FÅRET BÄR INTET ULLEN ÅT SIG SJÄLV 1 Delrapport i projekt - JiLU

FÅRET BÄR INTET ULLEN
ÅT SIG SJÄLV 1
Delrapport i projekt UllFORuM vid Jämtlands läns institut
för landsbygdsutveckling.
Projekt
Anna Engman
2010
1 Svenskt ordspråk. Kjellberg, S T. 1943. Ull och ylle. Lund
1

Under 2008 etablerades satsningen på ett UllFORuM i Ås i Jämtland. UllFORuM är ett treårigt EUprojekt
med Jämtlands Läns Landsting som projektägare och KK-stiftelsen som medfinansiärer. Syftet
med UllFORuM är att återuppväcka länets slumrande ullnäring med hjälp av avel, ullförädling och
garnspinneri, samt design av ullprodukter. UllFORuMs hemvist är en gammal loge i Ås där fyra
anställda arbetar med att ta fram konkurrenskraftig finfibrig ull och spinna denna i ett gårdsspinneri.
Samtidigt är tanken att skapa efterfrågade och marknadsanpassade produkter med en ”lokal” känsla.
Projektet är en vidareutveckling av Jämtlands läns landstings föregående satsning ”Ull-rika 1+2” som
pågick under åren 2002-2007 och vars målsättning var att öka produktion, förädling och försäljning av
regionalt producerad finfibrig ull. Upprinnelsen till Ull-rika skedde redan 1997 då dåvarande VD för
Ullfrotté, Bo Ottosson, besökte Australien för att studera produktion av ekologiskt producerad ull.
Han kom hem med frågan: Varför kan vi inte producera finfibrig ull i Jämtland? Diskussioner mellan
Ottosson och husdjursagronom Margaretha Lund ledde till kontakter med Hans Halvarsson på
Länsstyrelsen och idén om ett försöksprojekt tog fart.
Seminariet ”Hur nyttig är din ulltröja?” hölls i Ullfrottés lokaler i Östersund våren 1998. De
kommande åren föddes idén om att korsa in får med finfibrig ull i de redan existerande besättningarna
av köttproducerande får. Därmed skulle avkastningen öka genom tillskottet av mer värdefull ull. En
liten delegation besökte Skottland för att studera dess fårnäring och ullproduktion. Under åren 2000-
2002 pågick arbete med att finansiera projektet och till sist beviljades en EU-ansökan.
Syfte och disposition
Syftet med projektet UllFORuM är att återuppväcka och vidareutveckla kunskapen om
rättviseproducerad och miljömässigt hållbara ullfibrer. Samtidigt vill man göra människor
verksamma inom tillverkande företag medvetna om betydelsen av hög kvalité och god design.
Den här rapporten utgör en delrapport i projektet UllFORuM. Rapporten tar upp frågor som
rör ullprodukter och design med fokus på produkttyper, miljöaspekter och
marknadsföringsvinster. Bland annat tas frågor om möjligheter till att miljöcertifiera produkterna
för att kanske öka värdet på slutprodukten upp och om design av särskilt utvalda personer skulle
påverka försäljningen.
Det empiriska materialet har hämtats från relevant litteratur och intervjuer med personer som
arbetar med utveckling av hemslöjd i länet.
Inledningsvis kommer en historisk bakgrund till ullproduktion i Jämtland som sedan övergår i
att titta på hur ullprodukterna kan ges ett mervärde och utvecklas för att ge en lönsamhet.
Jag kommer att använda arbetssättet man valt i projektet som utgångspunkt för mitt arbete
även om det är ett projekt och inte ett vinstdrivande företag. För att kunna relatera till andra sätt
att se på verksamheten och andra utgångspunkter behöver jag något att utgå från. Jag är fullt
medveten om att detta är ett projekt som finansieras av bl a EU och KK-stiftelsen och att det
innebär att man inte får arbeta vinstdrivande utan ska utveckla och prova sig fram. För att mitt
resultat ska vara applicerbart i framtiden har jag valt att i mina tankebanor se vissa delar ut en
företagarsynvinkel.
Historik
I rapporten Kan ull bli guld? 2 finns en översiktlig historisk tillbakablick över ullproduktionen och
fåraveln i Sverige från 1500-talet och framåt. I den här rapporten kommer jag att fokusera på
Jämtlands län och även vidga tidsspannet.
2 Lundström, C & Skoglund, W. 2009. Kan ull bli guld? Från Ahlströmer till hållbar och designad ullproduktion.
Ekonomiska och symboliska värden i projektet Ullforum i Jämtland 2008-2010. Problem och möjligheter.
Opublicerad rapport.
2

Ull
Historiskt sett har ull används till kläder åtminstone sedan järnåldern, förmodligen även tidigare
än så, på våra breddgrader. Fåret var ett av de första djuren vi domesticerade och vårt område har
förmodligen får betat de senaste 6000 åren.(Kardell, 2003) Det äldsta textila fyndet inom dagens
gränser av Sverige är Gerumsmanteln som daterats till 360-100 f Kr och är vävd med 4-skaftad
kypert som rundväv. Den är dessutom helt tillverkad i ull av mouflon-typ. (www.historiska.se)
Fynd av vävtyngder finns från vikingatid och framåt och ull var ett av materialen som ofta
användes vid tillverkning av tyg och textilier. Det andra materialet var ofta lin.
Överhogdalsbonaderna (1040-1170 e Kr), som är den äldsta textilen från vårt län, är vävd med en
botten av lin och mönster av ull.
Historiskt sett hölls fåren i Jämtland främst för ullens skull även om både kött och mjölk
nyttjades. Ullen omvandlades oftast till vadmal som var det vanligaste tyget för vardagskläder
jämte lin och hampblårsvävnad. (Wichman, 1962) Vadmal är ett vävt tyg av ylle som behandlats i
en vadmalsstamp, där tyget valkas ihop av vatten och rörelse. Det ger ett tätt, varmt och
vattenavstötande tyg som är slitstarkare än ylletyget är utan behandling. (http://sv.wikipedia.org )
Vadmal finns i förhistoriska fynd och nämns i skrivna källor från 1292.
(www.ne.se/lang/vadmal).
Det finns en del uttalanden som tyder på att fåraveln och ylletillverkningen i Jämtland var både
mer utbredd och var av högre klass än i resterande av Västernorrlands län (som Jämtland
tillhörde före 1810) under 1700-talet. Bland annat kunde man på Rödön pressa vadmalen till en
kvalité som var så bra att den använde till kläde i bättre kläder. (Wichman, 1962)
I produktionsleden för ylle/vadmal finns naturligtvis ullberedning och färgning och det har
funnits stampar och valkkvarnar i Jämtland åtminstone från 1700-talets början. Dessa användes
för krympning och rengörning av yllet. Färgningen av ylle för avsalu, som under lång tid sköttes
av färgare från Sundsvall, tog Olof Borg i Slandrom hand om efter att han 1760 fått ett
privilegium utfärdat av kommerskollegiet. I anslutning till detta färgeri fanns även en
vadmalsstamp och från 1803 även en yllefabrik. (Wichman, 1962) På en Storskifteskarta från
1788 över Slandrom finns ett färgeri utsatt och är även registrerat i fornminnesregistret (som
uppgift om) som nummer 167:1 Frösö socken. (www.fmis.raa.se 2010-05-17) Så fortfarande kan
det finnas spår efter verksamheten även man vid inventeringen inte hittat något på den platsen.
Fåravel
Intresset för fåravel och försöken att förbättra avkastningen från fåren började relativt tidigt i
Jämtland. På kaptensbostället Galhammar i Bergs socken hade överstelöjtnanten Jacob Johan
Rickman redan 1735 100 engelska får. (Wichman, 1962) De får som ansågs fullgoda var dock en
liten del av det totala antalet får i Jämtland. 1751 fanns i hela Västernorrlands län 632 stycken och
1759 765 stycken. Under hösten och våren 1751/52 dog, bara i Jämtland, 6 400 får i fårpest och
utan att ha några siffror på det totala antalet får så var detta förmodligen inget förödande för
fårstammen. Inte förrän i början av 1800-talet finns siffror på hur många får som totalt finns i
Jämtland. 1805 antas antalet får i enbart Jämtland vara 28 000 stycken. (Wichman, 1962)
Under några år på 1760-talet gjordes försök att göra Jämtland till ett linodlande område. Det
visade sig dock ganska snart att klimatet inte var det bästa för detta och landshövdingen driver i
stället frågan om yllevävnad (vadmal) gentemot Kungl Maj:t. Han menade att fåraveln i området
och kvinnornas vana att hantera ull skulle göra att det snabbt blev en lönande historia. Som en
uppmuntran till bönderna att satsa på detta trodde Törnsten att förtur på att sälja vadmal till
regementena skulle vara nog. (Wichman, 1962)
På 1700-talets slut upptäckte man att införsel av isländska får från Norge påverkade aveln
positivt. Detta var något som pågått under längre tid även om spridningen inte nått allmogen än,
3

