Ãldres upplevelser av rehabilitering i hemmet - GR

Äldres upplevelser 

av rehabilitering 

i hemmet 

Christina Karlsson 

Mars 2006

Äldres upplevelser av rehabilitering i hemmet 

Äldres upplevelser av 

rehabilitering i hemmet 

© FoU i Väst 

Första upplagan mars 2006 

Layout: Infogruppen GR 

2


Förord 

Hemrehabilitering i olika former har blivit väldigt ”inne” 

de senaste åren. Men vilken form av rehabilitering som 

är lämplig och passar vårdtagaren skiljer sig åt beroende på 

den enskildes behov och förutsättningar. Det är därför av största 

vikt att ta reda på vad vårdtagarna själva ser för för- och 

nackdelar med denna form av rehabilitering. 

Denna rapport baserar sig på en intervjustudie och handlar 

om hur vårdtagarna upplever sin rehabilitering i hemmet. Jag 

som har genomfört intervjuerna är också författare till rapporten 

och arbetar som arbetsterapeut med hemrehabilitering i 

Mölndals stad. Att få möjlighet att genomföra denna studie har 

gett mig många intressanta möten med vårdtagare och kollegor. 

Dessutom har jag fått fördjupad kunskap i ämnet och ökad 

förståelse för hur vårdtagarna ser på sin rehabilitering. Det har 

också varit betydelsefullt för mig personligen att få en inblick i 

forskarvärlden, vilket jag som praktiker känner är viktigt. Att 

det finns ett samarbete mellan forskning och praktik och att det 

kanske utvecklas ännu mera, betyder mycket för hur vården 

och rehabiliteringen kommer att utvecklas i framtiden. 

Denna studie hade inte varit möjlig att genomföra utan en 

aktiv medverkan från många människor. Jag vill därför passa 

på att rikta ett varmt tack till alla som medverkat till undersökningen. 

Ett stort tack framförallt till vårdtagarna som ställt 

upp och delat med sig av sina erfarenheter och synpunkter på 

hemrehabiliteringen. Jag vill också tacka alla chefer och kollegor 

som accepterat att studien genomförts i deras verksamheter 

och hjälpt till med att förmedla kontakt med vårdtagarna. Sist 

men inte minst ett stort tack till min handledare Lisbeth Lindahl 

vid FoU i Väst/GR, för allt stöd under projektet. 

Christina Karlsson 

Rehab Mölndal 

3


Innehåll 

SAMMANFATTNING ........................................................................................ 5 

BAKGRUND ....................................................................................................... 6 

Inledning .............................................................................................................. 6 

Hemrehabiliteringens olika former ...................................................................... 6 

Arbetssätt inom hemrehab ................................................................................... 7 

Träning i hemmiljö ............................................................................................... 8 

Hemmet en optimal träningsmiljö.............................................................. 8 

Hemrehab – ur vårdtagarens respektive personalens perspektiv.............. 8 

Klientcentrering – bra för rehabprocessen............................................... 8 

Hur påverkar KASAM rehabiliteringen i hemmet .................................. 9 

Personalens och anhörigas betydelse ......................................................... 9 

SYFTE ................................................................................................................ 10 

METOD ............................................................................................................. 10 

Urval av hemrehabteam .................................................................................... 10 

Deltagare ........................................................................................................... 10 

Intervjuer ........................................................................................................... 11 

Analys ................................................................................................................ 11 

Forskningsetik .................................................................................................... 11 

RESULTAT ........................................................................................................ 12 

Hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv .................................................. 12 

Upplevelser av rehabilitering i hemmet ............................................................. 12 

Livshållning och hantering av en ny situation ......................................... 13 

Personalens betydelse .............................................................................. 14 

Trygghetskänsla....................................................................................... 16 

Ökad självständighet ............................................................................... 18 

DISKUSSION..................................................................................................... 19 

Metoddiskussion ................................................................................................ 19 

Resultatdiskussion ............................................................................................. 19 

SLUTSATS ......................................................................................................... 24 

REFERENSER ................................................................................................... 26 

BILAGOR .......................................................................................................... 27 

Bilaga 1. Brev till verksamhetschefer ................................................................. 28 

Bilaga 2. Brev till arbetsterapeut/sjukgymnast i hemrehab ............................... 29 

Bilaga 3. Informerat samtycke ........................................................................... 30 

4

Sammanfattning 


Syftet med denna studie var att undersöka vad begreppet 

hemrehabilitering står för utifrån ett vårdtagarperspektiv 

och att få ökad kunskap om vårdtagarnas 

upplevelser för att kunna vidareutveckla hemrehabiliteringen. 

En kvalitativ metod med innehållsanalys har använts 

på bandade intervjuer som ordagrant skrivits ut 

och analyserats. Åtta vårdtagare inom både kommunal 

och regional hemrehabilitering har intervjuats i sina 

hem. Alla vårdtagarna var nöjda med sin rehabilitering 

i hemmet, trots att alla inte varit medvetna om att 

rehabpersonal varit inkopplad. Hemrehabiliteringen 

var för dessa personer detsamma som hemtjänsten som 

kom hem till dem. 

Personerna i studien har beskrivit vad begreppet 

hemrehabilitering innebär för dem. Deras upplevelser 

har här beskrivits i fyra kategorier. Dessa fyra är Livshållning 

och hantering av ny situation, Personalens 

betydelse, Trygghetskänsla och Ökad självständighet. 

Inom varje kategori finns vårdtagarnas olika aspekter 

på kategorin beskrivna. Det framkom att vårdtagarnas 

förhållningssätt till livet, om de accepterat sin nya situation 

och hur deras relationer såg ut var avgörande för 

hur de klarade att hantera sin nya situation. Personalen 

visade sig ha haft stor betydelse för rehabiliteringen 

i hemmet, liksom vikten av att känna trygghet, både 

vad gällde personal, anhöriga och i miljön i hemmet. I 

rapporten beskrivs också hur vårdtagarna upplever sin 

ökade självständighet. ■ 

5


Bakgrund 

Inledning 

Begreppet hemrehabilitering innebär en tidig och samlad 

rehabilitering i ordinärt boende. Det innebär att 

rehabiliteringen startas upp så snart som möjligt efter 

hemkomsten och att det sker i samverkan mellan olika 

yrkesgrupper. Trots detta kan begreppet ha olika betydelse 

beroende på vilken verksamhet som åsyftas, eftersom 

det inte finns några klara riktlinjer för hur den 

skall utformas. Syftet med hemrehabilitering kan dock 

i huvudsak sägas vara att ersätta slutenvårdsplatser, 

förbättra övergången mellan slutenvård och öppenvård, 

samt att förhindra återinläggning genom att patienten 

bibehåller sin självständighet i så hög grad som möjligt 

(Nilsson & Nyström, 2004). 

Det finns skillnader i hur man arbetar gentemot 

vårdtagaren. Inom viss hemrehabilitering arbetar man 

i multiprofessionella team, där olika yrkeskategorier 

åker hem till vårdtagaren och utför specifik träning i 

hemmet. I andra verksamheter arbetar man genom 

omvårdnadsteam och handleder personalen i ett rehabiliteringsinriktat 

arbetssätt, där vårdtagaren tränar i 

vardagliga situationer i sitt hem, så kallad vardagsrehabilitering. 

Ytterligare andra använder sig av team 

med arbetsterapeut, sjukgymnast och speciellt utbildade 

undersköterskor som utgör ett slags ”elit-team”, som 

tränar vårdtagare i vardagliga aktiviteter i hemmet. 

Anledningen till varför man mer och mer väljer att 

använda sig av hemrehabilitering är att det på många 

håll visat sig ge mycket goda resultat. Det gäller både 

vårdtagares ökade livstillfredställelse men även i form 

av ekonomiska vinster genom kortare vårdtider. Ett 

annat motiv är ett behov av ett fördröjande av ansökan 

till särskilt boende och på sikt även minskat nyttjande 

av hemtjänst (Brokopp & Karlsson, 1998, Månsson 

1999). 

Trots att hemrehabilitering inte funnits som begrepp 

i mer än cirka fjorton år, har det ändå skrivits en hel 

del i ämnet. Däremot finns det inte mycket skrivet om 

hemrehabilitering ur ett vårdtagarperspektiv. Det är 

därför av intresse att belysa hur vårdtagarna som tränar 

i hemmiljö, upplever träningen och hur de ser på 

sin vardag efter träningsperiodens slut. 

Hemrehabiliteringens olika former 

Sveriges första hemrehabiliteringsteam arbetade med 

strokepatienter inom Östermalms primärvårdsområde 

i Stockholm. Enligt Andersson (1996) startades arbetet 

upp 1991 och teamet bestod då av arbetsterapeut, sjukgymnast 

och logoped. All träning utfördes i patientens 

hem och man tonade ner anhörigas roll i rehabiliteringen, 

för att de anhöriga inte skulle känna sig tvungna 

att ta över strokepatienternas självträningsprogram. 

Målsättningen i teamet var att patienten skulle kunna 

återta sin tidigare livsföring. Det gällde att uppfylla 

strokepatienternas önskemål och behov. Mycket övningar 

utfördes på golvet och utan redskap för att minska 

strokepatientens rädsla för att ramla. 

Idag förekommer hemrehabilitering i olika former 

på många håll i Sverige. I Östersund är man föregångare 

för en stor hemrehabsatsning som startade i projektform 

i en av stadsdelarna. Projektet permanentades 

år 2000 för att då inbegripa hela kommunen. Tjugotvå 

nya tjänster för sjukgymnaster och arbetsterapeuter tillsattes 

för att kunna genomföra denna stora satsning. 

Vårdtagaren erbjöds att komma hem direkt till sin egen 

bostad och rehabiliteringen startades upp i ett tidigt 

skede med tillgång till ett rehabteam. Detta ledde till 

att rehabiliteringen gav bättre resultat med ökad självständighet 

för vårdtagaren och därigenom minskad efterfrågan 

på hemtjänst och sjukvård (Månsson, 1999). 

