Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar? Empirisk ... - murielnorde.com

Artikel
Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar
Empirisk språkforskning i ett nötskal
Muriel Norde
1. Inledning
Då Huginn ok Muninns
huvudredaktion bad mig att skriva ett
bidrag inom ämnet ”barn- och
ungdomslitteratur”, blev jag rentav
panikslagen. Som lingvist trodde jag
mig inte ha något meningsfullt att
bidra förutom mina egna
erfarenheter med läsning och
uppläsning av nordisk barnlitteratur,
vilket nog knappast är intressant för
H&M:s kritiska läsare, och dessutom
privat.
Men så började jag fundera på
titlarna på Astrid Lindgrens böcker
(2007 är ju Astrid Lindgrens år), och
det som genast slog mig är att många
av dem har strukturen N + PP, där
N (förkortning av det latinska nomen)
är ett substantiv eller egennamn, och
PP en prepositionsfras.
Morfosyntaktiskt sett är detta en
väldigt spännande konstruktion, och
så visade sig barnböckerna ändå
kunna vara en språkvetare till nytta
och nöje: Astrid Lindgren-figurerna
utgör ett utmärkt material för att visa
hur man bygger upp en empirisk
undersökning.
2. Undersökningens
uppläggning
2.1 Material
Som material valde jag tre av Astrid
Lindgrens hjältar som har
ovannämnda syntaktiska struktur:
Emil i Lönneberga (1963), Karlsson på
taket (1955) och Lotta på
Bråkmakargatan (1958).
2.2 Frågeställning
Denna artikels forskningsfråga är:
Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar i (i)
plural och (ii) genitiv Syftet med
frågeställningen är att få insikt i
namnens hierarkiska uppbyggnad.
Det finns nämligen två möjliga
strukturer:
(1a) [N][PP] → plural: [N] pl [PP] /
genitiv: [N] s [PP]
(1b) [[N][PP]] NP → plural:
[[N][PP]] pl / genitiv: [[N][PP]] s
I struktur (1a) är det fråga om
juxtaposition mellan namnet (t.ex.
Emil) och prepositionsfrasen (t.ex. i
Lönneberga). När en sådan struktur
ska böjas i genitiv eller plural läggs

ändelsen direkt till egennamnet.
Struktur (1b) är något mera
komplicerad i det att namnet och
prepositionsfrasen är inbäddade i en
överordnad nominalfras (NP). Om
man ska böja en sådan struktur läggs
ändelsen till frasen som helhet, alltså
längst ”till höger”. Nedan kommer
jag att visa exempel på båda
böjningsmönstren.
2.3 Metod
För att visa hur man kan samla
belägg har jag använt två olika
empiriska metoder: för
pluralformerna ett eliciteringstest och
för genitivkonstruktionerna en
korpusanalys. Metoderna kommer att
beskrivas nedan tillsammans med
resultaten.
3. Resultat
3.1 Plural
Med hjälp av min kolleg Therese
Tiedemann Lindström (tack
Therese!) fick jag ihop ett någorlunda
representativt urval av personer med
svenska som modersmål: 14 kvinnor
och 8 män i olika åldersgrupper.
Dessa blev ombedda att delta i ett
s.k. eliciteringstest, där man försöker
få informanterna att använda ett visst
ord eller en viss konstruktion, genom
att be dem att fylla i ord i en lucktext
(ungefär som i en ordkunskaps- eller
grammatiktenta, med den skillnaden
att informanter inte kan göra fel). I
det väldigt korta testet till den här
artikeln fick informanterna
komplettera följande mening:
Tänk er ett barnkalas där alla barn får
klä ut sig till en av Astrid Lindgrens
figurer. På kalaset kryllade det av
[Karlsson på taket] ___ (plural), [Emil i
Lönneberga] ___ (plural) och [Lotta på
Bråkmakargatan ___ (plural).
De flesta informanter fyllde inte bara
i pluralformerna, utan kommenterade
dem också. Resultaten av
eliciteringstestet finns i Tabell 1. Det
visade sig inte finnas signifikanta
skillnader vad gäller kön eller ålder,
och jag har därför slagit ihop alla
informanter. Tre av informanterna
hade bara gett pluralformer av själva
namnet utan efterföljande
prepositionsfras – dessa har inte
räknats. Kvarstår alltså 19
informanter.

Av utrymmesskäl är det tyvärr inte
möjligt att behandla var informant
för sig, för det finns stor variation
mellan informanterna, och ibland ger
de olika svar om olika hjältar.
Det fanns till och med informanter
som uppgav att pluralformer var
uteslutna men som då ändå gav ett
exempel på pluralböjning i lucktexten
(omedvetet förmodligen). Men i
stora drag är resultaten följande:
Nästan hälften av informanterna
undviker pluralformer helt och hållet
genom omskrivningar som barn
utklädda till Emil i Lönneberga eller
Lotta på Bråkmakargatan-figurer, eller
genom “nollplural”(dvs ingen
ändelse), t.ex. en massa Karlsson på
taket. En av informanterna menade
till och med att det var ”tokfånigt”
med pluraländelser på våra hjältar.
Två Emilar i Lönneberga eller två Emil i
Lönnebergor
Andra uppgav att de helst inte skulle
använda pluralformer, men att de
skulle kunna tänka sig vissa former
ifall de skulle bli tvungna. Ett
intressant kommentar av en av
informanterna var att hon uppfattade
pluralformerna (av båda typer) som
”skämtsamt”. Vill man inte skoja,
använder man omskrivningar, menar
hon.
Återstår alltså bara tre informanter
som inte nämnde att de hade
problem med pluralformer. De
former som gavs (både av dem som
inte hade problem med plural och
dem som helst undviker plural)
uppvisar en preferens för strukturen
[NP] pl [PP]: Emilar i Lönneberga;
Karlssöner (3) / Karlssonar (1) på taket;
Lottor på Bråkmakargatan. Att det
finns fler belägg för Lottor än för de
andra två hänger nog ihop med att
det över huvud taget är enklare att
böja Lotta i plural (utan efterföljande
PP) än både Emil och Karlsson.
Strukturen [[N][PP]] pl är tydligen
mera problematisk, men ändå
svarade vissa informanter att de
kunde tänka sig Emil i Lönnebergor
eller Karlsson på taketar, fast inte
*Lotta på Bråkmakargatanar. Till slut
hade en informant pluralböjning
både på namnet och på PP’n: Emilar
i Lönnebergor och Lottor på
Bråkmakargator.
3.2 Genitiv
Genitiv av fraser är en riktig
språkvårdsklassiker, som har
diskuteras flitigt i flera hundra år.
Problemet är helt kortfattat att folk
brukar säga saker som en kompis till

