OSTERPLA/NA HED - DiVA Portal

ACTA PHYTOGEOGRAPHICA SUECICA 

. 

BD ID IT 

SVENSKA VÄXTGEOGRAFI SKA SÄLLSKAPET 

XX 

•• 

OSTERPLA/NA HED 

. 

o 

ETT ALVAROMRADE 

PÅ KINNEKULLE 

AKADEMISK AVHANDLING 

AV 

NILS ALBERTSON 

UPPBALA 1946 

.A.LMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI AB

SVENSKA .VÄXTGEOGRAFISKA SÄLLSKAPET 

- Stijtat den 20 april 1929 - 

ADRESS: UPPSALA UNIVERSITETS VÄXTBIOLOGISKA INSTITUTION, UPPSALA 6 

styrelse: Ordf. Prof. G. Einar Du Rietz, v. ordf. Prof. Hugo Osvald, sekr. Fil. lic. 

Nils Quennerstedt, skattm. Fil. lic. Hugo Sjörs, red. Fil. lic. Sten Ahlner, 

övr.: Docent Fredrik Hård av Segerstad, Prof. John Axel Nannfeldt, Fil. lic. Gustaf 

· Sandberg, Fil. lic. Rolf Santesson, Docent Sven Thunmark. 

Sällskapet, som utgör en fortsättning av Svenska Växtsociologiska Sällskapet, 

:.är en föreningslänk mellan Sveriges växtgeografer och övriga för-växtgeografisk 

forskning intresserade personer; dess ändamål är att väcka, underhålla och främja 

intresset för växtgeograften i vidsträcktaste mening, särskilt utforskandet av svensk 

vegetation och flora, samt att hävda växtgeografiens ställning inom svensk naturforskning:.. 

- »För detta ändamål skall Sällskapet verka bl. a. genom att anordna 

sammankomster och exkursioner, att utgiva en· publikationsserie, Acta Phytogeographica 

Suecica, vilken utkommer med ett eller flera band .årligen, att främja det 

växtgeografiska naturskyddet samt att arbeta för den växtgeografiska forskningens 

11:tnyttjande i vårt lands näringsliv.:. 

Medlemskap. Inträde vinnes genom inval efter anmälan hos sekreteraren 

under ovannämnda adress. Årsavgift 5 kronor; ständig medlemsavgift 100 kronor. 

- Sällskapets Acta, som beräknas utkomma med minst ett band årligen, utsändas 

till medlemmarna mot giropostförskott på årsavgift + porto 

Abonnement. Föreningar, bibliotek, läroanstalter och andra institutioner 

kunna efter styrelsens prövning erhålla Acta Phytogeographica Suecica mot en 

årlig abonnementsavgift, som för svenska abonnenter utgår med 5 kronor + porto, 

för utländska abonnenter med 7 kronor (incl. _porto). 

Byte. Publikationerna kunna även erhållas genom byte efter överenskommelse 

med Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution. 

· 

Abonnement. Vereine; Bibliotheke, Lehranstalte und andere Institute erhalten 

Acta Phytogeograp4ica Suecica ge_gen einen jährlichen Beitrag von 7 

Schwed. Kr. 

Austausch. Acta Phytogeographica Suecica ist nach Verabredung mit 

»Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution», Uppsala 5, durch Austausch 

zu erhalten. 

Subscription. Societies, libraries and inatitutes ma y receive the »Acta 

Phytogeographica Suecica» on paying an annual subscription, which for foreign 

countries amounts to 7 Sw. crowns. 

Exchange. The »Acta Phytogeographica Suecica» may be obtained by 

e:x:change on application to the »Uppsala Universitets Växtbiologiska Institution», 

Uppsala 5.

•• 

OSTERPLANA HED 

ETT ALVAROMRÅDE 


AKADEMISK AVHANDLING 

SOM :\lED TILLSTÅND A V VITTBERÖJ\1 DA FILOSOFISKA 

FAKULTETENS I UPPSALA i\IATEJ\IATISK-NATURVETENSKAPLIGA 

SEKTIOK FÖR VINN ANDE AV FILOSOFISK DOKTORSGRAD 

TILL OFFEXTLIG GRANSKKIN G FRAMST;iLLES 

PÅ y;iXTBIOLOG1SKA INSTITPTIONEN 

I.ÖRDAGEN DEN 25 MA.J 1946 

KL. 10 F. M. 

AV 

FIL. LIC., VÄSTG. 

UPPSALA 1946 

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI AB

ACTA PHYTOGEOGRAPHICA SUECICA. XX . 

•• 

OSTERPLANA HED 

ETT ALVAROMRÅDE 


(Mit einer deutschen Zusammenfassung) 

AV 

NILS ALBERTSON 

UPPSALA 1946 

ALMQVIST & \VIKSELLS BOKTRYCKERI AB

TILL MINA FÖRÄLDRAR 

I DJUP TACKSAMHET

INNEHALL SFÖRTECKNING. 