En annan form av hemrehabilitering finns i Helsingborg, 

där man har bildat ett specialistteam med 

arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och undersköterskor 

som tar hem vårdtagare tidigare från sjukhuset 

och där vårdtagaren får träna i sitt hem i vardagliga 

aktiviteter. Även här har man sett vinster med hem- 

6


rehabiliteringen i form av ökad aktivitetsförmåga, ökad 

trygghet genom personalen i hemmet samt att hemrehabiliteringen 

visat sig vara kostnadseffektiv (Ericson, 

2002). 

Ytterligare en variant av hemrehabilitering har utvecklats 

i Uddevalla kommun. Där startades 1997 Rehabvågen, 

som innebär en tidig rehabilitering i hemmet 

efter skada/sjukdom i de fall hemvårdsinsatser beviljats. 

Arbetet har för berörda personer lett till en minskning 

av antalet hemtjänsttimmar, ökad livskvalitet genom 

att de har blivit mer självständiga och mindre beroende 

av hjälpinsatser, samt att de har kunnat bo kvar 

i sitt hem (Månsson, 1999). 

I Västsverige finns i dagsläget hemrehab i ett flertal 

kommuner och inom Västra Götalandsregionen. I kommunal 

regi finns hemrehabilitering i Alingsås, Kungälv, 

Lerum, Mark, Mölndal, Partille, Trollhättan, Uddevalla, 

samt inom flera stadsdelar i Göteborg. 

I regional regi, det vill säga inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 

finns hemrehabilitering inom Område 

Sahlgrenska i tre team; stroketeamet, hjärt-lungteamet 

och ett geriatriskt hemrehabiliteringsteam. 

De olika teamen består av olika konstellationer 

beroende på om de arbetar i Sahlgrenskas regi eller i 

kommunal regi. Inom Sahlgrenska består det geriatriska 

hemrehabiliteringsteamet av sjukgymnast, sjuksköterska, 

arbetsterapeut och undersköterska. Läkare finns 

också att tillgå. Inom de kommunala teamen har man 

sjukgymnast, arbetsterapeut och undersköterskor. 

Arbetssätt inom hemrehab 

Inom hemrehab görs vanligtvis ett första hembesök i 

samband med hemgång från sjukhuset. Arbetssterapeuten 

ser då bland annat till att bostaden är anpassad, så 

att det är möjligt för vårdtagaren att kunna ta sig fram 

i bostaden och vistas hemma. Eventuella hjälpmedel 

provas ut för att underlätta i vardagen så att personen 

kan klara att ta sig i och ur säng, klara toalettbesök 

med mera. Eventuellt kan en bostadsanpassning vara 

aktuell för att ta bort trösklar, installera en elektrisk 

dörröppnare till entré och hissdörr. Morgonen efter hemkomsten 

kommer arbetsterapeuten och ibland även sjukgymnasten 

för att göra bedömningar och träna vårdtagaren 

i ADL-personlig vård, förflyttningar och att laga 

frukost. Det man tränar på i hemmet är att klara sina 

vardagliga aktiviteter. Så småningom handlar det också 

om att kunna ta sig ut till exempelvis affären igen. 

Arbetsterapeuten och sjukgymnasten instruerar också 

vårdtagaren om vad han/hon bör tänka på i sin nya 

situation, för att till exempel inte frakturen och läkningen 

skall påverkas på ett negativt sätt. Rehabpersonalen 

handleder och stöttar omvårdnadspersonalen i 

hemtjänsten i ett rehabiliterande arbetssätt, vilket i 

korthet innebär att de endast hjälper till och stöttar i 

det som personen inte klarar själv och i stället uppmuntrar 

till ökad självständighet. Inom hemrehab hjälper 

rehabpersonalen också vårdtagarna att sätta upp 

realistisk mål för sin träning. 

Det som skiljer arbetssätten åt mellan den kommunala 

hemrehabiliteringen och den från Sahlgrenska är 

vad jag kan förstå, att man från Sahlgrenska har satt 

en maxtid på två veckor som personerna får delta i 

geriatrisk hemhemrehabilitering. Inom kommunal verksamhet 

varierar tiden. Någon kommun har satt en gräns 

på åtta veckor medan andra inte begränsar tiden utan 

ser till vad vårdtagaren har för behov. Vidare är det 

skillnader i fråga om vilka som ingår i teamet. I Sahlgrenskas 

frakturteam ingår även sjuksköterskan. Där 

har också läkaren på vårdavdelningen patientansvar i 

hemmet under tiden som personen ingår i hemrehab. 

Inom Sahlgrenskas hemrehab hålls en målrond med 

vårdtagare och team någon av de första dagarna efter 

ankomst till avdelningen. Där sätter teamet gemensamt 

upp mål för rehabiliteringen. Samma rehabpersonal och 

sjuksköterska som patienten träffar på avdelningen, 

fortsätter sedan i hemmet med hemrehabilitering. Man 

använder sig av en tränings- och kontaktdagbok som 

7


vårdtagaren även tar med sig hem. Den innehåller information 

om vad geriatrisk hemrehabilitering innebär, 

telefonlista till berörd personal, schema samt meddelandeblad 

till hemtjänst/anhöriga och i vissa fall till 

personen själv. Varje vecka hålls team-möten för att 

diskutera hur träningen gått och hur man skall gå vidare. 

I de kommunala hemrehabiliteringsteam som deltagit 

i studien skrivs en arbetsplan med mål och delmål 

tillsammans med vårdtagaren och kontaktpersonal i 

omvårdnadsteamet. Därefter sker kontinuerlig uppföljning 

och utvärdering. 

Träning i hemmiljö 

Hemmet en optimal träningsmiljö 

Vårdtagarens hem anses vara en optimal träningsmiljö 

för funktionsinriktad rehabilitering. Kielhofner (2002) 

menar att världen omkring oss och våra vanor ger oss 

stabilitet i livet och att vi gärna handlar på rutin och 

håller oss till invanda mönster för att känna oss trygga. 

Men att utföra sin träning i välkänd miljö kan ha olika 

betydelse för olika människor. Teeland (2002) skriver 

att bostaden kan vara en bra plats för just vård på grund 

av att den ofta upplevs som ett hem och att vårdtagaren 

därigenom blir motiverad till att ta mer ansvar. 

Men om vården, till exempel rehabiliteringen, präglar 

hemmet i för hög utsträckning, det vill säga om hemmet 

blir en ”vårdinrättning”, kan det som personalen 

vill uppnå – att vårdtagaren tar ansvar i sitt eget hem 

och för sin träning – gå förlorad. Det innebär att det är 

viktigt att man har en dialog med vårdtagaren om i 

vilken utsträckning man skall förändra och anpassa 

bostaden så att vårdtagaren känner att han/hon är delaktig 

i och motiverad till de beslut om anpassningar 

som görs och i sin egen träning. Att miljön är utformad 

så att den inte innebär något hinder för personen att ta 

sig fram och förflytta sig, samt att han/hon har de hjälpmedel 

som behövs, är viktigt inte minst för att vårdtagaren 

skall känna sig trygg i att träna hemma. Det är 

därför av stor betydelse att anpassningen av miljön utförs 

så snart som möjligt efter hemkomsten eller kanske 

till och med innan vårdtagaren kommer hem från 

till exempel sjukhuset. 

Hemrehab – ur vårdtagarens 

respektive personalens perspektiv 

Att träna i hemmet kan också innebära att man i början 

behöver ha personal bredvid sig i träningssituationen 

som säkerhet och trygghet. Hur det upplevs av vårdtagarna 

att, kanske dagligen, ha personal hemma i 

bostaden, för att kunna klara sina dagliga aktiviteter, 

har det inte skrivits så mycket om. Däremot har Lingås 

(1998) skrivit om det ur personalens perspektiv. Lingås 

menar att när rehabiliteringen sker i hemmet så minskar 

risken för att personalen enbart ser vårdtagaren och 

sjukdomen. Istället kan personalen se personen i sitt 

sammanhang i sin egen miljö. Det innebär att man som 

personal mer naturligt utgår ifrån vad vårdtagaren själv 

önskar bli bättre på och vad han/hon själv önskar klara 

av efter rehabiliteringen, när de är i vårdtagarens 

egen bostad. Träningen blir på så sätt mer klientcentrerad. 

Klientcentrering – bra för 

rehabprocessen 

Rehabiliteringsprocessen innefattar att upptäcka och 

identifiera problem, sätta mål, hitta lösningsmöjligheter, 

välja lösningsmöjligheter, åtgärda och att utvärdera 

resultatet (Nilsson & Nyström, 2004). För att uppnå 

ett gott resultat efter vårdtagarens förutsättningar menar 

Townsend (1997) att klientcentrering är ett bra arbetssätt. 

Då är vårdtagaren delaktig i sin rehabiliteringsprocess 

och målen sätts efter hans/hennes intresse 

och vad han/hon tycker är viktigt. Hemmiljön erbjuder 

även rehabpersonalen att lättare identifiera ”rätt” 

nivå på träningen för vårdtagaren, när vederbörande 

finns i sin egen bostad (Lilja, 2000). 

8


Hur påverkar KASAM 

rehabiliteringen i hemmet 

Professorn i medicinsk sociologi Aaron Antonovsky 

(1987) menar att det finns tre faktorer som är viktiga 

att ta hänsyn till och få uppfyllda för att vi skall må 

bra: meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. 

Detta beskriver han i termer av att personen behöver 

uppleva en känsla av sammanhang – KASAM. 

Med meningsfullhet avser Antonovsky att det finns 

områden i livet som är så viktiga för den enskilde att 

de är värda känslomässig investering och engagemang. 

Det innebär att åtminstone en del av de problem och 

krav som ställs på oss, betraktas som utmaningar, snarare 

än bördor. Meningsfullhet är begreppets motivationskomponent. 

