Iti id > - VÃ¤sterbottens museum

Ö 

o 

•fa 

o 

•s 

o 

Iti 

id 

> 

• 

i 

* »t. 

12 ffUdn-^ itir

insidan < 

Gösta Skoglund, hembygdsföreningens 

ordförande, och en 

av länets ledande politiska 

personligheter under de senaste 

decennierna, är fiskarson 

från Kråkön utanför Hudiksvall. 

När han ledde förhandlingarna 

vid det sammanträde 

i fjol höst då riktlinjerna 

drogs upp för det undersökningsprojekt, 

vars preliminära 

resultat läggs fram 

i detta häftes artiklar, gjorde 

han det med en självklar 

insikt om de viktiga problem, 

som kustens nyckelroll i de 

nordsvenska provinsernas 

kulturhistoria erbjuder. Levande 

och konkret berättade 

han om uppväxtårens 

flyttningar med allt bohag 

från staden ut till sommarsäsongen 

på skäret och om 

hur - just vid den tid på året 

då detta skrivs - fiskarfamiljernas 

kök fick sina "vintertak", 

av tunnvirke på storhyllorna, 

virke som skulle 

ligg a på tork för att under 

våren förvandlas till kaggar 

och fjärdingar för saltströmming. 

Genom sitt engagemang 

i fiskares och sjöfolks intresseorganisationer 

har Gösta 

Skoglund en osentimental 

blick för sjölivets hårda villkor 

och när han valt den svåra 

uppgiften att i den politiska 

vardagen hävda de kulturhistoriska 

institutionernas 

intressen är det frågan om 

ställningstagande för traditionsvärdenas 

omistlighet i 

ett demokratiskt samhälles 

utveckling. 

Det här häftet läggs fram 

lagom till en konferens om 

forskningsprojektet "norrlandskust" 

med deltagande 

av forskare också från Finland 

och med Gösta Skoglund 

som en av pådrivarna. 

Den maritimhistoriska norrlandsforskningen 

tar ytterligare 

ett viktigt steg framåt! 

Häftets uppsatser visar 

hur man nu har ambitionen 

att studera - i stället för delfunktioner 

- kustsamhällena 

som helheter, endast därigenom 

kan man få insikt om 

deras roll som förmedlare 

och introduktörer av ofta 

samhällsförändrande nyheter 

i de västerbottniska 

bygderna. Att undersökningar 

av detta slag blir 

genomförda är i högsta 

grad angeläget för den nu 

i Västerbottens museum 

aktuella nyuppställningen 

av de samlingar som belyser 

västerbottnisk kulturhistoria. 

Också där vill vi 

foga samman de enskilda 

föremålens kunskapsfragment 

till meningsfulla 

helheter som berättar något 

väsentligt om förflutna 

historiska verkligheter 

så att de i historieundervisningen 

kan fungera som utsiktspunkter 

i ett välkänt 

landskap mot den svenska 

och allmänna historiens 

skeenden. Men på de flesta 

punkter saknar man den 

kunskap om det lilla samhällets 

inpassning i det 

svenska stor samhället 

som gör i alla detaljer 

tillförlitliga miljöbilder 

möjliga Den av styrelsen 

understödda målsättningen 

att göra nyuppställningen 

till ett effektivt läromedel i 

skolundervisningen tvingar 

dock till att utveckla utställningsformerna 

i nya riktningar. 

Just nu sänds en rundfråga 

till lärare ut, där vi 

ber om synpunkter och önskemål 

på museerna i undervisningens 

tjänst. Vi är mycket 

tacksamma om också lärare 

som inte nåtts av våra 

cirkulär, men har tankar 

i ämnet ville höra av sig ! 

9 Medredaktör för detta häfte 

är förste intendenten vid 

statens sjöhistoriska museum 

Carl Olof Cederlund, 

som valt och redigerat artiklarna. 

Manuskripten 

har också sakgranskats av 

intendent Karl Johan Eklund 

vid sjöhistoriska museet.

samhället och havet 

Carl Olof Cederlund • 

Under vintern 1970 och våren 1971 samlades 

resurser och utarbetades planer för en 

historiskt inriktad undersökning av de västerbottniska 

kustbygderna.Flera parter var 

delaktiga i förberedelsearbetet. Undersökningen 

skulle bli en etapp i de undersökningar 

av norrländsk kustbygd, som statens 

sjöhistoriska museum i Stockholm bedrivit 

under benämningen Projekt Norrlandskust 

sedan slutet av 1960-talet. I anslutning till 

detta projekt hade en arbetsgrupp för maritimhistorisk 

forskning i Västerbotten bildats 

med riksdagsmannen Gösta Skoglund 

som ordförande och med bl. a. prefekterna 

för institutionerna för kulturgeografi med 

samhällsplanering samt för ekonomisk historia 

vid Umeå universitet, museidirektören 

för sjöhistoriska museet och landsantikvarien 

i länet som ledamöter. Denna arbetsgrupp 

är samordnad med rådet för maritimhistorisk 

forskning i vilket även generaldirektören 

vid Sjöfartsverket,chefen för Ostkustens 

örlogsbas, prefekten vid institutet 

för folklivsforskning vid Stockholms universitet 

och artikelförfattaren är ledamöter. 

Det mål, som arbetsgruppen har framför 

sig, är en utredning om den västerbottniska 

sjöfartens historia, ett arbete, som kommer 

att innebära årslånga studier av utvalda 

Bil- 

Tremastade barkar i Ursvikens hamn. 

den från 1900-talets början. 

169

forskare i arkivens material. Den undersökning, 

som planerades våren 1971 och som till och kommunikationer med omvärlden. 

landet är hänvisat för handelstransporter 

kom till utförande samma sommar, var en De råvaror och de förädlade varor som landet 

producerar med utgångspunkt från sina 

förberedelse till en sådan omfattande sjöhistorisk 

utredning. Det var en undersökning 

ute i fältet, ute bland människorna, del ned till kusten för att där omlastas och 

naturtillgångar förs med olika transportme- 

som främst inriktades på att samla in levande 

muntlig tradition om kustbygdens his- 

tillbaka har också den formeln gällt att rå- 

föras vidare på skeppsköl. Sedan lång tid 

toriska utveckling genom intervjuer. De äldre 

människor, som vuxit upp och verkat i att där förädlas till mer köpvärdiga exportvaror 

transporteras ned till kustlandet för 

kustbygderna bär på minnen och kunskaper produkter. Med hänsyn till att kommunikationerna 

till sjöss i historiskt perspektiv 

om livsförhållanden, som nu är borta. Deras 

hågkomster är ett viktigt historiskt 

har haft en sådan oerhörd betydelse och 

källmaterial, som har få motsvarigheter i 

med hänsyn till sjöfartens mycket stora betydelse 

för näringslivet har den ekonomiska 

arkivens dokument. Det som äldre människor 

berättar om fartygen, arbetet och li- 

dynamiken i landets näringsliv i stor utsträckning 

haft sin geografiska förankring 

vet i hamnarna och på lastageplatserna och 

i kustlandet. 

om fisket längs kusten i deras ungdom, är 

deras egen verklighet, en verklighet, som Lämpligheten för lokalisering av handelscentra 

och förädlingsanläggningar nära 

genom samhällets snabba förändring har 

blivit historia. 

transportleden - havet - har gjort att både 

Fältundersökningen sommaren 1971 blev handelsverksamheten på "allmogenivå" sedan 

lång tid tillbaka och senare de kapita- 

ett studium av västerbottnisk kustbygd och 

dess förändringar sedan slutet av 1800- listiska och industriella intressena med 

talet - d. v, s. den tid, som de levande människornas 

minnen omspänner idag. Dess- 

Från dessa har en vittförgrenad verksam- 

fördel har etablerat sina baser vid kusten. 

utom bedrevs en inventering efter gamla arkivalier 

och gamla fotografier i enskild ägo, försäljningsprodukter, utvecklats långt in i 

het, bl. a. för anskaffning av råvaror och 

som kunde lånas in för kopiering på museerna. 

I fältundersökningen deltog,förutom un- 

landet, och på så sätt kommit att aktivera 

landets näringsliv i dess helhet. I kustens 

dertecknad från statens sjöhistoriska museum, 

två studenter från institutet för folk- 

ekonomiska kraftcentra har ofta de industriella 

näringarna och handelsnäringarna sammanlänkats 

med sjöfartsnäringen, t. ex. i 

livsforskning i Stockholm, anställda av museet, 

en arkivarie från Dialekt- och ort- 

form av redande handelshus med handelsförbindelser 

över vidsträckta inland eller 

namnsarkivet i Umeå, en intendent från 

kustbundna industrianläggningar med egna 

Skellefteå museum och en student från kulturgeografiska 

institutionen vid Umeå uni- 

fartyg och egen sjöfart. 

versitet. 

Sammanlagt spelades intervjuer om ett DEN EKONOMISKA STRUKTUREN 

hundratal timmar in på band. 205 äldre fotografier 

samlades in för reprofotografetur 

är att den dels är uppbyggd av näring- 

Specifikt för kustbygdens ekonomiska strukring. 

Dessutom besiktigades nio lokala arkiv, 

ett arkiv erhölls i gåva, ett stort antal samhället - som två exempel bland flera 

ar, som är allmängiltiga för det svenska 

arkivalier lånades in till statens sjöhistoriska 

museum för mikrofilmning. 

nämnas - dels av sådana näringar, som är 

kan jordbruk och allmänna hantverksyrken 

betingade av närheten till havet. Till den kategorin 

hör både de näringsformer, som utvecklats 

vid kusten, därför att lokalisering- 

KUSTBYGDEN - EN BYGD MED 

SÄRPRÄGEL 

en vid havet ger näringen i fråga de bästa 

För ett land som Sverige, vars territorium funktionsförutsättningarna - låt sågverksindustrin 

vara ett exempel på detta - och 

till stor del är omslutet av vatten, har kustlandet 

en speciell roll i näringslivet och de näringsformer, som brukar betecknas 

samhällsmönstret. Kusten utgör bas och som de maritima, alltså sjöfart och fiske, 

lastningsområde för den sjöfart till vilken vilka direkt utnyttjar havet som transport- 

170

led eller råvarukälla, men också dessa betjänande 

verksamheter, t. ex. hamnväsende, 

lots- och fyrväsende m. m. 

Befolkningens sammansättning och yrkesfördelningen 

i kustbygderna har därigenom 

fått en egen profil. Kusten är och har i jämförelse 

med övriga områden varit tätt befolkad. 

Man bör först lägga märke till att långa 

sträckor av vår kust äger goda jordar och 

länge haft ett utvecklat jordbruk. Denna näring 

har således utgjort en väsentlig närings' 

källa i dessa områden och även bidragit till 

befolkningstätheten. Handelsnäringarna, 

framförallt i kuststäderna, har skapat 

försörjningsmöjligheter för många människor. 

Den industriella verksamheten, i äldre 

tid framförallt i form av brukshantering 

och mer eller mindre utvecklad träförädling, 

i modern tid också annan industri, har 

givit upphov till en relativt stor arbetarbefolkning. 

Slutligen kan man urskilja de näringsidkare, 

vars försörjning direkt anknyter 

till utnyttjandet av havet. Till dessa yrkesgrupper 

hör t. ex. fiskarna, sjömännen, 

fartygsbyggarna, hamnarbetarna, fyrfolket 

och lotsfolket. 

Som ovan sagts ger kustbygderna belägg 

för en stor variationsrikedom, vad gäller 

den ekonomiska strukturens profil och detaljsammansättning, 

omfattning och relationer 

de maritima näringarna sinsemellan, 

dessas infattning i den lokala närings- och 

samhällsstrukturen o. s. v. Som orsaker 

till dessa skillnader kan man bl. a. urskilja 

de lokala näringsgeografiska förutsättningarna, 

det geografiska läget i förhållande 

till de stora sjölederna och de utländska 

och inhemska avsättningsområdena, råvarutillgången 

och näringslivets karaktär i kustbygdens 

uppland. 

Just genom att kustbygden spelat och 

spelar en så stor roll inom näringslivet 

har också samhällsförändringarna där varit 

snabba och genomgripande. Vårt sekels 

lokaliseringspolitik, som i så hög grad prioriterat 

just kustbygden, har kommit att effektivt 

radera ut ett äldre mångsidigt maritimt 

näringsliv, för att i stället skapa stora 

geografiska block med ensartad prägel. Vi 

finner, bl. a. i Norrland, industriellt överexploaterade 

kuststräckor, men också de 

som rymmer glesbygdens problematik. 

Längre söderut och närmare storstadsregionerna 

finner man de kustbygder, som ut- 

171

vecklats till mer eller mindre renodlade kustlandet: först Lövångers socken, en utpräglad 

fritidsreservat. Detta skeende i vår tid innebär 

"kustlandsbygd", därefter Norrby- 

en genomgripande omställningsprocess, 

skärs sågverkssamhälle, uppbyggt på en liten 

på gott och ont, för kustbefolkningen. 

Det är emellertid viktigt att betona att ögrupp utanför Hörnefors socken på 

1890-talet och övergivet 1951. Norrbyskär 

förändringens vind alltid varit starkt kännbar 

är ett av de många samhällen, som sågverksindustrin 

längs kusterna. Genom att den ekono- 

miska dynamiken i samhället i så stor utsträckning 

skapat längs norrlandskusten 

der senare hälften av 1800-talet. 

unringsliv 

knutits till kusten och dess nä- 

När nu den forskargrupp, som utförde 

har det ekonomiska livets förändringar 

fått en direkt verkan i kustbygderna. 

fältundersökningar, skall presentera 

av de kunskaper den samlade 1971, 

något 

så är 

Handeln, sjöfarten och fisket har också varit 

det det av havet betingade samhället och 

utsatta för centraldirigerade krav och 

påbud. Kustbefolkningen, livligt delaktig i de 

dess plats i regionens samhälls- och näringsliv, 

som de i första hand funderar 

maritima näringarna långt före industrialismens 

över. Det skall understrykas, att de uppsatringens 

och den moderna samhällsplaneser, 

som presenteras i detta häfte av tid- 

tidevarv, har kontinuerligt haft att skriften Västerbotten är byggda enbart på 

jämka sina egna målsättningar, livs- och de uppteckningar och intervjuer, som gjordes 

arbetsbetingelser i förhållande till starkare 

under fältarbetet. Någon annan typ av 

krafter i samhället och till snabba förändringar 

historiska källor har inte använts annat än 

med utgångspunkt långt utanför de- 

i fråga om kompletteringar. 

ras egen sfär. 

Dessa förändringar i kustsamhällets utveckling, 

LÖVÅNGERSOMRÅDET 

de s s ekonomiska uppbyggnad och Inget av de två .undersökta områdena 

befolkningens arbete och liv i ett djupare äger någon urban bebyggelse i egentlig 

historiskt perspektiv är ett forskningsområde, 

mening, även om Lövångers kyrkby och 

som bearbetats mycket litet. Överhu- 

Norrbyskär båda kan sägas ha tätortens 

vud taget saknar man genomarbetade definitioner 

karaktär. Lövångers socken är istället ett 

på och analyser av vad som all- 

jordbruksområde med de försörjningsmöj- 

mänt betecknas som kustbygd, liksom redovisningar 

av de ekonomiska och sociala norrländska landsbygden vid kusten. Brukligheter 

som är karaktäristiska för den 

mönster i vilka de maritima näringarna ningsenheterna är av gammalt små. Ursprungligen 

var boskapsskötseln den livs- 

och dess utövare har varit och är"innefattadekraftiga 

grenen i bondens försörjning, medan 

åkerns avkastning var för liten att täcka 

ens områdets eget behov. Under 1500-, 

VÄSTERBOTTNISK KUSTBYGD 

Kustbygden i Västerbotten avspeglar 

1600- och 1700-talen skeppades därför 

idag länets utveckling sedan århundraden. stora mängder spannmål in söderifrån. 

Där återfinns gamla säsongfiskelägen, som Småbönderna var mästare i att kombinera 

olika näringsfång för att få sin och fa- 

har traditioner sedan medeltiden, de kuststäder, 

som anlades i början av 1600-talet miljens försörjning. Detta drag i hushållningen 

framträder hos den västerbottniska 

och som idag har en modern industribygd 

i sina omgivningar, järnbruk med utskeppningsplatser 

samt hamnar som Ratan, som toriska källorna börjar bli innehållsrika, 

befolkningen redan på 1500-talet, då de his- 

hade en viktig funktion i regionens export och det fanns kvar ännu på 1900-talet. I 

och handelsliv under 1600- och 1700-talen, Lövånger har t.ex.jordbruket och boskapsskötseln 

kombinerats med fiske, hant- 

och slutligen trävaruindustrins anläggningar, 

som byggdes under 1800-talet. 

verk och jakt. Industrialiseringen under det 

Det fanns ingen möjlighet att studera 

allt detta under den relativt korta tid fältarbetarna 

hade till sitt förfogande sommaren 

1971. I stället valde vi att inrikta undersökningen 

på två områden, olika varandra men 

ändå karaktäristiska för det västerbottniska 

172 

sista seklet har givit nya försörjningsmöjligheter 

- dels genom biförtjänster inom 

t. ex. skogsbruket och stuveriet, så småningom 

också genom anställning vid sågar 

och fabriksanläggningar. Industriarbetet 

tog människornas arbetsinsats i anspråk

på ett sätt, som gjorde försörjningskombinationerna 

mindre betydelsefulla. På samma 

sätt hade jordbruket sedan slutet av 

1700-talet påverkat bilden av hushållningen. 

Man satsade med stöd från de styrande i 

samhället på ett effektivare jordbruk och 

en utvidgning av den brukade jorden. Allteftersom 

propagandan för detta fick effekt, 

blev jordägarna mer utpräglade lantbrukare 

än tidigare. Men ännu finns mycket kvar 

av det gamla systemet att bygga sin existens 

på flera slag av näringsfång. 

Lövångers socken genomkorsas inte av 

någon av länets stora älvar. Frånvaron av 

större vattendrag har påverkat utvecklingen 

i flera avseenden. Det gäller dels handeln 

och kontakterna med inlandet - lappmarkerna. 

De stora älvarna var i äldre 

tid infartsvägar till det väglösa inlandet. 

Längs älvdalarna färdades kustens handelsmän 

på väg till lappmarknaderna 

vid kyrkstäderna i det inre. Man kan urskilja 

ett mönster i handeln under århundradena 

mellan 1500 till 1800. Sedan gam- 

Trä varulastning i Ursvikens hamn vid 

början av 1900-talet. 

malt låg en serie marknads- eller handelsplatser 

längs kusten, dit varuutbytet 

i kustlandet var förlagt och dit handelsmän 

förde varor söderifrån och från lappmarken 

för byte eller försäljning. På ett 

liknande sätt låg en serie lappmarknadsplatser 

i inlandet, delvis inrättade av 

Karl IX under 1600-talets första år. Där 

avsattes ödemarksbornas fångst och produktion 

till kustbor. Älvdalarna var förbindelselänkarna 

mellan dessa två nivåer 

i handelssystemet och längs dalarna 

växte sig bygden stark, vid älvmynningarna 

anlades städer och tätorter. 

HAMN OCH MARKNAD 

I Lövånger, som ligger i ett område mellan 

stora älvar, har bygden fått ett något 

annorlunda förhållande till inlandet än 

älvdalsområdena. Lövånger har liksom Bygdeå 

och Skellefteå inte haft någonegen lapp- 

173

mark med vars innevånare man kunnat driva 

handel. Man har istället ingått i Umeås 

handelsdistrikt och således bedrivit handel 

med de egna produkterna med residensstaden. 

Man har också haft förbindelser med 

Burträsk socken innanför Lövånger, trots 

att den förra långa tider hörde under Piteå 

handelsdistrikt och således skulle rikta 

sin handel mot den staden. Men Lövånger 

låg vid kusten och hade en utmärkt hamn 

i Kallviken nedanför kyrkstaden. Däröver 

kunde Burträskborna föra ut sina varor, 

tjära, smör] malt, torkad fisk och annat på 

borgarnas och kustböndernas skutor. Efter 

1779, då reglerna om handelsdistrikt 

för de olika städerna upplöstes, fick Lövånger 

de tre enskilda marknader man redan 

tidigare haft, förvandlade till frimarknader, 

vilket betydde, att de var tillgängliga 

för handel mellan köpmän och allmoge 

från alla håll. De två vintermarknaderna 

i mars och december hölls på den centrala 

marknadsplatsen vid kyrkstaden, dit 

man färdades på vinterföret, sommarmarknaden 

i augusti hölls nere vid Kallviken, eftersom 

många då transporterade sina varor 

på skcppsköl. Omkring 1790 hade man 

byggt en "kjä.rrväg från Kyrkian" ned till 

Kallviken. Kyrkstaden var huvudmarknadsplatsen, 

men Kallviken övertog dess roll, 

när sjölederna var farbara. Dess funktion 

som marknads- och hamnplats kan beläggas 

redan i domstolsprotokoll från 1600- 

talets slut. Marknaderna i Burträsk, också 

tre om året, lades vid 1700-talets slut 

alla några dagar före marknaderna i 

Lövånger, så att varuutbytet kunde föras 

över kustsocknen. Under 1800-talet med 

dess ökande näringsfrihet blev Burträsk 

något av ett uppland för Lövånger. Över 

hamnen i Kallviken utskeppades de varor, 

framförallt tjära, som bönderna producerade. 

Allmogens egen sjöfart - det som brukar 

kallas bondeseglation - har varit en 

mycket viktig del av Västerbottens näringsliv 

sedan medeltid. Allmogen och handelsmännen 

har också sedan gammalt haft en 

handelsplats vid Lövångers kust. Under 

1800-talets första hälft har emellertid 

socknens egen sjöfart minskat i betydelse 

för att mot seklets slut försvinna helt. Den 

avlöstes av en ny form av sjöfart. I stället 

för de små skutorna, som seglade längs 

174 

kusten med böndernas egen avel av tjära, 

skinn, fisk och lantmannaprodukter eller 

med importerade handelsvaror som salt, 

spannmål, humle, hampa, tobak, järn- och 

mässingsvaror kom nu främmande fartyg 

till kustens hamnar. I Kallviken lade de 

kombinerade passagerar- och lastångfartyg 

till, som gick i reguljär trafik längs 

Norrlandskusten sedan mitten av 1800- 

talet, för att lasta eller lossa de varor, 

som tidigare skeppats med skutor. Dessutom 

ankrade stora segelfartyg och ångfartyg 

upp på Kallvikens redd för att lasta 

den nya stora exportprodukten,trä. 

TRÄVARUHANDEL 

Också när det gäller den trävaruindustri 

som växte upp längs norrlandskusten 

under 1800-talets senare hälft, spelade 

Lövångers läge mellan älvarna en roll. 

