Yrke: Runristare i ved - SLU

Om du vill få en skymt av barkborrarna eller deras runristarlika spår, gå ut i
granskogen. På gammal gran och tall kan du försiktigt plocka lös barkbitar,
för att där under hitta spåren efter barkborrarna, ”runristningarna”. Försök
med hjälp av en bok att bestämma vem som varit där!
Åter till Herr och Fru Barkborre och de små.
Larverna kläcks direkt i maten! De äter
sig sedan igenom den näringsrika innerbarken.
Efter några veckor i den mörka,
trånga tillvaron har vår unge Granbarkborre
blivit en krumböjd vit-gul larv med ett
brunt cykelhjälmsliknande huvud. Dags för
förpuppning! Den lilla skalbaggen kläcks
efter ytterligare en vecka och han är genast
hungrig! Det gnags ännu en tid under barken
före vinterns ankomst. Antingen blir han
då kvar där han är eller så övervintrar han i
marken. Mamma och Pappa, däremot, lever
bara en sommar.
När vårsolen lyser igen och baggarna gnagt
färdigt lämnar de till sist trädet. Allt detta
gnagande skapar spår! Det är det som bildar
själva runristningen! Som ett kvarlämnat
budskap att här har granbarkborrar varit finns
på vedytan under barken ett sirligt mönster.
Varje art har sitt eget mönster och spår,
som du kan lära dig att känna igen!
Illustrationer: Emelie Sandström. Foto: Åke Lindelöw, Rune Axelsson.
Redaktör: Lisel Hamring. Författare: Åke Lindelöw. Ansvarig utgivare: SLU Inst. för Ekologi,
Box 7044, 750 07 Uppsala. Tel 018-67 10 00.
Upplysningar: www2.ekol.slu.se/entuggaslu. Tryckeri: Alfa Print. Upplaga: 500 ex. 2007
SLU utvecklar kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans hållbara nyttjande av dessa.
Detta sker genom utbildning, forskning och miljöanalys.

• Nedbrytning av ved är en viktig process för att näringen ska kunna användas av levande växter.
Barkborrar och andra småkryp som på olika sätt hjälper till att smula sönder veden bidrar till detta.
• Barkborrar blir ofta väldigt många. De kan ibland göra skada på skog och virke.
• Feromoner är doftämnen från ett djur som påverkar beteendet hos andra individer av samma
art (finns även hos människan).
• Barkborrar är utmärkt föda till hackspettar.
Det är tidig majmorgon i skogen.
Herr Granbarkborre letar febrilt efter
en lämplig boplats där han kan bilda
familj. Med sina starka käkar börjar
han bita sig in i en nyfallen gran.
Väl inne i barken börjar vår man att
fisa – vad nu Han förvandlar doften
av terpentin till en kärleksparfym, ett
feromon. Flera honor kommer flygandes,
oemotståndligt lockade av doften. Ett våldsamt
tumult uppstår i dörröppningen
– alla damer vill komma in! Under tiden
har Herr Granbarkborres kompisar också
snappat upp doften som avslöjar att här finns
en lämplig boplats. När han förstår att det
är damer på väg in i hans bröllopssvit, och
inte någon hanne som tänker sno hans plats,
släpper han in två eller tre honor. Efter parningen
börjar Fru Granbarkborre att gnaga
en modergång. I kanten på denna lägger hon
sina ägg prydligt ett och ett och täcker dem
med spån och sekret. Pappan får fungera
som städgubbe och portvakt. Nu kan
nya barkborrar växa till sig.
Barkborrar är en sorts skalbaggar. Det finns 86
olika arter i Sverige och de flesta lever i tall
och gran. Under barken på träd som nyligen
dött brukar det krylla av liv. Barkborrarna
flyttar in så fort ett träd dör och lever på
den näring som finns under barken.
Många barkborrar är små, en del inte
mycket större än några millimeter. De ser
ut som en plog. Täckvingarna är baktill
urskålade och de kan tack vare detta knuffa
borrmjöl ut ur gångarna för att ge plats.
Efter en eller två somrar söker de sig till
nya lämpliga träd att borra sig in i, andra
insekter tar över deras hem. När barkborrarna
är extremt många kan de små skalbaggarna
döda hela grupper av träd med hjälp
av svamp och feromoner. Svamparna, som
baggarna tar med sig in under barken, gör
att veden blir blå, trädets kärl täpps igen och
trädet stryps.