Begriplighet står för individens möjligheter att förstå 

och förutse det som sker. Det handlar om i vilken 

utsträckning man upplever inre och yttre stimuli som 

förnuftsmässigt gripbara, som information som är ordnad, 

sammanhängande, strukturerad och tydlig snarare 

än som brus. 

Hanterbarhet avser i vad mån man upplever att det 

står resurser till ens förfogande, med vars hjälp man 

kan möta olika krav i livet. Detta inkluderar de resurser 

man kontrollerar själv och de som kontrolleras av 

behöriga andra. Om man har en känsla av hanterbarhet, 

innebär det att man inte känner sig som ett offer 

för omständigheterna eller tycker att livet behandlar 

en orättvist. 

Kanske är det så att vårdtagaren vid träning i hemmet 

känner en större känsla av sammanhang och är 

mer motiverad till att återfå sina tidigare förmågor, 

när han/hon tränar på att klara de aktiviteter som han/ 

hon själv anser som meningsfulla. 

Personalens och anhörigas betydelse 

Att omvårdnadspersonal och anhöriga är delaktiga i 

rehabiliteringsprocessen är också av avgörande betydelse 

för att vårdtagaren skall nå ett bra resultat med 

sin rehabilitering (Ljungberg, 1997). En viktig förutsättning 

för träningen, är att de anhöriga inte tar över 

det som vårdtagaren klarar själv. Däremot kan deras 

stöttning och uppmuntran till träning vara av avgörande 

betydelse för hur träningsresultatet blir, när det känns 

tungt och motigt. 

Då det hittills inte skrivits så mycket om vårdtagarens 

perspektiv vid rehabilitering i hemmet, är det av 

intresse att få vetskap om hur vårdtagaren upplever 

hemrehabiliteringen. Intressant är också att belysa i 

vilken utsträckning KASAM påverkat rehabiliteringen 

i hemmet, samt vilken betydelse personal och anhöriga 

haft. ■ 

9


Syfte 

Metod 

Denna studie är inriktad på att utreda vad begreppet 

hemrehabilitering står för utifrån ett vårdtagarperspektiv 

och att få ökad kunskap om vårdtagarnas 

upplevelser för att kunna vidareutveckla hemrehabiliteringen. 

Syftet är att undersöka följande frågeställningar: 

• Hur upplever vårdtagare som drabbats av skada/sjukdom 

att få komma hem och att träningen utförs i deras 

eget hem 

• Hur ser vårdtagaren på att flera olika yrkeskategorier 

kommer hem till deras privata hem och där har 

synpunkter på hur han/hon skall träna i bostaden 

• Vilka fördelar respektive nackdelar finns med hemrehab 

• Vilken betydelse har omvårdnadspersonal och anhöriga 

för vårdtagarens rehabilitering ■ 

Utifrån syftet att få en djupare förståelse för hur vårdtagarna 

upplever rehabiliteringen som utförs i hemmet 

valde jag att genomföra en kvalitativ studie med 

intervjuer. 

Urval av hemrehabteam 

Valet av hemrehabteam till studien har gjorts utifrån 

att det skulle vara praktiskt möjligt att genomföra studien, 

det vill säga de skulle vara inom pendlingsavstånd 

från Göteborg. Inom kommunal hemrehabilitering 

deltog fyra kommuner; Alingsås, Partille, Lerum 

och Mölndal. Från Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 

Område Sahlgrenska, deltog frakturteamet i studien. 

Efter att skriftliga tillstånd inhämtats från verksamhetschefer 

eller liknande (Bilaga 1), förmedlades kontakten 

med vårdtagarna via arbetsterapeut/sjukgymnast 

i respektive hemrehabteam (Bilaga 2). Telefonkontakt 

för bokning av intervju har därefter tagits med varje 

vårdtagare. 

Deltagare 

Kriterierna för att ingå i studien var att personen hade 

deltagit i hemrehabilitering inom kommunal eller regional 

regi och var minst 75 år. Dessutom skulle vederbörande 

nyligen ha avslutat sin rehabiliteringsperiod 

för att personen skulle ha upplevelserna i färskt minne. 

Önskvärt var också att träffa vårdtagare med olika syn 

på sin rehabilitering, det vill säga att få med vårdtagare 

med positiva respektive negativa erfarenheter av sin 

rehabilitering. Vårdtagarna skulle vara män och kvinnor, 

gifta/ogifta och med eller utan barn. 

Från början var kriteriet för deltagande i studien 

att vårdtagaren var 75+. Under den korta tid som fanns 

till förfogande för att genomföra intervjuerna under 

projekttiden, var det svårt att hitta vårdtagare som 

avslutat sin rehabilitering, men där det inte gått mer 

än 2-3 veckor efter avslutad rehabiliteringsperiod. Därför 

gjordes ett avsteg från det kriteriet. Urvalet av in- 

10


tervjupersoner kom att bestå av åtta vårdtagare, som 

hade deltagit i hemrehab i kommunal regi respektive 

inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Område Sahlgrenskas 

regi. Sju av dem var i åldersintervallet 76 – 

92 år och en patient var 68 år. 

Undersökningsgruppen bestod av fem kvinnor och 

tre män, där två var gifta och de övriga var änkor eller 

änklingar eller ensamstående. Alla utom en av vårdtagarna 

hade barn. Intervjuerna gjordes i vårdtagarnas 

hem, högst 2-3 veckor efter träningsperiodens slut. 

Intervjuer 

Intervjuerna som gjordes mellan oktober 2004 och januari 

2005, har i samtliga fall gjorts i vårdtagarnas 

hem en kort tid efter rehabiliteringsperiodens slut. Intervjuerna 

inleddes först med några frågor som inte 

bandades. Det var frågor om ålder, civilstånd, yrke och 

intressen. Syftet med dessa frågor var att få en bild av 

personen och bättre kunna förstå det som kom fram vid 

intervjun. Därefter togs frågeområden upp som behandlade 

hur en vanlig dag såg ut, vad hemrehabilitering 

innebar för dem, hur deras rehabilitering såg ut och 

hur delaktiga de hade varit i rehabiliteringen. Ytterligare 

frågeområden belyste deras upplevelser av effekter 

av hemrehabiliteringen, anhörigas delaktighet och 

medverkan, samt miljöns utformning och påverkan. 

för att finna den mening och innebörd som låg dold i 

uttalanden och som inte uttrycktes explicit. I texten återges 

citat från bandinspelningarna som visar vilka grunder 

som tolkningarna av materialet har gjorts utifrån. 

Forskningsetik 

Studien utgår från de etiska riktlinjer som gäller för 

forskning som avser människor (2003:460). Studien har 

inte genomgått etisk prövning i enlighet med Centrala 

etikprövningsnämndens direktiv, enligt vilka enbart 

forskning som innehåller känsliga personuppgifter, personuppgifter 

om lagöverträdelser, innebär fysiskt ingrepp 

på levande eller avliden människa eller påverkan 

på forskningsperson, skall granskas. 

En särskild blankett utformades där intervjupersonerna 

gav sitt samtycke till att medverka i studien (Bilaga 

3). Där framgick det att deltagandet var frivilligt 

och när som helst kunde avbrytas. Dessutom att uppgifter 

som lämnades ut behandlades konfidentiellt och 

inte skulle komma att användas i annat syfte än forskning. 

Det inspelade materialet har avidentifierats för 

att säkerställa att uppgifter om enskilda personer inte 

kommer att lämnas ut. ■ 

Analys 

En kvalitativ metod med innehållsanalys har använts 

på bandade intervjuer, då metoden är lämplig för studier 

där man vill få en djupare förståelse om ett ämne 

och för att försöka förstå och analysera helheter. Den 

kvalitativa metoden är användbar på bandat intervjumaterial 

som är utskrivet till text (Patel & Davidsson, 

1994). I den utskrivna texten har sedan ord, uttryck 

eller meningsbärande enheter identifierats, grupperats 

och kodats efter likheter och olikheter och utgjort grunden 

för bildandet av kategorier. Analys har också gjorts 

11


Resultat 

Under intervjuerna har personerna beskrivit vad 

hemrehabilitering innebar för dem och hur de upplevt 

att få sin rehabilitering i hemmet. De flesta hade 

en relativt likartad uppfattning om vad hemrehabilitering 

är, men några hade inte uppfattat att rehabpersonal 

varit inkopplad. 

I studien visade det sig att vårdtagarnas förhållningssätt 

till livet, om de accepterat sin nya situation 

och hur deras relationer såg ut, hade stor betydelse för 

hur de klarade att hantera sin nya situation. Detta verkar 

ha påverkat hemrehabiliteringen. Personalen hade 

också stor betydelse för rehabiliteringen i hemmet, liksom 

att vårdtagarna kände trygghet, både när det gäller 

anhöriga, personal och i hemmiljön. När rehabiliteringen 

fungerade bidrog den till en ökad självständighet. 

Fokus i studien ligger på hemrehab inom kommunal 

verksamhet, där omvårdnadspersonal stöttar personerna 

i träningen i hemmet under handledning av 

rehabpersonal. 

Hemrehabilitering ur ett 

vårdtagarperspektiv 

Några vårdtagare i studien gav sin definition på vad 

hemrehabilitering innebar för dem. Träningen handlade 

om att göra det de kunde i de dagliga aktiviteterna. 

…Jag tycker att jag försöker sätta på tvättmaskinen och 

hänga upp tvätten och…. jag gör allt möjligt sånt. 

Det är att dom kollar upp…lär mig handskas med sjukdomen, 

med det här. Hur jag skall bära mig åt och följer 

upp det hela och dessutom att dom tittar på vilka möjligheter 

det finns….att sitta högre va….sängen har dom 

också ökat höjden på. 

….det är allt bra i världen. Jag kan inte tänka mig bättre! 