detta delvis pga att priset för varje får var ganska högt och att sommarbetet på hemmarken var
ganska magert. Vid 1800-talets början hade importen av norska får spridit sig till allmogen efter
att de med egna ögon sett den nytta som fåren tillförde. (Wichman, 1962) När Kungl. Maj:t 1804
anvisade pengar för att främja införsel av norska får till Jämtland hade denna verksamhet redan
varit igång ett tag och hade spridit sig i hela landskapet eller som landshövdingeämbetet uttryckte
det:
”så att snart sagt varje ståndsperson har större eller mindre antal av därav samt även
en stor del bland allmogen, och vad Jämtland angår helt säkert de flesta bland dem
äro försedde var och en i sin mån med isländska får, vilka från sistnämnda landskap
blivit utspridda till länets övriga provinser.” (Wichman, 1962)
Anledningen till att Kungl. Maj:t avsatte pengar för fåraveln i Jämtland var inte enbart
påtryckningar som påtalat fåravelns betydelse för provinsen och den jämtländska allmogens
benägenhet utan även att Sverige årligen behövde köpa in 80 000 marker (ca 16 960 kg) grövre ull
från utlandet för att klara behovet i slöjdnäringarna och armén. Ser man till vad landshövdingen
berättar så borde behovet av ull vara täckt inom några år från 1804 utan att det betalades ut några
stöd. (Wichman, 1962) Den nytillträdde landshövdingen Carl von Nieroth lade då fram ett förslag
att pengarna skulle användas till anläggande av isländska stamschäferier i stället. Detta pga att de
isländska fåren snabbt blandades upp med de inhemska fåren och tappade i ullkvalité.
Kommerskollegiet biföll och sanktionerade förslaget och 1805 slöt bymännen i Stugun ett avtal
med landshövdingen om att starta upp det första stamschäferiet. (Wichman, 1962) Avtalet sa att
fram till 1808 skulle 500 får ha hämtats från Norge mot en premie av 4 rdl banco per styck.
Endast 1/10 av fåren fick vara gumsar. När de isländska fåren anlände skulle bönderna göra sig
av med gamla får. På grund av fårsjuka, ökade priser och problem med transporter hade
bönderna 1807 bara fått ihop 218 isländska får till en kostnad som vida översteg de 4 rdl banco
de skulle få i premie. Detta föranledde att bönderna befriades från vidare anskaffning och skulle
istället med egen avel uppnå en total summa av 500 djur. Inte heller på det här sättet uppnåddes
summan. Rovdjur och dåliga bete var några av orsakerna. (Kjellman 1943, 580-581) Ett ytterligare
schäferi öppnades i Myssjö med får från Stugun. Efter ett par år uppdagades dock att bönderna
både i Stugun och i Myssjö behållit några tackor av den äldre sorten och att detta lett till att den
isländska rasen blivit mer utblandad och kvalitén på ullen sjunkit. (Kjellman 1943, 581)
1818 uppdagades vid en kontroll av kommerskollegiet att de isländska fåren som importerats
från Norge inte alls var av den isländska rasen utan av en skotsk ras. Den skotska rasen hade
finare ull än den isländska visade det sig. Finare ull kunde användas till finare vävnader och den
grövre isländska för arméns räkning. Trots att norrmännen påtalade att de inte använde sig av
isländska får pga den grova ullen bestämdes att importen av riktiga isländska får skulle fortsätta
och att även skotska får skulle importeras. (Kjellman 1943, 582-583)
Flera schäferier startades upp i Jämtland de närmaste åren och importen fortsatte men 1831
anmodades landshövdingen av kommerskollegiet att sälja alla fåren på auktion då
schäferidirektören Bang avlämnat en rapport som visade att de får som fanns på de jämtländska
schäferierna var få till antalet pga rovdjuren framfart och de som fanns kvar var så utblandade
med de ursprungliga jämtska fåren att det inte lönade sig att hålla schäferier längre. (Kjellman
1943, 584). Trots detta finns det på Frösön ett schäferi för cheviotfår på 1870-talet. (Lundström
& Skoglund, 2009)
Industriellt ullspinneri
Förutom den yllefabrik som Olof Borg lade grunden för 1760 (se ovan) har jag bara hittat två
exempel på storskalig ylletillverkning i Jämtland under 1800- och 1900-talen, Näldens Ullspinneri
och Woolpower AB.
4

Under 1860-talets början föddes idén om ett ”mekaniskt ullspinneri för wattenkraft” i Nälden
och den 21 april 1863 sanktionerade Länsstyrelsen bygget av det som då hette Westerängets
ullspinneri. I början var verksamheten ganska liten och bestod av en spinnstol på 120 trådar och
kardmaskiner och för att sköta allt hämtades en spinnmästare från Norrköping. Detta pga att det
inte fanns yrkeskunnig arbetskraft att tillgå i Jämtland. 1885 köpte K A Sandström spinneriet och
påbörjade en utbyggnad av fabriken och 1892 hade man utökat verksamheten med tre stycken
vävstolar och ett färgeri med tygberedning. (Näldens ullspinneri Aktiebolag 1946)
Efter att 1894 ha sålts på exekutiv auktion efter ett antal år med dålig avkastning blev den nya
ägaren Thure Johanssson. Johansson ägde då redan Waplands mekaniska verkstad och var en van
företagare. (Näldens ullspinneri Aktiebolag 1946)
1896 bildades aktiebolaget Näldens Ullspinneri och sakta vände utvecklingen. Under 1900talets
första årtionden byggdes fabriken ut, nya maskiner installerades och årsomsättningen
ökade. De första 50 åren av fabrikens verksamhetstid tillverkades ungefär 3,4 miljoner kg garn,
2,1 miljoner meter tyg och 300 000 stycken filtar. Allt av ull som till 50% kom från Sverige,
resterande var importerad från Australien, Sydamerika och Norge. (Näldens ullspinneri
Aktiebolag 1946) I de skrivna källor som finns tillgängliga verkar det som att ingen eller väldigt
lite ull kom från Jämtland.
Produkterna anpassades under åren till efterfrågan och vadmalen fick ge vika för andra sorters
tyger, filtar, plädar och mattor. Naturligtvis påverkades spinneriet av den textilkris som uppkom
under mitten av 1900-talet men företaget klarade sig ganska bra genom att hålla på sina
kvalitéskrav och koppling till bygden. Under hela spinneriets historia så var ullen den primära
råvaran men även rayon och jute användes från 1960-talet och framåt, mest i mattor. 130 000 kg
ull användes årligen under 1960-talet. (Svedjeland 1968) Utvecklingen av produkter och maskiner
fortsatte under några årtionden men i slutet av 1980-talet (1989) hade den minskade efterfrågan
lett till att ekonomin inte tillät ytterligare produktion och Näldens ullspinneri lades ner.
Det andra företaget som satsat på ullproduktion, Woolpower, startade som Vinetta AB 1969
och var en renodlad produktionsenhet som levererade till Kopperativa Förbundet. Under den
första tiden tillverkades främst nylonstrumpor men i början av 1970-talet utvecklade man
tillsammans med svenska försvaret materialet Ullfrotté original. Materialet användes för att
tillverka varma, hållbara och lättskötta underställ. (www.woolpower.se)
Under åren har företaget bytt namn och ägare men sedan 2008 heter företaget Woolpower AB
och ägs idag av Gränsfors Bruks Moderbolag. Även varumärket Ullfrotté Original har ändrats till
Woolpower men materialet heter fortfarande Ullfrotté Original. Tillverkningen fokuserar på
varma underställ, sockor och förstärkningsplagg. Mycket av produktionen, från tillverkning av
garn till färdig produkt, sker i Östersund men mer än 80 % av tillverkningen går på export till 25
länder runt om i världen. (www.woolpower.se) Woolpower omsätter 70 ton ull varje år. Ullen
som används importeras från Patagonien och garn från Tyskland för 120 kr/kg. Skulle man
använda jämtländsk ull skulle kilopriset ligga på 800 kr/kg och en färdig jacka av det materialet
skulle kosta 3000 kr ute i handeln. Till skillnad från den Tyska/Patagoniska som kostar 1200 kr i
handeln. Produktchefen på Woolpower AB, Sofia Åberg ser det dock som en möjlig idé att
producera en ”jämtlandsjacka” men att den i så fall skulle behöva vara starkt laddad med
marknadsvärde eller symbolik för att locka köpare. (Lundström & Skoglund. 2009)
Framtid
Enligt de landshövdingeberättelser som skrevs på 1800-talet så var får en ganska vanlig syn i vissa
delar av länet. Enbart i Jämtland år 1805 ska det ha funnits 28 000 får, att jämföra med de 8 175
som fanns i hela länet år 2002. Av de ca 8 000 fåren är ca 95% inriktade på köttproduktion.
Utöver det så produceras en mindre mängd mjölk, ull och pälsskin och förmodligen tas bara en
5

lite del av den produktionen tillvara. (Länsstyrelsen, 2003) Ser man på den historik som
redovisats ovan kan man säga att ullproduktion (avel, garn, vadmal mm) har funnits i Jämtland
under lång tid på husbehovsbasis. Industriellt har man hanterat ull sedan 1760-talet. I det stora
hela har Jämtland inte varit stor inom ullproduktionen även om det tidvis har funnits ambitioner
och en husbehovsproduktion alltid funnits. De produkter som tillverkades i början var
naturligtvis sådant som man behövde i det egna hushållet och det var även de produkterna som
sedan tillverkades i industrierna.
Om man då idag ska försöka återuppliva eller utvidga den produktion vi har av ull så måste
man fundera noga på vad man ska satsa på och det är en del av UllFORuMsprojektet. Här ges
möjligheten att prova sig fram under ett par år. Under en period kan man försöka identifiera den
lucka i marknaden som kanske finns för att inrikta sig på den eller hitta de konkurrensfördelar
som en eventuell produkt kan ha. Hemslöjds- och hantverksbranschen är en bransch som till
mångt och mycket innehåller produkter som är liknande eller likvärdiga varandra, även om det
naturligtvis finns undantag. Tillverkning av garn kan inte göras på så många olika sätt och
resultatet kan inte utseendemässigt skilja sig allt för mycket från alla andra garner. Samma sak
med de produkter som garnet kan bli i slutänden. Mössor, vantar, dukar, tofflor och andra vanliga
produkter har inte så många olika former, det som skiljer dem åt är mönster och färger. I ett
sådant läge är det viktigt att identifiera de eventuella konkurrensfördelarna som produkten har
och att sedan framhålla dessa i all marknadsföring. Investeringar i konkurrensfördelar är ett av
det smartaste drag ett företag kan göra. (Ekberg, S. 2001)
Mina tankar kring de produkter som kan tänkas tillverkas av det garn som en minimill
producerar är vad den här rapporten kommer att behandla. Min tanke är att för att få
produkterna och maskinen att löna sig så måste man se till att den produkt man tillverkar är unik
på något sätt och dessutom har potential för att bli efterfrågad i ett större sammanhang. Några av
de saker jag kommer att undersöka vidare här är:
Kan man koppla en produkt till ett evenemang? (skidskytte,
vinterstaden, storsjöyran)
En produkt som designats av en känd person, har den större potential
att sälja än andra produkter?
Finns det en marknad för rättvisemärkning och miljömärkning inom
hemslöjds/hantverkar/handarbetarkretsar?
För att svara på dessa frågor kommer jag, dels, att för varje fråga ta fram så mycket fakta det går
utan att ha en egentlig produkt att prova konceptet på, dels att göra en enkätundersökning bland
några av de företag som säljer de hemslöjds-/hantverksprodukter som tillverkas i länet idag.
De säljare av den här typen av produkter som jag kommer att använda mig av i undersökningen
är Jamtli Butik, Gaupa och några hemslöjdsbutiker ute i länet rekommenderade av
hemslöjdskonsulenten. VILKA?
Tidsåtgång och kostnader för att driva minimillen
Den budget som finns för projektet är delad på fyra poster som man valt att kalla, råvara, 1.a
förädling, 2:a förädling och 3:e förädling. (Bild 1) Den första, råvaran, handlar om avelsarbetet
och producerandet av råvaran (se vidare und er avsnittet UllFORuMs fåravel), 2:a och 3:e
förädlingen handlar om formgivning av produkter och att få ut dessa på marknaden (se vidare
under avsnittet Designprocessen). Minimillen hamnar i det stadiet som har kallats 1:a förädlingen
och det är även den delen av projektet som har den största budgeten, 43,7%. De största
anledningarna till detta är att minimillen i sig kostar 1 000 000 kr och den förutsätter att någon
driver den. Personalåtgången för minimillen varierar mellan 1 och 1,5 heltidstjänster. Det är också
6