Älvarna blev flottningsleder för timmer 

från dg stora bolags skogarna i inlandet 

och ångsågverken kunde läggas vid goda 

hamnplatser i älvmynningarna. De stora 

sågverken kom att koncentreras dit. 

I ett område nära kusten som Lövånger, 

där ägodelningen hade gått långt och 

skogslotterna inte var så stora, lönade det 

sig inte för bolagen att köpa upp skog. I 

stället bilade bönderna sparrar, senare 

startades småsågar, som sålde till trävaruhandlare, 

vilka i sin tur exporterade 

virket med hjälp av trävaruagenter. 

Trävaruhandlaren och hans faktorer 

reste runt i bygden och köpte upp virke 

av bönderna. I Lövånger var Kallviken 

den viktigaste utskeppningshamnen för 

dessa varor. Där anlades brädgårdar och 

där bildades en stuveriarbetarkår. För 

att underlätta kontakten med köparna i utlandet 

för trävaruhandlarna etablerade 

sig särskilda agenter i kuststäderna. Ofta 

var de personer, som tidigare arbetat på 

sågverkskontor. 

Förre trävaruagenten, konsul Anton 

Johansson i Skellefteå, kan berätta om sin 

verksamhet: 

"Vi hade agenter i de olika länderna, 

som vi underhandlade med. När vi fick 

t. ex. en så kallad stocknota från en exportör 

på så och så mycket, 500 standards 

sågat virke. Så skickades denna ut till de 

olika agenterna, som vi hade. Dessa agenter 

bearbetade köparna och så kom det

telegram, att den och den köparen är intresserad 

och bjuder följande priser. Sen 

underhandlades det med telegram och priser 

och kanske någon ändring i specifikationen 

- dom ville inte ha så mycket av 

den sorten utan mer av en annan sort och 

så vidare. Och till sist blev det affär. Och 

för detta hade vi då provision". 

"Vi sålde mest f. o. b. (free on board). 

Och det betydde, att den köpare exempelvis 

i England, som köpte nu 500 standards 

trävaror för lastning i Kåge, han fick då 

befrakta ett fartyg, som skulle gå till Kåge 

en viss tid och hämta varorna. Då kom 

fraktavtalet, det kallades ju på svenska 

för certeparti eller på engelska charterparty. 

Så skickades det upp och det stod 

att den och den köparen hade befraktat 

ångaren Silvergate, disponibel i Kåge per 

15. 6. Så fick man telegram från fartygets 

befälhavare: Silvergate expect ready 

to load Kåge 20. 6. Dom kunde ju inte ange 

någon exakt dag. Så kom fartyget in och 

då skulle avlastaren se till att pråmarna 

bogserades långsida fartyget. Sedan tog ju 

stuverigubbarna hand om virket och las- 

Magdalena Vinnen av Bremen lastar i Renholmens 

hamn. 

tade ombord och när lasten var klar så 

tecknades konossement och fartyget avgick". 

NORRBYSKÄR 

Om Lövånger kan sägas vara ett exempel 

på en kustbygd, som genomgått en successiv 

utveckling ur de förhållanden, som 

präglade kustens samhälle före industrialismens 

tid, så är Norrbyskär ett exempel 

på ett träindustrins nyetablerade kustsamhälle. 

I södra Västerbotten dominerades trävaruhanteringen 

av några få men stora 

exportsågar. De små sågar, som fanns, sågade 

mest för husbehov och det fanns därmed 

inte någon marknad för trävaruhandlarna. 

Norrbyskär s läge, på en ögrupp ute 

i havet, var rätt speciellt jämfört med andra 

sågverk, men det fanns skäl för det. En 

stor del av timret kom nedför Husån, Öreälven, 

Hörneån och Umeälven. Norrbyskär 

hade ett utmärkt läge, som mottagnings- 

175

Hamnen, Norrbyskär. I bakgrunden Långgrundet 

med brädgården och 10:ans kaj. 

och uppsamlingsplats för timret från de 

olika närliggande älvmynningarna. Vid sekelskiftet 

hade man börjat transportera 

sågtimmer efter bogserare längs kusten. 

Sunden mellan de öar på vilka Norrbyskär 

byggts blev ypperliga timmermagasin för 

distrubution av råvaror till Modokoncernens 

olika verk. Genom timmerbogsering 

kunde man också förse Norrbyskär med 

råvara långväga ifrån, från Norrbotten 

och Finland. 

Det sågade och hyvlade virket skeppades 

ut till Holland, Frankrike, Irland, Sydafrika 

eller Australien. Men huvudköparen 

var England. Försäljningen sköttes av huvudkontoret 

i Stockholm, där en försäljningschef 

stod för de internationella kontakterna. 

Förmedlare i t. ex. England var 

stora importfirmor, bl. a. Churchill & 

Sims i London. Genom dem såldes virket 

till byggmästare och andra virkeskonsumenter. 

Modo hade under Norrbyskärs tid 

kontakt med ett tjugotal större utländska 

importörer, engelska firmor framförallt. 

Norrbyskär var något helt nytt, när det 

176 

byggdes upp av Frans Kempe på 1890-talet 

- det tillhörde en ny typ av samhällen 

vid Norrlandskusten. Det byggdes på några 

få år efter en bestämd plan på tidigare 

obebyggd mark. Det byggdes upp kring sågen 

och hela samhället var centrerat till 

dess drift. Det gällde inte bara människornas 

arbete och liv, utan hela anläggningen 

med sågverk, hyvleri, brädgårdar, bostäder 

o. s. v(se karta). Anläggningen byggdes 

för att göra driften så effektiv och ekonomisk 

som möjligt med gruppering i terrängen 

av de olika enheterna, så att skären 

utanför Norrbyn förvandlades till en jättelik 

maskin för träförädling - med bästa 

möjliga samverkan mellan de olika delarna. 

Ösamhället befolkades ursprungligen 

av människor, som förflyttades dit från 

andra av Mo & Domsjös industrier, bl. a. 

i Ångermanland. Denna befolkning styrdes 

kraftigt - dess tillvaro dominerades av 

bolaget och driftsledningen på platsen. Sågen 

tog deras arbetsinsats, så att möjligheterna 

att kombinera flera olika näringsfång 

för familjeförsörjningen blev små. 

I den mån bisysselsättningar förekom, 

t. ex. ifråga om fisket, underordnades de

sågdriften, tids- och arbetsmassigt. 

Bolaget fungerade som en särskild 

maktfaktor i samhället, vid sidan om stat 

och kommun. Det hade bestämmanderätten 

vad gällde arbetsuppgifter, bostadsfördelning, 

service åt människorna o. s. v. Det 

påverkade också samhällets liv genom att 

engagera sig ekonomiskt och på andra sätt 

i det mycket utvecklade föreningslivet. 

Norrbyskär var privilegierat i jämförelse 

med andra proletära miljöer. Bostadsstandarden 

var relativt sett hög, man 

hade under lång tid något bättre betalt än 

vid andra liknande industrier, beroende 

på det insulära läget. De, som bodde där, 

hade möjlighet att spara pengar. De hade 

ju inte samma möjligheter att göra av 

med sina pengar som fastlandsborna. 

Folket på skäret var utvalt av bolaget 

från början, det var dess bästa arbetare, 

som fick flytta dit. Till bilden av samhället 

hörde, att fylleri var ovanligt, brott förekom 

knappast, någon polis fanns där inte. 

Arbetarrörelsen hade svårt att få fotfäste 

på skäret, att bryta igenom den lojalitet, 

som bolaget uppammat hos den äldre generationen 

av arbetare. 

I dessa förhållanden avvek Norrbyskär 

således markant från andra liknande samhällen 

längs Norrlandskusten. Förklaringen 

till detta kan säkert sökas bl. a. i det 

isolerade geografiska läget, de förmåner 

och den prioritering, som Frans Kempe 

och hans efterföljare gjorde Norrbyskär 

till föremål för. Därtill kommer den starka 

sociala kontroll, som bolaget och samhället 

självt kom att utöva mot invånarna. 

Befolkningen var inte skärgårdsfolk i 

den egentliga bemärkelsen, trots att de levde 

och arbetade ute i havsbandet och med 

de många virkeslastande fartygen i hamnen, 

som en av förutsättningarna för sin existens. 

De flesta hade sina rötter på den 

norrländska landsbygden.Mycket få Norrbyskärsbor 

gick någonsin till sjöss, inte ens 

på bolagets egna bogserbåtar, stationerade 

vid Skäret. De flesta på dessa kom från 

kustsocknarna söder och norr om Norrbyskär. 

Man kan jämföra dessa förhållanden 

med dem, som rådde i de mindre syd- och 

mellansvenska kustsamhällen, som hämtade 

en stor del av sin bärgning inom sjöfarten 

ännu i början av 1900-talet. Där var 

det nära nog regel, att ungdomarna gick till 

sjöss efter konfirmationen, skutornas skeppare 

och styrmän utgjorde en stor och betydelsefull 

grupp i samhället. Sjöfarten 

och fartygen stod i centrum för människornas 

intresse. En förklaring till skillnaderna 

mellan Norrlandsorten Norrbyskär och de 

sydligare ligger säkert i att till den förra 

kom främmande fartyg för att hämta en vara, 

producerad av ett stort företag. I de 

samhällen vi jämförde med, t. ex. Brantevik 

i Skåne eller Pataholm i Småland, var 

befolkningen delaktig i sjöfarstnäringen, de 

hade parter i fartygen, satsade sin egen arbetsinsats 

under sjöresorna och kanske 

stod för den last fartygen drog. Befolkningen 

på Norrbyskär hade som mål att förtjäna 

sitt uppehälle vid sågverket, den sjöfart, 

som svarade för avhämtningen av produkterna, 

låg utanför deras engagemang och deras 

intressesfär. Sågverkssamhällets befolkning 

blev något av ett industriellt isolat 

i en maritimt präglad bygd. 

• 

läs mer i • 

RAGNAR BERGLING Kyrkstaden i övre 

Norrland. Uppsala 1964. 

KARL FAHLGREN Skellefteå stads historia. 

Uppsala 1945. 

LÖVÅNGER. En sockenbeskrivning. 

Umeå 1949. 

BIRGER STECKZEN Umeå stads historia 

1588-1888. Umeå 1922. 

ÖVRE NORRLANDS HISTORIA I-II. 

Umeå 1962. 

177

lövånger • en kustsocken 

Christer Lundberg % 

Lövångers socken hade 1970 3. 209 invånare. 

Socknens landareal uppgår till 536, 5 

km^, vilket innebär en folktäthet av fem invånare 

per kvadratkilometer. Befolkningens 

tyngdpunkt i socknen ligger i centralorten 

Lövånger med 668 invånare och i 

dess omedelbara närhet. Längs den gamla 

vägen Kallviken, Lövånger över Vebomark 

till Burträsk och inlandet har smärre befolkningskoncentrationer 

uppstått, liksom 

kring sjöarna Vallsträsket och Storträsket. 

Landskapet är tämligen omväxlande 

trots den begränsade arealen. Några stora 

topografiska skillnader finns ej i landskapet. 

Det har mjukt böljande höjder, vilka 

står i bjärt kontrast till de i nordsydlig 

riktning förekommande sprickdalarna. 

Någon utpräglad skärgård har socknen 

inte. Kustremsan har en lugn karaktär med 

få inslag av djupa vikar och sund. Vikarna 

kom redan under ett tidigt skede att utnyttjas 

som skydd för fartyg under stormiga 

dygn samt även som hamnplatser för socknen. 

Jordbruket har varit och är fortfarande 

den ledande näringen, men här som i andra 

norrländska jordbruksbygder har näringen 

upplevt en kraftig tillbakagång. Industrin 

har inte någon lång tradition i socknen, vilket 

naturligtvis nu i viss mån hämmar socknens 

utveckling. Industrin är för svagt utvecklad 

för att kunna absorbera den från 

jordbruket friställda arbetskraften. 

DET GAMLA JORDBRUKET MED BI- 

NÄRINGAR 

Det gamla jordbruket byggde på självhushållningsprincipen, 

d. v. s. allt som behövdes 

för livets uppehälle mat, kläder och redskap 

producerades inom hushållet. Jordbruken 

var i jämförelse med de moderna jordbruken 

mycket arbetskrävande. Gårdarna 

var i regel små. Kreatur sstocken varierade 

från 1-2 kor upp till 10. I många byar 

led man brist på för foderproduktionen användbar 

mark och höet fick många gånger 

sökas långt från byarna. Den största mängden 

hö togs frän slåttermyrar. För att komma 

till rätta med bristen på åkermark, fattade 

man i många byar beslut om att mark 

178 

En trälastad skonare i Kallvikens hamn 

på 1930-talet - ett av de sista segelfartygen 

på väg ut ur historien.

v 

W v- 

> 

* 

Cj 

/ 

/ 

s 

Burträsk 

skulle vinnas genom torrläggning och uppodling 

av träsk samt genom sjösänkningar . 

Detta sätt att utöka åkerarealen började 

bli vanligt vid mitten av 1800-talet. På 

1930-talet planlades och genomfördes flera 

utdikningar bl. a. i Vebomark. (För den 

intresserade finns detta utförligt beskrivet 

i boken Lövånger, En sockenbeskrivning. ) 

Dessa resulterade inte i det uppsving för 

jordbruket man väntat sig och många menar 

därför att de utförda grävningsarbetena 

var förhastade och endast naturförstörande. 

Bonden kunde inte tjäna sitt livsuppehälle 

enbart på jordbruket. Han var tvungen 

att skaffa sig kompletterande arbeten, inom 

t. ex. fiske och skogsbru 1 .. I mitten och 

slutet av 1800-talet var produktionen av 

tjära en viktig inkomstkälla för många bönder. 

Bönderna sålde sin tjära till någon handelsman 

på platsen eller till något stort 

handelshus, som hade tjäruppköpare. Det 

var vanligt att bonden inte tog betalt i pengar 

för sin tjära utan att han tog varor, som 

han själv inte kunde framställa, i utbyte. 

Bönderna vid kusten utökade sina inkomster 

med havsfiske om sommaren och säljakt 

om vintern. 

Skogsarbete får nog anses som den viktigaste 

sysslan för bönderna under vintermånaderna. 

På 1870-talet och 1920-1930 

var efterfrågan stor på skogsarbetare. De 

jordbrukare som hade ett fåtal kor arbetade 

heltid på sågarna. Som exempel kan nämnas 

att sågen i Lövsele hade en arbetarstam 

i stort sett bestående av småbrukare. 

I samband med vägbyggnader på 1920- 

och 1930-talen auktionerades sträckor 

bort för byggnad. Dessa vägauktioner var 

en allmän företeelse över hela socknen och 

en viktig inkomstkälla för bönderna. Vägskiften 

på 100- 180 meter auktionerades 

bort och inkomsten för ett arbetslag kunde 

bli 150-300 kronor, men då måste arbetar- 

179

na hålla sig med redskap själva. 

Arbeten nere vid hamnen i Kallviken var 

mycket eftertraktade. Bönder och andra, 

som var i behov av kontanter sökte sig ner 

till hamnen för att där gå ihop i grupper 

och vänta in fartygen. Eftersom endast ett 

begränsat antal stuveriarbetare kunde få 

arbete nere i Kallviken, sökte sig många till 

hamnar som var belägna utanför socknen 

t. ex. Bureå, Klemensnäs och Ursviken. 

Jordbruket har inte utvecklats i samma 

takt som övriga näringar. Försök till rationaliseringar 

och stordrift har dock gjorts 

inom socknen genom bildandet av s. k. KRjordbruk. 

De flesta bönderna i trakten är 

enligt en meddelare skeptiska till denna 

jordbruksreform. De anser, att den berövar 

bonden hans valfrihet. 

INDUSTRI 

Industrin är dåligt utvecklad i Lövånger, 

något som är typiskt inte bara för denna 

socken utan gäller många socknar i Norrland. 

Det är först under de senaste decennierna 

som en industri börjat växa fram i 

Lövånger men endast i måttlig utsträckning. 

Det är den lättare industrin som gått framåt 

och här kan nämnas Sonab Production 

högtalarfabrik som expanderat kraftigt under 

1960-talet och början av 1970-talet. 

HANDEL OCH SERVICENÄRINGAR 

Redan i slutet av 1800-talet fanns små diverseaffärer 

uppe i socknens större byar. 

Affärerna hade ett mycket brett sortiment 

d. v. s. de sålde en mångfald olika varor 

men med ett begränsat urval. Några av dessa 

affärer lever fortfarande kvar och drivs 

på samma sätt som tidigare: att kunna bistå 

byborna med i stort sett allting de behöver. 

Naturligtvis har sortimentet förändrats, 

men grundidén är densamma. Butikerna 

hade tidigare inga reglerade affärstider 

utan de hölls öppna så länge någon ville 

• Bilderna i detta häfte ingår till största 

delen i det material som avfotograferades 

i samband med fältarbetet. Särskilt 

har då Evert Berglunds fina samling 

från Norrbyskär kommit till användning, 

men också bilder tillhöriga Ebba 

Landstedt och E. Fahlgren, Renholmen, 

E. Stenberg, Skellefteå, Ruben Ögren, 

Norrbyskär, Hugo Andersson, Lövånger, 

180 

handla, även på söndagarna efter högmässan 

kunde affären hålla öppet. Om affären hade 

stängt för kvällen, var det vanligt att kundergick 

in bakvägen för att få handla. Detta ansågs 

fullt naturligt och allmänt accepterat. 

Affärsmannen var ofta en väl ansedd person 

i sin trakt. Han hade en betydelsefull 

ställning i byn och valdes i regel in i styrelser 

och nämnder. Genom sin ställning 

och många gånger genom ett myndigt uppträdande 

kunde han utöva stort inflytande 

på sin omgivning. Handelsmännen hade en 

viss konkurrens av gårdfarihandlare, som 

bl. a. sålde underkläder,tyger och spetsar 

och agenter som åkte runt och tog upp beställningar 

på sina varor. Dessa agenter 

var ofta försäljare av jordbruksredskap. 

Deras verksamhet och spridningen av sådana 

redskap tog dock inte fart förrän i slutet 

av 1910-talet. Även cyklar ingick i varusortimentet 

och räknades som exklusiva. 

En cykel kostade nämligen år 1910 mellan 

200 och 300 kronor, vilket betydde att gemene 

man inte hade råd att köpa någon. Många 

människor ute i byarna ansåg att affärsmännen 

trissade upp priserna i alltför stor utsträckning 

samt att de tog ut oskäliga vinster. 

För att råda bot mot detta bildades år 

1908 Lövångers Handelsaktiebolag. Kapital 

behövdes för att kunna starta företaget och 

detta införskaffades genom att aktier försåldes. 

Man lovade guld och gröna skogar 

åt dem som köpte aktier. Folk trodde på 

idéen och det finns nog inte många hem i 

Lövångers socken, som inte haft någon andel 

i bolaget. Bolaget hade sin huvudaffär i 

centralorten och skaffade sig så småningom 

filialer i Uttersjön, Lövsele, Broänge, 

Hökmark, Västra och Östra Vallen. Rörelsen 

hade en sådan omsättning att bolaget 

kunde fortsätta sin verksamhet ända fram 

till 1950-talet. Då började vinsterna sjunka, 

vilket så småningom ledde till bolagets konkurs 

i slutet av årtiondet. 

TRÄVARUHANDEL 

Rhenefors var det stora namnet inom trävaruhandeln 

i Lövångers socken på 1920-talet. 

Han var delägare i sågen i Lövsele. Rhenefors 

köpte också upp virke från småsågar 

för försäljning. Virket transporterades antingen 

till Kallviken eller Lövsele, där det 

staplades upp för utskeppning. Han sålde 

även i kommission, d. v. s. han hade en viss

procent på det virke han sålde för någon 

sågägares räkning. Naturligtvis var Rhenefors 

inte den ende som sysslade med trävaruhandel 

i socknen. 

PERSONTRAFIK 

Persontrafiken inom socknen skedde före 

bilarnas och bussarnas tillkomst i första 

hand med häst. Skulle man resa någon längre 

sträcka exempelvis till Skellefteå eller 

Umeå, anlitades kustbåtarna som gick dagliga 

turer längs Västerbottenskussten. 

I slutet av 1920-talet startades i Lövånger 

ett bussbolag, som upprättade turer till 

Skellefteå och mellan orterna inom socknen. 

Busstrafikens framväxt hade negativ inverkan 

på persontrafiken till sjöss, vilken minskade 

i samma takt som busstrafiken ökade. 

KALLVIKENS HAMN 

Lövånger var vid 1800-talets slut inte någon 

stor sjöfarts socken, men den har haft 

några hamnar som varit av viss betydelse 

för export och import. Dessa hamnar har 

nu mycket liten betydelse. Hamnen i Kallviken 

med månghundraåriga anor var den av 

socknens hamnar som hade de livligaste 

sjöfartsförbindelserna. Det läge som Kallvikens 

hamnplats har idag, är ej det ur- 

De kustbåtar, som i ungefär ett sekel 

(fram till 1930-talet) trafikerade Norrlandskusten, 

skapade med sina reguljära 

rutter nya kontakt- och kommunikationsmöjligheter 

för kustborna. 

sprungliga. Under 1700-talet utnyttjades den 

västra sidan av viken för lossning och lastning 

av fartyg. Denna hamnplats blev med 

tiden för liten och för grund och flyttades 

till vikens östra sida. I samband med trävaruutskeppningen 

under 1800^talets senare 

hälft ökade kraven på hamnen och en kaj 

med större djup byggdes. Denna hamnplats 

med ett fåtal varumagasin finns kvar än i 

dag. Kajanläggningen byggdes av byamännen, 

vilka senare bildade en hamnförening, 

i vilken handelsmän, byamän och andra fick 

köpa andelar. En kommissionär tillsattes 

för att bl. a. sköta om inkasseringen av fartygens 

hamnavgifter, ta emot handelsmännens 

varor m. m. Kajstämma hölls inte endast 

en gång per år utan så snart speciella 

problem uppstod. Dessa stämmor leddes alltid 

av kommissionären. Nere vid hamnen 

byggde så småningom handelsmän magasin 

för att i dem kunna lagra de varor, som 

de tog från Stockholm eller någon av de 

norrländska kuststäderna. 

181

FÖRÄNDRINGAR I IN- OCH UTFÖRSEL 

1850-1965 

För att få en bild av hur skeppningen över 

Kallviken gestaltat sig och förändrats från 

senare hälften av 1800-talet till dess nedläggelse 

1965 har fyra kartor (fig. I-IV) 

framställts. Någon kvantitetsbedömning av 

exporten och importen har inte gjorts utan 

de pilar som lagts ut på kartorna är endast 

symboler för tendensen i skeppningen under 

olika skeden. 