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . rx 

Kap. I. Inledning. . . . . . l 

Alvarbegreppet. Alvarvegetationens växtgeografiska karaktär och ståndortsbetingelser 

. . . . . . l 

Alvarvegetation i Västergötland . . 

Kap. II. Österplana heds naturgeografi 

Läge och sektionsindelning . . . . 

Geologi. Hydrografi. Markbildning 

Klimat . . . . . . . . . . . . . 

Kap. III. Österplana heds vegetation . 

Å. Metodik och terminologi 

B. Beskrivning av växtsamhällena . 34 

I. Kalkstensskorplavarnas förband. Lecanon'on calcareae 34 

I I. Kalkkli ppniscbernas samhällen. Asplenion-Encalyptz'on 35 

III. Kalkhällhedarnas och kalktorrängarnas förband. Brom·on erecti 37 

l. Sedum-hällhedar. Sedetum tortellasurn 

2. Festuca-hällhedar. Festucetum tortellosum . 67 

3. Torrängar. Aven etum pratensis . . 96 

IV. Kalkfuktängar och kalkmyrsamhällen. Scorpid-ion-förbandet . 115 

l. Fuktängar. Caricetum ctenidiosum 117 

2. Vätsamhällen. Agrostidetum scorpidiosum 130 

C. Österplana heds klimaxvegetation. Synpunkter på vegetationens 

historia 

Ka.p. IV. Österplana heds flora 

Å. Kärlväxterna . . . 

] . Allmänt 

2. Arenaria gothica - problemet 

3. Taraxacum-floran 

4. Artförteckning 

Sid. 

5 

17 

17 

19 

26 

28 

28 

45 

143 

148 

148 

148 

. 151 

158 

165

VII I 

B. Mossorna 

l. Allmtint 

2. Växtgeografiskt märkliga arter 

Clevea hyalina (Smrft) Lindb. . 

Rhytidium rugosUJn (Hedw.) Lindb. 

Scorpidi·um tw·gescens (Th. J ens.) Loeske 

3. Tortella-fl.orau . . . . . . . . 

T. tartuosa (Hedw.) Limpr. . . 

T. incl·i11ata (Hedw fil.) Limpr. 

1'. n:gens nov. spec. . . . . 

T. fragilis (Drumm.) Limpr .. 

Sammanfattning . 


C. Lavarna . . . . . 

l. Allmtint 

2. Växtgeografiskt intressanta element 


Lokalförteckning a r 

Citerad litteratur 

Zusammenfassung 

Sid. 

176 

176 

179 

179 

184 

188 

190 

192 

194 

197 

204 

206 

208 

214 

214 

16 

219 

224 

235 

246

FÖRORD. 

»I Västergötland ligger ett väldigt berg· ej långt från nyssnämnda slott 

och sjön Vänern, på landets språk kalladt Kindakulle, hvilket reser sig till 

en sådan höjd, att det för långseglare, som befinna sig i sagda sjö på ett 

afstånd af mer än 40 italienska mil därifrån, ter sig såsom ett svart moln mellan 

himlafältets vidder ... På toppen af detta berg finner man ett så utsökt behag 

i hvad det rör blad, örter och olika trädslags frukter (dock ej vindrufvor), 

hvilka växa vilda och äro lika sällsynta och ljufliga, som vore de sådda eller 

planterade, att man svårligen skulle kunna uppleta eller upptäcka en behag· 

lig·are nejd i hela N orden. Dess obeskrifiiga ljufhet mångfaldigas därtill af 

den samfällda sång·en af olika fågelarter (utom papegojor). Men högst få 

människor, och detta endast äldre folk, känna till denna förtjusande ort. Och 

det vore ej heller lämpligt att visa den för den uppsluppna ungdomen ...» 

Så skriver OLA us MAGNus i sin bekanta »Historia de gentibus septentrionalibus» 

(första upplagan tryckt i Rom 1555; svensk översättning - »Historia 

om de nordiska folken», del I - tryckt 1909). »Nyssnämnda slott» 

syftar på Årnäs i Forshems socken. 

Kinnekulle vart tydligen berömt redan under 1500-talet. Ett par århundraden 

senare blev »Det blommande berget» föremål för entusiastiska skildringar 

av KALM ( >> Wästgötha och Bohusländska Resa>>; stockhalm 1746) och LINNE 

(1747). Den förstnämnde har mer än någon annan i hänförda ordalag prisat 

Kinnekulles idylliska skönhet. 