För dessa vårdtagare innebar hemrehabiliteringen att 

de fick råd och stöd av rehabpersonal och omvårdnadspersonal, 

samt att bostaden anpassades efter deras nya 

förutsättningar, för att underlätta situationen i hemmet. 

För vårdtagaren som uttalade det sista citatet var hemrehabilitering 

något mycket positivt som helhet. Men 

alla uppfattade inte att det hade varit olika yrkeskategorier 

hemma hos dem. För dem var hemrehabilitering 

detsamma som hemtjänsten som brukade komma hem 

till dem. 

(- Hur länge har du haft hemrehabilitering) Hemhjälp 

(- Hur länge har hemrehabiliteringen pågått…att du håller 

på och tränar och så...att dom kommer hem till 

dig)…men, dom kommer ju från hemtjänsten! 

Trots att alla inte hade uppfattat att rehabpersonal varit 

inkopplade, så upplevde vårdtagarna i studien att 

rehabiliteringen hade varit lyckad och alla hade positiva 

erfarenheter av sin rehabilitering i hemmet. 

Upplevelser av rehabilitering i 

hemmet 

I materialet från intervjuerna har fyra kategorier kunnat 

urskiljas som beskriver olika aspekter av hemrehabilitering 

ur vårdtagarnas perspektiv. De fyra är: Livshållning 

och hantering av ny situation, Personalens 

betydelse, Trygghetskänsla och Ökad självständighet 

(se Figur 1). 

Ovanstående fyra kategorier består av olika underkategorier 

som beskriver de olika aspekter som vårdtagarna 

berättat om. Det är vårdtagarnas helhetsintryck 

av hemrehabiliteringen som kommit fram vid intervjuerna, 

vilket innebär att de inte har delat upp sina intryck 

i olika delar så som det gjorts här. Kategorierna 

är relaterade till varandra och det finns inga tydliga 

gränser dem emellan. Alla antas påverka varandra. Jag 

börjar med att beskriva den första kategorin som handlar 

om livshållningen och hur situationen hanterades 

av vårdtagarna. 

12


Fig. 1. Olika 

aspekter av 

hemrehabilitering 

ur ett 

vårdtagarperspektiv. 

Livshållning och hantering av en ny 

situation 

Tre olika komponenter framkom under intervjuerna som 

hängde samman med hur vårdtagarna hanterade sin 

nya livssituation. Dessa var vilket förhållningssätt de 

hade till livet, om de accepterat sin nya situation och 

hur deras sociala relationer såg ut och fungerade. 

De vårdtagare som gav uttryck för en positiv livssyn 

verkade ha accepterat sin nya situation och hittat 

strategier för att hantera problemen i vardagen. De hade 

lärt sig göra saker igen, fast på ett annat sätt mot tidigare 

eller så lät de bli att göra det de gjort innan och 

accepterade detta faktum. Flera av dem uttryckte att 

det trots motgångar var viktigt att inte ge upp, utan att 

kämpa på, i hopp om att på sikt bli bättre. 

Man får inte tappa sugen, utan hålla ut, så mycket det 

går! Och bara se framåt! 

Av de intervjuade var det en person som ännu inte hade 

accepterat sin nya livssituation efter sjukdom/skada. Det 

var svårt för henne att se sig själv som handikappad 

och hjälpberoende. Hon hade tidigare varit mycket 

aktiv och varit ute och dansat flera gånger i veckan. 

Men detta var inte längre möjligt. Hon kunde inte ens 

ta sig ut på egen hand med rollator efter skadan, utan 

behövde ha någon med sig som stöd. 

…..Jag blir ju inget bättre! ….och det har gått så lång tid 

nu, tycker jag, så jag borde vara bra. 

De övriga vårdtagarna hade kanske inte drabbats lika 

hårt av sin sjukdom/skada, men hade accepterat att de 

inte kunde göra samma saker som tidigare. En person 

berättade att det bästa hon visste var att gå till biblioteket, 

vilket hon inte längre vågade eller orkade. Hon 

hade nu istället tagit hjälp av anhöriga för att kunna 

låna böcker. För en annan person hade talböcker blivit 

en räddning efter frakturen. 

Men sen det här hände så har jag inte gått så långa promenader 

längre. Nu går jag runt i närheten här, så det är 

ganska tråkigt. Men tack vare dom här böckerna, så har 

jag sysselsättning. 

Även om de accepterat sin nya situation, så saknade de 

sådant som de inte längre klarade att göra. 

…Dom där skogspromenaderna som jag saknar så otroligt. 

Men man kan inte ge sig in med en rollator på en 

skogsstig. 

13


Alla intervjupersonerna upplevde att anhöriga, vänner 

och omvårdnadspersonal var ett stort stöd för dem i att 

lära sig hantera sin nya situation. De kände att de kunde 

be dem om hjälp om de behövde. För dem som var 

gifta, var make eller maka det största stödet. Och om 

sjukdomen/skadan hindrade dem från att ta sig ut och 

träffa folk, kunde vänner och anhöriga komma hem till 

dem istället. 

Min bror…och jag har en syster…dom kommer upp 

ibland. Då kommer dom till mig till lägenheten. Och så 

har jag bekanta, som kommer och hälsar på mig. 

Den andra kategorin som beskrivs nedan, handlade om 

personalens betydelse för hemrehabiliteringen. 

Personalens betydelse 

Personalen visade sig ha både positiv och negativ betydelse 

för vårdtagarnas rehabilitering. Det framkom att 

omvårdnadspersonalen var viktigast, men det innebar 

inte att rehabpersonalen var oviktig. 

Vårdtagarna upplevde det som positivt att få social 

stimulans av personalen och att få ta emot omsorg och 

stöd i ”lagom” mängd. En annan uppgift som personalen 

i hemrehab hade var att ha en stödjande funktion 

för vårdtagarna. De fanns vid sidan om och stöttade 

och uppmuntrade när det behövdes. Personalen uppmuntrade 

dem också till att vara delaktiga i sin rehabilitering, 

det vill säga att vara med och besluta om vad 

de ville träna på att förbättra. Något som däremot 

många av intervjupersonerna upplevde som negativt 

var att det hade kommit många olika personal hem till 

dem. 

Personalens betydelse – Social stimulans 

Flera av intervjupersonerna beskrev hur viktig personalen 

var för den sociala stimulansen. När de pratade 

om personalen, så var det hemtjänstens personal som 

de tänkte på. Det var dem som de hade haft mest kontakt 

med i sin rehabilitering i hemmet. Även om det 

fanns en sjukgymnast och arbetsterapeut där också, hade 

de inte lika stor social betydelse som omvårdnadspersonalen, 

som de träffade nästan dagligen. De flesta som 

intervjuades upplevde personalen som pigga och glada 

och att det var positivt när de kom. En av dem beskrev 

det som att hon fick en energikick varje gång de kom. 

Det är toppen! Jag bara säger det än en gång att jag 

hoppas att alla i min situation får sån här god hjälp och 

blir stöttade, för det gör verkan! Verkligen! .....för det är 

som om man får vitaminpiller. Det är säkert! 

Några vårdtagare hade svårt att ta sig ut och träffa 

folk och då kunde hemtjänsten innebära en social stimulans. 

En av vårdtagarna var på grund av bakterieinfektion 

hänvisad till sin bostad och fick på grund av 

smittorisk inte ge sig ut och träffa andra. Här hade 

hemtjänsten en viktig uppgift. Trots sin isolering beskrev 

vårdtagaren att hon genom personalen kunde 

uppleva världen i sitt eget hem. Personalen blev hennes 

kontakt med världen utanför. 

Dom kunde sätta sig på sängkanten och särskilt då en 

spanjor, han berättade hela sin levnadshistoria. Det tyckte 

jag var roligt! 

Personalens betydelse – Att få ta emot 

omsorg 

Några personer i studien hade tidigare varit de som 

tagit hand om allting. De hade skött hem och barn och 

tagit det största ansvaret i hemmet. Någon hade även 

skött sin sjuka make under flera år i hemmet. Att i den 

situation som de befann sig, få ta emot omsorg, betydde 

därför väldigt mycket. De kände sig sedda och uppskattade 

att få hjälp och stöd, när de nu behövde det. 

Jag har aldrig haft någon som kommit hit. Aldrig gjort 

…alltid gjort allting själv! Har aldrig haft nån hjälp…att 

det är mycket! Därför sätter man ju väldigt värde på, nu 

i min situation, att jag fått så mycket hjälp. 

14


Personalens betydelse – Stöd och hjälp i 

”lagom” mängd 

Den vanligaste målsättningen som vårdtagarna hade 

när de kom hem och skulle träna i hemrehab, var att 

återfå de förmågor som de hade innan skadan/sjukhusvistelsen. 

Därför var det viktigt att så snart som möjligt 

efter hemkomsten få påbörja sin rehabilitering med 

detta mål i sikte. Det innebar att personen successivt 

tränade på att göra så mycket som möjligt själv och 

fick stöttning eller hjälp med det som han eller hon inte 

klarade själv. På så sätt tränade de sig successivt till 

ökad självständighet. 

Först när jag kom hem från sjukhuset hade jag mer hemtjänst. 

Men nu har jag sagt ifrån undan för undan, så nu 

har jag som jag hade när jag började få hemhjälp, två 

timmar. 

Personalen som kom hem till vårdtagarna för att stötta 

dem, bidrog också till trygghet och säkerhet i rehabiliteringen, 

vilket gjorde det möjligt för dem att vara hemma 

och fortsätta sin träning. Tryggheten att veta att 

någon fanns bredvid, när de skulle göra någon aktivitet 

de första gångerna och kände sig osäkra efter sjukdom/skada, 

kunde vara avgörande för om de skulle våga 

försöka. Att få stöd i att träna trappgång eller att promenera 

utomhus med hemtjänsten, då de ännu inte kände 

sig säkra på att klara det själva, var vanliga träningsaktiviteter 

bland de intervjuade. En kvinna beskrev 

sin träning i att själv kunna gå ut med rollatorn så här: 

…Jag tränade på det…tänk dig att du är ensam här nu, 

sa dom. Att träna på att klara det själv. Så jag gick och 

öppnade dörren och tog tag i handtaget och så stängde 

jag dörren och låste den…så gick jag runt och hämtade 

min vagn (rollator). Den står alldeles under trappan här. 