den personalåtgången man räknar med att minimillen minst kommer att kräva när den är i
fullgång.
De beräkningar som gjorts i arbetet med minimillen på UllFORuM ger en bild av att det garn
som kommer ut ur minimillen är något dyrare än de som produceras vid andra större spinnerier.
Det beror till stor del på att det finns flaskhalsar i systemet som gör att det tar längre tid att
producera garnet. Även de kardverk som tovas till tyg blir något dyrare än vad andra tar för
materialet.
De första testerna som gjordes under våren 2010 ger som sagt en kostnadsbild som överstiger
vad andra mindre spinnerier tar för sina produkter. Priserna för liknande garner hos andra
spinnerier ligger i prisklassen mellan 100 och 135 kr/hg. Tittar man på de priser som Garntjänst,
en av de stora garnförsäljarna i landet, har på garner som är svensk tillverkade och ekologiska så
ligger de på priser långt under det som mindre spinnerier kan åstadkomma. Ett svensktillverkat
ullgarn hos Garntjänst kostar 49 kr/hg medan det ekologiska ullgarnet kostar 98 kr/hg.
(www.garntjanst.se) Tillverkningen i minimillen på UllFORuM ger i dagsläget ett pris på garner
mellan 79 och 143 kr/hg beroende på om det är industrigarn eller handstickningsgarn.
Industristickningsgarnet är det som blir dyrast, 143/hg kr, då det är det tunnaste garnet (Nm12)
medan handstickningsgarnerna har en mer utsprid prisbild. Då ska man även ha med i
beräkningarna att priserna i minimillen inte inkluderar sortering av ullen och att kostnaden för
råull är ett schablonmässigt satt pris. Dessutom är de inte beräknade att ge någon vinst utan ger
ett +/- 0 resultat. Ska man driva minimillen som ett företag så behövs det ett överskott för
utveckling och underhåll av maskiner, vilket ger ett pris på ungefär 150 kr/hg.
Sorteringen av ullen är något som UllFORuM jobbar på att hitta ett sätt för fårbönderna själva
att göra detta vid klippningen. Det är då som man gör det enklast och dessutom kan fårbönderna
få lite mer betalt för ullen om den är sorterad redan då den kommer till spinneriet. Dessutom
slipper spinneriet lägga tid och pengar på det momentet. Sortering av ull i efterhand tar längre tid
och kostar därför mer. UllFORuM utarbetar därför ett system med en sk provkarta där man
enkelt kan se vilken typ av ull som ska hamna i vilken hög och en logistik som ska göra det
möjligt att hinna under klippningen när man oftast bara har en minut på sig innan klipparen
behöver ett nytt får.
I tidigare undersökningar har andra minimillägare svarat att en minimill borde kunna hantera
mellan 5 och 10 kg råmaterial varje dag och av det få ut 3,5-7 kg färdigt garn. I UllFORuMs
minimill har resultaten hitintills visat på att med 12 kg som utgångsläge (sorterad men innan tvätt)
så får man ut ca 7,9 kg garn på en dags arbete. I de andra undersökningarna framgår inte om det
rör sig om sorterad, osorterad, tvättad eller otvättad ull, utan det är bara angivet antal kg råvara
(Lundström, C & Skoglund, W, 2009) Det är därför lite svårt att göra direkta jämförelser men i
stora drag verkar det som att UllFORuMs minimill levererar vad andra maskiner gör.
Projektet kommer under återstående projekttid att jobba på att sänka personalkostnaderna på
de olika maskinerna och dessutom fundera på hur man löser de moment som stannar upp
produktionstakten. Förhoppningen är att detta ska leda till att kostnaden för att producera de
olika garnerna kommer att sjunka.
Att få ner priserna till ett ”normalt” pris hos en vanlig garnaffär är inte rimligt men genom att
hitta mervärden och sänka tillverkningskostnaderna kan förhoppningsvis priset pressas till en
nivå som är rimligt att tro att man kan få ut för produkten.
Tovat
Kardflor
Kan man koppla en produkt till ett evenemang?
7

Som svar på den frågan kommer det ett spontant, JA. Vi har ett bra exempel från det OS
(Vancouver) som vi precis upplevt. Vem har undgått den mössa som ganska snart lanserades som
både OS-mössan, Kalla-mössan och Ferry-mössan. En i grunden ganska enkel produkt som fick
stor genomslagskraft på grund av de svenska skidåkarnas framgångar i tävlingarna. Att den
dessutom var enkel att tillverka, även för den lite mer ovana, gjorde att virkningen fick ett litet
uppsving under ett par veckor. Genomslagskraften var enorm. Vid en sökning på Google i mars
2010 (24/3) fick man 320 000 träffar på sökorden OS-mössa 2010. Det är allt från virkmönster,
garnförsäljning och tidningsartiklar till bilder på personer som virkat mössan och lagt ut bilder på
sig själv eller andra. Det finns även bloggar som visar hur mössan växer fram. Det finns flera
andra bra exempel på produkter som vi kopplar till ett specifikt evenemang eller händelse, eller
för den delen person.
Det bästa exemplet är nog Stenmarksmössan som slog igenom med buller och bång i samband
med att Ingemar Stenmark vann världscupen i slalom 1974. Det var hans kusin som stickade och
mönstret med nallarna var taget från ett korsstygnshäfte. Stickandet sysselsatte ett flertal kvinnor i
Tärnaby och efter ett tag krävde de att få sticka andra mönster än nallarna. Ingemars mamma
hade under ett antal år kontrakt med ett grossistföretag att inför varje säsong förse dem med ett
nytt motiv. I överenskommelsen ingick att Ingemar hade det mönstret på sin mössa under
säsongen. Enda skillnaden var att Ingemars var handstickad. (Wintzell, I. 1987)
Bild 1: Ingemar Stenmark med första versionen av Stenmarksmössan.
(http://linnzan28.blogspot.com/2008/11/hjlp.html )
Egentligen kanske den inledande frågan då istället skulle ha varit: Kan vi i Jämtland koppla en
produkt till ett lokalt(eller nationellt/internationellt) evenemang?
Vis av mössexemplet från OS kan man väl säga att det inte är lätt att veta vad som kommer att
bli en bestseller. När jag såg mössan första gången så var den som vilken mössa som hels och
inget märkvärdigt. Jag kan heller inte tänka mig att den personen som designade de svenska
deltagarnas kläder tänkte sig att mössan skulle sätta ett sådant avtryck i våra minnen. På samma
sätt som många idag inte kan förstå vilken påverkan Stenmarksmössan hade på 1970-talet och
ingen då heller kunde förutse. Det gör ju att om man verkligen medvetet ska profilera en produkt
mot ett evenemang/händelse så kommer det att behövas mycket exponering, marknadsföring
och bra ”skyltfönster”. Inte ens då är det kanske den produkt man tänkt sig som blir den där
succén man hoppats på.
8

Vad finns det då för evenemang i Jämtland som skulle fungera för en sådan insatts?
WC i skidskytte
Storsjöyran
Gregoriemarknaden (årets Gregorius)
Storsjöcupen
WC i alpint
Vinterstaden/Vinterfestivalen
Julmarknaden på jamtli
De flesta större evenemang som är kända både inom och utom länet är vinterevenemang vilket
kanske är bra då ull är ett ypperligt material om det är kallt. Svårare kanske det är att hitta en
produkt som skulle passa Storsjöcupen, en fotbollscup för ungdomar. Ska man satsa på en
produkt som man vill ge stort utrymme kanske man dessutom ska hålla sig borta från
Gregoriemarknaden och Julmarknaden. Julmarknaden är redan full av hantverk och hemslöjd så
det kan vara svårt att producera något som alla kommer att ha med sig hem därifrån.
Gregoriemarknaden är en mer traditionell marknad där en satsning lätt drunknar i allt som en
sådan medför.
Ska man försöka koppla en produkt till ett evenemang och kunna marknadsföra produkten på
ett bra sätt krävs det att man med omsorg väljer evenemang. Personligen tror jag då att en
idrottstävling eller annan vinteraktivitet är ett bättre val.
Designprocessen/formgivningen
Designprocessen har sett olika ut under resans gång och när detta skrivs har projektledaren
Gunilla Classon precis reviderat sin syn på den. Det som är viktigt är att se designprocessen som
en helhet som finns med i alla steg i processen. Det är lätt att fokusera på fromgivningsstadiet
som hela designprocessen. Gunillas nya sätt att se på detta (till skillnad från Bild 2) är att hela
designprocessen från gräs till färdig produkt hålls samman av en säljande funktion som ligger
som ett paraply över resterande verksamhet. Denna säljande verksamhet ligger som en egen
enhet men har hela tiden kontakter med resten genom att de kanske köper in och säljer vidare
varje leds produkter. Detta ska leda till att det finns någon som känner ett ansvar för att varje led
i produktionen ska fungera och utvecklas. (Gunilla Classon, 2010-05-20)
Formgivningen är det tredje stadiet i projektfördelningen (bild 1), det som kallats 2:a
förädlingen. Den här delen har 25,6% av budgeten (2 103 000 kr).
9

