Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar? Empirisk ... - murielnorde.com
Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar? Empirisk ... - murielnorde.com
Hur böjs Astrid Lindgrens hjältar? Empirisk ... - murielnorde.com
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Artikel<br />
<strong>Hur</strong> <strong>böjs</strong> <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong> <strong>hjältar</strong><br />
<strong>Empirisk</strong> språkforskning i ett nötskal<br />
Muriel Norde<br />
1. Inledning<br />
Då Huginn ok Muninns<br />
huvudredaktion bad mig att skriva ett<br />
bidrag inom ämnet ”barn- och<br />
ungdomslitteratur”, blev jag rentav<br />
panikslagen. Som lingvist trodde jag<br />
mig inte ha något meningsfullt att<br />
bidra förutom mina egna<br />
erfarenheter med läsning och<br />
uppläsning av nordisk barnlitteratur,<br />
vilket nog knappast är intressant för<br />
H&M:s kritiska läsare, och dessutom<br />
privat.<br />
Men så började jag fundera på<br />
titlarna på <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong> böcker<br />
(2007 är ju <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong> år), och<br />
det som genast slog mig är att många<br />
av dem har strukturen N + PP, där<br />
N (förkortning av det latinska nomen)<br />
är ett substantiv eller egennamn, och<br />
PP en prepositionsfras.<br />
Morfosyntaktiskt sett är detta en<br />
väldigt spännande konstruktion, och<br />
så visade sig barnböckerna ändå<br />
kunna vara en språkvetare till nytta<br />
och nöje: <strong>Astrid</strong> Lindgren-figurerna<br />
utgör ett utmärkt material för att visa<br />
hur man bygger upp en empirisk<br />
undersökning.<br />
2. Undersökningens<br />
uppläggning<br />
2.1 Material<br />
Som material valde jag tre av <strong>Astrid</strong><br />
<strong>Lindgrens</strong> <strong>hjältar</strong> som har<br />
ovannämnda syntaktiska struktur:<br />
Emil i Lönneberga (1963), Karlsson på<br />
taket (1955) och Lotta på<br />
Bråkmakargatan (1958).<br />
2.2 Frågeställning<br />
Denna artikels forskningsfråga är:<br />
<strong>Hur</strong> <strong>böjs</strong> <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong> <strong>hjältar</strong> i (i)<br />
plural och (ii) genitiv Syftet med<br />
frågeställningen är att få insikt i<br />
namnens hierarkiska uppbyggnad.<br />
Det finns nämligen två möjliga<br />
strukturer:<br />
(1a) [N][PP] → plural: [N] pl [PP] /<br />
genitiv: [N] s [PP]<br />
(1b) [[N][PP]] NP → plural:<br />
[[N][PP]] pl / genitiv: [[N][PP]] s<br />
I struktur (1a) är det fråga om<br />
juxtaposition mellan namnet (t.ex.<br />
Emil) och prepositionsfrasen (t.ex. i<br />
Lönneberga). När en sådan struktur<br />
ska böjas i genitiv eller plural läggs
ändelsen direkt till egennamnet.<br />
Struktur (1b) är något mera<br />
komplicerad i det att namnet och<br />
prepositionsfrasen är inbäddade i en<br />
överordnad nominalfras (NP). Om<br />
man ska böja en sådan struktur läggs<br />
ändelsen till frasen som helhet, alltså<br />
längst ”till höger”. Nedan kommer<br />
jag att visa exempel på båda<br />
böjningsmönstren.<br />
2.3 Metod<br />
För att visa hur man kan samla<br />
belägg har jag använt två olika<br />
empiriska metoder: för<br />
pluralformerna ett eliciteringstest och<br />
för genitivkonstruktionerna en<br />
korpusanalys. Metoderna kommer att<br />
beskrivas nedan tillsammans med<br />
resultaten.<br />
3. Resultat<br />
3.1 Plural<br />
Med hjälp av min kolleg Therese<br />
Tiedemann Lindström (tack<br />
Therese!) fick jag ihop ett någorlunda<br />
representativt urval av personer med<br />
svenska som modersmål: 14 kvinnor<br />
och 8 män i olika åldersgrupper.<br />
Dessa blev ombedda att delta i ett<br />
s.k. eliciteringstest, där man försöker<br />
få informanterna att använda ett visst<br />
ord eller en viss konstruktion, genom<br />
att be dem att fylla i ord i en lucktext<br />
(ungefär som i en ordkunskaps- eller<br />
grammatiktenta, med den skillnaden<br />
att informanter inte kan göra fel). I<br />
det väldigt korta testet till den här<br />
artikeln fick informanterna<br />
komplettera följande mening:<br />
Tänk er ett barnkalas där alla barn får<br />
klä ut sig till en av <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong><br />
figurer. På kalaset kryllade det av<br />
[Karlsson på taket] ___ (plural), [Emil i<br />
Lönneberga] ___ (plural) och [Lotta på<br />
Bråkmakargatan ___ (plural).<br />
De flesta informanter fyllde inte bara<br />
i pluralformerna, utan kommenterade<br />
dem också. Resultaten av<br />
eliciteringstestet finns i Tabell 1. Det<br />
visade sig inte finnas signifikanta<br />
skillnader vad gäller kön eller ålder,<br />
och jag har därför slagit ihop alla<br />
informanter. Tre av informanterna<br />
hade bara gett pluralformer av själva<br />
namnet utan efterföljande<br />
prepositionsfras – dessa har inte<br />
räknats. Kvarstår alltså 19<br />
informanter.