Några personer fick stöd i form av sällskap, när de 

skulle gå och handla. Att inte längre kunna gå ut och 

handla själv som tidigare, kunde upplevas som ett nederlag. 

De kunde inte heller sköta inköpen när de själva 

ville, utan var tvungna att anpassa sig efter hemtjänstens 

tider. Flera personer uttryckte ändå att de upplevde 

en trygghet i att ha någon med sig, när de gick 

till affären och att de själva ville vara med och kunna 

välja varor. 

…Och när personalen går och håller i mig, då kan jag gå 

med och handla, för det tycker jag är så roligt. Att bara 

skriva …jag vill se vad jag köper. 

Flera av vårdtagarna hade haft någon hos sig de första 

gångerna när de skulle duscha, som en trygghet. Personalens 

uppgift var att stötta personen i att komma igång 

igen och att uppmuntra till detta. Det var också vanligt 

att ha haft stöd vid morgonsysslorna i början. Men vetskapen 

om att det kom personal från hemtjänsten och 

tittade till en på morgonen behövde inte enbart innebära 

en trygghet för personen. Det kunde också medföra 

en känsla av press och krav. 

Men vad bra att jag slapp den där stolen (fristående toalettstol 

vid sängen) och slapp att dom kom varje morgon. 

Du vet jag kände trycket att, usch, jag måste vakna 

om dom kommer tidigt…Jag blev stressad. Jag tänkte, 

oh jag måste försöka somna…och det går ju inte. 

Personalens betydelse – Uppmuntran till 

delaktighet 

Att vara delaktig i sin rehabilitering innebar för vårdtagarna 

att de var med och satte upp mål för sin rehabilitering 

och vad de ville klara att göra igen efter sin 

sjukdom/skada. Träningen inom hemrehab gjordes i 

aktiviteter i vardagen, som till exempel att klä på sig, 

laga mat eller att träna på att kunna gå till affären och 

handla. Att vårdtagarna själva fick vara med och bestämma 

vad de skulle träna på utifrån vad som kändes 

viktigt, var betydelsefullt för hur rehabiliteringen skulle 

komma att gå. Det var också viktigt att så snart som 

möjligt komma igång att göra det de kunde, för att ha 

något meningsfullt att aktivera sig med på dagarna. 

Det var ett sätt att hålla igång och inte bli passiv efter 

sjukdomen eller skadan. 

15


…Jag sa att jag vill gärna laga min mat själv…om jag 

kan…jag måste ha något att syssla med…..det går ju inte 

bara att sitta och vänta på att maten skall komma till en 

va. 

De personer i studien som hade fått sin rehabilitering 

via Sahlgrenska Universitetssjukhusets hemrehab upplevde 

inte att de varit delaktiga i målformuleringen, 

men kände sig ändå mycket positiva till att ha fått komma 

hem och fortsätta sin rehabilitering där. 

…..Det har fungerat väldigt bra! Jag tycker nog att det är 

en vettig lösning på det hela. Det är det. 

Personalens betydelse – Många olika 

personer 

Av dem som fick sin hemrehabilitering genom kommunen 

upplevde några att det hade varit många olika personer 

som kommit hem till dem från hemtjänsten. Även 

om de uppskattade att få stöd och hjälp i akutskedet så 

tyckte flera, när de blev mer självständiga, att det var 

skönt att slippa det. Bara att komma ihåg namnen på 

personalen kunde kännas hopplöst. Särskilt under semestermånaderna 

kom det ofta ny personal flera gånger 

i veckan. Detta upplevde några som mycket jobbigt, 

särskilt om de behövde få hjälp/stöttning i personlig 

vård. 

Då kom dom och skulle sätta på mig blöja och då tyckte 

jag det var så förnedrande, så jag sa att ni behöver inte 

komma på kvällarna, för jag tar på blöja själv. 

Andra upplevde att det varit många olika, men att det 

hade fungerat bra ändå: 

Å, lika gulliga allihopa! Och ändå var det ju mitt i sommaren. 

Det var ju semestervikarier… 

Ett tema som associerades med hemrehabiliteringen var 

den trygghetskänsla den var förknippad med. Nedan 

beskrivs denna tredje kategori. 

Trygghetskänsla 

Vårdtagarna beskrev att de efter sjukhusvistelsen, upplevde 

trygghet i att få vara hemma och vistas bland 

sina saker i sin egen välkända och invanda miljö igen. 

Hade de dessutom anhöriga som stöttade och gav trygghet 

och fick hjälp med anpassningar och hjälpmedel i 

bostaden utifrån sina nya förutsättningar av rehabpersonal, 

så ökade tryggheten ytterligare. Ett trygghetslarm 

kunde också bidra till det. Personalen som stöttade 

vårdtagarna vid träningen i hemmet var även viktig 

för tryggheten, men tas inte upp här eftersom det redan 

har beskrivits under kategorin ”Personalens betydelse”. 

Trygghetskänsla – Vara hemma 

Att få vara i sin egen miljö med egna ting runt omkring 

sig och tillsammans med eventuella anhöriga är viktigt 

för de flesta av oss. Så var det också för vårdtagarna 

som intervjuades i denna studie. 

Jag tycker det är bra. Jag tycker det var skönt att komma 

hem…Man mår ju bättre i sitt eget hem. 

Några av personerna berättade att de till en början 

kände sig oroliga och rädda att något skulle hända, till 

exempel att de skulle gå och ramla så att de på nytt 

skulle tvingas åka in till sjukhuset. Men efter hand som 

de tränade kände de sig mer och mer säkra och trygga. 

En av de intervjuade uttryckte att hon var tacksam 

för att hon fick träna upp sig i sitt hem, då hon inte 

skulle ha orkat ta sig till en sjukgymnast. Att slippa ge 

sig iväg någonstans för att träna upp sina förmågor 

innebar för henne att hon ändå fick möjlighet att komma 

tillbaka till den aktivitetsnivå hon hade innan frakturen. 

Trygghetskänsla – Anhöriga 

Anhöriga spelade givetvis en stor roll för personens 

upplevelse av trygghet. För sammanboende eller gifta 

var det naturligt att den andra hälften var den person 

som betydde mest för trygghetskänslan. 

16


Å han (maken) har varit en underbar hjälp här helt enkelt! 

Men alla i studien var inte sammanboende eller gifta. 

Trots det upplevde de flesta att de fick stöd och hjälp 

av de närstående, så att de kunde känna sig trygga. En 

person berättade att hon hade nästan daglig kontakt 

med sina barn via telefon, då de inte bodde i närheten. 

Flera av vårdtagarna beskrev det som att deras 

anhöriga inte var dem behjälpliga i själva rehabiliteringen, 

men att de fanns där till hands och uppmuntrade 

och kunde ge en hjälpande hand om det var något 

de behövde hjälp med. Detta var inte minst viktigt för 

att de skulle känna sig trygga. 

Trygghetskänsla – Anpassningar, hjälpmedel 

och larm 

Att miljön var tillrättalagd och att de hade de hjälpmedel 

som de behövde inför hemkomsten var viktigt för 

att vårdtagarna skulle kunna förflytta sig på ett säkert 

sätt i bostaden. 

Arbetsterapeuten gjorde vanligtvis ett hembesök 

inför hemkomsten, för att se över miljön i bostaden och 

eventuellt göra de anpassningar som behövdes, så att 

personen kunde förflytta sig i bostaden utan svårighet. 

Hon mätte upp vissa saker så hon fick se att det….och 

det är väl hemskt viktigt om man skickar hem folk så de 

inte har stora trösklar och grejer å….men hon bedömde 

att det skulle jag kunna klara. Och det gör jag. 

En rollator var ett vanligt hjälpmedel som underlättade 

förflyttningar inne eller ute och gjorde att personen 

kände sig tryggare av att ha den som stöd. Några beskrev 

att de hade fått möblera om i bostaden för att de 

skulle kunna ta sig fram med sin rollator. Rollatorn 

kunde vara ett bra stöd och innebar att risken för fall 

minskade. 

Och likaså hände det ju då att innan jag hade rollator att 

jag gick och ramlade och snubblade över nånting. 

En av de intervjuade hade fått en bostadsanpassning i 

form av elektrisk dörröppnare eftersom hon hade svårt 

att öppna den tunga ytterdörren när hon gick med rollator. 

Dörröppnaren gjorde att hon kunde känna sig 

trygg i att gå ut på egen hand och slippa få hjälp med 

att någon var med och öppnade dörren åt henne. 

Att på ett tryggt sätt kunna klara av sin personliga 

hygien var viktigt för den personliga integriteten hos 

samtliga vårdtagare i studien. Några hade fått bostaden 

anpassad genom att badkaret bytts ut mot duschplats, 

för att kunna duscha självständigt. Några hade 

fått hjälpmedel i form av duschstol med armstöd, för 

att slippa stå upp vid dusch. Förhöjd toalettstol och förhöjd 

säng var också vanligt, för att underlätta uppresning 

efter en fraktur. 

En viktig sak som togs upp i intervjuerna, var att 

ha något meningsfullt att göra på dagarna för att inte 

bli passiv. Några hade därför fått en arbetsstol till köket 

i form av en höj- och sänkbar stol. Den underlättade 

för vårdtagarna att klara av att laga sin mat och att 

diska, då de inte behövde stå upp under hela köksarbetet. 

Andra hade fått tips om andra sätt att klara att 

hantera detta: 

….Och så blir jag trött och det när jag står vid 

spisen….att ta rollatorn och sätt dig på den, när du är 

vid spisen….emellan varven och det har jag gjort för jag 

blir väldigt trött i benen. 

