Maj 2007 - Unima.nu

dockteatern 2/2007
Scenkonst med figurer, masker och objekt.
tema
UTBILDNING

DOCKTEATERN
utgiven av
Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige
Redaktör:
Tomas Alldahl
i redaktionen:
Margareta Sörenson
Fatima Olsson
Gustaf Kull
Charlotte Rosén
*
Övriga medabetare i detta
nummer:
Ingrid Spång
Annette Cegrell-Sköld
Svein Gundersen
Anna Ivanova-Brashinskaya
Anne Helgesen
Malla Täckholm
Blanka Kaplan
*
Ansv.utgiv.
Helena Nilsson
Redaktionens adress:
c/o Alldahl
Söderberga Allé 1
162 51 Vällingby
tel. 08-378 216
e-mail: redaktionen@unima.se
Layout och distribution:
Gustaf Kull / ÅDC
Tryck:
Agraphica Miljötryck
Härnösand
I detta nummer:
sid.
3 OPERA Charlotte Rosén har varit i Bad Tölz och sett marionetteater av gammalt
fint märke
4 SKUGGOR Margareta Sörenson om ett samarbete mellan Pygméteatern och
Teater Tribunalen
5 GRATTIS! Dockteaterverkstan i Osby firar 30 år
6 LIVSKRAFT Dansmasker på Etnografiska museet i Stockholm. Ingrid Spång
rapporterar
7 DRÖMSPEL Världsberömde Roman Paska regisserar Strindberg. Vad tyckte
kritikerna
9 SYDAFRIKA Dockteaterutbyte mellan Göteborg och Port Elizabeth. Annette
Cegrell-Sköld berättar.
tema UTBILDNING
Temaredaktör: Anne Helgesen
Någon högskoleutbildning för dockteater finns som bekant inte i Sverige sedan
DI avvecklade sin dockteaterlinje. Här rapporterar vi från den aktuella utbildningssituationen
i Norge, Finland och England. Texterna kan förhoppningsvis
bidra till en fortsatt diskussion om behovet av, och formerna för, en ny utbildning
också hos oss.
Med denna temasektion fortsätter vi samarbetet med Unima Norges tidskrift
Ånd i Hanske och Unima Danmark.
Av utrymmesskäl publicerar vi inte alla texterna från Ånd i Hanske, men hela
tidningen kan laddas ner från unima.nu.
10 Dockspelaren Sara Bexell har utbildat sig vid The Central School of Speech and
Drama i London
12 UNIMA Norges ordförande Svein Gundersen rapporterar om utbildningen vid
HiO (Høgskolen i Oslo). Från Ånd i Hanske.
14 Kursledaren Anna Ivanova-Brashinskaya berättar omden spännande utbildningen
vid Konstakademin i Turku (Åbo). Från Ånd i Hanske.
18 ”Utbildning är grunden för figurteaterns utveckling” hävdar Mona Wiig, som
under 90-talet ledde verksamheten vid Norsk Dukketeater Akademi, sedermera
Akademi for figurteater om vilken hon också skrivit sin doktorsavhandling i teatervetenskap.
UNIMA-Sverige
Box 161 98
SE-103 24 Stockholm
e-mail: info@unima.se
URL: www.unima.se
Vill du bli medlem i
UNIMA-Sverige
Sätt in 150:- på postgiro
25 62 25-4
Skriv ”Ny medlem” i
meddelanderutan och
komplett adress som
avsändare.
För gruppmedlemskap
kontakta UNIMA för
mer information.
20 SVEPET
22 KALENDARIET
Manusstopp till nummer 3 är 20 augusti.
ha en skön sommar önskar redaktionen.
OMSLAG:
Do Ton, Det ungas ord heter en utställning som nu finns att se på Figurteaterkompaniets
produktionscentrum i Långban, Filipstads kommun. I utställningen ingår ca. 70 dockor,
masker, dräkter och skulpturer från dockteater i Mali, Västafrika.
Hugo Catolino från Dockteaterfabriken samlade under två resor 1992-94 ca 200 olika
föremål från de olika kulturerna i Mali.
Utställningen går att besöka efter överenskommelse per telefon 0590-123 11. Här
kommer även en Sagofestival att äga rum lördagen den 4 augusti.

Albert Maly-Motta foto: Lotta Rosén
Marionetteatern i Bad Tölz
Söder om München, nästan vid gränsen mot Schweiz, ligger
Bad Tölz – gammal kurort med anor från medeltiden.
På turistbilderna liknar den fortfarande en liten sagostad
med sina trapphusgavlar och små torg och med ett vidsträckt
alplandskap som fond.
Inspirerad av marionetteatrarna i Salzburg och München,
grundade här stadens apotekare för nästan exakt hundra
år sedan ett litet amatörsällskap: Tölzer Marionettentheater.
Intäkterna från teaterverksamheten tillföll stadens
”fattigvård”!
Till följd av andra världskriget förstördes den ursprungliga
teatern, men med hjälp av insamlade medel kunde en
ny teaterbyggnad invigas 1953. Några av de ursprungliga
dockorna, som räddades undan kriget, finns nu i teaterns
eget museum.
Charlotte Rosén bevistade i vintras en Mozart-opera på
denna klassiska marionetteater.
Snön ligger täckt över staden, och på avstånd skymtar Alperna.
Gatorna kantas av hotell och värdshus. Floden Isaar
delar staden, den gamla stadskärnan och kurorten. När det
är sommartid är det många turister som kommer med båt på
floden till Bad Tölz.
Det har börjat skymma. I ett av de många Gasthofen är
stearinljusen tända och ”Mozartklädd” personal tar emot
gästerna. Det är Tölzer Marionettentheater som har föreställning.
Publiken kommer ända från München och orterna runt
omkring, förutom de än mer långväga turisterna. Man har
börjat sälja föreställningspaket där middag på värdshus med
skådespelare ingår. De berättar och underhåller för att sedan
gå vidare till själva teaterbyggnaden som ligger alldeles nära.
Det här arrangemanget har slagit väl ut, och teatern ger ett
visst antal sådana här ”middagsföreställningar” varje säsong,
förutom de vanliga med enbart föreställning.
Teatern startade 1908, och leds idag av Albert Maly-Motta
tillsammans med Karl-Heinz Bille. Maly-Motta var i tio år
anställd på Salzburger Marionettentheater, men idag är han
alltså dockspelare och regissör på teatern i Bad Tölz.
Det första teaterhuset låg i en annan del av staden, men rasade
ihop som ett resultat av bombanfallen under andra världskriget.
Många av dockorna blev mycket skadade. Invånarna i den
lilla staden kämpade för sin teater och samlade in pengar, och
1953 öppnades den nya marionetteatern till allas glädje. Också
den nya teaterbyggnaden ligger centralt, men i en annan
del av staden. Den nya teatern är större och rymmer fler stolar,
123 stycken. Den känns rymlig när man kommer in i foajén.
- I vår ska det inhysas ett dockteatermuseum i teatern. Jag
håller på och reparerar gamla marionettdockor som ska ställas
ut. De är riktiga konstverk, säger Maly-Motta med glädje
i rösten.
Han har en vision om att öppna ett kafé i anslutning till museet,
men ännu är inget beslutat. Hälsovårdsnämnden måste
godkänna det först.
Enligt teaterchefen har teatern varit nedläggningshotad. Konkurrensen
från den nya tidens utveckling är svår att möta: folk
föredrar dataspel och dylikt, framför en liten marionetteater.
- Det är därför vi måste ändra vår inriktning genom att göra
Mozart-föreställningarna mer satiriska. Idag blandar vi in
andra tekniker som skuggteater, dialoger, skådespelare. Men
dockan är fortfarande i centrum, det är viktigt, menar Maly-
Motta.
Han talar om att i framtiden kanske gå ännu längre genom att
ta in animation, men det är ännu bara visioner.
Teatern är idag räddad, och staden har erbjudit sig att bekosta
lokalhyran. Att vara dockspelare idag har ingen hög status.
De flesta i ensemblen har andra arbeten vid sidan om, utom
två som är heltidsanställda. I f.d. Östtyskland var det status
att vara dockspelare för man kunde använda föreställningarna
för att förmedla propaganda. De som är utbildade i DDR
blev skickliga dockmakare och fick en gedigen utbildning i
röstträning.
- Vi har haft dockspelare i vår ensemble från tidigare DDR,
säger Maly-Motta. Jag växte upp i en miljö utan konstnärliga
traditioner. När jag for till Salzburger Marionettentheater för
att lära upp mig, var det inte populärt i min familj. Dockspelare
ansågs inte som något riktigt yrke. Åren i Salzburg
var fantastiska och lärorika. Jag träffade min fru där, hon är
kostymmakare till dockorna. Salzburger Marionettentheater
är den mest exklusiva i hela världen, säger Maly-Motta med
stolthet i rösten.
Det är lördag kväll och jag ska se Barberaren i Sevilla . Jag
sitter långt fram, och scenen ser spännande ut. Prosceniet är
vitmålat med många snirkliga träornament. Ridån är i sammet
och i flera lager: de yttersta är rödrosa och de inre blodröda,
vilket ger ett vackert och magiskt intryck. Salongen är fullsatt.
Det är inspelad musik från en orkester i Berlin. Dramat består
av tre akter. Marionetterna är vackra och rör sig skickligt. Det
är en fantastisk dekor, och scenbytena sker smidigt. För mig
blev föreställningen en minnesvärd upplevelse. Tölzer Marionettentheater
är absolut värd ett besök.
Charlotte Rosén
Teatern har en trevlig och informativ hemsida med bl.a. intressanta
upplysningar om teaterns historia på www.marionettentoelz.de
3