Kinnekulle av i dag är ej vad det fordom varit, då alltför mycket offrats 

på den moderna s. k. kulturens altare. Men ännu finner man åtskilligt av 

bergets » obeskrifliga l j ufhet», kanske framförallt i den nästan sydländskt yppiga 

vegetation, som möter i lövängar och lundar, särskilt i försommardagar, då 

ramslöken bildar snövita mattor, guckuskon öppnar sin trolska kalk i lövträdens 

dunkel och tusende fåglar skapa en fulltonig orkester. 

Kinnekulles alvar ha åtminstone för botanisten sin säregna charm, kanske 

framförallt under senvåren, då Taraxacum balticum's blomkorgar stråla mot 

ljuset och gulblommig Potentilla lyser i lavknastrande hällhedar. Skön är 

Österplana hed i solig sommartid, då ängarna prunka av färgglada blomster 

- men också i fuktvarm höst. då Arenaria gothir;a's vita stjärnögon tindra 

av skimrande massdynor klädda hällar. 

Förf. har sedan skolåren varit intresserad av Kinnekulles flora. Orsaken 

till att bergets al varområden blivit föremål för en noggrannare inventering

x 

är emellertid dels den) att al varveg·etationen framförallt genom en i senare 

tid alltmer intensifierad stenbrytning är dömd att mer eller mindre fullständigt 

försvinna (detta gäller ej minst Österplana hed), dels den1 att förf. alltsedan 

1928 varit speciellt intresserad av öländsk natur särskilt Södra alvaret. U n dersökningen 

av Kinnekulles och Falbygdens hällmarker - från de sistnämnda 

har blott ett relativt obetydligt jämförelsematerial medtagits i denna avhandling 

- har försiggått parallellt med under nästan varje år företagna exkursioner 

på öländska alvar ft'ån Ottenby till Böda. Förf. har även - ehuru mera 

extensiv t - bedrivit vegetationsstudier i andra trakter) framförallt i Skånes 

och Östergötlands kalkområden1 dessutom på Varaslätten) där bl. a . åbrinkarnas 

och gnejshällmarkernas vegetation givit ett intressant jämförelsematerial) speciellt 

ur bryologisk synpunkt. 1939 hade förf. även tillfälle att - tillsammans 

med prof. G. E. Du RI ETZ och fil. lic. B. PETTERssoN - under några dagar 

studera gotländsk al varvegetation. 

För bestämningen av i detta arbete anförda arter är förf. i de flesta fall 

själv ansvarig (beläggex. till kritiska eller svårbestämda arter förelig·ga i de 

offentliga museerna) framförallt i Växtbiologiska Institutionens samlingar samt 

i de botaniska museerna i Uppsala och Luud). Den noggranna in venteringen 

av Österplana heds flora har emellertirl till en del möjliggjorts genom beredvillig 

hjälp (särskilt under de första fältarbetsåren) av specialister. 

K ä r l v ä x t e r n a. er b j ud a j u i allmänhet ej några större svårigheter ifråga 

om bestämningen. Beträffande Taraxaca har jag emellertid haft den stora 

förmanen att få samarbeta med dr G. HAGLUND1 som bestämt resp. kontrollerat 

så gott som allt insamlat material. Prof. J . .A. N ANNFELDT har granskat 

Ranunculus-former av auricomus-gruppen samt bestämt enstaka insamlade svampar. 

Jag har f. ö. N ANNFELDT att tacka för många goda. råd och upplysningar. 

Doc. H. WEIMARCK har gTanskat några svårtolkade Carex-hybrider samt lämnat 

diverse uppgifter om växtlokaler i Skåne. För meddelande av talrika opublicerade 

fyndorter för vissa kärlväxter tackar jag också lektor E. ÅLIIQUIST1 

prof. G. E. Du RIETZ1 lektor R. STERNF:R och notarie G . .A. WESTFELD'l'. 

Med STERNEH1 den främste kännaren av Ölands vegetation och flora) har jag 

i åratal stått i botanisk korrespondens) som i regel gällt öländsk floristisk 

växtgeografi. 

M o s s o r n a erbjödo under de första årens provytanalyseringar de ojämförligt 

största svårigheterna vid bestämningsarbetet. Sedan 1937 har jag· emellertid 

stått i kontakt med nästan samtliga svenska bryologer: Prof. G. E. Du 

RIETZ1 trädgårdskonsulent A. HuLPHERS1 fil. dr E. voN KRUSENS'rJERNA1 fru 

ELsA N YHOL1YT1 godsägare P. A. LARSSON 1 fil. dr H. PERSSON 1 fil. lic. B. PE'rTERSsoN 

och fil. lic. S. W ALDHEIIIL Diverse lokaluppgifter ha vidare lämnats av 

lasarettsläkare S. ÅRNELL1 apotekare l. SönERBERG och telegTafkommissarie 

\V. R. UGGLA; de båda sistnämnda ha dessutom till granskning· översänt pressat 

material av T01·tella-former. Särskilt med HuLPHERS1 PERssoN och i senare tid

XI 

fru NYHOLJ\I har jag haft en livlig och för mig inspirerande korrespondens, 

som i hög grad bidrag·it till att behandlingen av alvarområdenas massflora 

kommit n,tt intaga en central ställning i denna n.vhandling. - Jag tackar 

också dr P. ST0RMER, Oslo, och stud. phil. T. CHIUS'I'ENSEN, K0benhavn, för 

upplysningar och översändning av Tortella-material från Norge och Danmark. 

