Mars 2007 - Unima.nu

dockteatern 1/2007
Scenkonst med figurer, masker och objekt.

DOCKTEATERN
utgiven av
Dockteaterföreningen
UNIMA-Sverige
i stället för sidan 2...
Redaktör:
Tomas Alldahl
i redaktionen:
Margareta Sörenson
Fatima Olsson
Gustaf Kull
Oskar Hejll
Charlotte Rosén
*
Övriga medabetare i detta
nummer:
Annette Cegrell-Sköld
Blanka Kaplan
Sara Bexell
Lisa Björkström
Ansv.utgiv.
Helena Nilsson
Redaktionens adress:
c/o Alldahl
Söderberga Allé 1
162 51 Vällingby
tel. 08-378 216
redaktionen@unima.se
Layout och distribution:
Gustaf Kull / ÅDC
bildred@unima.se
Tryck:
Agraphica Miljötryck
Härnösand
UNIMA-Sverige
Box 161 98
SE-103 24 Stockholm
e-mail: info@unima.se
URL: www.unima.se
Vill du bli medlem i
UNIMA-Sverige
Sätt in 150:- på postgiro
25 62 25-4
Skriv ”Ny medlem” i
meddelanderutan och
komplett adress som
avsändare.
För gruppmedlemskap
kontakta UNIMA för
mer information.
Den 8 mars (Internationella kvinnodagen) hade pjäsen om konstnären
Sigrid Hjertén premiär: Jag målar mitt liv. Uppsättningen är ett samarbete
mellan Dockteatern Spinetta och Byteatern i Kalmar. Ingalill Ellung och
Inger Jalmert-Moritx har skrivit manus. Den senare regisserade även.
Dockor av Eva Grytt. Pjäsen bygger delvis på Anita Goldmans läsvärda
biografi om Hjertén: I själen alltid ren. Föreställningen har spelats i
Kalmar och går nu på turné i landet, till Sundsvall och Stockholm bl.a.
* * *
Manusstopp till Dockteatern nr. 2-2007: 1 maj (beräknad utgivning början av juni).
I DETTA NUMMER:
I samband med Årsmötet sid 3
Anurupa Roy sid 4
Ölands Dramatiska Teater sid 6
50-årskalaset sid 7
På upptäcksfärd med Roman Paska sid 8
William Kentridge sid 10
Värt att läsa sid 12
Också om detta må vi berätta... sid 13
Svepet sid 14
Festivaler sid 16
Kalendariet sid 18
foto Bertil Hertzberg
Framsida: Spöksonaten. Marionetteatern 1992/93
foto: Karl Gabor

Magiska världar – teaterdockor från Asien, Afrika och Europa
Alingsås konsthall har med stor glädje fått möjlighet att visa Birgitta Robingers stora, förnämliga samling av exotiska teaterdockor.
Ett urval stavdockor, handdockor, skuggdockor och marionetter från olika kulturer - Indonesien, Kina, Japan, Burma,
Thailand och Indien kommer att visas i en vacker inramning i kulturhuset. Teaterdockor från Afrika och Tjeckien ingår också,
precis som ett fint urval svenska dockor från Raja-teatern. Till hjälp att iscensätta utställningen här samarbetar Birgitta Robinger
med scenografen Christina Lundström. Efter vernissagedagen möter Christina Lundström gymnasiets estetelever för visning
av teaterdockorna och samtal kring scenografi. Under samma period erbjuder vi också flera dockteaterföreställningar för barn
och unga
Lördagen den 31 mars kl. 12.00 (vernissagedagen) invigningstalar Birgitta Robinger för allmänheten men även för UNIMA:s
medlemmar som håller sitt årsmöte i Alingsås.
Det är med stor spänning och förtjusning som vi ser fram emot mötet med dockorna!
Utställningen pågår från 31/3 till den 5/5. Varmt välkomna hälsar vi i Alingsås!
Maud Svahn (bibliotekarie)
Ylva Sillén (bildpedagog)
Alingsås Kulturhus
3

Anurupa Roy – lysande personlighet i indisk dockteater
också det upplevde hon som positivt. Hon ser tiden i Sverige
som ett naturligt och organiskt kulturutbyte. Som sina svenska
förebilder betraktar hon Michael Meschke, Arne Högsander
och Tomas Lundqvist.
Efter vistelsen i Sverige har Anurupa studerat dockteater för
bl.a. Bruno Leone i Italien och hos mästare på Bali. Hon har
medvetet valt att hämta sin utbildning på andra platser än
USA, dit de flesta indier som vill utbilda sig utomlands åker.
När vi träffas i Tolosa kommer Anurupa direkt från Charleville,
där hon under en månads tid forskat om utvecklingen
inom dockteatern under 1900-talet, om moderna och postmoderna
rörelser, och om hur dessa har influerat och blivit
influerade av Asien. Anurupa tycker det är intressant att det
hon känner till om bunraku har hon lärt sig via Sverige och
inte via Japan. Hon tror att dockteater har ett universellt uttryck
som man kan lära sig om i alla länder.
KVINNOPROJEKT
Sedan nio år driver Anurupa sitt eget kompani Katkatha,
där 4-5 personer regelbundet är engagerade. Hennes kompani
producerar minst en föreställning om året, som de turnerar
med i och utanför Indien. Men kompaniet samarbetar också
med olika organisationer, ofta biståndsorganisationer. Bl. a.
har hon jobbat med ett kvinnoprojekt i Kashmir där man använder
”story telling” och dockteater som verktyg för krishantering.
Om det arbetet har hon just skrivit en bok.
I ett annat projekt har hon varit med och arbetat fram ett material
och en föreställning med en grupp barn som antingen
själva var hiv-positiva, eller hade hiv-positiva anhöriga. Materialet
de fick fram sprids nu i skolor för att informera om
sjukdomen.
Artikelförf. Lisa och Anurupa Roy
foto: Gustaf Kull
Anurupa Roy, 30-årig dockteaterpersonlighet från New
Delhi, är en av de ledande inom den unga generationen
så kallade ’moderna’ dockteaterkonstnärer i Indien. Hon
driver sedan nio år sitt eget kompani Katkatha. Hon är
regissör, dockspelare och dockmakare, men jobbar även
med dockteater pedagogiskt. Hon är dessutom internationella
UNIMAs yngsta styrelsemedlem.
På UNIMAs rådsmöte i Tolosa träffade Lisa Björkström
sin vän Anurupa Roy, och passade då på att intervjua
henne för Dockteatern .
Jag lärde känna Anurupa i New Delhi 1999, och sedan dess
har vi haft kontinuerlig kontakt. 2001 var Anurupa gäststudent
på Dramatiska Institutet i Stockholm under sex månader.
Det var hennes första möte med europeisk dockteater och
hennes första studietid utomlands på egen hand. Det blev en
tid som betytt mycket för henne. Här var det ingen som sa
att ”så här måste det måste vara”, och det upplevde hon som
befriande.
Hon säger också att hennes spelstil har påverkats av vistelsen i
Sverige, och att den för den indiska publiken anses som ny och
nobel. Att så många svenskar också varit i Indien och väl känner
till indisk kultur, gjorde att hon aldrig kände sig exotisk;
Att Anurupa har kommit dit hon är idag och lyckats etablera
sig som dockteaterkonstnär i Indien beror mycket på att hon
har en familj som står bakom henne. Ett sådant stöd i yrkeskarriären
är ingen självklarhet för indiska kvinnor. Att hennes
pappa jobbar som designer och utställningsarkitekt är en
fördel eftersom han förstår sig på hennes val av yrke.
Valet att arbeta med dockteater har också haft andra fördelar
för Anurupa. Det har blivit som en licens för henne att få leva
fritt.
Anurupa påpekar också att stödet från etablerade dockteaterpersoner
i Indien, som Dadi Pudumjee och Ranjana Panday
(två av de främsta företrädarna för den moderna indiska dockteatern),
har betytt väldigt mycket för henne. De är mogna och
generösa personer, som varit mer som hennes lärare än som
hennes arbetsgivare.
Anurupa är särskilt glad över att ha Ranjana Panday som förebild
eftersom hon också är kvinna, och det finns få kvinnliga
dockspelare i Indien.
Numera känner Anurupa själv ett ansvar att träna kvinnor
inom dockteatern. Hon menar att kvinnliga dockteaterkonstnärer
också behövs eftersom män och kvinnor ser olika saker.
Mycket av hennes arbete handlar om kvinnor. Men männens
arbete tas ofta mer på allvar. Ändå känner Anurupa att hon
blir tagen på allvar och att hon fick respekt i och med att Katkathas
verksamhet växte.
4

