Kult. 2002.02 - SeKeL

Tintin - Roy Lichtenstein - moralpanik - Åsa Grennvall - seriehjältar - Kalle Anka 

Kult. 

Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet 

2002.02 

tema.serier

Glöm inte att öva 

Text: Johanna Look 

När jag var yngre, så där i tioårsåldern, läste jag 

serier i massor. Det var Kalle Anka, Bamse och Min 

Häst. Till och med Acke, fast den var så fruktansvärt 

dålig. Lyckan var gjord när jag hittade min 

fars gamla pocket med X och Y, de där svarta och 

vita figurerna från Mad. Vidare plöjde jag bibliotekets 

alla Tintin-album och en massa andra serier. 

Så hände någonting. Jag blev lite äldre, började 

antagligen läsa annat. En dag, för inte så länge 

sedan, tänkte jag att jag skulle läsa lite Bamse. Hittade 

nämligen en tidning när jag var hemma hos 

mor och far. 

Men jag kunde inte! Det var inte alls samma sak 

som för sisådär tio år sedan. Någonting måste ha 

hänt med min hjärna. Jag kunde inte koncentrera 

mig, ville hoppa till fel ruta, orkade inte bläddra, 

hade ingen inlevelse, tyckte det var orealistiskt. 

Jag insåg att jag mist förmågan att läsa serier. Det 

kändes hemskt. 

Åtgärden blir att öva och öva. För det kanske 

är så att även en sådan till synes ”enkel” form 

av underhållning kräver ständig nötning för att 

fungera. Starten blir det här numret av Kult. Med 

det som utgångspunkt ska jag svinga mig vidare 

in bland alla häftiga, humoristiska, tankeväckande 

och spännande serier och återerövra min serieläsningsförmåga. 

Kult. 2002.02 

Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet 

Redaktör & ansvarig utgivare: Johanna Look Layout: Johanna Look Korrektur: Andreas Hedberg Annons: Caroline 

Henrysson Illustrationer: Kajsa Sjökvist och David Billström Postadress: c/o Look, Mårdtorpsgatan 7, 584 32 Linköping 

Telefon: 013-17 85 50 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Linus & Linnea Omslagsbild: Collage av Fredrik Bergström 

Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivningsdatum: 23 maj Manusstopp: 10 maj Tema: Indien ISSN: 1650-8491 

Prenumerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 

Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag. 

2 

Kult. 2002.02

Innehåll. 

4 - Festeriet rapporterar 5 - Styrelsen har ordet 6 - Tintins metamorfoser 

Artikel 9 - Jan Stenmark gör collage om ingenting Artikel 10 - Åsa Grennvall 

Intervju 

12 - Manga - seriös vuxenlitteratur eller barnsligheter och porr Artikel 

14 - Öl, serier och tegelstenar i huvudet Intervju 16 - Stålmannen och 

Spindelmannen - klassiska superhjältar av samma skrot och korn Artikel 

18 - Är Kalle oskyldig Artikel 20 - Moralpanik mot ”serieeländet” Artikel 

22 - När serier blir finkultur Roy Lichtenstein och popkonsten 24 - Att vara 

akademiker och poet Intervju med Hanna Hallgren 

26 - Kult. och Ink. bokförlag 

utlyser Novelltävling 

27 - Kärlek, makt och systerskap Utställning 

28 - På spaning De Geer-hallen 29 - Planet Superfly Intervju 

30 - Deep Purple: Made in Japan Musik 31 - Poesi 

Kult. 2002.02 3

Festeriet rapporterar 

Text: Mattias Gunnarsson (festerichef sKVaLp) 

NU SÅ HÄR en varm och solig söndag dagen efter 

DÖMD (D-sektionens öppna mästerskap i Dart) är det 

återigen dags för mig att författa några rader från sKVaLp 

till SeKeLs alla medlemmar. Givetvis deltog sKVaLp i 

DÖMD. Tyvärr ledde det inte till någon vinst; efter två 

mycket jämna omgångar fick vi se oss besegrade av grundskollärarnas 

festeri Gläfs. Rykten har gått om bloddoping. 

Nog om detta. sKVaLp 01/02 kommer snart att gå till historien, 

men innan dess har vi några arrangemang kvar. Först 

och främst: lördagen den 27e april är det dags för den årliga 

Chilifesten på Skåland. Vi hoppas på lika god uppslutning 

som förra året. Det utlovas chili och tequila åt alla. Håll 

utkik efter affischer, medlemsmejl och kavajprydda festerister 

utanför Humanistiska Biblioteket. Vi har även planerat 

en vinbrännboll första helgen i juni, mer information om 

detta kommer så småningom. 

Eftersom nu sKVaLp 01/02 börjar närma sig slutet av 

sitt år börjar det bli dags att söka till nästa års sKVaLp. Hittills 

har nästa sKVaLp tre medlemmar: Tommy Törnsten 

(KVB), Maria Hallman (KVB) och Karin Sandstedt (KVB). 

Känner du att även du vill tillhöra denna skara så hör av 

dig till någon av dem eller någon i nuvarande sKVaLp (till 

exempel festerichef@sekel.stuff.liu.se). 

Eftersom det här troligen är sista gången jag skriver något 

till Kult. får jag ta tillfället i akt att tacka SeKeLs medlemmar 

för att de har gått på (och uppskattat) de arrangemang som 

sKVaLp har anordnat under året. 

Vill du vara en cool person som folk 

ser upp till Vill du bli beundrad för din 

erfarenhet och din världsvana Börjar 

kavajen bli dammig 

Då ska du bli fadder. 

Maila till nollegeneral@sekel.stuff.liu.se - men senast den 1/6! 

4 Kult. 2002.02

Styrelsen 

har ordet 

Text: Mia Öhman (Sekreterare i SeKeL) 

I FÖRRA NUMRET av Kult. var vi det nya Styret. 

Nu har det gått nästan två månader sedan dess och 

vi har kommit in i det hela. Våra utskott har kommit 

igång med sitt arbete och om du känner att du vill engagera 

dig i sektionen tycker vi att du ska gå med i något 

av dem. Idrottsutskottet anordnar idrottstimmen varje 

vecka vilket innebär innebandy i Campushallen på onsdagar 

mellan 15 och 16. Utbildningsbevakningsutskottet 

ser till att utbildningen fungerar som den ska och det 

finns också ett utskott som omarbetar SeKeLs politiska 

program. Mer om allt det här och en massa andra saker 

kan du läsa på sekels hemsida www.stuff.liu.se/sekel. 

Förutom idrottstimmen anordnar vi också andra saker 

för våra medlemmar. Den 23 april händer det saker på 

humanistiska biblioteket för då är det Världsbokdagen. 

Senare i vår planeras också en vårutflykt till en trevlig 

plats. Mer information om detta kommer att finnas tillgänglig 

senare. 

Vill du oss något kan du alltid skicka ett mail till lämplig 

person i Styret (våra adresser finns på hemsidan). 

Om du inte riktigt vet vem av oss du ska prata med 

kan du skicka ett mail till hela Styret på följande adress: 

styrelsen@sekel.stuff.liu.se. 

Föredrar du att prata med folk i verkliga livet har vi 

expeditionstid varje tisdag klockan 12-13 utanför humanistiska 

biblioteket. Där kan du också köpa trevliga tygoch 

klistermärken och bli medlem. Alla medlemmar är 

också välkomna på våra möten som oftast äger rum på 

tisdagar vid tretiden i Röda Rummet som ligger i Kårallens 

källare. Vill du vara säker på att vi är där kan du 

fråga innan för säkerhets skull. Klockan 18.00 onsdagen 

den 22 maj har vi vårmöte. 

KÄNNS DIN FRAMTID 

SOM ETT VIRRVARR 

VAD INNEBÄR DET 

EGENTLIGEN ATT VARA 

HUMANIST VEM AN- 

STÄLLER DIG FÅR MAN 

LÖN SOM KULTURARBE- 

TARE OCH HUR MYCKET 

Du har frågorna - 

DIK har svaren! 

Redan som student har du nytta av att 

gå med i DIK. Vi ger dig information, inspiration 

och vägledning i ditt framtida 

yrkesval för bara 120kr per år 

Du får även en gratis olycksfallsförsäkring 

under din studietid 

DIK är facket för dig som utbildar dig 

inom dokumentation, information och 

kultur. 

Njut av våren! 

Hälsar Styret 

genom sekreterare Mia Öhman 


5

tema.serier 

Tintins metamorfoser 

- politikens makt över serietecknaren 

Rollen som välkänd serietecknare kan ha sina sidor, exempelvis när ens arbete 

berörs av världspolitiken. Enkla saker som humor och underhållning kan bli hur 

knepigt som helst i skuggan av krig, mellanstatliga relationer och politiska omvälvningar. 

Tintins skapare George Remi - även känd som Hérgé - fick under sin nästan 

sextioåriga karriär grundligt bekanta sig med dessa problem. 

Text: Andreas Hedberg 

Illustrationer: Hérgé, ur 

Benoît Peeters’ ”LE MONDE 

D’HERGE”, Casterman (1990) 

HÉRGÉS TIDIGASTE Tintin-berättelser var episodiska 

slapstick-konstruktioner utgivna i en takt av två sidor per 

vecka i den belgiska ungdomstidningen Le Petit Vingtième. 

Den allra första av dessa, Tintin i Sovjet, publicerades med 

början den 10 januari 1929. Den svartvita och något primitivt 

tecknade berättelsen om den unge reporterns resa 

till det bolsjevikiska Ryssland är djupt färgad av den redan 

då betydande kommunistskräcken. Tintin, som i detta sitt 

första äventyr besitter åtminstone en genomsnittlig amerikansk 

superhjältes kroppskrafter, reser runt bland de stackars 

förslavade ryssarna och mörbultar den ene korrupte 

kommunistskurken efter den andre, allt med ett aldrig 

sinande glatt humör. Hérgé själv hade förstås aldrig fått tillfälle 

att besöka Sovjetunionen. Hans mer än lovligt enkelriktade 

redogörelse för vardagen i det stora landet i öster grundades 

helt på en enda bok med den talande titeln Moscou sans 

voiles (ordagrant: ”Moskva utan slöjor”), en stridsskrift med 

siktet inställt på ”den röda faran”. 

Även under arbetet med nästa Tintin-berättelse, Tintin i 

Kongo, fick Hérgé förlita sig på tvivelaktiga andrahandskällor. 

Historien var ett utpräglat beställningsarbete; Hérgé hade 

helst av allt velat förlägga Tintins andra äventyr till USA. 

Redaktionen för Le Petit Vingtième önskade dock en apologi 

för Belgiens enorma kolonialprojekt i hjärtat av Afrika, som 

för tillfället led allvarlig brist på ambitiösa nybyggare. Sagt 

och gjort; vår reporter fick beställa hyttplats på atlantångaren 

med destination Léopoldville (nuvarande Kinshasa). 