Ifråga om lavarna har jag fått hjiilp med bestämningsarbetet av samtliga 

upsaliensiska lichenologer, främst prof. G. E. Du RIETZ och doc. G. DE 

GEr,rus, vilken sistnämnde varit viinlig nog att meddela en fullständig förteckning 

över Österplana heds på »silikatblock» växande arter. Fil. lic. S. 

ÅHLNER och fil. lic. T. HAssELROT ha liksom de båda förutnämnda lichenologerna 

lämnat åtskilliga opublicerade lokaluppgifter samt bestämt vissa Cladonia-arter. 

Ä ven fil. dr A. H. JYlAGNUSSON har vid flera tillfällen ställt sin 

stora sakkunskap till förfogande. 

Amanuens T. NYHOLM har jag· att tacka för översättning till latin av diagnosen 

till Tortella rigens och jur. dr K. FLEX för översättning till tyska av 

sammanfattningen. 

Preparator S. ERIKssoN har varit mig behjälplig på många sätt, framförallt 

genom pH-bestämningar och genom fotografering, bl. a. av insamlat Tartella-materiaL 

Jag har även doc. T. ÅRNBORG, prof. G. E. Du RIETZ och författaren 

S. ScHIÖLER att tacka för åtskilliga i denna avhandling reproducerade 

fotografier från Kinnekulle och Falbygden. 

Till prof. G. E. D u RrETZ står jag i mycket djup tacksamhetsskuld, såväl 

av rent personliga skäl som för den undervisning i växtbiologi, ej minst under 

exkursioner, bl. a. i Västergötland och Skåne, som jag haft förmånen att åtnjuta. 

Du RrETz' eminenta sakkunskap ifråga om nordisk vegetation och flora 

samt hans stora litteraturkännedom ha för mig varit en oskattbar tillgång. 

Förre prefekten för Växtbiologiska Institutionen, framlidne prof. R. SER 

N ANDE R, besökte flera gånger Kinnekulle och exkurrerade bl . a. på Österplana 

hed 1883. SERN AN DER har givit förf. många inspirerande impulser, som haft 

betydelse för detta arbetes utformning. Det djupaste intrycket av hans fängslande 

undervisning erhöll emellertid förf. under en färd till norska V estlandet 

1931, då bl. a. den högintressanta »Ilex-floran» studerades medan solen ständigt 

strålade »over Hardangerfj ords vande». J ag begagnar i detta sammanhang 

tillfället att tacka de norska färdledarna under denna oförgätliga exkursion, 

prof. R. N ORDHAG EN, Oslo, och prof. K. F JEGRI, Bergen, vilka båda 

under senare år lämnat förf. åtskilliga uppgifter beträffande Norges flora. 

Mycken tack är jag skyldig redaktören för Acta Phytogeograpbica Suecica, 

fil. lic. S. ÅHLNER, för det stora och oegennyttiga arbete han nedlagt vid 

denna avhandlings redigering. I detta sammanhang bör även nämnas faktor 

S. BoRGMAN, som genom sin botaniska sakkunskap varit förf. till stor hjälp, 

bl. a. genom en minutiös korrekturläsning.

XII 

Slutligen tackar jag alla förut ej näm nda kamrater på Växtbiologiska Institutionen 

samt dem på Botaniska Museet i Lund, där jag också under kortare 

perioder vistats och bl. a. med aman uens O. ANDERssoN, fil. lic. S. W ALDHEIM 

och doc. H. WEn'lARCK som ciceroner fått tillfälle att se åtskilligt av »den 

dejliga skånska flora». 

För det ekonomiska understöd, som möjliggjort mina vetenskapliga studier, 

bar jag förutom mina föräldrar att ta.cka Kungl. Sv. Vetenskapsakademien, 

C. F. Liljevalchs Resestipendiefond och Naturvetenskaplig·a studentsällskapet 

i Uppsala. U n der kortare eller längre perioder har jag också fått ina.clwrdering 

under fördelaktiga villkor i åtskilliga prästgårdar i Västergötland. 

Jag tackar härför kyrkoherde E. ER11cssoN i Husaby samt familj erna A. HELL 

GREN i Åsle, P. MELIN i Dala, S. HXGGSTAnr i Kinne-Kleva och L. JoHANNEssoN, 

den sistnämnda. 1937 residerande i Österplan a. 