1850- 1900 (fig. I). Hamnen var en mycket 

viktig förbindelselänk med omvärlden 

för socknarna Lövånger och Burträsk och 

hade under denna tid ett mycket stort upptagningsområde. 

Detta omfattade hela Lövånger 

och stora delar av Burträsks socknar. 

Det var i första hand affärsmännen 

och trävaruhandlarna, som anlitade hamnen. 

Affär smännen köpte varor från bl. a. 

Stockholm, Skellefteå och utlandet. När de 

beställda varorna hade anlänt till hamnen, 

såg kommissionären till att de lossades 

och placerades i rätt magasin. Han kontrollerade 

också att partierna stämde med konossementet 

(skeppsfraktsedeln). Kostnaden 

för kommis sionär ens insats lades på 

varumottagar en. 

Affärsmännen som bodde i byar långt 

från hamnen anlitade ofta de bönder, som 

körde virket till hamnen för att de på återvägen 

skulle transportera upp varorna. Det 

var främst spannmål, salt, socker, tobak 

och brännvin, som togs in över Kallviken under 

denna period. Under senare hälften av 

1800-talet var tjära den största exportvaran 

och den anses också ha spelat viss 

roll redan före 1800-talets mitt vid Kallviken. 

I Kallviken fanns anställda tjärvräkare 

som vräkte tjäran i tunnorna, d. v. s. såg 

till att det vatten som fanns i tjäran avlägsnades 

och att endast ren tjära blev kvar. 

Inte förrän i början av 1870-talet förekom 

någon nämnvärd utskeppning av trävaror. 

Då började, enligt en meddelare, export 

av bilade bjälkar bl. a. till Frankrike. 

Detta uppsving varade endast några år. I 

början av 1900-talet tog exporten av bilade 

sparrar fart. Produktionsområdet för bilade 

sparrar sträckte sig ungefär fem mil 

inåt landet och de som tillverkade sparrar 

var småbrukare, som hade detta som binäring. 

182 

1910-1920 (fig. II). Vid sekelskiftet fick 

båttransporterna konkurrens av järnvägen. 

Det var i första hand affärsmännen i Burträsk, 

som började anlita järnvägen för hemtagning 

av varor genom den nya stationen 

i Åsträsk. Trots järnvägens tillkomst lämnade 

"burträskarna" inte kontakten med 

Kallviken. De skeppade fortfarande ut över 

hamnen. I detta skede hade järnvägen mycket 

liten betydelse för Lövånger-borna, För 

Kallviken innebar järnvägens tillkomst en

I .Skellefteå 

minskad import medan exporten förblev relativt 

oförändrad. 

På 1900-talet utvecklades en ganska betygande 

utskeppning av ost och andra laritmannaprodukter 

från mejerier i Burträsk 

och Lövånger. Till det sortimentet hörde 

också skogsfågel och hare. Dessa varor 

gick främst till Stockholm. 

Vägnätet var dåligt utbyggt och de få vägar 

som fanns, var ofta mycket bristfälliga. 

De viktiga vägarna 1910 var vägen Skellefteå-Lövånger-Umeå 

och vägen Kallviken- 

Lövånger över Vebomark till Burträsk och 

inlandet. 

1920- 1940 (fig. III). I och med bilismens 

utveckling och vägnätets utbyggnad började 

de lättare varorna hämtas direkt från Skellefteå. 

Detta medförde att hamnens betydelse 

för varuinförsel ytterligare minskade 

och hamnens betydelse som försörjningsled 

till inlandet upphörde. Under 1920-och 1930- 

talen var sågade trävaror den dominerande 

exportvaran över Kallviken med en kulmen 

i mitten av 1930-talet. I början av 1940-talet 

hämmades denna utskeppning p. g. a. andra 

världskriget. 

1950 (fig. IV). Båttransporterna har nästan 

helt försvunnit och ersatts med landtransporter. 

Införselvägarna för tyngre varor 

som cement och konstgödsel förändrades 

inte i samma takt som vägarna för lättare 

varor utan gick ända till 1965 över 

Kallviken, då den sista cementbåten lossade 

där. 

HAMNEN I ITÖVSELE 

Hamnen i Lövsele har inte haft samma 

funktion och betydelse för kustbygden och 

inlandet som Kallviken utan har endast fungerat 

som utskeppningshamn för trävaror. 

Den största exportören var den såg som 

etablerats vid Lövsele. Exporten gick till 

England, Tyskland, Holland och Frankrike. 

Båtarna kom för det mesta tomma till hamnen, 

eftersom de hade lossat i andra hamnar. 

Vägarna till hamnen i Lövsele var 

mycket dåliga och det kan vara en av orsakerna 

till att hamnen inte användes i så 

stor utsträckning. Hamnen som sådan var 

bra. 

Från socknen skeppades en stor mängd 

props ut under 1920- och 1930-talen till 

Tyskland och England. En stor uppköpare 

av props i Lövånger var G A Huss. Virket 

forades ned till kusten, lades i ramar, sammankopplades 

med kättingar och drogs ut 

till fartygen på redden med små bogserbåtar. 

Ofta kördes propsen ned till sjösidan 

på vintern. Uppläggningsplatserna var inte 

bundna till hamnar utan kunde ligga vid en 

skyddad vik som var lämplig för ramläggning 

och bogsering. 

g 

183

jordbrukare som fiskare 

och stuvare 

Dagne Treijs-Blomkvist 

184 

• 

Enbart jordbruket kunde sällan ge bönder 

och småbrukare i Lövånger socken deras 

utkomst. De skaffade sig extrainkomster 

på olika sätt. Bland de viktigaste binäringarna 

var stuveri och fiske, som behandlas 

här nedan. En del bönder hade fasta sysslor 

vid sidan av jordbruket som t. ex. skomakeri 

och hantverk. En skomakare gjorde 

t. o. m. finskor och sålde söderut. Andra 

bönder var mer bundna till en viss årstid 

för att få de inkomster, som behövdes. 

På hösten plockade man t. ex. lingon och 

sålde till södra Sverige. Det var en bra inkomst, 

för oftast betalade man inte skatt på 

den. När det var rusch på sågarna, ställde 

bönderna upp och arbetade där. På vintern 

arbetade de i skogen med huggning och timmerkörning 

så länge man höll häst. Man jagade 

skogsfågel och sålde till besättningen 

på de båtar, som anlöpte Kallvikens hamn. 

Fram till 1920-talet sköt man ekorre och 

räv för skinnets skull. För ett fint rävskinn 

kunde jägaren få hundra kronor. 

En annan viktig binäring förr var fisket, 

men det har gått tillbaka under hela 1900- 

talet. I dag är det ytterst få bönder, som 

ens har några fiskeredskap kvar. Även 

bland yrkesfiskarna var det många, som hade 

några hektar jord, en ko eller två och 

getter. De kunde inte livnära sig enbart på 

fiske. I flera gamla fiskelägen som i Bjuröklubb, 

Sundsviken, Björkåsen och Hebbersviken 

bedrevs fisket främst av yrkesfiskare, 

medan jordbrukare fiskade i Noret, Lövsele 

och Risböle. Dessa hade alltså fisket 

som binäring. Bönderna i Lövsele och Noret 

var indelade i två lag, som hade fiskerätt 

i Kräkånger snöret. På våren lottade 

bystämman vilket av lagen som skulle ha 

"första draget", alltså dra noten först. Mellan 

dragen vilade man i en bastu och kokade 

strömmingen. Fisket kunde sammanfalla 

med vårbruket och då lejde bonden lösarbetare 

eller yrkesfiskare, som skötte arbetet. 

Som betalning fick de en andel av 

fångsten. Fisken såldes inåt socknen, 

ibland ända till Burträsk. Under 1940-talet 

slutade bönderna använda bastun och fiskeplatsen 

vid Noret. I Risböle gick ett notdrag 

på auktion mellan innevånarna i Utter- 

Stuveriarbetarna i Kallviken lastar kantholtz, 

sågade sparrar, i ett tyskt fartyg någon gång 

under 1930-talet.

sjön och Utter sjöbäcken. "Det blev rätt 

dyrt (fiskerätten) ibland för det fanns gott 

om fisk". Utter sjöborna hade noga antecknat 

i almanackan, när det var deras tur att 

fiska och missade sällan sin tur. Mestadels 

använde de not medan yrkesfiskarna hade 

skotar. Yrkesfiskarna köpte ofta upp fisk 

av bönderna och åkte ut i bygderna för att 

sälja till hushållen. Bönderna i laget delade 

inkomsten lika mellan sig. 

När man kom in med fångsten, hjälpte 

kvinnorna till med "gilningen", d. v. s. man 

tog inälvorna ur strömmingen men behöll 

huvudet. Man saltade mycket fisk och sålde 

både den och färsk fisk inåt landet. Den saltade 

fisken såldes ibland på marknaderna i 

Burträsk. Om jordbrukaren inte hade tid efter 

fisket, kunde han leja någon, som for med 

häst och vagn utåt socknen för att sälja hans 

färska fisk. Man for så långt fisken räckte 

och återvände sedan hem. Så småningom 

kom en privatförsäljare med egen bil. Han 

köpte upp fisken och distribuerade den. 

Senare tillkom Fiskeriföreningen och tog 

hand om försäljningen. 

Under andra världskriget fick fisket ett 

uppsving, fastän det var svårt med redskap. 

Numera finns inte många jordbrukare kvar, 

som bedriver fiske. De som fiskar gör det 

mest för nöjes skull. Bönderna är fortfarande 

medlemmar i Fiskeriföreningen och håller 

föreningens fastställda priser. Men 

marknaden förstörs för dessa bondefiskare 

av fritidsfiskare, som inte är medlemmar. 

De ger sig ut med sin fångst och säljer 

till underpriser. En och annan jordbrukare 

motarbetar sig själv genom att vara 

medlem i Fiskeriföreningen men fiska och 

sälja till underpris. 

I de inre delarna av Lövånger, kring 

Vallen, Vebomark och Broträsk, är marken 

bördig och där finns större jordbruk. I 

dessa trakter har man helt naturligt aldrig 

varit lika beroende av fisket som vid kusten. 

Man har klarat sig bättre på sitt jordbruk. 

Dessa bönder köpte förr både saltad 

och färsk strömming från fiskarna och 

handlar nu av en fiskbil. Fisk har dock inte 

haft lika stor betydelse i deras kosthåll 

som i kustbondens. De har själva fiskat i 

insjöar och åar men enbart till husbehov. 

Man har fångat gädda och abborre. Gäddan 

använde man till lutfisk i jultid och 

äldre människor gör så fortfarande. 

STUVERI I KALLVIKENS HAMN 

En annan inkomstkälla för bönderna var 

stuveriarbete. För de bönder, som bodde 

i trakten av Kallviken, var stuveriarbete 

en vanlig binäring. Kallviken var den största 

hamnen i Lövånger socken och dit kom 

Sveabolagets och andra rederiers båtar 

med förnödenheter som salt, mjöl och socker. 

Dessa fartyg kom regelbundet två 

gånger i veckan. Fram till 1920-talet var 

emellertid lossningen större än utskeppningen 

i Kallvikens hamn. Den utskeppning, 

som förekom, bestod av ost och lingon, som 

skickades till Stockholm på höstarna samt 

av sparrar och props. Det var trävaruhandlare 

som Rhenefors och Huss, som skeppade 

över Kallviken. De hade brädgårdar i 

Kallviken, dit bönderna under vintern körde 

sitt virke. På 1930-talet dominerade utskeppning 

av virke medan lossningen var 

obetydlig. I hamnen konkurrerade privatstuvare 

med varandra, eftersom ingen riktig 

stuveriorganisation fanns. Privatstuvarna 

tog kontakt med skepparna, ackorderade 

om priset och skaffade "sjåare" till stuvningen. 

Stuvarna låg i småbåtar eller befann 

sig i land och passade de ankommande 

båtarna. Om de hade motorbåt, åkte de 

ut och mötte fartyget. Den som redan kände 

skepparen och den som hade goda rekommendationer 

fick oftast stuveriarbetet. 

I Kallviken fanns tre privatstuvare, som 

kom från Avastrand, Sikeå respektive Kåsböle. 

De anlitade bönderna från Kallviken, 

Gammelbyn och Lövånger till stuveriarbetet. 

Bönderna visste oftast själva, när båtarna 

skulle anlända och de vaktade vid hamnen 

för att få jobb. Ibland kunde några 

jordbrukare stå och passa i flera dagar 

för att invänta en båt, ty stuveriarbetet gav 

en bra inkomst. Man tjänade på 1930-talet 

1, 25 kt/timmen medan ett extraarbete på 

landbacken bara gav 50 öre/timmen. Gänget, 

som lastade en båt kunde bestå av olika 

stuveriarbetare från gång till gång. Antalet 

arbetare i gänget växlade också beroende 

på hur båten var konstruerad. På en del 

båtar arbetade fyra-fem man och på andra 

endast två-tre man. Gänget sågs ut av 

stuvaren innan fartyget anlänt. Om en skuta 

kom oväntat, hände det, att mindre rutinerade 

"sjåare" kunde få en chans att delta, 

om de fanns på plats. En del båtar började 

lasta i Kallviken och fortsatte sedan till 

185

någon annan hamn för att lasta där också. 

Då hände det att sjåarna i Kallviken följde 

med till de övriga hamnarna t. ex. Guraboda 

och Ratan och sedan tog sig hem ländvägen. 

Under 1930-talet gick privatstuvarna 

med i Norrlands stuvareförbund. Inom förbundet 

bildades olika distrikt för stuvning 

och Sikeå Stuveribolag hade distriktet från 

Ratan till Kallviken. Bolaget upprättade kontrakt 

med fartygen om att dess organiserade 

personal skulle anlitas vid stuveriarbetet. 

Stuveriarbetarkåren i Kallviken bestod uteslutande 

av jordbrukare, som inte var organiserade. 

Trots detta fick de fortsätta att 

arbeta för stuveribolaget och gjorde så 

fram till dess hamnen lades ned. 

STUVNING I LÖVSELE 

I Lövsele finns sedan 1920-talet en såg 

och därifrån har enbart trävirke skeppats 

ut. Vid stuvningen i Lövsele har inte traktens 

bönder anlitats utan de organiserade 

stuveriarbetarna i Sikeå. Även dessa stuveriarbetare 

var från början småbrukare och 

bönder, som dubbelarbetade. Nu har jordbruket 

kommit i andra hand och stuver iarbetet 

har blivit den primära inkomstkällan, eftersom 

den ger den största förtjänsten. 

STUVNING I BUREÄ 

Från det inre av Lövånger socken begav 

sig småbrukare till Bureå för att stuva. De 

kom från Vallen, Svarttjärn och byarna däromkring. 

I början av 1900-talet gick de på vinst 

och förlust till fots ned till Bureå för att se 

om det fanns arbete. Ibland fick de vända hem 

utan att ha fått något. Det fanns nämligen gott 

om arbetskraft där. Kring 1910-talet bildades 

ett gäng stuveriarbetare, som kallades Buregänget. 

Dessa sjåare kom från Bureå, Nedre 

Bäck, Burvik, Vallen och Svarttjärn. Gänget 

bestod av omkring trettio man. Alla var småbrukare, 

som behövde extrainkomster. En 

privatstuvare anlitade dem till arbetet. Han 

brukade leja en gumma, som gick från Bureå 

och fyra mil inåt landet för att meddela stu 

v.eriarbetarna, när ett fartyg var att vänta. 

Sjåarna gav sig i väg till Bureå "på rad utmed 

landsvägen". De hade med sig matsäck 

för en hel vecka i ett knyte över axeln. 

Ibland hade inte båten kommit och då fick 

de vänta. Under tiden kunde de spela kort 

eller om det var vid slåttertiden, kunde deras 

186 

arbetsgivare leja dem att slå åt honom. 

Många hemmansägare, som själva inte kunde 

åta sig stuvning, skickade sina söner. 

Dessa lämnade sedan större delen av förtjänsten 

till fadern. Pengarna investerades 

i hemmanet, så att det skulle vara mindre 

skuldbelagt, när barnen tog över. 

Inom Bure-gänget bildades flera smågäng, 

som hade namn efter den by, varifrån 

de kom, t. ex. Vallen-gänget. De höll alltid 

ihop, när de begav sig till arbetet och de arbetade 

också tillsammans på båtarna. Med 

tiden fick de olika gängen rykte om sig att 

vara duktiga på olika slags stuvning. Några 

gäng arbetade snabbt och bra, andra noggrant 

och "snyggt" men inte lika snabbt. 

Kom någon ny med i gänget, lade han sig 

fort till med den arbetsstil, som fanns inom 

gänget. Båda kategorier av arbetare behövdes 

beroende på typ av båt. 

Med mathållningen och login var det dåligt 

ställt under stuvningstiden. Stuveriarbetarna 

bodde primitivt. De hyste in sig i en 

uthuslänga eller på ett sommarställe. En 

del hyrde i farhilj. Man åt sina medhavda 

pannkakor och sitt fläsk och drack kaffe. 

De, som bodde i familjer, fick ofta laga mat 

i köket hos hyresvärden. 

Under arbetets gång skötte en av sjåarna 

i gänget kaffekokningen. Han hade en kopparkittel 

som rymde 10-15 liter. När termos 

började användas på 1930-talet, slutade 

man med kokningen. 

Medan sjåarna var borta, skötte kvinnorna 

och barnen gården. I samband med slåttern 

försökte stuveriarbetarna fördela den 

tid som behövdes hemma mellan gängen. 

Först var alla sjåarna från t. ex. Vallen lediga 

samtidigt. Veckan därpå stannade gänget 

från Svarttjärn hemma o.s.v. 

När Stuveriföreningen organiserades, behölls 

de olika gängen. Fram till 1950-talet 

fortsatte jordbrukarna från Vallen, Svarttjärn 

och byarna däromkring med stuveriarbete 

i Bureå hamn. Genom rationaliseringar 

inom stuveriet blev det på 50-talet för 

litet arbete för de extraarbetande jordbrukarna. 

De var då tvungna att välja antingen stuveriarbete 

på heltid eller jordbruk på heltid. 

Några valde då stuverijobbet, resten återgick 

till att bruka sin jord. 

För de jordbrukare i Lövånger, vilka hade 

mindre gårdar, var det nödvändigt att skaffa 

extrainkomster för att man skulle klara sig.B

Skuta, som lastar stav i Bureå på 1920-talet, 

Klubborna användes till att kila staven. 


N AHNLUND Mo- och Domsjöverken. G HAGBERG Norrlands stuvar ef örbund 

Stockholm 1917. ±906-1956. Nässjö 1956. 

C O ANDERSSON Om Skellefteås sjöfart. S I OLOFSSON Hörnefors historia. 

Svenska Kryssarklubbens årsbok 1955. Umeå 1964. 

C CLAESSON Om bondeseglation i Väs- G RENHORN Skellefteå stads hamn. 

terbotten. VÄSTERBOTTEN 1947. 1845-1945. Skellefteå 1945. 

G FORSSELL Stuveri - binäring till B STECKZEN Scharinska firman 1824- 

jordbruket. VÄSTERBOTTEN 1956. 1924. Stockholm 1924. 

187

vattensåg • ångsåg» 

motorsåg 

Anders Björklund 

188 

• 

Jordbruken i kusttrakterna var sällan stora 

och man var därför tvingad att ta till 

vara andra utkomstmöjligheter, som stod 

till buds. Alltefter säsong arbetade man 

med fiske, jakt, jordbruk och skogsbruk. 

Den tidiga sågverksindustrin erbjöd endast 

några av de arbetstillfällen, som individen 

måste utnyttja för att trygga sin och sin 

familjs försörjning. Man verkade i ett nät 

av komplementära näringsfång. 

Den näring, som värderades högst, var 

jordbruket. Inkomster från t. ex. skogsarbete 

investerades gärna i jordbruket. 

"Jordbruket är något tryggt att bygga på", 

sade man. Man finner därför, att den typiske 

sågverksarbetaren från Lövånger 

på t. ex. 1910-talet har ett mindre jordbruk 

om ca 2-4 hektar odlad jord, 2-3 

kor, några grisar och kanske en häst. 

Skogsbruket och sågverken gav arbete 

främst under vintern och våren. På vintern 

var det avverkning, barkning och timmerkörning 

med häst. På våren och försommaren 

behövdes flottnings-, såg-, 

brädgårds- och stuveriarbetare. 

Samtliga arbetstillfällen var säsongbundna 

men föll rätt väl in under de 

mindre hektiska perioderna i jordbruksarbetet. 

De äldsta sågarna, vattensågarna, 

kunde bara drivas några få månader per 

år och kom aldrig att konkurrera tidsmässigt 

med t. ex, slåttern i juli. 

I Norrlands kustland i stort kom sågverksnäringen 

att utvecklas, så att enheterna 

ökade i storlek och allt fler fast anställda 

arbetare behövdes.Sågverks- och brädgård 

sarbetare var de som först helårsanställdes. 

I Lövångers socken utvecklades i 

stället sågverksnäringens komplementära 

karaktär ytterligare. Det fanns här få stora 

enheter och utvecklingen gick mot allt fler 

och allt mindre enheter. Av detta följer, 

som vi skall se, att sågverksnäringen i Lövånger 

i huvudsak varit säsongbetonad ända 

fram till 1940- och 1950-talen. Men vid de 

få större sågar, som fanns i Lövångers socken 

på t. ex. 1910- och 1920-talen kom dock 

säsongbundenheten att minska. Detta fick till 

följd, att arbetarnas jordbruk blev lidande. 

Jordbruksarbetet fick skötas på kvällarna 

och vid slåttern fick man be om ledigt. 

Det finns två väsentliga orsaker till att 

så många småsågar funnits i Lövångers 

socken. Den långt gångna ägosplittringen

i kusttrakterna hade till följd, att de flesta 

bönder hade små skogslotter. Det var därför 

svårt för bolag att genomföra storuppköp 

av skog och avverka rationellt för ett 

eller ett par större sågverk. 

Men bönderna måste tillgodose det egna 

behovet av virke. En mängd husbehovssågar, 

som alltså täckte det lokala behovet av sågade 

trävaror, växte därför fram i Lövångers 

socken. En viss export från dessa småsågar 

blev också möjlig genom de många 

trävaruhandlarnas insats. 

Frånvaron av större vattendrag är utmärkande 

för Lövångers socken. Detta medförde, 

att den tidigaste typen av såg, vattensågen, 

inte kunde expandera i den omfattning, 

som skedde på andra platser. Den senare 

utvecklingen mot större sågar motverkades 

av att vattendragen i Lövånger är dåligt 

lämpade för flottning i större skala. 

