Kult. 2002.02 - SeKeL

tema.serier
Är Kalle oskyldig
Text: Henrik Wallheim
Illustrationer: ur Dorfman
och Mattelarts ”Konsten att
läsa Kalle Anka”.
Hur förhåller sig Disneys serier egentligen till den värld vi
lever i Är de bara underhållning utan verklighetsförankring
eller sprider de amerikanska värderingar över världen
I början av 1970-talet försökte man i Chile finna svaren på
dessa frågor.
EN AV DE böcker som brändes efter att Augusto
Pinochet i september 1973 genom en militärkupp störtat
president Salvador Allendes socialistiska regering och tagit
makten i Chile var litteraturvetaren Ariel Dorfmans och
sociologen Armand Mattelarts Konsten att läsa Kalle Anka
(Para Leer al Pato Donald, 1971). Boken, som 1977 gavs ut i
en förskräckligt dåligt korrekturläst svensk översättning, vill
avslöja vilka värderingar och vilken världsbild som kommer
till uttryck i Disneys serier. Serierna ses som ett typexempel
på USAs kulturimperialism och ett viktigt politiskt motiv
till granskningen av dem står därför att finna i att USA vid
70-talets början stödde den chilenska extremhögern.
Analysen av serierna är utpräglat marxistisk och bygger på
föreställningen om att samhällets grund är det sätt på vilket
produktionen sker (”basen”), vilket innefattar såväl tekniska
faktorer som ägandeförhållanden. Drar man detta till sin
extrem är det denna bas som bestämmer tänkandet (”överbyggnaden”)
- vetenskap, konst, litteratur etc. Mer nyanserat
brukar man se förhållandet mellan bas och överbyggnad
som ett samspel med ömsesidig påverkan där basen - samhällets
materiella förhållanden - emellertid är den viktigaste
faktorn och alltså styr (eller åtminstone påverkar) hur människorna
uppfattar sin verklighet.
Vad säger då Dorfman och Mattelart om Disneys serier
Det första de konstaterar är att det med ett undantag - Stora
Stygga Vargen, som har en son - inte finns några föräldrar
i denna värld. Knattarna är till exempel Kalles brorsöner,
Joakim är hans farbror, Farmor Anka hans faster. Varför
är det så En orsak finner författarna i att Disney på detta
sätt inte behöver behandla sexualiteten. Men det finns djupare
orsaker. Dessa släktskapsförhållanden fungerar nämligen
bara, säger Dorfman och Mattelart, om man gör våld på
verkligheten och eliminerar figurernas ”personliga historia”.
Här finns ingen födsel, ingen död och heller ingen utveckling
- världen är oföränderlig.
När Kalle och de andra ger sig ut på äventyr lämnar de
ofta Ankeborg och reser till främmande länder där de möter
lokalbefolkningen. Dessa människor speglar, menar författarna,
en stereotyp bild av ”den ädle vilden” - som också
är representant för tredje världens folk. Medan barnen i
Ankeborg endast till det yttre är barn - de har samma beteende
och värderingar som de vuxna - är vildarna - ”dåraktiga,
irrationella, oorganiserade och lättlurade” - de verkliga
barnen i denna värld. Vildarna är alltså barn, men de
kommer aldrig att växa upp, aldrig att utvecklas. Ankorna
byter till sig de rikedomar infödingarna inte vet att dra nytta
av genom att erbjuda tekniska föremål som framstår som
magiska.
Till exempel lyckas Joakim komma över ”Djingis Khans
juvelbesatta guldkrona”, som ägs av den fasansfulle snömannen
Gu, med hjälp av sin klocka - vilken Gu, som förbryllas
av dess tickande, betraktar som en leksak. Ankorna
konstaterar att ”hans dumhet gör det lättare för oss att klara
det här”. Och när Kalle och Moby Duck blir tillfångatagna
av ”aridier” - som enligt Dorfman och Mattelart föreställer
araber - lyckas de återfå sin frihet genom att blåsa såpbubblor,
något som hövdingen Ali-Ben-Goli uppfattar som trolleri.
Som tack för att de lär ut hemligheten blir de rikligt
belönade med skatter. På detta sätt rättfärdigas den imperialistiska
plundringen av u-länderna - den berövar dem endast
18 Kult. 2002.02