 Flinta Flinta 22 1338 T3 Norra delen Nedre delen VS 

128 Flinta Flinta 92 495 T3 Västra delen 





133 Flinta Flinta 32 888 T4 Norra delen VS 


135 Flinta Flinta 23 45 T3 Västra delen VS 

136 Flinta Flinta 27 350 T1 Norra delen 


138 Flinta Flinta 75 545 T3 HB 





fragm. 

Fragm. 

grad 


mst. 

141 Flinta Flinta 3 200 8509 5651 

142 Flinta Flinta 42 535 T3 

143 Flinta Flinta 7 2540 T3 Västra delen VS 


145 Flinta Flinta Avvikande flinta 4 115 T1 Södra delen 




0-1 m (ruta 1) 

0,20-0,30 



151 Flinta Flinta 3 518 T3 Södra delen Botten VS 


1-2 m (ruta 2) 

0,40-0,50 

153 Flinta Flinta 17 88 T1 Norra delen VS 

154 Flinta Flinta Plattformsavslag 5 5 T17 5649 

155 Flinta Flinta "Tapp" slagen 

med mindre sten 

4 300 T17 5649 


157 Flinta Flinta 350 1935 T3 Västra delen VS 

158 Oidentifierat Verktyg Järn 1 1 F 7 T4 Södra delen 

159 Kärl Rödgods Glasyrspår 5 2 T2 Västra delen, profil 

0-1 m (ruta 1) 

0,10-0,20 

160 Flinta Flinta Eldslagningsflinta? 1 6 T3 Västra delen VS 

161 Ben Brända Ben 6 1 T1 Västra delen, profil 

1-2 m (ruta 2) 

0-0,10 

162 Ben Brända Ben 7 1 T3 

163 Ben Brända Ben 3 1 T3 0,40-0,50 

164 Ben Brända Ben 17 1 T3 Norra delen Nedre del 

165 Ben Brända Ben 2 1 T3 Profil 0-1 m 0,10-0,20 

166 Ben Brända Ben 25 3 T3 Västra delen 

167 Ben Brända Ben 11 1 T3 Profil 0,10-0,20 

168 Ben Brända Ben 14 2 T3 Västra delen VS 

169 Ben Brända Ben 20 2 T4 Norra delen 

170 Ben Brända Ben 12 2 T4 Södra delen 

171 Ben Brända Ben 1 1 T4 Profil Botten 

172 Ben Brända Ben 1 1 T4 

173 Ben Obränd 

a 

174 Ben Obränd 

a 

Ben 6 5 T8 7419 

Ben 2 1 T8 7791 


Bilaga 4. Preliminär bestämning av mynt 

M. Golabiewski Lannby 


Bilaga 5. Vedartsbestämningar 

Ulf Strucke 

Analysprotokoll 

Landskap: Bohuslän Socken: Öckerö 

Fastighet: Söö RAÄ nr: 52 

Kategori: Tomtningar Medeltid fram till nyare tid. 

Analyserna av träkolet utfördes med mikroskop vid 200 respektive 500 X förstoring. De analyserade fragmenten 

bröts isär och studerades i tvär-, radial- och tangentialsnitt. Underlag för bestämning utgjordes av 

referenssamling samt nedan angiven referenslitteratur. 

Totalt analyserades 135 fragment med en sammanlagd vikt av 13,3 gram. Artspridningen var oväntat hög. 

Förklaringen kan vara att man i hög grad eldat drivved. Det kan också förklara att det i analysen förekommer 

arter som man inte direkt förväntar sig i skärgårdsmiljön. 

50 

45 

40 

35 

Antal fragment 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Tall 

Salix sp 

Rosa sp 

Pomoideae 

Lönn 

Idegran 

Hassel 

En 

Ek 

Bok 

Björk 

Bark 

Avenbok 

Ask 

Alm 

En större andel av träkolet kommer från avenbok. Idag har den en sydligare utbredning och förekommer från 

7 

6 

5 

Förekomst i antal prov 

4 

3 

2 

1 

0 

Tall 

Salix sp 

Rosa sp 

Pomoideae 

Lönn 

Idegran 

Hassel 

En 

Ek 

Bok 

Björk 

Bark 

Avenbok 

Ask 

Alm 

södra Halland genom Skåne, Blekingen upp mot Öland. Bok hassel och lönn var också väl representerade arter. 

Avenboken påträffades dessutom i flera av proverna. I en lika stor andel av proverna noterades ek. Detta trots att 

antalet fragment var förhållandevis litet. Hassel framkom i fem av de sju proverna. 