möter vi mannen
igen, när
han plockat
upp en helt
ung prostituerad
flicka.
Med hjärtat
i halsgropen
följer man
förloppet och
drar en lättnadens
suck när
flickan till slut
lyckas rusa
därifrån.
Pygméskuggor i Pasolonidrama
Under våren har de båda Stockholmsgrupperna Pygméteatern
och Teater Tribunalen samarbetat i uppsättningen
av Pier Paolo Pasolinis makt- och underkastelsedrama
Orgie . En historia mycket långt från den barnteatervärld
där Pygméteaterns dockor annars har sin hemvist.
Margareta Sörenson såg föreställningen för Dockteaterns
räkning.
Har man följt Pygméteatern vet man att de har en gammal
kärlek till gatans och uppkäftighetens sound, rätt långt från
barnteaterns vanliga vänliga ton. Har man följt Teater Tribunalen
genom åren förvånar det inte att de prövar nytt. Tribunalens
taggiga politiska profil och Pygméteaterns stil har sina
beröringspunkter, och det blir strax tydligt i samarbetet med
Orgie av Pier Pasolini på Tribunalen.
Det är, som det mesta av Pasolini, filmare, dramatiker och
författare, ett skräckkabinett, en rysare i ordets mest bokstavliga
mening. I programbladet har Göran Greider gjort en
tänkt intervju med den sedan länge (1975) döda Pasolini, där
han inledningsvis frågar: ”Håller ni med om att era verk idag
läses nostalgiskt De tillhandahåller upprördhet, som en vara,
kroppslighet som intellektuell verksamhet…” Varvid Pasolini
”svarar”: Ja. Så är det. Jag har reducerats till en rysning hos
medelklassen, den kulturella delen av den – en sista avancerad
vulgaritet från den gamla världen innan allt i den blir obegripligt.”
Svårt att värja sig mot att det är en uppgörelse som är lite
”chic”, en kritik av familj, relationer, samhälle, det vanliga livet
som vränger ut och in på allt. Här är vi hemma hos en man
som slår och förgriper sig på sin hustru och barnen, när barnen
till slut dödats lämnar hon honom och tar sitt liv. Strax därpå
Henrik Dahls
regi är skickligt
lågmäld.
Här behövs
inga smockor
för att vi ändå
ska känna
slagen vina.
Det räcker att
mannen sätter
på sig en plasthandske, eller lossar sin livrem för att dimensionerna,
de möjliga fortsättningarna ska uppfattas tydligt utan
att synas.
Den lilla vita scenen är helt tillsluten på alla sidor, och på
väggarna talar Pygméteaterns skuggbilder en annat, men
besläktat språk. Med naiva silhuetter förtydligas de katolska
motiven, som alltid käpphästar hos Pasolini, små lamm
offras, madonnan blir påsatt av ett fallet krucifix. Michael
Koitzch, Mia Ståhl Boberg och Sten Wallin har byggt en ond
bilderboksvärld i svart och rött, samt i några scener kompletterat
med fondbilder som förlänger de spelade scenerna. Det
är vackert och fruktansvärt, rytmiskt och i välgörande balans
med det strama men utlämnande spelet skådespelarna emellan.
Och Pygméskuggorna lägger till några skrovliga korn
av en drastisk humor. Tack för den, här sitter man annars
och hukar under manligt övervåld, patriarkalitet av värsta
slag och en ohygglig extrapolering av vad som brukar kallas
grundläggande värden. Dessutom ett vackert lyft i bild; den
celliknande vita scenen transformeras till bildskärmsrum, en
laterna magica där vätskedroppar och lövverk växer ut och
scenograferar om rummet.
Samtidigt kan jag fråga mig varför man alls ska sätta upp
Pasolinis verk, en galet vrängd och i tusen bitar sönderslagen
bild av den moderna människans andliga armod. Blir jag
klokare Nej, men förstås ännu livräddare för manlig makt,
härskarstrategier och underkastelsens nedåtgående och förgörande
spiral. Det är en välgjord, väl genomtänkt uppsättning
och med skuggspelsscenografin skapas balans och vidare
perspektiv. Men någon ny, större dos Pasolini längtar jag inte
efter den närmaste tiden.
Margareta Sörenson
4

DOCKTEATERVERKSTAN fyller 30
Dockteaterverkstan från Osby har spelat i närliggande Älmhult.
Fast vägen dit gick via USA. Bland annat.
Något mer omfattande fira blir det inte denna gång. Det gjordes
så grundligt vid 25, att ensemblen knappt återhämtat sig
än. Och ensemblen, det är alltså Anders Lindholm och Cecilia
Billing, en klassisk ”herr-och-fru-dockteater”-konstellation.
föreställning: barnpjäsen Den ensamma draken . En föreställning
som paret Lindholm / Billing fortfarande känner
stolthet över. I den formade de något av det som kom att bli
teaterns konstnärliga signum: en poetisk lågmäldhet parat
med ett oförställt vuxet tilltal till publiken. Anders och Cecilia
gömmer sig sällan bakom några rollfiktioner, de möter
publiken som de vuxna människor de är. Det ställer vissa krav
på barnpubliken, något den oftast svarar på med koncentrerad
uppmärksamhet.
Teatern visar en relativt sparsmakad produktion, en ny uppsättning
vartannat år ungefär. Det betyder å andra sidan väl
genomarbetade föreställningar med lång hållbarhet. Gruppen
turnerar mycket, och ungefär tre fjärdedelar av föreställningarna
spelas utanför Skåneregionen. Många gästspel i utlandet
har det också blivit. De ofta ordlösa föreställningarna fungerar
lika väl hemma i Osby som på festivaler i Ryssland, Polen,
Tyskland, Holland, Island, Ungern och Japan. Redan 1984
reste Anders och Cecilia till USA, där de mötte Eric Bass och
The Sandglass Theatre, som de senare arrangerade Sverigeturnéer
för. Möjligen bidrog den internationella berömmelsen
till att Dockteaterverkstan så småningom prisbelönades av
både Kristianstads Län och Osby kommun. Och att man äntligen
fick spela i Älmhult!
Så i stället för eget kalas blev man bjuden till teaterkusinen
Pantomimteatern i Stockholm, som också fyller 30. Där
inledde man mimarnas jubileumsvecka med Apkonster. Föreställningen,
som fick lysande recension i bl.a. DN, är ett
av teaterns samarbeten med regissören Juan Rodriguez och
”huspianisten” Martin Edin, som gjort musiken till flera av
gruppens föreställningar.
Dockteaterverkstan har haft skånska Osby som bas under alla
år, men Stockholm var begynnelsen. Anders gick på Konstfack
och Cecilia studerade vid universitetet. Tillsammans
med några kamrater hade man en söndagsklubb som innehöll
matlagning och dockteater. Man gjorde Arrabals Picknick på
slagfältet som modellteater med levande stearinljus. Mycket
stämningsfullt. Tyvärr brann teatern upp. Och matlagningen
övergick till restaurangbesök. Dags att fly storstaden.
En särskilt uppskattad festivalföreställning är Med bara
händerna, en helt ordlös pjäs som Anders och Cecilia spelar
med - ja, bara händerna. Ett koncept som uppskattas inte bara
av publiken utan lika mycket av ensemblen. Föreställningen
är begripligt nog lätt att packa. ”Dockorna” reser ju s.a.s. på
egen hand.
Tomas Alldahl
I Osby startade man en verkstad för traktens konsthantverkare,
och där någonstans uppstod Dockteaterverkstans första
5

Dansmasker ger kraft till
liv och förändring
På Etnografiska museet i Stockholm pågår utställningen
Dansmaskens berättelse . Där visas ett sparsmakat men
utsökt urval av de masker som dansaren och koreografen
Birgit Åkesson samlade under sina många resor till
Afrika.
Ingrid Spång besökte utställningen för Dockteaterns
räkning.
Först, fotot: ett ansikte - avspänt och med klara ögon. Hon tittar
på oss med rak och självmedveten blick. Bilden föreställer Birgit
Åkesson i 90-årsåldern. Den möter besökaren som just stigit in i
Etnografiska museets lilla fina utställning som nu visar hennes
samling av afrikanska dansmasker.
Birgit Åkesson (1908 -2001) gjorde under 60- och 70-talen åtskilliga
resor till olika afrikanska länder för att söka dansens
rötter och för att få kunskaper om ritualerna, som ligger bakom
uttrycksformerna. Hon knöt kontakter, träffade människor och
samlade material, masker och föremål från de länder hon besökt.
Hon kom under livets gång att få en stark drivkraft till att just studera
dansens ursprung, och skrev om detta i boken Källvattnets
mask: Om dans i Afrika. På utställningen visas masker från ett
flertal länder som hon besökte: Nigeria, Guinea Tanzania, Liberia,
Kongo m.fl.
Bland de mer fascinerande maskerna som visas på Etnografiska
museet är en fågelmask som bär namnet Otogho - en mycket
vacker, form- och färgstark mask som antyder att figuren skulle
vara något slags skrytmåns. Själva namnet Othogo betyder ”att
picka som en fågel”. Jag tycker faktiskt att den har något av lunnefågel
över sig. Lunnefågelns granne i samma monter är en lite
komisk getmask, med nästan pussmun.
Just de här maskerna kommer från igbofolken i Nigeria och dansas
på byns allmänning där det då är fritt fram för byns halvvuxna
pojkar att jaga dansarna/ maskerna och knuffa eller dra omkull
dem, i det fall de kan fångas. Att då klara sig undan är en bedrift
för dansaren och väcker beundran.
I Nigeria äger också varje år Geledefestivalerna rum - efter regnperioden.
Man sjunger, maskdansar och spelar trummor, och
tillsammans med färgstarka kläder blir det hela ett skådespel för
alla sinnen. Gelede bär en hyllning till de äldre kvinnorna, allas
anmödrar, som kan skapa livet men också förgöra det.
En Gelede-mask som visas på utställningen har remsor av olika
tyger i massor av färger och mönster. Det ser som om varje remsa
är skuret ur ett nytt tyg. Remsorna är fastsatta vid masken och
hänger ned från den och bildar på så sätt dess kropp. De här maskerna
dansas alltid av män.
Utställningen visar fler spännande masker, bl.a. en förfadersmask
som sedan gammalt dansats endast då ungdomar skulle initieras
till vuxna, men nuförtiden också dansas vid bröllop och begravningar.
En annan fascinerande mask, som vid första påseendet liknar
en liten hink med ett ansikte på, kommer från kvinnosällskapen
Sande - Sierra Leone och Liberia. Där ägs och dansas de här maskerna
av kvinnor. Masken uttrycker att kvinnan är vacker, därför
att hon är kvinna. Den berättar också om fruktsamhet och om den
rättfärdiga kvinnan. Den här masken dansar då de unga flickorna
som initierats kommer tillbaka till byn. Den manifesterar det
kvinnliga och markerar kvinnans betydelse i samhället.
En film med olika dansare som framför danser iklädda fantasieggande
djurmasker, finns med som ett inslag i utställningen.
Dansfilmen som visas här börjar med en djurparad med masker
uppbyggda på höjden. De är groteska men vackra: oxar och antiloper
med trutande munnar - fler av dem nästan i neonfärger.
Då man dansar fyrfota djur använder man sig ibland av käppar
som ska fungera som djurets framben, men som också svängs upp
i luften i koreografiska figurer. Praktisk taget alla masker som
dansas här har kropp av blad, gräs eller buskdelar som utgör figurens
kropp och som helt täcker dansaren som en lång kjol.
Ofta kanske vi tänker oss en mask eller maskering som något
man använder för att gömma sig i, luras, förvirra den som ser den.
När jag står och tittar på filmen märker jag att jag lite funderar
över hur personen som dansar masken ser ut under den - är det en
ung eller äldre människa Man eller kvinna
De här traditionella dansmaskernas funktion är att ”visa” istället
för att dölja. Masken innehåller kraften till överlevnad och
förändring. När dansaren dansar i en antilopmask t.ex. väcks
antilopkraften som skänker välgång och när dansaren går in i en
kameleontmask och dansar, öppnas möjligheten till förvandling.
Masken dansar och öppnar för annars fördolda krafter !
Ingrid Spång
Utställningen Dansmaskens berättelse pågår på Etnografiska museet
i Stockholm tills vidare.
Dansmaskens berättelse - Birgit Åkessons resor i Afrika är namnet
på en bok, som publicerats i samband med utställningen. Den
finns att köpa i museishopen.
Läs också Ingrid Spångs reportage i Dockteatern 3-2005, från utställningen
med afrikanska masker på Dansmuseet i Stockholm.
6