De flesta av intervjupersonerna hade efter sjukhusvistelsen 

fått ett trygghetslarm. De vårdtagare i studien 

som hade larm upplevde det som en stor trygghet ifall 

det skulle hända något som gjorde att de skulle behöva 

tillkalla hjälp. 

Ja, jättebra! Det borde jag haft förut för det…den gången 

fick jag ju ta ambulans….jag ramlade och kunde inte 

ta mig upp! …Nu är det ju väldigt skönt att jag har det 

här larmet. 

Ja, vad det har räddat mig många gånger! 

17


Den fjärde kategorin i intervjupersonernas berättelser, 

som beskrivs här nedan, handlade om ökad självständighet. 

Ökad självständighet 

Att återfå sina förmågor igen efter sjukdom/skada var 

det som alla i studien strävade efter. Om vårdtagaren 

nådde dit eller inte, berodde på vilken typ av skada de 

hade fått och om det varit möjligt att nå dit igen. Andra 

viktiga faktorer var den vilja och motivation vårdtagarna 

hade till att träna för att komma tillbaka och 

klara sig själva så som möjligt. 

Ökad självständighet – Vilja och motivation 

Viljan och motivationen spelade en avgörande roll, när 

det gällde hur självständig personen skulle komma att 

bli efter sin rehabilitering. Det kunde vara flera olika 

saker som påverkade detta. Hur aktiv och självständig 

personen var innan sjukdomen/skadan, var en sådan 

sak. 

…Det är bäst att hålla igång…jag har varit en liten myra, 

så det sitter väl i… 

Alla som deltog i intervjuerna talade om vikten av att 

försöka göra så mycket som möjligt själva. En av deltagarna 

uttryckte sig på följande sätt: 

…Även om man är äldre så vill man ju ändå bli så mycket 

som möjligt som förut. 

Ökad självständighet – Klara sig själv 

Att kunna klara sig själv i så stor utsträckning som 

möjligt var alla vårdtagares målsättning. Att återfå 

förmågor som man tidigare haft, gjorde att man kunde 

bibehålla sin identitet och slippa vara den som alltid 

behövde be om hjälp. Några tog upp betydelsen av att 

kunna bidra till hushållsarbetet och att ha en uppgift 

att fylla. Detta gjorde att de kunde känna sig delaktiga 

i vardagssysslorna. 

Vi städar och gör inköpen och ibland går han själv, men 

nu tycker jag att det är skönt att få följa med. 

När de sedan klarade att göra saker på egen hand igen, 

väckte det känslor av stolthet. En kvinna beskrev känslan 

av att själv kunna åka kollektivt igen efter sin sjukdom: 

Ja, jag var riktigt mallig, höll jag på att säga. 

Att uppnå ökad självständighet, vilket var målet för 

samtliga i studien, behövde inte enbart vara positivt. 

Även om det var en målsättning som de själva hade 

varit med på, uttryckte flera av dem att de saknade 

personalen som hade kommit och stöttat dem, när hemrehabiliteringen 

var över. De hade fått en mycket fin 

kontakt, som de saknade så här efteråt. 

Ja, så det är nästan så att jag saknade dom sedan, men 

jag tycker ju om att också…det är roligt att kunna klara 

sig själv! ■ 

Även anhöriga spelade en viktig roll när det gällde att 

motivera vårdtagarna till aktivitet och att träna för att 

bli bättre igen. En kvinna berättade att hennes barnbarn 

motiverade henne till att baka pepparkakor: 

Jag har haft mina barnbarn vartenda år och bakat pepparkakor 

och så har dom fått komma olika dagar och så 

har dom fått ta med hem. Det har varit det roligaste jag 

haft, så är det mina barnbarn. Och det är väl därför som 

jag har så god kontakt med mina. 

18


Diskussion 

Metoddiskussion 

Syftet med att välja en kvalitativ studie var att få en 

djupare förståelse för hur vårdtagarna upplevde rehabiliteringen 

som utfördes i hemmet. Att få kunskap om 

processer, till exempel upplevelser, lämpar sig inte för 

en kvantitativ studie. 

Påverkade platsen för intervjun I samtliga fall genomfördes 

intervjuerna i vårdtagarnas hem. Jag tror 

att valet av plats gjorde det lättare att minnas detaljer 

om hur träningen gjorts och samtliga verkade tycka att 

det var positivt att få berätta om hur de upplevt rehabiliteringen 

i hemmet och att någon hade tid att lyssna. 

När det gäller rekryteringen av intervjupersoner 

gjordes ett avsteg från kriterierna att de skulle vara 

75+. Det berodde på att det under den korta tid som 

fanns till förfogande för att genomföra intervjuerna 

under projekttiden, var svårt att hitta vårdtagare som 

avslutat sin rehabilitering där det inte hade gått mer än 

2-3 veckor efter avslutad rehabiliteringsperiod. Därför 

medtogs en vårdtagare som var 68 år. Frågan är om 

det påverkade resultatet Jag tror inte det eftersom den 

här personens upplevelser inte avvek speciellt från de 

andras. 

De personer som kom att delta i studien hade lätt 

för att beskriva sina upplevelser av rehabiliteringen i 

hemmet. Övervägande positiva aspekter framkom under 

intervjuerna, men även några negativa synpunkter, 

vilket ger en nyanserad bild av upplevelserna och är 

ett tecken på att vårdtagarna vågade vara öppna. Genom 

att rekryteringen till studien gick till så att hemrehabteamen 

tillfrågade patienter/vårdtagare, kan det ha 

skett ett urval som jag inte känner till, så att det främst 

var de positiva vårdtagarna som inkluderades. Det kan 

också vara så att det främst var de vårdtagare som var 

nöjda med sin hemrehab som ville ställa upp på att 

medverka i intervjun. Sådana faktorer är svåra att utesluta. 

Ytterligare en fråga som är intressant att lyfta fram 

är om resultatet från den här studien är generaliserbart 

eller inte. Kan man dra slutsatserna att de kategorier 

av upplevelser som framkom här, säger något om hur 

vårdtagare upplever hemrehab generellt sett Det är 

viktigt för läsaren att förstå att resultatet från en kvalitativ 

studie inte kan generaliseras på ett sådant sätt. 

Det är inte heller syftet. Det viktigaste med en kvalitativ 

studie är att den äger validitet, det vill säga att 

resultatet äger giltighet för det fenomen som beskrivs, i 

det här fallet hemrehab. Analyser är aldrig helt neutrala. 

Analyserna av intervjumaterialet har gjorts utifrån 

min yrkesbakgrund som arbetsterapeut och har säkert 

färgats av det. Det har också varit en viktig utgångspunkt 

för FoU-stipendiet eftersom det innebär ett möte 

mellan teori och praktik. Analysen är inte ett utslag av 

mina subjektiva tolkningar. För att pröva mina tankar 

har jag under analysarbetet diskuterat kategorierna med 

kollegorna i hemrehab i Mölndal och med handledaren 

och på så sätt prövat resultatets giltighet externt. 

Resultatdiskussion 

Hemrehabilitering utifrån ett 

patientperspektiv 

Syftet med denna studie är att få kunskap om hur vårdtagarna 

själva upplevde att få sin rehabilitering i hemmet. 

För samtliga vårdtagare i studien hade hemrehabiliteringen 

fungerat bra och alla var nöjda med träningen. 

Anledningen till att alla var nöjda kan ha flera 

orsaker. Dels kan det bero på urvalet av vårdtagare 

som hemrehabpersonalen i teamen tog ut. Men det kan 

också hänga samman med de kriterier till att deltaga i 

hemrehab som de olika hemrehabteamen i kommunerna 

hade. Ett kriterium var att vårdtagarna skulle vara 

motiverade till träning. Om vårdtagaren är det så är 

sannolikheten också större att rehabiliteringen når ett 

positivt resultat. 

Att vara hemma ger ökad energi och en känsla av 

välbefinnande för de flesta. Det har även personerna i 

19


denna studie bekräftat. Några vårdtagare uttryckte att 

de upplevde det som positivt att slippa åka iväg till 

sjukgymnast och träna polikliniskt en till två dagar i 

veckan. Att åka iväg för att träna skulle ha tagit för 

mycket kraft av personerna, så att de förmodligen inte 

hade orkat göra något mer den dagen. Att istället få 

möjlighet att träna hemma dagligen i aktiviteter som 

de själva ansåg betydelsefulla, upplevde de som meningsfullt. 

Träningen fick då en särskild mening och 

var inte ryckt ur sitt sammanhang¸ samtidigt som det 

även blev mer kontinuitet i träningen, då den utfördes 

dagligen. Genom att få möjlighet att utföra sin rehabilitering 

i den egna bostaden kan patienterna också behålla 

sin identitet. De är då i sin egen miljö och har 

lättare för att bestämma och påverka sin rehabilitering 

och vad de vill träna på att kunna, mot om de tränar i 

en offentlig lokal på till exempel ett sjukhus. Det visade 

sig att vårdtagarna även upplevde att det var mer 

motiverande att träna när de själva fick vara med och 

bestämma vad de ville träna på. 

För några av intervjupersonerna innebar hemrehabilitering 

att de gjorde det de kunde av vardagsaktiviteter 

i hemmet, med stöd av omvårdnadspersonal och 

rehabpersonal. Men några av de intervjuade hade inte 

uppfattat att det hade varit olika yrkeskategorier hemma 

hos dem. För dem var hemrehabilitering detsamma 

som omvårdnadspersonalen i hemtjänsten. Men det visade 

sig dock inte ha någon större betydelse för rehabiliteringen, 

då de ändå upplevde det som att de hade 

nått önskat resultat med sin träning. 