Referenser: 

Greguss, P. 1945. Bestimmung der Mitteleuropäischen Laubhölzer und Sträucher auf 

xylotomischer Grundlage. Naturwissenschaftliche Monografien I. Budapest. 

Hather, J. G. 2000 The Identification of the Northern European Woods. Dorchester 

Mork, E. 1966. Vedanatomi. Oslo. 

Schweingruber, F. H. 1990. Anatomie europäischer Hölzer. Stuttgart. 

Schweingruber, F. H. 1978. Mikroskopische Holzanatomie. Zürich. 


AnalysId: 4414 

Anläggning: 1 Tomtning Provnr: Prov 1 

Vikt: 0,3 Analyserad vikt: 0,3 

Fragment: 3 Analyserat antal: 3 

Art: En Antal: 2 

Material: Träkol 

Kommentar: Ej helt förkolnad. 

Art: Hassel Antal: 1 


Kommentar: Vald för datering 


Anläggning: 2 Tomtning Provnr: Prov 2a 



Art: Björk Antal: 3 


Kommentar: 10 - 20 cm. 

Art: Bok Antal: 1 



Art: Ek Antal: 1 






Art: Bark Antal: 1 

Material: Förkolnad 



Anläggning: 2 Tomtning Provnr: Prob 2b 


Fragment: över 100 Analyserat antal: 10 

Art: Björk Antal: 5 


Kommentar: Provet krossat. V. Hälft. 



Kommentar: Provet krossat. V. Hälft. Vald för datering. 

Art: Salix sp Antal: 3 


Kommentar: Provet krossat. V. Hälft. 






Art: Avenbok Antal: 15 


Kommentar: 





Art: Ask Antal: 1 


Kommentar: 



Kommentar: 



Kommentar: 

Art: Pomoideae Antal: 2 


Kommentar: Troligen hagtorn. 

Art: Rosa sp Antal: 1 


Kommentar: Vald för datering. 



Kommentar: 






Art: Alm Antal: 4 


Kommentar: 

Art: Ask Antal: 4 


Kommentar: 



Kommentar: 



Kommentar: 



Kommentar: 



Kommentar: Vald för datering 

Art: Idegran Antal: 1 


Kommentar: 

Art: Lönn Antal: 10 


Kommentar: 




Vikt: 2,0 Analyserad vikt: 2 




Kommentar: 



Kommentar: 

Art: En Antal: 2 


Kommentar: 



Kommentar: 

Art: Lönn Antal: 2 


Kommentar: 

Art: Pomoideae Antal: 2 


Kommentar: Vald för datering. 

Art: Tall Antal: 3 


Kommentar: 

Art: Bark Antal: 1 

Material: Förkolnad 

Kommentar: 


Bilaga 6. Resultat av 14 C-analys 

Tomasz Goslar 

Report 

on C-14 dating in the Pozna Radiocarbon Laboratory 

Customer: Dr Magnus Stibeus 

Riksantikvarieämbetet 

Uv Ost 

Roxengatan 7 

582 73- Linköping 

Sweden 

Job no.: 527/04 

Pozna , 18-08-2004 

Sample name Lab. no. Age 14C Remark 

Ockero RAA 52 T4 P5 Poz-7072 420 ± 30 BP 

Ockero RAA 52 T3 P4 Poz-7071 610 ± 30 BP ?? 


Ockero RAA 52 T2 P2b Poz-7068 490 ± 30 BP ?? 

Ockero RAA 52 T2 P2a Poz-7067 450 ± 30 BP 



Tolo 173 A26689 PK29653 Poz-7098 1275 ± 30 BP 

Tolo 173 A23532 PK29604 Poz-7097 1310 ± 30 BP 

Tolo 173 A2515 PK29645 Poz-7093 2455 ± 35 BP 

Tolo 173 A18148 PK29634 Poz-7096 1070 ± 30 BP 

Tolo 173 A14002 PK29631 Poz-7095 2865 ± 35 BP 

Tolo 173 A5276 PK29628 Poz-7094 1160 ± 30 BP 

Tolo 173 A27738 PK29655 Poz-7100 2870 ± 30 BP 

Comments: Results of calibration of 14C dates enclosed 

Head of the Laboratory 

Dr. hab. Tomasz Goslar, prof. UAM 

18-08-2004 Job no.: 527/04 Page 1 from 1 


Results of calibration of 14C dates order 527/04. 

Given are intervals of calendar age, where the true ages of the samples encompass with the 

probability of ca. 68% and ca. 95%. The calibration was made with the OxCal software. 