LJUVLIGT eller OBEGRIPLIGT
Kritikerna granskar Marionetteatern (och blir granskade av Dockteatern)
Dockspelare Fredrik Meyer och Helena Nilsson foto: Lars-Peter Roos
Nästan på dagen hundra år efter urpremiären av Ett
drömspel hade Marionetteatern den 12 april premiär på
sin uppsättning av samma drama. Teatern fortsatte här
sitt samarbete med den amerikanske regissören Roman
Paska, som för femton år sedan gästregisserade med
Spöksonaten .
Om förberedelserna till denna nya Strindbergsuppsättning,
och om Paskas tankar kring sitt regiarbete, har
Dockteatern berättat i ett par tidigare artiklar.
Här avslutar vi med en blick på hur föreställningen togs
emot av kritikerna.
Dockteater är en kvantitativt liten konstform i Sverige.
Dessutom spelas den nästan uteslutande för barn, vilket gör
den dubbelt marginaliserad i offentligheten. Dockteater är
därför en scenkonstform som man kan anta att teaterkritiker,
generellt sett, är mindre bekanta med. Ett lysande undantag
är förstås denna tidnings medarbetare Margareta Sörenson
(som även skriver i Expressen m.fl.). Det är ingen särskilt
djärv gissning att hon är den svenska teaterkritiker som sett
mest av (och vet mest om) dockteater. Att just hennes röst
saknas bland dem som recenserat Marionetteaterns uppsättning
kan ju därför verka bakvänt, men beror på att hon denna
gång skrivit den informativa texten till teaterns programblad.
Olyckligtvis gjorde det henne förhindrad att också recensera
föreställningen.
Kombinationen Strindberg - Paska - Marionetteatern bäddade
för att dockteatern för en gångs skull fick en större plats än
vad som vanligtvis tilldelas den i tidningarnas teaterbevakning.
Det kan därför vara av intresse att granska vad kritikerna
hade att säga. Vilka aspekter av föreställningen berör
de Hur formulerar de sina iakttagelser Hur beskriver de
föreställningen i dess egenskap av just dockteater
Vi har läst sju recensioner: Leif Zern i DN, Sara Granath i
Svd, Claes Wahlin i AB, Nils Schwartz i Expressen samt Bo-
Ingvar Kollberg i Upsala Nya Tidning. Även gratistidningen
Stockholm City upplät ett litet spaltutrymme för en recension
av Birgitta Haglund. Och vi har också läst Cecilia Djurbergs
anmälan i nättidningen nummer.se.
Samspel
Alla kritiker markerar på olika sätt föreställningens karaktär
av allkonstverk där dockor, scenografi, musik och ljus bildar
en helhet. Inte oväntat uppmärksammar de också det som är
en av grundtankarna i Paskas regikoncept (och som beskrevs
ingående i förra numret av Dockteatern): de synliga dockspelarnas
relation till dockorna.
Detta spelmässiga grepp blir kongenialt med Strindbergs drama.
”Det ligger nära till hands att se Strindbergs drömspelsfigurer
som dockor”, skriver Djurberg. ”Själva gestaltningsformen
/.../ ger föreställningen fördelar när det gäller att komma
7
>

8
åt drömmens sätt att knåda verkligheten” (Kollberg).
Rollerna får vandra mellan docka och spelare, skriver Wahlin:
”Med dockorna skapas ett slags ömhet, gudadottern Indras
perspektiv har sällan framstått så rent som i denna uppsättning.”
Granath menar att människorna i föreställningen visserligen
tar större plats än dockorna, men att det handlar om ”ett samspel
som är helt öppet och som tvingar åskådarna att ta in
både docka och människa i ständigt skiftande fokus”.
Också Zern uppskattar dockspelarnas synliga närvaro. ”Här
görs heller inga försök att dölja det tekniska förloppet” skriver
han. ”Medan Helena Nilsson viskar i Agnes öra, styr Thomas
Lundquist den hand som öppnar dörren med fyrväpplingen.”
De av Paska designade dockorna fascinerar flera av kritikerna.
Dockorna är ”mänskliga, gåtfullt levande”, ”vi ryms alla under
den där masken” (Zern). De är ”distinkt utformade med
ansikten av det tidlösa slaget” (Kollberg). Agnes ansikte är
”öppet och mångtydigt, fascinerande att följa” (Haglund).
Av dockspelarna är det främst Thomas Lundquists insats som
omnämns: han ”är fin på att ta fram brytningarna mellan det
högstämda och det vardagliga” (Granath), och han ger ”både
sig själv och sina dockor en speciell nerv” (Wahlin).
Man kan notera att kritikerna nästan genomgående kallar
dockspelarna för ”skådespelare”, vilket ju inte är helt fel med
tanke på deras dubbla funktion i föreställningen.
Skådespelarna ”umgås” med dockorna (Kollberg). Skådespelarna
”lyfter, vaggar och bär omkring på sina rollfigurer”
(Zern), skådespelarna ”manövrerar” dockorna (Schwartz),
skådespelarna ”får dockorna att sväva genom rummet, håller
dem i rörelse och fyller dem med liv” (Haglund).
Estetiska kvaliteter
Mest positiv till föreställningen som helhet är Leif Zern. Han
inleder med att säga att man ibland kan tröttna även på de
bästa skådespelarna: ”Det alltför pefekta och virtuosa” riskerar
att ”ställa sig i vägen för den egna upplevelsen av rollens
och textens liv”, menar han. Här är Paskas uppsättning ”befriande”
och ”ljuvlig”. ”Vår värld ligger i dvala och mörker.
Men jag har aldrig sett den så ljust skildrad som i Paskas
tolkning”.
Också Granath uppskattar föreställningens estetiska kvaliteter.
Paska har gjort en ”vacker och kärleksfull och genomarbetad
tolkning”, skriver hon. Men den riskerar trots alla fina
detaljer att bli enahanda, och hon efterlyser ”nya infallsvinklar”.
Enligt Kollberg är Paskas ärende emellertid inte att ”driva någon
särskild tes om vad som väntar under jordevandringen”,
utan att ”iscensätta en existentiell utsaga”. Kollberg talar om
föreställningens rituella inslag, hur den kan uppfattas som
”en besvärjelse och en förbön. Kanske dock mest i ett inommänskligt
sammanhang.” Också scenrummet ”kan tolkas i
närmast religiösa termer”.
Det är just dessa sakrala drag som får Schwartz att bli den
ende av de sju kritikerna som helt tar avstånd från Paskas tolkning.
Föreställningen blir ”ett slags ceremoniell mässa”, skriver
han, ”ett symboliskt rekviem över mänskligheten”. ”För
den som inte läst på sitt drömspel måste föreställningen te sig
lika dunkelt fascinerande och obegriplig som en gudstjänst i
en ortodox kyrka /---/. Den som har läst på kan tänkas kväva
en och annan gäspning.”
Sammanhang
En av kritikens uppgifter är att sätta in den enskilda föreställningen
i ett större sammanhang - estetiskt, historiskt, socialt.
Wahlin referar till Paskas Spöksonaten och till Kleists
berömda 1800-talsessä om marionetteatern. Zern menar att
det grovt räknat finns två traditioner inom dockteatern: med
hänvisning till teaterteoretikern Gordon Craig pekar han ut
en som ser dockan som ett alternativ till skådespelaren. Den
andra traditionen är den som man möter ”i barnets magiska
förhållande till fantasins och lekens ’som om’. Det är Paskas
väg” skriver Zern.
Ingen av kritikerna väljer att göra någon jämförelse med
Dramatens uppsättning av Drömspelet som spelades under
samma tid som Marionetteaterns (och för övrigt hade regisserats
av Mats Ek, som en gång började sin teaterbana på just
Marionetteatern!). Inte heller nämner någon den skuggspelsversion
av Drömspelet som Dockteater Sesam i Göteborg
presenterade för ett par år sedan.
Apropå föreställningens sammanhang, kan till slut nämnas
att Paskas Drömspel i Stockholm också kan ses som en utlöpare
av hans föreställning Dead Puppet Talk , som han gjorde
först i New York 2004, och året därpå på Schauspielhaus i
Wien (och med exakt samma team för scenografi, musik och
ljus som han använde för Ett drömspel ). Också denna föreställning
var ett undersökande av relationen mellan docka och
människa.
Tomas Alldahl
Dockspelare Thomas Lundquist och Anna Hallberg foto: Lars-Peter Roos

