SiS i Fokus nr 2/08 (pdf 1,79 MB, nytt fÃ¶nster) - Statens ...

SiS 

I FOKUS 

aktuellt om forskning och behandling 

från statens institutionsstyrelse 

nr 2 • 2008 

Samarbete gör 

att skolan fungerar 

>> Behandling med MTFC 

ger bra resultat 

>> Så här vill 

ungdomarna själva 

att en institution 

ska se ut 

Aktuellt om forskning och behandling från Statens institutionsstyrelse

Adress 

SiS i Fokus 

Box 16363, 103 26 Stockholm 

Telefon 

08-453 40 00 

Telefax 


Besöksadress 

Drottninggatan 29 

E-post 

sisifokus@stat-inst.se 

Webbadress 

www.stat-inst.se 

Redaktör 

Birgitta Hedman-Lindgren 


birgitta.hedmanlindgren@stat-inst.se 

Medarbetare i detta nummer 

Diana Reybekiel, Lena Garnold, 

Jessica Rydén, Åsa Bolmstedt, Eva Lie, 

Ulla-Carin Ekblom, Cecilia Mellberg 

Ansvarig utgivare 

Ewa Persson Göransson 

Omslagsbild 

Mikkel Östergaard/Scanpix 

Grafisk form 

Svensk Information 

Tryck 

Intellecta Tryckindustri, Solna 2008 

ISSN 

1654-6040 

Innehåll nr 2/2008 

Fokus på forskning: TEMA MTFC 

Nina har blivit läslus i stället för värsting 3 

Nöjd socialsekreterare tror på strukturen 4 

Forskning visar på bra resultat 7 

missbrukarvård 

Cirkeln sprider viktig kunskap 8 

SiS i Fokus 

Statens institutionsstyrelse, SiS, är 

den statliga myndighet som ansvarar 

för vård av ungdomar på särskilda 

ungdomshem och vuxna missbrukare 

på LVM-hem. 

SiS uppdrag är att vårda med tvång, 

något som kräver stor öppenhet och 

insyn. Just därför ger vi ut SiS i Fokus. 

I den berättar vi om viktig forskning 

och behandling, och om vad som 

händer på våra institutioner. 

reportaget 

På Nereby samarbetar alla kring skolan 10 

ungdomsvård 

MultifunC växer och fungerar 14 

behandling i fokus 

Här är ungas önskeinstitution 16 

nytt om sis 18 

läsvärt 19 

ny forskning 20

fokus på forskning 

tema: MTFC 

Poänglistor, skolkort, utbildade familjehem 

och täta träffar med alla inblandade. 

Multidimensional Treatment 

Foster Care, MTFC, lämnar inget åt 

slumpen. Det syns både i behandlingsmanualer 

och resultat. Forskaren 

Pia Kyhle Westermark följer upp 

unga som behandlats med modellen 

och ser stora förbättringar. Nina på 

Utredningshemmet i Hässleholm har 

lyckats få G i betygen och satsar på 

att bli blir frisör, och socialsekreteraren 

Therese Aspegren är nöjd med 

sina placeringar. 

Foto: Johan Bergmark/TIOFOTO 

MTFC har gett Nina 

godkänt i alla ämnen 

Utredningshemmet i Hässleholm har arbetat med förstärkta 

familjehem i sex år. Stark struktur och täta nät kring 

ungdomarna har visat sig fungera. 

– Vi fick flera förslag av socialen på hur Nina och vi skulle 

få hjälp, men det var först när jag fick höra om MTFC som 

jag kände att det var något för oss. Det handlade ju inte 

bara om henne utan om att involvera hela familjen. Alla 

ungdomar borde få den här chansen. 

Linda har precis haft familjesamtal på Utredningshemmet 

i Hässleholm tillsammans med sin dotter. Sextonåriga 

Nina har kommit dit från familjehemmet där hon 

är placerad, och Linda har rest från hemmet i en större 

skånsk stad. 

Tidigare under dagen har Nina haft samtal med sin 

ungdomsbehandlare och senare i veckan väntar en träff 

med färdighetstränaren. 

Familjehemsmamman har precis hunnit lämna Utredningshemmet. 

Hon var inne för sitt veckomöte och träffade 

såväl sin samordnare som andra familjehemsföräldrar. 

Många möten och täta kontakter. Den här dagen kan ge 

en ganska bra och sammanfattande bild av MTFC, Multidimensional 

Treatment Foster Care. En evidensbaserad 

behandlingsmetod som funnits på Utredningshemmet i 

Hässleholm i sex år, och som ungdomshemmet är första 

svenska institution att bli certifierad användare av. 

MTFC är en metod som fungerar. 

Det går att säga redan nu. Den uppföljande forskningen 

är visserligen inte klar, men i en ny SiS-rapport talas om 

få sammanbrott i behandlingen för MTFC. Av de första 

tjugo ärendena i Sverige, sjutton från Familjeforum AB i 

Lund, och tre från Utredningshemmet, har bara två slutat 

med sammanbrott. Det är betydligt bättre resultat än vad 

behandlingshem och vanliga familjehem kan visa upp. 

(Läs mer om uppföljande forskning på sidan 7.) 

Fast det som överraskat mest i positiv bemärkelse är ›› 



tema: MTFC 

”Med MTFC fanns 

det inga kryphål” 

Foto: Eva Lie 

MTFC-team på väg. Psykologerna Måns Ahlner, Lotta Höjman och Maria 

Lind turas om att ha de olika rollerna i arbetet med ungdomarna. Perspektiven 

skiftar, men den starka strukturen finns där hela tiden. 

– Jag tycker att det fungerade jättebra. 

Med poänglistorna blev allt väldigt 

fyrkantigt och det fanns inga kryphål. 

Flickorna fann sig i det, säger Therese 

Aspegren. Hon är socialsekreterare i 

Ängelholm, men jobbade tidigare i Kristianstad. 

Där var hon handläggare för 

två flickor som genomgick MTFC-programmet 

på Utredningshemmet i Hässleholm. 

Den ena flyttade sedan hem och 

fick eftervård av institutionen och hon 

har hittills klarat sig bra. Den andra flickan 

flyttade till ett vanligt familjehem och 

det har gått bra för henne också. 

Therese Aspegren ser flera fördelar 

med MTFC jämfört med institutionsplaceringar. 

– Ungdomarna lever i samhället och 

får bo hemma hos en fungerande familj 

där det inte finns andra ungdomar med 

problem. Med den här modellen blir 

dessutom de biologiska föräldrarna mer 

delaktiga än annars. Ibland vid placeringar 

kan de känna sig lämnade utanför, 

men med MTFC kände de att det här var 

ett jobb man gjorde tillsammans. 


›› 

skolan. Så gott som alla ungdomar som behandlats med 

MTFC på Utredningshemmet i Hässleholm har kommit 

dit med en trasig skolgång och stora kunskapsluckor. Hittills 

har samtliga haft i stort sett full närvaro i skolan under 

placeringen. De har följt med i undervisningen och 

gjort stora framsteg. 

Precis som Nina. 

I hennes gamla betyg stod det IG i alla ämnen. Nu står 

det G i stället. 

– Det har gått bra, konstaterar hon. Förut hade folk alltid 

förväntningar på att jag skulle vara den värsta. Det var 

svårt att bryta det. 

Vad har de för förväntningar nu då? 

– Att jag är en läslus, säger Nina och ler. 

Lotta Höjman är psykolog och projektansvarig för 

MTFC på Utredningshemmet i Hässleholm. Hon var varit 

med om att implementera modellen, ingår i MTFC-teamet 

på institutionen och är glad och förvånad över Ninas 

och andras skolframgångar. 

– Hur kan det vara sådan skillnad? De går till skolan, 

de hämtar in, det är helt otroligt. Vi har ju inget tvång 

och ingen som följer dem dit. Men det är väl vår dagliga 

kontakt med skolan, stödet och feedbacken och all positiv 

uppmuntran. Ungdomarna har ett helt koppel med vuxna 

som tror på dem och förstärker det de kan, säger hon. 

Just uppslutningen av goda krafter kan sägas vara 

typisk för MTFC. Modellen skulle passa många av de 

ungdomar som utreds i Hässleholm, men eftersom Ut 

 


och göra läxorna till att rätta sig efter tillsägelser och hålla 

överenskommelser poängsätts. 