Den belgiska statens kongolesiska besittningar var ungefär 

åttio gånger större än hemlandet och spelade på en gång 

rollen som dåligt samvete och som drömland flödande av 

mjölk och honung. Redan vid Berlinkonferensen 1884-85 

(den s k ”afrikanska huggsexan”) hade Belgiens kung Leopold 

II, inspirerad av Henry Stanleys afrikanska upptäcksresor 

och med hjälp av sinnrikt politiskt rävspel, lyckats kapa 

åt sig hela Kongobäckenet. Under årens lopp utvecklade 

han denna sin privata egendom till en veritabel slavstat, 

där infödingarna under dödshot tvingades leverera naturgummi 

och andra produkter till kungens representanter. 

Först 1908 övertog belgiska staten Kongo från kung Leopold 

som senare begåvats med öknamnet ”imperialismens 

sjakal”. Hur många som då hade fallit offer för hans besinningslösa 

terror är oklart. 


tema.serier 

”Den konkurrerande expeditionen däremot, 

seglar under amerikansk flagg och berättelsens 

”bad guy” bär dessutom det judiskt 

klingande namnet Blumenstein. Detta var 

något som Hérgé ångrade bittert och i en 

senare nyutgåva lät han ändra den fientliga 

expeditionens hemland från USA till den fiktiva 

staten Sao Rico medan dess skurkaktige 

finansiär fick byta namn till det dessvärre 

minst lika judiskt klingande Bohlwinkel.” 

han 1946 omarbetade Tintin i Kongo inför en nyutgåva i 

färg valde han att plocka bort många av de värsta kolonialistiska 

övertrampen. Således undervisar Tintin inte längre 

sin kongolesiska skolklass i ämnet ”ert fosterland: Belgien” 

utan i den betydligt mer neutrala disciplinen matematik. 

Mot denna historiska bakgrund ter sig Hérgés uppdrag, 

att göra reklam för och rättfärdiga Belgiens landinnehav i 

Centralafrika, om möjligt ännu svårare. Som helhet vittnar 

Tintin i Kongo om viss brist på inspiration och intresse från 

tecknarens sida. Hérgé har själv berättat om hur han, liksom 

i fallet med Tintins första äventyr, i brist på egen erfarenhet 

tvingades hålla till godo med vad som berättades om det 

främmande land han fått i uppdrag att beskriva. I linje med 

den gängse paternalistiska andan beskrivs därför Kongos 

invånare som stora barn i stort beroende av den europeiska 

civilisationens förtjänster. Hérgé skämdes uppenbarligen 

över hur han porträtterat Afrikas invånare och när 

Ett senare exempel pekar än tydligare på den dagsaktuella 

politikens inflytande över Hérgés skapande. Tintinäventyret 

Den mystiska stjärnan färdigställdes under andra världskriget 

då Belgien var ockuperat av Hitlertyskland. Berättelsen, 

som kretsar kring två konkurrerande vetenskapliga 

expeditioners klappjakt mot en mystisk meteorit som störtat 

i Norra Ishavet, utmärker sig framför allt genom sina 

betydande fantastiska inslag. Detta, menar många kännare 

av Hérgés verk, är inte någon slump. Eftersom dagsaktuella 

händelser knappast kunde behandlas utan protester från 

den strikta censuren tvingades tecknaren berätta historier 

som så långt det var möjligt avlägsnade sig från vardagen. 

Och vad är väl mer apolitiskt än sökandet efter en meteorit 

med märkvärdiga egenskaper 

Eftersom Hérgé till varje pris ville undkomma tidskrävande 

redigeringsarbete valde han att redan från början försöka 

blidka ockupationsmaktens censur. Således är alla medlemmar 

av Tintins expedition hemmahörande antingen i någon 

av axelmakterna eller i neutrala länder (bl a Sverige). Den 

konkurrerande expeditionen däremot, seglar under amerikansk 

flagg och berättelsens ”bad guy” bär dessutom det 

judiskt klingande namnet Blumenstein. Detta var något 


tema.serier 

som Hérgé ångrade bittert och i 

en senare nyutgåva lät han ändra 

den fientliga expeditionens hemland 

från USA till den fiktiva staten Sao 

Rico medan dess skurkaktige finansiär 

fick byta namn till det dessvärre 

minst lika judiskt klingande Bohlwinkel. 

Trots ändringarna lyckades 

Hérgé aldrig riktigt rentvå sig från 

anklagelserna om samarbete med 

tyskarna. Vid krigsslutet blev han 

flera gånger arresterad och förhörd 

men tvingades aldrig tillbringa mer 

än en natt i fängelse. 

Krigsårens förehavanden har på 

senare år kommit att betraktas som 

en mindre viktig detalj i Hérgés 

imponerande karriär. Tecknarens 

rykte tycks knappast heller ha påverkat 

spridningen av Tintin-albumen 

som först under efterkrigstiden på 

allvar började erövra världen. 

”Hérgé skämdes uppenbarligen över hur han porträtterat Afrikas invånare och när han 1946 

omarbetade Tintin i Kongo inför en nyutgåva i färg valde han att plocka bort många av de värsta 

kolonialistiska övertrampen. Således undervisar Tintin inte längre sin kongolesiska skolklass i ämnet 

’ert fosterland: Belgien’ utan i den betydligt mer neutrala disciplinen matematik.” 

8 


tema.serier 

Jan Stenmark gör 

collage om ingenting 

Text: Klas Kronberg 

Illustration: Jan Stenmark, 

ur ”Känslan man har” 

(Galago 2001) 

Det började för en sådär 15 år sedan när Jan hittade några 

gamla 50-talsnummer av Allt i hemmet hos sin bror. Atmosfären 

och stilen från 50-talet tilltalade honom och han kände att 

det var något han kunde jobba med. Sedan dess har det blivit 

inte mindre än sex böcker och han publicerar regelbundet 

bilder på Aftonbladets kultursida. 

BILDEN AV EN äldre man, fritidsklädd med keps på 

huvudet. Han siktar med ett gevär ner i en frysbox. Och 

bildtexten under: ”Lennart tröttnade aldrig på att skjuta på 

den stackars älgen”. Det var den första bilden av Jan Stenmark 

som jag såg och jag skrattade tills jag började gråta. 

Det var några år sedan nu men jag kan fortfarande få hysteriska 

skrattanfall bara jag tänker på den eller någon annan 

av Jan Stenmarks bilder. 

Hans bilder är kluriga. Jag är inte alltid säker på vad jag 

skrattar åt. Förstår egentligen inte riktigt vad det är som 

är så roligt, men jag kan inte sluta skratta i alla fall. Med 

några få valda ord öppnar han ingångar till bilderna som jag 

inte trodde fanns. Stenmark vänder och vrider på ideal och 

moral. Ibland är bilderna sjuka, nästan groteska och skrattet 

fastnar halvvägs i halsen men i slutändan är det alltid skrattet 

som vinner. För han är rolig, infernaliskt rolig. 

Han hämtar sina idéer och får inspiration från tidskrifter 

som Allt i hemmet, Till Rors, Populär Mekanik och turistföreningens 

årsskrifter. Hans metoder är enkla och lite primitiva. 

Med sax och lim skapar han sina collage om män och kvinnor 

som är långt ifrån ”coola” eller ”hippa”. Han undersöker 

tristessen och det som är lite udda. Men han hånar 

inte. Hans karaktärer behandlas varsamt och det är nästan 

så man tycker lite synd om dem ibland trots att man skrattar 

lungorna ur kroppen. 

Jan Stenmark berör. Aftonbladet får ofta ta emot brev från 

upprörda människor som vill ha bort hans bilder från kultursidan. 

Men hans fans är fler och som tur är har inte Aftonbladet 

några tankar på att ta bort honom. När han publicerade 

en bild med en kvinna som skräckslagen springer längs 

en grusväg med undertexten ”Det var ingen ensam galning 

utan hela Härnösand” retade han gallfeber på hela Härnösand 

och Aftonbladet blev bombarderat av folk som krävde 

en förklaring och en ursäkt av Stenmark. Men det fick de 

givetvis inte. Oavsett om man gillar det eller inte så lämnar 

hans bilder en inte oberörd. 

Hans stil är unik. Det finns ingen som påminner om Jan 

Stenmark. Eller som han säger själv om sina collage: ”Det 

är inte teckning, inte serier, inte litteratur, inte konst. Mitt 

område är ingenting. Det känns bra. Har aldrig känt mig 

bekväm i rollen som konstnär”. 

[För övrigt] 

Bibliografi: Detta har hänt (1990), Det började med fåglar 

(1992), Land och rike (1994), Horisonten (1995), In och ut 

genom dörrar och fönster (1998), Känslan man har (2001). 


tema.serier 

Åsa Grennvall: 

- Vem har sagt att serier 

måste vara roliga 

Text: Anna Hougström 

Foto: Camilla Agdler 

Illustration: Åsa Grennvall, 

ur ”Sjunde våningen” 

(Optimal Press 2002) 

Man kan lätt tro att någon som läser på Konstfack har ritat jämt och haft 

drömmar om att bli konstnär hela sitt liv. Åsa Grennvall är ett undantag. Hennes 

intresse dök upp för ungefär sju-åtta år sedan. Innan dess hade hon nästan 

inte ritat någonting, bara sysslat en del med textilhantverk. När hon sökte till 

Konstfack kändes det lite som att hitta hem. Nu läser hon sista året och är 

aktuell med sitt tredje seriealbum, Sjunde våningen. 

ÅSA VET INTE varför hon började rita just serier. Det 

var en form som passade helt enkelt. Hon har ingen utbildning 

seriemässigt, utan är helt självlärd. Hon tipsar om att 

ifall man vill rita serier är det bra att se mycket på film eftersom 

de bygger på ungefär samma typ av upplägg med olika 

scener. Hon skickade in en del av sitt material till förlaget 

Optimal Press, de tyckte om hennes serier och hon fick ge 

ut ett album. Hon vet inte hur hon vågade göra det men 

hon säger att ibland måste man göra saker man inte vågar. 

Resultatet blev boken Det känns som hundra år (1999). 

När man läser Åsas serier får man ganska snabbt känslan av 

att de är självbiografiska. Hon använder sig av en figur som 

10 

heter Åsa och som ser ut som hon själv gör. Hon erkänner 

att det bygger på egna upplevelser, men det är svårt att säga 

hur mycket. Hon plockar ur sina egna erfarenheter och det 

kan vara små delar, kanske bara tio procent av den hon är. 

Många har sagt att de tycker hon är självutlämnande, men 

hon håller inte med. Hon har stor integritet och väljer själv 

vad hon vill berätta om. Hon menar också att det privata 

är olika för olika människor. Det som är privat för en människa 

behöver inte vara privat för en annan. 

Åsas serier kan tyckas mörka och allvarliga. Hon tycker det 

är tråkigt att uppfattningen av serier traditionellt sett är att 

de ska vara roliga, att man ska skratta åt dem. ”Jag vill 


tema.serier 

”Åsa valde att berätta 

om kvinnomisshandel 

därför att man hör så 

mycket om det, man ser 

statistik i tidningarna, 

men man hör aldrig 

kvinnor själva berätta 

om hur det är.” 

beröra”, säger hon. Därför tar hon upp de lite 

tyngre och svårare sakerna. Hon menar att det 

är så i större delen av den konst och litteratur 

vi tar del av. Dessutom är vi alla olika och blir 

glada av olika saker. Det finns så mycket schabloner 

om vad man ska tycka om, vad man t ex 

ska skratta åt. 