Fabler - tema i samarbete med Sydafrika
Frölunda Kulturhus och Göteborgs
stad har under många år
haft samarbete med Moçambique,
och 2005 inleddes även
samarbete med Sydafrika.
Figur- och dockteater var ett önskemål
från vår samarbetspartner,
kommunen i Port Elizabeth. Ett
villkor var att billigt material
skulle användas så att de skulle
kunna fortsätta arbetet själva
för att locka barn och unga till
biblioteken.
”Det är min önskan och dröm
att sagoberättarens röst aldrig
skall tystna i Afrika, att alla
Afrikas barn ska få uppleva
böckernas under och att de aldrig
ska förlora förmågan att
utvidga sin värld med hjälp av
sagornas magi.”
Nelson Mandela
Våren 2006 åkte Kristin Friis från AHA-teatern och jag till
biblioteket i stadsdelen Gelvandale i Port Elizabeth. Vår uppgift
var att under tio dagar inspirera bibliotekspersonalen och
en volontärgrupp som ville börja med dockteater. Vi ledde
workshops utifrån från vårt sätt att arbete i Sverige. Sagor och
berättelser från böcker är vanligt hos oss, men i Afrika har
fabler en mer framträdande roll. I bagaget hem fick vi många
böcker med fabler och jag blev inspirerad att arbeta med fabler
som tema för att redovisa ett resultat där enklaste och billigaste
material användes.
Amatörteatergruppen vid Frölunda Kulturhus, som består
av åtta vuxna, fastnade för pjäsen När Haren lurade både
Kaninen och Giraffen och berättelsen Hur Elefanten fick sin
snabel , som dramatiserades. Därefter tillverkades djurfigurer
i stav- och handdocksteknik och som skuggfigurer. Det var
mycket experimenterande där gruppen bland annat försökte
spela skuggteater genom ett akvarium. Tyvärr skvätte vattnet,
så den idén lades ner. Ljudillustrationer och musikinslag var
akustiska.
Med en förskoleklass satte jag upp fabeln Vem gömmer sig i
Kaninens hydda. Tanken var att arbeta med stora pappfigurer,
men det blev huvudmasker. Inspirationen att välja just den
fabeln och spelsättet fick jag från en barnbilderbok som jag
av en slump hittade på vårt bibliotek i Frölunda.
Bokens originaltitel är Who´s in the Rabbit´s house. Det är
en massaj-fabel skriven av Verna Aardema och med härliga
och roliga illustrationer av Leo och Diane Dillon. Där beskrivs
hur en grupp barn spelar fabeln med stora huvudmasker.
Men vem vet om fabeln är just därifrån Fabler har den
tendens att vandra.
”en saga ör alltid en saga och man berättar den utifrån sin
egen fantasi, sin personlighet och vilken grupp man tillhör.
Om sagan får vingar och flyger på besök has andra kan
man aldrig hålla den kvar. En dag kommer den flygandes
tillbaka, berikad med nya detaljer, med nya röster. Så är det
med folksagor från hela världen.”
Nelson Mandela
Maskerna som visas på fotot föreställer Kaninen, två leoparder
och två sjakaler. Övriga masker var två elefanter samt två
noshörningar och en groda.
Båda grupperna (den vuxna amatörgruppen och förskoleklassen)
fick också lära sig arbeta med s.k. mjölreservage, en miljövänlig
batik. Det arbetet leddes av Linnéa Åhlander som är
projektledare för Frölunda kulturhus Sydafrika-satsning.
Den 25 mars var det uppspel för publik under temat ”Med
inspiration från Sydafrika”, där även andra grupper medverkade.
Och givetvis blev det succé.
I början av juni kommer en grupp från biblioteket i Gelvendaletill
Sverige för att ta del av det fortsatta arbetet och delta i en
skuggspelskurs på Dockteatern Tittut i Stockholm.
Annette Cegrell-Sköld
Dockteaterpedagog, Frölunda Kulturhus
9

tema
UTBILDNING
SAMARBETE OCH EFTERTANKE
Engelska dockteaterstudenter skapar i projekt
Sedan Dramatiska Institutet i Stockholm avvecklade sin
dockteaterlinje, har Sverige inte längre någon högskoleutbildning
på området. Den som vill utbilda sig inom
dockteater, måste alltså numera söka sig utomlands. En
av dem som valt att göra det är Sara Bexell. Hon har under
våren medverkat i Dockteatern Tittuts kritikerrosade
småbarnsföreställning Dollans dagis. Det är samtidigt
hennes examensprov vid dockteaterlinjen på The Central
School of Speech and Drama (CSSD) i London.
Tomas Alldahl träffade henne för en intervju.
Det är inte bara utbildningen vid CSSD som ger Sara Bexell
en litet annorlunda profil i svensk dockteater. Till skillnad
från många av hennes kollegor började hon inte inom
bildkonst eller docktillverkning. Sara började i stället som
”vanlig” skådespelare i olika fria grupper. Det är alltså den
sceniska gestaltningen som är hennes specifika ingång till
dockteatern.
Efter att ha gått ett år på Kulturamas teaterlinje, började
hon läsa teatervetenskap vid universitet i Stockholm. Vid
den tiden såg hon en uppsättning av dramatikern Christina
Gottfridssons Vanfödd kärlek på dockteatern Långa Näsan.
Föreställningen blev en aha-upplevelse, berättar Sara:
- Historien och bilderna talade sitt eget språk. Teaterpublik
minns ju ofta skådespelarna mer än själva pjäsen. Men här
fanns ingen skådespelare som ”stod i vägen” för berättelsen.
Den här teaterupplevelsen fick henne att ta kontakt med Inger
Jalmert-Moritz, Långa Näsans konstnärliga ledare, som engagerade
henne som regiassistent. Därmed, verkar det som,
var Sara Bexells konstnärliga öde beseglat: det var dockteater
hon skulle ägna sig åt. Nu gällde det bara att skaffa sig en
utbildning. Just vid den tidpunkten kom nedläggningen av
DI:s dockteaterutbildning. Sara hann aldrig söka, men fick
på omvägar höra talas om CSSD i London, och bestämde sig
för att söka dit.
AKADEMISK UTBILDNING
CSSD är en ärevördig skola med långa traditioner. Den grundades
1906, och är numera en del av Londons universitet.
Dockteaterutbildningen sorterar under det som kallas Theatre
Practice, den avdelning som även utbildar scenografer, ljusoch
ljuddesigners, attributörer och producenter (skådespelarutbildningen
ligger under en annan avdelning på skolan).
Dockteaterutbildningen är treårig och leder fram till en akademisk
grundexamen (BA). Det är intagning varje år till de
5 platserna på linjen. I Saras årsgrupp finns det dock bara tre
studenter. Från början var alla tre kvinnor, men en hoppade
av och ersattes av en manlig studerande. Generellt är det fler
kvinnliga än manliga sökande, men i den senast antagna grup-
10

pen är könsfördelningen 2-2. Sara vara 25 år när hon började
på CSSD, och var därmed några år äldre än sina kurskamrater;
genomsnittsåldern på dem som börjar skolan ligger runt
20 år.
Antagningsproven består av en skriftlig intresseanmälan där
den sökande presenterar sig själv, en intervju med antagningsjuryn
samt arbetsprover (dockor, masker etc.). Eftersom Sara
inte sysslat med dockmakeri, lämnade hon in material från
de föreställningar hon medverkat i som skådespelare, vilket
accepterades av juryn.
Kursavgiften är motsvarande 15.000 SEK per år, och som
svensk student är man berättigad till svenska studiemedel.
Under vissa omständigheter finns numera också möjligheter
att få studierna betalda genom EU-pengar.
och objekt, en träning i ”visuell dramaturgi”. Det är också ett
uttalat syfte att undervisningen ska uppmuntra ett dynamiskt
förhållningssätt till andra sceniska och visuella konstarter.
Det finns alltså också en skådespelarutbildning på CSSD,
men något samarbete mellan den och dockteaterlinjen existerar
egentligen inte. Det gjorde att dockspelarna t.ex. inte
deltog i skådespelarnas träning i vare sig röst, rörelse eller
textgestaltning. Dessa kursmoment blev därför mycket sporadiska,
menar Sara. Den röstträning dockteaterstudenterna
fick, skedde tillsammans med regissörer och andra, och handlade
mer om ”att tala inför grupp” och liknande. Kursen var
dessutom förlagd till kvällstid, efter den ordinarie skoldagens
slut. Även dockspelsgestaltning, som ett eget ämne, är något
som Sara saknade under den annars gedigna och mångsidiga
utbildningen.
- Synd, säger hon. Dockspelaren behöver ju precis samma
grund som skådespelaren. Men det här håller nog på att förändras
på skolan nu.
När Sara vid ett tillfälle ändå ville samarbeta med skådespelarstudenterna,
var det alltså ingen självklarhet. Men med
envishet och övertalning lyckades hon komma med i en av
projektgrupperna på skådespelarlinjen, och blev så den gruppens
enda dockspelare. Föreställningen gestaltades delvis
med hjälp av objekt, och förutom med skådespelarna samarbetade
hon med studenter från ljus- och ljudavdelningarna.
Projektet pågick i sex veckor, och avslutades med ett uppspel
på skolan.
Kursledaren för hela Theatre Practice, och därmed för dockteaterlinjen,
heter Jessica Bowles. Hon är scenograf med lång
erfarenhet från teater, film och TV. Men hon är också en stor
vän av dockteater. Det var hon som initierade dockteaterlinjen,
och under hennes ledning har den fått ett internationellt
gott renommé. Studenterna har genom åren inbjudits till de
prestigefyllda festivalerna i bl.a. Charleville, Prag och Bialystok.
Sedan förra året finns också dockspelaren och pedagogen
Cariad Astles knuten till dockteaterlinjen på halvtid. Stor
del av undervisningen sköts annars av lärarna på de övriga
linjerna. En viktig insats görs också av de många kvalificerade
gästlärarna. Här återfinns namn som Stephen Mottram
(uppmärksammad scenkonstnär som arbetar i en gränsöverskridande
genre med dockor, ljus och musik) och The Little
Angel Theatre.
PROJEKT
Dockteaterutbildningens upplägg kan sammanfattas i tre
punkter: individualiserad, projektbaserad och reflekterande.
Den individualiserade studieplanen innebär att alla studenter
visserligen får en bred orientering om dockteaterns olika
tekniker och uttrycksmedel, men att studierna också i hög
grad bygger på den enskilda studentens egna initiativ. Redan
i skolans prospekt betonas utvecklandet av den individuella,
konstnärliga identiteten som ett av syftena med utbildningen.
Praktiskt taget all undervisning på skolan sker i projektform.
I projekten samarbetar man med studenterna på de andra avdelningarna
inom Theatre Practice. Redan under första året
får studenterna också skapa egna installationer av ljus, ljud
SKRIFTLIGA RAPPORTER
En viktig del av studierna är de skriftliga rapporter som studenterna
producerar under hela studietiden. Engelskan är förstås
undervisningsspråk, så det kräver goda språkkunskaper.
Sara författade redan under sin första termin inte mindre än
8 sådana rapporter.
En mycket viktig del utgör också den arbetsbok som varje
student skriver kontinuerligt. Den blir en personlig och reflekterande
”loggbok” över den egna utvecklingen. Det här dagboksskrivandet
anses så viktigt att alla studenter genomgår en
särskild kurs just för detta.
Sara visar sin arbetsbok när vi träffas: en diger lunta i folioformat,
med utförliga anteckningar och många inklistrade skisser
och foton. Hon sätter stort värde på dagboksskrivandet:
- Det blir som min egen lärobok i dockteater, säger hon.
Jag frågar Sara vilken nytta hon tror att hon kommer att ha av
sin utbildning. Träningen i själva hantverket är förstås viktig,
liksom det kontaktnät hon fått genom skolan och som kan generera
arbetstillfällen både inom och utanför dockteatern (en
tidigare student fick jobb som dockspelare hos The London
Symphony Orchestra!).
- Det stora egna ansvaret jag haft på utbildningen kommer att
vara till nytta när jag nu ger mig in i den tuffa verkligheten,
säger hon. Jag har lärt mig att inte sitta och vänta på förslag
och idéer, utan själv söka möjligheter och tillfällen att få utveckla
och skapa dockteater.
I framtiden vill Sara Bexell gärna odla även sina andra intressen,
musicera och skriva. En sak tycks hon dock vara alldeles
klar över: hennes yrkesidentitet är dockspelarens.
Tomas Alldahl
11
>