Beträffande den växtsociologiska termin ologien , som i kap. III i vissa avseenden 

relativt flyktig·t berörts, hänvisas till avhandlingens »Zusammenfassung», 

där de olika enheterna definieras. 

Uppsala, Växtbiologiska Institutionen, den 3 maj 19-!6.

KAPITEL l. 

INLE DNING. 

Alvarbegreppet. 

Alvarvegetationens växtgeografiska karaktär 

och ståndortsbetingelser. 

»Allwarens art och egenskaper fick man nu se, som är mästa delen af hela 

Öland, bestående af en horizontel högd, som är helt torr. bar och skarper, ty 

hon är endast af röd kalksten med en fingers eller aldeles ingen jord betäckt. 

- - - Sielfva All w aren ligger lik som öde eller en steril allmenning 

för Fänaden.» Så sammanfattar LINNE sina första intryck av ett öländskt 

alvar, då han den 2 juni 1741 på väg från Färjestaden till Borgholm passerade 

Greby alvar i Repplinge. (»Öländska och Gothländska Resa» ; 1745, 

s. 50.) 

Begreppet a l v ar, ursprung·ligen ett öländskt folkord, som helt enkelt torde 

syfta på en mark, där >>alven » bildar ytlagret (och alltså »matjord» saknas), 

har numera fått en generell betydelse av närmast geografisk innebörd 

(HEsSELMAN 1908 s. 168). Det avser ett mer eller mindre vidsträckt, föga 

eller ej alls kuperat område, som i stor utsträckning får sin prägel av den 

underliggande kalkstenshällen, som ofta går i dagen eller täckes av ett tunt 

jordlager, typiskt av vittringsmateriaL Alvaret saknar normalt skog eller högsnårvegetation, 

vilket delvis är en följd av de egenartade ståndortsbetingelserna 

men åtminstone till en del också av kulturpåverkan. Vegetationen utgöres 

av en mosaik av växtsamhällen, som blott ifråga om den s. k. »alvarsteppen» 

(se nedan) äro insuänkta till alvarets naturtyp men som alla ha en 

mer eller mindre kalkbetonad prägel. Det stora sydöländska alvaret - Södra 

alvaret - innefattar sålunda ganska vitt skilda vegetationstyper, dels alvarvegetation 

i inskränkt mening, dels andra växtsamhällen, som även förekomma 

utanför alvarets ram, såsom karstvegetation, till moränavlagringar bundna 

torr- och fuktängar samt s. k. alvarträsk, som ansluta sig till den gypsotrofa 

sjötypen. Se härom framförallt STERNERS arbeten (1925; 1926; 1938). 

I en nyligen utkommen avhandling har BöcHER (1945) använt alvarbegreppet 

i en helt annan mening än den ovan relaterade. Då vegetationens sammansättning 

på kalkrik sand på Själland företer likheter med densamma på våra svenska 

alvarområden (dock huvudsakligen med de s. k. »alvarängarna» ; se nedan) har B. 

(s. 79 o. följ .; s. 116) för vissa typer av kalktorrängsvegetation infört begreppen 

»San dal var» och >> Geröllal var>>. Man måste emellertid bestäm t a v råda från denna 

l-45895

2 

användning av alvarbegreppet, vilket av B. ges en rent växtsociologisk innebörd 

och utan att hänsyn tages till att för alvaret specifika växtsamhällen saknas i 

Danmark. Om alvarbegreppet skulle brukas i B:s mening, skulle exempelvis den 

skånska sandfältsvegetationen till en del betraktas som alvarvegetation, vilket 

förefaller absurt. 

WITTE (1906 b), som ger en kort, sammanfattande skildring av den svenska 

alvarvegetationen (i inskränkt mening), definierar denna som »en på ett underlag 

av silurisk kalksten förekommande, ofta ej fullt sluten klippsteppvegetation» 

(s. 5); »en i ett mer eller mindre insulärt klimat förekommande, av edafiska 

faktorer betingad klippsteppvegetation » (s. 17). Definitionen är alltför 

snäv, då blott egentlig hällmark och till mycket grund jord bunden, mer eller 

mindre xerofil vegetation (»alvarstepp» och »alvaräng») inbegripas, däremot ej 

de myrsamhällen, som få sin prägel av den tätt underliggande hällen, och för 

vilka STERNER (1925; 1926) upptagit det gotländska folkordet vätar. 

Al varvegetationens likhet med den sydösteuropeiska steppen är ej blott av 

fysiognomisk art utan består även i en mycket liknande artsammansättning, 

vilket framförallt gäller de öländska och gotländska alvarområdena, vilka 

som bekant hysa talrika kontinentala xrothermer, ofta utpräglade steppväxter. 