Bild 2. Projektbeskrivning.
Kopplat till hela designprocessen finns naturligtvis 3:e förädlingen som handlar om
marknadsföring och att få ut produkterna på marknaden. I det stora hela har den delen av
projektet en ekonomiskt sett väldigt liten del, då endast 8,1% (668 000 kr) av budgeten är
reserverad för detta. Det här den delen av projektet som Gunilla Classon i ett skede där allt ska
drivas affärsmässigt ligger som en fristående del över hela designprocessen.
I projektet UllFORuM så har man under projekttiden arbetat med utvecklingen av ullprodukter
och har då valt att sammarbeta med Viktoria Månström som är en känd person inom
designkretsar i Jämtland och Sverige. Hon driver företaget AnnaViktoria som designar bland
annat väskor, brickor, smycken och mönster på muggar. AnnaViktorias mönster pryder till
exempel lamporna i den stora tax free-butiken på Arlanda. Mest känd är AnnaViktoria dock för
sina moderna och stilrena dalahästar i sin Sverigeserie. (www.annaviktoria.se)
Det företag som producerar de produkter som Viktoria Månström designar är Ulleri (fd
Jämttrikå). Ulleri ägs och drivs sedan några år av Susanné Wallner och producerar bland annat
mössor, vantar och strumpor av ull. (www.ulleri.se)
När man valt företag eller personer att samarbeta med så har det faktum att de är lokaliserade i
länet och arbetar med lokala traditioner varit viktigt. Gunilla Classon menar att de kunde gått ut
hårt redan från början och använt sig av mer kända namn för att få ut produkter men att det
skulle ha varit svårt eftersom det inte fanns något material att använda sig av i början av
projektet. De visst inte vilka begränsningar maskinerna och råvarans skulle sätta. Att då engagera
ett välkänt och kanske dessutom ekonomiskt kostbart namn kändes inte rätt. Kanske kan det
finnas med senare i kommande projekt eller när verksamheten lagts ut på företagare. (Gunilla
Classon, 20010-05-20)
Enligt Ingela Fredell (muntligt 2010-04-29), hemslöjdskonsulent i Jämtland, finns det några
saker som kan bringa mervärde till en produkt och det är kopplingen till lokala traditioner så som
folkkonsten och konsthantverk, mönster- och färgkombinationer och slutligen tekniker. Dessa
olika medel kan kombineras men det är viktigt att man inte kombinera alla för då får man en
kopia och inte en utveckling av produkten. Ett exempel är att IKEA under några år sålt tyger
med motiv som i original kommer från broderade kuddar. Det har med andra ord tagit ett
mönster som tilltalar oss och applicerat det på en vara som de kan sälja mängder av.
En annan sak som IKEA är bra på är att plocka upp nya unga designers och formgivare i sitt
produktutvecklingsarbete. Enligt Ingela Fredell (muntligt 2010-04-29) så handlar en bra
designprocess om att låta formgivare, produktutvecklare och materialkännare arbeta tillsammans
10

för att få fram en produkt som är marknadsmässigt gångbar. Det här är något som Ingela Fredell
känner att projektet UllFORuM brister i idag. Designprocessen ges inte tillräckligt med utrymme.
Här drivs ett projekt där man har alla möjligheter att arbeta med flera yrkesgrupper för att få fram
en produkt som är gångbar men man använder inte hela potentialen. Hon menar även att man
inte tagit till vara tillräckligt många av de mervärden som hon ser finns i designprocessen. Att
bara använda teknikerna och inte kombinera det med tillexempel mönster och färgkombinationer
ger inte tillräckligt mycket mervärde. En vara som ska säljas till ett pris som kanske blir högre än
massproduktionen måste ha ett särskilt värde. Utseendet, materialet och tillverkningsprocessen
måste vara unik eller appellera till något som gör att vi känner att varan är speciell på något vis.
Men framför allt så måste produkten vara snygg, är den inte det så tittar vi inte en extra gång och
det blir svårt att sälja varan. När vi sett något snyggt kommer vi till nästa kriterie, att den ska vara
praktisk om det är en förbrukningsvara vill säga.
Bild 3. Tovad ull som producerats i projektet UllFORuM.
Några av de saker som Ingela Fredell påpekar håller Gunilla Classon med om. När projektet drog
igång ville man även ha med Ingela Fredell som den som skulle jobba med designprocessen då
hon har kunskaperna om och kontakterna ute i länet. Men eftersom Ingela bedömde att det inte
fanns tillräckligt med pengar för att göra ett bra jobb tackade hon nej till erbjudandet. Gunilla
Classon, 2010-05-20, Ingela Fredell 2010-04-29)
Vilka personer finns det inom branschen som är kända namn och kaske skulle locka kunder
från en större kundkrets? Antalet kanske inte är så många och det är nog fortfarande så att många
namn inte är allmänt kända. För en person som inte dagligdax arbetar med textil eller har textila
hantverk som hobby finns det trots det ett eller ett par namn som dyker upp när man pratar om
design av textilier.
Det första namnet som dyker upp är Gudrun Sjödén, som under 30 år har designat och
tillverkat kläder av ekologiska material. Affärsidén har från starten 1976 varit att tillverka
färgstarka hemtextilier och kläder i naturmaterial, funktionella modeller, kombinerbara på kort-
och lång sikt, passande alla åldrar och figurer med ett nordiskt formspråk som grund. Genom att
hela tiden hålla sig till detta koncept har Gudrun Sjödén blivit ett namn som stått sig genom
många år och det är lätt att känna igen kläderna även om man inte ser dom i butiken.
Gudrun Sjödén har även under alla år arbetat för att minimera påverkan på miljön i samband
med tillverkningen av det produkter hon saluför. Det bästa sättet enligt henne att göra detta är att
tillverka slitstarka och tidlösa produkter av ett naturligt material. (www.gudrunsjoden.com)
Inom linnetillverkningen är Ingela Berntsson ett känt namn som länge jobbat med linnetyger. I
omvärlden är kanske namnet inte så känt men i de kretsar som jobbar med textilier är hon
välkänd. Kanske företaget hon jobbar med är mer känt för gemeneman, Växbo Lin.
Kombinationen av ett känt märke och en bra och välkänd designer har de skapat ett
framgångsrikt företag. Ingela Bengtsson var redan innan hon kom till Växbo ett känt namn inom
linne och linbranchen, bl a från tiden på Klässbols linneväveri i Värmland och som ”frilansare”.
(www.vaxbolin.se)
Ett namn som kommer upp när man pratar med folk i branschen i Jämtland är Siv Anneli
Göransson. Siv är textilkonstnär och modedesigner som jobbar med ull. Hon bor och arbetar i
Montevideo, Uruguay men har sina rötter i Jämtland. Hon arbetar mycket med möjligheterna av
att kombinera sitt nordsvenska arv med influenser från Lantinamerika. UllFORum har använt sig
av henne under projekttiden som kursledare och inspiratör, bland annat vid en tovningskurs.
11

Vidgar man sina vyer lite och tittar bortom naturmaterial och textilier så finns det mängder av
exempel på personer som är kända för något annat ger sig in i klädes-, smyckes- eller
parfymbranschen. På klädesfronten hittar vi Börje Salming och Björn Borg för att bara nämna
några svenska namn. Efva Attling gick från en musikkarriär till att bli silversmed och i
parfymhyllan finns det snart inte en enda skådespelerska eller sångerska som inte har sin egen
doft representerad. I matbranschen hittar vi Glenn Strömbergs pasta, Pernilla Winberg (m fl) och
Risi Frutti och Jamie Olivers samarbete med Tefals köksutrustning. Att använda sig av sitt namn
för att bygga upp en ny karriär eller för att marknadsföra den karriär man redan har är inget nytt
och i många fall även väldigt framgångsrikt.
Enligt Ulrika Formgren på Jamtli Butik, ett av det ställen i länet som producenterna av
hantverks- och hemslöjdsprodukter kan få avsättning för sina saker, finns det ett behov av stickat
och andra små produkter. Det finns även ett behov av att arbeta tillsammans med designers för
att skapa ett mervärde i produkterna.
”Smått och stickat finns det alltid en marknad för. Men det är absolut nödvändigt att samarbeta med designers.
Det är också viktigt att tänka kulörer, kanske en vår/ sommarkollektion och en höst/vinterkollektion.
Strumpor och schalar och muddar går rätt bra att sälja. Större produkter som koftor och tröjor kräver lite mer
eftertanke.” (Ulrika Formgren 2009-09-12)
Vilka personer kan man då tänka sig är säljande för ullprodukter? Finns det självklara personer
eller måste man fabricera en produkt som passar en viss person? Ska man tillverka en produkt
först och sedan välja ut och försöka få en känd person/designer att marknadsföra den eller ska
man först hitta personen och tillverka produkten efter dennes önskemål? Är det designen eller
personen som är det viktiga? Eller både och?
Hur väljer man en lämplig person? Vad vill man förknippas med och vad vill man inte
förknippas med? Att välja en person som ska vara företagets/produktens affischnamn är inte helt
enkelt. Här handlar det om trovärdighet och konsekvenser (se även TKK i avsnittet om
Miljöanpassning). Använder man sig av ett känt namn måste den personen också passa in i hela
konceptet om konsumenten ska se satsningen/reklamen som trovärdig. Ett tydligt exempel på
detta i närtid är Tiger Woods, som sågs som det perfekta exemplet på den amerikanska
drömmen, med allt vad den innebär, innan allt rasade samman och det visade sig att han inte alls
var den person som (i det här fallet) nästan hela världen trodde. Hans marknadsvärde bland
sponsorer och i reklamsammanhang sjönk drastiskt och vissa av företagen han förknippats med
ville inte längre ha med honom som affischnamn. Många av hans sponsors- och reklamkontrakt
byggde på hans image som den perfekta idrottsmannen i kombination med den perfekta
familjefadern, försörjaren, det levande beviset för att den amerikanske drömmen finns mm. När
fasaden raserade fanns inte trovärdigheten för honom som idrottsman heller kvar. Den
nedåtgående spiralen kan säkert vändas men det tar tid och kostar pengar.
Det här fungerar naturligtvis åt båda hållen. En person som väljer att låta sitt namn figurera
tillsammans med en viss vara eller tjänst måste också se vilka konsekvenser det kommer att ha.
Kan personen i fråga acceptera hela företagets/produktens koncept.
När en person som Stefan Holm (höjdhoppare) väljer att göra reklam för Mc Donalds reagerar
jag kraftigt. Inte så att jag funderar på att nu har McDonalds gjort förändringar till det bättre, i
mina ögon, för att få en sådan person som jag ser som en person som bryr sig i vad han stoppar i
sig och hur han sköter kroppen att göra reklam för sig. Nej, tvärt om, hur kan en sådan person ge
sig in i snabbmatsbranschen. I stället för att lockas till McDonalds så minskas mitt behov
ytterligare av att gå dit. Dessutom sjunker mitt förtroende för personen Stefan Holm och i andra
sammanhang kanske jag kommer att tvivla på hans trovärdighet. Detta är en rent personlig
synpunkt men det visar hur viktigt det är med reklam och hur viktigt det är att vända den till rätt
målgrupp, använda rätt personer till rätt företag mm.
12