tema
UTBILDNING
Figurteaterutdanning ved
Høgskolen i Oslo (HiO).
Av Svein Gundersen
14
I Norge mangler vi et utdanningstilbud i figurteater,
og UNIMA-Norge har lenge sett etter muligheter til
å få et slikt studium på bena.
Ved HiO, avdeling for estetiske fag, har jeg hatt i oppdrag
å utvikle fagplan for et årsstudium i figurteater. Denne
planen er nå ferdig, har vært ute på høring, er behandlet
og vedtatt av avdelingsstyret, og skal viderebehandles
av studieutvalget. Endelig beslutning om oppstart tas i
nærmeste fremtid.
Gjennom en årrekke har avdeling for estetiske fag på
HiO bygget opp et spennende drama og teatermiljø.
Avdelingen tilbyr allerede bachelorstudium i dramaog
teaterkommunikasjon. Et første grunnleggende
utdanningsår kan her suppleres med forskjellige enheter
(hver på 30 stp) innen felt som dramaturgi – fortelling
– maskespill – regi og TiU (Teater i Undervisningen).
Figurteaterstudiet vil komme som et nytt tilbud på
avdelingen, og kan inngå som del av en bachelorgrad.
Kunst og didaktikk
Under arbeidet med fagplanen har jeg støtt på
innvendinger mot å legge en utdanning i figurteater
til en pedagogisk høgskole. Man ønsker seg i
utgangspunktet en treårig kunstfaglig utdanning, lagt
inn under Kunsthøgskolen i Oslo. Dette er et mål
miljøet må arbeide videre mot. Man er dessuten redd for
den didaktiske vinklingen de pedagogiske høgskolene
tradisjonelt har stått for innen kunstfagene – at det blir
fokusert på og diskutert målgruppe istedenfor kunst.
Denne diskusjonen er de faglig tilsatte ved avdeling
for estetiske fag seg bevisst. Studentene våre forventes
å tilegne seg kunstfaglig kompetanse, og didaktisk
tenking i tillegg til den kunstfaglige kompetansen.
Dette blir særlig understreket når det gjelder produksjon
og formidling av kunst til barn og unge. Det er også
en kompetanse Kulturrådet etterlyser i forbindelse med
evalueringen av Den Kulturelle Skolesekken (DKS):
”Det er en sammenheng mellom scenekunstprosjektets
kunstneriske kvalitet og prosjektets evne til å integrere
barnefaglige refleksjoner. Det har vist seg at søkerne i
liten grad legger barnefaglig tenkning til grunn for sine
kunstneriske målsettinger.
Det etterlyses derfor nødvendige tiltak for å heve denne
typen kompetanse blant kunstnere (og kunstfaglig
kompetanse blant lærere). Det er med andre ord behov
for å styrke forståelsen for hvordan barnefaglige og
kunstfaglige perspektiver kan virke sammen for å
utvikle gode kunstsituasjoner for barn. Dette må videre
betraktes som et grunnleggende fundament for hele DKS.
Ved økt kompetanse vil det legges et bedre grunnlag
for å utvikle samarbeidsmodeller og kunstprosjekter i
skolesekksammenheng som vil kunne ta barn og unges
virkelighet på alvor.”
(Evaluering av Den Kulturelle Skolesekken.
Høringsuttalelse fra Norsk kulturråd 31.01.07. www.
kulturrad.no).
Figurteaterkunstneren Karel Hlavaty klarte å kombinere
kunstfaglig og didaktisk tenking. Han startet i sin tid den
første undervisningen i figurteater her til lands ved HiO
(dengang Statens lærerkole i forming). Han var også
med å bygge opp dramamiljøet ved høgskolen. Dette er
en arv og tradisjon som ikke er glemt.
Plan for studiet
Figurteaterstudiet som planlegges ved HiO, tar sikte på
å gi studentene en grunnleggende innføring i forskjellige
sider av figurteaterfaget. Hovedvekten er lagt på spill
med figurer og objekter. Studiet skal gi grunnlag for å
tilrettelegge og spille figurteater for og med barn, unge
og voksne. Det kan tas som en frittstående årsenhet,
12

eller inngå som del en tre-årig bachelorgrad (180
studiepoeng). Målgruppen for studiet er skuespillere,
teaterarbeidere, pedagoger, bibliotekarer og andre
kulturarbeidere. Studiet har et omfang på 2 x 30 stp.
Planen er å organisere dette som et deltidsstudium over
to studieår. I utkastet til studieplan heter det:
”Studentene skal tilegne seg innsikt i figurteatrets
egenart, anvendelsesområder og utviklingsmuligheter
ved å:
- oppnå grunnleggende ferdigheter i spill med
figurer og objekter
- kunne fremstille enkle figurer til scenisk bruk
- kunne fremstille enkle sceniske rom for
figurteater
- utvikle dramaturgisk og visuell forståelse i forhold
til figur og rom
- skape figurteaterforestillinger med barn, unge
eller voksne som målgruppe
- utvikle evnen til å se og vurdere figurteater og
kunne diskutere kunstneriske valg
- få forståelse for figurteater som stimulans for barn
og unges eget kreative uttrykk
- tilegne seg innsikt i figurteatrets muligheter –
kunstnerisk og didaktisk.”
Svein Gundersen
Påbyggingsmuligheter
En figurteaterutdanning må nødvendigvis bestå av ulike
fagområder: rolletolking, improvisasjon, bevegelse,
stemme, formgiving, dukkemaking – og teorifag som
forestillingsanalyse, dramaturgi, regi, teaterhistorie.
Jeg tenker meg dette mulige scenariet: Figurteaterstudiet
ved HiO blir et et-årig utdanningsforløp. Men
studentene kan supplere undervisningen i de overfor
nevnte teaterfaglige områdene – som allerede tilbys på
avdelingen. På denne måten vil man i løpet av ikke altfor
lang tid kunne bygge opp en full bachelorutdanning med
hovedvekt på figurteater.
1
Fremtiden
Vi ser også for oss en annen mulighet: internasjonal
utveksling med kunstinstitusjoner som har
figurteaterutdanning. Vi har luftet de første planene om
et samarbeid med figurteaterutdanningen i Charlesville
i Frankrike, som jo har et fire-årig utdanningsforløp i
figurteater. Tanken er at studentene fra HiO kan få
godkjent første året hos oss som første år i denne
utdanningen, og så bygge på med tre år i Charlesville.
Rektor ved skolen i Charlesville er i utgangspunktet
positiv til ideen – men som sagt: dette er foreløpig
på idestadiet. Først må vi få utdanningstilbudet ved
Høgskolen i Oslo i gang.
Altså: på avdeling for estetiske fag arbeides det
konkret med planer for å gi et studietilbud i figurteater,
i første omgang 60 studiepoeng over 2 år, og som
betalingsstudium. Går det som vi ønsker, håper vi å starte
opp våren 2008. Viser det seg å være stabil rekruttering
til studiet, vil studiet med tiden kunne komme inn under
høgskolens ordinære rammer og gi gratis studieplasser.
Studiet vil da kunne utvikles videre i samspill med
internasjonale figurteaterutdanninger.
13

tema
UTBILDNING
The puppet theatre department
of the Turku arts academy
By Anna Ivanova-Brashinskaya
The Puppet Theatre Department was formed within
the Performing Arts Department of the Turku Arts
Academy in 1999. In 2003 and 2005, the first groups
of our students have graduated and many of them
are presently working in puppetry projects with
the colleagues from different countries (Finland,
Denmark, Norway, Russia, Slovenia, France, etc). In
2007, a new class of graduates is leaving the school.
The Puppet Theatre Department of the Turku Arts
Academy offers a project-oriented education. During the
four years of their study students are constantly engaged
in realizing specific projects – individually, in pairs, small
groups or whole class together (the course production).
All the projects are tutored by the instructors. No basic
theatre training (such as voice, movement, fencing,
dance, acrobatics, etc.) is regularly provided to students
at the Department (though some of the above may be
included in some of the workshops, according to the
specific creative needs of a given project).
As there are two groups of students studying at the
Department at the same time – either 1st and 3rd or
2nd and 4th years groups – both groups’ curricula are
closely related. The junior students are always involved
as performers in the senior students’ projects. The senior
students are obligated to involve the younger group in
their productions. During the spring term of every odd year
there is a “graduation shows” project that concludes with a
graduation showcase, the Fanatik Figuras Festival.
There is no specific specialisation (puppet theatre
designer, constructor, performer, director) in the education
– every student takes part in all the classes and workshops
organized by the school – equally on puppet construction,
manipulation, or directing. The department takes into
account an individual student’s talents, skills, and
intentions. The department does accept courses taken by
student away from school if the staff is familiarized with
the course description, gets the appropriate documents from
the student and the final result is presented to the school in
a documentary form (DVD, Video; puppet itself; pictures;
confirmation letter from the teacher of the course, etc).
5
14