Foto: Eva Lie 

Viktiga samtal. Nina (i förgrunden) träffar sin ungdomsbehandlare 

Måns Ahlner varje vecka. Han är hennes ombud i 

teamet och hennes röst i behandlingen. 

›› Förut hade folk alltid förväntningar 

på att jag skulle vara den värsta. Det var 

svårt att bryta det. 

redningshemmet ingår i en randomiserad studie avgör 

slumpen vilka som i stället får traditionell behandling. 

För de ungdomar som blir aktuella för MTFC väntar 

ett år i tre steg, med utbildade familjehemsföräldrar och 

mycket struktur. 

Både i familjehemmet och på permissioner hemma hos 

föräldrarna regleras livet hårt av poänglistor som utformas 

efter de problem den placerade pojken eller flickan 

har. Allt från att gå upp ur sängen, klara morgonrutinerna 

I modellens första steg är friheten rejält begränsad. Det 

finns ingen egen tid med kamrater och ungdomarna får 

bara vistas i skolan eller i familjehemmet. Permissioner 

existerar inte och inga telefonsamtal, förutom till föräldrarna, 

tillåts. Den här perioden är kort, bara några veckor, 

och syftet är att ungdomarna ska landa hos familjehemsföräldrarna, 

lära sig poänglistan och rutinerna och komma 

in i programmet. 

Steg två är längre, ofta runt fyra månader, och här har 

ungdomarna större möjlighet att påverka. Hempermissioner 

sker i regel varannan helg, det går att träffa kompisar 

utan att vuxna är med (om det handlar om godkända 

vänner), med skolan hålls fortfarande daglig kontakt, och 

kraven på poänglistan blir tuffare. Den används även 

hemma, under permissionerna, och vid för få poäng halkar 

ungdomarna ner igen till första steget. Kontrollen är 

alltså fortsatt hög, även om pojkarna och flickorna behandlas 

i helt öppna former, bor i vanliga hem och går i 

vanliga skolor. 

Under steg tre är målet att de förändringar som uppnåtts 

under steg två ska generaliseras till att även fungera 

på hemmaplan. Nu är tanken att färdigheter ska tränas 

i naturliga sammanhang. Helger och lov tillbringas, om 

möjligt, hemma hos föräldrarna och den ”egna tiden” utsträcks 

allt mer. Fortfarande gäller att poänglistans områden 

ska skötas. Systematiska felbeteenden kan resultera i 

några dagars nedflyttning till steg ett. Sedan följer ett nytt 

försök på steg tre. Tredje stegets längd kan variera mellan 

tre och sju månader. 

Efter de tre behandlingsstegen i MTFC-programmet flyttar 

ungdomarna hem. Då behövs fortsatt stöd, och den 

generella rekommendationen är eftervård i Utredningshemmets 

regi i minst tre månader. I de flesta fall följer socialtjänsten 

det rådet, men ibland vill kommunerna själva 

ta över stödet till familjen. 

Om strukturen är en av grundstenarna i MTFC är teamet 

runt ungdomarna, familjehemmen och föräldrarna 

en annan. 

Samordnaren har en central roll i programmet. Han/ 

hon utformar poänglistorna, fattar alla beslut, håller i 

teamträffarna, där information och riktlinjer utbyts, och 

sköter kontakten med skola och socialtjänst. Samordnaren 

handleder dessutom familjehemmet en gång i veckan 

och ansvarar för den jourverksamhet som erbjuds både 

familjehemsföräldrar och biologiska föräldrar dygnet 

runt. 

›› 



tema: MTFC 

Foto: Eva Lie 

Leder arbetet. 

Lotta Höjman 

är projektledare 

för MTFC på Utredningshemmet. 

– Jag skulle verkligen 

bli förvånad 

om vi inte har 

bättre resultat 

än traditionell 

behandling, säger 

hon. 

›› Familjebehandlaren är den biologiska familjens ombud 

i programmet. Familjesamtal äger rum varje vecka. Ibland 

deltar bara föräldrarna, ibland finns även ungdomarna 

med. Mycket handlar om att finna fungerande strategier 

kring gränssättning och att hitta sätt att lösa konflikter, 

uppmuntra och stödja. 

Ungdomsbehandlaren träffar ”sin” ungdom en gång i 

veckan. Samtalen ska hjälpa ungdomarna att klara programmet 

så bra som möjligt. De ska leda till att de lär sig 

färdigheter som hjälper dem att lösa problem och gör att 

de kan skapa relationer till andra. Ungdomsbehandlaren 

företräder ungdomen och är hans/hennes röst i behandlingen. 

Färdighetstränaren har som uppgift att träna olika situationer 

i vardagen. I rollen ingår bland annat att hjälpa 

ungdomarna att komma igång med fritidsaktiviteter, att 

fungera som en ventil att göra roliga saker med och att 

hjälpa till att hantera miljöer på hemmaplan. 

En särskilt viktig funktion i MTFC har naturligtvis familjehemmen. 

Det är i dem alla rutiner och beteendeförändringar 

ska nötas in. Familjehemmen utbildas i MTFCprogrammet, 

och en av föräldrarna måste ha placeringen 

som heltidsarbete. Förutom handledning varje vecka deltar 

familjehemsföräldrarna i utbildningsträffar varje månad. 

Där kan ämnen som social inlärningsteori, utvecklingspsykologi 

och arbete med barn med speciella behov 

fungera som teman. För familjehemmen ska fokus ligga 

på att uppmuntra, belöna och lyfta fram positiva beteenden. 

De ska fungera som en modell för hur en ”vanlig” 

familj fungerar. På ett naturligt sätt lär sig ungdomarna 

hur man umgås med och relaterar till andra människor. 

För Nina har det fungerat. 

– Jag har kommit in i en rutin och vet hur en vardag 

Foto: Eva Lie 

fungerar. Jag flyr inte från mina problem utan tar tag i 

dem i stället, säger hon och berättar att det är dags att 

flytta hem i sommar. Hem till mamma. Kompisarna från 

högstadiet, de som hon strulade runt med, de har hon 

växt ifrån. Nu gäller det att umgås med mellanstadiekompisarna 

i stället, de som vet vem hon egentligen är. 

– Jag har sökt in på frisörlinjen på gymnasiet. Det är 

rätt höga betyg, så jag har sökt in med hjälp av min samordnare. 

Hon har skrivit brev till dem. Hoppas jag kommer 

in. 

Mamma Linda tycker att hon fått en nystart med Nina. 

Hon har lärt sig att lyssna, att backa ibland och att välja 

sina strider, och hon tänker ha familjesamtalen i bakhuvudet 

när det hettar till igen hemma och det verkliga arbetet 

börjar. Genom MTFC har hon fått hjälp av en mängd vuxna, 

och sluppit känna sig så ensam med föräldraansvaret. 

Nu följer fortsatta samtal i kommunens regi. 

– Det känns skönt att få hem Nina igen. Hon är en klok 

och smart tjej. Jag vet hennes kapacitet och förmåga att ta 

sig fram, och hade det gått åt fel håll så… Det här är väl 

investerade pengar. 

Stig Bengtsson har mångårig vana från arbete som institutionschef 

inom SiS, men ingår nu i MTFC-teamet på 

Utredningshemmet i Hässleholm. Han berättar att två inslag 

i programmet är särskilt svåra att lyckas med på en 

institution. 

– Barnets socialisering är det första. Detta att gå i vanlig 

skola och ha fritidsaktiviteter tillsammans med vanliga 

ungdomar. Det är tji att få det att fungera på en institution. 

Där har ungdomarna visserligen en gemenskap 

som inte är dålig, men den här utvecklingen uppnår de 

inte. Det andra handlar om familjen. Om föräldrars och 

syskons möjlighet att växa och ta ansvar. 

Å andra sidan finns det svårigheter också, förklarar 

Stig Bengtsson. När något allvarligt händer är MTFC mer 

tandlöst än en institution. Det är svårare att få till en snabb 

intervention som stoppar ett negativt beteende. 

Bred erfarenhet. Stig 

Bengtsson arbetade tidigare 

som institutionschef på ett 

av SiS ungdomshem. Nu ingår 

han i Utredningshemmets 

MTFC-team. Han ser många 

fördelar med modellen. Inte 

minst för de ungas familjer. 

 


Foto: Eva Lie 

Verklig veteran. För 

tillfället har Carina Larsson 

sin sjätte MTFC-placering. 

Hon arbetar som 

förstärkt familjehemsförälder 

och kan inte 

tänka sig att ”hennes” 

ungdomar skulle ha mått 

bättre av institutionsvård. 

