GOTT NYTT Ã R! - Nedervetil

Sandbacka jordfästningen. Utgående från några textord i första Tessalonikebrevet talade han
varma och tröstande ord till de sörjande och höll ett personligt buret griftetal, i vilket han
nämnde den avlidnes goda karaktärsegenskaper. Efter jordfästningen sjöngs "Närmare Gud
till Dig". Else Högnäs och Inga-Lill Plogman sjöng i duett "Hem, hem mitt kära hem". Den
rika blomsterhyllningen vittnade om, att den avlidne vunnit många vänner under sitt ettåriga
vistelse i hembygden. Den stämningsfulla akten avslöts med psalmen "Uti Din nåd".
Hos den avlidnes syster Johanna Kråknäs bjöds på kaffe och hölls en andaktsstund. Den ena
psalmen efter den andra sjöngs och prosten Sandbacka talade utgående från texten Tacken
Herren i livets alla förhållanden.
(Öb 02.07 -53)
Begravning
Till gravens ro vigdes i går på kyrkogården i Nedervetil stoftet av medicinallicentiaten Ingrid
Sandbacka-Holmström. Till klangen av kyrkklockor och orgelmusik bars kistan till den
underbart sköna gravplatsen. Jordfästningen förrättades av Nils-Olof Sandbacka, som
assisterades av prosten Anders Sandbacka. Efter personligt hållna griftetalet sjöngs några
strofer ur "Ty lysa de stjärnor…" och "Var är vägens mål". En stor mängd kransar nedlades
från släkt och vänner och av kransarna var ett tiotal från Stockholm. Direktör Lars Sandbacka
talade varmt till den avlidnes minne. Studiekamraternas krans nedlades av tandläkare Freja
Strömbäck, fru Dorthe Korpela och kamrer Helmer Drake, varvid den sistnämnda yttrade:
”Då vi i dag ledsaga Ingrid Sandbackas stoft till hennes sista viloplats här ute den bygd, som
sett henne födas, ber studentkamraterna från 1921 att genom oss få framföra sin sista hälsning
och tack till den bortgångne”.
Vi bringa henne vår hälsning från ljusa och glada ungdomsår som oupplösligt bundit oss
samman för livet med minnenas och vänskapens starka band och vi tacka henne för den
insats, som icke minst hon gjort för att hålla vår vänskap levande och varm.
Hur långt hon än varit från hembygden faren och hur fjärran hennes väg än gått, så dröjde
liksom alltid hennes hjärta och hennes tankar här uppe. Det var - som hon själv sade - icke
Medelhavets palmklädda kuster eller mälarlandskapets tjusning som höll henne trollbunden
utan den österbottniska hembygden med dess älvar och slätter och havet, som svallade där
utanför.
Ingrid Sandbacka hade mer än någon annan i vår krets den oro i blodet, som skalden talade.
"Fjärran de längta till hemmet” och hemma längtade de åter till främmande land". Men hon
var ingen overklig drömmare eller romantiker, ens i sin ungdoms dagar. Hon var född realist
och hon ville stå på verklighetens fasta grund, där hon var stadigt förankrad icke endast
genom klarheten och redan i sitt intellekt utan också genom den trängtan efter ärlighet och
uppriktighet, som var ett framträdande drag i hennes väsen.
Ingen har talat med oförbehållsamt och fritt till sina vänner än hon. Få människor ha heller
känt samhörigheten med sin nästa så stark som de vilka stod henne nära.
När vi erinrar oss Ingrid Sandbacka från ungdomens soliga vårmorgnar, då vi bekymmersfria
strövade omkring i skog och mark, är det svårt att tänka sig, att just den starkaste och mest
energifyllda av oss först skulle gå bort - hon var för oss en symbol icke endast av uthållighet
och kroppslig hälsa utan också en symbol för våra stoltaste förhoppningar och drömmar på
andens vädjobana.
Vännen Ingrid Sandbacka är för alltid borta ur vår krets och likväl är hon kvar bland oss. Hon
kommer att leva kvar i vår hågkomst så som man minns en god, trofast och uppoffrande vän,
med vilken man haft mycket gemensamt både i glädje och sorg.
Strömmen som gick mot havet har bytt riktning. Vägarna bär hem.
Ingrid Sandbacka har återkommit till den bygd som såg henne födas och till den plats där hon
önskat vila ut från livets villsamma färd.