15

Along with regular teaching in puppet construction,
manipulation, and directing provided by the department
staff, students work with various professionals from abroad
who introduce them either to the specific form of puppetry, or
to the special puppet theatre technique or technology (hand
theatre, masks, shadows, certain ways of puppet construction,
directing, and/or manipulation).
Workshops led by foreign professionals usually include both
manipulation/directing and construction lessons. Duration
of the workshops varies from one to four weeks. At the end
of every workshop an open class or a demonstration for
informal audiences is organised. After workshops students
develop and interpret the acquired knowledge and skills in
their following work.
During the studies, analytical and practical approaches
are closely related. Students of the both groups of the
Department have mutual seminars, analyse the works of their
colleagues, and discuss the ideas, directing plans and shows
of their classmates. Visiting the international puppet theatre
festivals and meeting the colleagues from other schools and
companies is an optional part of the education.
Practice time (three months of the 4th year) is organised
by students themselves according to their personal needs,
specific interests, arranged contracts, etc. The chosen
practice place must be related to puppetry (not necessarily a
company, it may be a workshop, a museum, or a collection)
and approved by the Department staff. Objectives and
contents of this practice period are to develop individual
skills in the chosen area, to get acquainted with the different
aspect of the professional life that could not be provided by
the school curriculum. Studies in other puppetry schools in
the framework of the existing European students exchange
programs as well as courses in related art forms (such as
clownery, mask theatre, mime, etc.) may be accepted as a
practice time with the approval of the Department staff.
7
Directing classes include both theoretical and practical
assignments with the gradual transition from the analytical
work (text analysis, characters, relationships, time and space
analysis, etc.) to the rehearsal practice (plot interpretation,
event reconstruction, selecting materials and visual means for
the idea realisation, creating the space, selecting the puppetry
means – scale, material, manipulation technique, - introducing
the director’s idea to the performers, rehearsing process).
Classes consist of analysis of various drama texts, differing
in the types of drama composition, conflicts and action, of
related theoretical essays and actual theatre performances;
understanding the relationships between dramatic texts and
their stage versions; dramatizing texts for personal directing
needs and writing a puppet theatre scenario.
During their studies students realise various projects in which
they can concentrate on one aspect of their profession or try
themselves in various fields. The task is to interpret and to
demonstrate the gradual mastering in the chosen field and
combine experiences and skills given during regular studies,
theoretical classes and workshops. Individual, pair and group
projects are the basis for the education. Working together with
16

the colleagues from another group (older or younger),
students learn about the specifics of their own creative
process and various stages of the group work, work out
common artistic solutions and professional language.
Students share and divide responsibilities during
the projects and develop their own skills in a chosen
specialisation.
Objectives and contents of the Puppet Theatre History
and Theory classes are understanding the logic of
historical and geographical diffusion of various
national traditions; analysing diverse types of puppet
theatre (street comedy, marionette show, automatons,
optical shows, etc.) as independent and interrelated
artistic systems. Fundamental structural elements of
drama theory applied to puppetry, along with unique
aspects of puppetry aesthetics (scale, material, texture,
technology, manipulation technique, fundamental
content distinctions, etc.) are analysed and discussed
during the course using different examples from video
materials.
The Final Projects consist of two parts. First, a Written
project - a 25-page essay devoted to a chosen aspect of
puppet theatre. It may be based on or related to the certain
historical fact or theoretical problem of general theatre
but must be analyzed in its clear connection with the art
of puppetry. It may include description and analysis of
the student’s professional experience, but may not be
reduced only to it.
Second, an Artistic project - a maximum-30-minute show
directed and/or designed by the graduate and performed
in the school or in any other professional company. There
are no technique requirements except that the show
must demonstrate the graduate’s clear understanding
of the form and content specifics of puppetry art. The
production must be performed in Turku for the jury as
an official part of the graduation showcase, the Fanatik
Figuras Festival.
The dates of the next Fanatik Figuras Festival are
May 4-12, 2007.
Next entrance exams dates are June 4–8, 2007.
We will have the first International Finnish-
Estonian group studying at the Department in the
upcoming school year.
THE DEADLINE FOR APPLICATION IS APRIL
10, 2007. Visit our website:
www.taideakatemia.turkuamk.fi
17

tema
UTBILDNING
Elsker vi dukkene i hjel
8
(intervju med Mona Wiig)
– Hvis vi skal ha et figurteater, må vi også ha
en utdanning. Men isolasjonen er det norske
figurteaterets svøpe, mener Mona Wiig. I sitt
doktorgradsarbeid spør hun om Norge er klar for
en ny figurteaterutdanning.
Mona Wiig er ikke i tvil: En utdanning er grunnleggende
for figurteaterets framtidige utvikling.
– Det er en marginalisert kunstform. Selv jeg, som
kjenner miljøet, har vanskelig for å oppdage figurteateret.
Da kan man ikke forvente at andre skal gjøre det.
Utdanning er den viktigste veien for å komme videre
fra denne situasjonen. Faget vil settes på kartet. Vi vil
få en systematisk rekruttering, meningsutveksling, og
et fagmiljø som stiller krav. Vi vet alle at virksomhet
skaper vekst, sier hun.
Wiig vet hva hun snakker om. Store deler av karrieren
har gått med i kampen for en utdanning. Og i 1996
ble målet nådd: Akademi for figurteater åpnet ved
Høgskolen i Østfold som en 3-årig kunstfaglig
utdanning, og faglig leder Wiig kunne ta imot det første
kullet på 12 studenter. Men gleden ble kortvarig. To år
etter var nederlaget et faktum.
– Utdanningen ble kuppet. Da vår beinharde kamp for
akademiet var fullbrakt, var det andre i kunstmiljøet
som øynet muligheten til å komme til dekket bord.
Det ble sjonglert med fagbegreper, noe som skapte
stor forvirring; figurteatret fikk et helt ”nytt” innhold. I
realiteten handlet det om en spekulativ ”iscenesettelse”
i regi av billedkunstnere, som dekket seg bak teorier
om postdramatisk teater. Det var et tarvelig og
usselt spill, som rammet sjelen til et lite og ubefestet
figurteatermiljø i Norge.
Hun forteller om Akademi for figurteater som ble til
Akademi for scenekunst. Om dukkene som ble sparket
ut, avfeid som en ”museal teaterform”. Men kanskje
viktigst av alt: Om et miljø som ikke sto på barrikadene
og sloss for sin nyetablerte utdanning.
– Vi hadde en gyllen sjanse til å få en utdanning, men
klarte ikke å stå samlet da den ble truet. Et trelinjers
støttebrev er ikke nok. Hvorfor kjempet ikke miljøet
Skal man oppnå noe, er første bud å stå sammen.
Norsk figurteater ble skjøvet langt tilbake etter tapet av
akademiet.
Nå tar Wiig den smertefulle erfaringen med seg, og
skriver en doktoravhandling om figurteaterutdanning i
Norge. Hun spør seg: Er miljøet klar for en ny kamp
– Hvis man skal bygge opp en utdanning i dag, må man
bruke lærdommen fra det som skjedde i Fredrikstad
eksplisitt. Det må ikke gjenta seg, sier hun.
Tverrfaglighet
Etter å ha fullført en hovedoppgave i teatervitenskap;
”Akademi for figurteater, som kom, vant og …
forsvant”, startet hun arbeidet med doktorgraden i
2004. Foreløpig er det usikkert når arbeidet blir ferdig.
Tidligere har dukkemakeren og instruktøren Wiig
vært leder av UNIMA Norge, og nordisk representant
i eksekutivkomiteen i det internasjonale UNIMA i 12
år. Sitt første møte med dukketeateret hadde hun ved
Agnar Mykles utdanning på 60-tallet, i regi av Oslo
Nye Teater. Hun skjønte allerede da at miljøet var for
lite. Hun ville ut i verden, og tok utdanning i Tsjekkia
og Romania.
– Figurteateret i Norge preges fremdeles av små, lukkede
miljøer. Vi er spredt og marginalisert i kunstfeltet så vel
som det pedagogiske feltet. Hvorfor er har ikke dukken
en selvfølgelig plass i skolen Vi elsker denne dukken,
men kanskje elsker vi den i hjel Hvis vi klemmer den
for hardt inn til brystet, dør den. Den trenger surstoff
og stort spillerom.
Hun etterlyser større åpenhet i miljøet, både til beslektede
kunstformer og til miljøer utenfor landets grenser. Her
er tverrfaglighet et viktig stikkord. Lokalisering var
ifølge henne en av de største feilene som ble gjort
ved etableringen i Østfold i 1996. I stedet for å sette
utdanningen inn i en teaterkontekst, ble akademiet
plassert under en regional høgskole, uten kunstfaglig
kompetanse. Wiig er sikker på at en plassering under
Kunsthøgskolen er det ideelle alternativet for en
figurteaterutdanning.
– I dag er tverrfaglighet ”in” på alle felt, innen kunst,
kultur og akademia. Scenekunsten er et felt som
eksploderer av uttrykk, men her i Norge har vi hatt
en svært homogen teatertradisjon. Tidligere Statens
Teaterhøgskole, i dag Kunsthøgskolen i Oslo, har
hatt monopol på utdanning, etter én teori bygget på
Stanislavski’s metode, og det har vært tette bånd
mellom denne utdanningen og de statsstøttede teatrene.
Foreløpig har ikke figurteateret vært ønsket i dette
bildet. Men i dag er barrierene i ferd med å brytes ned
– til fordel for et større mangfold innen scenekunsten.
Kanskje vil det etablerte teateret oppdage at figuren
er en viktig dimensjon, som vi er i ferd med å miste.
Kanskje ser de at tverrfaglighet skaper synergieffekter,
som også de kan vinne på, sier hun.
Hun viser til hvordan Finlands kulturpolitikk bevisst
har fremelsket mangfoldet i scenekunsten, blant annet
gjennom utdanningsinstitusjoner. Og hun forteller om
Teaterfakultetet i Praha, der tekstbasert teater, alternativt
teater og dukketeater lever side om side – alle 4-årige
utdanninger.
– Det gjør at studentene må sloss litt mer for det de vil
og tror på, og man unngår lukkede båser. Scenekunsten
blir mer mangfoldig, og nye uttrykk skapes i møte med
andre fag.
Hun er ikke i tvil om at Kunsthøgskolen vil være tjent
med å ta figurteateret inn som en fjerde linje, på nivå
18