Storytelling kan vara ett sätt att bygga upp ett förtroende mellan kund och producent. För att
detta ska fungera gäller det att rätt historia, person och produkt används. Ett exempel på detta
kommer från Ulrika Formgren, Jamtli Butik:
”Kontexten är jätteviktig. Produkterna får inte vara anonyma, därför är storytelling viktigt. Det är väl därför som
Odd Mollys produkter säljer så bra, man identifierar dem med den ovanliga skatetjejen från Kalifornien. Det är
viktigt att tratta ned storyn till några meningar som kan fästas på plaggen och produkten. Det är inte säkert att
köparen och användaren är samma person.” (Ulrika Formgren, 2009-09-12)
Till det konceptet passar det faktum att en produkt som kopplas samman med en person eller
händelse faktiskt ger produkten ett mervärde. I böcker som ska ge tips och idéer till nystartade
företag eller företag i behov av nya idéer för fortsatt överlevnad finns just detta med som tips för
att få igång en verksamhet eller sälja en produkt. Att använda sig av en person (känd eller inte)
som kan intyga att produkten är bra och dessutom kanske berätta hur den har förändrat deras liv
ses som ett bra drag för att få marknadens intresse. När man sedan hittat den personen och
produkten så ska man se till att nyttja dessa i så många sammanhang som möjligt. (Ekberg, 2001)
Ser man till det resonemang som fördes i tidigare avsnitt om att koppla en produkt till ett
evenemang så finns det ett antal personer som man kan använda sig av. Väljer man att använda
WC i skidskytte eller WC i alpint så har vi hela de svenska landslagen som potentiella
marknadsförare. I dagsläget har personer som Charlotte Kalla, Helena Jonsson och Anja Pärsson
stort marknadsföringsvärde. Även Anders Södergren och Björn Ferry är ansikten och
personligheter som många känner igen, både inom landet och utomlands. Alla dessa personer har
dessutom personligheter som stora delar av befolkningen kan sympatisera med. Ser man det ut
ett lokalt perspektiv så bor och tränar ju flera av dessa i Jämtland vilket kan tillföra lite lokal
prägel och en känsla av närproducerat.
Miljöanpassning
Miljöanpassning är ett begrepp som ligger i tiden och som används ofta. Ska man kunna använda
sin miljöanpassning/miljöcertifiering i ett marknadsföringssyfte så kräver det lite mer än vanliga
konkurrensmedel. Miljöanpassningen har en social och etisk aspekt och ett företag som erbjuder
miljöanpassade produkter måste vara trovärdigt, alternativt att produkten har en hög
trovärdighet. Konsumenten måste känna att företaget bakom marknadsföringen har ett genuint
intresse för miljö och de ekologiska sambanden. Inom marknadsföring av miljöanpassning pratar
man om TKK, Trovärdighet, Konsekvens och Kontinuitet, och det handlar just om att
konsumenten måste känna att företaget tar sitt miljöengagemang på allvar. (Hallström, Gerklev &
Nyström, 1997)
Att var miljöanpassad betyder så mycket mer än att bara följa de lagar och regler som finns. Det
räcker inte med att totalprodukten ger en så liten inverkan på miljön som möjligt utan man måste
också vara minst lika bara som konkurrenterna och helst lite bättre. (Hallström, Gerklev &
Nyström, 1997) I det miljömedvetna samhälle vi lever i idag räcker det inte med att göra bara det
som lagen kräver, om det ska vara konkurrenskraftigt gäller det att göra mer och vara bäst inom
branschen.
Genom att satsa på miljöanpassning av en vara eller ett företag har man gjort en
kvalitetssatsning som tillsammans med det faktum att miljö i sig är ett värdeladdat ord har man
gjort det möjligt att ta ut ett högre pris på produkten. Att göra dessa satsningar behöver dock inte
betyda att ett högre pris måste tas ut. (Hallström, Gerklev & Nyström, 1997)
Miljöanpassning, i den vida betydelsen, betyder att hela kedjan i tillverkningen och dess
omgivning anpassas till ett mer miljövänligt sätt att producerar varor. Med det menas att inte bara
13

produkten miljöanpassas med tanke på transporter, råvaror, tillverkningsprocesser mm, utan hela
företaget arbetar med att påverka miljön på minsta möjliga sätt. Då anpassar man maskiner,
lokaler, egendomar och arbetsmiljön för att få en helhet som är miljövänligare. För att vara riktigt
trovärdig i sina satsningar behöver man tänka igenom allt från brevpapper till utsläpp av
kemikalier. (Hallström, Gerklev & Nyström, 1997)
Bryr sig konsumenten om lokal förankring och miljömedvetenhet?
Redan 1990 gjordes undersökningar som visade på att 93% av konsumenterna någon gång tänkte
på att handla miljövänligt. (Müller-Aspegren, 1992) I en SIFO-undersökning från 2007 som
handlar om svenskarnas miljöengagemang under senaste tolv åren se man att miljöengagemanget
var som högst i mitten av 1990-talet (62,5%). Sedan sjönk det tillbaka under 2000-talet (43%),
innan det började stiga kraftigt igen (51,7%), dock utan att nå upp till 1990-talets rekordnivåer.
(Miljö-Sverige. Den nya miljökonsumenten)
Nära hälften – 49,6% - av befolkningen säger sig vara beredda att betala extra för miljövänliga
produkter och en dryg tredjedel – 37,2% – betonar vikten av att ta hänsyn inte bara till ekologiska
utan också till sociala faktorer genom att exempelvis köpa rättvisemärkta produkter. (Miljö-
Sverige. Den nye miljökonsumenten) Man ska dock inte glömma att miljöaspekten bara är en del
av varan. Fortfarande är kvalité och bättre service stora delar i hur mycket vi är beredda att betala
för en vara. Däremot kan miljömärkningen/anpassningen vara avgörande om produkterna i allt
annat är likvärdiga.(Müller-Aspegren 1992) En miljövänlig produkt som inte håller eller fungerar
som den ska säljer inte oavsett hur många miljömärken som sitter på förpackningen.
Ulrika Formgren, Jamtli Butik, menar att det absolut är så att konsumenterna bryr sig om den
lokala förankringen och miljön men att dessa argument bara ger ett mervärde till produkten. Det
är inte det som är avgörande i valet av vara. (Ulrika Formgren 2009-09-12)
En av hemslöjdskonsulenterna i Jämtlands län, Ingela Fredell, ser ”100-miles suite” projektet
som en väg att gå för att knyta an till både lokalproducerat och miljöaspekten.
”Nu är det ju såna diskussioner om hållbar utveckling och lokalt producerat, närproducerat, regionalt, alla de
aspekterna och förstås det ekologiska. Och nu är ju det otroligt aktuellt, så ur den synvinkeln så ligger det väldigt
rätt i tiden. Och då är det ju en vinst att till kunden kunna säga att den här produkten är en ’hundred miles
suite’ som man pratar om, den är producerad inom en gräns av 20 mil. Hundred miles suite är ett begrepp från en
person som tillverkade en kostym, en hel uppsättning kläder där fibrerna var producerade inom en radie av 100
miles. Den var inte snygg, men den gick att göra. Här skulle man ju kunna göra ett sånt begrepp på de här
produkterna faktiskt. Här finns ullen inom en 20-milaradie. Det finns nu ett projekt i södra Sverige som handlar
om ett 20-milaliv där produkterna är framtagna och inte produceras längre än 20 mil, ett projekt inom slöjd och
hantverk och konsthantverk.” (Ingela Fredell 2009-05-20)
Även Ulrika Formgren upplever det som att man i handeln ofta pratar om att produkterna inte
ska fraktas så långt. (Ulrika Formgren 2009-09-12)
Miljömärkning
Det finns ett antal olika miljömärkningar i Sverige som kan användas på textila material. De
vanligaste är Svanen och Bra miljöval. Nedan kommer en kort beskrivning av dessa med de krav
som ställs för att uppfylla deras kriterier.
Svanenmärkningen startade 1989 som en frivillig officiell miljömärkning som finns i alla
nordiska länder. De textila produkter som kan miljömärkas efter Svanens kriterier är följande
14

(Svanenmärkning av Textilier, skinn och läder. Version 3.4. 18 mars 2004 – 30 juni 2011. Nordisk
miljömärkning. ):
Textilier för konfektion och accessoarer: Konfektion och accessoarer (t.ex.
näsdukar, halsdukar, väskor, shoppingväskor, ryggsäckar och skärp) som
består av minst 90 viktprocent textilfibrer.
Inredningstextilier: Textilprodukter för heminredning som består av minst
90 viktprocent textilfibrer. Väggbeklädnader och golvbeläggningar av textilmaterial
omfattas inte av kriterierna.
Fibrer, garn och metervaror som används i textilier för konfektion och
accessoarer eller i inredningstextilier.
De specifika krav som ställs för textila produkter finns i häftet Svanenmärkning av Textilier,
skinn och läder som Nordisk miljömärkning gett ut. Kraven handlar om hur materialet och
produkten ska behandlas utifrån ett miljöperspektiv. (Svanenmärkning av Textilier, skinn och
läder. Version 3.4. 18 mars 2004 – 30 juni 2011. Nordisk miljömärkning.)
Bra miljöval startades 1987 av Naturskyddsföreningen och i början riktade man in sig på
tvättmedel och klorutsläpp. Märket Bra miljöval, idag en pilgrimsfalk, visar vilket alternativ av en
viss vara som är minst skadlig för miljön.
Arbetet med att certifiera textilier i bra Miljöval är under uppbyggnad och kriterierna beräknas
vara klar under våren 2010. Märkningen kommer att vara delad i två delar, framställning av
fibrerna och beredning av textilen. Detta på grund av att det är lättare att förändra beredningen
än fiberframställningen.
De garner som vill klassas som bra fibrer måste antingen vara ekologiskt odlade eller komma
från en ekologisk djurhållning. Kraven för att klassas som bra beredning gäller främst
kemikalieanvändning, avloppsrening och energiåtgång vid tillverkningen.
(http://www2.snf.se/bmv/index.cfm
KRAV
Miljöaspekter i UllFORuMs minimillproduktion
Rent tekniskt borde det inte vara några problem att miljömärka själva förädlingsprocessen i
minimillen. Det finns dock vissa saker som man kan titta lite närmare på för att förstärka
miljöaspekten på den färdiga produkten.
En miljöaspekt som redan är tillvaratagen är att man inte färgar några garner i spinneriet. All ull
används med sin naturliga färg. Det betyder att man kan få garner i nyanser som bygger på vitt,
svart och brunt. Genom att blanda dessa naturliga ullfärger kan man skapa små volymer av
nyanser mellan dessa färger.
Om man i ett senare läge bestämmer sig för att även färga garner så måste den proceduren
naturligtvis anpassas för att ingå i ett ekologiskt produktionsmönster. Alternativen där är att
använda naturliga färgningsämnen och att se till att restprodukter och annat används eller
återanvänds på vettiga och ekologiska sätt.
Den spinnolja som används för att ullen ska bli hanterbar i maskinerna (inte bli för mjuk och
statisk) är troligen ekologisk. Spinnoljan är amerikansk och omfattas av andra regler än svenska
eller EU-anpassade produkter. Innehållet är en affärshemlighet och företaget behöver bara säga
att ingredienserna är miljövänliga men inte tala om vilka dom är.(Lena Persson 2010-04-26)
15