farföräldrar i en medelklassförort till New Delhi. Hon känner
sig som invandrare i ingenmanslandet New Delhi, och
kan identifiera sig med andra generationen invandrare.
I Indien har dockteatern en lång tradition, men den moderna
indiska dockteatern – som funnits i knappt 10 år - kämpar
för sin identitet.. Den moderna dockteatern i Indien har inte
heller status som finkultur. Samtidigt har den traditionella
dockteatern, som spelas i tempel, hög status men däremot
ingen publik. Situationen är förvirrande.
Anurupa säger att man får anpassa sig efter marknaden och
turnera, och att det har både fördelar och nackdelar. Hon
tror ändå att man som dockteaterperson är mer fri i Indien
än i Europa, eftersom vi i Europa delar in saker mer i fack
och t.ex. sätter en gräns mellan att jobba pedagogiskt eller
spela professionellt. I Indien är man fri att göra allt.
Hon tycker att det råder en kreativ stämning mellan de moderna
indiska dockteaterpersonerna. De samarbetar regelbundet
med varandra, och det sker även mycket samarbete
mellan dockteater och andra konstformer. Däremot behövs
det i Indien bättre möjligheter att utbilda sig inom dockteater.
Anurupa ser också ett behov av ett dockteatermuseum,
som rymmer både traditionell och modern dockteater.
UNIMA INDIEN
Anurupa sitter med i UNIMA Indiens styrelse. Hon tror på
samarbete eftersom dockteatern har många konkurrenter i
den nya globaliserade världen. Hon tror att vi behöver bli
mer stolta över vår konstform för att överleva.
I UNIMA Indien har man haft problem med att få med de
traditionella dockspelarna i föreningen, eftersom de inte
ser betydelsen av ett internationellt nätverk eller tycker sig
ha behov av den medlemstidning UNIMA Indien ger ut
(men som i det mångspråkiga landet kanske inte förstås av
alla föreningens medlemmar). Anurupa tror att det är viktigt
att bry sig om och visa solidaritet med de traditionella
dockspelarna, och att UNIMA Indien måste finnas till för
dem också. Kanske kan UNIMA Indien marknadsföra dem
och ta vara på forskningen kring deras konstform.
ordf. Helena i samspråk med Anurupa
foto: Gustaf Kull
IDENTITET
Just nu kämpar Anurupa med vad hon verkligen vill säga, och
med att hitta sin egen röst. Tidigare har hon undersökt olika
tekniker och lärt sig mer om olika dockteatertraditioner. Hon
säger att hon tröttnar snabbt och vill prova nytt, men nu vill
hon prova nytt från insidan. Hennes estetik är influerad både
av traditionell indisk dockteater och av västerländsk kultur.
Hon är en urban person, som hittade sina rötter i Europa.
Ibland känner hon att det blir en konflikt, och hon funderar
mycket kring sin konstnärliga identitet.
Anurupas släkt kommer från Bengalen i östra Indien, men
själv bor hon tillsammans med sin syster, sina föräldrar och
Anurupa sitter även med i internationella UNIMAs styrelse.
Det är få styrelsemedlemmar som kommer ifrån
Asien, och det kan ju bero på att UNIMA startade i Europa
och har en ganska kort historia i Asien. Eftersom Anurupa
dessutom är den yngsta styrelsemedlemmen, så är hon
förutom en röst från Asien också en röst från den unga
generationen dockteaterkonstnärer.
Till en början var hon rädd att hon inte skulle räcka till, eftersom
hon inte hade tidigare styrelseerfarenhet. Men hon upplever
att exekutivkommittén (styrelsen) har en öppen attityd,
att de andra styrelsemedlemmarna är intresserade av hennes
åsikter och att hennes röst behövs.
Lisa Björkström
(frilansande dockteaterkonstnär, medlem i
Dockteaterkollektivet och UNIMA-Sveriges styrelse).
5

