Kult. 2002.02 - SeKeL
Kult. 2002.02 - SeKeL
Kult. 2002.02 - SeKeL
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Moralpanik mot ”serieeländet”<br />
I början av femtiotalet växte kritiken mot serietidningarna till<br />
moralpanik. Man menade att de förstörde barnens goda smak och<br />
omdöme. Det var samma sorts panik som tidigare riktats mot<br />
dansbanorna och senare skulle riktas mot videovåldet.<br />
Text: Urban Jarvid<br />
Illustration: David Billström<br />
nog så man ska betrakta tidningen Illustrerade klassiker som<br />
1956-1976 publicerade tecknade versioner av skönlitterära<br />
klassiker. Tidningarna innehåller gott om uppmaningar att<br />
läsa originalböckerna och det hävdas även att de som läser<br />
illustrerade klassiker är bättre i litteraturvetenskap och har<br />
en utstakad väg till den goda läsningen.<br />
1954 var också det år då Fredric Werthams bok Seduction<br />
of the innocent publicerades. Bevisningen var dålig men hans<br />
budskap om att serierna gjorde barn till brottslingar blev<br />
enormt spridd och ledde till införande av USAs seriecensur<br />
(den s k ”Comics code”).<br />
1948-1949 UTKOM de första numren av Kalle Anka<br />
& Co, Seriemagasinet och Stålmannen. Tillsammans med Karl-<br />
Alfred var de Sveriges första serietidningar. De gjorde enorm<br />
succé och det utkom fler och fler publikationer av samma<br />
sort. Delar av etablissemanget var kritiska redan på ett tidigt<br />
stadium. Bland annat ansåg man att serierna hotade att förstöra<br />
barnens känsla för vad som var realistiskt. Möjligen<br />
kunde tidningarna också väcka latent kriminalitet genom<br />
sin fixering vid våld och brott. Seriernas språk ansågs utarmande<br />
och deras sexualmoral dömdes ut.<br />
Det hela utvecklades till moralpanik, ett begrepp som har<br />
formulerats av Cohen. Han anser att sådana då och då uppstår<br />
mot moderna fenomen och bl a utmärks av den ensidiga<br />
debatten. Egentligen är inte en moralpanik en strävan<br />
att definitivt göra sig av med hatobjektet utan snarare ett<br />
sätt att samla sina argument och visa sin åsikt. Det handlar<br />
om att förstå och vänja sig vid fenomenet.<br />
Moralpaniken stod på sin spets 1954 då det fanns opinion<br />
för en seriecensur. De flesta debattörer ville dock inte gå så<br />
långt. Det talades även om att arbeta för att få fram bättre<br />
serier för att utnyttja seriemediets genomslagskraft. Det är<br />
20<br />
Åtminstone en liknande bok (Barn-serier-samhälle av Nils<br />
Bejerot) kom ut i Sverige och recenserades lyriskt. Det<br />
hände att böcker som tillbakavisade seriekritiken inte recenserades<br />
alls.<br />
En grupp som framstod som särskilt engagerad i frågan var<br />
lärarna. Debatten i deras tidningar har granskats av Anna<br />
Jarlén i C-uppsatsen Med stålmannen i katedern (1999). Hon<br />
fann två stora orsaker till lärarnas engagemang. Dels ville<br />
man markera sin ställning som fostrare till goda värden och<br />
motverka den betydligt mindre nogräknade nöjesmarknaden.<br />
Dels kunde de använda situationen för att argumentera<br />
för en skolbiblioteksreform.<br />
Argumenten var etiska (barnen skulle fostras till goda demokratiska<br />
medborgare och inte förstöras av färgglad propaganda),<br />
estetiska (serierna kunde leda barnen bort från<br />
den goda litteraturen och därmed förstöra deras bildning<br />
och kulturella kapital) och ekonomiska (skolan skulle lära<br />
barnen ”sparandets glädje”). De estetiska argumenten var<br />
vanligast.<br />
Mot slutet av femtiotalet tog debatten slut och man sökte<br />
nya ”folkjävlar” att rikta moralpaniker mot.<br />
<strong>Kult</strong>. <strong>2002.02</strong>
Change language