Åsa är själv ingen serieslukare och har aldrig 

varit det. Hennes stora förebild är Lars Norén, 

men hon beundrar också serietecknarna Gunnar 

Lundkvist, Debbie Drechsler och Phoebe Gloeckner. 

Hon säger att de tecknar i samma anda 

som hon, fast hon tycker att de är bättre. Åsas 

teckningsstil är ganska naiv och enkel, och för 

henne är inte bilderna det viktigaste utan själva 

berättelsen. Därför kallar hon sig hellre serieberättare 

än serietecknare. 


Åsa har gjort två seriealbum, Det känns som 

hundra år (1999) och Mie (2000), båda utgivna på 

Optimal Press. Det första handlar kort sagt om 

hennes uppväxt med allt vad den innebar och 

det andra om en tjej som går på Konstfack och 

träffar en sorts själsfrände. Nu har hon precis 

gjort klart ett nytt album som kommer ut i maj. 

Det heter Sjunde våningen och handlar om en 

olycklig tjej som träffar en kille. Först är allt jättebra, 

men killen visar sig vara en ond människa 

och han bryter ner henne och misshandlar 

henne både fysiskt och psykiskt. Åsa valde att berätta om kvinnomisshandel 

därför att man hör så mycket om det, man ser statistik i 

tidningarna, men man hör aldrig kvinnor själva berätta om hur det är. 

Hon förstår det. Man bär ofta på skam och rädsla och det är väldigt 

svårt att ta sig ur den onda cirkeln och inse att man inte själv har någon 

skuld i det man blivit utsatt för. 

Hon vet inte om hon alltid kommer att göra serier. Hon har mycket 

idéer, men det går också i perioder. När hon gjort klart ett album, 

känner hon sig alltid lite tom. Vi pratar om yrkesval och Åsa förklarar 

att det är lätt att välja att bli vanlig arbetare och tjäna pengar, men att 

man kanske mår dåligt av det för att man inte trivs. Det är svårare att 

vara konstnär för det ger oftast inga stora pengar. Men alla kan inte 

välja den lättare vägen och därför har hon valt att vara konstnär. Hon 

mår bra av det och hon vet att det är värt det. 


Åsa Grennvall har snickrat en egen hemsida: 

www.grennvall.cjb.net 

11

tema.serier 

Manga 

- seriös vuxenlitteratur 

eller barnsligheter 

och porr 

Text: Daniel Johansson 

Manga är för många människor ett okänt begrepp, 

medan andra hängivet tar del av den seriehype 

som, framför allt i Japan, omger denna säregna 

stil. Men vad är egentligen manga 

EN KORT DEFINITION av manga blir ofta missvisande. 

Nästan alla har nog sett exempelvis Sailor Moon, där 

man tydligt kan se några av de drag som utmärker manga 

som tecknarstil - till exempel de enkla konturerna, de fantastiska 

frisyrerna, de stora ögonen, den omväxlande pyttelilla 

och enormt stora munnen. Den version av Sailor Moon 

som de flesta är bekanta med är dock anime - i princip animerad 

manga. 

Manga är, enkelt uttryckt, stillbildsserier med en väldigt 

utpräglad stil, som ursprungligen kommer från Japan. Men 

denna stil har inte utvecklats oberoende av andra serietecknare 

världen över. Osamu Tezuka - även känd som Japans 

Walt Disney - är den tecknare som betytt mest för manga, 

och som gett den många av dess framträdande drag. Han 

inspirerades tidigt av exempelvis Disney, och speciellt av 

de stora ögonen hos dennes figurer, varför detta drag kom 

12 

att bli karakteriserande även för mangafigurer. Manga är 

heller inte någonting enbart japanskt; många tecknare utanför 

Japan ägnar sig också åt stilen (även om det finns de som 

hävdar att även om dessa tecknares alster är fantastiska i sig, 

så kan de aldrig riktigt behärska stilen lika fullständigt som 

japanerna). 

Tecknarstilen kan variera oerhört, från mycket enkla, nästan 

schablonartade teckningar till mycket komplicerade, realistiska 

och detaljerade mästerverk. Däremot finns realismen 

nästan alltid mer eller mindre närvarande i handlingen, och 

oftast i högre grad än i många västerländska serier, speciellt 

vad gäller serier för barn. Om man tar exemplet Sailor 

Moon (som också finns som stillbildsserie), och jämför med 

till exempel Musse Pigg, kan man peka på ett antal skillnader 

mellan dessa två serier, som båda är avsedda för yngre människor. 


tema.serier 

För det första skildras döden väldigt sällan i västerländska 

serier, medan den till exempel i Sailor Moon bearbetas på 

ett i alla fall hyfsat realistiskt sätt. Istället för att osvikligen 

återkomma, vad som än händer, så dör faktiskt karaktärerna, 

och serierna har ett S-L-U-T. Musse Pigg är evig och 

i princip oföränderlig (även om han uppträder i många olika 

roller) - Sailor Moon utvecklas beroende på hur hon handlar. 

Dessutom kan man ofta skönja den berömda japanska 

arbetsmoralen bakom många serier - där skildras hur människor 

går till skolan, har lektion, arbetar eller gör helt vardagliga 

saker, utan att allting spårar ur och blir ett äventyr. 

Spårar ur gör det väl förr eller senare i alla fall, men det 

finns två sidor av livet i manga, någonting som många västerländska 

tecknare ofta nästan medvetet undviker. 

Manga (och anime) är inte bara för barn. I väst ses serier 

ofta som någonting som vuxna människor inte borde ägna 

sig åt - att läsa Musse Pigg vid 45 är liksom inte fullt accepterat. 

Men i Japan är manga mer litterärt etablerat. Vuxna män 

kan sitta på tunnelbanan hem eller till arbetet och läsa mangaserier, 

ungefär som någon här skulle kunna läsa en roman 

på bussen. Och för vissa människor (de flesta i Japan) blir 

det en besatthet så stor att de kategoriseras för sig, som 

så kallade otaku, som ungefär innebär att man är beredd 

att lägga ner all sin fritid och sitt sparkapital på sin hobby. 

(Begreppet är dock inte begränsat till manga, utan kan 

handla om vad som helst, t ex syltburksetiketter eller, vilket 

oftast är fallet, TV-spelsfigurer.) 

Det finns tecknare som producerar manga för allt från 

oskyldiga förstaklassare till sexbesatta äldre män med ena 

handen på tidningen och andra på något annat. Men just 

detta att mycket manga ger intryck av att vara enbart pervers 

eller våldsam, gör att människor ofta missförstår konceptet. 

Måhända är det väldigt många flickor i skoluniform 

som blir av med kjolen i mangaserier, och kanske fanns 

det en anledning till att Urotsukidoji fick en 18-årsgräns i 

England, men det finns så oerhört mycket manga (enbart 

Tezuka lämnade efter sig över 150 000 sidor, samt hundratals 

lång- och kortfilmer) att det är synd att det är just 

dessa serier som ger mest intryck. Ett ganska dåligt exempel 

på bra manga är Ghost in the Shell, av Masamune Shirow 

(denna serie blev också anime, och blev en av Japans största 

succéer på den internationella filmmarknaden). Det är bra 

manga därför att serien tar upp filosofiska frågor som till 

exempel ”Vad är en människa” i ljuset av en framtid där 

gränsen mellan artificiell intelligens, cyborger och människor 

syns flytande. Det är ett dåligt exempel eftersom filmversionen 

som visades i väst saknar en del ganska grova 

nakenscener som fortfarande fanns med i originalserien. 

Men listan med högkvalitativ och framför allt filosofisk 

manga, utan överdrivna sexscener, kan ändå göras lång, och 

många mangaserier är vida överlägsna västerländska serier. 

Manga kan vara rolig, som när figurer som mest påminner 

om småbarn delar ut rediga käftsmällar till ordentliga grobianer, 

och manga kan vara intellektuell och ställa krav på 

den som upplever den, och utmana rent tankemässigt. 

hållplats 3 

galleri rostrum på passagen 

27 april - 1 juni 

Kanske är det japanernas strikta kultur som framkallat mangans 

särart, och besattheten av den. Kanske framkallar 

sträng skolgång, stränga arbetsförhållanden och ett strängt 

samhälle ett behov av att få drömma sig bort, att uppleva 

saker som ligger helt utanför det normala, samtidigt som 

man knyter an till det genom att den japanska vardagen 

också finns med. 

ewa berg 

ann blomberg 

johnny ewald 

gunilla falck 

bertil mårtensson 

åsa olsson 

sten-ove persson 

carl fredrik widén 

jon åkerlind 

Fri entré 

Öppet tis-sön kl 11-16 

Stora Torget 2, Linköping 


13

tema.serier 

Öl, serier och 

tegelstenar i huvudet 

Text: Kajsa Sjökvist 

Illustration: Joakim Gunnarsson 

ur ”Emma och Sara”. 

Kult.s egen illustratör Kajsa Sjökvist har träffat serieskaparen Joakim 

Gunnarsson, som har både serien ”Emma och Sara” och många år som 

Bamsetecknare på sitt samvete. 

JAG HAR TAGIT tåget ned till Malmö för att träffa en av 

tecknarna i det nya gardet av intressanta svenska serieskapare, 

Joakim Gunnarsson. När jag anländer har det redan 

hunnit bli sent på dagen och han föreslår att vi tar en promenad 

till Möllevångstorget för att göra intervjun över ett 

glas öl. Ett bra förslag svarar jag, så vi traskar med lugna 

steg iväg mot en av de många uteserveringar som kantar 

torget. Medan kvällssolen sprider ett rött sken över himlen 

passar jag på att fråga Joakim om hur han fastnade för seriemediet. 

Som liten slukade han sin fars sparade Kalle Ankatidningar 

från 50- och 60-talet. Många varma sommardagar 

spenderade han inomhus hos sin farmor och farfar där 

tidningarna fanns, ivrigt konsumerande allt vad ankor och 

möss hette. De största inspirationskällorna var Carl Barks 

Kalle Anka och Floyd Gottfredsons Musse Pigg. Han tror 

att det avspeglar sig i hans egna Bamseserier precis som i 

Rune Andréassons - även han angav nämligen Gottfredsons 

Musse som en stor inspirationskälla. 

1991, då Joakim var 16 år, träffade han en av manusförfattarna 

till Bamse, Olof Siverbo. Siverbo visade upp manusskisser 

till en av sina serier och inspirerad av detta skrev 

Joakim historien ”Bamse och dronten”, och skickade in 

den. Efter att ha skrivits om ett par gånger kom den med 

i tidningen 1996. Det första av Joakims manus som publicerades 

var ”Bamse och det sällsynta frimärket” i Bamse 

11/1993. 

Efter gymnasiet jobbade han ett år på föräldrarnas handelsträdgård 

och odlade akvarieväxter. Sedan sökte han till 

konstskolor utan att ha tecknat ett enda streck i princip. 