Fram till lastbilens genombrott som 

timmertransportör på 1940-talet uppfyllde 

därför inte Lövånger de förutsättningar, 

som driften av stora sågenheter krävde. 

riktlinje. Man började så att med en särskild 

bilyxa från stockens toppända bila 

bort virket på yttersidan. Utmed den färdigbilade 

sidan förde man sedan "krysset", 

en slags hemmagjord tumstock, och ristade 

nästa linje att bila efter. 

Bilningen var en svår konst och den utfördes 

av småbrukare, som specialiserat 

sig på denna syssla. De bilade på sin egen 

skogslott på vintrarna. De större bönderna 

kunde städsla arbetare, oftast småbrukare, 

för bilning. Vid sekelskiftet bilades sparrar 

utmed hela Lövångers kust och ungefär 

fem mil inåt landet. Längs de flottningsbara 

vattendragen förekom bilning ända upp 

mot lappmarkerna. Sparrarna köptes upp av 

trävaruhandlare, som sålde dem främst till 

södra Sverige, Danmark och Tyskland. Denna 

handel fortsatte ända in på 1930-talet, 

kanske främst beroende på att sparrarna 

inte var fullbelagda till skillnad från sågade 

trävaror. 

VATTENSÄGAR 

Den äldsta sågverkstypen är vattensågen, 

som alltså drivs med vattenkraft. Sågningen 

gick så till att stock för stock fördes in i en 

ram i vilken sågblad var insatta. Bladen gick 

VIRKESFÖRÄDLING MED HANDKRAFT 

Skogen har under olika tider utnyttjats på 

olika sätt. Förutom till ved och svedja har 

den sedan mycket lång tid tillbaka utnyttjats 

lodrätt upp och ner. Tre sågblad i ramen gav 

för tillverkning av tjära och träkol. Den- 

två plank förutom de bakar, som blev utmed 

na tillverkning började långt innan sågarna stockens sidor. För att få olika virkestjocklek 

expanderade under slutet av 1700-talet och 

kunde mellanrummet mellan bladen lik- 

första hälften av 1800-talet. I Lövånger har som bladens antal varieras. 

man knappast bränt tjära under 1900-talet, De första sågarna av den här typen byggdes 

men gamla tjärdalar finns ännu kvar som 

i Sverige under 1400-talet. I Västerbot- 

tecken på den betydelse tjärbränningen förr tens län, som då också omfattade nuvarande 

hade. Kolat har man dock gjort även efter Norrbotten, fanns i slutet av 1 500-talet åtminstone 

senaste sekelskiftet. 

fem vattensågar, varav två var kro- 

En primitiv teknik för tillverkning av nosågar, anlagda under Johan III. 

plank var kransågningen. En stock lades 

De första vattensågarna hade varit utrustade 

upp på en ställning och med en lång handsåg 

med centimetertjocka sågblad som 

delades stocken upp i plank. Kransågning 

misshushållade grovt med virket. Under 

förekom i Lövånger ännu vid sekelskif- 

1700-talet kom finare sågblad och sågver- 

tet, alltså parallellt med sågverken. 

kens produktion ökade snabbt. Utvecklingen 

En annan gammal teknik, som levde kvar hade bl. a. sin grund i att statsmakterna lättat 

ända in på 1930-talet, var bilningen. Den 

på de restriktioner som tidigare begrän- 

produkt man framställde på detta sätt, var sat sågverksnäringen. Redan vid slutet av 

"sparrar", d. v. s. fyrkantsvirke från 3 tum 

3 till 8 tum 8 med ca 40 fots längd. Man bilade 

1700-talet fanns elva finbladiga ramsågar 

också "flatsparrar" på t. ex. 3 tum 4. Bilden: Rester av dammar och fåror är 

Sparrarna gick på export. Bilningen av sparrarna 

det enda som vittnar om de vattendrivna 

gjordes ute i skogarna. Arbetet gick sågar som i mer än 250 år - fram till 

till så att kilar slogs in i en stocks ändar 1800-talets mitt - svarade för länets 

och mellan kilarna spändes ett snöre som export- och husbehovssågning. 

189

i Västerbotten, vilka alla sågade för avsalu. 

Förutom dessa fanns några äldre grovbladiga 

sågverk kvar samt ett okänt antal husbehovssågar. 

Vattensågarna var alltså beroende av 

vattenkraft och måste för den skull byggas 

invid strida vattendrag. Någon större vattensåg 

kom aldrig att byggas i Lövångers 

socken, där ju inga vattenrika älvar finns. 

Däremot byggdes många mindre vattensågar, 

ofta gemensamt ägda av byamän. Produktionen 

av plank och bräder täckte främst 

det lokala behovet. Några vattensågar hade 

utrustats med hyvel och kantverk och kunde 

sälja hyvlat virke i begränsad omfattning 

till trävaruuppköparna. Huvudsakligen 

var dock Lövångers vattensågar husbehovssågar. 

En översiktlig inventering har visat att 

antalet vattensågar i Lövångers socken under 

tiden 1850- 1900 i varje fall inte understiger 

tio stycken. Sådana låg i Mångbyn, 

Bissjön, Hökmark, Bäckån, Åänget, Bjurön, 

Risbölenoret, Fjälbyn samt Nyfors-sågen 

söder om Stora Sandsjön. Enbart i Bissjön 

har det under olika perioder funnits 

minst tre vattensågar: Karlforssågen, 

Gammsåga, byggd av byamännen, och 

Rudholm ssågen. 

En vattensåg var en dyrbar anläggning. 

Förutom själva såghuset och maskinparken 

behövdes ibland också en dammbyggnad. 

För att kunna driva vattensågen 

var man ju beroende av vattentillgången 

och därmed av årstiderna. Det var främst 

under våren och under regniga höstar sågar 

vid mindre vattendrag kunde utnyttjas. 

Byggdes en damm blev förhållandena 

annorlunda. I dammen samlades tillräckligt 

med vatten för att sågen skulle 

kunna brukas även sommartid. Var sommaren 

torr, förslog inte ens dammbyggnader, 

utan sågarna fick stå. 

Arbetsstyrkan vid de små sågarna var 

liten. Där fanns en sågställare, som skötte 

inställningen av sågbladen samt såg 

till att de hölls slipade. Han var samtidigt 

försågare. Förutom sågställaren behövdes 

ett par man, som hjälpte till med själva 

sågningen och som dessutom drog ut det 

färdigsågade virket. Då man legosågade, 

d. v. s. sågade åt någon person mot betalning, 

hjälpte ofta den bonde, som fick sågat, 

till med arbetet. 

190 

Arbetstakten vid vattensågarna begränsades 

av sågens låga kapacitet. Det berättas 

t. ex. skämtsamt om Risbölenorets 

gamla vattensåg, byggd i slutet av 1700- 

talet, att "sågkarlarna kunde gå hem och 

äta innan stocken var klar". 

ÅNGSÅGAR 

Den första ångsågen i Sverige startades 

i Tunadal norr om Sundsvall år 1849. 

Ångsågen kom inte att på allvar konkurrera 

med vattensågen förrän i slutet av 1800- 

talet. Till Lövångers socken tycks de första 

ångsågarna ha kommit omkring 1910. I 

likhet med vattensågarna i socknen var de 

små. Ångsågar byggdes bl. a. i Granliden, 

Hökmark, Kolgrundet, Lövsele, Broträsk, 

Bjurön och Övre Bäck, men ingen av dessa 

var i storlek jämförbar med t. ex. Tunadals 

ångsåg. 

De ångmaskiner, som drev ångsågarna 

här, var lokomobiler med avmonterade 

hjul. De kunde leverera ca 25 hk. Maskinutrustningen 

i ångsågarna bestod oftast av 

en ramsåg, en hyvel och en cirkelsåg för 

kantning och kapning. 

I och med att ångsågarna introducerats 

i Lövångers socken, kom de successivt att 

konkurrera ut vattensågarna. Or sakerna 

var flera. Ång sågar na kunde gå somrarna 

igenom oberoende av vattentillgången. Detta 

ledde t. ex. i Hökmark till att en ångsåg 

omkring 1917 ersatte den gamla vattensågen, 

då vattnet i bäcken minskade. Innan 

elektricitet drogs ut till byarna tvingades 

man visserligen lägga ner arbetet vid ångsågarna 

på vintrarna, då det var alltför 

kallt för att man skulle kunna arbeta. Men 

trots detta hade de en betydligt större kapacitet 

än vattensågarna. 

Ångsågarna kunde också placeras oberoende 

av forsar och fall. Sågverken kom 

nu att flockas vid älvarnas mynningar, där 

de låg väl till för det timmer, som flottades 

ner och nära lastageplatserna. Ett bra 

exempel från Lövånger är ångsågen i 

Bjurön, som byggdes närmare älvmynningen 

än den gamla vattensågen. 

Då ångsågarna i Lövångers socken byggdes, 

var efterfrågan på sågade varor god 

och man arbetade intensivt under högsäsong. 

Det var antingen enskilda företagare 

eller en grupp affärsintresserade bybor, 

som gick ihop och drev sågarna, vilka nu

-¿få 

I g y 

Lövselenorets ångsåg med sina arbetare, 

de flesta deltidsarbetande jordbrukare. I 

bakre raden fr.h: Johan Olofsson och Nils 

Kämpe, i främre raden fr.h: en obekant 

samt Viktor Olofsson, Anton Lundgren, 

Adrian Lundgren och Oskar Palm. 

i första hand producerade för avsalu och 

inte för det egna behovet. Sågverksnäringen 

kom alltmer att likna en exportindustri. 

Den intensivaste säsongen för ångsågarna 

var liksom för vattensågarna våren. Så 

snart kusten var isfri kom skutor för att 

skeppa ut exportvirket och sågarna gick 

för högtryck, ibland med dubbla skift under 

perioden december-januari till majjuni. 

De större ångsågarna i Lövånger kunde 

under högsäsong ha ända upp till sju anställda 

per skift. Sågen i Hökmark t. ex. 

hade kring 1920 en försågare, en baksågare, 

två ramsågare, två städare-utdragare 

samt en eldare-maskinist. Under sommaren 

sjönk antalet anställda vid sågen. Det fanns 

då bara tre arbetare kvar sysselsatta med 

hyvling. En nackdel med ångsågarna var den 

stora eldfaran. Det var inte lätt att isolera 

den glödheta ångpannan eller att hindra 

gnistor från att flyga iväg och antända spåntak 

och annat eldfängt. Många av ångsågarna 

i Lövånger har också förstörts av eldsvådor 

TRANSPORTABLA CIRKELSÄGAR 

Mellan 1910 och 1920 kom de första transportabla 

motor sågverken till Lövånger. De 

var ofta enkelt utrustade: en sågklinga, driven 

av en råoljemotor och en sågbänk. Den 

stora fördelen med dessa flyttbara sågar, 

var att man kunde ta dem upp till de skiften, 

där avverkning pågick. På så sätt undvek 

man de dyra timmertransporterna till 

stationära sågverk. De transportabla motorsågverkens 

tillkomst innebar något av 

en revolution för Lövångers småsågsindustri. 

De introducerades under en period, 

då konjunkturerna var ostadiga och då de 

större sågarna därför ibland hade svårt 

att klara sig. Under 1920- och 1930-talen 

kom de stora kriserna och en omfattande 

rationaliserings våg drabbade sågverksindustrin. 

De billiga transportabla cirkelsågarna 

stod sig dock gott under krisåren. 

De hade inte medfört några stora anläggningskostnader. 

De ägdes av bönder och 

191

småbrukare, vilka hade andra sysslor 

att falla tillbaka på, om det visade sig vara 

alltför svårt att få avsättning för det 

sågade virket. 

Ett stort antal små sågar kom alltså 

att sättas upp i skogarna. I nästan varje 

by i Lövångers socken fanns något sågverk. 

I hela Västerbottens län fanns 412 

småsågar år 1938-39.( Siffran inkluderar 

också fasta cirkelsågar och ett begränsat 

antal ramsågar. ) Bara i Lövångers 

socken fanns omkring 30 stycken. 

Virkeskvaliteten på de trävaror, som 

levererades från cirkelsågarna var från 

början inte lika god som på det ramsågade 

virket. Man hann inte vara så noggrann 

med skötseln av klingan och dess 

inställning. Följden blev, att måtten 

ibland inte stämde och att kanterna var 

sneda. Det cirkelsågade virket var därför 

något billigare än det ramsågade. 

Cirkelsågarna levererade ungefär 

samma varusortiment som ramsågarna, 

d. v. s. plank (2-2, 5 tums tjocklek) 

battens (2 tums tjocklek) och bräder 

(1-1, 5 tums tjocklek). Dessutom sågades 

sparrar, eller "kantholz", som de 

kom att kallas. De transportabla motorsågverkens 

intåg i skogarna medförde 

att den gamla handbilningen upphörde. 

Motor sågverkens högsäsong var vintern. 

De fraktades då upp i skogarna och 

man sågade i dubbla skift. Virket tog's sedan 

efter häst eller med bil ner till t. ex. 

Kallviken för utskeppning. 

Många motorsågverk användes för legosågning. 

Ofta byggdes de då in i ett såghus 

och blev stationära. En förutsättning 

för att sågarna skulle bli legosågar åt 

trävaruhandlare, och alltså producera för 

export, var, att det fanns transportmöjligheter 

för virket. Lastbilen kom därför 

att betyda mycket för cirkelsågarnas existens. 

STATIONÄRA CIRKELSÄGAR 

Ungefär samtidigt med att lövångersborna 

skaffade de transportabla motor sågverken 

byggdes de första cirkelsågarna, som 

drevs med elmotorer. I Vebomark fanns 

en sådan såg redan 1921 och i Uttersjön 

anlades en 1925. 

Också några äldre ångsågar elektrifierades. 

Den efter Lövångers förhållanden 

192 

stora Risböle Trävaru AB:s såg byggdes 

om till eldrift. Problem uppstod med driften, 

eftersom det blev dyrt att driva alla 

maskiner inklusive den tunga ramen med 

elektricitet. De elektriskt drivna sågarna 

var i allmänhet små. De sågade dels för 

trävaruhandlare, dels för bönder som 

lego sågade. 

SÄGVERKEN OCH KULTURMINNESVÄRDEN 

I Lövångers socken har nu för länge sedan 

vatten- och ångsågverken lagts ned. De sista 

transportabla cirkelsågarna försvann på 

1960-talet. Kvar finns nu i drift endast trefyra 

sågar, vilka alla drivs med elmotorer. 

Det är beklagligt att ingen av socknens 

tidiga industrimiljöer, som sågverken representerade, 

har bevarats intakta. Idag 

återstår av de gamla sågarna endast rester 

av vattensågarnas dammar. Ångsågarna 

är borta eller har elektrifierats. Ett 

fåtal av de transportabla cirkelsågverken 

finns kvar. De står i skogarna och rostar. 

Någon av dessa sågverksmiljöer borde ha 

bevarats för att illustrera Lövångers arbetares 

historia. Kanske finns det ändå 

fortfarande möjligheter att rekonstruera 

någon av miljöerna. 

• 


REINHOLD OLSSON Norrländskt sågverksliv. 

Stockholm 1949. 

BROR TERNSTEDT Baggböle sågverksindustri 

och "baggböleri". VÄSTER- 

BOTTEN 1944. Umeå 1945. 

HARALD WIK Norra Sveriges sågverksindustri 

från 1800-talets mitt fram 

till 1937. Stockholm 1950. 

Uppsatsens sifferuppgifter är 

ur sistnämnda arbete. 

hämtade 

Bilderna på nästa sida: 

Några få av de transportabla, med tändkulemotor 

drivna, sågverken finns kvar. 

Denna fotograferades i trakten av Fjälbyn 

Nedre bilden: Sågning med flyttbart sågverk. 

1930-talet.

193

fisket • Peter Gustafsson 

"Ja, gammelgubbarna gick hem och dom 

yngre slog sig ut. En del lämnade byn och 

andra slog sig mer på jordbruket. Det var 

samverkande orsaker. Tiderna blev bättre 

och folk började fara. . . . Det blev arbete 

på verken här. Dom for till Bureå, ungdomen, 

och till fabrikerna i Skellefteå. Det 

var en helt naturlig avslutning på fisket. 

Och priset höll sig ju så lågt att det var 

ju inte. , . Folk åt strömmingen då. Men 

den har ju blivit så omodern". 

Finns där då så mycket mer att tillägga 

Den 68-årige fiskaren Helmer Sköld i Gammelbyn 

i Lövånger sammanfattar med ovanstående 

mycket av innehållet i dessa anteckningar, 

vilka syftar till att ge några glimtar 

ur fisket i lövångers- och hörneforsområdena. 

Anteckningarna grundar sig på de 

bandinspelade intervjuer om fiske och säljakt 

(omfattande ungefär 40 timmar), som 

arkivarie Gunnel Westerström och författaren 

gjorde under augusti månad 1971 för 

Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Umeå 

(DAUM), i Sjöhistoriska Museets undersökningsprojekt 

"Norrlandskust". 

Fiskets metoder, redskap och båtar 

beskrevs senast i VÄSTERBOTTEN i/72 

och har för Lövångers del skildrats av 

Ragnar Jirlow i "Lövångersboken" och 

syftet med dessa rader är mindre att nu 

åter skildra sådant än att söka ge bidrag 

till en bild av fiskets allmänna utveckling - 

eller skulle man säga avveckling - inom 

två kustavsnitt av Västerbotten, Lövånger 

och Hörnefors under den tid (väsentligen 

1900-talet) som sagesmännens egna minnen 

och erfarenheter omfattar. Det rika intervjumaterialet 

ger en intressant och sammansatt 

bild av 1900-talets fiske - en bild 

som i detta sammanhang naturligtvis blott 

kan återges fragmentariskt. 

FISKEPLATSERNA OCH FISKET I DEN 

GAMLA TIDEN 

"Gumhamn minns jag inte, Björkåsen minns 

jag, i Blacke minns jag, i Häbbersviken 

minns jag väl, fast det höll på vara mera 

stilla". (Helmer Sköld) 

194 

De flesta av våra sagesmän berättade 

utifrån egna erfarenheter av fisket sådant 

det bedrevs för gammalt, när man "buffra-

de" ut till fiskeplatserna för sommaren, 

"med ungar, getter, katt och mat", i de fall 

man ej bodde så till, att man kunde fiska 

utifrån hemstället eller fara emellan för 

dagen. Kartorna visar var några 

byar hade sina fiskeplatser. 

Det var tid att flytta ut för fiske så 

snart landisen hade farit och normalt kunde 

man komma igång på allvar med fisket under 

andra halvan av maj månad. Man blev 

kvar där så långt ut på hösten som det gick 

fiska för storm och kyla. Naturligtvis kunde 

man ju sluta tidigare om fångsten varit god 

och fjärdingarna blivit fort fulla. På fiskeplatsen 

i Bjuröklubb fanns en liten tomte 

som brukade varsla när det var dags att 

sluta med fisket: när fiskarna nattetid vaknade 

av att de hörde tomten vandra mellan 

bodarna och slå igen locken på fjärdingarna 

så visste de, att nu var det färdigt. Oväder 

stundade då och fisket var slut för det året. 

Tomten säges också ha deltagit i fisket och 

skulle en sommar t. o. m. ha rott på halvpart 

med en av fiskarna (ro på halvpart= 

två fiskar tillsammans och delar fångsten 

lika). När hösten kom lastade så tomten sina 

fjärdingar i sin lilla båt och seglade rätt 

ut i havet. 

Skatteägare i by hade rätt att nyttja 

fiskeplatsen för bodar, gistgårdar och båtlänningar 

om den tillhörde byn. De som ej 

ägde skatt i by nyttjade fiskeplatsen enligt 

sedvanerätt eller mot en mindre avgift 

till byamännen, strand- eller landlega. I 

äldre tider var det vanligt att bönder i inlandsbyarna 

själva eller med lejt folk fiskade 

sin egen saltströmming för vinterbehovet 

vid någon fiskeplats vid kusten. Man 

kunde i den tiden färdas långt till fiske 

och till den vittberömda fiskeplatsen i 

Bjuröklubb kom i gamla tider, förutom traktens 

egen befolkning, folk ända från Nysätra 

och Umeå. 

Alvar Nilsson i Sörmjöle berättar att 

bönder från Degernäs, Teg och Röbäck ännu 

på 1890-talet fiskade sin egen vinterströmming 

på Vapplan, vilken tillsammans 

med Antrevet tillhörde Sörmjöle byamän. 

På Vapplan fiskade dock främst norrmjöleborna, 

mot landlega; det brukade vara 4 

båtlag därifrån. När det var som mest fiskade 

24 båtlag på Vapplan, berättar Alvar 

Nilsson. Den gamla bebyggelsen där utgjordes 

av 11 bodlängor i en rad, vilka dock al- 

195

la utplånades genom vådeld i samband med 

att finska flyktingar kom över till svenska 

kusten 1918. Samma öde hade den gamla 

bebyggelsen på Snöan rönt genom en frusen 

säljägare hösten 1912. 

De fiskande bönder från byar innanför 

kusten, som Alvar Nilsson berättar om,tillhör 

väsentligen tiderna före sista sekelskiftet 

och är a-e sista resterna av ett ursprungligt 

näringsmönster i hela Nordskandinavien, 

vilket karakteriseras av vittomfattande 

fiske-, fångst- och handelsfärder. 

Vi kan arkivaliskt skymta enstaka detaljer 

i detta fascinerande mönster och finner ofta 

att dessa bönder förutom fiske även rustade 

långfärder för säljakt i vårisarna, en 

näring som ända in i våra dagar har haft 

ganska stor betydelse för kustbefolkningen. 

FÖRÄNDRINGARNA 

I det slutande 1800-talets allt snabbare industrialisering 

började emellertid våra 

gamla, på självhushåll baserade näringsmönster 

att omdanas - en process som 

fortlöpt under hela 1900-talet och som vi 

väl ännu ej sett slutet på För jordbrukets 

del innebar det bättre och effektivare redskap, 

som tillsammans med nya metoder 

ledde till ökad avkastning, vilket allt resulterade 

i minskat behov av och mindre tid 

för olika stödnäringar, bland vilka fisket 

för kustbönderna kom i främsta rummet. 