med skuespill, opera og dans.
– Her ville man også kunne få mye gratis. Husk at det
finnes mange skuespillerelementer i figurteateret, som
stemmebruk, rolletolkning, sang og bevegelse. Det
visuelle billedkunstfeltet, som står sterkt i figurteateret,
hører også hjemme side om side med en utdanning for
utøvere.
Kompetanseproblem
Hun understreker imidlertid at man ikke må låse seg
fast i én utdanningsmodell. Det finnes flere egnede,
men den kunstfaglige tilknytningen må være det
grunnleggende.
– Hvis vi ikke er ønsket på Kunsthøgskolen, må vi
finne andre allianser. Et nordisk samarbeid kan være
interessant, kunstfaglig utdanning i figurteater står
svakt både i Sverige og Danmark. Kanskje kunne en
nordisk modell la seg gjennomføre
Wiig er skeptisk til å legge en utdanning til et
institusjonsteater – det prøvde hun på Riksteatret på
1970-tallet.
– Et slikt initiativ må være meget vel forankret og
ivareta studentenes individuelle vekst. Det er en smal
og kostbar utdanning, som vil seile akterut dersom
det ikke legges tilstrekkelig til rette for det faglige
innholdet.
Hun mener man kan trekke viktige lærdommer av det
som skjedde i Fredrikstad, også når det gjelder å bygge
kompetanse.
– Ansettelse av lærere var et kjerneproblem i akademiet.
Utdanningsinstitusjonene må sette høye krav til
kompetanse. Det er en ting å utøve faget, en annen ting
å undervise i det, og ønsket om å gjøre begge deler
er ikke alltid tilstede. Det var mange diskusjoner om
hvilken kompetanse akademiet skulle bygge opp. Hvor
fantes denne undervisningskompetansen
Løsningen for Wiig ble å hente inn lærerkrefter fra
utlandet.
– Det ble jeg kritisert for i det norske miljøet. Men
målet var å gi studentene undervisning på høyeste nivå,
samtidig som vi skulle bygge opp et team av norske og
internasjonale lærere. Flere tiltak ble gjort i den korte
tiden skolen fikk virke. Det er en spennende utvikling
å reflektere over eget fag, stille spørsmål og se nye
muligheter – det bringer faget videre. Fra praksis
genereres ny teori, og teori genererer igjen ny praksis.
Disse prosessene må gå hånd i hånd, sier Wiig.
Hun er skeptisk til UNIMA Norges formuleringer om
den nye deltidsutdanningen som planlegges å gå over
to år på Høgskolen i Oslo (HiO).
– Det er flott at høgskolen tar til seg figurteateret,
men kall en spade for en spade. Det blir helt feil å
si at figurteaterutdanningen er på vei tilbake med
dette. En utdanning ved HiO, som jeg vil tro må ha
et sterkt pedagogisk islett, kan ikke sidestilles med
en treårig kunstfaglig høgskoleutdanning, som har
som mål å utdanne utøvende scenekunstnere. Det er
helt nødvendig å presisere dette, slik at ikke noen kan
komme til å si eller tro at ”nå har vi figurteaterutdanning
i Norge”. La oss få flere figurteaterutdanninger på ulike
nivåer og med ulik varighet, for eksempel forskoler for
utøvere og pedagogiske utdanninger. Det vil kunne gi
et rekrutteringsgrunnlag for en kunstfaglig utdanning
på høgskolenivå.
Vrangforestilling
Hun tror figurteaterets manglende anerkjennelse i
Norge blant annet skyldes at man ikke har klart å slå
hull på gamle myter.
– Det hersker mange vrangforestillinger, og en av
dem er å se på figuren som en skuespiller i miniatyr,
en som skal ”herme” etter skuespilleren. Figuren har
sin egen identitet, og skal både utfordre og gå ut over
skuespilleren i et åpent møte, et spenningsfelt. Det
er dette som er unikt ved figurteatret. Men det er en
svært skjør kunstform. Det er så lett for skuespilleren å
overkjøre dukken, og det gjøres hele tiden. Da blekner
eller dør den, og har ingenting å meddele oss. Den blir
ubetydelig.
Hun mener også det er mye tilfeldighet knyttet til
barneteateret.
– Både barneteater og figurteater har lav status, og
mange knytter figurteateret kun til barn. Da forsterker
de hverandre gjensidig, og havner nederst på rangstigen
i kunstfeltet – knapt synlig. Dersom figurteateret hadde
fått utvikle seg under Akademiet i Fredrikstad, ville
barneteateret sett helt annerledes ut i dag. Men nå
står formen så svakt at tilfeldighetene rår, og man er
avhengig av enkeltpersoners gunst.
Miljøet kan ifølge Wiig ha mye å lære av dansen.
– Dansen er et glimrende eksempel på et miljø som
har bygget seg opp fra å ha lav status, til å bli kreativt
ekspansivt og utadrettet. Dans i alle former har høy
kunstnerisk status i Norge og internasjonalt i dag. Det
florerer av ulike uttrykk – og snart skal Dansens eget
hus åpnes ved Akerselva.
Men det er en lang vei å gå, før figurteateret igjen kan
få en utdanning.
– Jeg vet ikke om miljøet er rede for en ny kamp. Hittil
har jeg ikke sett tegn på det – det er få røster som hever
seg.
Og utfordringen har også en annen side:
– Det lukkede miljøet er fremdeles figurteaterets svøpe.
Men hvilken kunstfaglig familie vil ønske figurteateret
velkommen til en kreativ sameksistens Det er et
vesentlig spørsmål i dag, mener Mona Wiig.
Mona Wiig
1

Årsmöte bland magiska världar
Lördagen 31 mars höll UNIMA Sverige sitt årsmöte.
Dryga tjugotalet medlemmar hade slutit upp på Stadsbiblioteket
i Alingsås, som vänligen ställt en möteslokal till förfogande.
Av föreningens verksamhetsberättelse för 2006 kan man,
om inte annat, dra slutsatsen att också en liten sammanslutning
som UNIMA Sverige kan åstadkomma ett och annat.:
Deltagande vid rådsmötet i Tolosa. Workshops på Frölunda
Kulturhus. Samarbete med Folkets Bio kring Sverigepremiären
av filmen Strings. Deltagande i Scenkonstbiennalen i
Lund. Samtalskväll på Dockteatern Tittut. Det gemensamma
skandinaviska tidskriftsnumret på temat ”rörelse”. Den nordiska
hemsidan unima.nu. Samt, inte att förglömma, utgivandet
av denna tidning!
Grimstofts figurer till teaterns uppsättning av bl.a. Macbeth
har behållit sin suggestiva uttryckskraft.
Efter vernissagen bjöd Åsa Gustafsson från Göteborgsgruppen
Teater Aktör på indisk kathakali-dans. Iförd sin praktfulla
kostym framförde hon bl.a. en s.k. Purappad – en dans som
brukar inleda kathakali-föreställningarna. Och efter årsmötet
bjöds på thaibuffé och trevlig samvaro.
Tack, biblioteket i Alingsås för lån av årsmöteslokal. Och tack
Maud Svahn, bibliotekarie och en av eldsjälarna bakom den
fina utställningen och vernissagedagens arrangemang!
* * *
Dockteater mellan pärmarna
Sveriges största offentliga samling av dockteaterlitteratur
finns som bekant på biblioteket i Frölunda Kulturhus i Göteborg.
Nu växer samlingen ytterligare, och under våren har det
fina bokskåpet, där dyrgriparna förvaras, fått flytta till bibliotekets
läsesal, meddelar Annette Cegrell-Sköld vid Figur &
Dockteatercentrum.
En del av samlingen utgörs av gåvor. Så t.ex. har Michael
Meschke och Stiftelsen SIMA skickat två rapporter: Nang Yai
- en thailändsk scenkonstform och The Marionettes of Burma
- a threatened tradition . Båda dessa dockteatertraditioner
kom Meschke i kontakt med tidigt i livet och fascinerades av.
Båda länderna har varit utsatta för politiskt förtryck (Burma
är det i hög grad än idag), och dockteatergrupper och enskilda
spelare har drabbats hårt. Genom sitt engagemang och stöd så
belyser Meschke dockteaterns situation i dessa länder.
Dockteaterbiblioteket är ett referensbibliotek, men UNIMA-
Sveriges medlemmar har möjlighet att låna böcker efter
skriftlig förfrågan.
Öppettiderna varierar under sommarhalvåret. Ring gärna före
besök: 031-366 28 40
Birgitta Robinger invigningstalar assisterad av maken Christer.
Anledningen till att årsmötet förlagts till Alingsås, var att
Konsthallen, som är inrymd i samma hus som biblioteket,
denna dag hade vernissage av utställningen Magiska världar
– teaterdockor från Afrika, Asien och Europa . Utställningen
presenterades i förra numret av Dockteatern. Huvuddelen
utgjordes av dockor ur Birgitta Robingers exklusiva samling.
Det var också hon själv som öppnade utställningen med att
presentera dockorna och sätta in dem i sitt kulturella sammanhang.
Men även Raja-teatern från Härnösand bidrog med
dockor. Själva teatern finns ju tyvärr inte kvar, men Jonna
Jakel spektakel …
* * *
Dyrehavsbakken, eller Bakken som danskarna säger, är en
nöjespark med lång historia. I år är det 424:e säsongen. Parken
ligger norr om Köpenhamn, i Klampenborg. Mester Jakel, en
gelike till Kasper, har varit en återkommande gäst där under
många år. I sommar dyker han opp igen. Varje dag kl. 14.00.
Det kan du slå dig i Bakken på.
* * *
20