Han förklarar att det nog är denna naiva attityd av att inte 

se problemen utan bara möjligheterna som tagit honom dit 

han är idag. Det behövs jävlar anamma, vilja att bli bäst, 

kunna mest och att man vill vara bra på det man utövar. Att 

man sedan kanske aldrig prövat på något liknande tidigare 

spelar mindre roll, bara viljan finns där. 

Så gick Joakim på Skövde konstskola i ett år och på Falkenbergs 

konstskola i två år. Efter det var han säker på att det 

var serietecknare han skulle bli och övade i nästan ett år 

på att teckna Bamse. Han flyttade 1998 till Malmö för att 

komma närmare Egmont (förlaget som ger ut Bamse), det 

ena ledde till det andra och han fick snart jobb som frilanstecknare. 

Mellan 1997 och 2001 redigerade han serietidningen 

Stål-Kalle och han har även gjort andra arbeten för 

förlaget, såsom översättningar och faktagranskningar för 

olika Disneypublikationer, samt att vara redaktör för praktverket 

Carl Barks bästa. 

Över en skummande Carlsberg ger han mig en inblick i 

glädjen över att översätta texter och om det långa vikariatet 

på förlaget som ledde till fast anställning. Då slutade han 

att teckna och skriva manus till Bamse på frilansbasis för att 

istället bara arbeta med världens starkaste björn på redaktionstid. 

Det har gett tid över att skapa en egen serie tillsammans 

med Emma Billbäck, som han mötte när han studerade 

på Falkenbergs konstskola. De gör sedan två år till- 


tema.serier 

baka serien ”Emma och Sara” för tjejtidningen Julia. Serien 

handlar om två 14-åriga tjejerna som är bästisar, om tedrickandet 

framför teven och pratet om killar. Joakim insisterar 

på att det inte är en tjejserie i traditionell mening, det handlar 

inte om gulliga hästar, modelljobb och ”Kitty-mysterier” 

utan om långt mer vardagliga saker. Det är en serie för tjejer, 

där de kan känna igen sig och relatera till de situationer som 

förekommer i serien. 

Tidningen Julia utkommer med 26 nummer per år och det 

innebär mycket jobb med ”Emma och Sara”. Joakim arbetar 

samtidigt som redaktör på Bamseredaktionen och är 

även bildansvarig där. En uppgift är att korrigera och kommentera 

andra tecknares arbeten. Han arbetar också med 

att få fram nya tecknare till Bamse. Ett jobb som inte är helt 

lätt. Många försöker, men att teckna Bamse är svårare än 

de flesta tror. Så jakten på nya duktiga tecknare går alltid 

vidare. 

Jag undrar lite över Malmö som seriestad och får svaret 

att klimatet för serier börjar bli väldigt bra; det bor många 

serieskapare i Malmö, föreningen Seriefrämjandet anordnar 

möten och andra aktiviteter, men även redaktionen för 

tidningen Bild & Bubbla och Sveriges största serieförlag 

Egmont Kärnan finns där. Malmö skapar helt enkelt en 

naturlig träffpunkt för alla serieskapare och för de som är 

intresserade av mediet på ett eller annat sätt. Och så finns 

ju serietecknarskolan. Det är en ettårig kurs på Kvarnby 

folkhögskola med lärare som Gunnar Krantz (prisbelönt 

serieskapare och konstnär), Tony Cronstam (som gör serien 

”Elvis” i Metro) och Fredrik Strömberg (redaktör för Bild & 

Bubbla och ordförande i Seriefrämjandet). 

Medan Joakim dricker upp det sista av sin öl och beställer 

in en ny frågar jag honom vilka serieskapare som influerar 

honom mest nu. Håller fortfarande barndomens Barks och 

Gottfredson Och visst utövar barndomens hjältar ännu ett 

stort inflytande på Joakim, även om det för tillfället är tecknare 

som arbetar med stora kontraster mellan svart och vitt 

som är de som inspirerar mest. För de av Kult.s läsare som 

vill botanisera vidare bland sådana ger Joakim några tips på 

tecknare som enligt honom ”får en att tappa andan. När 

man ser deras verk känns det som om man får en tegelsten 

kastad i huvudet på sig. De knockar mig fullständigt.” 

Noel Sickels, Milton Caniff, Jill Thompson, Alex Toth, 

Jaime Hernandez, Bernard Krigstein, David Mazzucchelli 

och Frank Miller är namnen på den lista som Joakim skriver 

ned på en servett och räcker över till mig. Den nya 

ölen ställs på bordet och Joakim föreslår att vi ska prata om 

annat än serier. Och det gör vi, tills serveringen stänger och 

våra ben har blivit allt annat än stadiga att stå på. Solen har 

för länge sedan gått och lagt sig, men runt Möllevångstorget 

sjuder det fortfarande av liv och vi fortsätter in i Malmönatten. 

ur ”Emma och Sara” av Joakim Gunnarsson 


tema.serier 

Stålmannen och Spindelmannen 

Text: Andreas Johansson 

Illustration: David Billström 

- klassiska superhjältar av 

samma skrot och korn 

FULKULTUR, popcornaction och superhjältealbum! 

Även om det tar mig lite emot att skriva detta så 

är det ett sorgligt faktum. Många vill gärna se ner på 

denna genre inom serievärlden, liksom man gärna ser 

ner på populärlitteraturen och popcornactionfilmer à 

la Dödligt vapen, Die Hard och Starship Troopers. Superhjältealbumen 

har en fast plats på den mindre soliga 

sidan av kulturen. 

Jag har läst superhjältealbum så länge jag kan minnas. 

Kalle Anka kändes alltid lite för overklig, Bamse lite 

för präktig och Pellefant (om någon kommer ihåg den 

serien) var en blå elefant… I rest my case. Superhjältar 

däremot, det var grejer det. Riktiga människor i 

riktiga miljöer gav riktiga skurkar riktigt mycket riktig 

stryk. Så mycket att de ibland fick näsblod. Undrar 

vad deras mammor sa när de kom hem med blod på 

tröjan. För hemskt att ens tänka på. 

Vad är det som gör en superhjälte till just en superhjälte 

då Självklart är det hans eller hennes övermänskliga 

krafter. I många av fallen kan man med 

lite fantasi och en liten gnutta insikt i superhjältelogiken 

räkna ut vad som t ex gör Stålmannen till en 

supermänniska. Hård som stål, stark som stål. Enkelt. 

Att Clark Kents superalterogo utöver detta också kan 

skjuta laser med ögonen, blåsa upp till orkan och flyga 

kommer liksom på köpet. Namnet avslöjar gärna och 

ofta krafterna. Spindelmannen har en spindels proportionella 

styrka, det vill säga, han kan lyfta femtio 

gånger sin egen vikt och krypa på väggar och tak. 

Utöver detta är han vig som värsta sortens trapetskonstnär. 

Däremot måste Peter Parker (Spindelmannens 

lite mer vardagliga alter ego) tillverka 

sin egen nätvätska och sina egna nät- 


tema.serier 

skjutare. En lätt match för nån som läst kemi på 

universitetsnivå, vilket Mr Parker förstås har gjort. 

Med superhjältelogiken i åtanke kan ni nog lista ut 

vad t ex The Human Torch (Facklan på svenska) 

eller Gummimannen (plats för dåliga skämt) har för 

specialiteter. 

Namnens självförklarande karaktär är ett gemensamt 

drag när det gäller de klassiska superhjältarna. Men 

det finns fler. Alla brinner de för rättvisan. Hjältarna 

har själva tagit på sig att rena sina hemstäder, ofta 

mycket stora sådana, från skurkar och banditer som 

gör gatorna otrygga om nätterna. De flesta har också 

en superskurk till ärkefiende. Stålmannen har Lex 

Luthor, Spindelmannen har flera men den ursprungliga 

måste anses vara Green Goblin eller Gröna trollet 

som han kallas på svenska. En kuriös parantes är 

att båda skurkarna har extremt kort hår. Både Stålmannen 

och Spindelmannen är alltså hårt ansatta av 

millimetersnaggade ondskemaskiner. 

Det finns fler gemensamma beröringspunkter. En av 

de mer intressanta är de bägge hjältarnas bakgrunder. 

Det är verkligen inte en dans på rosor att vara 

superhjälte. Förutom att man har ett livsfarligt deltidsarbete, 

utan någon chans till risk- eller OB-tillägg, 

så måste man behålla sin hemliga identitet för 

nästan alla (några förtroliga kan man dock kosta på 

sig). Dessutom har superhjälten också haft en taskig 

barndom. I Stålmannens och Spindelmannens fall 

innebär detta en avsaknad av levande biologiska 

föräldrar. Stålmannens utomjordiska föräldrar skickade 

ner gossebarnet Jor-el (Stålis hette så på planeten 

Krypton) till Jorden då Krypton skulle till 

att sprängas i luften. Spindelmannens föräldrar är 

även de döda och han uppfostras av faster May och 

hennes man Ben (som senare blir mördad). 

Identitetskrånglet leder till lama ursäkter och ständiga 

förseningar, något som ofta retar gallfeber på 

umgängeskretsen; en superhjälte betraktas av sin 

omgivning ofta med ett visst mått av skepsis. Privatlivet 

blir ofta en smaskig soppa av snärjande 

nudelintriger och fadda grönsaksursäkter. Trots detta 

så har våra två hjältar, som trots allt är rätt nördiga, 

stadigt sällskap med vackra kvinnor med smultronhjärtan 

och egna karriärer. Lois Lane är Stålmannens 

skjutjärnsreporterkärlek och fotomodellen 

Mary-Jane är Spindelmannens gullegris. Likheten i 

dessa klassiska Superhjältars liv och leverne visas även i deras 

yrkesval. Man kan lätt anta att dessa båda brottsbekämpare skulle 

vara först i kön till polisskolan men båda två har valt liknade 

arbetsplatser, nämligen större tidningar. Pressen vilar aldrig och är 

alltid först med att få reda på var brott begåtts, något som naturligtvis 

underlättar verksamheten för våra hjältemodiga brottsbekämpare. 

Är man inte först på plats så snuvar snutarna en på bra 

bilder och publicitet. För det är bara att inse, publicitet och uppmärksamhet 

är något som alla superhjältar vill ha. Varför skulle de 

annars bära trikåer 

Sommarkurser 

Skapande sommarkurs 

För ungdomar 13-16 år sista sommarlovsveckan. 

Kostnad: 900:– 

Tid: må 12/8 – fr 16/8, varje dag kl. 9.00–15.00. 

Måla med tråd 

– sommarkurs i broderi för hela familjen 

I samband med länsmuseets sommarutställning 

Brodera ordnas följande kurser. 