INFORM : References - Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk 

Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] 

Ockero RAA 52 T4 P5 : 420±30BP 

68.2% probability 

1440AD (68.2%) 1479AD 


1420AD (89.9%) 1520AD 

1590AD ( 5.5%) 1620AD 



1300AD (30.1%) 1330AD 

1340AD (26.5%) 1370AD 

1380AD (11.7%) 1400AD 


1290AD (95.4%) 1410AD 



1440AD (67.1%) 1490AD 

1600AD ( 1.1%) 1610AD 


1430AD (81.9%) 1530AD 

1580AD (13.5%) 1630AD 

Ockero RAA 52 T2 P2b : 490±30BP 


1415AD (68.2%) 1439AD 


1400AD (95.4%) 1460AD 

Ockero RAA 52 T2 P2a : 450±30BP 


1426AD (68.2%) 1467AD 


1410AD (95.4%) 1485AD 



1660AD (11.2%) 1690AD 

1730AD (43.2%) 1810AD 

1920AD (13.9%) 1950AD 


1660AD (16.5%) 1710AD 

1720AD (50.8%) 1820AD 

1830AD (10.8%) 1890AD 

1910AD (17.3%) 1960AD 




1410AD (68.2%) 1436AD 


1330AD ( 3.4%) 1350AD 

1390AD (92.0%) 1450AD 

Tolo 173 A26689 PK29653 : 1275±30BP 


690AD (33.7%) 730AD 

735AD (34.5%) 775AD 


660AD (95.4%) 810AD 

Tolo 173 A23532 PK29604 : 1310±30BP 


665AD (49.2%) 720AD 

745AD (19.0%) 765AD 


650AD (95.4%) 780AD 

Tolo 173 A2515 PK29645 : 2455±35BP 


760BC (25.3%) 680BC 

670BC ( 6.3%) 640BC 

590BC ( 1.6%) 580BC 

550BC (20.3%) 480BC 

470BC (14.7%) 410BC 


770BC (41.9%) 610BC 

600BC (53.5%) 400BC 

Tolo 173 A18148 PK29634 : 1070±30BP 


900AD (15.5%) 920AD 

960AD (52.7%) 1020AD 


890AD (22.3%) 930AD 

940AD (73.1%) 1030AD 

Tolo 173 A14002 PK29631 : 2865±35BP 


1130BC (62.2%) 970BC 

960BC ( 6.0%) 940BC 


1190BC ( 1.6%) 1170BC 

1130BC (93.8%) 920BC 

Tolo 173 A5276 PK29628 : 1160±30BP 


780AD ( 5.9%) 800AD 

820AD (36.6%) 900AD 

910AD (25.7%) 960AD 


770AD (95.4%) 980AD 

Tolo 173 A27738 PK29655 : 2870±30BP 


1130BC (68.2%) 970BC 



1190BC ( 1.6%) 1170BC 

1130BC (93.8%) 920BC 


Figurförteckning 

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan som visar platsen för undersökningen 

i Göteborgs skärgård. Skala 1:250 000. ........................................................... 6 

Fig. 2. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 6B 3d, med fornlämning 52 

markerad. Skala 1:10 000. ............................................................................... 8 

Fig. 3. Utsnitt ur Laga skifteskartan från 1896–97 med Söö. ................................ 9 

Fig. 4. Öckeröarna med kända tomtningar markerade. 

Skala 1:100 000. ............................................................................................ 11 

Fig. 5. De viktigaste områdena med tomtningar i Sverige. ................................... 12 

Fig. 6. Västkustens tomtningar. ........................................................................... 12 

Fig. 7. Utsnitt ur Öckerö kommuns primärkarta med 1992 och 1994 

års undersökningsområden markerade (karta från Svedberg 2000, 

s. 9). Skala 1:1000. ......................................................................................... 17 

Fig. 8. Översikt över undersökningsområdet norr om vägen. 

Skala 1:200. ................................................................................................... 18 

Fig. 9. Översikt över undersökningsområdet norr om vägen, samt grävda 

rutor och profilernas lägen genom tomtningarna 2–3. Skala 1:200. ............... 20 

Fig. 10. Plan över tomtning 1, som låg söder om vägen och rakt nedanför 

1992 års undersökningsområde. Skala 1:100. ................................................ 21 

Fig. 11. Profil genom tomtning 1. Skala 1:40. ..................................................... 21 

Fig. 12. Tomtning 1. Tre provrutor grävdes söder om tomtningen. 