Man lämnade strömmingsfisket, men fortfor 

att gemensamt dra not, där förutsättningarna 

var goda. Likaså hade man i någon 

mån kvar sina fasta laxnät. Notdräkt 

synes ha varit vanligare i Lövånger än i 

Hörnefors och orsaken tycks vara av naturgeografisk 

art. "Vi har inte dom stränderna'Vmenar 

Alvar Nilsson; dock förekom 

något fiske med enanot (en liten not, utan 

kil). I Lövånger drog t. ex. bölebönderna 

"vanlig" not vid Svarthällorna och avaborna 

i Gladaviken. Och det givande notfisket 

i Kräkångersfjärden, som pågick till 1942, 

är ju vida känt. De fasta laxnäten tycks inom 

båda områdena ha varit i bruk lika länge, 

eller till omkring 1930, vid vilken tidpunkt 

storryssjorna som bäst höll på att 

vinna spridning. Alvar Nilsson berättar att 

sörmjölebönderna fiskade med fasta laxnät 

ännu 1930. 

196 

Den gamla tidens fiskande bönder hade 

alltså i allmänhet lämnat fiskeplatserna 

vid tiden för våra sagesmäns tidigaste 

hågkomster och erfarenheter. Kvar 

fanns en del som bodde bekvämt till för 

husbehovs- eller binäringsfiske, men 

främst fiskade de som hade små eller inga 

jordbruk. Vi kan kalla denna sistnämnda 

kategori för yrkesfiskare, ty merparten 

av deras kontantinkomster till nödvändiga 

penningutgifter i hushållet härrörde från 

försäljning av saltströmming och senare 

färsk strömming jämte övrig fisk. De nyttjade 

de gamla fiskeplatserna ända till ett 

stycke in på 1920-talet, vad beträffar Hörnefors. 

Då började emellertid motorbåtarna 

komma i bruk och färskdistributionen 

med hjälp av bilar blev under detta decennium 

ganska omfattande. Dessa två faktorer 

jämte en begynnande dålig lönsamhet 

omkring 1925 (fisket hade upplevt en 

glansperiod fr. o. m. första världskriget) 

satte punkt för t. ex. norrbybornas utflyttning 

till Snöan. 6 familjer från Norrbyn 

fiskade regelbundet på Snöan fram till 

1925, men efter 1930 har ingen flyttat ut 

mer, berättar Arvid Englund i Norrbyn. 

Man fiskade dock ännu på Snöan, men körde 

emellan med motorbåt. 

"Det blev inte så stor utrustning; det 

var ju inte så långt hem. Jag var ju hem 

flera gånger i veckan och så hade vi ju kor 

vi skulle slå hö till". (Jonas Fellman). 

I Lövånger tycks det ha varit något annorlunda 

i det att fiskeplatserna var mindre, 

men flera till antalet; de låg uteslutande 

på fastlandet, då ju skärgård nästan saknas. 

Utmärkta strömmingsgrund finnes 

därtill nära land. Man hade närmare till 

fiske- och fångstplatserna. Härtill kommer 

även att man i lövångersområdet varit mera 

beroende av jordbruk-skogsbruk-fiske 

med binäringar än i hörneforsområdet, där 

man tidigt hade nära till goda utkomstmöjligheter 

inom träindustrin (Norrbyskär 

1892 och Hörnefors 1908). I lövångersområdet 

har fisket med binäringar ända in i 

sen tid varit viktiga och de gamla mönstren 

med flyttning och annat har bestått 

länge. 

Strömmings skotar skakas av fiskare Landstedt 

och hans pojkar nedanför högbanan i 

Renholmen. 1920-talet

YRKESFISKARNA 

"Ja, han var egentligen fiskare. I yngre 

dar var han i skogen på vintern, men på 

sommaren var det i huvudsak fiske. 

Där (i Brattås) bodde Rönnblom på vintern, 

på sommaren var han i Bjuröklubb. 

Han var fiskare och så hade han det där 

stället. Han hade två kor så han var nästan 

smått förmögen mot dom andra". (Karl 

Dyhr) 

De flesta yrkesfiskare hade något litet 

ställe, stort nog att tillgodose husets omedelbara 

behov av mjölk, potatis, vedbrand 

och kanske husbehovsfiske. Mer var det ej. 

Rönnblom i Brattås, om vilken Karl Dyhr i 

Bjurön (Lövånger) i ovanstående berättar, 

ansågs vara en välbärgad fiskare. Janne 

Sandström på Ledskär utanför Avan får representera 

motsatsen; han levde till en 

början uteslutande på fiske och hade intet 

annat. När Per Lundgren i Avan en gång 

frågade hur det egentligen gick för honom 

fick han svar: "Jo, he går bra nu; jag har 

två getter och en bock". 

/Fiskade din pappa lax eller sik någonting/ 

"Nej, men han kunde få nån liten öring i 

lillströmmingsryssjan. Jag vet när jag var 

liten fick han en lax på 20 kg. Dom tyckte 

det var underligt han kunde få den i strömmingsryss 

jan för den var ju svag, men han 

fick opp den och sålde den i Lövånger till 

handlare Bäckman och fick en krona kilot 

och för det fick han en mjölsäck och tycktes 

ha gjort det bra". (Jonas Fellman) 

197

Innan färskdistributionen av fisk började 

få någorlunda omfattning under 1920-talet, 

var fisket nästan uteslutande inriktat på 

strömmingen, vilken till största delen saltades. 

Främst användes strömmings skotar i 

havet, men man tog även på en del platser 

strömming med not (skatteägare i by med 

notfiske) och ryssja. Fick man lax såldes 

den till.någoh handelsman eller till något 

välbärgat hus. Övrig fisk fångades givetvis 

för konsumtion och försäljning färsk eller 

salt, men saltsik t. ex. hade ur ekonomisk 

synpunkt föga vikt jämfört med saltströmming. 

De fasta laxfiskena brukades ännu av 

bönderna, även om en och annan yrkesfiskare 

om inte genom skatt så mot arrendeavgift 

eller annan överenskommelse prövade 

lyckan vid någon udde med laxnät eller små 

storryssjor för lax och sik. Små storryssjor, 

berättar våra sagesman, var i bruk på 

några ställen i båda undersökningsområdena 

redan strax efter sekelskiftet. 

BINÄRINGARNA 

/Din far, vad gjorde han/ 

"Han var båtbyggare på våren, somma- 

• ren till sena hösten och utemellan fiskade 

han förstås. Man kan säga att båtbyggeriet 

i regel var vår och höst, på sommaren fiske 

och på vintern var det skogsarbete. Vi 

hade det här lilla stället; det var bara en 

ko, så pass vi hade mjölk. Vi sålde inte 

smör eller så, för vi var ju 7 stycken som 

skulle äta". (Paul Viklund) 

Även om fiske gav de huvudsakliga kontantinkomsterna 

så blev det ändå aldrig så 

stora belopp att en familj därmed kunde klara 

den långa vintern, under vilken man ej 

kunde fiska i stor utsträckning. Under midvintermånaderna 

fiskade man med lakaryssjor, 

men i övrigt synes inte vinterfiske, t.ex 

med strömmings skotar under isen ha bedrivits 

i nämnvärd omfattning. Man kallade sig 

"fiskare", men till denna huvudtitel måste 

man foga flottläggare, stuveriarbetare, murare, 

skogsarbetare, säljägare, snickare, båtbyggare, 

industriarbetare, skomakare, repslagare, 

kardmakare, cykelreparatör m. m. 

bara för att nämna några av fiskets många 

olika binäringar. En fiskare var vanligtvis 

händig i det mesta. Jonas Fellman i Blacke, 

Lövånger, berättar att hans far av traktens 

bönder, på kyrkbacken eller vid marknaden, 

198 

Sörmjöle 

Antrevet 

Hamnskär 

Norrmjöle 

Vapplan 

Degernäs, Teg 

och Röbäck 

: /// 

SNÖANS OCH VAPPLANS 

FISKELÄGEN 

Fiskarnas hembyar 

jVt Norrbyskär 

• t • * 

s 

V^ 

T J 1 » 

Snö an T» 

fick beställningar på kardor, som iamiljen 

tillverkade under vintrarna, samtidigt som 

man band nya nät och lagade de gamla. Brodern 

Kalle var traktens mekaniker och anlitades 

mycket i synnerhet som cykelreparatör. 

Tre generationer Viklund i Lövånger 

har skapat begreppet "viklundsbåt". Skötbåtar, 

roddbåtar och isjollar från deras lilla 

vedbod i Bjurön har under 1900-talet fått 

stor spridning i hela norra Västerbotten 

och vidare. Fina isjollar byggdes också av 

fiskaren Karl Vikberg i Brattås och bland 

övriga kända båtbyggare i Lövånger kan 

också nämnas Konrad Rönnberg och Efraim 

Lundquist i Nolbyn. 

l

"Under 30-talet hade vi gott om tid och 

ont om mat". (Paul Viklund) 

För fiskarna har jakten tidvis haft stor 

betydelse och många gånger varit det enda 

sättet att få mat och kontanter till hushållet. 

Man började jaga när man slutat fiska 

på senhösten, Under 1920-talet kunde man 

få 25-30 kronor för en roddbåt, men för ett 

förstklassigt rävskinn kunde man få upp 

emot 140 kronor. En normal dagsförtjänst 

för en skogsarbetare under 1930-talet låg 

omkring 5 kronor och normalpriset för 

ekorrskinn under den tiden var 3 kronor. 

Skogsfågel och hare var ju konstant eftertraktade 

byten, dels för egen konsumtion 

och dels för avsalu. Många fiskare skapade 

sig smärre förmögenheter efter lyckosamma 

resor till sälisarna om vårarna genom 

att sälja sältran, som betingade mycket höga 

priser under såväl första som andra 

världskriget. Bristen på arbetstillfällen under 

1930-talet gynnade också säljakten, 

som under detta decennium upplevde en renässans 

i synnerhet i Lövånger. Denna höll 

i sig genom andra världskriget och ett 

stycke in på 1950-talet. I Hörnefors har 

inga långresor till sälisen ägt rum i någon 

omfattning efter första världskriget. Dessförinnan 

fanns det även här ett båtlag i varje 

by, berättar Arvid Englund i Norrbyn. 

". . .kanske något tag efter sikleken så 

där, man höll på med strömmingsskötarna. 

Eller tills det blev så att det inte gick att 

få näten torr och så där; det frös bara ihop 

och höll på. . . Då var det att börja höra 

sig för om skogsarbete eller någonting". 

(Erik Åhlund) 

För flertalet fiskare var ändå skogsarbete 

i olika former en ganska säker födkrcfc 

under vintrarna. Helst sökte man ju någon 

avverkning eller flottläggning i hemorten, 

men för många kunde det bära iväg långt 

från hemmet. Erik Åhlund i Kallviken och 

två av hans kamrater prövade en vinter att 

svara på annons och fara ända ned till Västergötland 

på skogsarbete, men vanligtvis 

blev det hemikring. 

"Det var ju fint då, att få bara ta med 

sig matsäcken och så gå och få sig en liten 

styver då, när det hade gått en 14 dagar. 

Jag började där då jag var, ja jag hade 

gjort bort nattvards skolan; då var jag 14 

år. Då tjänade jag 94 öre i timmen den tiden 

och det var duktigt det för småpojkar 

då". (Ernst Eriksson) 

I det föregående såg vi några exempel 

på binäringar som var vanliga bland fiskarna 

i Lövånger. För fiskarna i Hörnefors 

var binäringarna redan vid sekelskiftet till 

stor del knutna till träindustrin, som behövde 

timmerdragare och stuveriarbetare 

m. m. Ernst Eriksson i Norrbyn berättar 

ovan att han redan som 14-åring år 1919 

hade mer eller mindre stående möjligheter 

att tjäna en regelbunden slant i stuvningen 

på Norrbyskär. 

Det passar måhända i detta sammanhang 

berätta att det bland de ordinarie arbetarna 

vid sågen på Norrbyskär fanns en 

särskild fiskarkår som helt försörjde det 

lilla öriket med fisk. Erik Grubbström, som 

var en av dessa fiskare, vilka skötte ett 

vanligt arbete i sågen på dagarna och fiskade 

på nätterna, berättar att det t. ex. 1927 

fanns omkring 15 aktiva fiskare på Norrbyskär. 

Antalet steg givetvis kraftigt under 

krigsåren då det var kort på alla matvaror 

och sjönk efter kriget då det blev bättre tider. 

Norrbyskär lades sedan ned 1951.Man 

höll hela "skäret" med färsk och saltad 

strömming. Man saltade själv och skickade 

dessutom till salteriet i Norrbyn (som startat 

1943). Arbetskamrater på Norrbyskär 

köpte saltströmming ej bara för eget behov, 

utan beställde även för sina släktingar och 

vänner på fastlandet; detta i synnerhet under 

kristiden. 

REDSKAP OCH BÅTAR 

"Lundkvist i Kräkånger brukade säga, att 

när det började våras och han kunde börja 

binda skotar kl 2 på morgonen, då hann han 

1 kvarter (15 cm) på sköten om dagen". 

(Per Lundgren) 

De äldre sagesmannen har i stor utsträckning 

upplevt den tid då man var hänvisad 

att själv göra alla fiskredskap. Valfrid 

Öhman i Selet, Lövånger berättar om 

en fiskare vid namn Samuel Nyström, vilkens 

hustru spann lingarnet till skötarna 

så fint, att man kunde dra hela härvan genom 

guldringen! Fritz Holmgren i Avan 

berättar att Janne Sandström på Ledskär 

band laxnät av lingarn som hans hustru hade 

spunnit. Vanligare var nog att man köp- 

199

te först lingarn och sedan bomullsgarn av 

någon handelsman och band skötarna själv. 

Skötarna då var visserligen ej så djupa 

och långa som de är idag, men man inser 

ändå ganska lätt att det måste ha varit ett 

tidsödande arbete att binda en sköt om 

30 famnars längd och 7-8 alnars djup. Att, 

som Lundkvist i Kräkånger, binda 1 kvarter 

om dagen, var en prestation som ej 

många klarade av. Man må i samband härmed 

också komma ihåg att skötarna i den 

tiden hade små maskor. Helmer Sköld i 

Gammelbyn menar att det var lättare att 

skaka dessa skotar, ty strömmingen kunde 

bara sticka in huvudet; och det var gott 

om strömming så man fick vad man ville 

ha. Maskstorleken ökade sedan, när de starkare 

maskinknutna slingorna i bomull kom 

omkring 1913-14. Man slapp nu binda själv 

utan behövde bara "bo" skötarna (bo=sjöreda=sätta 

på flytteln, sänkteln och lidar). Redskap 

och material köptes nu allmän från 

Lindgrens i Täfteå. Flyttelnen skulle dock 

helst vara tagel, ty det flöt, var lätt och 

därtill motståndskraftigt mot röta. Paul 

Viklund i Bjurön och Öhgren i Brattås slog 

själva tageltelnar av egenhändigt berett tagel 

så sent som under de sista krigsåren. 

Tage och Emil Karlsson i Hörnefoiv« berättar 

att det under denna tid var vanligt att 

fabrikanterna blandade cellulosa i bomullen 

och dessa "tyskskötar" var förskräckligt 

dåliga. 

"Och så hade dom ju råsegel; hade en 

mast och seglet var på båda sidor om masten. 

Dom började ju med det på fiskebåtarna. 

Men sen blev det ju sprisegel. Och segla 

det var lusteligt". (Helmer Sköld) 

De gamla skötbåtarna var i regel omkring 

25 fot långa, spetsgattade och smäckra. 

Vanligtvis var de rustade med två roddar 

och de förde två sprisegel - ett stort 

strax för om midskepps och ett litet alldeles 

%kter om stävnocken. I stället för konventionella 

durkar hade de garnerning mellan 

fram- och bakskotten, den s. k. långskotten. 

Seglen sydde man i stor utsträckning 

själva av lärft. 

De första båtmotorerna började komma 

redan före första världskriget. Enligt Tage 

och Emil Karlsson, till Hörnefors samhälle 

redan 1911. Ernst Eriksson vill minnas att 

det var Norrbyns tur någon gång mellan 

202 

sjö- 

Björkåsvikens fiskeläge, Lövånger, 

bodar och bryggor. Foto 1962. 

1914 och 1917. I lövångersområdet tycks 

motorer i båtarna i allmänhet komma något 

senare. Erik Åhlund och Helmer Sköld menar 

att det var 1920-21 i Kallviken, Fritz 

Holmgren säger 1935-40 för A van. De första 

motorerna sattes som regel i de gamla 

skötbåtarna, men snart nog görs båtarna 

bredare och kraftigare för att passa maskindrift. 

SALTNING OCH DISTRIBUTION 

"Han saltade nästan alltihop och sålde till 

bönderna i byarna; i Blacke och Böle, Broträsk 

och Lövvattnet och ända upp till Burträsk. 

Bönderna kom och körde med häst 

på hösten för att hämta strömming som 

dom hade beställt i förväg. Dom kunde köpa 

en fjärding, 30 kg, var. Det var från Vebomark 

och Ytterbyn, pappa var ju känd 

där. Han kunde inte fara och sälja själv 

för han hade inget att köra med". (Jonas 

Fellman) 

Nästan all strömming saltades för gammalt. 

Någon organiserad färskdistribution 

vitt omkring var icke regel i den tiden, 

men färskkonsumtion i trakterna omkring 

fiskeplatserna var ju mycket vanligt, eller 

som Helmer Sköld beskriver det:"För 

om någon kom och gick utmed land och 

ville köpa strömming så rodde vi över efter 

dom". Per Lundgren i Avan berättar

att man stundom efter en god fångstnatt 

brukade köra upp till Lövånger, Selet och 

vidare inåt landet ända upp till Vallen 

(2 mil) med ett hästlass och sälja. Men 

det var ju få fiskare som kunde hålla sig 

med häst. 

Viss färskdistribution till Hörnefors 

samhälle skildras av såväl Alvar Nilsson 

i Sörmjöle som bröderna Tage och Emil 

Karlsson i Hörnefors. Det var fiskarna 

på Antrevet som seglade in till Hamnskär 

med strömming. Industrin hade ju startat 

1908, så där fanns goda avsättningsmöjligheter. 

Folk kom ner till Hamnskär och köpte, 

men det förekom även att fiskarna lånade 

någon skottkärra och gick runt på samhället 

och sålde. Undantagsvis sålde man 

också på Norrbyskär. Under 1930-talet 

upphörde denna form av färskdistribution 

från Antrevet. Strömmingen saltades alltså 

vanligtvis och packades i fjärdingar, 

som fiskarna själva tillverkade av inköpt 

virke. Man kunde ibland köpa färdiga fjärdingar 

från någon kollega (t. ex. av Janne 

Sandström på Ledskär för 50 öre/st), 

men bristen på kontanter var här avgörande. 

Det ställde sig billigare att köpa 

virket och tillverka på egen hand. Det var 

ett tidsödande och svårt arbete att göra 

fjärdingar. Materialet skulle vara rak 

och kvistren fura. Till banden valde man 

gärna rönn. Gamla fjärdingar kunde återanvändas, 

men man fick då vara noga 

med att bara tvätta ur dem hastigt. En 

fjärding som stått länge med vatten i höll 

inte tätt utan saltlaken gick igenom träet. 

Det var inte ovanligt att bönderna kom 

med sådana obrukbara "returfjärdingar". 

Så snart man hade en båtlast packade 

fjärdingar, berättar Arvid Lindquist i 

Norrbyn, var det att rusta sig för säsongens 

första resa upp till Umeå för att sälja. 

Var man först fick man bra pris. Det 

gällde också att ha fin strömming och 

välpackade fjärdingar. Nöjda kunder kom 

alltid tillbaka. I Umeå var det handelsmän 

som köpte upp saltströmming; Grahn, 

von Ahn och August Karlsson. Man fick 

omkring 3, 50 kronor för en fjärding, vilken 

innehöll 30 kg fisk. På detta låga 

pris skulle fiskaren också hålla salt och 

virket till kärlen. Och allt arbete med 

fångst, gilning och saltning ! Man anar 

den oftast bistra verkligheten bakom uttrycket 

"fattigfiskare". 

Jonas Fellman i Blacke berättar att 

man vid sidan av försäljning till bönder 

även sålde sin saltströmming på höstmarknaden 

i Lövånger, så länge den ägde bestånd: 

"Jag vet, att vi hade rustat oss plåtkaggar, 

dom var fina och det blev ju billigt 

på ett sätt. Vi tog hem 10 kiloskaggar 

med trycklock och dom sålde vi på marknaden. 

Bönderna köpte dem ibland också. 

Men det började bli sämre, dom börja köpa 

mindre saltströmming". Man sålde 

förstås även till handelsmän som t. ex. 

handlare Bäckman, mot mjöl och andra varor. 

Karl Dyhr berättar att hans far och 

andra fiskare från Bjuröklubb ganska mangrant 

seglade upp till Skellefteå och uppköpare 

där med sin strömming. 

Ett par olikheter rörande saltströmming 

och dess behandling tycks föreligga i 

det att man i Hörnefors helst saltade sommarströmmingen 

eller lekströmmingen, 

vilken i Lövånger ansågs sämst och ej saltades 

alls! Där skulle man istället helst 

salta vår strömmingen. I Lövånger har därtill 

få sagesmän berättat att man kapade 

huvudet av saltströmmingen, vilket däremot 

förefaller ha varit det vanligaste i 

Hörnefors. Surströmming för eget bruk 

och något till avsalu var vanligt i såväl 

Hörnefors som Lövånger. 

FÄRSKDISTRIBUTION 

"Och så hade vi en gamm-bil själv, så man 

for ju och sålde själv, strömmingen. Det 

var att plocka ut baksätet på gamm-bilen 

där och så stuva in lådorna och knyta några 

lådor på fotsteget. Den tiden var det ju 

fotsteg på bilarna så det var ju ganska 

bra. . . " 

Ja, då tippade man det i någon bäck eller 

något dike när man for hem, det som 

blev över, och räknade pengarna när man 

kom hem och var glad ändå". (Erik Åhlund) 

Tiden är början av 1930-talet. Det rådde 

arbetslöshet och många bondpojkar 

t. ex. försökte försörja sig på att köra omkring 

med bil och sälja fisk. Färskdistributionen 

av fisk hade börjat ta fart redan under 

första världskrigets sista år. Det var 

ont om livsmedel och fiskarna upplevde då 

en glansperiod som varade in på 1920-talet. 

203

1 1! 

Bilden t. v. : Fiskaren Jonas Fällman halar 

i gryningen in en strömmings sköt. 

Bilden t. h. : Karl och Jonas Fällman skakar 

strömmings skotar. Båda bilderna 

från 1930-talet. 

Bilden på nästa sida: sjöbodar på Norrbyskär. 

Många fiskare sålde sin fångst dels till dessa 

ambulerande fiskaffärer och dels till 

stationära fiskhandlare i tätorterna, som 

nu började kunna hämta fisken med bil vid 

bryggan. En del fiskare gjorde avtal med 

fiskhandlare om leveranser, en del lejde 

själva någon med bil (helst lastbil) för 

att fara omkring och sälja och en del, i 

likhet med Erik Åhlund, skaffade sig egna 

bilar och for och sålde. Bilen hade nu visat 

vägen, så att säga, och färskdistribution 

av strömming och annan fisk tog fart och 

blev ganska omfattande. Man saltade nu ej 

lika mycket längre. 