Kurspris: vuxen och 1barn 1200:– 

Ytterligare medföljande barn 500:– 

Kurs 1: Från ti 2 – fr 5 juli, kl. 10.00-15.00 

Kurs 2: Från ti 23 – fr 26 juli, kl. 10.00-15.00 

Broderisemester på länsmuseet 

Kurspris: 900:– 

Kurs 1: Från ti 9 – fr 12 juli, kl 10.00–16.00 

Kurs 2: Från ti 16–fr 19 juli, kl 10.00–16.00 

SPRÅK 

English for teenagers, 13–15 år 

Tid: ti/to i augusti, 20 tim Pris: 1 500:– 

Engelsk konversation – utomhus i det 

gröna. Samtal kring gemensam, vald bok eller 

ämne. Tid: 3 ggr/v i juli, 18 tim Pris: 750:– 

Svenska – nybörjare 

Tid: ti/to i juli, 30 tim Pris: 1 515:– 

För information och anmälan 013–10 20 80 

eller www.folkuniversitetet.se/linkoping 


tema.serier 

Är Kalle oskyldig 

Text: Henrik Wallheim 

Illustrationer: ur Dorfman 

och Mattelarts ”Konsten att 

läsa Kalle Anka”. 

Hur förhåller sig Disneys serier egentligen till den värld vi 

lever i Är de bara underhållning utan verklighetsförankring 

eller sprider de amerikanska värderingar över världen 

I början av 1970-talet försökte man i Chile finna svaren på 

dessa frågor. 

EN AV DE böcker som brändes efter att Augusto 

Pinochet i september 1973 genom en militärkupp störtat 

president Salvador Allendes socialistiska regering och tagit 

makten i Chile var litteraturvetaren Ariel Dorfmans och 

sociologen Armand Mattelarts Konsten att läsa Kalle Anka 

(Para Leer al Pato Donald, 1971). Boken, som 1977 gavs ut i 

en förskräckligt dåligt korrekturläst svensk översättning, vill 

avslöja vilka värderingar och vilken världsbild som kommer 

till uttryck i Disneys serier. Serierna ses som ett typexempel 

på USAs kulturimperialism och ett viktigt politiskt motiv 

till granskningen av dem står därför att finna i att USA vid 

70-talets början stödde den chilenska extremhögern. 

Analysen av serierna är utpräglat marxistisk och bygger på 

föreställningen om att samhällets grund är det sätt på vilket 

produktionen sker (”basen”), vilket innefattar såväl tekniska 

faktorer som ägandeförhållanden. Drar man detta till sin 

extrem är det denna bas som bestämmer tänkandet (”överbyggnaden”) 

- vetenskap, konst, litteratur etc. Mer nyanserat 

brukar man se förhållandet mellan bas och överbyggnad 

som ett samspel med ömsesidig påverkan där basen - samhällets 

materiella förhållanden - emellertid är den viktigaste 

faktorn och alltså styr (eller åtminstone påverkar) hur människorna 

uppfattar sin verklighet. 

Vad säger då Dorfman och Mattelart om Disneys serier 

Det första de konstaterar är att det med ett undantag - Stora 

Stygga Vargen, som har en son - inte finns några föräldrar 

i denna värld. Knattarna är till exempel Kalles brorsöner, 

Joakim är hans farbror, Farmor Anka hans faster. Varför 

är det så En orsak finner författarna i att Disney på detta 

sätt inte behöver behandla sexualiteten. Men det finns djupare 

orsaker. Dessa släktskapsförhållanden fungerar nämligen 

bara, säger Dorfman och Mattelart, om man gör våld på 

verkligheten och eliminerar figurernas ”personliga historia”. 

Här finns ingen födsel, ingen död och heller ingen utveckling 

- världen är oföränderlig. 

När Kalle och de andra ger sig ut på äventyr lämnar de 

ofta Ankeborg och reser till främmande länder där de möter 

lokalbefolkningen. Dessa människor speglar, menar författarna, 

en stereotyp bild av ”den ädle vilden” - som också 

är representant för tredje världens folk. Medan barnen i 

Ankeborg endast till det yttre är barn - de har samma beteende 

och värderingar som de vuxna - är vildarna - ”dåraktiga, 

irrationella, oorganiserade och lättlurade” - de verkliga 

barnen i denna värld. Vildarna är alltså barn, men de 

kommer aldrig att växa upp, aldrig att utvecklas. Ankorna 

byter till sig de rikedomar infödingarna inte vet att dra nytta 

av genom att erbjuda tekniska föremål som framstår som 

magiska. 

Till exempel lyckas Joakim komma över ”Djingis Khans 

juvelbesatta guldkrona”, som ägs av den fasansfulle snömannen 

Gu, med hjälp av sin klocka - vilken Gu, som förbryllas 

av dess tickande, betraktar som en leksak. Ankorna 

konstaterar att ”hans dumhet gör det lättare för oss att klara 

det här”. Och när Kalle och Moby Duck blir tillfångatagna 

av ”aridier” - som enligt Dorfman och Mattelart föreställer 

araber - lyckas de återfå sin frihet genom att blåsa såpbubblor, 

något som hövdingen Ali-Ben-Goli uppfattar som trolleri. 

Som tack för att de lär ut hemligheten blir de rikligt 

belönade med skatter. På detta sätt rättfärdigas den imperialistiska 

plundringen av u-länderna - den berövar dem endast 


”Kalle är ständigt på jakt efter jobb men det beror inte på att han 

måste betala mat och husrum, istället arbetar han för att ha råd med 

lyxkonsumtion eller presenter till Kajsa.” 

tema.serier 

det som är ”värdelöst, överflödigt och umbärligt” och eftersom 

rövarna betalar för sig är allt rätt och riktigt. 

I Disneys värld finns ingen industriell produktion. Rikedomar 

hittar man främst med hjälp av skattkartor eller 

andra ledtrådar genom äventyr i exotiska länder. Där ligger 

skatterna, ofta artefakter från en svunnen civilisation, och 

väntar på att någon ska hitta dem - rikedomar behöver 

aldrig utvinnas, det är inte genom arbete man producerar. 

Man får aldrig veta något om hur dessa föremål tillverkats 

och när de väl förts hem till Ankeborg omvandlas de till 

pengar och ”fråntas alla spår av den hantverksmässiga form 

som skulle kunna knyta den till människor, platser och 

tidpunkter”. Hos Disney ”smälts historien ner i dollarns 

smältdegel”. 

Det är alltså inte genom arbete samhället blir rikare och 

därför finns i Disneys serier inte heller någon egentlig arbetarklass, 

påpekar Dorfman och Mattelart. När arbetarklassen 

dyker upp är det antingen som landsbygdens och tredje 

världens jordbruksarbetare eller som kriminella stadsbor. 

Farmor Anka och hennes dräng Mårten Gås är exempel 

på de förra, proletärerna i Björnligan på de senare. I övrigt 

är figurerna huvudsakligen sysselsatta inom servicesektorn 

- försäljare, frisörer, kypare etc. -, ingen tillverkar något. 

Kalle är ständigt på jakt efter jobb men det beror inte på att 

han måste betala mat och husrum, istället arbetar han för 

att ha råd med lyxkonsumtion eller presenter till Kajsa. 

Dorfman och Mattelart ser ett samband mellan de frånvarande 

föräldrarna och arbetarnas frånvaro inom produktionen: 

”Den samtidiga avsaknaden av direkt biologisk produktion 

och direkt ekonomisk produktion […] samverkar 

för att förstärka en dominerande ideologi, som också söker 

eliminera arbetarklassen, föremålens verkliga producenter 

och därmed också klasskampen.” I Disneys värld köps och 

säljs varor ständigt, men det är ”konsumtion befriad från 

produktionens arvssynd, precis som sonen är befriad från 

den sexuella arvssynden som representeras av hans far och 

precis som historien är befriad från klassens och konfliktens 

arvssynd”. 


Den värld som Disney skildrar är en värld där samhällets 

bas har suddats ut. De grundläggande materiella förhållandena 

syns inte till och därför har ”konflikter […] aldrig 

någon social bas utan uppfattas i termer av goda mot onda, 

sådana som har tur mot såd[a]na som inte har det och intelligenta 

mot dumma”. Kvar finns bara överbyggnaden och 

det går därför inte, menar Dorfman och Mattelart, att se de 

verkliga orsakerna till varför folk beter sig som de gör. 

När i en serie ett demonstrationståg med plakat för 

”FRED” och ”KÄRLEK” - sannolikt en bild av hippies 

- marscherar förbi Kalles saftstånd och erbjuds gratis saft 

släpper de genast sina plakat. Deras ideal var inte förankrade 

i några samhälleliga missförhållanden - sådana finns ju 

inte hos ”den infernaliske Disney”. Inte heller inbördeskrig 

och revolutioner har någon social grund, en gerillasoldat 

frågar sig i en serie varför de ”jämt och ständigt 

håller på med dessa dumma revolutioner” och banaliserar 

på så vis ett historiskt skeende. Så Kalle Anka är minsann 

inte oskyldig, konstaterar Dorfman och Mattelart. Att ge 

honom makt ”är detsamma som att främja underutvecklingen”. 

Är det här då en rimlig analys av Disneys serier, och vad 

kan vi lära av den Även om Dorfman och Mattelart ibland 

svävar i väg väl högt på spekulationens moln förefaller de 

ändå ha gott om belägg för sina grundläggande påståenden. 

Bokens exempel - hämtade ur Disneys tidningar, vilket 

ibland nästan är svårt att tro - förstärker detta intryck. Vad 

man har med sig efter läsningen är något som borde vara 

självklart men som är lätt att glömma: mänskligt handlande 

har nästan alltid rationella orsaker och vill vi förstå våra 

medmänniskor måste vi leta efter dessa. 

19

Moralpanik mot ”serieeländet” 

I början av femtiotalet växte kritiken mot serietidningarna till 

moralpanik. Man menade att de förstörde barnens goda smak och 

omdöme. Det var samma sorts panik som tidigare riktats mot 

dansbanorna och senare skulle riktas mot videovåldet. 

Text: Urban Jarvid 

Illustration: David Billström 

nog så man ska betrakta tidningen Illustrerade klassiker som 

1956-1976 publicerade tecknade versioner av skönlitterära 

klassiker. Tidningarna innehåller gott om uppmaningar att 

läsa originalböckerna och det hävdas även att de som läser 

illustrerade klassiker är bättre i litteraturvetenskap och har 

en utstakad väg till den goda läsningen. 

1954 var också det år då Fredric Werthams bok Seduction 

of the innocent publicerades. Bevisningen var dålig men hans 

budskap om att serierna gjorde barn till brottslingar blev 

enormt spridd och ledde till införande av USAs seriecensur 

(den s k ”Comics code”). 

1948-1949 UTKOM de första numren av Kalle Anka 

& Co, Seriemagasinet och Stålmannen. Tillsammans med Karl- 

Alfred var de Sveriges första serietidningar. De gjorde enorm 

succé och det utkom fler och fler publikationer av samma 

sort. Delar av etablissemanget var kritiska redan på ett tidigt 

stadium. Bland annat ansåg man att serierna hotade att förstöra 

barnens känsla för vad som var realistiskt. Möjligen 

kunde tidningarna också väcka latent kriminalitet genom 

sin fixering vid våld och brott. Seriernas språk ansågs utarmande 

och deras sexualmoral dömdes ut. 