Foto: L. Olsson. Från sydost. ......................................................................... 22 

Fig. 13. Plan över tomtning 2. På planen har möjliga väggstenar 

markerats. Skala 1:100. .................................................................................. 23 


Fig. 15. Rensning av tomtning 2. Foto: M. Stibéus. Från väster. .......................... 24 

Fig. 16. Tomtning 2. Foto: L. Olsson. Från norr. ................................................ 24 

Fig. 17. Plan över tomtning 3. De större stenarna har markerats, 

d.v.s. de som uppfattades som ingående i ”väggar”. Skala 1:100. .................. 25 


Fig. 19. Tomtning 3 före röjning. Foto: M. Stibéus. Från norr. ............................ 26 

Fig. 20. Påbörjad undersökning av tomtning 3. Foto: M. Stibéus. 

Från norr. ....................................................................................................... 26 

Fig. 21. Kulturlagret i tomtning 3 delvis borttaget. Foto: M. Stibéus. 

Från norr. ....................................................................................................... 26 

Fig. 22. Plan över tomtning 4. På planen har möjliga väggstenar 

markerats. Skala 1:100. .................................................................................. 27 


Fig. 24. Tomtning 4 undersöks. Foto: M. Stibéus. Från väster. ............................ 27 

Fig. 25. Mynningsskärva i svartgods från tomtning 3. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 28 

Fig. 26. Svartgodsskärva från tomtning 3. Foto: M. Stibéus. ............................... 28 

Fig. 27. Utsidan av rödgodskärl från tomtning 2. Foto: M. Stibéus. .................... 29 

Fig. 28. Del av hank från rödgodskärl från tomtning 2. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 29 


Fig. 29. Insidan av rödgodskärl med spår av blyglasyr från tomtning 2. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 29 

Fig. 30. Brottyta från fot eller fäste till rödgodskärl från tomtning 2. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 29 

Fig. 31. Mynningsbit från kärl i cu-legering. Foto: M. Stibéus. ............................ 29 

Fig. 32. Det halva myntet från tomtning 2. Foto: A. Nilsson............................... 30 

Fig. 33. Myntet från tomtning 4, bägge sidorna. Foto: A. Nilsson. ...................... 30 

Fig. 34. Spikar från tomtning 2. Foto: M. Stibéus. .............................................. 30 

Fig. 35. Hästskosöm påträffad söder om tomtning 2. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 30 

Fig. 36. Ten med fyrsidigt tvärsnitt från tomtning 3. 

Foto: M. Stibéus. ............................................................................................ 30 

Fig. 37. Knivspets från tomtning 2. Foto: M. Stibéus. ......................................... 30 

Fig. 38. Ten. Foto: M. Stibéus.............................................................................. 31 


Fig. 40. Verktyg. Foto: M. Stibéus. ...................................................................... 31 


Fig. 42. Hammare? Foto: M. Stibéus. .................................................................. 31 

Fig. 43. Blybitar. Foto: M. Stibéus. ...................................................................... 32 

Fig. 44. Bryne. Foto: M. Stibéus. ......................................................................... 32 

Fig. 45. Plattformsavslag från tomtning 2. Foto: M. Stibéus. .............................. 33 

Fig. 45. Plattformsavslag från tomtning 4. Foto: M. Stibéus. .............................. 33 

Fig. 47. Diagram över 14 C-dateringar från Söö. ................................................... 34 

Fig. 48. Västkusten under medeltiden. ................................................................. 38 


Tomtningen är en fornlämningstyp som finns i tusental 

längs med de svenska och norska kusterna. 

Tomtningar brukar beskrivas som enklare bostäder 

använda vid säsongsmässigt fiske och jakt av en närboende 

lokalbefolkning. 

Undersökningarna på Söö visade att flera av 

tomtningarna, som upptäcktes i samband med en 

inventering 1992, kan dateras till medeltid. De äldsta 

aktiviteterna kan vara från mitten till slutet av 1200- 

talet, med fortsatt användande under 1300–1400- 

talen. Dateringar av tomtningar till perioden 1200– 

1300-tal är inte tidigare känt i Västsverige. De flesta 

tomtningarna i Västsverige brukar dateras till perioden 

efter 1500-talet. 

Platser med tomtningar kan ha haft differentierade 

funktioner och användare, beroende på regionens 

politiska, ekonomiska och kulturella villkor vid 

skilda tidsavsnitt. 

ISSN 1404-2029

UV VÃ¤st Rapport 2004:35 - RiksantikvarieÃ¤mbetet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?