6
Ölands Dramatiska Teater:
LEK på ALVARET
Med Ölands Dramatiska Teater har ön fått en egen dockteater. Den ena halvan av teatern utgörs av Anna Hammarstedt,
dockspelare med ett förflutet på Dockteatern Långa Näsan. Den andra halvan heter Anna Thorén. Hon hörde till
den första klassen som utexaminerades från DI:s dockteaterlinje. Också Anna Thorén har arbetat med Långa Näsan.
Man kan säga att det var svärföräldrar, småbarn och Byteatern
som förde de båda före detta stockholmarna till Öland. De
ville låta sina barn få växa upp i en annan miljö än storstaden.
Kopplingen till Öland är alltså av både privat och professionell
natur.
Teater, med och utan dockor, har Ölandsborna för övrigt varit
bortskämda med sedan länge tack vare Byteatern i Kalmar.
Teatern har regelbundet gästat ön, och många öbor minns säkert
de uppskattade sommarturnéerna med tvåmastade galeasen Helene
(numera inte i teaterns tjänst, men likväl ännu ett seglande
kulturarv). Det trånga och tjärdoftande lastrummet var på sin
tid ett av landets mest fantasieggande teaterrum. Fast trångt.
Sedan i höstas finns nu alltså även uppstickaren ÖDT och tävlar
med Byteatern om publikens gunst. Mellan de båda teaterkompanierna
tycks det dock råda ett högst kollegialt förhållande.
De båda Annorna har varit engagerade på Byteatern, och
spelade ihop t.ex. i den uppskattade småbarnsföreställningen
Vanten . Och båda är de också engagerade för ett kommande
projekt på Byteatern. Anna Thorén har dessutom hunnit arbeta
en period på Kronobergsteatern i Växjö, där hon spelade såväl
dockor som klarinett i en barnproduktion.
Ännu har ÖDT inte hunnit producera någon egen föreställning.
Anna Hammarstedt har turnerat ensam med sin föreställning
Tripp, trapp, trull . Den producerades under hennes tid på
Dockteatern Långa Näsan, men ingår numera i ÖDT:s repertoar.
Till våren nästa år är det dock meningen att teatern ska
vara klar med sin första helt egna produktion. Det blir Fyra hönor
och en tupp, efter Olof och Lena Landströms lätt anarkistiska
bilderbokshistoria. Inger Jalmert-Moritz är vidtalad som Tripp, Trapp, Trull och Jätten Dum Dum foto: Lesley Leslie Spinks
regissör, och Anna Hammarstedts manus är redan klart (hon fick
smak för manusskrivande genom en kurs på högskolan i Växjö). Anna Thorén tar denna gång huvudansvaret för scenografi och
dockor. Spela kommer de att göra tillsammans.
Ölands Dramatiska Teater tänker framför allt rikta in sig på barnteater. Gruppens estetik beskriver Anna Thorén som en teater
med dockor och föremål och som tar sin utgångspunkt i lekens förhållningssätt. Man vill också gärna kombinera sina föreställningar
med att göra ”verkstäder” med barnpubliken, dagispersonal och andra vuxna. Tanken är att publikens upplevelse av
pjäsen ska få blomma vidare i en annan sorts lek tillsammans med dockspelarna. Redan nu har man en skuggspelsverkstad på
gång. Det är Högsby kommun på Öland som engagerat teatern för detta.
ÖDT kommer i första hand att turnera. Än så länge har man verkstad hemma hos Anna Hammarstedt i Stora Frö. I framtiden
kanske man kan få överta en gammal IOGT-lokal för detta ändamål. Ett blygsamt verksamhetsbidrag från Kalmar kommun visar
på positivt intresse för den nya dockteatern.
Tre nyetablerade teatrar ur den yngre generationen har Dockteatern på senare tid kunnat berätta om: Dockteaterkollektivet i
Stockholm, Hedmans Teater i Norrtälje och nu Ölands Dramatiska Teater. Ser man till kreativiteten och till förmågan att finna
nya organisations- och arbetsformer i en tid där kanske inte just dockteater för barn toppar börsnoteringarna, så ger de här grupperna
ändå gott hopp om fortsättningen för den svenska dockteatern.
Som alltid i sådana här projekt får den ekonomiska risken balanseras mot värdet av det konstnärliga engagemanget och integriteten:
- Eftersom vi är en egen teater kan vi få bestämma litet själva, säger Anna Thorén och låter rätt nöjd med den saken.
Tomas Alldahl

50-årskalas!
Sesam och Tittut
dubbelfirade
Hurraropen skallade i den fullsatta Stora salen på Frölunda Kulturhus
måndagen 22 januari. Anledningen var att stockholmska
Dockteatern Tittut fyllde 30 och hade passat på att förlägga sin
jubileumspremiär av Dollans dagis till Göteborg. Och samtidigt
firade göteborgska Dockteater Sesam sina första 20 år.
Frölunda kulturhus hade i anknytning till premiär och jubileum
anordnat ett seminarium med de båda teatrarnas konstnärliga ledare,
Ing-Mari Tirén från Tittut och Nasrin Barati från Sesam.
Ing-Mari berättade fängslande om sin teaterbana som tog sin
början hos Michael Meschke på Marionetteatern redan 1958,
om hur hon och Eva Persson senare startade Dockteatern
Tittut och om hur man utvecklat det fruktbara samarbetet
med den italienska skuggspelsteatern Teatro Giocco Vita.
Och under alla dessa år har Tittut troget hållit fast vid sin
egen publikgrupp - ”de allra små”. Teatern har genom åren
utvecklat en estetik och teaterpedagogik i syfte att låta teatern
”höja sig till barnens förmåga till inlevelse och fantasi”.
Nasrin Barati presenterade Sesams tjugoåriga historia genom
ett bildspel kring teaterns repertoar, från det första (svartvita)
skuggspelet Fiskarens historia från 1987. Publiken
fick också möta figurer ur den senaste barnproduktionen
Prins Rama (baserad på berättelser ur det indiska eposet
Ramayana ). Sesam har spelat mycket barnteater genom åren,
men också haft en del av repertoaren riktad till vuxna. Nasrin
Barati tycker sig dock fortfarande få kämpa mot vuxnas fördomar
kring dockteatern som konstform, trots teaterns framgångsrika
uppsättningar av Ett drömspel, Trollflöjten, Eldfågeln och
Lorcaprogrammet Skuggan av min själ.
Rapporterat för Dockteatern av
Blanka Kaplan
7