Alvaret liksom steppen präglas till stor del av vidsträckta, mer eller mindre 

öppna graminidsamhällen med en inoividrik, vårblommande th erofytflora. Liksom 

den äkta steppen får alvaret till en del sin karaktär av ett regnfattigt 

sommarklimat, som speciellt under extremt torra år kan komma det sydöländska 

alvaret att verka nästan förbränt. Olikheterna mot steppen äro dock 

avsevärda. Ett av karaktärsdragen är sålunda uppträdandet av dvärgbuskhedar 

- solvändehedarna höra ju till det öländska alvarets tongivande element 

- som ofta ha ett täckande bottenskikt av mossor och framförallt 

busklavar. Härigenom erinrar alvaret i fysiognomiskt avseende ej så litet om 

fjällheden. Alvaret företer också ett betydande inslag av nordlig·a arter, delvis 

av utpräglat »arktisk-alpin» utbredningstyp, vilket särskilt gäller mossoch 

lavfloran. STERNER, som mer än någon annan ägnat sig åt en allsidig undersökning 

av de öländska alvarens vegetation, sammanfattar (1926 s. 94) sin 

skildring av Södra alvaret sålunda: >>Vi kunna alltså fastslå, att alvaret är 

något fullständigt enastående. Jämte för detsamma alldeles specifilm karaktärsdrag· 

ha några av den sydosteuropeiska steppens, den nordiska eller alpina 

fjällhedens och den centraleuropeiska klippterrängens karaktärsdrag gjutits 

samman till en enhet av ytterst egendomlig art. » 

Beträffande alvarvegetationens betingelser är HEssELMANs (1908) arbete 

om de gotländska hällmarkernas (i vidsträckt mening) vegetation av grundläggande 

betydelse. Här påvisas nämligen den fundamentala roll dräneringsförhållandena 

spela, varjämte förhållandet mellan natur- och kulturalvar (se 

nedan) ingående diskuteras. HEssELMAN urskiljer tre typer av hällmark : 

l. Nakna bällytor. 2. Hällmark med dränerad vittringsjord. 3. Hällmark med 

odränerad vittringsjord. Senare ha framförallt Du RIETZ (1921 b; 1925 a) och

STERNER (1925; 1926) ingående behandlat alvarvegetationens ståndortsbetingelser 

och i stora drag utrett dess växtsamhällen. 

Den första av HEssELMANs hällmarkstyper, de nakna hällytorna, förekommer 

företrädesvis i det s. k. karstal varet (en term, som ursprungligen föreslagits 

av SERNANDER och i tryck lanserats av Du RrETZ 1921 b), vilket i sin 

mest typiska form uppträder i det sydöländska alvarets centrala delar och är 

inskränkt till partier med i dagen gående, mycket svårvittrande kalkstenssorter. 

Vegetationen är en mosaik av hällytsamhällen och till de djupa vertikalsprickorna 

lokaliserade snår- och t. o. m. lundfragment (Du RrETZ 1925 a 

s. 57-58; STERNER 1926 s. 54 o. följ .). Det s. k. spricksträngsalvaret (STER 

NER l. c. s. 86) bildar övergång till följande hällmarksty p. 

Hällmark med dränerad vittringsjord spelar isynnerhet på Gotland en stor 

roll, oftast intagen av den för provinsen utmärkande hällmarkstallskogen, som 

åtminstone på glessprickig hällmark torde representera klimaxvegetation. Ä ven 

inom de kala alvarområdena är emellertid denna hällmarkstyp vanlig·, ehuru 

skogsvegetation av olika orsaker saknas. På Öland är sålunda »dränerad 

vittringsgrusmark» allmänt utbredd (STERNER 1926 s. 35 o. 94), särskilt · på 

smärre, mellanöländska al varområden. 

Hällmark med odränerad vittringsjord är den ojämförligt viktigaste på 

Ölands och Gotlands alvarområden . Det är huvudsakligen denna ståndortstyp, 

för vilken Du RrETz (1921 b; 1925 a s. 59) infört termen grusalv ar, som 

intages av verkligt extrem alvarvegetation . Dess betingelser sammanfattas av 

Du RrETZ sålunda: l. En mer eller mindre horisontell, föga eller ej alls sprickgenomsatt, 

märglig kalksten med ett mycket tunt skikt av vittringsjord. 2. Ett 

kalltempererat, relativt kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma somrar. 

De båda faktorskomplexen förorsaka tillsammans de för grusalvaret utmärkande 

tjälskjutningsföreteelserna; genom förekomsten av polygonmark 

samt genom växternas starka uppfrysning erinrar grusalvaret därför om 

arktiska förhållanden, där den ogenomträngliga kalkhällen motsvaras av en 

perennerande tjäle. En detaljerad beskrivning av öländska uppfrysningsmarker 

finna vi hos STERNER (1926 s. 35 o. följ.) samt hos TROLL (1944 s. 593-596), 

vilken sistnämnde behandlar grusalvarmarken i samband med »Extrazonale 

Strukturboden». Det typiska grusalvarets växtsamhällen kunna betraktas som 

klimaxvegetation; någon skog kan omöjligen uppstå på dylik mark. Dock 

finnas alla övergångar mellan typiskt grusalvar och dränerad vittringsgrusmark. 

