Kult. 2002.02 - SeKeL

[Intervju]
Hanna
Hallgren
Att vara akademiker och poet
Text: Samuel Isacson
Foto: Karin Andersson
Förhållandet mellan forskarsamhället och de sköna konsterna
förefaller inte alltid vara så intimt. Kult. har träffat Hanna
Hallgren som för en tillvaro i båda sfärerna.
HANNA HALLGREN visar sig vara en person med
många strängar på sin lyra. Hösten 2001 antogs hon som
doktorand på Tema Genus vid Linköpings universitet och
debuterade med sin första utgivna diktsamlig Ett folk av
händer på Bonniers. Vid sidan av detta har hon även frilansat
som kulturjournalist och skrivit i bl a Aftonbladet och Östgöta
Correspondenten.
Jag frågar henne hur hon tycker det litterära klimatet är i
Sverige när det gäller lyrik och vilkoren för unga litteratörer
inom genren. Hanna har medverkat i debatten om förlagens
hållning till den nya lyriken. Hon menar att den underutgivning
som de stora förlagen stått för är svår att försvara - de
skulle ha råd att ge ut fler än de cirka 0-3 debutanter som
får chansen varje säsong. Tyvärr täcker inte heller de små
förlagen upp särskilt bra där de stora försummar. Underutgivningen
behöver inte heller vara en garanti för ett kvalitativt
bättre utbud utan är snarare en fråga om kulturpolitik.
Hanna jämför med Norge där förhållandena är helt andra.
Där ges lyriken större plats i kulturens finrum. De ekonomiska
förutsättningarna är gynnsammare än här, med större
statliga understöd och bättre betalning till författarna. Där
tillämpar man närmast överutgivning, men å andra sidan får
man ett mer levande och omväxlande klimat för poesi.
Vi kommer osökt in på frågan hur man läser och tillägnar
sig litteratur. Jag frågar om lyrikens lite undanskymda plats
är en indikation på att dagens publik helst läser extensivt
och snabbslukande istället för intensivt och reflekterande.
Hanna menar att lyrik borde vara lämplig läsning för den
som har ont om tid då det ju i regel är fråga om kortare
texter. Men för att få någon verklig behållning av en dikt
måste den ”läsas så att man kan bära med sig den”, tillägger
hon, vilket kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är ett
problem när man läser litteraturvetenskap på universitetet;
man plöjer snabbt igenom stora textmassor som det sedan
erbjuds standardtolkningar av vilket lätt kan kännas torrt
och ta död på entusiasmen. Många kan nog känna igen sig
i en sådan beskrivning, inklusive jag själv. Några självklara
lösningar finns kanske inte. Hanna tror dock att universiteten
har mycket att lära av den verksamhet som bedrivs
vid skrivarskolor och av de som själva skriver skönlitteratur.
24 Kult. 2002.02