Av utrymmesskäl är det tyvärr inte<br />
möjligt att behandla var informant<br />
för sig, för det finns stor variation<br />
mellan informanterna, och ibland ger<br />
de olika svar om olika <strong>hjältar</strong>.<br />
Det fanns till och med informanter<br />
som uppgav att pluralformer var<br />
uteslutna men som då ändå gav ett<br />
exempel på pluralböjning i lucktexten<br />
(omedvetet förmodligen). Men i<br />
stora drag är resultaten följande:<br />
Nästan hälften av informanterna<br />
undviker pluralformer helt och hållet<br />
genom omskrivningar som barn<br />
utklädda till Emil i Lönneberga eller<br />
Lotta på Bråkmakargatan-figurer, eller<br />
genom “nollplural”(dvs ingen<br />
ändelse), t.ex. en massa Karlsson på<br />
taket. En av informanterna menade<br />
till och med att det var ”tokfånigt”<br />
med pluraländelser på våra <strong>hjältar</strong>.<br />
Två Emilar i Lönneberga eller två Emil i<br />
Lönnebergor<br />
Andra uppgav att de helst inte skulle<br />
använda pluralformer, men att de<br />
skulle kunna tänka sig vissa former<br />
ifall de skulle bli tvungna. Ett<br />
intressant kommentar av en av<br />
informanterna var att hon uppfattade<br />
pluralformerna (av båda typer) som<br />
”skämtsamt”. Vill man inte skoja,<br />
använder man omskrivningar, menar<br />
hon.<br />
Återstår alltså bara tre informanter<br />
som inte nämnde att de hade<br />
problem med pluralformer. De<br />
former som gavs (både av dem som<br />
inte hade problem med plural och<br />
dem som helst undviker plural)<br />
uppvisar en preferens för strukturen<br />
[NP] pl [PP]: Emilar i Lönneberga;<br />
Karlssöner (3) / Karlssonar (1) på taket;<br />
Lottor på Bråkmakargatan. Att det<br />
finns fler belägg för Lottor än för de<br />
andra två hänger nog ihop med att<br />
det över huvud taget är enklare att<br />
böja Lotta i plural (utan efterföljande<br />
PP) än både Emil och Karlsson.<br />
Strukturen [[N][PP]] pl är tydligen<br />
mera problematisk, men ändå<br />
svarade vissa informanter att de<br />
kunde tänka sig Emil i Lönnebergor<br />
eller Karlsson på taketar, fast inte<br />
*Lotta på Bråkmakargatanar. Till slut<br />
hade en informant pluralböjning<br />
både på namnet och på PP’n: Emilar<br />
i Lönnebergor och Lottor på<br />
Bråkmakargator.<br />
3.2 Genitiv<br />
Genitiv av fraser är en riktig<br />
språkvårdsklassiker, som har<br />
diskuteras flitigt i flera hundra år.<br />
Problemet är helt kortfattat att folk<br />
brukar säga saker som en kompis till
migs farsa (där s-et knyts till hela<br />
frasen), men att denna konstruktion,<br />
som kallas för ”gruppgenitiv”, anses<br />
vara ”ovårdat språkbruk” i normativa<br />
grammatikor. Gruppgenitiver av<br />
typen [[N][PP]] s är numera<br />
accepterade av dem flesta när frasen<br />
bildar ett stående uttryck, som i<br />
kungen av Sveriges barn, men även där<br />
borde det enligt vissa spåkvårdare<br />
egentligen heta kungens av Sverige barn.<br />
Den senare konstruktionen har<br />
faktiskt aldrig varit produktiv i<br />
svenskans historia, men<br />
språkvårdarna menar att det är mera<br />
”logiskt” att ha s-et på substantivet i<br />
stället för frasen som helhet.<br />
Men hur använder svenska folket s-<br />
genitiven För att granska detta har<br />
jag först sökt i Språkbankens<br />
konkordanser<br />
(http://spraakbanken.gu.se/).<br />
Eftersom Språkbanken gav för få<br />
resultat, har jag dessutom utfört en<br />