– Hos oss får de leva i en 

vanlig familj och se hur 

vi fungerar tillsammans, 

säger hon. 

I dag har 20 ungdomar genomgått MTFC-programmet 

på Utredningshemmet. Personalomsättning och inledande 

svårigheter att rekrytera familjehem, liksom tappet 

till den randomiserade studien, har gjort att takten varit 

långsammare än planerat. Nu är fem ungdomar igång 

parallellt, och MTFC-teamet skiftar roller så att de har 

olika funktioner i olika ärenden. 

Lotta Höjman får frågan hur det känns i magen när 

hon tänker på de 20 ungdomar som hittills fått hjälp av 

modellen. 

– Jag tror att de har kommit en bit, men jag är tveksam 

till att det räcker ända hem med allihop. Fast jag skulle 

verkligen bli förvånad om vi inte har bättre resultat än 

traditionell behandling. Då förstår jag inte vad man ska 

göra. Utvecklingen är så otroligt positiv under programmet. 

Ungdomarna har väldigt mycket krav på sig, och 

väldigt mycket frihet, och de klarar det! 

Nina tror också på MTFC. Hon är inte klar, men hon 

kan stå på egna ben nu, förklarar hon. I början var det 

skönt med alla vuxna runt omkring, i dag känns det lite 

jobbigt. Hon kan det här nu. 

– Modellen är bra för mig. Men jag tror man måste ha 

viljan. 


Linda och Nina har i verkligheten andra namn. 

›› Beställ eller ladda ner rapporten MTFC – ett evidensbaserat 

manualstyrt behandlingsprogram på www.stat-inst.se 

Forskning visar på bra resultat 

Den första svenska uppföljningsstudien 

av MTFC pågår. Hittills pekar 

allt på att modellen förbättrar ungas 

beteende mer än annan behandling. 

Pia Kyhle Westermark är forskare på 

Institutet för utveckling av metoder i 

socialt arbete, IMS, och arbetar med 

en uppföljande studie om MTFC. 

Med hjälp av olika mätinstrument 

och halvstrukturerade intervjuer undersöker 

hon ungdomarnas psykosociala 

problematik och skolsituation 

vid tre tillfällen. När behandlingen 

inleds, ett år senare och ett år efter 

det att programmet har avslutats. 

Såväl ungdomarna själva som socialsekreterare, 

föräldrar, behandlingspersonal, 

familjehem och lärare får 

ge sin bild av läget. 

Samtliga ungdomar från Utredningshemmet 

kommer att följas upp, 

men än så länge har för få hunnit avsluta 

programmet för att det ska gå 

att redovisa någon uppföljning. Först 

till hösten kommer resultat att kunna 

presenteras. Däremot pågår redan nu 

en studie om tjugo ungdomar från 

Familjeforum i Lund som länge arbetat 

med MTFC. 

Enligt Pia Kyhle Westermark verkar 

MTFC fungera bra. När ungdomarna 

som genomgått programmet jämförs 

med unga som fått annan traditionell 

behandling märks klara skillnader. 

– Både ungdomarna själva och 

föräldrarna uppfattar att ungdomarnas 

beteende har förbättrats. De mår 

bättre. Förbättringen som vi sett efter 

att programmet har avslutats har hållit 

i sig bra även ett år senare. Jag vill 

verkligen betona att det här är den 

första MTFC-studie som görs i Sverige, 

men resultatet verkar positivt. 

Fast det krävs fler studier för att kunna 

säga mer än att det ser lovande ut. 

Pia Kyhle Westermark berättar att 

en majoritet av de ungdomar som 

behandlats med MTFC har minskat 

sin symptommängd med minst 30 

procent. I den andra gruppen är den 

siffran inte alls lika hög. Även hos de 

unga som fått traditionell behandling, 

i vanliga familjehem, i öppenvård 

eller på institution, minskade 

mängden symtom, men inte alls i 

samma utsträckning. Och skillnaden 

beror inte på slumpen, säger hon. 

– Vi har fått höga signifikanta värden 

för att vara en så liten grupp. 

Skillnaderna finns där definitivt. Sedan 

får vi hoppas att det gäller även 

för MTFC i Hässleholm. 



missbrukarVÅRD 

Cirkeln – en bra väg 

till gemensam kunskap 

En studiecirkel kan fokusera på empati, och ge en samstämmig syn på behandling och bemötande. 

Som cirkeln på LVM-hemmet Runnagården, som Allen Petrovic redan ansvarat för i flera 

år. En studiecirkel kan även ha som mål att göra ny forskning mer lättillgänglig. Nu finns handledningar 

som ger tips på hur de kan användas. Socialsekreterare Fredrik Hjulström har provat på. 

Runnagårdens cirkel 

ger alla samma bas 

I flera år har LVM-hemmet satsat på en studiecirkel om 

behandling och bemötande. Såväl ”tysta kunskaper” som 

evidensbaserade metoder diskuteras. 

– Vi ville ha ett forum för diskussioner om behandling. 

Inte utifrån att någon kommer och berättar för oss hur vi 

ska jobba, utan med utgångspunkt från våra egna åsikter 

och uppfattningar. Vi behöver också ha en möjlighet att ta 

in nya kunskaper och presentera dem på ett sätt som gör 

att alla kan reflektera. 

Allen Petrovic är alkohol- och drogterapeut och kognitiv 

terapeut på LVM-hemmet Runnagården i Örebro. Han 

är ansvarig för den studiecirkel i behandling och bemötande, 

med underrubriken ”Att utvecklas genom samarbete, 

självkännedom och empati”, som funnits på institutionen i 

fyra år. Cirkeln vänder sig till alla yrkeskategorier som har 

samtalskontakt med klienter, och har som mål att ge personalen 

en gemensam bas att stå på. Finns det en samstämmighet 

om vad respektfullt bemötande, ödmjukhet och 

empatiskt förhållningssätt egentligen är blir behandlarna 

säkrare i sitt arbete, anser Allen Petrovic. Dessutom är det 

viktigt att ta till vara, och prata om, de ”tysta kunskaperna” 

förklarar han. De som han definierar som ”färdigheter, 

erfarenheter, begrepp och kunskaper som inte är uttalade, 

men utgör en fundamental del av behandlingen”. 

Kollegor som går en cirkel ihop får en gemensam kunskapsbas. 

Vare sig det handlar om bemötande och empati inom 

missbrukarvården, eller om institutionsbehandling och preventionsprogram 

för barn och unga. 

– De är den del av arbetet som vi ofta ser som självklar, 

som att jobba empatiskt och visa respekt. Men hur man 

gör det har många egentligen ganska olika uppfattningar 

Illustration: Diana Reybekiel 

 


Foto: Ulla-Carin Ekblom 

om. Ta behandlingsallians som exempel. Hur når man en 

sådan? Vi ställer de här frågorna i cirkeln och så får deltagarna 

reflektera över vad de själva tycker och dessutom 

höra hur arbetskamraterna tänker. 

Runnagårdens studiecirkel består av elva träffar som 

alla är oberoende av varandra. Det går att hoppa in när 

som helst i cirkeln som pågår löpande varannan vecka 

året runt, och som består av både diskussioner och praktiska 

övningar. ”Tysta kunskaper” och ämnen som tillit, 

omvårdnad, empati och samspel, utgör en viktig grund, 

men studiecirkeln innehåller även inslag om kognitiva 

behandlingsmodeller, grupppsykologi, 

Återfallsprevention, 

Motiverande samtal (MI) och 

12-stegsbehandling. 

Arbetsgruppen bakom studiecirkeln 

består av en utredningssekreterare, 

två behandlingsassistenter 

och två 

terapeuter, och Allen Petrovic 

ser en stor fördel med att det 

är vardagen på Runnagården 

som diskuteras. Intresset för att 

Allen Petrovic 

prata om exempelvis praktisk 

tillämpning av olika evidensbaserade 

metoder växer när samtalen utgår från den egna 

verkligheten. Dessutom gör diskussioner om olika svårigheter 

att tryggheten ökar i gruppen. 

– I träff nio talar vi om hinder i behandlingen. Då får var 

och en berätta om egna hinder och om problem man mött 

på avdelningen. Det blir diskussioner i grupp och ingen 

predikar för någon annan. Människor får aha-upplevelser 

när de lyssnar till sina arbetskamrater. Vi märker att det 

leder till att man blir friare och säkrare i sin arbetsroll. 