Det hela utvecklades till moralpanik, ett begrepp som har 

formulerats av Cohen. Han anser att sådana då och då uppstår 

mot moderna fenomen och bl a utmärks av den ensidiga 

debatten. Egentligen är inte en moralpanik en strävan 

att definitivt göra sig av med hatobjektet utan snarare ett 

sätt att samla sina argument och visa sin åsikt. Det handlar 

om att förstå och vänja sig vid fenomenet. 

Moralpaniken stod på sin spets 1954 då det fanns opinion 

för en seriecensur. De flesta debattörer ville dock inte gå så 

långt. Det talades även om att arbeta för att få fram bättre 

serier för att utnyttja seriemediets genomslagskraft. Det är 

20 

Åtminstone en liknande bok (Barn-serier-samhälle av Nils 

Bejerot) kom ut i Sverige och recenserades lyriskt. Det 

hände att böcker som tillbakavisade seriekritiken inte recenserades 

alls. 

En grupp som framstod som särskilt engagerad i frågan var 

lärarna. Debatten i deras tidningar har granskats av Anna 

Jarlén i C-uppsatsen Med stålmannen i katedern (1999). Hon 

fann två stora orsaker till lärarnas engagemang. Dels ville 

man markera sin ställning som fostrare till goda värden och 

motverka den betydligt mindre nogräknade nöjesmarknaden. 

Dels kunde de använda situationen för att argumentera 

för en skolbiblioteksreform. 

Argumenten var etiska (barnen skulle fostras till goda demokratiska 

medborgare och inte förstöras av färgglad propaganda), 

estetiska (serierna kunde leda barnen bort från 

den goda litteraturen och därmed förstöra deras bildning 

och kulturella kapital) och ekonomiska (skolan skulle lära 

barnen ”sparandets glädje”). De estetiska argumenten var 

vanligast. 

Mot slutet av femtiotalet tog debatten slut och man sökte 

nya ”folkjävlar” att rikta moralpaniker mot. 


När serier 

blir 

finkultur 

tema.serier 

- Roy Lichtenstein 

och popkonsten 

Med popkonsten på 1950- och 60-talen 

kommer tecknade serier för första gången 

att på allvar sätta sina avtryck inom konsten. 

Det var framför allt Roy Lichtenstein 

som kom att använda motiv och formspråk 

hämtat från seriernas värld. 

Roy Lichtenstein M-maybe (A Girls Picture) 1965 

Museum Ludvig, Köln 

Text: Peter Igelström 

UNDER 1950-TALET började flera brittiska och amerikanska 

konstnärer att i sina verk experimentera med motiv 

och uttryck lånade från populärkultur och massmedia, en 

typ av konst som snart kom att döpas till ’popkonst’. Nu har 

förmodligen konsten i alla tider lånat från populärkulturen, 

även om konstnärerna kanske inte velat låtsas om det. Popkonstnärerna 

närmade sig dock populärkulturen och dess 

bildflora på ett nytt sätt och såg däri estetiska värden att ta 

på allvar. 

För flera av popkonstnärerna låg det förstås nära till hands 

att låta sig influeras av tecknade serier. Särskilt berömd 

för att använda seriernas formspråk blev den amerikanske 

konstnären Roy Lichtenstein (1923-1997). Lichtenstein var 

förvisso inte den förste att använde sig av serierutor i sina 

bilder. Redan 1952 hade Philip Pearlstein gjort en ”expressionistisk” 

oljemålning föreställande Stålmannen, och bl 

a Richard Hamilton och Robert Rauschenberg hade låtit 

infoga serierutor och omslag till serietidningar i sina collage. 

Även Andy Warhol gjorde under en period målningar som 

byggde på serierutor, bl a ur Dick Tracy. Men onekligen är 

det Lichtenstein som starkast kommit att förknippas med 

”serietidningskonst”. 

Lichtenstein hade på 1950-talet närmat sig den abstrakta 

expressionismen, den då dominerande konstriktningen i 

USA, men snart kommit till insikt om att allt i denna väg 

redan var gjort. ”I ren förtvivlan”, har han själv hävdat, började 

han därför teckna Musse Pigg, Kalle Anka och Snurre 

Sprätt. En bidragande orsak till dessa motivval kan ha varit 

hans båda söners serietidningsläsande. 

I början av 60-talet börjar Lichtenstein även utöver rena 

motivlån från seriernas värld experimentera med ett måleri 

som efterhärmade den grafiska trycktekniken i serietidningar 

och reklambilder, bl a inleder han nu en svit med förstoringar 

av tuggummipaket och enskilda serierutor. Som 

regel förändrade Lichtenstein sina seriemålningar mycket 


tema.serier 

Roy Lichtenstein As I Opened Fire 1964 

Stedelijk Museum, Amstedam 

lite i förhållande till förlagorna, och i tekniskt avseende strävade 

han efter att göra dem så lika tryckalster som möjligt, 

målande rasterpunkt för rasterpunkt. Paradoxalt nog är det 

just denna opersonliga stil som utgör Lichtensteins kännemärke. 

”POW!” 

Snart övergav Lichtenstein Disney-figurerna och började 

istället måla motiv från amerikanska krigs- och kärleksserier. 

Ofta föreställde målningarna flygstrider, våldsamma slagsmål 

eller blonda skönheter oroligt väntande på sina hjärtevänner. 

Målningarna är ibland kryddade med ”ljudeffekter” 

och till synes helt banala repliker i pratbubbleform. 

En knytnävsknock i en målning ackompanjeras följdriktigt 

av ett ”POW!” samt repliken ”Sweet dreams, baby!”. I en 

annan målning uttrycker en drunknande flicka i en tankebubbla: 

”I don’t care! I’d rather sink than call Brad for 

help!”. Denne Brad är för övrigt den ständigt omnämnde 

hjälten i flera av dessa bilder. 

Replikerna är för det mesta något modifierade i förhållande 

till serieförlagorna för att framhäva eller skapa någon viss 

innebörd. Ibland syftar de på något internskämt från de 

konstkretsar Lichtenstein umgicks i, exempelvis Mr. Bellamy 

från 1961, där en ung officer tänker: ”I am supposed 

to report to a Mr. Bellamy. I wonder what he’s like.” För 

de invigda anspelade detta på Dick Bellamy, en gallerist 

känd för att satsa på nya konstriktningar. Att få sin konst 

uppmärksammad av Bellamy innebar för många konstnärer 

skillnaden mellan succé och fiasko. En annan självironisk 

målning har Lichtenstein döpt till Masterpiece, en dubbeltydig 

titel, där ”mästerverket” i själva verket visar sig vara en 

målning vi inte får se och om vilken en beundrande ung 

kvinna utbrister: ”Why, Brad darling, this painting is a masterpiece! 

My, soon you’ll have all New York clamoring for 

your work!”. 

Ironisk blinkning 

Parallellt med seriebilderna fortsatte Lichtenstein att måla 

bruksföremål hämtade från postorderkataloger och tidningsannonser. 

Det är ibland frestande att dra slutsatsen 

att han med sina tvättmaskiner, soffor, kotletter, kylskåp, 

sockor och sophinkar velat kritisera konsumtionssamhället. 

För det mesta brukar dock popkonsten frånkännas sådana 


tema.serier 

”Men den ironiska udden var minst lika mycket riktad mot konstvärlden 

som mot populärkulturen eller konsumtionssamhället. 

Var det något Lichtenstein ville så var det att punktera myten 

om Konsten.” 

samhällskritiska avsikter, och istället bara sägas vilja skildra 

den moderna massmediala verkligheten såsom den är. Samtidigt 

är ironi ett genomgående medel hos Lichtenstein, 

vilket bland annat kommer till uttryck i hans målningar 

anspelande på de annonsbilder där kvinnor närmast reducerats 

till ett bihang till hushållsredskapen. 

Ironin går även igen i vissa seriebilder genom kontrastverkan 

mellan den överlastade känslosamheten och det industriella 

framställningssättet, vilket distanserar betraktaren 

från motivet. Ibland ligger det även något av ironi över 

Lichtensteins titelval. I en del fall skulle, av titlarna att 

döma, vissa verk kunna hänföras till vilken 1800-talsmålning 

som helst, såsom Landscape eller Still-Life with Silver 

Cord. I andra fall blir titeln något av en mot betraktaren 

riktad ironisk blinkning, såsom i den nämnda Masterpiece. I 

ytterligare andra fall blir det uppenbart att Lichtenstein helt 

lämnat bildkonstens traditionella motivval, såsom i Washing 

Machine, Electric Cord, Whaam och Mad Scientist. Men den ironiska 

udden var minst lika mycket riktad mot konstvärlden 

som mot populärkulturen eller konsumtionssamhället. Var 

det något Lichtenstein ville så var det att punktera myten 

om Konsten. 

Efter det att han slutat måla seriemotiv fortsatte Lichtenstein 

med att tillämpa sin typiska rasterpunktteknik på verk 

av Monet, Cézanne, Picasso och Mondrian m fl. Han gjorde 

således ingen skillnad på om det var Monets bilder av katedralen 

i Rouen eller seriefigurer han återskapade i sina målningar. 

För honom var en reklambild av en sophink, en 

seriefigur, eller en kubistisk målning av Picasso samtliga 

först och främst en bild, och det var således mer som förenade 

dem än som skilde dem åt. 

Plagierad av massmedia 

Vad säger då Lichtensteins måleri om tecknade serier 

Främst kanske de visar på den höga graden av stilisering i 

1950- och 60-talets krigs-, deckar- och romantikserier, vars 

stil i allmänhet uppfattas som realistisk. Men alltifrån hur 

eldsflammor till hur ett öra avbildas visar sig vid närmare 

betraktande vara i högsta grad stereotypiserat. Samtidigt 

var Lichtenstein helt uppenbart fascinerad av denna stilisering 

av verkligheten och beundrade dess ändamålsenlighet. 

Genom sina bilder bekräftade han serietidningsestetikens 

värde och jämställde den på sitt sätt med vilken annan stil 

som helst. 

...om du vill gå till 

en riktig skivaffär! 

Platensgatan 8 tel. 13 46 66 


[Intervju] 

Hanna 

Hallgren 

Att vara akademiker och poet 

Text: Samuel Isacson 

Foto: Karin Andersson 

Förhållandet mellan forskarsamhället och de sköna konsterna 

förefaller inte alltid vara så intimt. Kult. har träffat Hanna 

Hallgren som för en tillvaro i båda sfärerna. 

HANNA HALLGREN visar sig vara en person med 

många strängar på sin lyra. Hösten 2001 antogs hon som 

doktorand på Tema Genus vid Linköpings universitet och 

debuterade med sin första utgivna diktsamlig Ett folk av 

händer på Bonniers. Vid sidan av detta har hon även frilansat 

som kulturjournalist och skrivit i bl a Aftonbladet och Östgöta 

Correspondenten. 

Jag frågar henne hur hon tycker det litterära klimatet är i 

Sverige när det gäller lyrik och vilkoren för unga litteratörer 

inom genren. Hanna har medverkat i debatten om förlagens 

hållning till den nya lyriken. Hon menar att den underutgivning 

som de stora förlagen stått för är svår att försvara - de 

skulle ha råd att ge ut fler än de cirka 0-3 debutanter som 

får chansen varje säsong. Tyvärr täcker inte heller de små 

förlagen upp särskilt bra där de stora försummar. Underutgivningen 

behöver inte heller vara en garanti för ett kvalitativt 

bättre utbud utan är snarare en fråga om kulturpolitik. 