För fiskarna var det ju en fördel att 

kunna bli av med strömmingen färsk så 

man slapp det tidsödande arbetet med att 

salta hela fångsten. Och för fiskhandlarna 

var det ju en fördel om fiskaren stod där 

med en stor fångst. Då kunde de pressa priserna. 

Vi låter Ernst Eriksson i Norrbyn 

berätta vidare: 

204 

"Förut var det att få iväg råvaran. Så 

dom låg ju här fiskarna nere i hamn. . . 

Och så var det några fiskköpare från Umeå 

som var här och köpte upp strömmingen. . . 

och dem gick ju mellan fiskarna och frågade. 

. . såg efter först hur mycket de hade 

fått, och då han som hade fått mest, där 

fick dem det bästa priset. Och så slog dem 

ned då för varandra undan för undan, vet 

du, så dom kunde få ända ned till. . . ja, det 

var väl kappvis då den tiden eller skäl, 

som det var ibland. Men efter "kiloviset" 

kunde det bli ända ner till 5 öre/kg, ser 

du. Och då fick dom ju lasta där och dom 

andra fick ju bereda och göra saltströmming 

utav det då. Så kom dom väl överens 

då några äldre fiskare att dom skulle sammansluta 

sig och göra en förening. Bl. a. 

den där Jonas Jonsson sa, "pojkar vi skulle 

ta och försöka; det kan inte bli sämre 

om vi bildar en förening och är överens 

om att vi ska ha de och de priset". Och 

så blev det". 

Man gick samman lokalt i fiskförsäljningslag 

i södra länsdelen (norrut upp till 

Sandåsen) och dessa 146 fiskare bildade 

år 1941 början till den sedermera hela 

västerbottenskusten omfattande Västerbottens 

Läns Fiskför säljningsförening u. p. a. 

Det blev nu en mera ordnad fiskhandel med 

fastare priser och lastbilar som hämtade

fångsterna direkt vid landningsplatserna. 

Vad som ej gick åt för färskkonsumtion 

gick till salterierna som nu började byggas 

upp. I Hörnefors t. ex. uppförde man två salterier, 

ett i Norrmjöle och ett i Norrbyn. 

Krigsåren orsakade naturligt nog nyrekryteringar 

till fiskarkåren och många av 

krigsårens talrika fritidsfiskare anslöto 

sig också till föreningen, vilkens medlemsantal 

var i ständigt stigande mot en höjdpunkt 

1950, då föreningen redovisade 576 

medlemmar. Därefter har medlemsantalet 

ständigt minskat och 1971 hade föreningen 

219 medlemmar. 

Det ser nästan ut som om yrkesfisket håller 

på att försvinna. En ständigt allt sämre 

lönsamhet efter krigsåren har bidragit till 

att många lämnat fisket för bättre betalda, 

säkra och fasta arbeten på landbacken. Fiskare 

med litet jordbruk har satsat på detta 

i stället, utvidgat och köpt till. Ungdomen 

idag har en mångfald utbildningsvägar att 

välja mellan och det finns nu knappast några 

unga fiskare som för yrket vidare. 

Våra sagesmän ser idag, inte utan bitterhet, 

hurusom fritidsfiskare med vanliga 

välbetalda arbeten allt mer tar över. Dessa 

har ekonomiska resurser att skaffa många 

och dyra nät och övriga redskap. De drar 

sig inte ens för att sätta strömmings skötar 

på lördagsafton. På söndagsmorgonen far 

de runt och skänker eller slumpar bort stora 

fångster till underpriser. Resten kastar 

man tillbaks i havet. Vem kan eller vill då 

vara yrkesfiskar e 

•

norrbyskär • bebyggelse 

och befolkning 

Christer Lundberg • 

Norrbyskär ligger i södra Västerbotten, 

ca två km ut från kusten och en mil söder 

om Hörnefors. Här började på 1890-talet 

en industriepok, som kännetecknades av 

ett sjudande arbetsliv. Bakgrunden till 

etableringen på Norrbyskär var ett led i 

den planerade expansionen av Mo Domsjös 

verksamhet. Denna utvidgning av rörelsen 

kom till stånd genom att Modo förvärvade 

Håknäsbolaget och genom den ökade 

råvarubasen kunde planerna på en nyetablering 

förverkligas. I köpet ingick också 

den gamla Håknäs-sågen. Den var emellertid 

föråldrad och knappast lönsam att 

modernisera och vidareutveckla. 

Frans Kempe, disponent och verkställande 

direktör i Mo & Domsjö, baserade 

sin djärva plan att bygga upp ett sågverk 

och ett funktionellt samhälle mitt ute i havet 

på de goda naturliga förutsättningar 

som ögruppen och dess läge erbjöd. Lokaliseringsbetingelserna 

ansågs vara av sådan 

förträfflighet, att de negativa faktorerna, 

som det isolerade läget och de bristfälliga 

kommunikationerna, inte kunde lägga 

hinder i vägen. Bland fördelarna kan nämnas 

skärens fasta berggrund, som gav stabilt 

underlag åt sågverkets tunga maskinpark. 

Här fanns också förutsättningar för 

uppbyggnad av skyddade och säkra lastageplatser. 

Det fanns också möjlighet att 

förlägga brädgårdarna till platser med goda 

torkningsförhållanden. Till sist bör nämnas 

det utmärkta läget för sjötransporter 

av timmer från de olika flottningslederna 

ut till Norrbyskär. 

206 

BEBYGGELSENS FRAMVÄXT 

År 1892 började röjningen ute på de öde 

skären. Den verkställdes av bl. a. dalkarlar 

och värmlänningar. 

Lokaliseringen av sågverksanläggningen, 

bostäder och andra byggnader skedde inte 

på måfå, utan var väl genomtänkt för att få 

ett så effektivt fungerande samhälle som 

möjligt. 

Först anlades två bostadsgator, en på 

Långgrundet och en på Stuguskär.(Se karta. ) 

För att kunna sammanbinda bostadsområdena 

på de båda byggdes Stuguskär sbron. De 

första husen byggdes på Långgrundet. Byggnadsmaterialet 

var trävirke. Husen var inflyttningsklara, 

när de första sågverksarbetarna 

anlände, vilket var ovanligt vid såg-

verksanläggningar vid denna tid. Några år 

senare, i slutet av 1890-talet, byggdes på 

Stuguskär bostadshus av samma typ, men nu 

av tegel. 

Eftersom det var dåligt med odlingsbar 

mark på skären,transporterades jord från 

fastlandet med pråmar, för att arbetarna 

skulle kunna få täppor för odlande av bl. a. 

trädgårdsprodukter och potatis. 

För ungkarlar och arbetare, som hade 

sina familjer på fastlandet, byggdes baracker. 

Smedjor, verkstäder, bodar m. m. uppfördes 

efterhand som verksamheten började 

komma igång. 

Både arbetare och tjänstemän erhöll 

bostad genom bolagets försorg. De lägenheter, 

som färdigställdes, var i första hand 

avsedda för "moabiter na", d. v. s. de arbetare, 

som hade uttagits vid sågverket i Mo, 

till att utgöra grundstommen i arbetsstyrkan 

i det nya samhället. Lägenheterna fördelades 

inte till arbetare och tjänstemän 

på ett slumpmässigt sätt, utan varje arbetare 

och tjänsteman fick bostad efter den 

rang de hade på arbetsplatsen samt i förhållande 

till arbetsplatsens läge. 

LÅNGGRUNDET 

Längs gatan på Långgrundet fanns tjugotvå 

bostadshus med uthus till varje gård. I varje 

hus fanns fyra lägenheter, vilka genomgående 

värderades olika. Den lägenhet, som 

låg på bottenvåningen ut mot gatan, ettan, 

ansågs som den bästa. Därnäst kom den, som 

låg på bottenvåningen mot gården. De lägenheter, 

som värderades lägst, var trean och 

fyran, som låg ovanför ettan respektive tvåan. 

I de första tio husen vid gatan på Långgrundet 

bodde arbetarna på sågen. I det första 

huset, d. v. s. det närmast sågen, bodde sågställaren. 

Han hade på grund av sin ställning 

större bostad än de övriga arbetarna. Från 

husen 15-16 till 22 bodde hyvelpersonal, således 

så nära hyvleriet på Tannskär som 

möjligt. Hus nummer 10 var något större än 

Bilderna uppifrån: 

Flygfoto över Norrbyskär med sågen t. v. , 

brädgården på Långskär och vid hyvleriet. 

Bostäderna på Stuguskär längst upp t. v. 

Utsikt mot raden av arbetarbostäder på 

Långgrundet vid sekelskiftet. 

"Tannskärsbyggninga" eller "Larissa". 

Bilden från 1910-talets början. 

207

PRÅMVARV 

LANDR 

TIMMER 

11 

Likbod 

gornlHoVeUit "[-, Dalins " 

a 

p^-j | | Koja 

' ' Snickarverkst. 

i ForrådH Klondike N/a_Sai 

lïlkTEWPPWS' 

•AV TIMME* i : 

VA4-ÎOR * SJ®! 

SORTERINGS 

PLAN 

RIBBKAJE 

issy 

!U 

• väntsal

Tvättstu ga 

BakstuSâiiS- 

Tvättstuga 

i Bagarstij'5S' : iSii 

»ket Änkehuset 

vatten 

Tvättstuga 

P umphus :., C3 Läraibi 

Gymnast,keQ uthus 

Klockst.O 

MfflMM 

10 : pn 

SkePEjimgskontor 

Sk«ppninq»kontor 

I Ipfimskji 

Iprimskji 

F.D. 

KOLN1NGS 

PLATS 

ör vAK 

S^ÉÏÏïÉI^ 

PILHÄLLS 

BADEN 

Magasin 

Söteh« 111 ®*

de övriga. Där bodde brädgårdsfaktorn, förmän 

och en kamrer. Inspektor och hyvelfaktor 

bodde i huset 14 l/2, som låg något indraget 

från gatan och mellan husen 14 och 

15. 

Sågens snabba expansion medförde en utökning 

av antalet arbetare. Familjernas 

storlek ökade också successivt. Detta fick 

till följd, att bolaget under de första årtiondena 

måste utöka sitt bostadsbestånd genom 

att bygga baracker. 

Tannskärsbyggnaden även kallad Laris sa 

var ett hus i tre våningar och med sexton 

rum. Där bodde kolare, lösarbetare samt 

även några familjer. Namnet Larissa kom 

till i samband med flyttningen av byggnaden 

från Kylören till Tannskär. Den skedde samtidigt 

som oroligheterna i den grekiska orten 

Larissa, och arbetarna började därför 

kalla byggnaden Larissa. 

Klondyke var ett tvåvåningshus, där det 

i stort sett enbart bodde lösarbetare. Namnet 

fick byggnaden på grund av att det under 

byggnationen emigrerade många för att söka 

lyckan på andra sidan Atlanten. 

Polenta (12 l/2) med flera lägenheter, och 

även utrymme för lösarbetare, fick sitt namn 

av det gulaktiga polentagrynet, som blev en 

vanlig del i kosthållet i samband med livsmedelsbristen 

under första världskriget. 

Nya Samhället, en barack i samma typ 

som Klondyke, hade fått sitt namn genom 

att en arbetare, som bodde där, skulle ha 

läst den halvt förbjudna tidningen Nya Samhället. 

Norrland, med tre vaningar, var den barack, 

som låg närmast sågen. När det var 

brist på bostäder,trängde arbetarna ihop 

sig i vindskuporna där, för att få tak över 

huvudet. 

Den sista baracken, Österrike, byggdes 

på Blågrundet, och fick sitt namn därför att 

den låg öster om de redan befintliga barackerna. 

Blågrundet byggdes ej ut av bolaget i likhet 

med Stuguskär och Långgrundet, utan 

fick bli fritidsområde för öborna. Företaget 

bebyggde inte heller Stengrundet. Den bebyggelse, 

som växte upp där och fortfarande 

finns kvar, tillkom genom att hantverkare, 

fristående från bolaget, byggde små bostäder 

där. 

Under första världskriget uppstod svåra 

problem för säsongarbetarna, som kom från 

210 

fastlandet, att skaffa tillräckligt med mat. 

Bolaget såg till att dessa arbetare kunde få 

kost, så att de skulle orka med det ofta tunga 

och krävande arbetet på sågen. Ett särskilt 

hus, folkköket, byggdes därför på 

Långgrundet för utspisning av arbetarna. 

Folkköket var också under en period lärarbostad 

och barnbespisning. 

Gatan på Långgrundet begränsades i söder 

av kyrkan,klockstapeln, skolan och 

gymnastiksalen. Skolan byggdes av Kempe 

för att ge de skolpliktiga barnen undervisning 

på skäret, eftersom kommunikationerna 

med fastlandet var bristfälliga. Genom 

att göra så undvek han de stora problem, 

som skulle uppstått om barnen hade varit 

tvungna att gå i skola på fastlandet. Till 

skolan knöts fem lärare: överlärare Sjödin, 

två folkskollärare och två småskollärare. 

Lärarna avlönades av bolaget. Skolan hade 

1918 sammanlagt 350 elever, vilket antagligen 

var det största antal, som den någonsin 

hade. Skolan lades ner 1950. 

STUGUSKÄR 

Förvaltaren, högste chefen på Norrbyskär, 

bodde i herrgården, den dominerande byggnaden 

på Stuguskär. Till herrgården hörde 

både stall och ladugård, eftersom förvaltaren 

hade både hästar och kor. Dessutom 

fanns vid herrgården en stor och välskött 

trädgård. Herrgården räknades som förbjudet 

område för arbetarna. 

Arbetet vid herrgården leddes av rättaren, 

som hade flera arbetare, ofta unga pojkar, 

till sin hjälp. Rättaren sålde grönsakerna 

från trädgården till befolkningen på skären. 

Det hände ibland, att han åkte in till 

Hörnefors och sålde vinbär, rotfrukter och 

gurkor, som drivits upp i herrgårdens drivbänkar. 

I anslutning till herrgården låg kontoret, 

där förste bokhållaren hade sitt tjänsterum 

och tullen sina lokaler. Tulltjänstemannen 

var statligt anställd och mätte det virke, 

som lastades i båtarna för export. 

På Stuguskär byggdes förutom driftsledningens 

lokaler vanliga bostadshus. I dessa 

hus bodde endast arbetare, i regel stabbläggare. 

Bolaget öppnade affär på Stuguskär någon 

gång under 1 890-talet. Enligt en meddelare 

fick arbetarna under den första tiden

T.h, såghuset med timmeruppfordringen. 

Sedan 

timret passerat sågramarna 

gick en del virke 

till hyvleriet, resten till 

brädgården, varifrån utlastningen 

till fartygen 

skedde. 

Nedan interiör från Mo 

ångsåg på Norrbyskär. 

Den brann ned 1923. 

211

hämta matvaror i affären som lön för sitt 

arbete. Detta medförde, att arbetarna ständigt 

stod i skuld till handlaren. Affären ombildades 

senare till ett aktiebolag, där arbetarna 

fick köpa andelar. Varje år gavs återbäring 

på de varor, som inhandlats föregående 

år. Återbäringen kallades pollettvinst. 

Polletterna var kvitton, som angav hur mycket 

vederbörande person handlat för. Varor 

Aj.» till affären kom med ångbåtarna tfOIIW NY- 

^ BERG och ELIAS SEHLSTEDT från Umeå, 

Örnsköldsvik, Stockholm och andra orter. 

Det hände ibland, att varorna togs med järnväg 

till stationen i Nyåker. Detta var vanligt 

vintertid, då båttrafiken upphört. Varorna 

kördes då med häst och släde från stationen 

till Norrbyskär. 1943 övertogs affären 

av Konsum. 

212 

Såghusets nedre avdelning, där lådvirke tillverkades. 

Det var småpojkarnas arbetsplats. 

Det nya hotellet byggdes 1924. Hotellets 

gäster var främst resande försäljare, fartygsinspektorer 

och på våren "båtfolket", 

d. v. s. personalen, som arbetade på bogserbåtarna. 

Hotellet hade åtta rum, matsal, 

kafé med bageri. Den mat, som serverades 

i hotellets matsal, var vanlig husmanskost 

och samma som i folkköket. Endast 

när de högsta cheferna kom på besök, 

serverades finare mat. Från början var det 

meningen att endast lokaler för kafé och bageri 

skulle byggas. Bolaget ansåg dock, att 

det vore lämpligt, att verksamheten utökades 

till att även innefatta en hotellrörelse. 

Denna verksamhet skulle drivas i privat re-

gi. Redan under byggnadsperioden stod det 

dock klart, att hotellet inte skulle kunna 

drivas med vinst. Detta gjorde,att bolaget 

kände sig nödsakat att köpa in det. Ett äldre 

hotell lade ner sin verksamhet, när det 

nya stod färdigt 1924. Gamla hotellet byggdes 

om till boningshus, eftersom efterfrågan 

på husrum då var stor. Gamla hotellet 

hade endast tre rum och en matservering. 

PERSONALSTRUKTUREN 

Förvaltaren var platschef vid sågverket. 

Som sådan hade han stor makt över arbetarna 

och stort inflytande över verksamheten 

på skären. Vid sin sida hade förvaltaren 

en kontorschef, som ledde kontorspersonalens 

arbete och som vidare skötte administrationen 

för vissa bolagsägda båtar. In- 

Asbcrgs och Ögrens lastarlag, Norrbyskär 

1922, på en färdiglastad takpråm. 

spektorn var driftschef och stod i rang närmast 

under förvaltaren. Han hade direkt under 

sig verkmästare, brädgårdsfaktor, hyvel' 

faktor, sågställare och timmerförman. 

Faktorerna hade ansvaret för var sitt 

verksamhetsområde inom sågverket. De 

fördelade de olika arbetsuppgifterna efter 

arbetskraftens lämplighet och skicklighet 

samt såg till, att arbetarna var på plats 

vid skiftets början. Till faktorernas arbetsuppgifter 

hörde också skrivning av 

arbetarnas tider. Detta var de tvungna att 

sköta på fritiden. 

Brädgårdsfaktorn hade ansvaret för 

brädgården. Detta innebar, att han såg 

213

till att det virke, som kom från sågen HANTVERKARE OCH SER VICE PERSONAL 

och var av sådan typ, att det skulle staplas, 

Bolaget hade inte bara sågverkspersonal 

togs om hand av stabbläggarna. anställd på skäret. Där fanns även andra 

På order från kontoret såg brädgårdsfaktorn 

yrkeskategorier, som bolaget avlönade. 

till att virke, som skulle expor- 

Bl. a. fanns tre smeder, som t. ex. tillver- 

teras, togs fram. Vidare ansvarade han kade beslag till pråmarna. Under vintrarna 

för att detta virke togs om hand av lastarbasarna 

var de med vid reparationerna på bogser- 

och deras gäng, lastades i båtarna. I den mekaniska verkstaden, som 

pråmar samt bogserades ut till de väntande 

ansågs välutrustad, arbetade åtta-tio man, 

fartygen på redden. Framme vid plåtslagare, kopparslagare samt svetsare. 

fartygen tog stuvarbasen med sina stuveriarbetare 

Bolaget hade även andra hantverkare anställda 

vid och lastade virket. Stu- 

varna var helt fristående från bolaget. som målare, skomakare och elekvarna 

triker. 

Hyvelfaktorn såg till att en viss del 

av virket blev hyvlat, och att detta sedan SÄGENS AVVECKLING 

magasinerades. Närmast under hyvelfaktorn 

Personalstyrkan minskade successivt från 

stod hyvelmästaren. 

400 på 1920-talet till 250 personer vid slu- 

Sågställaren var bas för sågen och tet av 1930-talet. Detta berodde på de ständiga 

svarade för att verksamheten där fungerade. 

rationaliseringsåtgärder företaget vid- 

Han skulle också kontrollera storleken 

tog. Den stora flyttningen från Norrbyskär 

på sågtimret och virkesutfallet. började med rationaliseringen 1935. De gamtog. 

Under sig hade sågställaren försågare, la ramarna byttes då ut mot nya och antalet 

som skötte om själva sågningen och som ramar minskades från elva till åtta. Detta 

även hade till uppgift att ta ut det mesta medförde, att arbetskraftsbehovet vid sågen 

möjliga ur stockdimensionerna. Försågarna 

skulle dessutom tre gånger per skift gofem man. I slutet på 1930-talet hotades 

minskade så att bolaget måste friställa tju- 

posta, d. v. s. ställa sågbladen med hjälp Norrby skär s sågen av nedläggelse på grund 

av en hjälpsågare. Detta fick göras på av dålig lönsamhet. Nedläggelsen avvärjdes 

lunchrasterna. 

av starka personliga krafter, och sågen kunde 

leva vidare till 1952, då driften lades 

ner för gott. 

B 

Förvaltare 

Inspektor 

Kontorschef 

Kamrer 

Sågställar e 

Bokhållare 

Hy velfaktor 

Bokhållare 

Brädgårdsfaktor 

Bokhållare 

Timmer för man 

Verkmästare 

Försågare 

med hjälpsågare 

Personal på 

på sågen 

Hyvelmästare 

Personal på 

hyveln 

2 Lastarbasar 

med 2 ordinarie 

lastar lag 

Personal på 

brädgården 

Personal i 

timmermagasinet 

Personal på 

verkstaden 

214

Ett tidigt fotografi 

från Norrbyskärs 

brädgård. Arbetarna 

justerar virkeslängder 

för hand. 1895. 

Brädgårdsstyrkan 

samlad 1896. 

215

hem och familj 


• 

Människorna på Norrbyskär levde under SKÄRET OCH FASTLANDET 

goda förhållanden jämfört med arbetarna i Tillvaron för dem som levde på Norrbymånga 

andra sågverks- och brukssamhällen skär präglades naturligtvis främst av bolai 

Norrland. Bostäderna var efter tidens mått get. Men det isolerade läget betydde också 

bra, lönerna relativt höga och det var väl mycket. Förutom en mängd praktiska prosörjt 

för att människorna inte skulle lida blem skapade isoleringen inre och yttre 

brist på viktiga förnödenheter. Det f anns slitningar. 

också ett väl utvecklat system av service- De som först bosatte sig på Norrbyskär, 

lokaler. Här fanns bl. a. skola, kyrksal, affär, sedan sågen skapats, kom från Moliden norr 

bibliotek, badhus, bakstugor och tvättstugor, om Örnsköldsvik. En annan grupp flyttade 

Men livet på Norrbyskär var ingen idyll, dit från Håknäs i närheten av Norrbyn. Desde 

många förmånerna och de relativt goda sa båda grupper kom att bilda stammen i 

lönerna till trots. Att leva i ett sågverkssam- den arbetarskara, som levde och arbetade 

hälle som Norrbyskär innebar ofrihet. Bola- på Norrbyskär. 

get och dess tjänstemän "hade all makt på Men det var inte bara dessa familjer, 

jorden och i himmelen". Arbetarna förvän- som flyttade ut till skäret. Dit kom också 

tades vara tysta och fogliga. De som protes- yngre ogifta män. De bildade ofta familj 

terade fick lämna skären för gott, medan de 

som fann sig i ofriheten levde tryggt ett Bilden: Bostadsinteriör hos en skomakarfastycke 

över svältgränsen. milj på Stengrundet. 