Flera andra SiS-institutioner har visat intresse för Runnagårdens 

studiecirkel i behandling och bemötande. Ett 

externt behandlingshem har redan köpt konceptet, och 

har fått arbetsmaterial med cirkelpärm, handledning och 

kursledarens material med diskussionsfrågor och målsättning 

med varje träff. Allen Petrovic tror att många missbruksbehandlare 

skulle ha nytta av Runnagårdens cirkel. 

Förutsatt att det finns vilja inom den egna organisationen 

att avsätta den tid som krävs. 

– Oavsett behandlingsmodell måste det finnas en bas 

som alla är överens om. För oss har studiecirkeln fungerat 

väldigt bra som form att hitta den basen. Feedbacken har 

varit enbart positiv. 


”I dag är vi mer noga 

med vem vi ska placera” 

Fredrik Hjulström tog initiativ till en cirkel om ungdomar 

på institution. Han fick med sig både kollegorna och chefen. 

De senaste åren har det kommit flera forskningsöversikter 

om ungdomsvård. Förhoppningen är att personal inom 

socialtjänsten ska arbeta utifrån metoder som forskarna 

vet fungerar. För att göra det lättare att ta till sig kunskapen 

har Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, 

IMS, tagit fram handledningar som går att använda 

i studiecirklar. 

– Vi vet att många praktiker inte prioriterar att läsa. 

Dessutom kan det vara tungt att ta sig igenom så här 

mycket resultat på egen hand om man inte är van vid det, 

säger Knut Sundell, chef för IMS. 

Fredrik Hjulström är socialsekreterare i Hägersten- 

Liljeholmens stadsdelsförvaltning i Stockholm och placerar 

barn och ungdomar. Han tog initiativ till en studiecirkel 

kring Tore Andreassens forskningsöversikt om 

behandling av ungdomar på institution. Både chefen 

och kollegorna deltog. De följde handledningens läsanvisningar 

och förslag till diskussioner. Totalt blev det tio 

träffar, två heldagar och resten halvdagar. 

– Jag lärde mig en hel del. En sak som vi diskuterade 

mycket var smittoeffekter och att det är en väldigt liten 

grupp ungdomar som behöver placeras på institution. 

Det har påverkat oss. I dag är vi mer noga vem vi ska 

placera och var, säger Fredrik Hjulström. 

Eva Lif Redestam, utbildningsledare på SiS, tror att 

studiecirklar kan passa även SiS personal. 

– Nu när det finns nya rön är vi skyldiga ungdomarna 

att vara uppdaterade. Jag ser studiehandledningarna som 

ett bra initiativ för att klara av det. 

Åsa Bolmstedt 

Till följande översikter finns det studiehandledningar: 

• Tore Andreassen: Institutionsbehandling av ungdomar. 

Vad säger forskningen? 

• Lagerberg och Sundelin: Risk och prognos i socialt 

arbete med barn. 

• Ferrer-Wreder, Stattin m.fl : Framgångsrika preventionsprogram 

för barn och unga. En forskningsöversikt. 

• Andershed och Andershed: Normbrytande beteende i 

barndomen. Vad säger forskningen? 

›› Ladda ner eller beställ studiehandledningarna 

på www.stat-inst.se 


REPORTAGET skola 

Status och samverkan gör 

Foto: Lena Garnold 


Lyssnar entusiastiskt. När pojkarna på Gläntan uppträder med egna låtar är det få 

i publiken som kan hålla händerna stilla. Här är det läraren Fredrik Olsson och skolans 

chef Johan Svensson som njuter. 

Läsning ger belöning. I lästabellen noterar 

varje elev hur mycket han har läst. När 

alla elever uppnått en viss mängd väntar 

exempelvis biobesök eller utflykter. 

På Nereby skolhem finns inga omöjliga elever. Bara en speciell 

pedagogik och respekt för allas olikhet. SiS i Fokus har 

besökt avdelningen Gläntan, där behandlingspersonal, familj 

och skola har en samverkan som ger hoppfulla resultat. 

”See me, here I am”, sjunger femtonåriga Markus så att 

luften vibrerar i kvällssolen. Tunga rytmer pumpas ut 

genom högtalarna och får publiken på gräsmattan att 

klappa med. Runt omkring känns doften av nygrillat, och 

där i vimlet sitter någon som är lite extra stolt – Markus 

mamma Anette. Inte bara för uppträdandet, utan även för 

Markus slutbetyg från nian som han fick reda på idag. 

– Det är fantastiskt att en kille som tidigare haft det så 

tufft i skolan, nu går ut högstadiet med godkänt eller väl 

godkänt i alla ämnen, säger hon. Visst handlar det om att 

Nereby har en liten skola med goda resurser, men också 

om lärarnas attityd och förmåga att väcka intresse. 

Anette är inte den enda stolta föräldern på plats. Det är 

”familjekväll” på Gläntan, ett evenemang då anhöriga, 

ungdomar och personal träffas för en gemensam festlighet 

och äter middag tillsammans. Eftersom familjekvällen 

arrangeras i slutet av varje termin, passar dessutom skolan 

på att ordna utvecklingssamtal. 

– Elevansvaret betonas starkt i vår undervisning och 

det är därför eleverna själva som håller i samtalen, berättar 

Fredrik Olsson, en av två lärare för de åtta pojkar som 

just nu bor på Gläntan. Eleverna tar mycket aktiv del i 

planeringen av sin skolgång och vad de vill satsa på, förklarar 

han. 

Att ge ansvar är bara en av flera metoder som lärarna använder 

för att motivera eleverna att ta igen förlorade kunskaper. 

Stor möda läggs på att anpassa undervisningen 

till varje individs förutsättningar och intressen, och på att 

inte ge upp om en elev är negativ i början. Det behövs, 

eftersom majoriteten av pojkarna som placeras på Gläntan 

har misslyckats i skolan. Många har skolkat, blivit 

mobbade eller haft svårt att hänga med på grund av olika 

funktionshinder. Så var det för Markus, som åren innan 

han kom till Nereby knappt gick till skolan över huvud 

taget. 

10 Aktuellt om forskning och behandling från Statens institutionsstyrelse

att skolan fungerar 


En god relation. Gläntans avdelningsföreståndare Linda Gyså och Markus mamma Anette har utvecklat ett nära samarbete under de 

år som Anettes son har varit inskriven på Nereby. Det är behandlingspersonalen på Gläntan som sedan femton år tillbaka arrangerar 

familjekvällarna. 

– Jag hade det jobbigt redan från första klass, berättar 

han. Nu vet jag att jag har ADHD och jag har fått stöd och 

medicin som gör att jag kan koncentrera mig, men i skolan 

hemma fick jag ingen hjälp som fungerade. 

Istället eskalerade Markus problem, och när han blev 

våldsam och gick med i ett nazistgäng blev situationen 

ohållbar. Idag känns den perioden långt borta. Det är ett 

uppsluppet gäng som kliver ut från klassrummet efter 

Markus utvecklingssamtal – mamma, styvpappa, lillasyster, 

lillebror, mormor och morfar. Under de två år som 

Markus varit på Nereby har inte bara skolgången, utan 

också relationen till familjen reparerats. 

– Nu känner jag mig hoppfull och nyfiken inför framtiden, 

säger mamma Anette, och fångar även sin sons känslor. 

›› Nu känner jag mig hoppfull 

och nyfiken inför framtiden. 

– Jag tror att det kommer att gå bra i gymnasiet utanför 

institutionen, säger Markus. Lärarna på Nereby ställer 

inte lägre krav än i den vanliga skolan, tvärtom. De är 

stränga med vad man måste klara av för att få olika betyg, 

men det är bra. Det är rättvist och gör att man presterar 

sitt bästa. 

Att Nereby har en väl fungerande skolverksamhet beror 

inte bara på ett lyckat möte mellan lärare och elever i 

vardagen. Skolans status på institutionen och samarbetet 

med andra funktioner på ungdomshemmet har också stor 

›› 

Aktuellt om forskning och behandling från Statens institutionsstyrelse 11

REPORTAGET skola 

›› 

betydelse, anser Johan Svensson, pedagogisk ledare på 

Nereby. 

– Hos oss finns det ett nära samarbete mellan skola och 

behandling, säger han. Varje avdelning har en egen skola, 

där lärarna har två avstämningar dagligen med behandlingspersonalen. 