Vid tovningen används gulsåpa och den är miljövänlig då den innehåller enbart tallolja. Vid
tvättningen av ullen används ett särskilt tvättmedel för ull som är miljövänligt. Tidigare fanns en
tillverkare av den här sortens tvättmedel i Pilgrimstad men tillverkaren lade ner verksamheten för
några år sedan. (Lena Persson, 2010-04-26)
Djurhållning
Vi har idag ett utvecklat regelsystem för hur djur ska skötas och som tidigare nämnts så räcker det
inte med att bara uppfylla lagkraven utan om det ska användas som marknadsföringsmedel måste
man göra mer än så. För att utmärka sig inom det området krävs nog att man dels hämtar ullen
från ekologiska fårgårdar och också att man ser till att kraven för ekologisk fårhållning efterlevs
med råge. Kraven för att få marknadsföra sig som ekologisk fårgård är många och nedan kommer
en kortare sammanfattning av dessa. Det finns undantag från vissa av kraven och dom kan man
hitta på www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/farochgetter/ekologiskproduktion.
Förutom dessa gäller naturligtvis även de övriga lagar och regler vi har angående djurhållning.
• Naturlig fortplantning
• Stallbyggnaderna ska tillgodo se djurens naturliga behov
• Djuren ska ha möjlighet att vistas ute
• Djuren på markerna får inte bli för många
• Förebyggande hälsovård
• Vårda djuret om det blir sjukt
• Rutinmässiga operativa ingrepp är inte tillåtet
• Djuret ska födas upp på ekologiskt odlat foder
KRAV är ett av de vanligaste sätten att miljömärka djurhållning och livsmedelsproduktion.
KRAV-märkningen handlar om bra miljö, god djurhållning, god hälsa och socialt ansvar.
Reglerna syftar till en hållbar produktion och förbjuder därför användningen av kemiska
bekämpningsmedel, konstgödsel eller genmodifierade organismer. En god hälsa gäller både
för djuren och bönderna. Ett djur ska ges möjlighet att leva så naturligt som möjligt med bland
annat möjlighet att vistas ute hela eller delar av året, även djurskötarena kan skaffa sig bättre
hälsa genom att driva sitt jordbruk efter KRAVs regler då de inte behöver hantera kemiska
bekämningsmedel. Dessutom kräver KRAV att arbetsvillkoren och förhållandena på
produktionsplatsen är godkända. (www.krav.se, 2010-04-21)
Får som natur- och kulturvårdare
Något som har blivit mer vanligt de senaste åren är att använda djur i natur- och
kulturvårdande insatser. Genom att låta olika djurarter beta i markerna kan man rädda den
biologiska mångfalden och kulturmiljöer. Olika djur betar på olika sätt och främjar på det
viset olika typer av växtlighet.
Tack vare den smala nosen och den delade överläppen kan får beta ganska nära marken.
Vilket gör att de kan skapa förutsättningar för lågt växande arter. De är också ganska kräsna
när det gäller valet av växter att äta. Det har i sint tur lett till att man kan göra punktinsatser
beroende på vilken vegetation man vill ha bort. För att få bort mer högväxande arter, löv och
sly krävs ofta att man tar in andra typer av djur, t ex getter.
(www.lansstyrelsen.se/jamtland/pw/rikare_odlingslandskap/betesdjur/Far_get)
16

Får fungerar även bra när det gäller att hålla kulturmiljöer fria från igenväxning. Då de är
små och därmed ganska lätta är risken för att de trampar sönder fornlämningar och andra
kulturlämningar liten. De betar heller inte lika aggressivt som till exempel hästar gör. Hästar
betar så nära marken att det finns risk för att all vegetation försvinner och kvar blir bara ett
jordlager. KOLLA KÄLLA!!!
Fjällbete
Skottland
Djurhållning bland UllFORuMs samarbetspartners
En ekologisk fårhållning är något som UllFORuM i sig kan ha svårt att påverka. Det gäller att
arbeta för att fårbönderna ska se vinsterna och möjligheterna till ytterligare avkastning (eller av
ideologiska skäl) vid en omställning till ekologiskt bruk. Kan däremot man genom att bygga upp
en marknad för ekologisk ull kräva av sina leverantörer att de levererar ekologiskt kan de lättare
påverka utbudet. Priset för ullen skulle då också kunna inbringa ett högre pris både för
leverantören och för producenten i produktionsledet.
I dagsläget är de bara JiLus egna fårgård (del av det stora jordbruket) som är ekologisk med rätt
att använda kvalitetsmärkningen KRAV. Många av de andra fårgårdarna i länet sköter sina djur
mer eller mindre på ett ekologiskt sätt men har inte kostat på en kvalitetsmärkning eller kanske
använder vissa gödningsmedel eller liknande som inte är godkända för ekologiskt bruk.
(Hedendahl, muntligt 2010-04-14)
För att den ull som spinns i minimillen ska kunna klassas som ekologisk kommer det att krävas
att råvaran också är det. Genom att kanske erbjuda ett något högre pris för den ullen skulle det
vara möjligt att påverka fårbönderna att ta det sista steget till att satsa på ett ekologiskt sätt att
driva sina gårdar.
UllFORuMs fåravel
Avelsprogrammet är egentligen den första delen i projektet (Bild 1). Den handlar naturligtvis om
att få fram råvaror till alla annan verksamhet inom projektet. Arbetet med detta startades redan i
de tidigare Ull-rikaprojekten och det har gjort att i UllFORuMsprojektet har inte tyngdpunkten
ekonomiskt legat på den här verksamheten. Endast 10,3% (848 000 kr) har budgeterats för
avelsverksamheten.
Målet med avelsarbetet i projektet är i förstahand att få fram märgfri finfibrig ull (mindre än 22
micron) i en förutbestämd längd och att det ändå blir en lämplig köttillväxt. Sekundärt vill man
även få fram en hög fruktsamhet, inga horn och få eller inga hudveck. I övrigt vill man också
minimera hårväxten på huvud och ben. (Hedendahl, Power Point 2010)
Arbetet med avelsprogrammet har haft en del problem genom åren. Ett av dem är att
projektledaren som drev projektet från starten avled hastigt och efterlämnade sig ett vakuum.
Efter det var man tvungna att bygga upp en ny organisation som skulle skaffa sig förtroende hos
fårbönderna och kunskaper om verksamheten och avelsarbetet. Detta har tagit tid och
tillsammans med det faktum att projektet över tid varit tvungna att ändra fokus från att ha lagt
ganska stor del av budgeten på avel till att lägga mer pengar på designprocessen och att få fram
siffror på hur man ska få minimillen att löna sig. (Hedendahl, muntligt 2010-04-14) Detta är ett
av projektsvärldens problem, och definitivt i EU-projektens värld. För att driva projekt vidare
behövs nya infallsvinklar vid nya ansökningar och dessutom är pengarna öronmärkta för specifika
saker.
17