216

med kvinnor, som kommit till Norrbyskär 

som pigor i någon tjänstemanna- eller förmansfami 

lj. 

Det blev spänningar mellan dem som 

flyttat in från Moliden och de arbetare, som 

kom senare till Norrbyskär. Mo-borna pratade 

en särskild dialekt, "Mo-språket", och 

kunde därför ibland vara svåra att förstå. 

De ansågs också vara priviligierade, ett 

slags "egendomsfolk", som fick de bästa bostäderna 

och de bästa arbetena. Av Norrbyskärs 

övriga invånare kom Mo-borna att kallas 

"Moabiterna" , ett namn som anspelar 

på ett folk, som omnämns i Bibeln, fjärde 

och femte Mosebok. Även Bibelns moabiter 

flyttade norrut. 

Från 1920-talet fanns det ir.ödda Norrbyskär 

sbor av båda könen, vilka nått giftasvuxen 

ålder. Det blev nu vanligt, att man gifte 

sig inom skäret. Detta berodde naturligtvis 

delvis på de isolerade ö-läget, men också 

på den "vi-känsla", som vuxit fram på Norrbyskär. 

Giftermål med fastlandsbor, vilka 

man litet föraktfullt kallade "breanveborna" 

(de som bor bredvid), sågs med misstro. Det 

var inte heller populärt, att fastlandsbor 

kom till Norrbyskär och lade sig ut för flickorna 

där. 

För befolkningen på fastlandet framstod 

innevånarna på Norrbyskär som en lyckligt 

lottad skara. Men Norrbyskärs-borna hade 

också rykte om sig att vara stolta och något 

ringaktande. De bodde i något, som kunde 

liknas vid en stad och sådant förpliktigade. 

Norrby skärs-borna sades också prata 

på ett särskilt sätt. Framförallt, uppges 

det, kände man igen skärborna på deras 

ljusa, ångermanländska a-ljud. 

NÅGOT OM ARBETARBOSTÄDERNA 

För en nutida besökare ter sig Norrbyskärs 

bebyggelse storslagen. Det, som främst 

väcker beundran,' är de två långa rader av 

välbyggda trä- och tegelhus, som förr utgjorde 

bostäder för arbetarna. Det är sammanlagt 

34 hus, varav 22 ligger på Långgrundet 

och 12 på Stuguskär. 

De målade husen utmed riktiga gator 

imponerade också på de besökare, som kom 

hit vid sekelskiftet. En kvinna berättade,att 

"det var storslaget på Norrbyskär, trodde 

det var som i Amerika". I vart och ett av 

husen bodde under sågverkets aktiva peri- 

,od normalt fyra arbetarfamiljer. Varje lägenhet 

bestod av rum och kök eller rum 

och kök samt alkov. Det fanns i husen också 

förmansbostäder om två rum och kök. 

Lägenheterna var naturligtvis helt omoderna. 

Det fanns varken vatten eller avlopp 

och uppvärmningen skedde med kakelugn 

och vedspis. Elektricitet drogs dock in redan 

år 1907; strömmen behövde man inte betala 

för, men uttaget var begränsat till 150 kW 

per familj och år. Lägenheterna i husen var 

numrerade från ett till fyra och bolaget bestämde 

genom arbetarföreningen hur de 

skulle fördelas. En nybildad familj fick ofta 

börja med att bo i lägenhet nr 4, d. v. s. lägenheten 

mot gården på andra våningen. Då 

barnskaran ökade f ick familjen flytta till 

lägenhet nr 2, som låg på bottenvåningen 

och som också vette mot gården. Hade man 

tur, kunde familjen fä flytta in i "ettan", 

d. v. s. lägenheten på bottenvåningen ut mot 

gatan. Helst skulle emellertid förmän bo där. 

Anledningen till att barnfamiljer hade 

förtur till lägenheterna på bottenvåningen, 

var, att springet med vatten och slask var 

tyngst för dessa familjer. Det fanns arbetarfamiljer 

med upp till sjutton barn men det 

vanliga var att varje familj hade mellan åtta 

och tio barn. Detta medförde mycket arbete 

för kvinnorna och de små lägenheterna 

kom också att utnyttjas till det yttersta. Man 

sov i köket, i alkoven och i rummet. 

Familjernas bohag var enkelt. De som 

flyttade till Norrbyskär förde ofta med sig 

möbler och husgeråd. Mycket var också hemsnickrat. 

Bolaget "bjöd på" det virke, som 

användes för husbehovssnickeri och i Norrbyskärs 

skola fick barnen på slöjdlektionerna 

lära sig tillverka bl. a. pallar, nattduksoch 

köksbord, skänkar och byråer. 

Alla arbetare bodde dock inte så bra 

som de utmed Långgrunds- och Stengrundsgatorna. 

De många säsongarbetande "lösarbetarna", 

under högsäsong 250 stycken, fick 

bo i någon av de arbetarbaracker som fanna 

I några av dessa hus bodde också fast 

anställda arbetare med familjer, t. ex. i 

"Österrike". Orsaken var bristen på bostäder 

på Norrbyskär. När sågen var som 

störst, var det 1400 personer, som skulle 

ha bostad. 

Bristen på bostäder betydde mycket för 

etablerandet av nya familjer. Man fick vänta 

med giftermål till dess någon lägenhet 

blev ledig. För att öka omsättningen på de 

217

lägenheter som fanns, fick de pensionerade 

arbetarna flytta till fastlandet, där bolaget 

hade egendomar. Änkor fick flytta till "Änkehuset" 

på Norrbyskär. I de stora barackerna 

liksom i fyrfamiljshusen bodde man 

gratis. Fri bostad var en av de förmåner, 

som Norrbyskärs arbetare hade. 

ARBETARFAMILJERNAS MATVANOR 

Så långt det var möjligt, försökte Norrbyskärs 

husmödrar dryga ut matkontot med 

egna produkter. Man åt därför ofta trädgårdsprodukter 

och fisk. Till de naturaförmåner 

en arbetarfamilj kunde tillgodoräkna 

sig hörde ett trädgårdsland och åtta fåror 

i ett potatisland. I trädgårdslandet odlades 

bl. a. spenat, sallad, grönärtor, rödbetor, 

mandelpotatis och rädisor. Potatislandet 

plöjdes och gödslades genom bolagets 

försorg och familjerna behövde bara hålla 

med sättpotatis. 

För de stora familjerna räckte ibland 

inte den egna potatisen till och varje höst 

kom därför "pärpråma", en 90 fots pråm 

fylld med potatis från Grundsunda, Husum 

och andra platser. 

Den fisk man åt, kunde vara köpt av någon 

fiskare, som kommit ut till Norrbyskär 

för att sälja. Det var också många arbetare 

vid sågverket, som på kvällarna lade ut nät 

eller utträde för att få fisk till husbehov 

och avsalu. Så gott som all fisk man köpte 

och fångade, saltades ner av husmödrarna. 

Till den mat, som familjerna måste köpa, 

hörde, om man undantar julgrisen, köttet. 

Detta köpte man av slaktare från fastlandet 

eller av den slaktare, som under en 

period fanns ute på Norrbyskär. Kött och 

blodvaror kunde också inhandlas i affären, 

som funnits på Norrbyskär sedan sågverkssamhället 

byggdes på 1890-talet. Till affären 

kom mjöl med kustbåtarna om hösten. 

Mjölet köptes säckvis av så gott som alla 

husmödrar. Av detta bakades tunnbröd och 

råglimpor i bakstugorna. Vetebröd, skorpor 

och annat småbröd bakade kvinnorna hemma. 

I affären köpte man också andra oumbärliga 

varor som orostat kaffe, ärtor, toppsocker 

och smör. Mjölken kom länge från annat 

håll. Till en början hämtades den från bolagets 

egendomar i Sörmjöle. Då den skulle 

ros eller seglas till Norrbyskär, hann den 

ofta bli gällen, innan familjerna fick den. 

218 

Tillgången var också begränsad. De familjer, 

som hade små barn, skulle först ha mjölk. 

Det kunde ibland bli bara en halv liter över 

till var och en av de övriga familjerna. 

Många familjer hade därför egna kor vid 

början av 1900-talet. Mjölktransporterna 

underlättades då väg drogs till Norrbyn 

1911. Några år senare började man hämta 

mjölk från ett mejeri. Mjölken levererades 

då till ett mjölkmagasin på skäret, där familjerna 

lämnade in sina mjölkkrukor och 

fick dem påfyllda. Till slut övertogs mjölkförsäljningen 

av affären på Norrbyskär. 

Förutom mjölk drack man svagdricka 

till maten. Den hämtades från Norrbyn, där 

det fanns två bryggare.Svagdrickan levererades 

i fyrtioliters kaggar. 

Dricksvattnet på Norrbyskär var ett 

stort problem. Brunnarna sinade lätt under 

torrperioder. År 1907 fick man därför fara 

in till Norrbyn efter vatten. Men också 

brunnarna där sinade. Man gick då runt på 

skären och grävde gropar i sanden på stränderna. 

I groparna samlades havsvatten, vilket 

filtrerades genom sanden och därför 

var användbart till matlagning. 

Måltidernas sammansättning på Norrbyskär 

rimmade väl med talesättet "tungt arbete 

kräver tung mat". Till frukost åt man 

norsk sill eller strömming med stekt potatis, 

bröd och mjölk. Frukosten åts klockan 

9. 00, då mannen hade rast. Han hade då arbetat 

sedan klockan 6. 00. Mannens middagsrast 

började klockan 12. 00 och då åt familjen 

middag med mycket mjöl- och blodmat, 

gärna med kraftig buljong. Blodpalt var vanlig 

middagsmat. Palt i olika former åts flera 

gånger i veckan. Efter arbetsdagens slut, 

klockan 19. 00, åt man kvällsvard. Vanligen 

bestod måltiden av gröt, mjölk och bröd. 

Familjerna hade sällan råd att äta kött 

på vardagarna. Det var söndagsmat. Det billiga 

amerikanska fläsket kunde dock ätas 

närsom helst,men var alltför fett och inte 

så omtyckt. 

Under första världskriget blev det svårt 

med livsmedelsförsörjningen på Norrbyskär 

Kött och fläsk ransonerades och kaffet fick 

blandas ut med bränd råg. Det var vanligt, 

att sågverkets arbetare under helgerna gav 

sig av inåt landet för att köpa smör och 

kornmjöl av bönderna. Varorna blev dyra. 

Smöret kunde kosta tio kronor kilot och 

mjölet en krona kilot. Med kustbåtarna kom

ARBETSKLÄDER OCH FINKLÄDER 

Klädedräkten har i alla tider varit ett av 

de medel, med vilket man försökt visa vilken 

"grupp" man ansett sig tillhöra. Sockendräkten 

visade t. ex. på bärarens hemort, 

civilstånd etc. En resande, som bar hatt 

och kravatt, var tveklöst en stadsbo i landsbygdsbefolkningens 

ögon. 

Norrbyskärs-borna hade behov av att 

markera sin särart i förhållande till landsbygdsbefolkningen.D 

e såg sig mer som stads-' 

bor än som landsbor och klädde sig därför 

t. ex. karlarnas arbetsblusar. I vävstolarna, 

som ställdes upp i köken, vävdes också av 

finare bomullsgarn, Det blev tyg till karlar- 

De kavajkostymer och andra finkläder, 

som man bar vid t. ex. landbesök, helger 

eller giftermål var i regel sydda av den 

sömmerska eller skräddare, som fanns ute 

på Norrbyskär. 

En interiör i en pensionerad lastarbas 

I vardagslag hade man enklare kläder, 

bostad på Norrbyskär, fotograferad under 

ofta tillverkade i hemmen. Kvinnorna vävde 

fältarbetet 1971. Möblerna är an- 

själva mycket av det tyg, som användes av 

skaffade på 1920-talet, utom ottomanen familjerna. Mest vävdes lakansväv, handduksväv 

i bakgrunden, från 1800-talets slut. 

och blåväv. Av blåväven syddes 

tex. karlarnas arbetsblusar. I vävstolarna, 

som ställdes upp i köken, vävdes också av 

nu stora sändningar polentagryn (majskorn) 

finare bomullsgarn. Det blev tyg till karlarnas 

vardagsskjortor, som skulle vara vitoch 

som man kokade gröt av. 

blårandiga, samt till kjolar, underkläder 

Lösarbetarna åt i allmänhet ännu kraftigare 

och barnkläder. Bomullsgarn köptets färdig- 

mat än de bofasta. De for ofta hem spunnet per postorder från Borås eller 

över helgerna och medförde matsäck, då de Fritsla. Arbetsbyxor syddes av blåväv, vadmal 

eller av plockgarn. Plockgarnet till- 

kom tillbaka till Norrbyskär. Som matsäck 

hade de t. ex. "klimpmjöl 1 , 1 som användes verkades av stickylle. Utslitna sockor, vantar 

och ylletröjor skickades iväg till en fab- 

för tillagning av klimpsoppa. De hade också 

med sig blod- och vetemjölspalt, korv, bönor 

och potatis. 

rik på fastlandet. Då sändningen återkom, 

var yllet spunnet till garn.Av plockgarn vävdes 

också tyg till pojkarnas skolkläder. 

En vanlig maträtt bland lösarbetare och 

bofasta var "sölen". Söle tillreddes genom På 1930-talet kom alltfler husmödrar 

att tunnbröd doppades ner i varm köttbuljong 

att sy plagg i flanell, som fanns att köpa 

eller lättsaltat vatten. Då brödet var buntvis i affären. Man upphörde nu med att 

mjukt, togs det upp och åts direkt, gärna 

med smör. Särskilt kraftig söle fick man 

om man använde blodbröd i stället för tunnbröd. 

väva tyg till arbetsskjortor, underkläder 

och andra plagg. Det mesta kunde sys av 

köptyget. 

Sölen kom att bli så typisk för lösarbe- 

Arbetsskor tillverkades hemma ända in 

tarnas mathållning att stuveriarbetarnas på 1900-talet. En verkstad med av bolaget 

barack på Truthällan kom att kallas "Sölehemmet". 

anställd skomakare fanns även. Han lärde 

barnen skära till läder och pligga. Läder 

Lösarbetarna var måna om att spara det fick man hålla själv, verktyg höll bolaget. 

lilla de förtjänade. De handlade sällan i affären. 

Skomakaren tillverkade dock finare skor. 

De lösarbetare, som inte hade familj Från 1930, då den siste skomakaren upphör- 

i land, kunde äta på "Folkköket", där billig de, köptes finskorna i butiken på skäret 

och kraftig mat serverades. 

eller i Hörnefors. 

219

BARNENS NORRBYSKÄR 

Oftast födde kvinnorna i hemmen. En bolagsanställd 

barnmorska hjälpte till vid förlossningen. 

Sedan barnet fötts, brukade familjerna 

leja hemhjälp en vecka. Längre tid 

hade man ej råd med. 

Barnen ute på Norrbyskär hade en rik 

lekmiljö. Det fanns fina badplatser överallt 

och på stränderna brukade man bygga 

stora skutor av bräder och spik. Virke och 

spik fick de ta så mycket de behövde. Lekskutorna 

hade full besättning med kapten, 

styrman, kock och manskap. 

I viken vid Långgrundet låg timmer, där 

man trots förbud brukade jumpa. De litet 

större barnen lånade roddbåtar för att besöka 

de skär och holmar, som låg utanför 

Norrbyskär. 

Alla de typiska lekarna var vanliga ute 

på Norrbyskär. Man lekte ringlekar, ett 

skepp kommer lastat, gömma ringen, jägare 

och hund, d. v. s. kurragömma. En specialitet 

för Norrbyskär var Cirkus Slörsäck. 

Pojkarna gjorde ett "cirkustält" av tomma, 

nytvättade mjölsäckar, som .sattes på pålar. 

Tältet, som egentligen var en arena, 

220 

Ett utslag av den livliga samhälls aktiviteten 

på Norrbyskär var firandet av Barnens 

dag. Här med en procession längs 

huvudgatan på Stuguskär år 1906. 

gjordes så högt, att ingen kunde se över. 

Inträde togs; av barn två öre och av vuxna 

fem öre. Inne på arenan gjorde barnen alla 

de konster de kunde inför publiken. 

Vid ungefär sju års ålder började barnen 

i skolan, som fanns ute på Norrbyskär. 

I undervisningen lades tyngdpunkten på matematik 

och slöjd, ämnen, som man borde 

behärska, då man levde i ett sågverkssamhälle. 

Det var få barn från arbetarfamiljer, 

som fick möjlighet att studera vidare, medan 

barnen från tjänstemannafamiljerna i 

större utsträckning fick chansen. 

Vid 13-14 års ålder betraktades arbetarbarnen 

som arbetsföra och fick den normala 

9-timmars arbetsdagen. Pojkarna kunde 

bli hjälpkapare, splitvedspojkar eller något 

annat, som inte krävde för stora kroppskrafter. 

Flickorna hjälpte till i hemmen eller 

sökte tjänst som piga hos någon förman eller 

tjänsteman. 

•

livet på skäret 

Dagne Treijs-Blomkvist i 

Med begreppet fritid menas här den tid,då 

männen inte arbetade på sågen^Förr uppfattades 

den tiden oftast inte som ledig. 

Man var ju då tvungen att utföra annat arbete 

för att dryga ut inkomsterna t. ex. genom 

att fiska och plocka bär. För kvinnornas 

del var det svårt att dela in dagar och 

veckor i arbete och fritid. Kvinnornas arbete 

pågick i regel från tidig morgon till 

sen kväll, vardag som helgdag. De kunde 

sitta och sticka eller lappa familjens kläder 

på lördagskvällarna, då mannen hade 

helgledigt från sågen. Maten skulle alltid 

lagas o. s. v. 

Den kanske viktigaste fritidssysselsättningen 

var fisket. Därtill fanns ett varierat 

utbud av fritidssysselsättningar i vår bemärkelse: 

för sysselsättning, nöje och rekreation. 

Hyvlaren Oskar Söderström, Norrbyskär, var 

medlem i logen Kustbevakaren och intresserad 

amatörfotograf. På hans bilder möter skärborna 

på utflykter och möten. 

J 

FRITIDSFISKE 

Under det första skedet i sågverkets existens 

fiskades i begränsad omfattning på 

Norrbyskär. De, som fiskade, var arbetare 

på sågen och hyveln. Båtarna byggde de ofta 

själva efter egenhändigt gjorda mallar. 

Under första världskriget blev det vanligare 

med fiske på fritiden. Livsmedelsbristen 

under krigstiden var den direkta 

orsaken till detta. Fritidsfisket organiserades 

nu genom att man bildade båtlag. Lagen 

hade redskapen tillsammans och höll alltid 

ihop. Däremot kunde flera inom ett och samma 

lag ha egen båt. Man åkte ut i än den ena 

båten än i den andra. Det fanns sex fiskelag. 

De fiskade på kvällar och nätter. Laget 

bestod av två till fyra man. Det var en fördel 

om laget bestod av fler än två man. Om 

en i laget inte kunde följa med, kunde laget 

ändå gå ut. Fångsten och eventuell förtjänst 

delades lika inom laget. De båtlag, som hade 

skotar, fick oftast in så mycket fisk, att 

de kunde sälja. Andra hade nät och fångade 

sik. Uttring efter harr förekom också. Efter 

första världskriget avtog fisket i omfattning. 

På 1920-talet fick alla som så önskade 

virke till båtar av bolaget och båtarna försågs 

i regel med motorer. Som mest fanns 

72 båtar på Norrbyskär. Under andra världskriget 

tog fisket åter fart. Lagen existerade 

fortfarande, men var inte så många. Även 

efter kriget fortsatte man att fiska men i 

mindre utsträckning. 

221

UTFÄRDER OCH SOMMARSTUGOR 

ren omkring. Virke och tomtmark skänktes 

Bolaget ordnade en båtfärd med en bolagsbåt 

av bolaget, men ibland förekom det att man 

varje midsommar för de arbetare, som stal virke till byggena, då virket inte räckte, 

ursprungligen kom från Moliden. Bolagsbåten 

förde dem till Örnsköldsvik, där de hälsade 

I en del fall kunde en arbetare ha en stuga 

tillsammans med sina släktingar på Norr- 

på släkt och vänner. Bolagschefen byskär. Stugorna användes vid övernattning 

Frans Kempe prioriterade de arbetare, som vid fiske och för rekreation för hela familjen. 

blivit förflyttade från sågen i Mo. De arbetare 

Trångboddheten var stor på skäret och 

som härstammade från Håknäs hade många tyckte det var skönt att komma ifrån 

inte samma förmåner. 

trängseln där emellanåt. 

På söndagarna kunde hela familjen bege 

sig ut på båtfärd med fyllda matsäckskorgar 

till något av de många skären utanför 

sågverket. 

FÖRENINGSLIV 

En stor roll i livet på skäret spelade en 

skollärare. Han var anställd som lärare av 

Man började bygga fritids- och sommarstugor 

bolaget och hade inte bara inflytande på 

ute på Husskär under första världs- 

barnen utan även på de vuxna. När kuskar- 

kriget. En pensionerad rättare och en skomakare 

var de första att bygga. Skomakaren 

kunde inte få tag på läder till sitt hantverk 

under kriget och hade därför tid att 

na klagade över att ungarna hängde bakpå 

lassen, straffade han barnen genom att förbjuda 

dem att vara med på julfesten, som 

ordnades av bolaget varje år. Även de barn, 

bygga en stuga. I den bodde han på sommaren 

som tjuvrökte, blev avstängda, om läraren 

och därifrån gav han sig ut på fisketu- 

kom på dem. Ville någon av de äldre sluta 

rer. I början på 1920-talet började andra anställda 

på sågen och fara i land för att arbeta el- 

på Norrbyskär, både tjänstemän och ler studera, såg skolläraren till att han in- 

arbetare, att bygga sommarstugor på skäte 

fick komma tillbaka. Han gav också bola- 

222

get tips om vilka elever, som det var värt 

att fortbilda på bolagets bekostnad. Han sade 

till ungdomarna, när han tyckte det var 

dags för dem att gifta sig. 