Lärarna deltar alltid vid behandlingskonferenser 

och avdelningsmöten, och kompetensutveckling 

sker gemensamt för lärare och behandlingspersonal. 

Institutionschef Said Niklund tror att verksamheten 

utvecklas bäst när skola och behandling ses som två likvärdiga 

inslag i den helhetsinsats som ska hjälpa ungdomarna. 

Till skillnad från många andra ungdomshem är 

skolan på Nereby en egen resultatenhet, och den pedagogiska 

ledaren har eget budget- och personalansvar. 

– Om man vill att skolverksamheten ska utvecklas och 

målen uppnås måste den pedagogiska ledaren inte bara 

ha ansvar, utan också befogenheter att förverkliga sina visioner, 

förklarar han. 

Både Said Niklund och Johan Svensson hoppas på att 

översynen av skolans organisation inom SiS (Läs mer på 

sidan 18) ska leda till att det pedagogiska uppdraget får 

mer tyngd inom ungdomsvården. 

Också samarbetet med aktörer utanför institutionen 

måste förbättras, anser de. I mitten av juni presenterades 

resultatet av det så kallade VIS-projektet, där företrädare 

för socialtjänsten och utbildningsförvaltningen i några 

kommuner, SiS ungdomshem i Västra regionen och Specialpedagogiska 

institutet ingått. 

Tillsammans har man tagit fram en modell för samverkan 

runt de SiS-placerade ungdomarnas skolgång från 

placeringens inledning till och med den första tiden i skola 

utanför institutionen. 

– Det behövs en samverkansmanual för att ungdomarna 

ska få de förutsättningar i skolan som de har rätt till, 

Johan Svensson, pedagogisk ledare på Nereby skolhem, hoppas 

att skolfrågorna ska få en ännu större tyngd inom SiS ungdomsvård 

framöver. 

säger Johan Svensson. I dag är planeringen av skolgången 

alldeles för beroende av intresse och attityd hos de personer 

som råkar vara inblandade i ett ärende. 

För att ta reda på hur samverkan bäst kan organiseras, 

har en arbetsgrupp tittat på konkreta fall och försökt bena 

ut vad det är som gör en placering lyckad och vad det är 

som gör att den fallerar. 

– Företeelser som ofta försvårar vårt arbete här är att 


Fakta VIS (Verksamhetsutveckling i samverkan) 

VIS-projektet började som ett samarbete mellan SiS och Specialpedagogiska 

institutet (SIT), och har bedrivits inom SiS Västra 

region från 2005 till och med våren 2008. Efterhand utökades 

projektet till att även involvera socialtjänst och utbildningsförvaltningar 

i några kommuner i västra Sverige, liksom samordnare 

från MVG-projektet. 

Deltagarna i projektet har tagit fram en modell för samverkan 

kring skolgången för de ungdomar som placeras på SiS ungdomshem. 

De har även erbjudits kompetensutveckling om läsoch 

skrivutveckling, kognitivt förhållningssätt med mera. 

VIS-projektet redovisas i rapporten ”För alla elevers rätt till 

lärande och utveckling” som kan beställas från Pedagogiska institutionen 

vid Växjö universitet. Redaktör är Håkan Jenner. 

›› Läs mer om Nereby skolhem på www.stat-inst.se 

Fotnot: Från 1 juli flyttas Specialpedagogiska institutets verksamhet 

till Specialpedagogiska skolmyndigheten. 



Man måste vara lyhörd och känna in när det läge att pusha någon lite extra och när man bör låta någon vara ifred, förklarar Jessica 

Gustafsson på Gläntans skola. 

vi inte får tillgång till utredningar, betyg och annan dokumentation 

kring ungdomarnas tidigare skolgång, berättar 

Johan Svensson. På motsvarande sätt kan personal i den 

kommunala skolan ibland vara helt oförberedda och oinformerade 

när en elev lämnar institutionen och ska fortsätta 

sin skolgång på en ny skola i hemkommunen. 

I manualen från VIS-projektet finns därför tydliga föreskrifter 

om vem som ansvarar för vad under olika skeenden 

av skolgången. Det är viktigt att dokumentation 

överförs mellan de olika aktörerna och att den kommunala 

skolan finns med i planeringen redan under utredningsperioden 

på institutionen. 

Att man måste ta betydelsen av samverkan på allvar är 

en av de viktigaste slutsatserna från VIS-projektet, menar 

pedagogikprofessor Håkan Jenner vid Växjö universitet, 

som varit vetenskaplig handledare inom projektet. 

– Det är väsentligt att samverkan inte bara blir något 

man ger extra pengar och studerar i ett projekt, utan att 

den ges tid och resurser som en del av den ordinarie verksamheten, 

säger han. 

För att samverkan ska leda till en verklig förändring 

behövs dessutom organiserad tid för gemensam reflektion 

för de inblandade, understryker Håkan Jenner. En sådan 

”reflekterande gemenskap” kan vara gemensamma 

seminarier, möten, utbildningar med mera. 

– Huvudsaken är att man får möjlighet att utbyta erfarenheter 

och diskutera hur arbetet kan utvecklas. 

På gården utanför Gläntan har det blivit dags för kaffe 

på maten. Några stannar ute och ser solen sakta gå ned, 

andra drar sig inomhus och tittar på bilder från kanotutflykter 

och en skidresa till fjällen. Överallt pågår uppsluppna 

samtal. En talande ögonblicksbild av det som 

präglar mötet mellan familj och skola på Nereby. 

– Härifrån kontaktas vi inte bara när det är problem, 

säger Markus mamma Anette. Det handlar lika mycket 

om hur ungdomarna utvecklas och ibland ringer de bara 

för att höra hur vi mår. 

Markus är ett fingerat namn. 

jessica rydén 

Vill du också prenumerera på SiS i Fokus? ›› Gå in på www.stat-inst.se 


ungdomsVÅRD 

MultifunC ger resultat och 


När behandlingsmodellen MultifunC sjösattes inom SiS 

ungdomsvård i slutet av 2005 var förväntningarna stora. 

Två och ett halvt år senare är forskare och behandlare 

eniga. Modellen ger snabba resultat men kräver en hängiven 

personal och en allians med socialtjänst och skola. 

– Så här långt har införandet av MultifunC gått över förväntan, 

säger den norske psykologen Tore Andreassen, 

vars kunskapsöversikt om institutionsbehandling av antisociala 

ungdomar ligger till grund för modellen. 

›› Så här långt har införandet 

av MultifunC gått över 

förväntan. 

Tore Andreassen 

Visserligen har man ännu inte genomfört den planerade 

uppföljningsstudien, men många ungdomar som genomgått 

MultifunC fungerar i skolan och har slutat med 

droger och kriminalitet, berättar han. Bara att metoden 

har gått att införa i praktiken är nog så imponerande. 

– Jag trodde på modellen i teorin, men 

visste inte om en sådan här komplex behandlingsmodell 

skulle fungera i verkligheten, 

säger Tore Andreassen. 

MultifunC, som står för Multifunktionell 

behandling på institution och i närmiljö, 

är den första manualbaserade metoden 

för antisociala ungdomar som utvecklats 

i Skandinavien. I dag används den på sex 

institutioner i Norge och på tre av SiS ungdomshem. 

I behandlingsmodellen ingår 

ett helhetsprogram med utredning och behandling 

under ungefär ett halvår på institution, 

följt av några månaders eftervård 

och uppföljning. 

Specifikt för MultifunC är bland annat 

inslaget av noggranna risk- och behovsbedömningar, 

en mycket detaljerad behandlingsmanual, 

en utredningssekreterare som 

följer upp behandlingen från start till avslutad 

eftervård samt specialistteam som samverkar kring 

ungdomarna. Således en metod med många komponenter, 

konstaterar Liz Åkerlund, tidigare verksam vid Brättegården 

i Vänersborg. Tills nyligen ledde hon arbetet på 

en MultifunC-avdelning för tonårsflickor. 

– Det mesta har varit positivt med MultifunC, säger 

hon, men tillägger att det är en stor utmaning att få till alla 

komponenter i modellen, eftersom den kräver inblandning 

av så många människor. Dessutom har behandlarna 

specialistfunktioner som inte är så lätta att ta över av någon 

annan. 

För att MultifunC ska fungera optimalt ska personalen 

därför helst aldrig vara sjuka eller säga upp sig mitt i en 

behandling, sammanfattar Liz Åkerlund. Något som naturligtvis 

är orealistiskt att förvänta sig. 