google-sökning 2007-11-08. Google<br />
är visserligen inte världens mest<br />
pålitliga korpus (vid större mängder<br />
av hits ger den ju bara ett ungefärligt<br />
antal, man vet inget om författarnas<br />
bakgrund osv osv), men den ger ett<br />
utmärkt intryck av samtida (ledigt)<br />
språkbruk.<br />
Resultaten av genitivforskningen ges<br />
i Tabell 2.<br />
Av Tabell 2 framgår helt tydligt att<br />
det mest naturliga för svenskan är<br />
konstruktionen med genitiv s-et på<br />
frasen som helhet, alltså Emil i<br />
Lönnebergas tid; Karlsson på takets<br />
kuckelimuckmedicin eller Lotta på<br />
Bråkmakargatans gris, för att bara<br />
nämna tre belägg. Endast Emil har<br />
några få gånger strukturen [N] s [PP],<br />
men av de 6 belägg på Emils i<br />
Lönneberga, kommer inte mindre än 4<br />
från sidor där man diskuterar just<br />
gruppgenitiven, med Emils i<br />
Lönneberga antingen som exempel på<br />
hur det bör heta, eller tvärtemot som<br />
avskyvärt exempel på hopplöst<br />
onaturligt språkbruk.<br />
Lotta och Karlsson har inte alls<br />
hittats med strukturen [N] s [PP]. De<br />
Karlssons på taket som fanns i<br />
korpusen var antingen skrivfel eller<br />
hänvisningar till restaurangen<br />
”Karlssons” i Jönköping, som har<br />
takservering på sommaren (som<br />
alltså kallas för ”Karlssons på taket”).<br />
Eftersom dessa inte är
genitivkonstruktioner, har de inte<br />
tagits med i den empiriska analysen.<br />
Karlsson på takets hysse eller Karlssons<br />
på taket hyss<br />
4. Slutord<br />
Eftersom jag använde två olika<br />
metoder för pluralundersökningen<br />
och genitivundersökningen går det<br />
inte att göra en direkt jämförelse<br />
mellan resultaten. Egentligen borde<br />
man också ha ett eliciteringstest för<br />
genitivformerna, och självklart borde<br />
man ha fler informanter. Men<br />
avsikten med denna artikel var ju<br />
bara att visa på vilka sätt man kan få<br />
ihop egna data. Trots de<br />
metodologiska bristerna kan vi<br />
preliminärt fastslå att Emil, Karlsson<br />
och Lotta är något problematiska i<br />
plural.<br />
I och för sig är detta knappast<br />
förvånansvärt ⎯ <strong>Astrid</strong> <strong>Lindgrens</strong><br />
<strong>hjältar</strong> är ju alla unika personer, och<br />
om vi skulle kunna fråga dem själva<br />
om de skulle kunna tänka sig att bli<br />
pluraliserade, skulle de nog svara<br />
något i stil med:<br />
Karlsson! Karlsson! Världens bästa<br />
Karlsson!<br />
Karlsson! Karlsson! Hej, här kommer<br />
Karlsson !<br />
Karlsson! Karlsson! Ingen, faktisk<br />
ingen<br />
annan Karlsson gillar jag så bra som<br />
mej.<br />
Men om de trots allt ska pluraliseras<br />
är strukturen [N] pl [PP] något<br />
vanligare är [[N][PP]] pl , det vill säga<br />
att det är helst själva namnet som<br />
pluraliseras, inte frasen som helhet.<br />
S-genitiven är tydligen av annat slag,<br />
eftersom våra <strong>hjältar</strong> helst har<br />
gruppgenitiver, alltså [[N][PP]] s . Jag<br />
riktar därför ett stort tack till Emil,<br />
Karlsson och Lotta, för att de<br />
bekräftat min tidigare analys (Norde<br />
1997) att s-genitiven egentligen inte<br />
är någon böjningsändelse, utan<br />
snarare ett klitikon som läggs till<br />
nominalfrasen som helhet.<br />
Litteratur<br />
Norde, Muriel. 1997. The history of the genitive in Swedish. A case study in<br />
degrammaticalization. Doktorsavhandling, Universitetet i Amsterdam.