I de olika projekten har man valt att vid olika tidpunkter arbeta på olika sätt. Till exempel så
började man med att försöka importera sperma för inseminering men detta valdes bort på grund
av ett antal faktorer, bland annat för de låga lammningstalen, endast 30% av inseminationerna
lyckades, och för att hanteringen av sperma från Danmark blev ohållbar. Att byta importland till
något annat än Danmark är inte realistiskt med tanke på de olika regler som gäller för
import/export av den här typen av varor. (Hedendahl, muntligt, 2010-04-14)
Efter det har avelsarbetet fokuserat på att importera baggar av merinofåret i stället. Ett antal
baggar har importerats genom åren och resultaten har varit varierande. Tanken är att avelsarbetet
ska utmynna i så kallat rasavel, det vill säga att man fortsätter korsa mellan bestånden och att man
inte behöver importera så många baggar. Det här kommer även att leda till att det skapas en helt
ny ras som kommer att gå under namnet Jämtlands får. Rasen är ännu inte godkänd men
pappersarbetet för att lämna in en ansökan hos Jordbrukverket är i gång. (Gunilla Classon, 2010-
05-20) I dagsläget finns fyra danska merinobaggar i projektet och tanken är att de ska rotera
mellan de 14 olika grupper som finns ute på gårdarna (en gård kan ha flera grupper) för att
försöka hålla så många gener som möjligt i omlopp. Utan den rotationen kommer grupperna att
bli inavlade inom snar framtid. Det förväntade antalet lamm under 2010 är 180 stycken.
(Hedendahl, Power Point, 2010)
Bild 4. Merionobaggen Ullrik.
Enligt ett examensarbete vid SLU så bör avelsverksamheten i första hand fokusera på slaktkropp
och fruktsamhet eftersom detta är det som ger de huvudsakliga intäkterna. Ullen är bara ett
tillskott i den övriga produktionen. Ullkvaliteten förbättras i och med att man inför merino i
besättningarna men det sker på bekostnad av slaktkroppsegenskaperna, tillväxten och
fruktsamheten. Ett av de problem som behövde få ett svar var då hur mycket merion man kunde
avla in utan att förlora för mycket i tillväxten. Studierna visar att 50% merino ger en bättre ull
utan att försämra tillväxten så mycket. Underlaget för det konstaterandet var för litet för att man
skulle kunna se om det hade med korsningseffekterna eller att dessa djur hade blivit prioriterade i
produktionen. (Sjölin, 2010)
Att tillväxten försämras hos merinokorsningarna innebär inte per automatik att slaktvikten blir
sämre, utan den beror mer på hur lång uppfödningstiden är. Längre uppfödning innebär dock att
djuret kostar mer under sin livslängd och det betyder i sin tur att köttet måste inbringa ett högre
pris. (Sjölin, 2010)
En annan effekt av merinokorsningen är att antalet lamm minskar. För en person som satsar på
köttproduktion och har detta som sin huvudsysselsättning är detta ett stort problem. I det läget
vill man ha så många lamm som möjligt. För en deltidsfårbonde med detta som bisyssla kan det
vara en fördel att inte få så många lamm eftersom det då inte behöver uppstå situationer där vissa
lamm behöver flaskmatas. (Sjölin, 2010)
Man ska dock ha i åtanke att i de jämförelser som görs i Jämtland blir resultatet för ullavel extra
känsligt då det jämförs med de Sveafår som finns i regionen. Sveafåret är känt för att vara extremt
köttproducerande. Jämför man med andra raser så blir de korsningar man får fram i Jämtland lika
produktiva på lamm och kött som andra raser. (Hedendahl, muntligt, 2010-04-14)
Ett av problemen med avelsarbetet är att kvalitén inte kan jämföras mellan de olika gårdarna
eftersom det inte syns i generna hur bra ett djur blir i avelsarbetet. Jämförelserna kan bara göras
inom enskilda gårdar eftersom det finns så många omständigheter som påverkar resultatet. De
yttre förutsättningarna som tillgången på bete, antal djur i besättningen och antal lamm per tacka
gör att resultaten för varje bagge kan variera mycket. (Hedendahl, muntligt, 2010-04-14)
18

Bild 5. Lamm av den under framavling jämtländska rasen, Jämtlands får.
Som tidigare nämnts så kommer avelsarbetet att resultera i en ny ras som förmodligen kommer
att få benämningen Jämtlands får. Eftersom det under åren importerats får som avlats in i
besättningarna med olika framgång så har arbetet kommit olika långt på olika gårdar. Syftet med
en ny ras är inte rasen i sig utan fördelarna det kan medföra i olika dataprogram för avel och
produktion, så som Elit Lamm. Om fåren får en egen raskod i dessa så är det lättare att utvärdera
rasens utveckling i olika aspekter. Jämtlands fåret kommer även att ha en öppen rasbok, vilket
innebär att det även i fortsättningen kommer att plockas in nya individer i avelsarbetet.
(Hedendahl, muntligt, 2010-04-14)
Jämtlandsfåret är framavlat för att ullen ska bli lika värdefull som köttet och det ska i sin tur
leda till att fårägarna väljer att använda ullen. I dag är det köttet som är huvudinriktningen för
producenterna och ullen kasseras eftersom den bara ses som en kostnad. Ser man till
Jämtlandsfårets egenskaper så kan kombinationen av kött och ull bli en stor fördel för rasen.
(Berglund, 2010)
Ser man till ullprodukternas mervärde av att kunna marknadsföra dem som produkter
tillverkade av Jämtlands får så kan det ha en effekt, i alla fall i Jämtland. Även i andra situationer
kan det finnas marknadsföringsvinster i att ha ett namn som leder tankarna till lokal producerat
och kanske till exklusivitet.
Mervärden som kan ge ullen och produkterna en marknadsföringsvinst.
Hela den här rapporten har syftat till att hitta olika mervärden som kan användas som argument
för ett något högre pris på ullen och produkterna. Detta i sin tur skulle i förlängningen kunna
leda till att satsningen på en minimill skulle bli lönsam.
Vilka är då de mervärden som jag har kommit fram till skulle fungera för ullen och de
produkter som tillverkas?
Börjar man i processens första steg, fårgårdarna, så borde ett ekologiskt arbetssätt vara en
grund att stå på. Det innebär att de gårdar som levererar till minimillen ska vara miljömärkta på
något sätt, KRAV eller annat. Dessutom måste man se över möjligheterna att göra något lite
utöver det vanliga eftersom ekologiska gårdar börjar bli vardagsmat och vi vanliga konsumenter
börjar se det mer som regel än undantag att det finns ekologiska producenter av det mesta. Avel
på naturlig sätt med importerade baggar och i förlängningen egna Jämtlandsbaggar är ett sätt att
öka på mervärdeskontot ur miljö och djurhållningsaspekten. Att ha en bra djurhållning är något vi
tar för givet i Sverige idag och det finns ett väl utvecklat system för att det ska fungera. Att
använda sig av bra djurhållning som mervärde kan vara svårt av den anledningen men kanske om
man utvecklar någon slags rättvisetanke för djurhållningen på samma sätt som
Rättvisemärkningen finns för produkter från utvecklingsländer så skulle det vara ett
marknadsvärde i det.
Det som är viktigt med miljömärkning och miljöanpassning är att hela kedjan involveras. För
att få ut en produkt i slutändan som kan marknadsföras som ekologisk eller miljövänlig så får inte
kedjan falla sönder under vägen. I det samhälle vi lever i idag så förväntar vi oss att alla, enskilda
som företag, ska dra sitt strå till stacken för en bättre miljö. Att då försöka marknadsföra en
produkt som bara är halvt som halvt miljövänlig fungerar inte. Hemslöjdskonsulenten, Ingela
Fredell, menar att miljötänkandet är viktigt inom textilbranchen. Många jobbar för ett ekologiskt
hållbart produktionssätt för att det är vad som krävs idag. (Ingela Fredell, muntligt 2010-04-29)
Att det sedan inte är det avgörande beslutet för konsumenten utan att utseende och funktion
fäller det ytterst avgörandet betyder inte att miljön är oviktig. I slutändan vill en kund köpa något
som är snyggt och praktiskt. En del av miljöanpassningen är också att använda sig av det
19

marknadsvärde som lokalproducerat har. I branschen finns det ett uttalat intresse för lokalt
tillverkat och det efterfrågas av kunderna. Ett koncept som bygger på ull från länet och produkter
som tillverkas på plats vore i det avseendet ett bra koncept. Från USA kommer konceptet ”100
miles suite” som bygger på att inget material till kostymen ska vara tillverkat längre bort än 20
mil. Det försök som gjordes där blev kanske inte så estetiskt fint men det gick att genomföra och
man kunde se att det fanns ett intresse på marknaden. Att i Jämtland tillverka produkter på detta
sätt vore spännande att prova på. I den traditionella ullproduktionen är det inga problem att se till
att materialet är lokalproducerat då du kan få en helt färdig produkt med bara ett material (garn,
tyg, tråd).
Nu när det börjar bli dags att ta minimillen utanför projektet så vore det spännande att se om
det, för att ytterligare stärka miljötänkandet, är möjligt att driva hela anläggningen med energi från
solceller eller annan miljövänlig energikälla. El och vattenförsörjningen är två poster som varit
dyra under projektets gång (Gunilla Classon 2010-05-20) och att minska belastningen på miljön
vore en utmaning för kommande verksamhet med maskinerna.
För att vidareutveckla produkten kan man sedan koppla dessa produkter till en bra och kanske
även känd designer så får man ut ett ännu större mervärde på den färdiga produkten. En bra
design kan hjälpa fram en produkt och kopplar med det dessutom till en känd person eller plats
så kan man förmodligen utöka marknaden utanför länets gränser. En känd person kan vara den
som tillverkar produkten men även kanske bara ett namn som marknadsför produkten. Vill man
utöka försäljningsfältet utanför den traditionella kundkretsen för den här typen av produkter
måste man kanske se längre än till att det är en känd textilkonstnär som designat. Att vara känd är
ju också ett relativt begrepp. Vilken kundkrets förväntar man sig och vilken typ av designer skulle
locka den kundkretsen? Tänk på vilken genomslagskraft Stenmarksmössan fick enbart för att den
satt på rätt person vid rätt tidpunkt. Skulle den mössan ha blivit så populär i ett annat
sammanhang på en annan person?
I UllFORuMsprojektet har man valt att plocka in en lokal designer/formgivare som är erkänt
duktig och som har börjat göra sig ett namn ute i Sverige, Viktoria Månström (AnnaViktoria).
Projektledningen valde i ett tidigt stadium att använda sig av en lokal och inte för känd
formgivare av olika anledningar, dela för att få en lokal prägel men även för att hålla ner
kostnaderna. En välkänd formgivare kostar att engagera. En annan anledning var att man inte
visste hur maskinerna skulle fungera och därmed inte heller vilket material man kunde få ut av
dem. Nu när projektet börjar gå mot sitt slut och man har arbetat fram material som är gångbara,
iform av garner, kardflor och tovad ull skulle det gå att lägga pengar och tid på att utveckla
samarbetet med andra designers/formgivare ytterligare. Den formgivare som man nu valt,
Viktoria Månström, har vad jag kan se både för- och nackdelar. i de produkter hon tagit fram
hitintills ser man inte tillräckligt av det traditionella uttrycket och typiska jämtländska
formspråket, förutom att hon nu arbetar med just ull, som är några av de värden som ger
mervärde till den här typen av produkter. Dock säger hon själv att hennes passion är att förena
äldre mönstertraditioner med funktion och nutid (Lundström C & Skoglund W, 2009), och jag
skulle vilja att det visar sig tydligare i de produkter som tagits fram. Nu har man valt ett mönster
som, enligt Viktoria Månström, följer en väldigt modern linje och inte så mycket av det
traditionella. Därmed inte sagt att det inte i längden är lönsamt att satsa på en lokal designer för
produkter som sedan marknadsförs via idén Design of Jämtland. Nu ska man heller inte lägga all
skuld på bristen på mönstertraditioner enbart på designern. De maskiner som Ulleri arbetar med
gör även de att det är svårt att mönstersticka. (Lundström C & Skoglund W, 2009)
Det här är något som projektledaren Gunilla Classon har funderat på och det finns med i
tankarna att i eventuellt kommande projekt eller kommande verksamhet trycka mer på lokal
prägel på designen. Hon menar att naturligtvis är lokala uttryckssätt mer lockande för
konsumenterna men tycker även att Viktoria Månströms uttryckssätt är lokalt förankrat. (Gunilla
Classon 2010-05-20)
20