På upptäcktsfärd
med Roman Paska
Marionetteatern förbereder Ett drömspel
Här följer några av mina observationer och anteckningar från
de två väldigt innehållsrika veckorna. Jag vill förtydliga att
det är mina tankar och tolkningar, och att Roman kanske menade
något annat än hur jag uppfattade det han sa och
det vi gjorde.
Roman började med att beskriva sina funderingar och
tankar kring pjäsen och hur vi kunde närma oss den.
Han hade en struktur som han ville testa, samtidigt
som han var öppen för förslag och ändrade förutsättningar
under arbetets gång. Han skapade en öppen och
flexibel atmosfär för oss deltagare, även om jag också
hade stunder då jag tyckte det var svårt att förstå hur
han tänkte. Något som jag tror de andra kan hålla med
om.
Spöksonaten 1992 /93
foto:Karl Gabor
I förra numret av Dockteatern presenterade vi Marionettteaterns
samarbete med den amerikanske regissören Roman
Paska kring vårens uppsättning av Ett drömspel.
Här följer fortsättningen: Sara Bexell rapporterar från
en workshop i höstas med Paska och ensemblen.
I nästa nummer återkommer vi med en presentation av
själva föreställningen.
I slutet på september hade jag glädjen att få medverka i en två
veckor lång workshop med Roman Paska och hans förberedande
arbete med Ett drömspel, som ska sättas upp i samarbete
med Marionetteatern i april. Som den kunskapstörstande
elev jag är (jag går just nu mitt tredje och sista år på dockteaterlinjen
vid Central School of Speech and Drama i London),
var det med stor glädje och spänd förväntan jag anlände till
Teaterhögskolan i Stockholm där vi skulle hålla till.
Syftet var att testa idéer som Roman hade om hur Ett drömspel
kan iscensättas med hjälp av dockor i olika former,
dockspelare och dansare. Ett drömspel har länge varit en av
mina favoritpjäser och på min näthinna finns bilderna kvar
från Robert Wilson fantastiska uppsättning på Stockholms
Stadsteater. Nu skulle det bli spännande att se vilka bilder
Roman hade och hur hans tankar om denna drömska och
innehållsrika pjäs kan förverkligas genom dockans och objektets
estetik.
KONCEPTET
Roman ser texten som en förlaga till pjäsen. Den är en
nyckel och en startpunkt för en ny pjäs. Han ville testa
hur vi kunde förvandla spelrummet. Hur kan scenen bli
en plats där en sak plötsligt blir något annat, en plats plötsligt
förvandlas till en annan Han ville se hur vi kunde animera
och visualisera texten på olika sätt. Iscensätta texten helt enkelt,
om man nu kan beskriva det som enkelt.
För att göra det här lite mer begripligt för oss, så arbetade vi
utifrån ett koncept som var följande:
Ett drömspel innehåller över femtio roller, och tanken är att
vissa spelas av dockor och andra av skådespelare eller objekt.
Handlingar och rörelser äger alltså rum på tre olika plan /
nivåer:
- det mänskliga planet
- dockor
- små figurer i lera (stela objekt)
Roman var inspirerad av tanken på en liten teater i den stora:
ett drömspel som tog plats i olika världar, stora så väl som
små. Därav blandningen av dockor, skådespelare och objekt.
Genom att röra sig mellan de olika nivåerna kan man skapa
ett drömskt tillstånd och ge känslan av att karaktärerna färdas
genom olika världar och tider. Konceptet var också att föreställningen
ska ha inslag av performance-konst, nästan som
en installation som tar plats inför publikens ögon. Ingenting
ska döljas för publiken, allt ska redovisas.
SPELSTIL OCH FORM
Roman var väldigt intresserad av förhållandet mellan docka
/ objekt och spelare. Han ville ge dockspelaren och dockan
en relation utöver den att dockspelaren animerar dockan. Han
ville skapa en illusion av att dockan har eget liv även utanför
dockspelarens kontroll, och även utan att dockan animeras.
8

Jag fann detta oerhört spännande och de två veckorna hade
kunnat handla enbart om hur man kan utforska dessa möjligheter.
Vi hade hela Drömspelet att ta oss igenom, så ”känna
på” var mer vad som hanns med.
Vi testade också idén att gå in och ut ur rollerna på ett avskalat
och rakt sätt: ”Nu spelar jag en roll – nu blir jag någon annan.”
Tanken är att ingenting ska gömmas för publiken.
Strindbergs tema att allt är oändligt och går i cirklar ville Roman
införliva genom att dra parallellen till teatern där samma
föreställning upprepas kväll efter kväll. En liten evighetsmaskin
i universums stora.
Roman poängterade också vad han inte ville, och det var att
skapa en föreställning som imiterade eller visade upp texten
på scen. Representativ, bokstavlig eller naturalistisk teater är
ingenting för Roman Paska. Han vill inte göra en iscensättning
av August Strindbergs Ett Drömspel utan hitta den poetiska
undertexten och på det viset skapa ett nytt Drömspel .
Flera gånger uppkom frågan om vad Strindberg menade med
en viss replik eller beskrivning i texten. Roman poängterade
att han inte var så intresserad av vad Strindbergs vision eller
intentioner var. Texten är till för att tolkas för oss och i den tid
vi lever och de erfarenheter vi har. Texten är fristående från
författaren.
Man måste alltid fråga sig varför man vill berätta en historia
på scen: Varför är det intressant att gestalta Är teatern
den rätta platsen för historien att berättas
Ha inga förut fattade meningar om texten när du omvandlar
den till scenkonst, allt är möjligt!
DOCKANS INRE LIV
För att utveckla en form för föreställningen gjorde vi en övning
där vi animerade leksaker (mjukis djur, barbiedockor och
actiondockor). Men istället för att försöka skapa liv i tingen
på ett så naturalistiskt sätt som möjligt, som dockspelare är
lärda till, ville Roman att vi skulle uttrycka dockornas inre liv
genom vår egen kropp, men samtidigt ha fokus på leksaken.
Han ville få oss att inte falla i fällan att på ett bokstavligt
vis gestalta liv. Utfallet blev en abstrakt tolkning av känslor
genom dockspelarens kropp, men med fokus på det döda objektet,
som på så sätt fick liv. Låter det klurigt Ja, det var det
också, jag satt med rynkad panna och försökte få alla bitar att
falla på plats både på ett teoretiskt och praktiskt plan. Fast det
var svårt att förstå, känns det som att det är här som Romans
storhet finns. Han har en väldig uppfinningsrikedom och ser
längre än de ramar som dockteatern ofta håller sig inom. Vad
betyder det att ge liv till ett ting eller en docka Roman visade
mig ett sätt att närma mig dockan från motsatt håll (att låta
tinget förbli o-manipulerat). Detta kan göra det minst lika
levande som att på ett så naturalistiskt sätt ge dockan andning
och inre liv. Det är hans idé om att dockan har sitt eget liv, en
närvaro, utanför dockspelarens händer.
På två veckor hann vi snabbspringa genom pjäsen och då och
då stanna till för att fördjupa oss i någon av Agnes upplevelser
på jorden. Roman guidade oss med förslag på stil, form och
användandet av dockor och objekt. Musik av den amerikanske
vikingen Moondog och postmoderna Steve Reich gav oss
känslostämningar och impulser till handling.
Jag hade två väldigt innehållsrika veckor som öppnade mina
sinnen och tankar om vad dockteater kan vara. Min syn
vidgades och min uppfattning om dockans kraft förstärktes.
Nu ser jag med spänning fram emot våren och premiären på
Stockholms Stadsteater. Vi ses där!
Sara Bexell
PS: Premiären på Marionetteaterns uppsättning av Ett drömspel
äger rum på Stockholms Stadsteater den 12 april.
Paska kommer närmast från uppsättningen av sin egen föreställning
Beethoven in camera, som hade premiär i Wien i
januari.
foton: Sara Bexell
9