Hanna jämför med Norge där förhållandena är helt andra. 

Där ges lyriken större plats i kulturens finrum. De ekonomiska 

förutsättningarna är gynnsammare än här, med större 

statliga understöd och bättre betalning till författarna. Där 

tillämpar man närmast överutgivning, men å andra sidan får 

man ett mer levande och omväxlande klimat för poesi. 

Vi kommer osökt in på frågan hur man läser och tillägnar 

sig litteratur. Jag frågar om lyrikens lite undanskymda plats 

är en indikation på att dagens publik helst läser extensivt 

och snabbslukande istället för intensivt och reflekterande. 

Hanna menar att lyrik borde vara lämplig läsning för den 

som har ont om tid då det ju i regel är fråga om kortare 

texter. Men för att få någon verklig behållning av en dikt 

måste den ”läsas så att man kan bära med sig den”, tillägger 

hon, vilket kräver en viss långsamhet i läsningen. Det är ett 

problem när man läser litteraturvetenskap på universitetet; 

man plöjer snabbt igenom stora textmassor som det sedan 

erbjuds standardtolkningar av vilket lätt kan kännas torrt 

och ta död på entusiasmen. Många kan nog känna igen sig 

i en sådan beskrivning, inklusive jag själv. Några självklara 

lösningar finns kanske inte. Hanna tror dock att universiteten 

har mycket att lära av den verksamhet som bedrivs 

vid skrivarskolor och av de som själva skriver skönlitteratur. 


Upplevelsen av texten skulle behöva få en större roll. Hon 

tycker själv att hon har stor nytta av sitt eget skrivande när 

hon läser och inte minst när hon har recenserat litteratur. 

Genom att själv författa lära man sig att ”läsa som en hantverkare”, 

säger hon. 

Hur skulle hon då själv vilja beskriva sin poesi Textlaborationer 

kallar hon sin metod för diktningen. ”Det är ett 

effektivt sätt att avdramatisera skrivandet. Processen snarare 

än prestationen sätts i fokus. Det är som inom naturvetenskapen. 

Man vet att det ofta kan gå åt helvete när man 

labbar. Men misslyckandet kan vara en väg som leder till 

bra resultat.” Hon drar också paralleller till musiken som är 

en viktig inspirationskälla och en modell att jobba utifrån. 

En ny diktsamling som förhoppningsvis snart kan bli förlagd 

beskriver hon som ett tredelat partitur. Att ”känna sig 

rätt stämd” eller ”ratta in sig på rätt våglängd” är nödvändigt 

för skrivandet säger hon, för att spinna vidare på de 

musikaliska analogierna. 

Hanna ser det som förmånligt att ha det skönlitterära skrivandet 

som något vid sidan av studier och övrigt arbete, 

såtillvida att det inte krävs något skönlitterärt brödskrivande 

och hon kan tillåta sig att vara exklusiv om hon 

vill. Det ger en ”kameleontisk identitet”, hon låser sig inte 

i en roll och ser det som en möjlighet att bygga broar 

mellan skönlitteraturen och den akademiska världen. Litteratur 

och teoribildning från den senare sfären ger ofta 

inspiration till diktningen. Hon citerar den danske poeten 

Søren Ulrik Thomsen som sagt att ”dikten skall vara halvvägs 

en teori - halvvägs en sång”. 

Doktorandtjänsten på Tema Genus känns stimulerande. 

En framtid inom universitetsvärlden är möjlig men inte 

helt självklar. Hanna verkar ha en sund och balanserad syn 

på karriären. Hon vill kunna få tid över till att skriva skönlitteratur. 

Att skriva en roman hör till planerna men det 

får nog skjutas på framtiden, någon gång efter doktorandstudierna. 

Avhandlingsarbetet ligger fortfarande på ett 

ganska tidigt stadium. Det tänkta ämnet är hur man förstod 

och uppfattade den lesbiska kroppen under sjuttiotalet 

i Sverige, med kopplingar till skönlitteraturen och tidens 

kvinnorörelser. Kvinnokroppen har vanligtvis setts som en 

motpol till manskroppen och den lesbiska kroppen har 

ofta maskuliniserats. Forskningen om dåtidens kvinnorörelser 

är inte så stor som man kanske kan tro, säger hon, så 

det torde bli ett tacksamt ämne att forska om. Men innan 

den kommer har det förhoppningsvis getts ut ytterligare en 

diktsamling. 

Kult. 2002.02 25 

13

Illustration: Kajsa Sjökvist 

NOVELLTÄVLING 

Kult. utlyser novelltävling 

tillsammans med Ink. bokförlag 

Eftersom vi är övertygade om att det finns 

många som skriver noveller, eller kanske 

funderat på att skriva en novell men 

inte kommit till skott, ger vi nu alla skribenter 

chansen! Överge byrålådsskrivandet och 

skicka in din bästa novell till Kult. 

Reglerna är enklast möjliga: 

Alla som inte är med i juryn (eller redan är publicerad författare) 

får delta. 

Ett bidrag per person. 

Novellen får vara max 1000 ord. 

Skriv helst på dator eller skrivmaskin. 

Om du skriver för hand, skriv läsbart. 

Ämnet är helt fritt! 

Du får skriva precis som du vill: humoristiskt, allvarligt, 

med knorr på slutet eller utan, dystert, glatt, personligt, 

påhittat, fantasifullt, argt… du väljer själv. Enda kravet är att 

det ska vara en skönlitterär text. Det kan vara en nyskriven 

novell eller en som legat i skrivbordslådan ett tag. 

Såklart kan man vinna fina saker. 

Förstapristagaren får sin novell publicerad i Kult. 2002.04 

som utkommer i september. Dessutom ett exemplar av Ola 

Juléns diktsamling Orissa och andra böcker. 

Andrapristagarens novell publiceras i Kult. 2002.05 som 

utkommer i oktober och hon eller han får dessutom en bunt 

böcker. 

Tredjepriset består av ett gäng böcker samt att få sin novell 

publicerad i Kult. 2002.06 som utkommer i december. 

26 

Så här gör du med ditt bidrag: 

Underteckna ditt bidrag med en signatur, t ex ”Novellisten”. 

Lägg ditt bidrag i ett kuvert (vi vill ha utskrifter, inga 

disketter). Ta ett annat kuvert som du lägger en lapp med 

ditt namn, telefonnummer och mailadress i. Klistra igen 

och skriv din signatur (igen) på utsidan av kuvertet. Lägg 

detta kuvert i kuvertet med novellen. (Krångligt Läs en 

gång till.) Klistra igen och posta till Kult. c/o Look, Mårdtorpsgatan 

7, 584 32 Linköping. På det här sättet blir du 

anonym och kommer att bedömas helt objektivt! Vi sprättar 

bara de kuvert vars signatur vinner första, andra eller 

tredjepris i novelltävlingen (samt eventuella hedersomnämnanden). 

Bidraget ska vara Kult. tillhanda senast första juni! 

Vinnarna kontaktas via mail eller telefon. 

Juryn består av: 

Bokförlaget Ink.s representant, Hannes Nordholm 

Hanna Hallgren, poet och doktorand på Tema Genus 

Kult.s representant, Johanna Look, redaktör 

SeKeLs skrivarcirkel Suttungs representant, Andreas Hedberg 

Välkommen med ditt bidrag! 


[Utställning] 

Kärlek, 

makt och systerskap 


Foto: Anna Burén 

Lagom till den internationella kvinnodagen invigdes på Arbetets 

museum i Norrköping utställningen ”Kärlek, makt och systerskap 

- 30 år av kvinnokamp”. Förutom att fira jubiléet (internationella 

kvinnodagen firades för första gången 1972) vill man ”berätta kvinnorörelsens 

historia och förklara bakgrunden till kvinnornas ilska 

och uppror”. 

INVIGNINGSTALARE PÅ vernissaget var bl a jämställdhetsminister 

Margareta Winberg och LOs förbundsordförande 

Wanja Lundby-Wedin. Dessutom uppträdde det 

smått legendariska proggbandet Röda bönor som när det 

begav sig var ledande inom 1970-talets feministiska musikrörelse. 

Ceremonin färgades framför allt av det förflutna. 

De som var med när de begav sig fällde en och annan tår 

av nostalgi under allsången till välkända kampmelodier och 

samtliga talare var noga med att påpeka nödvändigheten i 

kampens kontinuitet. ”Vi har lyckats röja en stig men vi 

måste göra den bredare”, menade jämställdhetsministern. 

Entrén till utställningshallen flankeras av enorma porträtt 

av kvinnorörelsens pionjärer. Här hänger t ex Mary Wollstonecraft, 

Ellen Key och Alva Myrdal. Därefter följer röda 

fanor, mahjongkläder i glasmonter, samlingar av tidningsurklipp, 

hyllor med feministisk litteratur, demonstrationsbanderoller 

etc. Det är inga stora samlingar och vandringen 

genom utställningshallen är snabbt avklarad. Och hur upprörd 

man än blir av svenska ishockeyförbundets ordförande 

Rickard Fagerlunds uttalande om att kvinnor bör koncentrera 

sig på att se vackra ut och ägna sig åt mer ”kvinnliga” 

sporter än ishockey, så lämnar man museet utan starka 

bestående intryck. 


”Hockeytjejer borde syssla mer med ’kvinnliga’ 

idrotter som ridsport. Kvinnor ska vara vackra och 

pyssla med kvinnliga saker istället för att spela 

ishockey.” 

Richard Fagerlund 

Utställningens problem är att den, liksom invigningen, i alltför 

stor utsträckning låter sig färgas av det förflutna. Som 

nostalgitripp för de redan invigda fungerar den säkerligen 

utmärkt men om man vill lämna över stafettpinnen till en 

ny generation kvinnosaksaktivister och påpeka vikten av 

fortsatt kamp, så krävs mer än svartvita porträtt av nedgrävda 

tanter och inglasade klänningar i blommigt plyschtyg. 

Dagens nyfeminism hade definitivt kunnat få mycket 

mer plats på utställningen. Vi gör inga stigar bredare genom 

att fälla en tår och återuppliva gamla minnen, här krävs 

framåtanda och gemenskap över generations- och könsgränserna. 


Utställningen ”Kärlek, makt och systerskap” på 

Arbetets museum pågår till den 30 november. 

Fri entré. Öppet alla dagar 11-17. 

www.arbetetsmuseum.se 

27


och Samuel Isacson 

[På spaning] 

De Geer-hallen 

- en fabrik med skönklang 

Nu har turen kommit till Norrköpings konserthus, 

De Geer-hallen. Kult.s reportrar begav 

sig till grannstaden för att inspektera vad 

konserthuset kan erbjuda en student. 

