Biomedicinska analytiker i polisens tjänst

Biomedicinska analytiker
i polisens tjänst
6 Laboratoriet 1/2010

Av Bengt tAndBerg
Biomedicinska analytiker kallas
ibland för vårdens detektiver – de
som tar fram fakta för att dra slutsatser
och lösa problem. Men det finns
nog inga biomedicinska analytiker där
liknelsen med detektiver är så relevant
som för Carina Grönlund och Peter
Jönsson. De arbetar på tekniska roteln
vid polisen i Eskilstuna.
”Det här är ett drömjobb”, säger de
samstämmigt. För båda två har arbete
på kriminaltekniskt labb funnits i planerna
långt innan de började på drömjobbet.
Arbetet handlar framförallt om att
finna och säkra spår från brottsplatser –
fingerspår, skospår, fotspår, verktygsspår,
hårstrån, fibrer, blod, sekret och
mycket annat som kan vara av intresse
för brottsutredningar. Men att analysera
spåren överlåter de i stort sett till andra,
t ex på SKL (Statens Kriminaltekniska
Laboratorium). Spårsäkringen kan
beskrivas som preanalys, där spåren
framkallas, granskas och dokumenteras
så väl som möjligt för senare analys och
utvärdering.
– Många av teknikerna vi använder
är i grunden väldigt gamla. Den äldsta,
som är fingeravtrycksidentifiering, är så
gammal som från slutet av 1800-talet.
Men de har ju utvecklats sedan dess,
säger Carina.
När Carina och Peter demonstrerar
labbet visar det sig att mycket handlar
om fingeravtryck, eller fingerspår som
de säger på fackspråk. Att de hellre talar
om spår har sin förklaring.
– Det är sällan man hittar kompletta
avtryck. Oftast är det endast delar av
avtrycken och mer eller mindre tydliga,
förklarar Peter.
FiNgerspåreN säkrAs med olika tekniker
beroende på olika faktorer, framförallt
om spåren finns på porösa material
(t ex papper) eller icke-porösa (t ex
metall). Mest klassiskt är att framkalla
fingerspår med kolpulver med en pensel
som kallas för zephyrpensel. Denna
pensel består av ytterst fina hår som inte
skadar de minimala spåren från fingrarnas
papillarlinjer. Denna metod
används för ”färska fingerspår”, dvs
sådana som inte är äldre än några dagar.
Sedan görs den slutliga säkringen av
spåren med en kamera eller specialgjorda
tejper.
– Om fingerspåren är äldre än några
dagar och finns på icke-porösa föremål,
t ex ölburkar, används andra metoder.
Den vanligaste av dessa är CNA-metoden
(Cyanoakrylat) där vi använder lim
som värms upp och förångas. Detta sker
i ett CNA-skåp med hög luftfuktighet
(70 %) och då bildas det en polymer på
fingerspåren som då framkallas, säger
Peter.
För framkallning av fingerspår på
porösa material som t ex papper
används vanligtvis ninhydrinmetoden
som utvecklades i Sverige i början av
50-talet. När ninhydrin reagerar med
aminer uppkommer en lilafärgad polymer
i fingerspåren. Med den metoden
har fingerspår som varit mer än 40 år
gamla kunnat framkallas.
Det finns också ett antal specialmetoder
för att framkalla väldigt svaga fingerspår.
En av dem (VMD – Vacuum
Metal Detection) bygger på att färga
föremålet svart, varpå avtrycket syns
som ljusa linjer. Det sker i en vakuumkammare
där först guld förångas och
avsätts som en hinna på metallytan,
även under fingerspåren. Sedan förångas
zink på samma sätt, men utan att
tränga genom fingerspåren binder zinkatomerna
till guldet och bildar en svart
yta som täcker föremålet, så när som på
guldytan under fingerspåren. Spåren
kommer då att framträda som ljusa linjer
mot en svart bakgrund. Men den
metoden använder de inte i Eskilstuna.
– När vi väljer vilken metod vi ska
använda måste vi tänka igenom vad
som har hänt med provmaterialet och i
vilket skick det är. Att man alltid måste
tänka igenom alla steg innan man börjar
utföra dem gör att jobbet blir väldigt
roligt.
För DNA-ANAlyser är blodfläckar
vanligt. Men det kan vara svårt att med
blotta ögat skilja blodfläckar från andra
”blodlika besudlingar” som det heter på
Carinas och Peters yrkesjargong. En
vanlig test för att skilja ut dessa blodlika
besudlingar är att droppa en blandning
av leukomalakitgrönt och väteperoxid
på fläcken. Då färgas blod med
en blågrön färg. För den testen behövs
en minimal mängd blod. Peter demonstrerar
det med att vika en papperslapp
så att den bildar en spets som han sticker
i en torkad blodfläck. En knappt synlig
blodrest fastnar då i spetsen. När han
Carina Grönlund ”topsar” en metallburk
för att framkalla fingeravtryck.
sedan droppar leukomalakitgrönt på
den bildas en tydlig blågrön fläck.