– Resultatet blir att det kan vara tufft att infria kraven 

i behandlingsmanualen. I gengäld får personalen mycket 

positiv respons på sina insatser, då ungdomarna ofta utvecklas 

snabbare genom MultifunC än i andra behandlingsprogram. 

Liknande erfarenheter har Peter Engman, föreståndare 

vid ungdomshemmet Margretelunds MultifunC-avdel 


kräver samarbete 


ning. Han tror att ungdomarnas delaktighet 

i behandlingen är en förklaring 

till varför förändringar kommer 

så snabbt. 

– Redan från dag ett är ungdomarna 

med i planeringen och formulerar 

mål kring hur de vill utvecklas. Som 

hur de ska prestera mer i skolan eller 

Peter Engman hantera sin ilska bättre, berättar han. 

Samtliga MultifunC-föreståndare 

som SiS i Fokus talar med tror också att den relativt korta 

och tidsbestämda vistelsen på institutionen spelar in. 

– Det gör ungdomarna mer motiverade att engagera sig 

i sin behandling, säger Peter Engman. De är inte upptagna 

av tankar kring hur länge de ska vara kvar på institutionen, 

något som är vanligt vid andra LVU-placeringar. 

Brättegården och Margretelunds utrednings- och behandlingshem 

tillhör MultifunC-pionjärerna och har varit 

med från start. I höstas tillkom ytterligare en avdelning, 

på Råby ungdomshem i Lund. Där har man kunnat lära 

av personalen vid de två andra ungdomshemmen som 

redan hunnit gå igenom de olika faser som är vanliga 

när man ska införa en ny behandlingsmodell. Som att 

komma till rätta med problem kring personalomsättning, 

möteslogistik, samarbetsformer med socialtjänsten och så 

vidare. Något som inte sker på en kafferast. 

– En av de viktigaste lärdomarna från MultifunC-projektet 

är att införandet av en ny behandlingsmodell måste 

få ta tid, berättar Kerstin Söderholm Carpelan, forskare 

i socialt arbete vid Institutet för utveckling av metoder i 

socialt arbete (IMS). 

Tillsammans med kollegan Malin Hultman skriver hon 

just nu på slutrapporten från en vetenskaplig studie av 

implementeringen av MultifunC. Rapporten baseras på 

två års forskning, där man besökt de aktuella institutionerna 

tre gånger per år; genomfört intervjuer och enkäter 

med personalen, läst dokumentation, videofilmat ARTlektioner 

med mera. 

Att det är viktigt att utvärdera hur väl personalen lyckats 

genomföra MultifunC enligt manualen, handlar inte 

minst om att garantera ett bra underlag till uppföljningen 

av behandlingsresultaten, som inleds i höst. 

– SiS MultifunC-behandlare kan dock inte påverka 

Fakta MULTIFUNC 

MultifunC utgår från Tore Andreassens kunskapsöversikt 

”Institutionsbehandling av ungdomar” från 2003 och är resultatet 

av ett samarbete mellan SiS, Centrum för utvärdering av 

socialt arbete (numera IMS) och norska barn- och familjedepartementet. 

Behandlingsmodellen riktar sig till ungdomar mellan 14 och 

18 år med allvarliga beteendeproblem inom flera områden 

(skola, familj, kriminalitet etc.) och bygger på att beteendeproblemen 

är ett resultat av riskfaktorer. Arbetet inriktas 

därför på att förändra riskfaktorer hos ungdomarna och deras 

omgivning. Att tidigt komma ut i vanlig skola och etablera 

goda kontakter på hemmaplan är viktigt. 

Hur behandlingen ska gå till regleras genom en detaljerad 

behandlingsmanual. Redan vid inskrivning sätts mål för vad 

någon ska ha uppnått vid avslutad behandling. 

Konkreta delmål följs upp varje vecka, och en utredningssekreterare 

övervakar planeringen genom hela behandlingstiden. 

I behandlingen används flera evidensbaserade metoder, 

exempelvis Motiverande samtal (MI), ilskekontrollprogrammet 

ART, teckenekonomi och PMT (föräldraträning). 

Unikt för MultifunC är att funktionerna utredning, behandling 

och eftervård utgör ett integrerat helhetsprogram. Tät 

samverkan mellan olika specialistteam möjliggör behandling 

under relativt kort tid. 

›› Läs mer om MultifunC på www.stat-inst.se 

Kerstin Söderholm 

Carpelan 

hela utfallet av behandlingen, säger 

Kerstin Söderholm Carpelan. Det 

är fortfarande socialtjänsten som 

beslutar om eftervården, och MultifunC 

kräver dessutom ett nära samarbete 

med skola och föreningsliv. 

Enligt Kerstin Söderholm Carpelan 

finns det emellertid ingenting 

som tyder på att implementeringen 

skulle ha fungerat dåligt, och inom 

SiS ledning är man också positiv till 

behandlingsmodellen. 

– Vi avvaktar uppföljningen av 

behandlingsresultaten innan vi expanderar 

MultifunC. Men om någon avdelning visar intresse 

för att börja arbeta med modellen kommer vi att 

stötta den, säger SiS utvecklingsdirektör Nils Åkesson. 

Jessica Rydén 


ehandling 

i fokus 


En dröm där utsluss blir insluss. Får ungdomarna i Unga KRIS bestämma ska miljön på institutionen vara färgglad och innehålla 

meditationsrum i stället för avskiljning. Behandlingen ska vara en tydlig förberedelse för livet i frihet och innehålla praktisk träning, men 

även psykologsamtal. 

Utsluss blir insluss 

i ungas dröminstitution 

Alla flyttar in samma dag, behandlingstiden är exakt sex 

månader och fokus sätts på inslussningen i samhället. I alla 

fall när Unga KRIS får bestämma. 

I våras bad SiS generaldirektör Ewa Persson Göransson 

föreningen Unga KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) 

om hjälp. Hennes önskan var att ungdomar som själva 

varit placerade hos SiS skulle fundera över hur deras 

dröminstitution ser ut. Nu har de sex som deltagit presenterat 

sitt förslag. 

Maria Moraes, 17 år, är en av dem. Hon har varit placerad 

enligt LVU på Brättegården och Lövsta skolhem i 

sammanlagt ett år. Bakom sig har hon flera våldsbrott och 

grova kriminella handlingar. 

– Redan när jag var placerad började jag skissa på hur 

jag skulle ha byggt upp en institution. Mitt sätt att hantera 

det som inte fungerade var att tänka ”så här skulle jag ha 

gjort”, berättar hon. 

Ungdomarna i Unga KRIS hade många idéer om den 

perfekta institutionen, det som tog tid var att prioritera 

och komma överens. Nu står alla sex bakom förslaget. 

›› Redan när 

jag var placerad 

började jag skissa 

på hur jag skulle 

ha byggt upp en 

institution. 

Maria Moraes 

I det första mötet ska ungdomarna bemötas på ett ödmjukt 

sätt. De anställda ska bland annat utbildas i hur 

man visiterar och tar urinprov på ett respektfullt sätt. Tiden 

på intagningsavdelningen får inte överstiga sex till 

åtta veckor och därför är det viktigt att fokus hela tiden 

ligger på utredningen. För att underlätta den vill ungdo 


marna bland annat ha obligatoriska samtal med psykolog 

en till två gånger i veckan. Samtidigt ska personalen börja 

motivera till förändring. För som Maria Moraes säger 

– redan på intagningsavdelningen sker ett val. Ska man 

som intagen göra något vettigt av tiden, eller bara sitta 

av den? 

– Det här ska vara en kritisk period i livet. Här når du 

din botten och därför måste avdelningen vara låst. Men 

eftersom man inte orkar vara inlåst särskilt länge är det 

viktigt att tiden är begränsad. 

När utredningen är färdig väntar behandlingsavdelningen, 

och där ska helst alla ungdomar flytta in samma 

dag. Det gör det möjligt att jobba med ungdomarna som 

en grupp. Behandlingen kan bland annat delas upp i olika 

teman, som familj, sex och relationer, ekonomi, boende 

och framtidsplaner. Även här ska tiden vara bestämd från 

början. Längre än sex månader ska ingen stanna. 

– Det är lätt att tappa viljan när placeringen ständigt kan 

förlängas. Det vill vi förhindra, förklarar Maria Moraes. 