POLITISK DOCKTEATER
William Kentridge på Moderna Museet
Trollflöjten. Kentridge’s scenografi förebild för modellteatern till Black Box.
från internet: www.jameswagner.com
När tänker Svenska Handelsbanken eller Nordea satsa
pengar i politisk dockteater Och varför skulle de göra
det
Man kan fundera över vilka bevekelsegrunder Deutsche
Bank haft för att satsa pengar i en dockteaterföreställning
som Black box / Chambre Noir.
Hur som helst: detta rasande angrepp på europeisk kolonialism
visas från februari till april på Moderna Museet i
Stockholm. Det har blivit en av vårens mest
uppmärksammade konsthändelser.
De datorstyrda mekaniska figurerna rör sig ut och in, samtidigt
som hela scenrummet fylls av projektioner. Det skapar
rörelse och ibland hisnande djup. Projektionerna är en serie
metamorfoser med återkommande symboler för kolonialismen
tankemönster: kartan och jordgloben. Där finns en
megafon, eller kanske en lampa, som fungerar som ett slags
konferencier i föreställningen. Där en passare som samtidigt
är en man som fäktar med ett svärd. Där två oljeborrtorn med
sina klubbliknande svänghjul. Plötsligt förvandlas tornen till
två figurer som slår en tredje som ligger på marken.
Titeln Black box / Chambre Noir är, som många redan påpe-
1900-talet kommer bland mycket annat att gå till historien
som folkmordens århundrade. Ett av de första iscensattes i
nuvarande Namibia 1904-06. Då var territoriet en del av det
tyska kolonialväldet i Sydvästafrika. Ett uppror bland hererofolket
slogs ned med stor brutalitet, varvid minst 75.000 människor
mördades. En förövning inför vad som komma skulle.
Först ser den ut som en ganska traditionell modellteater: ett
enkelt proscenium bakom vilket visar sig finnas ett scenmaskineri
med rår och lingångar (som på barockteatrarna), men
som samtidigt är belamrat med diverse kablar, kopplade till
datorer under själva scengolvet. Hela underverket är öppet
så att åskådarna kan kika in på maskineriet före och efter
föreställningen.
Kung Ubu med Handspring. Regi: Kentridge foto: Ruphin Coudyzer
10

kat, mångbottnad: den kan syfta på den ”svarta
låda” som sitter i flygplanens cockpit, och som
efter en katastrof kan hjälpa till att ge nödvändiga
data för att förklara katastrofens orsaker. Den
megafonliknande konferenciern kallar föreställningen
ett ”sorgearbete”.
Titeln syftar också på de första lådkamerornas
”mörka rum”. Upphovet till det fotografi som
skulle komma att bli den nya tidens sanningsvittne
- och verklighetsförfalskning. Kentridges
verk är inte bara en rasande protest mot kolonialism
och förtryck. Det problematiserar också den europeiska upplysningstraditionens
tro på förnuft och rationalitet. Ett av de
återkommande formelementen i Black box är de ”Totenliste”,
”dödslistor”, som kolonisatörerna upprättade över sina offer.
Kolumn efter kolumn av kameral pliktuppfyllelse.
internationella konstvärlden. Inte lika känt
är kanske att han också är en framfångsrik
dockteaterregissör genom sitt samarbete med
den sydafrikanska gruppen Handspring Puppet
Company. Den grundades av Adrian Kohler
1981. I början arbetade de med en i första hand
pedagogiskt motiverad barnteater. Så småningom
kom de att mer och mer inrikta sig mot
en vuxenpublik. 1992 inledde man samarbetet
med Kentridge med uppsättningen av Woyzeck
from the Highveld,. Den visades på festivalen i
Charleville, och blev världsberömd. Därefter har
Kentridge och Handspring samarbetat i flera projekt.
William Kentridge
Black Box / Chambres Noir skulle ha gjort sensation på
vilken dockteaterfestival som helst. Nu visas den i stället på
konstmuseer världen runt. På Moderna Museet kan den ses
fram till 15 april.
Tomas Alldahl.
Gå gärna in och kika på Handsprings hemsida.
Den innehåller bilder och information om
gruppens arbete och uppsättningar. Det blir
ibland till små essäer. Mycket läs- och sevärt!
http://handspringpuppet.co.za är adressen dit.
Woyzeck from the Highveld,
foto: Ruphin Coudyzer
Folkmordet som framtidsprojekt.
Kentridge är på många vis en modern och samtida konstnär.
Samtidigt är det här urgammal och traditionell dockteater: publikplatserna
är inte fler än 20, och stycket är 23 minuter långt.
Det är dockteater som på Shakespeares tid. De datorstyrda och
mekaniska figurernas medvetet ryckiga och knyckiga rörelser
(de förs helt och hållet utan någon dockspelare närvarande)
kan också associera till den sortens mekaniska teatrar och
dioramor som leder tillbaka ända till antikens Grekland.
William Kentridge är sedan flera år en megastjärna i den
The Tall Horse
foto: Handspring Puppet Theatre
11

Värt att läsa
Bokrecensioner
i samarbete med Unima Norge
och Unima Danmark
Toy Theatres
Inge Sauer
24 s.
Klipp ut en framtidsteater!
Inge Sauer har arbetat med modellteater som föreläsare och i barngrupper. I Toy Theatres sammanfattar
hon sina erfarenheter och ett stort bildmaterial ger inspiration och lust att börja klippa i gamla bilderböcker.
Toy Theatres är titeln på ett nyutkommet häfte om modellteater
av Inge Sauer. Hon är tysk författare, föreläsare, recensent och
specialiserad på bokillustrationer och modellteater, och har
samlat sina erfarenheter kring hur det är att arbeta med barn
och modellteater idag. Inledningvis finns en helt kort historik
om modellteaterns historia, och nog förtjänar det att påpekas
att det var en så vanlig och folkligt spridd teaterform långt
in på 1900-talet. Häftet är på engelska och utgivet med stöd
av kulturrådet i finska Lappland, Rovaniemi, i samband med
International Solo Puppet Festival där i augusti förra året.
Merparten av häftet handlar om hur barn och vuxna kan
arbeta med modellteater tillsammans, och ett omfattande
bildmaterial ger inspirerande förslag. Att ljussättningen, om
så bara med en ficklampa, är det som får små “hemgjorda
scener att skina som juveler”. Att omfattande manus sällan
blir lyckade, utan att korta eller improviserade texter blir bäst.
Att bilderböcker är en utmärkt bas för en modellteaterförest
ällning: klipp ut figurer och bakgrunder från boksidorna och
animera gamla läsfavoriter! Likaså kan foton användas som
modellteaterfigurer.
Som all annan dockteater är modellteatern gränsöverskridande:
libretto, ljus, musik, rörelse och rytmik och dramaturgi.
Arbetsuppgifterna för att göra en modellteater blir skiftande
och passar olika barn i en barngrupp. Cirkus, Karneval,
Djungel, Akvarium, Framtiden – bilderna ger förslag på
samtida teman för modellteater för “moderna” barn, men som
svarar mot klassiska drag i bildteatern: dramatik, spänning,
variation och special effects. Kanske är det dags för en
renässans för en billig, demokratisk och gränslös teaterform!
Margareta Sörenson
12