Den sistnämnda typen spelar, som nämnts, även på Öland en stor roll 

och är i Västergötland helt förhärskande, vilket dock ej hindrar, att tjälskjutningsfenomen 

även här göra sig gällande och starkt influera vegetationens 

karaktär. 

Som redan framhålljts, är ett alvarområdes kalnatur ej enbart en följd av 

de egenartade ståndortsbetingelserna. Även kulturpåverkan har en väsentlig 

betydelse ; våra alvarområden ha nog genomgående varit »steril allmenning 

för Fänaden ». Ej ens de extremaste alvarområdena, såsom Södra alvaret, ut- 

3

4 

göra en enbart naturbetingad landskapsty p. Vegetationen representerar endast 

på grusalvaret en påtaglig klimax ; en stor del av arealen intages av växtsamhällen, 

som för sin existens äro beroende av en viss kulturpåverka.n, isynnerhet 

kreatursbetning, som förhindrat uppkomsten av sluten skogs- eller snårvegetation. 

Framförallt torde en tidigare intensiv fårbetning ha haft betydelse 

ur landskapspräglande synpunkt, vilket med skärpa framhållits av HF]SSELMA N 

(1908 s. 169) och BENGT PETTERsSON (1945 s. 30) beträffande gotländska alvarområden 

samt av STERNER ( 1926 s. 44) och SELANDER (1941) ifråga om de öländska. 

Genom HEssELMANs (1908) g·otländska hällmarksstudier har samspelet mellan 

naturbetingelser och kulturinflytande ifråga om ett al varområdes gestaltning 

framstått i tydlig dager. H. urskiljer två typer av alvar, naturalvar och 

k u l t u r al v a r (s. 167), den förstnämnda i stort sett bunden till odränerad 

hällmark, den andra utmärkande för dränerad hällmark, som tidigare kan ha 

varit skogbevuxen men genom kalhuggning - bl. a. i samband med anläggning 

av kalkugnar - och betning fått alvarkaraktär. Det säger sig dock 

självt, att någon skarp gräns mellan de två typerna ej förefinnes, och att ett 

större alvarområde innefattar partier av både natur- och kulturalvarkaraktär. 

Under det att vegetationen på Södra alvaret, på vissa av de nordöländska 

alvarmarkerna och på det gotländska Sundre alvar i stor utsträckning· representerar 

klimaxvegetation, ha de smärre alvarområdena på Mellan-Öland och 

väl också de flesta gotländska en mer eller mindre utpräglad karaktär av 

kulturalvar. Detsamma gäller de små alvarområdena i Västergötland, som senare 

skall visas, slutligen också det tredje området i världen, där alvaret i 

vissa delar är en tongivande landskapstyp, nämligen i Östbalticum. De östbaltiska 

al varområdena - på estniska kallade » lood » (V ILBERG 1930) - intaga 

ofta bet_ydande arealer och hysa en rik flora, likartad den öländsk-gotländska. 

Likafullt anses dessa »Alvartrift.en» vara »ein Erzeugnis menschlicher Kultur, 

das von den orts ansässigen Land wirten mit besonderen Eigentrimlichkeiten des 

silurischen Kalksteins in ursächlicher Zusammenhang gebracht wird und darum 

mit diesen fortfällt» (KuPFFER 1925 s. 127). 

Förutom på Öland och Gotland, i Östbalticum och i tämligen miniatyrartad 

utbildning i Västergötland förekommer alvarvegetation - dock näppeligen 

alvar i geografisk mening - även i Mellaneuropa. Växtsamhällen, erinrande 

om grusalvarets, ha beskrivits från Österrike (Du Rn:Tz 1923 b s. 19 

-20), · från tyska musselkalkområden (KAISER 1926; GAMs 1938 s. 279) samt 

slutligen av MEoSEL (1939 s. 154-155) från Zechsteinsgipsen i södra Harzförlandet. 

De av MEusEL beskrivna klippsteppsamhällena - »Alvarähnliche 

Ausbildungsformen der submediterranen Felsbeide» - erinra starkt om extrem 

grusalvarvegetation; ståndorten är tunt vittringsmaterial på mer eller mindre 

plana gipsytor, vegetationen gles och koloniartad, beroende framförallt på 

starka jordflytningsfenomen. Mellan dessa alvarsamhällen och klippbranternas 

vegetation finnas alla övergångstyper. »U nsere Alvars stellen also n ur Variante 

der typischen Felsheide dar.»