Den minsta mängd DNA som behövs
för en vanlig PCR motsvarar knappt
100 celler. Men det finns också möjligheter
att analysera DNA från endast
cirka tio celler. Då används metoden
Med ninhydrinmetoden har
fingerspår som varit mer än
40 år gamla kunnat framkallas
LCN (Low Copy Numbers) som i princip
innebär en PCR med ytterligare
några kopieringscykler. Vid mordet på
Anna Lind kunde gärningsmannen bindas
till mordvapnet med den metoden.
Då var LCN så nytt för SKL att de
skickade materialet till England. Ett
problem med den metoden är att den är
ytterst känslig för kontaminering. Säkringen
av sådana prover måste därför
vara extra omsorgsfull. De som utför
säkringen måste ibland själva lämna
DNA-prover som körs parallellt för att
säkerställa att det inte är deras DNA
som kopieras från provet. De slutliga
analyserna på SKL utförs i särskilda
renrum. LCN används endast vid grova
brott såsom mord, grovt rån, grovt
sexualbrott och grovt narkotikabrott.
Förutom blodprover analyseras DNA
från t ex hår om roten finns med, spermier,
vaginalsekret, saliv, snor och ben.
Mycket av det kriminaltekniska arbetet
Laboratoriet 1/2010 7

Beslagen som kommer till labbet har
gjorts av poliser eller kriminaltekniker.
En kriminaltekniker är normalt en polis
som har vidareutbildat sig men ett fåtal
har annan bakgrund och Carina Grönlund
är den enda biomedicinska analytikern
som har gått den utbildningen.
– Några som gick utbildningen undrade
vad jag som inte är polis hade där
att göra. Det finns en inställning att man
måste ha varit patrullerande polis under
en längre tid år för att kunna arbeta som
kriminaltekniker. Men efter ett tag
insåg de att jag kunde tillföra en annan
kompetens.
Men hennes bakgrund gör ändå att
hon är begränsad. Eftersom hon inte är
polis får hon inte bära vapen, eller
självskydd som yrkesjargongen lyder,
och därför måste hon ha eskort när hon
gör en teknisk undersökning på en
brottsplats. Dessutom får hon inte ta
beslut om beslag, t ex en blodig kniv, på
egen hand.
– Det brukar räcka med ett telefonsamtal
för det beslutet så det är inget
problem, säger Carina.
När kriminaltekniker undersöker en
brottsplats ”äger de platsen”, som Carina
säger. Så länge en brottsplatsundersökning
kan bli aktuell har endast polisen
tillgång till den. Då kan de t ex
färga hela golv i jakten på spår. Efteråt
bekostar polisen en renovering om det
behövs.
– Vi försöker lösa det mesta på plats
men ibland har vi slitit loss plastmattor
eller tapeter för att undersöka det på
labbet. När vi sedan lämnar ett protokoll
på vår undersökning baseras det
enbart på fakta. Inga spekulationer får
vara med.
Carina Grönlund söker efter lämningar av kroppsvätskor genom att belysa en
handduk med blått ljus (445 nm) som får sådana lämningar att fluorescera,
vilket syns som vita fläckar när det betraktas genom ett gult filter.
innebär att söka efter spår på kläder och
andra beslag som kommer till labbet.
Sugslangar från bensinstölder är också
vanligt förekommande. Från dem går
det att ta fram DNA-profiler från saliv.
För att leta efter fläckar som inte är synliga
på tyger kan man belysa tygerna
med ljus av våglängden 445 nm. När
tygerna då betraktas genom ett gult filter
framträder fläckar från t ex sperma
som ljusa områden eftersom lämningar
efter kroppsvätskor fluorescerar vid den
våglängden.
Plastpåsar som kommer från knarkbeslag
är också ett vanligt undersökningsmaterial.
Vid sådana utredningar
kan det vara intressant att se om påsar
från olika beslag har ett gemensamt
ursprung. Peter tar fram en påse och
lägger den på ett ljusbord. När han så
lägger ett polarisationsfilter över det
syns ett mönster av ljusare och mörkare
ytor. En annan påse från samma tillverkningsbatch
visar ett likadant mönster,
men en påse från en annan tillverkning
har ett avvikande mönster.
När CAriNA hADe utbildat sig till biomedicinsk
analytiker sökte hon polisutbildning
men att ägna några år åt patrullerande
polisarbete avskräckte henne.