Också om detta må vi berätta …
Ny bok om dockteatern i Theresienstadt
som gåva till UNIMA Sveriges medlemmar
En resväska med några triviala vardagsföremål: skjorta, necessär,
glasögon. Barnkläder.
Lösryckta ur sitt sammanhang berättar de ingenting. Men i
montrarna på Judiska Museet i Prag blir varje föremål mättat
av betydelser. De upphör att vara ting, för att förvandlas till
stumma vittnen över Förintelsen.
Besökarna på det överfyllda museet rör sig stilla och tyst i den
dallrande sommarhettan. Särskilt framför en av montrarna är
det hela tiden fullt. Många blir stående länge framför glaset,
jag ser inget annat än deras ryggar. Men när de till sist vänder
sig om för att gå vidare, märker jag att några av dem har tårar
i ögonen. Jag får vänta länge innan jag försiktigt lyckas tränga
mig fram till montern, nyfiken på vad som väckt så starka
känslor.
Orörliga i sina trådar hänger där några slitna marionettdockor.
Theresienstadt, några mil norr om Prag, fungerade under
andra världskriget som transitläger. Här samlade den tyska
ockupationsmakten ihop den judiska befolkningen i väntan på
vidare transport österut, till Auschwitz och andra förintelseläger.
Under en kort period kom Theresienstadt att fungera som
propagandakuliss för nazisterna. Hit inbjöds representanter
för bl.a. Röda Korset för att på plats studera den ”humana”
behandlingen av judarna.
För ghettots invånare kunde väntan bli lång. Många av dem
var konstnärer och intellektuella. Trots de förhållanden
som rådde, lyckades de bygga upp ett fullständigt unikt och
blomstrande kulturliv med konserter och konstutställningar,
opera och teater. En del av det som framfördes var dockteater.
Om denna dockteater har nu Blanka Kaplan skrivit en bok:
Dockteater bakom taggtråd. Kulturens kamp mot ondskans
våld i Theresienstadts ghetto 1941-45.
Till det yttre formatet en liten skrift. Innehållet, däremot,
har en specifik vikt som ger den samma tyngd som tjockare
avhandlingar.
Den 27 januari presenterades boken på Frölunda Kulturhus i
Göteborg. Datumet var väl valt, med tanke på att dagen numera
högtidlighålls som Förintelsens minnesdag.
Det är Dockteaterbiblioteket och Frölunda kulturhus som
tillsammans med andra (däribland UNIMA Sverige) givit de
ekonomiska möjligheterna till publiceringen av boken.
Det var därför Annette Cegrell-Sköld från Frölunda Kulturhus,
som tillsammans med Kate Thorlid, denna kväll hälsade
publiken välkommen. De inledde med en kort introduktion
till själva dockteaterbibliotekets verksamhet . Bl.a. kunde de
berätta att man fått nya och större lokaler för samlingen av
dockteaterlitteratur.
Sedan introducerade man författaren Blanka Kaplan. Hon
berättade om bakgrunden till bokens tillkomst, och om sitt
omfattande forskningsarbete.
Det fanns redan tidigare ett litet häfte på tjeckiska och med
samma titel som den nu utgivna boken. Det var författat av
Eduard Vavruska och utgivet i Prag 1989. Blanka Kaplan
(själv av tjeckiskt ursprung) fick den lilla boken en gång från
dockteatermuseet i Chrudim i Tjeckien. Hon har nu byggt vidare
på denna framställning, och kompletterat den med nytt
material, bl.a. ett par unika intervjuer med två överlevande
kvinnor från Theresienstadt. Arbetet med boken har skett här
i Sverige, men också genom arkivstudier i Prag och Terezin
(det tjeckiska namnet på Theresienstadt), samt i Israel.
Bakom kulturverksamheten i Theresienstadt låg, som Blanka
Kaplan säger, ”en önskan att så långt det nu var möjligt kompensera
barnen för den barndom som bestulits dem, och för
den livsfientliga miljö där de tvingades leva.”
Åren 1941-45 passerade omkring 15.000 barn ghettot. Endast
ett hundratal av dem överlevde kriget. För många av alla dessa
barn var dockteatern i Theresienstadt deras livs första och
sista teaterupplevelse.
Boken Dockteater bakom taggtråd presenteras utförligare i
ett kommande nummer av Dockteatern. Alla UNIMA Sveriges
medlemmar kommer också att få skriften som gåva.
Den kommer att delas ut till de medlemmar som närvarar
vid årsmötet i Alingsås. Övriga medlemmar kommer att få
sig tillsänt ett exemplar i samband med föreningens nästa
medlemsutskick.
Tomas Alldahl
Blanka Kaplan gratuleras till bokutgivningen
foto: Iwona Wadolowska
13