Att rehabpersonalen handleder omvårdnadspersonalen 

i att arbeta rehabiliterande, är något som inte 

alltid vårdtagarna ser, då detta oftast sker innan och/ 

eller efter hembesöket och ofta via telefon. Svårigheten 

med att på så sätt jobba genom andra, kan vara att 

muntlig överföring lätt kan gå fel och misstolkas då 

det är många olika personer som går hem till vårdtagaren. 

Risken är också att vårdtagaren får olika information 

och stöd beroende på vem av personalen som 

kommer. Därför är det viktigt att rehabpersonalen gör 

täta uppföljningar hemma hos vårdtagaren tillsammans 

med omvårdnadspersonal, för att diskutera hur träningen 

går och att de tillsammans med vårdtagaren sätter 

upp nya mål efter hand som rehabiliteringen går framåt. 

Förutom att vårdtagaren här kan känna sig trygg 

med att alla arbetar på liknande sätt och med samma 

mål i sikte, så vet vårdtagaren också vad han eller hon 

vågar göra, utan att riskera att göra något som kan 

förvärra skadan under träningen. 

En annan fördel med en kontinuerlig handledning 

är att omvårdnadspersonalens kompetens utvecklas mot 

ett rehabiliterande arbetssättet. Detta kan i sin tur bidra 

till ett lärande i organisationen. 

Livshållning och hantering av ny 

situation 

Att drabbas av en sjukdom/skada innebär många gånger 

att man måste omvärdera vad man tycker är viktigt i 

livet. Det handlar om att försöka göra saker igen, fast 

kanske på ett annat sätt mot tidigare. Vårdtagaren kan 

då behöva stöd och hjälp i att hitta ett nytt livsmönster 

som fungerar. Ljungberg (1997) tar upp att när man 

drabbas av till exempel en stroke genomgår man en 

process med olika faser för att till slut komma fram till 

ett sätt att leva. Ett sätt som kanske är olikt det man 

tidigare levt men som inte behöver vara av sämre kvalitet. 

Flera av vårdtagarna i studien hade fått lära sig 

leva ett nytt liv efter sjukhusvistelsen, då de inte längre 

klarade av att göra det de gjort tidigare. De flesta hade 

hittat nya intressen och upplevde ändå att de hade livskvalitet. 

Däremot hade en av vårdtagarna inte accepterat 

sin nya situation och att hon inte längre kunde 

klara av att göra det hon tidigare klarat. Hon kände 

sig som ett offer för omständigheterna och kände inte 

att hon hade kontroll över sin situation och att hon kunde 

påverka och hantera den som hon skulle vilja. Livet 

hade inte blivit som hon hade tänkt sig. Att i en sådan 

situation känna bristande sammanhang och sämre för- 

20


måga att hantera livet är inte så konstigt (Antonovsky, 

1987). 

När vårdtagaren hamnat i en kris eller en svår situation 

fyller anhöriga en viktig funktion i att stödja vårdtagaren. 

Det är också viktigt att som omvårdnadspersonal 

och rehabpersonal vara medvetna om att vårdtagaren 

kan befinna sig i kris. För att kunna ge det bästa 

stödet måste man känna av var i processen vårdtagaren 

befinner sig. Det kan innebära att personalen kan 

finnas till hands eller uppmuntra vårdtagaren till att 

kämpa på även när det känns motigt. Det kan också 

innebära att hjälpa vårdtagaren att hitta nya strategier 

att klara av att utföra en aktivitet. Om vårdtagaren 

inte kan klara av att utföra sina gamla intressen längre 

kan personalen uppmuntra vårdtagaren till att finna 

nya intressen. 

Personalens betydelse 

Hemmet är den plats där man själv bestämmer, det vill 

säga man är ”kung” i den egna bostaden och hemmet 

är också platsen för avkoppling och social gemenskap 

med vänner. Omvårdnadspersonalen visade sig ha stor 

social betydelse för de flesta vårdtagarna i studien. 

Särskilt viktiga var de för de vårdtagare som nu hade 

svårt att ta sig ut och träffa folk efter en sjukdom/skada. 

I studien har vårdtagarna upplevt det som positivt 

när personalen kom hem till dem. Personalen upplevs 

som gäster och vårdtagarna tyckte det var roligt när de 

kom och de saknade dem efter träningsperiodens slut. 

När rehabiliteringen sker i hemmet minskar också risken 

för att personalen enbart ser vårdtagaren och sjukdomen, 

istället kan de se personen i sitt sammanhang i 

sin egen miljö (Lingås, 1998). Kielhofner (2002) förespråkar 

miljöns betydelse för aktivitetsutförandet och 

för våra vanor och roller. 

Omvårdnadspersonalens roll inom hemrehabilitering 

innebar att ha en tillfälligt stödjande funktion. En 

stödjande person kan ha olika funktioner. Det kan vara 

att skapa trygghet, att guida/ge vägledning eller att finnas 

där för att bekräfta och att göra att vårdtagaren 

känner sig sedd. Utifrån mina egna erfarenheter som 

arbetsterapeut vet jag hur viktigt det är att personalen 

inte tar över, utan låter vårdtagaren själv göra aktiviteten, 

men att de finns där som en trygghet eller hjälper 

till med de delmoment som är svårare för vårdtagaren 

att klara själv. Rehabpersonalen handleder omvårdnadspersonalen 

i detta arbetssätt. Men att ”bara” finnas 

bredvid någon i träningen är inte alltid så enkelt. Det 

är väldigt lätt att man som personal vill ”vara duktig” 

och bli omtyckt av vårdtagaren och då är det lätt att 

hjälpa till lite för mycket. Omvårdnadspersonalens traditionella 

roll innebär ju att vara serviceinriktad och 

att ”hjälpa”. Det kan ibland vara befogat att bli ompysslad 

och ”sedd” ett tag när en person efter en lång 

sjukhusvistelse kommer hem och är medtagen. Det har 

några vårdtagare i denna studie bekräftat. Det är däremot 

av stor betydelse att denna tid inte blir för lång, 

utan att man relativt snart kan påbörja sin rehabilitering. 

Det är viktigt att vårdtagarna inte blir fråntagna 

de resurser och den möjlighet till träning som de har. 

Trygghetskänsla 

En förutsättning för att en vårdtagare skall kunna komma 

hem och träna hemma, är att personen känner sig 

trygg hemma. Anhöriga bidrog i stor grad till tryggheten 

och till att höja motivationen hos personerna i studien. 

Alla vårdtagarna ansåg dock inte att anhöriga 

deltog så mycket i själva rehabiliteringsarbetet, men 

att de ändå fanns till hands och var en bidragande orsak 

till att vårdtagarna orkade kämpa på. Det är också 

viktigt att vårdtagaren kan känna sig trygg med personalen 

och dess kompetens, att vårdtagaren kan lita på 

att de kan sin sak och att man bygger upp ett gemensamt 

förtroende för varandra. Att personalen är lyhörd 

för vårdtagarens önskemål, både det som uttalats och 

det som ”kan läsas mellan raderna”, och försöker förstå 

vårdtagaren i kombination med en bra relation 

mellan vårdtagare och personal, är viktigt för att reha- 

21


biliteringen skall lyckas (Kielhofner, 2002). 

De anpassningar som gjordes och de eventuella 

hjälpmedel som provades ut för att underlätta i aktiviteter, 

hade stor betydelse för tryggheten i hemmet. Detta 

var något som vårdtagarna i studien påtalade vikten 

av. Det var viktigt att detta gjordes i ett tidigt skede, så 

att inte miljön utgjorde en fara eller ett hinder för vårdtagaren 

vid träningen i vardagliga aktiviteter. Vad som 

också bidrog till trygghetskänslan var att få ett trygghetslarm 

installerat. 

Ökad självständighet 

Hemmet är den bästa platsen för att utöva sina intressen 

skriver Ljungberg (1997). Carr och Sheperd (1987) 

påpekar att intresse och motivation är betydelsefullt för 

en framgångsrik rehabilitering. Wressle (2002) skriver 

i sin avhandling om vårdtagares delaktighet i rehabiliteringsprocessen, 

att målen för rehabiliteringen bör utgå 

ifrån vad som är meningsfulla dagliga aktiviteter för 

vårdtagaren. Hon menar att rehabiliteringen fungerar 

bäst för personer som själva får definiera vad som är 

besvärligt/svårt och vilka aktiviteter de vill träna. Även 

Fisher (1998) är inne på att det finns bättre förutsättningar 

för att vårdtagare skall kunna utföra meningsfulla 

aktiviteter, när de själva är med och påverkar valet 

av aktivitet. Det är de meningsfulla aktiviteterna som 

enligt Fisher, utgör medlen i behandlingen/träningen. 

Alla personerna som deltagit i denna studie var 

motiverade till träning och kände att de hade fått vara 

delaktiga i innehållet i träningen. Om man tycker att 

något känns meningsfullt, till exempel att träna och 

återfå förmåga igen efter sjukdom/skada, så ger det 

patienten kraft och motivation att orka träna för att nå 

sitt mål. Kielhofner (2002) menar att människans tro 

på sin egen kapacitet påverkar hennes motivation till 

att utföra aktiviteter. Detta stämmer väl ihop med Antonovskys 

(1987) tankar om KASAM; att vi behöver 

uppleva en känsla av sammanhang för att ha hälsa och 

må bra. När vårdtagaren tränar i aktiviteter som han 

eller hon själv valt och tycker känns meningsfulla, så 

ingår de i ett sammanhang och blir begripliga för honom/henne. 

Vårdtagaren har då ett syfte med att träna, 

till exempel att kunna klara sin personliga hygien och 

matlagning igen. Målet kan då vara att han eller hon 

vill kunna klara sig självständigt hemma i bostaden 

igen. 

Det är av stor vikt att träningen läggs på en ”lagom” 

nivå, för vårdtagaren, för att därefter ökas efter 

vårdtagarens förmåga. Om kraven sätts för högt, kan 

lätt motivationen gå förlorad när vårdtagaren misslyckas. 