… Ehlin vitamin
EFTERLYSNING! En läsare har hört av sig till redaktionen
och frågat efter material kring den svenska modellteaterns
historia. Av särskilt intresse är den lilla enkla men fina modellteater
som gavs ut på Ehlins förlag i början av 50-talet.
Är det någon som har något tips Eller som rent av är lycklig
innehavare av denna raritet till modellteater Hör gärna av er
till Dockteatern, som förmedlar tipsen vidare.
(Adress och tel. hittar du på s. 2.).
- I Sverige är dockteater för vuxna en underskattad konstform
men det skulle jag vilja ändra på, säger Linda Melin till
nummer.se.
* * *
* * *
Ung dockspelare med egen pjäs
Om man blundar är namnet på en föreställning som hade
premiär på Kulturhuset i Stockholm den 22 april. Den har
unga kvinnors utsatthet som tema, och är skriven och framförd
av 20-åriga Linda Melin. På scenen finns bara hon själv
och en stavdocka, som i föreställningen fungerar som ett slags
projektion av den kvinnliga huvudpersonen.
Pjäsen fick ett fint mottagande i bl.a. DN, och i nättidningen
nummer.se berättar Linda Melin om sin föreställning:
- Jag har tidigare gått på teatergymnasium och går nu en dramatikskrivarkurs
på Jakobsbergs folkhögskola. Eftersom min
mamma kommer från Polen så jag har varit där mycket och
jag har praktiserat på en dockteater i Bialystok. Det var
mycket inspirerande och jag fick bland annat följa med i undervisningen
på högskoleutbildningen för dockspelare som
finns där.
Lekfull konstutställning
Trettiofem fantasifulla verk av Leif Ericson ställdes ut på
Galleri Aveny i Göteborg under tre majveckor. Lekfullheten
och barnasinnet genomsyrar hela Leif Ericsons omfattande
produktion. Åskådaren sugs in i hans fantasi hämtad från
cirkusens och dockteaterns värld - allt i salig blandning,
men i genomtänkt komposition. Klara färger i blått, grönt,
rött, rosa eller ockra.Tekniken är oljemålningar och gouache,
men han använder även collage med stor smak. Sprattelgubbar
som skulpturer i papp och trä med rörliga lemmar kunde
man också roa sig med på vernissagen där stämningen var
uppsluppen.
Leifs produktion är mycket omfattande: 27 separata och
21 samlingsutställningar i Sverige och utomlands samt 19
arbeten i offentlig miljö, enligt galleriets lista. Att Leifs produktion
bär inom sig barnasinne visar placeringen av hans
arbeten i offentlig miljö som vårdscentraler, skolor, simhallar,
barnkliniker, m.m. Han är dessutom representerad på Nationalmuseum,
Moderna Museet och Göteborgs Konstmuseum
samt på Malmö, Borås, Linköpings och Norrköpings konstmuseer.
Blanka Kaplan och Annette Cegerell-Sköld
* * *
Workshop i bordsteater
på Frölunda kulturhus
Tisdagen den 22 maj var det workshop i bordsteater på
Frölunda kulturhus. Workshopen vände sig främst till peda-
>
21

goger i förskolan och skolans tidigare åldrar. Ilpo Mikkonen
från Nukketeatteri Sampo i Helsingfors ledde workshopen.
Alla deltagarna fick ett eget bordsteaterpaket med figurer,
rekvisita och scenografi till flera olika folksagor. Materialet
är sammanställt av Maija Baric´och illustrerat av Camilla
Mickwitz. Figurerna finns färdigtryckta på kartongark, det är
bara att klippa ut och montera dem. Deltagarna fick träna på
scenografi, att gestalta de olika karaktärerna och att använda
ljud på olika sätt för att förstärka stämningen i pjäsen. I slutet
av workshopen spelades det upp fyra pjäser. Nu är det bara
för alla deltagarna att sätta igång att klippa, montera, öva och
spela med sina egna bordsteatrar.
Malla Täckholm
Frölunda kulturhus
Kalendariet
Möte i Bochum för ”festivalfixare”
On September 15 th and 16 th the Deutsche Forum für Figurentheater
und Puppenspielkunst e.V. in Bochum realizes the
Second International Meeting of Festival Directors. With the
title “Responsibility on Demand - International Festivals in
the Globalization Era” the question will be dicussed how can
better festivals be made and how can festivals be improved.
The idea to initiate the exchange between festival responsibles
was born in the festival committee of the UNIMA.
The symposium is integrated in a “German Showcase”,
From September 12 th to September 16 th twelve well-chosen
performances of the actual German puppetry scene will be
presented. The complete program of the symposium and the
festival will have been settled till the end of April.
For information about the symposium and festival: contact the
Deutsche Forum für Figurentheater und Puppenspielkunst
Tel.: 0049 (0) 234- 47720 e-post: s.rehm@fidena.de.
* * *
Bunraku-worskhop i Dalarna
Tillverka ett dockhuvud i traditionell Bunrakuteknik!
Under den begränsade tid vi har på oss hinner vi inte tillverka
hela dockan, men kunskaperna från kursen gör det möjligt för
dig att avsluta arbetet på egen hand.
Kursen är tänkt för dig som arbetar med dockteater och har
en viss vana att skulptera, men även konstnärer och skulptörer
som vill pröva på denna fantastiska teknik är välkomna.
Sommar-Kasper i Göteborg
I Slottsskogen, Göteborgs största friluftspark, spelar Kaspersällskapets
medlemmar amatörföreställningar på Kasperscenen
söndagar kl 13, under för- och eftersommar. Om det är
fint väder. Men inte om det regnar (då sitter Kasper hemma
och surar).
Den som önskar, kan få låna scenen. Ibland bjuds det andra
kringarrangemang runt föreställningarna. Tag gärna med filt
och picknick.
Söndagen den 9 september planeras en gammaldags folknöjesdag
medKasperteater, lekar och andra muntrationer.
Vill du också vara med Kontakta Kaspersällskapet, Frölunda
Kulturhus, Box 63.421 21 Västra Frölunda. Eller kasperspelare
Erik Wallmon – erik.wallmon@comhem.se
* * *
Kursledare: Thomas Lundqvist som har arbetat med
Tid: 10 dagar med start den 16 juli 2007
Plats: Leksand
Kursavgift: 7000:—/deltagare inkl. för- och eftermiddagskaffe.
Kontakta oss för mer information!
www.omnikultur.se/Dockbygge.html
info@omnikultur.se
* * *
Dockteaterkurs för barn på södra Gotland.
Deltagarna gör varsin handdocka med lera som grund och
”cacherar” i papper. Vi målar dockornas ansikten, deras
kroppar syr vi och klär i tyger. Vi improviserar fram en liten
föreställning som visas för familj och vänner under kursens
sista dag.
Tid: Månd 9 juli – fred 13 juli, kl 10 – 14 inkl lunch
Plats: Vi håller till i en lada på Hamnvägen i Burgsvik,
200 meter till hamn och bad
Ålder 7 – 12 år, max 8 deltagare
Kursavgift: 750 kr inkl en lätt lunch (fil och mackor)
Allt material ingår
Kursledare: Ellinor Nordlund, dockmakare och lärare
Anmälan och information: 0762 - 52 80 62
22

Masktillverkning på Fornby folkhögskola
Dockteaterhuset i Wadköping / Örebro
Kurs i masktillverkning i olika material och tekniker.
Kursen riktar sig till dig som arbetar med barn och ungdomar,
och till alla andra intresserade. Inga förkunskaper krävs.
Tid: 6 – 10 augusti
Plats: Fornby folkhögskola, Borlänge
Kursledare: Anne Carlquist, bildpedagog och maskmakare
Kursavgift: 950 kr (inkl. lunch, kaffe, en middag samt kursmaterial)
Logi: 250 – 350 kr / natt
Info och anmälan: Fornby folkhögskola, 0213 – 23 95 50
Anne Carlquist 023 – 313 40
* * *
Öppet alla dagar i juli
kl. 11-16
Info: 019 – 32 33 20
Kronblom fyller 80 år!
Det firar han på Dockteaterhuset
under hela
juli 2007.
Skaparen av serien heter
Persson, och hans
barn och barnbarn för
traditionen vidare. De
finns på plats i Dockteaterhuset,
tillsammans
med jubilaren
själv.
* * *
Nordisk dockteaterfestival i Umeå
7 – 11 november 2007
Silkeborg-festivalen
Velkommen til den næste festival for dukke- objekt og visuelt
teater i Silkeborg!
Festivalen finder sted 8. - 11. november 2007.
Der vises film, forestillinger for voksne og for børn, ligesom
der arrangeres workshops og udstillinger.
Temaet for festivalen er Myte, marionet og menneske.
I samarbejde med Festival of Wonder arrangerer KunstCentret
Silkeborg Bad udstillingen Myter med deltagelse af nordiske
dukkekunstnere.
Udstillingen kan ses 1. september - 30. november 2007.
Mer info i nästa nummer av Dockteatern samt på festivalens
hemsida www.dukketeaterfestival.dk
* * *
Dockteater Månstjärnan fyller 20 och firar med stor
festival. Professionella grupper från norra halvklotet
deltar.
Mer info i kommande nummer av Dockteatern. Se
också hemsidan www.dockorinorr.org
* * *
FLER FESTIVALTIPS!
Besök unima.se.
Klicka på Länkar / Festivaler.
23

B - föreningsbrev
PORTO BETALT
Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm
Från föreställningen ”Jorden Rundt på 60 dager” av Jo Strømgren
foto: Knut Bry/TinAgent