Miljön är viktig. Både inomhus och utomhus. Institutionen 

ska vara hemlik och får gärna påminna om en liten 

bondgård, med djur som kan vara lättare att närma sig 

och få närhet av än människor. Även naturen kan ha en 

lugnande inverkan tror ungdomarna, som hellre motionerar 

utomhus än i en gympasal. 

Inomhus är institutionsgula väggar bannlysta till förmån 

för mycket färg. I stället för ett avskiljningsrum ska 

det finnas ett meditationsrum med vattensäng och massagestol. 

Dit ska man kunna gå för att ringa jobbiga samtal 

eller prata i lugn och ro, men rummet kan också användas 

vid konflikter. 

– En våldsam människa blir inte mindre våldsam av att 

bli inlåst i ett grått, kallt rum med en madrass på golvet, 

konstaterar Maria Moraes. 

Även behandlingsavdelningen ska vara låsbar eftersom 

möjligheten att avvika ibland kan kännas jobbig. 

Samtidigt ska tillvaron med tiden självklart bli mer och 

mer öppen. Utflykter till ”nyttiga” inrättningar som arbetsförmedling 

och kronofogdemyndigheten varvas med 

olika fritidsaktiviteter och social träning. 

Personalen på Unga KRIS dröminstitution ska bestå av 

båda könen, vara av blandad ålder, komma från olika länder 

och ibland ha egna erfarenheter av kriminalitet och 

missbruk. 

– Sedan vill vi att alla ska gå en kortare kurs för att bli 

proffs på just den egna avdelningen. Det gör att alla gör 

lika och är säkra i sitt arbete, att de vet varför de gör på ett 

visst sätt och vad målet är med behandlingen. 

Direkt vid placeringen får alla ungdomar två kontaktpersoner 

som följer med under hela behandlingen, och 

som både de själva, familjen, socialtjänsten och andra 

som är delaktiga kan vända sig till. Tillsammans ska man 

redan tidigt planera utslussen, eller inslussen, som är ordet 

ungdomarna föredrar. Det är inslussen som ska vara 

fokus i behandlingen redan från början. Allt ska handla 

om att göra den unge som hamnat utanför till en del av 

samhället igen. 

Under inslussperioden bor ungdomarna först på en öppen 

avdelning där de fortsätter med gruppmöten och 

psykologsamtal på kvällarna, och utbildning eller arbetsträning/praktik 

på dagarna. Samtidigt fortsätter arbetet 

med familj och vänner. 

– Inslussen får gärna pågå i mer än ett år. Det betyder 

inte att man måste bo på avdelningen hela tiden, men 

man ska ha fortsatt stöd av personalen, gå på möten och i 

terapi, beroende på vad varje person behöver, säger Maria 

Moraes. 

Hon inser att det inte är helt enkelt att införa vissa delar 

i förslaget, exempelvis önskemålet att alla ungdomar ska 

komma till behandlingsavdelningen samtidigt. Men annat 

är desto enklare att ordna, till exempel en utbildning i 

bemötande på utredningsavdelningen och temaveckor på 

behandlingsavdelningen. 

– Men om man bara ändrar en grej är det inte säkert att 

helheten blir bra. Vår utredningsavdelning är till exempel 

väldigt låst och sysslolös. Om man inte håller tidsgränsen 

på sex till åtta veckor kan det bli en dålig avdelning, säger 

hon. 

SiS generaldirektör Ewa Persson 

Göransson tycker att många av Unga 

KRIS idéer är kloka och tänkvärda. 

Inte minst tanken om en insluss i 

samhället, som hon kallar genial. 

Förslaget att ungdomarna, utifrån 

sina egna erfarenheter, ska utbilda 

personalen i bemötande tycker hon 

också är mycket intressant. 

Kommer SiS att genomföra några 

av idéerna? 

– Nu ska vi tillsammans med företrädare för institutionerna 

gå igenom förslaget och se vad vi kan göra i det 

korta perspektivet och mer långsiktigt. I höst ska vi träffa 

KRIS och tala om vad vi har gjort. 

Åsa Bolmstedt 

›› Läs mer om Unga KRIS på www.stat-inst.se 

Foto: Cecilia Mellberg 


nytt om sis 

SiS tar ett rejält grepp om skolan 

Bättre styrning och jämnare kvalitet 

på undervisningen. Det blir resultatet 

när skolverksamheten organiseras om. 

I fjol granskade Skolverket SiS skola 

och kom med en hel del synpunkter. 

Kritiken handlade bland annat 

om brister när det gäller ledning 

och uppföljning och om skillnader i 

utbildningskvalitet. Som en följd av 

granskningen har ett stort förändringsarbete 

inletts inom myndigheten. 

En extern konsult har haft i uppdrag 

att granska skolverksamheten 

och komma med förslag på förbättringar, 

och nyligen presenterade hon 

resultatet av sin översyn. SiS ledning 

arbetar nu vidare med förslaget och 

beslut kommer efter sommaren. 

Så här ser de förslagna förändringarna 

ut i korthet: 

• SiS fyra regioner får varsin regional 

skolledare. Skolledarna får det 

pedagogiska ansvaret för verksamheten, 

men institutionscheferna 

behåller personalansvaret. 


• Ett skolråd inrättas inom SiS. Det 

ska bestå av regionernas skolledare 

och huvudkontorets handläggare 

av skolfrågor. 

• En webbaserad pedagogisk plattform 

skapas som gör det lättare 

för institutionerna att sprida kunskap 

mellan sig. Betygskriterier, 

kursplaner och praktiskt innehåll 

i ämneskurserna är exempel på 

saker som ungdomshemmen kan 

dela med sig av till varandra. Det 

gör att undervisningskvaliteten 

blir jämnare inom SiS. 

• Samarbetet ökar med skolan utanför 

SiS. 

Åsa Frodlund är handläggare med 

ansvar för skolfrågor inom SiS. Hon 

ser många fördelar med en förändrad 

skolorganisation. Beslutsvägarna 

blir kortare och helhetsgreppet bättre, 

tycker hon. Inte minst en IT-plattform 

skulle gagna eleverna. 

– Vi har en väldig kompetens men 

den är så ojämnt fördelad. Med en 

sådan här lösning kan vi bredda möjligheterna 

till undervisning och göra 

den mer likvärdig. 


Fler drogfria med Ett kontrakt för livet 

• Antalet intagningar på LVM-hem 

ökade med 26 procent. 

• Fler unga kvinnor fick tvångsvård 

för sitt missbruk 

• Nästan sju av tio klienter var drogfria 

ett halvår ett avslutat LVM 

Det här framkommer i rapporten ”Ett 

kontrakt för livet – utvärdering av en 

särskild satsning på missbrukarvården”. 

Rapporten är en slutsummering 

av SiS stora projekt som startade 

2006 och som pågår året ut. Genom 

Ett kontrakt för Livet får kommuner, 

som i samarbete med LVM-hemmen 

satsar på bra § 27-placeringar 

och strukturerad eftervård, rabatt på 

kostnaden för placeringen hos SiS. 

Slutrapporten av projektet bygger 

på olika datakällor och på uppföljningsintervjuer 

med både klienter och 

placerande socialsekreterare. De senare 

tycker att satsningen lett till mer 

långsiktig planering och till att fler 

vårdalternativ har prövats. Att vården 

fungerat bättre syns på att återfallen i 

missbruk minskat. Vid uppföljningen 

sex månader efter avslutad LVM-vård 

uppgav 67 procent av klienterna i Ett 

kontrakt för livet att de missbrukat 

lite, eller inte alls, det senaste halvåret. 

Det kan jämföras med en uppföljning 

som gjordes 1999–2000. Då var motsvarande 

andel 43 procent. 

Therese Reitan är forskningsledare 

på SiS. Hon hoppas och tror 

att Ett kontrakt för livet har banat 

väg för nya arbetsformer och sätt att 

samarbeta som kan leva kvar även i 

framtiden. 

– Leder projektet till ett förhållningssätt 

där man redan från början 

pratar med varandra och planerar 

tillsammans, ja då får man vara nöjd, 

säger hon. 


›› Ladda ner rapporten på www.stat-inst.se 


läsvärt 

Konfliktmodell 

blir förebild 

SiS 

officiella modell för att hantera 

konflikter på institutionerna, 

”No power – no lose” är en 

lyckad satsning. Så lyckad att den 

blir en av förebilderna när Utvecklingsrådet 

tar fram en rapport om 

spridning av framgångsrika projekt. 