Bild 6. Resultatet av formgivning av det material som tillverkas i minimillen.
En av de visioner man hade i tidigare projekt var att alla turister som lämnar länet ska ha ett
jämtlandsproducerat ylleplagg med sig hem. Den visionen är naturligtvis svår att uppnå men tål
att funderas över. Hur ska man bära sig åt för att uppnå detta? Ett företag som kommit en lång
bit på vägen är Woolpower AB. Woolpower har under resans gång varit med i processen på
UllFORuM både som drivande, i tidigare projekt, och som bollplank för idéer. Eftersom visionen
var högt uppsatt en gång i tiden så kanske det enda sättet att uppnå den är att satsa på ett företag
som kan producera stora volymer och som redan har ett namn ute bland konsumenterna. Ska
Woolpower tillverjka ett plagg av jämtländsk ull så behöver de stora mängder, mängder som i
dagsläget inte kan åstadkommas. Dessutom bli priset på ett sådant plagg relativt högt.
Woolpower har gjort en beräkning på att om de skulle tillverka jacka av lokalproducerat garn som
kostar 800 kr kg så skulle utpriset på den jackan bli ca 3000 kr. (Lundström, c & Skoglund, W
2009) Det industrigarn som tillverkas i minimillen idag hamnar på ett pris mellan 1400-1500
kr/kg och skulle då generera ett ännu högre pris hos kunden. Produktchefen på Woolpower
menar ändå att det skulle vara möjligt att tillverka en sådan produkt, förutsatt att det går att
anpassa maskinerna till en ny typ av garn och att priset på ullen pressas. För att fungera måste
produkten då vara starkt laddad med marknadsvärde eller symbolik. (Lundström, C & Skoglund,
W 2009)
Under hösten 2010 kommer UllFORuM tillsammans med Woolpower att göra en liten
provkollektion av det material som kommer från minimillen för att se om det går att genomföra
med Woolpowers maskiner. Oavsett om det är Viktoria Månströms eller Woolpowers produkter
man tillverkar i nuläget blir det små kvantiteter men man har i alla fall visat att det går att
åstadkomma produkter med den jämtländska fårhållningen som bas. Projektet blir då jämförbart
med det amerikanska ”100 miles suite” projektet där man tillverkade en kostym helt av material
som inte kom längre bort ifrån är 100 miles (ca 20 mil). Den kostymen blev inte vacker men man
kunde bevisa att det fungerade och man hade en bas att arbeta vidare på.
Projektledaren för UllFORuM funderade tidigt på vad designprocessen inom projektet innebar
och kom fram till att den handlar om hela kedjan, från djuret till den färdiga produkten ute i
handeln. (Lundström, C & Skoglund, W, 2009) Även om tankarna kring designprocessen har
förändrats under resans gång så finns fortfarande tankarna om helheten kvar. Detta följer ju väl
de mervärden som denna rapport innehåller. Ska man skapa ett hållbart mervärde ekonomiskt
behöver man kanske involvera hela kedjan. Detta är ett av bevisen för att UllFORuM är på rätt
spår och att det finns möjligheter att få fram produkter som kan vara ekonomiskt hållbara. Finns
insikten om att man måste vara breda i sin syn finns också möjligheten att lyckas.
Atle Hauge skriver i sin avhandling om svensk modeindustri att modeindustrin och naturligtvis
även resten av konsumtionsekonomin idag har ändrat fokus lite. Från att tidigare ha varit styrd av
praktiska aspekter så har idag de symboliska värdena blivit viktigare. Det gör att
marknadsföringen av produkterna ofta handlar om att få folk att associera till rätt saker. Det kan
handla om en person, en plats eller en viss butik. (Lundström, C & Skoglund, W, 2009)
Det här går lite stick i stäv med det som bland andra Ingela Fredell säger. Hon var mer inne på
att det praktiska fortfarande är det viktigaste men att designen, mönstret och utseendet gör att jag
väljer just den varan bland flera likvärdiga. Även miljöaspekter kan påverka valet men inte lika
fullt som utseendet. Inom just den här branschen där det handlar mycket om praktiska och
funktionsdugliga traditionella plagg eller saker så är det nog så att Ingela har rätt. En tröja ska
fungera bra som en tröja men mönster, material, miljöaspekter och accessoarer är det som fäller
det yttersta avgörandet.
Med tanke på det som kommit fram under resans gång med den här rapporten så verkar det
som att vägen för att nå massorna är att producera en funktionell produkt och fylla den med
21

mervärden som miljö, symboler, lokala traditioner, kända namn och känslan av att köpa en
unik produkt. Är då målgruppen större än de som traditionellt köper den här typen av
produkter kanske samarbete med Woolpower är det som är den rätta vägen men även mindre
producenter bör ha en chans om man verkligen hittar det unika och funktionella.
Slutligen vill jag påpeka att alla dessa mervärden kan kanske ge en produkt som är ekonomiskt
(och ekologiskt) hållbar men de löser inte problemet med vem och hur minimillen och
avelsarbetet ska kunna drivas vidare. Eftersom UllFORuM är ett EU-finansierat projekt kommer
all finansiering att försvinna i och med årsskiftet 2010-2011. Det finns då två sätt att rädda det
arbete som faktiskt har gjorts och som lett en lång bit framåt och det är att antingen söka mer
pengar från EU för ytterligare projekt eller att på något sätt få andra personer att ta över
verksamheten. Att söka pengar för nya projekt kommer att innebära att man igen måste ändra på
fokus eftersom det inte är möjligt att söka pengar för samma typ av projekt flera gånger. Det
andra alternativet, att någon annan ska ta över driften innebär i sin tur problem som att
maskinerna i dag ägs av projektet och projektägare är JiLU. Det betyder att maskiner och
inventarier inte kan säljas hur som helst utan det måste följa de regler som finns för material
inköpt för pengar från EU. Ska någon ta över UllFORuMs minimill så måste man till att börja
med hyra ut maskinerna. Dessutom innebär det alternativet att verksamheten måste gå med vinst
för att kunna fortsätta.
Detta är dock inget som den här rapporten fokuserat på utan de frågorna har överlåtits till
andra att fundera på.
22

Referenser
Nationalencyklopedin http://www.ne.se/lang/vadmal 2010-03-10
Wichman, H. 1962. Fåravel och ylletillverkning i Jämtland och Härjedalen under 1700- och 1800talen.
I: Fornvårdaren 10:2. Östersund
Lundström, C & Skoglund, W. 2009. Kan ull bli guld? Från Ahlströmer till hållbar och designad
ullproduktion. Ekonomiska och symboliska värden i projektet Ullforum i Jämtland 2008-2010.
Problem och möjligheter. Opublicerad rapport vid Jämtlands läns institut för
landsbygdsutveckling (JiLu).
Wikipedia, vadmal. http://sv.wikipedia.org 2010-03-10
Kjellberg, S T. 1943. Ull och ylle. Lund
www.historiska.se 2010-03-12
www.woolpower.se 2010-03-17
Näldens Ullspinneri Aktiebolag. 1946. Minnesskrift utgiven med anledning av bolagets
femtioårsjubileum 1896-1946.
Svedjeland, K. 1968. Näldens ullspinneri – enda mindre ullspinneri som överlevt! I: Svensk
slöjdtidning 1968:2.
Svanenmärkning av Textilier, skinn och läder. Version 3.4. 18 mars 2004 – 30 juni 2011. Nordisk
miljömärkning.
Naturskyddsföreningen, Bra Miljöval. Hämtat från http://www2.snf.se/bmv/index.cfm 2010-03-
19
www.gudrunsjoden.com 2010-03-22
www.waxbolin.se 2010-03-22
Hallström, A, Gerklev, J & Nyström, P. 1997. Att marknadsföra miljöanpassning. Lund.
Wintzell, I. 1987. Stickning i Svenska landskap. I: Levande Textil. Svenska turistföreningens årsbok
1988. Uppsala.
Müller-Aspegren, U. 1992. Miljön som konkurrensmedel. Utveckla nya affärsmöjligheter med
kvalitetsbegreppet miljö. Uppsala.
Ekberg, S. 2001. Gerillaföretagaren. Hur du marknadsför ditt företag med kreativitet och energi snarare än
med pengar. Stockholm.
Miljö-Sverige. Den nya miljökonsumenten. SIFO Research International. ORVESTO
Konsument 2007:3. Den svenska miljökonsumenten.
23

Sjölin, M. 2010. Är merinokorsningar ett alternativ i jämtländsk fårhållning?. Examensarbete vid
institutionen för husdjursgenetik, SLU.
Länsstyrelsen, Sektorsbeskrivning av jordbruket i Jämtlands län. 2003-05-28. Hämtat från
www.lansstyrelsen.se/jamtland 20010-04-16
KRAV-märkning, www.krav.se 2010-04-21
www.annaviktoria.se 2010-04-28
www.garntjanst.se 2010-05-03
www.ulleri.se 2010-05-04
www.fmis.raa.se 2010-05-17
Kardell, L. 2003. Svenskarna och skogen. Från ved till linjeskepp. Jönköping.
Berglund, M. 2010, Det blyga Jämtlandsfåret kan vara framtiden för uppfödare. Östersundsposten,
2010-05-18
www.lansstyrelsen.se/jamtland/pw/rikare_odlingslandskap/betesdjur/Far_get
Muntliga uppgifter
Intervju med Ulrika Formgen, Jamtli Butik, 2009-09-12. Gjord av Catarina Lundström,
följeforskare JiLu.
Intervju med Ingela Fredell, Hemslöjdskonsulent i Jämtland, 2009-05-20. Gjord av Catarina
Lundström, följeforskare JiLu.
Samtal med Anna Hedendahl, agronom på JiLu, 2010-04-14.
Samtal med Ingela Fredell, hemslöjdskonsulent i Jämtland, 2010-04-29.
Samtal med Lena Persson, UllFORuM, 2010-04-26
Samtal med Gunilla Classon, projektledare UllFORuM, 2010-05-20
24