Om kraven däremot sätts för lågt, kan utmaningen 

och därmed motivationen försvinna. En viktig del i det 

motivationshöjande arbetet med vårdtagaren är att ge 

feedback på hur träningen går och att uppmuntra vårdtagaren. 

Detta kan vara en förutsättning för att rehabiliteringen 

skall gå framåt (Mosey, 1986). Vårdtagarna 

upplevde det som motiverande att ha någon bredvid 

sig som uppmuntrade och stöttade i träningen i vardagen. 

Alla intervjupersonernas mål i studien var att återigen 

bli så självständiga som möjligt. Detta i sig var 

motiverande för personerna. Personen kanske hade en 

aktivitet eller något speciellt han/hon ville kunna ta sig 

till igen och då kunde det vara det som kändes meningsfullt 

och som motiverade. Det viktiga var att personen 

hade en anledning, något som sporrade till att 

kämpa på med sin rehabilitering. När man sedan lyckades, 

så stärkte det självförtroendet att ha klarat av 

det. 

Utifrån egen erfarenhet av att arbeta med hemrehabilitering, 

vet jag att de personer som kan bli aktuella 

för att delta i hemrehabilitering inte alltid är motiverade 

från början. Vi som rehabpersonal kan ändå ibland 

se en potential hos vårdtagaren att förbättra eller kanske 

bara bevara sin nuvarande funktions- och aktivitetsförmåga, 

och att då denna form av rehabilitering 

skulle kunna vara lämplig för vårdtagaren. Då kan 

arbetet med att motivera vårdtagaren att försöka träna 

en period i bostaden med stöd av omvårdnadspersonal 

22


och rehab vara aktuellt. Tvärtom kan det också vara 

så att personer som är motiverade till träning i hemmet, 

kanske ändå inte lyckas med sin rehabilitering eller 

med att nå målen med träningen som satts upp. 

Orsaken till det kan vara att ytterligare sjukdomar/skador 

tillkommit. 

Av erfarenhet vet jag också att alla inte heller blir 

nöjda med sin rehabilitering i hemmet. Det kan handla 

om att patienten inte förstått vad hemrehab innebar, 

enhetschefernas olika ledarskap i omvårdnadsteamen 

eller att det brustit i kontinuiteten hos personalen. 

När vårdtagarna blev mer och mer självständiga 

innebar det att de kunde känna sig delaktiga i till exempel 

hushållsarbetet igen. De hade då återigen en 

uppgift att fylla. Men att kunna klara sig mer och mer 

självständigt innebar också att de inte längre behövde 

stöd och hjälp från omvårdnadspersonalen. Några av 

de intervjuade berättade att de hade fått väldigt fin 

kontakt med omvårdnadspersonalen och att de saknade 

dem, när de inte längre behövde komma hem till 

dem. 

Intervjuerna om vårdtagarnas upplevelser av sin 

hemrehab, ger en beskrivning utifrån deras perspektiv, 

där de inte särskiljer hemrehab från annan rehabilitering 

och inte heller utifrån vilken personalkategori som 

bidrar med vad. Ur ett professionellt perspektiv är det 

ändå intressant att reflektera kring vad som är ett utslag 

av hemrehab mer specifikt eftersom det är en rehabform 

som har expanderat på sista tiden. 

Det som antagligen är specifikt för hemrehabilitering 

är att vårdtagaren lättare kan behålla sin identitet 

när träningen sker i det egna hemmet. Det är också 

lättare att känna sig motiverad till att träna när de är i 

sin egen miljö, med sina egna saker omkring sig. Den 

egna miljön skapar lust att utföra aktiviteter som man 

gjorde innan sjukdomen/skadan. Att man sedan kunde 

känna trygghet i att våga börja träna med stöd av rehab- 

och omvårdnadspersonal i egna hemmet, kan vara 

avgörande för att rehabiliteringen skall fungera. Det 

som är avgörande för att hemrehabiliteringen skall nå 

ett bra resultat, är det nära samarbetet mellan omvårdnadspersonalen 

och rehabpersonalen om arbetet inte 

utförs av specialistteam. ■ 

23


Slutsats 

Irapporten har jag redogjort för vad hemrehabilitering 

innebär för de intervjuade. Dessutom har fyra 

kategorier framkommit som beskriver vårdtagarnas 

egna upplevelser av sin rehabilitering i hemmet. Av detta 

kan jag dra slutsatsen att beroende på vad vårdtagaren 

har med sig av erfarenhet och hur han/hon är som person, 

så hanteras kriser och svårigheter, som en sjukdom/skada 

är exempel på, på olika sätt. Detta är viktigt 

att tänka på vid all rehabilitering, det vill säga att 

se vårdtagaren där han/hon är just nu, för att rehabiliteringen 

skall ge positiva resultat. 

Vikten av att få ta emot omsorg och bli ompysslade 

en period efter hemkomsten från sjukhuset, var för mig 

personligen något som jag inte tidigare haft kännedom 

om. Detta är viktigt att ha i åtanke i arbetet med personer 

inom hemrehabilitering. 

Att först skapa trygghet i hemmet, både när det gäller 

miljön, i relationer mellan vårdtagare och personal och 

när det gäller kontinuitet, är mycket viktigt för att hemrehabiliteringen 

skall lyckas. En vårdtagare som inte 

känner sig trygg, vågar heller inte försöka träna. 

Ytterligare en parameter är att vara klientcentrerad. 

Att vårdtagaren själv är med och bestämmer vad 

han/hon vill bli bättre på och vill träna, och att målen 

sätts utifrån det. Om aktiviteterna upplevs som meningsfulla 

och om vårdtagaren själv får vara med och påverka 

sin rehabilitering kommer den troligtvis också 

att ge ett bättre resultat. 

Alla vårdtagare i studien hade inte uppfattat att 

rehabpersonal varit inkopplad. Som rehabpersonal kan 

detta kännas lite märkligt, men att vi handleder omvårdnadspersonalen 

är något som inte alltid vårdtagaren 

ser, då detta ofta sker när inte vårdtagaren är närvarande 

eller via telefon. Det viktiga är trots allt att 

vårdtagaren får en bra rehabilitering. Att arbeta med 

att handleda omvårdnadspersonal, innebär att rehabpersonalen 

får en förändrad yrkesroll från utförare till 

att handleda omvårdnadspersonal i ett rehabiliterande 

arbetssätt. Det är en utveckling som kanske inte all 

personal inom rehabiliteringsyrken ser så positivt på. 

Då det i intervjuerna framkommit mest positiva, 

men också några negativa synpunkter på hemrehabiliteringen, 

innebär det att det finns möjlighet till vidareutveckling 

och förbättringar inom hemrehabiliteringen 

i framtiden. Att till exempel arbeta med att förbättra 

kontinuiteten med personal i träningen och att handleda 

omvårdnadspersonalen i ett rehabiliterande arbetssätt 

är något som kan utvecklas vidare. ■ 

24


25

Referenser 

Andersson, T. (1996). Sveriges första stroketeam. Rehabilitering hemma bättre och billigare. Sjukgymnasten, 96 (4). 

Antonovsky, A. (1987). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur. 

Brokopp, M, & Karlsson M. (1998). Modell för handledning och undervisning av hemtjänstpersonal i rehabilitering av vårdtagare. 

Rehabvågen. Slutrapport Delprojekt 4. Uddevalla. 

Carr, J. Shepherd, R. (1987). A Motor Learning Programme for stroke. Second edition. London: Heineman Medical Books. 

Ericson, I. (2002). Utvärdering av hemrehab i centrum. Slutrapport. Helsingborg. 

Fisher, A. (1998). Uniting Practice and Theory in an Occupational Framework. The American Journal of Occupational Therapy, 

52,(7), 509-521. 

Kielhofner G. (2002). A Model of Human Occupation: theory and application. Third edition, Baltimore: Williams& Wilkins. 

Lag (2003:460) om etikprövning som avser människor. SFS nr 2003:460. www.forskningsetikprovning.se 

Lilja, M. (2001). Äldres rehabiliteringsbehov i hemmiljö. Socialstyrelsen. 

Lingås, LG. (1998). Över andras tröskel: etik vid omsorgsarbete i andras hem. Lund: Studentlitteratur. 

Ljungberg C. (1997). Hemrehabilitering – ett realistiskt alternativ för vårdtagare som drabbats av stroke. Linköping. 

Maltén A. (1992). Grupputveckling. Lund: Studentlitteratur. 

Mosey, AC. (1986). Psychosocial components of occupational therapy. New York: Raven Press. 

Månsson, M. (1999). Modell för genomförande av rehabsatsning år 2000 i Östersunds kommun. 

Nilsson, K, & Nyström, S. (2004). Upplevelser och erfarenheter av hemrehabilitering i Partille – ur ett patientperspektiv. Göteborgs 

Universitet; Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi. 

Patel R, & Davidsson B. (1994). Forskningsmetodikens grunder – att planera, genomföra och rapportera en undersökning. 

Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur. 

Smedby, B, & Dahl, T. (2002). WHO:s nya klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Socialmedicinsk 

tidskrift, 6, 486-495. 

Teeland L. (2002). Att röra sig fritt: äldres hemmiljö och hur den påverkas av rehabilitering i hemmet. Rapport från FoU-forum. 

Landstinget Gävleborg. 

Townsend E. (1997). Enabling occupation: an occupational perspective. Ottava: Canadian Association of Occupational Therapists. 

Wressle, E. (2002). Client Participation in the rehabilitation process. Avhandling. Linköpings Universitet.

Bilagor


28


29


30


31

FORSKNING OCH UTVECKLING INOM VÄLFÄRDSOMRÅDET 

Besök Gårdavägen 2 • Post Box 5073, 402 22 Göteborg • Tel 031-335 50 35 

Fax 031-335 51 17 • e-post fou@gr.to • www.fouivast.com

Ãldres upplevelser av rehabilitering i hemmet - GR

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

Ãldres upplevelser av rehabilitering i hemmet - GR