Det var ju ett kriminaltekniskt arbete
hon såg framför sig. Efter grundutbildningen
arbetade hon på patologen vid
S:t Görans Sjukhus, men när en intressant
tjänst dök upp på biologiska avdelningen
vid SKL i Linköping var hon på
hugget och fick också tjänsten. Efter
något år med PCR och DNA-analyser
på SKL insåg hon att hon hellre ville
vara den som säkrade och skickade in
spåren, än den som analyserade dem.
Och den möjligheten dök upp år 2005
när hon fick tjänsten som spårtekniker
på tekniska roteln i Eskilstuna. Ett arbete
som senare ledde till att arbetsgivaren
bekostade hennes vidareutbildning
till kriminaltekniker.
8 Laboratoriet 1/2010

När så Carinas tidigare spårteknikertjänst
skulle ersättas fick man säkert
problem att hantera ansökningarna.
Hela 130 ansökningar inkom från biomedicinska
analytiker, kemister och
biologer som var lockade av den spännande
arbetsplatsen. I den mängden
stack Peter Jönssons ansökan ut. Han
ville tidigt arbeta på kriminaltekniskt
labb men inte heller han såg fram emot
några år som patrullerande polis. Så när
han utbildade sig till biomedicinsk analytiker
hade han målmedvetet ställt in
siktet på kriminaltekniskt labb. När han
efter utbildningen arbetade på Sahlgrenska
universitetssjukhuset gick han
en kurs i forensisk vetenskap som SKL
anordnade.
– De var mycket tydliga med att kursen
inte ledde direkt till ett jobb. Men
jag tänkte att den var bra att ha som
merit om rätt jobb skulle dyka upp.
Och Peter tänkte nog helt rätt. För
snart två år sedan började han arbeta på
tekniska roteln i Eskilstuna. Som spårtekniker
ansvarar Peter för det kriminaltekniska
laboratoriet. Han ser bl a till
att kemikalier och annat som behövs
finns på plats. Med två biomedicinska
analytiker på labbet har Eskilstunapolisen
en ovanlig resurs som bland annat
kommer till sin rätt vid metodutveckling.
– Vi läser internationella publikationer
och testar nya metoder. Ibland har
vi testat en publicerad metod som inte
fungerat för oss. Om vi får tid över kan
vi testa den på nytt men byter ut en
kemikalie, ändrar fuktighet eller något
annat, säger Peter.
ett exempel är när de fann en ny variant
av en vedertagen spårsäkringsmetod
som användes för att framkalla avgörande
spår i ett ärende. I en blodig hall
till en lägenhet låg en knivmördad person.
På balkongen hittades en kniv med
den mördades blod. Det fanns en misstänkt
gärningsman som dock inte kunde
bindas till dådet. Det var ganska mycket
blod i hallen så möjligheten fanns att
finna blodiga skospår även om någon
försökt rengöra golvet från sådana spår.
– Vi gjorde en sökning på nätet och
fann en ny variant av en metod som
används för att framkalla spår avsatta i
blod. Denna metod hade aldrig prövats
i Sverige och innebar att man bytte ut
metanol mot etanol. Något som enligt
författaren till artikeln skulle minska
bakgrundsinfärgningen, berättar Carina.
När de färgade golvet framkallades
skospår som visade hur någon gått med
Peter Jönsson ansvarar för det kriminaltekniska labbets kemikalieförråd. Det
kommer till sin rätt när han och Carina Grönlund testar nya metoder att säkra
spår av brottslingar.
blodiga skor från hallen till balkongen.
Det blev ett indiciemål där spåren fällde
avgörandet.
– De gånger teknisk bevisning avgör
målet får man en kick. Eller när man
hittar ett jättefint fingerspår eller skospår,
säger Carina.
För Peter verkar kicken komma när
han lyckas överlista en brottsling.
– Idag tänker brottslingar mer och
mer på att inte lämna spår efter sig. I ett
fall var det en gärningsman som använt
handskar men han tänkte inte på att den
plastpåse han lämnade kvar hade han
hanterat tidigare – utan handskar.
Med biomedicinska analytiker i poliskåren
får den en bredare kompetens
som uppskattas av ledningen.
– Inom polisen är vi väldigt traditionella
och vi behöver se bortom det.
Carina och Peter tillför ett annat perspektiv.
Carina har arbetat på SKL med
blod och DNA, och bidrar med en specialkompetens
inom det området, säger
Åsa Ekdahl, chef för tekniska roteln i
Eskilstuna.
De har också uppmärksammats ute i
landet och förfrågningar har kommit till
Åsa Ekdahl om hur de resonerat kring
att använda biomedicinska analytikers
kompetens inom polisen. Så om några
år kanske inte Carina Grönlund är den
enda kriminalteknikern med biomedicinsk
analytikerutbildning på meritlistan.
Laboratoriet 1/2010 9