DET VAR ROLIGARE förr. Vid premiären av Stravinskijs 

Våroffer i Paris 1913 fick polis tillkallas för att lugna den 

uppretade publiken och hjälpa de stackars musikerna att 

oskadda lämna lokalen. Så går det inte längre till. När Kult.s 

utsända tog tåget till Norrköping för att lyssna till stadens 

symfoniorkester i De Geer-hallen hördes mer artiga applåder 

än ilskna burop från den välansade publiken. Norrköpings 

symfoniorkester gör sig för övrigt, enligt vår uppriktiga 

mening, mycket sällan förtjänt av ilskna burop. För 

den som uppskattar klassisk musik (och vem gör inte det) 

är kvällsturen till grannstaden väl värd både det minimala 

besväret och den överkomliga penningsumman. Bara att 

promenera längs strömmen i stadens gamla industrilandskap 

är en upplevelse utöver det vanliga. 

Norrköpings synnerligen vackra konserthus, beläget precis 

vid vattnet i stadens centrum, var en gång i tiden pappersfabrik 

och ritades av Ivar Tengbom, som för övrigt också 

är mannen bakom det stramt klassiska Stockholms konserthus. 

De Geer-hallen är uppkallad efter den svenske industrialismens 

fader tillika en av industristaden Norrköpings 

viktigaste finansiärer, Lous De Geer, som kom till Sverige 

från Holland 1627. Efter ombyggnaden till konserthus syns 

knappt några spår av den gamla pappersfabriken. De Geerhallen 

är uppförd i en stil som känns typisk för det sena 

1900-talets arkitektur med stora glasytor och ljus, luftig interiör. 

Själva konsertsalen är byggd som en teatersalong med 

stor parkett och tre balkonger. 

Hur roligt tycker då två jättehippa ungdomar att det är att 

gå på klassisk konsert bland välfriserade herrar och chicka 

borgarkärringar Svaret på den frågan är: jätteroligt! Vi är av 

den åsikten att de gamla döda mästarna fortfarande rockar 

och Norrköpings symfoniorkester gör så gott som alltid 

musiken rättvisa, vare sig det gäller elegant och välbalanserad 

wienklassicism, ogenerat känslosam senromantik eller 

högoktanig skandalmodernism. 

Kan studenter unna sig kultur av denna kaliber, undrar 

kanske vän av ekonomisk återhållsamhet Det är just vad 

de kan, det! Alla stolta innehavare av giltig studentlegitimation 

blir, som det så vackert heter i De Geer-hallens informationsmaterial, 

”bjudna på konserten och betalar endast 

en biljettavgift på 30 kr”. Den enda haken är att man inte 

kan boka någon plats och måste hämta ut biljetten på plats 

tidigast ett dygn innan konserten. Någon veritabel hake 

föreligger emellertid inte eftersom enstaka bra platser oftast 

går att få tag på i De Geer-hallens biljettkassa strax innan 

konsertens början. Alltså: unna dig ett besök i grannstadens 

konserthus, denna juvel i Östergötlands musikaliska stenkrona, 

om inte annat så för att drömma dig tillbaka till en 

tid då saker och ting var lite roligare. 


De Geer-hallens hemsida: 

http://www.norrkoping.se/louisdegeer/ 

För aktuella konserter: 

http://www.symfoniorkestern.nu (normalt på torsdagar, 

ibland även lördagar). 

Som sagt: det kostar bara 30 kronor vid biljettköp 

tidigast dagen före konserten. 

Så kommer du dit: Ta pendeltåget från Linköpings 

Resecentrum till Norrköpings dito, promenera 

Drottninggatan upp, passera Strömmen, gå en bit 

till och ta sedan till höger (fråga någon snäll tant om 

du inte hittar). 


[Intervju] 


och Johanna Look 

Linköpingsbandet 

Planet 

Superfly 

- Vi är Planet Superfly, skriker Jens. 

Nämnda band står på Flammans scen. 

Strax innan konserten fick Kult. tillfälle 

att snacka lite med killarna. 

PLANET SUPERFLY ÄR linköpingsbandet 

som fått flera svenska musikrecensenter 

att kräma på med superlativer. De gör musik 

med ”känsla och stor inlevelse”, enligt Revolver, 

och Groove’s Peter Sjöblom menar att bandet 

”gör musik som inte riktigt liknar något annat 

i Sverige just nu”. Det är stora ord, och själva 

säger bandet att de faktiskt inte fått någon 

dålig kritik alls. 

Bandet bildades 1997 men har bestått i sin 

nuvarande konstellation sedan 2000. I själva 

verket har killarna spelat ihop sedan åttan när 

de fortfarande bodde i Åtvidaberg, men det 

är länge sedan nu. Idag består PSF av Jens på 

sång och bas, Joakim på gitarr, David på orgel 

och då och då gitarr, och på trummor Kristian, 

som även backar upp på sången. Det är 

Kristian som skriver musiken, sedan tar David 

över och skriver texterna. PSF har spelat in tre 

skivor, den senaste är på gång nu. Eftersom 

de inte ligger på något bolag än har de själva 

stått för produktion och distribution. 

Hur låter PSF De säger att det är svårt 

att tycka till och sätta en etikett på sin egen 

musik, och om man gör det är det lätt att man 

får dras med den etiketten sedan. De medger 

Planet Superfly spelar på NH på Valborgsmässoafton. 

att mycket är hämtat från 60-talet men de är också inspirerade av 

svensk 90-talsindie. Efter en lyssning kan vi nickande hålla med, 

och konstatera att bandet ger en träffande beskrivning när de på sin 

nysnickrade hemsida kallar sin musik för ”indie-psych-music”. Visst 

för Davids orgel tankarna till 60-talets psykedelia och det är ofrånkomligt 

att dra paralleller till The Doors hammond. 

PSF har spelat på Arvikafestivalen två år i rad och spelade 2001 på en 

av Hultsfreds mindre scener. I år är det dags för Emmabodafestivalen. 

Killarna tycker att det känns bra, eftersom Emmaboda är den festival 

där man får bäst respons från publiken. 

Hur uppfattar de musiklivet i Linköping De känner inte till några 

andra demoband från stan, och tycker att det knappt finns några ”vettiga” 

ställen att spela på. De är överens om att det behövs en scen i 

centrala Linköping, dit man kan gå och lyssna på bra musik. 

- Platens ombyggnation var ett lyft, menar Jens, men tyvärr tar de bara 

större band numera. 

Visserligen finns Herrgår’ns torsdagsspelningar, men de skulle gärna 

se en scen som riktar sig till alla, inte bara studenter. 

Så vad gör PSF om ett år Då hoppas man ha ett hyfsat kontrakt. 

Till skillnad från många andra band har PSF inget emot att ligga på 

ett stort bolag, men de är kluvna eftersom det krävs att skivbolaget 

verkligen vill satsa. En del band blir signade men ”glöms” sedan bort 

av bolaget som prioriterar mer lukrativa artister. 


[Musik] 

Text: John Garmland 

Deep Purple, 

Made in Japan (1972) 

På den här sidan kommer vi under året att presentera en rad skivor som spelat stor roll för 

den moderna musikens utveckling. Har du förslag på en skiva som borde vara med är det 

bara att skicka ett mail till redaktionen. Först ut är Deep Purples Made in Japan. 

DEEP PURPLE VAR i slutet av 60-talet och början av 

70-talet tillsammans med Led Zeppelin och Black Sabbath med 

om att skapa hårdrocken. Deep Purple var som mest framgångsrika 

mellan 1970 och 1973. De blev kända tack vare extremt 

intensivt turnerande. Konserterna präglades av världsrekordhög 

volym, tjugo minuter långa solon från de båda virtuoserna Ritchie 

Blackmore (elgitarr) och Jon Lord (elorgel) samt en upphetsad 

publik som slog sönder konsertlokalen. De blev bättre 

musiker för varje dag som gick och kvaliteten höjdes för varje 

skiva. 1972 släptes Machine Head som bland annat innehöll megahiten 

”Smoke on the water”. Vid det här laget räknades Deep 

Purple som ett av världens största band. Konserterna började 

bli så ofattbart bra att det kändes lämpligt att spela in en liveskiva, 

om inte annat så för att konkurrera ut alla piratinspelningar 

som cirkulerade på marknaden. 

”Made in Japan kallas 

ofta för världens bästa 

liveskiva och är så otroligt 

musikaliskt imponerande 

att väldigt få band ens 

kan fundera på att spela i 

samma liga.” 

Resultatet blev Made in Japan. Låtarna hämtades 

från tre konserter i Japan i augusti 1972 och skivan 

gavs ut som en dubbel-LP till priset av en enkel 

i december samma år. Från introt till första låten 

”Highway Star” till avslutningen i ”Space Truckin’” 

spelar Deep Purple en tung, dramatisk och gungande 

hårdrock som om det gällde livet och man 

lämnas helt utmattad efter en genomlyssning. Made 

in Japan kallas ofta för världens bästa liveskiva och 

är så otroligt musikaliskt imponerande att väldigt 

få band ens kan fundera på att spela i samma liga. 

Deep Purple stod här på sin absoluta konstnärliga 

topp. Skivan blev en enorm succé och pressen började 

skriva om ”Deep Purple-mania”. Efter Made 

in Japan blev det snart obligatoriskt för alla stora 

rockband att släppa en liveskiva, t ex Led Zeppelins 

The song remains the same och Uriah Heeps Live 

in January. Kort sagt är Made in Japan en milstolpe 

inom rockhistorien som alldeles för få känner till. 


undgång 

mörkret smetas mot rutan, ljusen rinner över näthinnan 

monotoni fortplantas genom kroppen 

att utsättas för tankens rundgång är påfrestande 

den orsakar huvudvärk i halsen som inte går att bota med alvedon 

David Kjellin/Suttung 

Suttung är SeKeLs skrivarcirkel. 

De träffas varannan 

torsdag för att ta 

del av varandras texter, 

som kan vara dikter, noveller, 

eller prosa. Kontakta 

urbja171@student.liu.se för 

mer information. 

Poesi 

att brista 

Vårens knoppar brista, 

fler för varje dag. 

Kölden sitt fäste mista, 

värme till frusnas behag. 

Kunskapens knoppar brista 

friheten känns allt mer vag. 

Ännu en spik i vår kista, 

vetandets grymma drag. 

Tidens knoppar brista, 

ett för varje andetag 

men ett lär va det sista, 

så njut av varje dag. 

Imre Nemeth 

fast i ett ekorrhjul 

Fast i ett ekorrhjul 

Taskigt närminne 

Sjunker djupare och djupare 

Timme efter timme 

Kommer aldrig levande 

Ut ur denna djungel 

Trasslar in mig i snarorna 

Dras längre in i djungeln 

Surras hårdare vid hjulet 

Närminnet blir mindre och 

mindre 







Närminnet försvinner 

Sjunker djupare ner i träsket 







Närminnet är borta 

Timmen alltför kort 

Sjunker djupare ner i träsket 

Minut för minut 

Lena Petersson

Vi har allt Du 

behöver för Dina 

studier och mer därtill. 

Köp bok och 

kompendium på ett 

och samma ställe!! 

Vi ägs av studenterna vid Linköpings Universitet 

BOKAKADEMIN AB 

Bokhandel och tryckeri i ett!!

Kult. 2002.02 - SeKeL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?