migs farsa (där s-et knyts till hela
frasen), men att denna konstruktion,
som kallas för ”gruppgenitiv”, anses
vara ”ovårdat språkbruk” i normativa
grammatikor. Gruppgenitiver av
typen [[N][PP]] s är numera
accepterade av dem flesta när frasen
bildar ett stående uttryck, som i
kungen av Sveriges barn, men även där
borde det enligt vissa spåkvårdare
egentligen heta kungens av Sverige barn.
Den senare konstruktionen har
faktiskt aldrig varit produktiv i
svenskans historia, men
språkvårdarna menar att det är mera
”logiskt” att ha s-et på substantivet i
stället för frasen som helhet.
Men hur använder svenska folket s-
genitiven För att granska detta har
jag först sökt i Språkbankens
konkordanser
(http://spraakbanken.gu.se/).
Eftersom Språkbanken gav för få
resultat, har jag dessutom utfört en
google-sökning 2007-11-08. Google
är visserligen inte världens mest
pålitliga korpus (vid större mängder
av hits ger den ju bara ett ungefärligt
antal, man vet inget om författarnas
bakgrund osv osv), men den ger ett
utmärkt intryck av samtida (ledigt)
språkbruk.
Resultaten av genitivforskningen ges
i Tabell 2.
Av Tabell 2 framgår helt tydligt att
det mest naturliga för svenskan är
konstruktionen med genitiv s-et på
frasen som helhet, alltså Emil i
Lönnebergas tid; Karlsson på takets
kuckelimuckmedicin eller Lotta på
Bråkmakargatans gris, för att bara
nämna tre belägg. Endast Emil har
några få gånger strukturen [N] s [PP],
men av de 6 belägg på Emils i
Lönneberga, kommer inte mindre än 4
från sidor där man diskuterar just
gruppgenitiven, med Emils i
Lönneberga antingen som exempel på
hur det bör heta, eller tvärtemot som
avskyvärt exempel på hopplöst
onaturligt språkbruk.
Lotta och Karlsson har inte alls
hittats med strukturen [N] s [PP]. De
Karlssons på taket som fanns i
korpusen var antingen skrivfel eller
hänvisningar till restaurangen
”Karlssons” i Jönköping, som har
takservering på sommaren (som
alltså kallas för ”Karlssons på taket”).
Eftersom dessa inte är

genitivkonstruktioner, har de inte
tagits med i den empiriska analysen.
Karlsson på takets hysse eller Karlssons
på taket hyss
4. Slutord
Eftersom jag använde två olika
metoder för pluralundersökningen
och genitivundersökningen går det
inte att göra en direkt jämförelse
mellan resultaten. Egentligen borde
man också ha ett eliciteringstest för
genitivformerna, och självklart borde
man ha fler informanter. Men
avsikten med denna artikel var ju
bara att visa på vilka sätt man kan få
ihop egna data. Trots de
metodologiska bristerna kan vi
preliminärt fastslå att Emil, Karlsson
och Lotta är något problematiska i
plural.
I och för sig är detta knappast
förvånansvärt ⎯ Astrid Lindgrens
hjältar är ju alla unika personer, och
om vi skulle kunna fråga dem själva
om de skulle kunna tänka sig att bli
pluraliserade, skulle de nog svara
något i stil med:
Karlsson! Karlsson! Världens bästa
Karlsson!
Karlsson! Karlsson! Hej, här kommer
Karlsson !
Karlsson! Karlsson! Ingen, faktisk
ingen
annan Karlsson gillar jag så bra som
mej.
Men om de trots allt ska pluraliseras
är strukturen [N] pl [PP] något
vanligare är [[N][PP]] pl , det vill säga
att det är helst själva namnet som
pluraliseras, inte frasen som helhet.
S-genitiven är tydligen av annat slag,
eftersom våra hjältar helst har
gruppgenitiver, alltså [[N][PP]] s . Jag
riktar därför ett stort tack till Emil,
Karlsson och Lotta, för att de
bekräftat min tidigare analys (Norde
1997) att s-genitiven egentligen inte
är någon böjningsändelse, utan
snarare ett klitikon som läggs till
nominalfrasen som helhet.
Litteratur
Norde, Muriel. 1997. The history of the genitive in Swedish. A case study in
degrammaticalization. Doktorsavhandling, Universitetet i Amsterdam.