Gemensamt för de fyra projekten i 

rapporten är att de alla varit en del 

av arbetshälsoprogrammet ”Satsa 

Friskt”. ”No power – no lose” togs 

fram 2003 av Bernard Taylor, särskild 

utredare och tidigare institutionschef 

på LVM-hemmet Gudhemsgården. 

Rapporten beräknas vara klar i början 

av hösten i år. 

›› Läs mer om ”No power – no lose” på 

www.stat-inst.se 

Socialtjänsten 

bjuds på konferens 

S 

nart får socialtjänsten möjlighet 

att verkligen ta pulsen på SiS. Vid 

fyra Socialtjänstkonferenser runt om 

i landet kommer olika delar av verksamheten 

att presenteras, med fokus 

på kvalitet och vårdkedjor. MVG, 

Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt 

för livet, står på dagordningen, men 

även seminarier om olika exempel 

på forskning och kunskapsbaserad 

behandling med koppling till SiS institutioner. 

Dessutom får deltagarna 

en chans att ta del av SiS stora bildutställning. 

Över hundra ungdomar 

deltar med bidrag i olika tekniker. 

De fyra konferenserna äger rum 

i Göteborg den 18/11, i Umeå den 

20/11, i Södertälje den 25/11 och i 

Malmö den 27/11. Vissa delar av 

programmet ansvarar SiS fyra regioner 

för, och det kommer därför att 

variera och ha en lokal anknytning. 

Hjälp i sökandet efter identitet 

E 

NY BOK 

n bro från nutid till dåtid och vidare in i 

framtiden. Så kan arbetet med Livsboken 

beskrivas. Boken har tagits fram på Folåsa behandlingshem 

i Linköping, en SiS-institution med adopterade 

ungdomar som målgrupp. Livsboken väcker lusten att 

fundera och reflektera över frågor som rör adoptionen, 

relationer och identiteten under olika perioder av livet. 

Den består av ett lösbladssystem i sju delar och skapar 

underlag för en öppen dialog mellan den adopterade 

och behandlaren. Behandlingshem och familjehem med utlandsadopterade 

unga kan ha användning för Livsboken, liksom socialarbetare i kontakt med 

adopterade. 

›› Läs utdrag ur Livsboken eller beställ den på www.stat-inst.se 

rapporter från sis 

›› Det slutna tjejrummet. 

Missbrukande flickor i tvångsvård 

Karin Trulsson 

Hösten 2003 öppnades LVU-hemmet 

Rebecka med 9 platser för flickor i sena 

tonåren. Karin Trulsson fick tillsammans 

med ledningen på Rebecka uppgiften att 

formulera ett behandlingsprogram inom 

ramen för ett utvecklingsprojekt. 

Rapporten är en slutrapport från projektet 

och utgör ett välbehövligt bidrag 

till kunskapen om behandling av missbrukande 

flickor. 

›› Utvecklings- och utbildningsprojekt 

vid Statens institutionsstyrelse 

Att initiera och stödja utbildning och utveckling 

hör till SiS FoU-enhets viktigaste 

uppdrag. 

För år 2008 avsattes därför sammanlagt 

cirka 17,7 miljoner till utvecklingsoch 

utbildningsprojekt. 

›› Kön och behandling inom tvångsvård. 

En studie av hur vården organiseras 

med avseende på genus 

Leili Laanemets och Arne Kristiansen 

Ett första led i SiS arbete med att genomföra 

jämställdhetsintegrering har varit 

att kartlägga vård- och behandlingsverksamheten 

ur ett jämställdhetsperspektiv. 

Kartläggningens resultat redovisas i denna 

rapport, skriven av Leili Laanemets vid 

Malmö högskola och Arne Kristiansen vid 

Socialhögskolan vid Lunds universitet. 

›› SiS vård och behandling ur ett 

jämställdhetsperspektiv 

Jämställdhetsintegrering handlar om att 

den vård och behandling som bedrivs 

inom SiS ska komma flickor och pojkar 

respektive kvinnor och män till del på 

lika villkor. I denna Allmänna SiS-rapport 

redovisas en intern kartläggning av läget 

inom myndigheten. 

›› MTFC. Ett evidensbaserat 

manualstyrt behandlingsprogram 

Lotta Höjman och Nick Dovik 

MTFC, Multidimensional Treatment Foster 

Care, är en amerikansk behandlingsmodell 

som bygger på social inlärningsteori. 

Utredningshemmet i Hässleholm har som 

första svenska institution blivit en certifierad 

MTFC-användare, och beskriver i 

rapporten sitt arbete med modellen. 

›› Beställ eller ladda ner rapporterna 

från www.stat-inst.se 


POSTTIDNING B 

Vid adressändring, skicka den nya 

och den gamla adressen till: 

Statens institutionsstyrelse, SiS 

Box 163 63 

103 26 Stockholm 

ny forskning 

Vård sparar stora pengar 

Förebyggande insatser för unga kostar mindre än behandling. 

Nu har forskare satt en prislapp på vinsten. Förhoppningen 

är att alla som arbetar med barn ska våga satsa 

tidigare. 

En strulig femtonåring som skolkar, snattar och missbrukar 

lite grand kostar samhället 260 000 kronor om året. En 

narkoman ungefär 30 miljoner kronor i ett livsperspektiv. 

Med tidiga, förebyggande insatser sparas inte bara mänskligt 

lidande, utan alltså även stora pengar. 

Det visar nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders 

Wadeskog i en aktuell rapport. De har skapat en modell 

för att räkna ut hur mycket utebliven hjälp till barn 

och unga på glid kostar samhället och jämfört det med 

prislappen för förebyggande insatser. 

– Många kommuner tycker att det är dyrt att placera 

ungdomar hos SiS. Visst kan man se varje LVU som ett 

samhällsmisslyckande, med tidig hjälp hade det inte behövt 

gå så långt. Men man kan också se ungdomshemmen 

som förebyggande för kommande LVM-placeringar eller 

fängelsestraff, säger Ingvar Nilsson. 

Han menar att många egentligen vet att tidiga insatser 

är lönsamma. Men om man inte tar reda på vad det kostar 

att låta bli att ingripa så syns det inte. Ett problem är det 

han kallar isberget. Eftersom det ofta saknas en helhetssyn 

på en flickas eller pojkes livssituation ser till exempel socialtjänsten 

bara hur den egna budgeten belastas av hjälpen, 

inte hur mycket barnet kostar samhället just nu. 

– Vi har identifierat 150 olika kostnadsställen för en 

enda person som missbrukar och begår brott. 

Ett annat problem är att perspektivet ofta är kortsiktigt. 

Vinsten uppstår först när barnet växer upp och betalar in 

till välfärdssystemet genom arbete, i stället för att belasta 

det. 

– När hjälpen till tonåringen hamnar som en kostnad 

20 Aktuellt om forskning och behandling från Statens institutionsstyrelse 

Många tusenlappar att tjäna. Nu finns siffror på hur mycket 

samhället sparar på att hjälpa utsatta barn och ungdomar i tid. 

under ett enda år ser det dyrt ut. I stället måste man se 

utgiften som en investering. Precis som när man bygger 

ett hus och räknar av värdet på byggnadens hela livstid, 

säger Ingvar Nilsson. 

Han menar att tidiga insatser är så billiga att det räcker 

att lyckas med ytterst få personer för att gå med vinst. En 

relativt intensiv och långsiktig insats till den struliga tonåringen 

med stödsamtal till föräldrarna, en stödperson i 

skolan, kortare vistelser på behandlingshem och terapi 

inom barn- och ungdomspsykiatrin kostar 93 000 kronor 

om året. Vinsten jämfört med att inte göra något alls är 

alltså 167 000 kr varje år. 

En lösning, enligt rapportförfattarna, är samarbete genom 

socioekonomiska bokslut. I dem utgår man från en 

helhetssyn på individen, snarare än från varje myndighets 

budget. Då kan man se att en viss hjälp kanske innebär att 

landstinget och kriminalvården vinner, men socialtjänsten 

förlorar pengar. Om vinnarna kan vara med och dela på 

kostnaden tjänar alla på det i längden. 

åsa bolmstedt 

›› Läs rapporten på www.stat-inst.se 

Vill du också prenumerera på SiS i Fokus? ›› Gå in på www.stat-inst.se 

Foto: Bengt Olof Olsson/Bildhuset/Scanpix

SiS i Fokus nr 2/08 (pdf 1,79 MB, nytt fÃ¶nster) - Statens ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?