till andra, flyttades arkivet till Teatermuseet. Till fromma för
framtida forskningsmödor.
Det fina diplomet ska vi så småningom låta arkivera på
Teatermuseet. Så kanske vi får ett diplom till (som vi kan låta
arkivera).
Dockteater – vad är det
Så löd rubriken för den kurs, omfattande 5 högskolepoäng,
som hölls inom ramen för kursverksamheten vid Teaterhögskolan
i Stockholm.
Kursen påbörjades i slutet av november 2006 och avslutades
med examination den 8 februari 2007. Den var utformad som
en praktisk och teoretisk introduktion till dockteaterns värld
och riktade sig till professionella skådespelare och mimare.
Kurslärare var Helena Nilsson och Margareta Sörenson och
kursens målsättning var att ge deltagarna en orientering i vad
dockteater kan vara: att synliggöra dockans möjligheter som
uttrycksmedel och att skänka inspiration till den som vill berätta
med dockor.
Förutsättningarna för att Teaterhögskolan vill följa upp med
en fortsättningskurs ser mycket gynnsamma ut.
Snart i en brevlåda nära dig
Den rör inte bara sig, utan även oss alla - internationella
UNIMA:s påkostade tidskrift E pur si muove (vilket alltså
ska uttydas ”och likväl rör den sig”). Senaste utgåvan gjorde
vi reklam för redan i vårt förra nummer av Dockteatern . Där
lobbade vi också för att UNIMA Sveriges styrelse skulle ta ett
initiativ och subventionera inköp för dem som önskar skaffa
sig ett exemplar.
Och si! Det gjorde styrelsen! Magasinet kostar därför - inklusive
färgbilder och porto - blygsamma 100 kronor.
Beställ per mail till info@unima.se.
Skriv vad saken gäller - och din postadress, förstås.
Snabba expedieringar har aldrig varit UNIMA:s starka sida,
men förr eller senare (troligen det senare) har du en ovanligt
läsvärd och tjusig tidskrift i brevlådan!
Arkiverat och diplomerat
Från Sveriges teatermuseum har kommit ett diplom som tack
för tidigare levererat arkivmaterial från UNIMA Sverige.
Föreningens arkiv fanns förut hos Karl-Erik och Margareta
Lindgren på Picknickteatern, men i samband med att de för
några år sedan överlät ordförande- respektive redaktörsposten
Jodå det är sant. KUR har flyttat från sin fina gula länga till Filmhuset!
Prisa KUR!
Här kommer skatteåterbäringen!
På årets lista över fria teatergrupper som erhåller olika slags
verksamhetsbidrag från Kulturrådet, återfinns inte mindre än
sju UNIMA-grupper. Fyra av dessa erhåller (eller innehar
sedan tidigare) det åtråvärda 3-åriga produktionsbidraget, i
varierande storlek: 4:e Teatern, Dockteatern Tittut, Dockteater
Sesam och Dockteaterverkstan i Osby. Ytterligare tre
tilldelas enstaka produktionsbidrag: Snickarteatern i Tibro
(såvitt vi förstår en nykomling bland de KUR-stödda dockteatergrupperna
- välkommen!), Staffan Björklunds Teater och
Teater Spektaklet.
14

En ansökan från Hedmans Teater bordlades, vilket väl torde
betyda åtminstone en strimma av hopp för framtiden. Ytterligare
fyra dockteatergrupper hade sökt, men fann denna gång
inte nåd inför Kulturrådets granskande blickar.
Sammanlagt var det 12 grupper ur UNIMA- och dockteaterfamiljen
som sökt (tre fler än förra gången, om vi räknat
rätt).
Signe Birkbøll och Staffan Björklund svarar för text och dramaturgi.
Scenografi och dockor av Enid Björklund, och musik
av Lars Fjeldmose. Regisserat har Erik Olsen gjort.
Under festivalen i Tunisien gav teatern också ett seminarium
om sitt projekt ”Pegasus trädgård” - om hur kultur och ekologi
kan hänga samman.
Marionettmuseet utomlands
Stiftelsen Marionettmuseet har, trots diverse svårigheter
och mothugg, haft ett produktivt år, rapporterar museets
förutvarande intendent Elisabeth Beijer. Under hösten 2006
arrangerades två stora utställningar utomlands: en i Puppentheater-Museum
Berlin med anledning av Michael Meschkes
75-årsdag. En annan utställning ägde rum i Patras, Grekland,
som under 2006 har varit Europas kulturhuvudstad. I dessa
utställningar ingick förutom dockor m.m. även stora porträtt
av teaterfigurer, skapade av fotografen Michael Kersten från
Schweiz, samt visning av chromaky-post-production (på filmduk)
av Helene Berg från Stockholm.
Den 14 juli 2006 delades det internationella dockteaterpriset
”Prix Michael Meschke” på 5.000 Euro ut för första gången.
Den tilldelades Antigoni Peroussi, lektor vid Athens universitet
”för hennes uppmuntran av nya generationer dockspelare
och för att ha infört dockteaterutbildningen vid Athens universitet”.
Priset är planerat att delas ut vartannat år.
Folk och fä i Pegasus Trädgård
foto: Sten Yngve Johansson
Internettips
Äntligen finns även Ånd i Hanske på nätet.
Nummer 4/2006 hittar du på www.unima.nu
Den Lycklige Bonden
Lycklig bonde till Afrika
foto: Sten Yngve Johansson
Om du undrar vem som är upphovsman (-kvinna)
till vår surfande vän härovan så kan vi avslöja att
hon heter Camilla Eriksson och bor i San Francisco,
där hon livnär sig som tecknare. På hennes hemsida
kan man hitta tiotusentals små roliga figurer att
ladda hem. Gratulationskort till e-postgratulationer
och mycket annat finns också. www.millan.net är
adressen.
Staffan Björklunds Teater från skånska Hög var inbjuden till
festivalen i Nabeul i Tunisien med sin föreställning Den lycklige
bonden . Föreställningen grundar sig på en humoristisk
folksaga från Balkan, och spelas med mycket enkla dockor,
egentligen bara några vedträn med lite tyg på. Den har redan
blivit en favorit på internationella festivaler, och har spelats i
Ryssland, Tyskland, Danmark, Tjeckien och Vietnam!
15

FESTIVALER!
2 - 12 april 2008 hålls UNIMAs nästa världskongress. Denna gång i Perth i
Australien.
Det börjar bli dags att välja styrelse till internationella UNIMA. Före den 15
juli ska förslag på kandidater skickas in till Generalsekretariatet. Kandidaterna
behöver inte vara verksamma i någon styrelse, men måste förstås vara medlemmar
i UNIMA.
Sverige för en dialog med övriga nordiska länder för att kunna föreslå gemensamma
kandidater från Norden. Vår ordförande Helena Nilsson håller kontakt
med Knut Alfsen i UNIMA Norge, som är kontaktperson för ev. gemensamma
nordiska kandidater.
Eftersom många medlemmar kanske kommer att vilja resa till Perth, har styrelsen
för UNIMA Sverige diskuterat möjligheten att anordna gemensam resa för
att få ner kostnaderna.
Håll dig informerad genom Dockteatern samt på UNIMA Sveriges hemsida
www.unima.se
14 - 19/4 THE INTERNATIONAL FES-
TIVAL OF SOLO PUPPETEERS
Lodz, Polen
http://www.arlekin.lodz.pl/angielskie/
Efestiwal.html
6 - 14/4 Bath International Puppet Festival 2007 - Bath UK
http://www.theatreroyal.org.uk/egg/puppetfestival07.html
23 - 29/4 Biennale Internationale des Arts de la Marionnette - Paris Fankrike
http://www.theatredelacite.com/index2.phpidStarter=10879
Maj International Istanbul Puppet Festival
http://www.istc.org/sisp/index.htmfx=event&event_id=112875
27/5 - 3/6 11 th WORLD FESTIVAL OF PUPPET ART PRAGUE 2007
http://www.puppetart.com/festival.htm
29/5 - 2/6 Stamsund Internasjonale teaterfestival 2007, Stamsund, Norge
http://www.stamsund-internasjonale.no/
26/6 - 1/7 Internationaal Poppentheater Festival 2007 - Dordrecht NL
http://www.poppentheaterfestival.nl/index.phppage=static&id=5
8 - 15/5 TITIRIMUNDI
Segovia, Spanien
http://www.titirimundi.com/
2 - 20/10 INTERNATIONAL PUPPET FESTIVAL OF WALLONIA
Nimy (Mons), Belgien
http://www.opt.be/informations/events/EN/E/33744.html
November Umeå dockteaterfestival
16