Han anlade en tennisbana bakom skolhuset, 

där barnen ibland fick spela under 

kristendomslektionerna, som han inte var 

särskilt intresserad av. De årligen återkommande 

idrottsfesterna leddes av skolläraren. 

Till nykterhetslogens olika jubileer 

skrev han sånger och han ordnade julfester 

för barnen i bolagets regi. 

Han var inte medlem i någon församling 

men hade ändå stort inflytande inom 

föreningslivet. Han hade tid att organisera 

och gjorde det efter bolagets önskemål, 

men samtidigt fyllde han en uppgift inom 

föreningarna. 

Övre bilderna: Den mäktige skollärare 

Sjödin med en klass. 

Nedre bilden: Skolbarnen spelar 

upp en tablå i kyrksalen 1908. 

ARBETAREFÖRENINGEN, FACKFÖRE- 

NINGEN OCH POLITISKA FÖRENINGAR 

När sågverket startade, ordnade ägaren 

Frans Kempe en förtroendenämnd utan 

stadgar. Kempe själv utsåg en förtroendeman, 

som vid sin sida hade några medhjäl- 

223

pare. Senare bildades arbetareföreningen, 

som ansågs opolitisk. Den skötte bl. a. om 

lägenhetsfördelningen bland arbetarna. Arbetareföreningen 

kallades av många "koaföreningen". 

Den ansågs nämligen ställa 

sig in hos bolagsledningen i stället för att 

ta tillvara arbetarnas intressen. Fastlandsbor 

och löskarlar, som arbetade på skäret, 

tyckte dessutom, att arbetareföreningen bara 

brydde sig om öborna och inte de andra 

arbetarna. Föreningen bestod främst av 

den första generationen arbetare på skäret, 

som hade flyttat dit från Moliden. De kände 

sympati för Kempe och solidaritet med bolaget, 

vilket påverkade föreningens agerande. 

Ungdomarna gick första maj 1907 på 

gatorna och sjöng Internationalen. Inga äldre 

deltog men många barn följde med tåget, 

som så småningom blev stort. Ingen av de 

"År 1922 var det förbudsomröstning och 

i förberedelsen för den dagen hade logen 

Kustbevakaren ordnat ett demonstrationståg, 

som utgick från skolan och passerade 

genom samhället till idrottsplatsen, tåget 

räknade omkring 400 äldre och 200 barn, 

på idrottsplatsen hade dessutom samlats 

åtskilliga icke demonstrerande så att antalet 

deltagare i mötet beräknades till omkring 

700. I Norrbyskär blev det inte stor 

procent néjröster. " 

äldre på ön tog detta på allvar. Första maj 

åtta år senare uppstod en spontan demonstration 

vid sågen. De unga arbetarna ville 

vara lediga efter middagen. De bad sågställaren 

hämta förvaltaren för att han skulle 

224

ge dem ledigt. När förvaltaren kom, tappade 

pojkarna modet och återgick till sina 

arbeten. Detta var utslag av den yngre generationens 

önskan att ansluta sig till den 

socialistiska aktivitet som arbetarna vid 

andra industrier bedrev. 

1916 bildades en socialdemokratisk ungdomsklubb. 

Kempe förbjöd den. För att få 

stanna på Norrbyskär måste ungdomarna 

gå ur föreningen. Om de ville stå kvar som 

medlemmar, fick de lämna skäret. Femton 

arbetare lämnade då ön. De blev svartlistade 

i hela Sverige och hade därför svårt att 

få arbete någon annanstans. 

År 1918 kunde Kempe inte längre stå 

emot arbetarnas krav på och behov av en 

facklig organisation. Därmed uppstod stridigheter 

mellan arbetareföreningen och 

fackföreningen. En del arbetare ville först 

inte ha någon fackförening. De var rädda 

för att bli av med sina förmåner, t. ex. fri 

bostad, ved och lyse, om fackföreningen 

bildades. Så blev dock inte fallet. 

Många medlemmar i de religiösa församlingarna 

var också emot fackföreningen. 

Om de gick med i den, ansåg de sig bli 

motståndare till arbetareföreningen och 

därmed också till bolagsledningen. I samband 

med bildandet av föreningen ägde en 

stor för stamajdemonstration rum. Arbetare 

vid Hörnefors for till Norrbyskär för att 

demonstrera. Året därpå for norrbyskärsborna 

till Hörnefors och deltog i demonstrationer 

där. Sågställare och faktorer 

deltog inte. Många arbetare antog, att dessa 

tillhörde folkpartiet eller högern. 

Arbetareföreningens medlemmar bestod 

av äldre arbetare och nya tillkom inte. Föreningen 

fick därför allt mindre betydelse 

och självdog 1930. Fackföreningen hade 

stabiliserat sig och de yngre arbetarna hade 

anammat den nya tidens idéer. De kunde 

inte längre acceptera arbetareföreningens 

inställning till bolaget och förhållandet 

mellan bolagsledningen och arbetarna. Lösarbetarna 

på skäret var mer oppositionella 

än den fasta arbetarkåren. De förlorade 

inte mer än sitt arbete, om de var missnöjda 

och gav uttryck åt sitt missnöje. Skärets 

befolkning uppträdde mer underdånigt, eftersom 

de var bundna till Kempe och hans 

industri genom att de bodde och levde i bolagets 

samhälle. 

RELIGIÖSA SAMMANSLUTNINGAR 

Till vardags rådde ingen skillnad mellan 

religiösa och icke-religiösa eller mellan 

religiösa tillhörande olika sammanslutningar. 

Man arbetade tillsammans, hjälpte varandra 

i det dagliga livet, och man tog hänsyn 

till varandra. En brädgårdsfaktor, som 

var född på ön och "inne i platsens psyke", 

sade sig dock aldrig placera en religiös 

arbetare tillsammans med en storsvärare. 

Många av de arbetare, som förflyttats 

från Moliden, var baptister. Det var dels 

gammelbaptister dels Örebro-baptister. 

De förra var mycket strängare i sin religiösa 

uppfattning än de senare, men gammelbaptisternas 

del av sekten dog ut efter 

en generation. I början av seklet kunde barn 

till baptister känna sig utanför ungdomsgemenskapen 

främst då andra ungdomar 

konfirmerades, eftersom de inte fick vara 

med då. Flickorna blev utan den traditionella 

svarta klänningen, som man fick till detta 

tillfälle. 

Baptisterna och även en del av dem som 

tillhörde missionsförbundet gifte sig inte 

i kyrksalen utan vigdes i sitt kapell av sina 

egna officianter. Några belägg på att de 

även gifte sig borgerligt finns inte i uppteckningsmaterialet. 

Likaså ordnade de 

dop i kapellet. Före sågverkets tid fanns 

få baptister eller "missionsförbundare" på 

fastlandet kring Norrbyn. Men aktiviteten 

bland de troende på skäret var stor och de 

värvade nya medlemmar både där och på 

fastlandet. Däremot fanns inte något samarbete 

mellan de religiösa sammanslutningarna 

på ön och på fastlandet. 

Missionsförbundet var den största av 

de frireligiösa sammanslutningarna på skäret. 

Troligen etablerades den av en predikant 

från Hörnefors som höll väckelsemöten 

ute på Norrbyskär. Han säges ha fått 

många anhängare varav flera ursprungligen 

tillhört EFS. 

Varken missionsförbundet eller baptisterna 

använde kyrksalen som sin samlingslokal. 

1922 byggde de ett gemensamt bönhus 

på Stengrundet, med material från bolagets 

brädgård. Initiativet till byggandet kom 

från de två män som var stöttepelarna i 

baptistförsamlingen. Missionsförbundet och 

baptisterna turades om att använda kapellet, 

en vecka i taget, men dé deltog också i 

varandras möten. 

225

De inflyttade familjerna från Håknäs na på sina respektive hemorter och de hade 

tillhörde redan från början Evangeliska ett stort intresse för bildandet av en loge 

Fosterlandsstiftelsen (EFS) och de fortsatte 

sin religiösa verksamhet på Norrbyskär. från Hörnefors till ön och bildade tillsam- 

på Norrbyskär . Redan 1893 kom en pastor 

EFS samarbetade mycket med statskyrkan mans med öbefolkningen logen 1859 Kustbevakaren 

som från början fick sexton med- 

och hade sina sammankomster i kyrksalen. 

De anlitade kyrkans präster vid sina möten lemmar. Medlemsantalet växte och särskilt 

men hade också egna predikanter. Varje ungdomen engagerade sig i logens verksamhet, 

bl. a. därför att man träffade andra ung- 

söndag höll en statskyrkopräst från Hörnefors 

gudstjänst i kyrksalen. EFS hade en domar där och kunde roa sig på de tillställningar, 

som ordnades av logen. 

sångkör som sjöng på högmässan. 

De ordnade också en söndagsskola. Skärets 

Nykterheten på ön var påfallande stor 

överlärare stod i spetsen för en juni- 

jämfört med t. ex. motsvarande förhållan- 

orverksamhet inom EFS fastän han själv den i Holmsund och Hörnefors. Det var mycket 

inte var medlem i församlingen. Juniorerna 

logemedlemmarnas förtjänst, eftersom 

var barn i förskoleåldern som sysselsattes 

de upprätthöll en viss ordning på skäret. 

i kyrkans regi. EFS ordnade ofta Ofta gick de på kajen, när kustbåtarna las- 

sammankomster och var särskilt aktiva tade av beställda spritvaror på kajen, och 

till de stora helgerna. Man höll bl. a. möte läste av namnen på adresslapparna för att 

i kyrksalen på nyårsafton och höll auktion se vilka som beställt hem spritvaror. Berusade 

på påskafton. På auktionen såldes handarbeten 

personer syntes sällan utomhus.Såg 

som syföreningen hade förfärdigat man någon berusad tillhörde han oftast besättningen 

under året. Denna förening inom EFS hade 

på något av fartygen som lasta- 

symöten en gång i veckan under hela året. 

Den ledande kraften inom EFS var en 

före detta sågverksarbetare som i unga år 

de i Norrbyskär. Arbetarna tog sig nog något 

glas vid storhelgerna men höll sig för 

det mesta inomhus vid dessa tillfällen. 

hade blivit sockersjuk och sedan inte orkade 

Så småningom behövde logemedlemmarde 

med det hårda arbetet på sågen. Han hana 

en samlingsplats och 1909 började de 

mer tid att ägna sig åt sysselsättningar bygga ett ordenshus. Logens ekonomi var 

inom kyrkan än andra arbetare. För att klara 

sig ekonomiskt fiskade han och hade 

dålig, men man fick låna pengar av bolaget 

till virke och inventarier. Vid invigningen 

ett hönseri. 

av ordenshuset skickade Frans Kempe telegram 

EFS och dess medlemmar ansågs länge 

och efterskänkte skulden som upp- 

se ned på de övriga av skärets bebyggS.re. stått i samband med byggandet. Längre 

Statskyrkans präster var ofta emot de frikyrkliga 

fram gjordes flera tillbyggnader, alltefter- 

församlingarna. 

som verksamheten växte. Man inhyste fö- 

Men med åren blev förhållandena bättre. reningens bibliotek i ett av rummen. En 

Så kunde så småningom t. o. m. en predikant 

vinkelbyggnad uppläts till sällskap, som in- 

inom EFS gifta sig med en baptist. te tillhörde logen. 

Ibland ordnades alliansmöten där alla Logens möten hölls oftast på lördagarna. 

de religiösa sammanslutningarna medverkade. 

Redan på eftermiddagen följde föräldrarna 

Av praktiska skäl samlades man i sina barn till ungdomslogen som kallades 

kyrksalen eftersom det var den största lokalen. 

Skärets Ros och som hade bildats vid sekel- 

Annars besökte inte andra än EFS:s skiftet. På kvällarna samlades de vuxna. 

medlemmar kyrksalen. 

Man lyssnade på föredrag av besökande 

Pingstvänner fanns det också på skäret nykterhetskämpar, sjöng och läste dikter. 

men de var inte så många och hade inte någon 

Bland ungdomen var särskilt Dan Anders- 

samlingslokal. De for över till Norrbyn, son omtyckt. Logemedlemmarna startade 

där de tillsammans med pingstvänner från en amatörteater. Man valde oftast att uppföra 

fastlandet hade ett bönhus. 

lustspel som man hämtade ur littera- 

turen, men ibland satte man också ihop något 

NYKTERHETSLOGEN 

själv. Styckena framfördes vid storhel- 

Några av de arbetare, som flyttat till skäret, 

gerna. För att underhålla varandra ordna- 

hade tidigare tillhört nykterhetslogerdes 

också brödernas och systrarnas 

afton, 

226

då de manliga respektive kvinnliga medlemmarna 

skulle sätta ihop ett program 

för att roa de andra. Man kunde ha gymnastikuppvisning, 

charader, diktläsning m. m. 

De arbetare som kom från Mo ansågs 

vara ett musikaliskt folk. De bildade både 

en manskör och en blandad kör inom logen. 

Dessa körer fanns med från logens start 

till dess att sågen lades ned. Särskilt manskören 

stod i gunst hos bolagsledningen. År 

1923 när det var körtävlingar i Göteborg, 

betalade Kempe resa och uppehälle för hela 

kör en. Kör sångsavdelningar inom logen 

utvecklades även i Hörnefors, Alfredshem 

och Domsjö. Dessa tillsammans med sångare 

från Norrbyskär bildade Kempekören 

som fortfarande är verksam. Kören höll 

konsert i ordenshuset på Valborgsmässoaf- 

Övre bilderna fr. v. : Interiör av ordenshuset 

ca 1920. Logen Kustbevakaren firar 

5-årsjubileum 1898 i kyrksalen. 

Nedre bilderna fr. v. : Gökotta med kaffe 

i ordenshuset. "Glad påsk systrar!" 

önskar logens gymnaster 1935. Gymnastgruppen 

bildades 1931. 

ton och ordnade en fest på hösten med 

manskören i centrum. 

Logen hade också inflytande på kulturverksamheten 

i övrigt. Redan tidigt startade 

man ett bibliotek för hela skärets befolkning. 

Att det kunde ske berodde på bolagsledningen, 

som stödde studieverksamheten, 

skänkte 100 kronor till inköp av böcker. 

Det kostade 5 öre per bok och vecka 

227

att låna böcker för dem som inte var medlemmar, 

medan medlemmarna lånade gratis. 

Biblioteket ökade i omfång och fick två 

gånger flytta till större lokal inom ordenshuset. 

När en inventering gjordes 1950 omfattade 

biblioteket 2. 228 band. De skänktes 

,vid sågens nedläggelse till Hörnefors kommun 

på villkor att böckerna fick stanna 

kvar på skäret så länge det fanns någon 

låntagare. Logen startade även studiecirklar 

inom olika ämnesområden. För samhället 

på Norrbyskär spelade logen en betydelsefull 

roll, eftersom den gav möjligheter 

till ett livligt umgänge människorna emellan. 

Själva ordenshuset användes även av 

andra än logemedlemmarna. Det gästades 

av kringresande biografägare och teatersällskap. 

Rydins, Svanströms och Lindholms 

sällskap uppträdde t. ex. med teaterstycken 

och operetter. Bl. a. spelades 

Tiggarstudenten och Dödsdansen. Bolaget 

startade en egen biograf i ordenshuset 

men det visade sig bli för dyrt att driva 

den. Ingen ville åta sig det extra arbetet 

på kvällarna. När bolaget tänkte lägga ned 

biografen 1927, grep logen in och övertog 

verksamheten. Varje lördag visade man 

film och då kom även biobesökare från 

fastlandet ut. Men när utflyttningen från 

skäret började i mitten på 30-talet, blev 

biobesökarnas antal så litet att man helt 

slutade med filmvisningarna. 

Bland andra aktiviteter i logen kan också 

nämnas nyårsvakan och gökottan på 

påskmorgonen. På 1930-talet bildades en 

gymnastikförening i vilken både män och 

kvinnor deltog. Gruppen reste bl. a. till Eskilstuna 

och till Göteborg för att medverka 

vid gymnastikuppvisningar. 

De män som innehade förtroendeposterna 

inom logen var i regel även ansedda 

som duktiga arbetare. Däremot avsade sig 

en sekreterare i logen sitt uppdrag, då han 

blev utnämnd till sågställare. Som sågställare 

hade han mycket övertidsarbete på sågen 

och kunde inte ägna sig lika mycket åt 

logen som tidigare. 

IDRO TTSFÖRENINGEN 

Så länge det fanns arbetsmöjligheter på 

ön stannade ungdomen kvar. De sökte sig 

inte heller bort för att roa sig. Det berodde 

på att förbindelserna med fastlandet var 

228 

dåliga och att det fanns många möjligheter 

att roa sig på skäret. En idrottsförening 

med överläraren i spetsen hade stor anslutning. 

Bolaget uppskattade denna verksamhet 

och bekostade anläggandet av en 

idrottsplats mellan sågen och bostad nr 1. 

Varje sommar ordnades stora idrottsfester 

med deltagare bl. a. från Umeå, Hörnefors 

och Örnsköldsvik. Fotbollen dominerade 

indrottsintresset och Norrbyskärs lag 

segrade också i DM åren 1914 och 1915. 

Kula och spjut var också viktiga grenar. 

DANSBANOR 

Skytteföreningen hade en paviljong som 

även användes som danspaviljong på lördagskvällarna. 

Tidigare hade man dansat 

på Stuguskär sbron där dansen enligt bolagets 

påbud skulle sluta kl 22. För dansen 

i paviljongen fanns däremot inte några sådana 

bestämmelser. På kolbacken bakom 

skolan låg också en dansbana. På dessa två 

dansbanor ordnades dans varannan lördag. 

Senare dansade man också på söndagarna. 

Det var främst de ogifta som roade sig på 

dansbanorna. Om man var gift passade det 

sig inte att gå dit. 

LÖSKARLARNAS FRITID 

Det fanns fasta lösarbetare, som arbetade 

många år på skäret men som hela tiden 

bodde på fastlandet, och det fanns extra lösarbetare, 

som bara arbetade på sågen en 

kortare tid. Löskarlarnas situation var 

svår. De stod utanför skärets gemenskap. 

Arbetare med familj och bostad på fastlandet 

åkte hem så fort de hade tillfälle. Man 

for hem mitt i veckan för att hämta mat 

och kom tillbaka samma kväll eller morgonen 

därpå. De som bodde längre bort åkte 

till sina hem på lördagskvällen och återvände 

till arbetet måndag morgon. 

På kvällarna lagade de sin mat i barackerna, 

spelade kort med varandra, pratade 

eller hälsade på löskarlar i andra baracker. 

En del spelade fotboll med skärborna 

men de deltog annars inte i föreningslivet. 

Norrbyskärsborna ville inte ha dem med i 

logen eller i fackföreningen. På religiösa 

möten var de däremot välkomna, men de 

gick sällan dit. 

•

tovade hattar 

Tovesockar är för västerbottningen 

ett välkänt begrepp men 

hur många har sett en tovad 

hatt av äldre modell I hembygdsgården 

i Rusksele har 

man i alla fall två hemgjorda 

hattar tovade av svart fårull, 

som blekts till rödbrun färg. 

Båda har tillhört Östen Olofsson 

Sandberg, född 1811 i 

Gumboda i Nysätra sn, som 

kom till Rusksele som dräng, 

där han gifte sig med Ulrika 

Antonia Mårtensdotter och blev 

kvar till sin död 1892. 

innehåll • 

SAMHÄLLET OCH HAVET 169 

Carl Olof Cederlund 

LÖVÅNGER - EN KUSTSOCKEN 178 

Christer Lundberg 

JORDBRUKARE SOM FISKARE OCH 184 

STUVARE 


VATTENSÅG - ÅNGSÅG - MOTORSÅG 188 


Hatten med den låga runda 

kullen har gamla anor, modellen 

går tillbaka till 1600-talets 

modehattar och den har sedan 

varit i bruk bland bönderna i 

vissa delar av vårt land fram 

på 1800-talet. 

Den mjukare mindre hatten 

har lagats fram och kanske 

mist en del av sin ursprungliga 

fason och liknar nu mest den 

typ av små jägarhattar som fortfarande 

används. 

Det har antagits att bönderna 

i alla tider köpt sina filthattar i 

städerna eller på marknaderna 

och att de sedan försett dem med 

band, tofsar och spännen som gett 

hattarna en folklig prägel. Med 

ruskselehattarna har vi nu ett bevis 

för att man även gjort hattar 

i hemmen och det faller sig också 

ganska naturligt att så har 

skett i en trakt där man varit 

kunnig i konsten att tova - filta 

andra plagg. Men hur vanligt 

har det varit Finns det någon 

som kan berätta om eller minns 

någon som tovat hattar skulle vi 

på museet vara verkligt glada 

för kontakt. Ring eller skriv 

till Katarina Ågren! 

1938 hittade Torsten Wännström 

i Lappvattnet i samband 

med dikesgrävning på 70 cm 

djup en märklig filthatt av brunsvart 

fårull. Av modellen att 

döma kan hatten vara från slutet 

av 1600-talet. 

Västerbotten # 

FISKET 

Peter Gustafsson 

NORRBYSKÄR - BEBYGGELSE 

BEFOLKNING 

Christer Lundberg 

HEM OCH FAMILJ 


LIVET PÅ SKÄRET 


fyOtfuevtC fmn L^ppi^Mncf 

{yUriuittar-£rnn> Ruths t£c 

OCH 

Tidskriften VÄSTERBOTTEN redigeras av tjänstemännen vid 

Västerbottens museum och Skellefteå museum. 

Huvudredaktör och ansvarig utgivare: landsantikvarie Sune 

Zachrisson, Umeå. 

Layout och teckningar: Göran Carlsson. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 44 Umeå. 

Tryckt i offset hos Centraltryckeriet, Umeå 1972. 

194 

206 

216 

221

aksidan • 

God Jul önskar VÄSTERBOTTNISK 

KUST-bevakning! 

Västerbotten # 

utges av Västerbottens läns Hembygdsförening. Tidskriften utkommer 

med 4 häften 1972. Lösnummerpris 7:50. 

Prenumeration kan göras enligt 3 alternativ: 

# fyra häften + samlingskartong vid årets slut 20:- 

# häftena samlade i en häftad volym vid årets slut 25:- 

# häften + volym 30:- 

Prenumeration och beställning av lösnummer sker enklast genom 

insättning av beloppet på föreningens postgiro 6 26 22 - 6.

Iti id > - VÃ¤sterbottens museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?