En väldigt kort festival!
13/5 kl.11.00 Covent Garden Mayfayre and Puppet
Festival - London England
http://www.punchandjudy.com/coventgarden.htm
13 - 24/6 The O’Neill Puppetry Conference
Waterford, Connecticut, USA
http://www.oneillpuppetryconference.com/
index2.html
12 - 13/8 Puppets Up
Almonte, Ontario, Canada
http://www.puppetsup.ca/
17 - 20/5 THEATRE IN THE SUITCASE
Viljandi, Estland
http://www.viljandinukuteater.ee/eng/index.html
30/5 - 3/6 International Adult Puppet Festival
of Pécs - Pécs, Ungern
http://www.bobita.hu/main.phplang=ENG
&disp=add_menu&ID=20
11 - 19/9 The International Puppet Festival
Ireland - Monkstown, Co. Dublin Irland
http://www.lambertpuppettheatre.com/lambert/
home/index.htm
F
17

kalendariet
KURSER & WORKSHOPS:
8 - 11/11 Festival of Wonder - Silkeborg, Danmark
http://www.dukketeaterfestival.dk/default.html
Se en trailer från en av de deltagande grupperna på
http://www.gaiateatro.com/video_english.htm
* * * * *
Internettips
Grimslövs Folkhögskola (i södra Småland):
KURS I DOCKTEATER
Förmiddagarna används till att tillverka ett dockhuvud i
papier maché. Skulptering, gjutning i styckform, kashering
i form, montering, ytbehandling och målning. Eftermiddagarna
består av spelövningar med enkla handdockor och
bordsdockor samt en presentation av olika dockteaterformer
och historik.
Lärare: Erik Häger, dockmakare och dockspelare i Dockteaterkollektivet.
Har också arbetat bl.a. för Riksteatern, Dockteater
Sesam och Zentropa Film.
Tid: 2 - 6 juli 2007
Pris: 2.900 kronor inkl. kost och logi. Materialkostnader
tillkommer.
Anmälan senast den 15/5, 2007 Beställning av program &
ansökningsblankett.
Grimslövs folkhögskola, 340 32 Grimslöv Tel: 0470-76370
eller fh-grimslov@ltkronoberg.se
Dockteatern Tittut:
* * *
PÅ ANDRA SIDAN SKÄRMEN -
skuggspelsteaterns tekniker och språkformer
Commedia Gillet
foto: Internet
Tips om mask och docktillverkning.
Augusto Cabrera på Commedia Gillet har startat en sajt på
nätet där han hoppas att alla som är intresserade av mask- och
docktillverkning skall bidraga med tips och råd. Ett lovvärt
initiativ och vi önskar Augusto lycka till.
Den reklamfinansierade sajten finns på
www.masker.ning.com
Dockteatern Tittut arrangerar en workshop med den italienske
regissören Fabrizio Montecchi, en av Europas ledande
skuggspelsregissörer. Workshopen vänder sig till professionellt
verksamma dockspelare, skådespelare, regissörer och
scenografer som vill utforska och få kunskap om skuggspelets
tekniker och möjligheter.
Tre teoretiskt-praktiska halvdagar som ger en introduktion till
den samtida skuggspelsteaterns tekniker och språkformer.
18

Datum: 1 – 3 juni 2007
Tid: 15:00 – 18:00
Plats: Dockteatern Tittut, Lundagatan 33, Stockholm
Antal: Max 12 deltagare
Språk: Italienska med tolk.
Kostnad: 1 700 kr
Anmälan: Rekvirera anmälningsblankett från Dockteatern
Tittut 08-720 75 99 eller
info@dockteaternttitut.se
PÅ REPERTOAREN:
* * *
Institut International de la Marionnette
(Charleville, Frankrike):
FAIRY TALES: theatre of the subconscious
Worskhop dircted by Ilka Schönbein, Theater Meschugge
(Germany), in collaboration with Mary Sharp, Full Circle
Company
During this workshop the puppeteer Ilka Schönbein will
explore a particular dimension of the fairy tale, with special
reference to tales from the Brothers Grimm. Whereas fairy
tales are too often considered simply as fantastic stories for
children, deeper study and reflection on their roots may reveal
hitherto unknown aspects of our minds and personalities.
Instead of exteriorising the fable by illustrating it, participants
will try and express their own ”internal drama”.
20 August - 8 September 2007
Number of participants: 10
Working language: English
Workshop fee: 1.200 Euro
Deadline for applications: 16 April
Institut Internationale de la Marionnette
7 Place Winston Churchill
0800 Charleville-Mézière
France
Tel.: 0033 (0) 3 24 33 72 50
institut@marionnette.com
Site: www.marionnette.com
Dockteater Sesam, Göteborg:
GASELLPOJKEN
En liten pojke faller av en kamel mitt i öknen. Han adopteras
av en flock gaseller....
En multimediaföreställning om det verkliga livet!
För barn fr. 6 år
Manus: Johan Franzon
Regi: Nasrin Barati
Dockor: Nikki Lindroth Bahr
Spelas under april
Mira och farfar Åke
För barn 2-5 år
Manus och regi: Nasrin Barati
Dockor: Eva von Hofsten
Spelas under maj och juni
Biljetter och info: 031 24 80 24
info@teatersesam.se
* * *
* * *
Vill du att din föreställning
skall synas här Mejla då till
redaktionen@unima.se
19

B - föreningsbrev
PORTO BETALT
Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm
Skisser till några av figurerna i dockteaterföreställningen ”Linné och Växtfolket” från Ådalens DockteaterCentrum
tecknade av Jonna Grimstoft.
Läs om pjäsen på www.dockteatercentrum.com