5 

Alvarvegetation i Västergötland. 

Allmänt. 

LINNE var under sitt besök på Kinnekulle 1746 hänförd över bergets skönhet 

och uttrycker i » Wästgöta-Resa» (l 747) sin entusiasm speciellt över dess 

lundar och lövängar med för honom typiska superlativer: orten var »ljufligare 

än någon annan i Swerige» (s. 24). Några ord om alvar eller alvarliknande 

vegetation nämnas icke, måhända därför att LINNJ!:s intresse för denna naturtyp, 

som STERNER (1926) framhållit beträffande hans iakttagelser på Öland, 

var ganska ringa; säkerligen fann han Kinnekulles hällmarker avskräckande 

fula, särdeles i jämförelse med den praktfulla lundvegetationen. Då LINNE 

den 21 juni passerar Österplana, konstaterar ban kort och gott, att »landet 

kring Österplana war utan trä, med ängar, åkerfält och betesmark». Från 

»ängen emellan Österplana och Klefwa», sannolikt ett lövängsområde på alunskifferlagret, 

anföras däremot åtskilliga »artiga wäxter». 

Då LINNE en vecka därefter anlände till Falköping·, anmärker han emellertid 

(s. 73), att Mössebergs sluttningar övergin go i >) en fal bygd, slätt eller alfwar; 

ett land, hwilket icke hade djup jord, förrän man kom neder til röda 

flisan eller Kalkhällen». Han konstaterar senare beträffande » Fa.lens art och 

natur» (s. 76), att » Falbygden här är et och det samma med Ölands alf war, 

fast Falbyg·den har något mer Mylla uppå sig'> . Några detaljer av växtgeografiskt 

intresse ifråga om alvarvegetation anföras emellertid icke. Ej heller 

W AHLENRERG, som exkurrerade i Västergötland 1821 (ALBERTSON 1945 a), och 

som likaledes konstaterade en viss likhet mellan »falorna» och det öländska 

alvaret, kunde under sin kortvariga exkursion på >'den egentligaste Falen eller 

Söderfalen» notera några anmärkningsvärda hällmarksväxter. Hans besök på 

Kinnekulle resulterade däremot i upptäckten av därvarande kalkhällars främsta 

fanerog·amklenoder, Arenaria gothica och Hornungia petraea; några jämförelser 

med öländsk alvarvegetation gjordes däremot icke här. 

Förekomsten av alvarliknande vegetation på Kinnekulle synes först ha 

framhållits av MuNTHE (1901 s. 141), som ifråga om Österplana hed och vall 

omnämner en för den moränfria hällmarken karakteristisk >;torftig gräs- och 

örtvegetation» och bl. a. tillägger: »Dessa trakter kunna därför med skäl jämföras 

med Ölands alfvar-om råden.» 

I W ITTES (1906 b) huvudsakligen autekologiska arbete över den svenska 

alvarvegetationen beskrivas de större hällmarksområdena i Västergötland ehuru 

helt kortfattat. WITTE betecknar dem utan reservation som alvar och några 

synpunkter på deras beroende a v kulturpåverkan anföras icke ; alvarvegetation 

(i W ITTES mening) betecknas som en fullt naturlig veg·etationstyp. Ä ven i 

Br.oniQUISTS »högbuskformations»-studier på Kinnekulle (1911) omnämnas alvarmarker 

(på Österplana vall); här anföres för första gången Fulgensia bracteata 

från Kinnekulle.

ö 

Alvarbegreppets användning ifråga om de till arealen tämligen obetydliga 

ortocerkalk-hällområdena i Västergötland kan givetvis diskuteras. Jämförda 

med det stora s.ydöländska alvaret med dess vida. vidder och nästan ökenartade 

aspekt ha dessa miniatyralvar mycket litet av landskaplig egenart att 

uppvisa, och ifråga om markens och vegetationens utbildning ge de, åtminstone 

ytlig·t betraktat, blott en svag erinran om öländska förhållanden. Ett 

mera ingående studium av vegetation och flora ger emellertid vid handen, att 

likheterna med det öländska alvaret äro långt större än vad man på förhand 

kan tro, något som dock näppeligen framgår av tidigare publikationer. Förf. 

tvekar därför ej att beteckna åtminstone de bäst utbildade hällmarksområdena 

i Västergötland som alvar, detta framförallt emedan detta begrepp, som tidigare 

framhållits, närmast har en geografisk innebörd och i sig innefattar 

naturtyper av mycket olika extrem karaktär, såväl rent naturbetingade som 

av kulturen i hög· grad präglade sådana. Detta är i full överensstämmelse 

med öländskt språkbruk, och det bör understrykas, att Österplana och Öja 

hedar i Västergötland uppvisa minst lika mycket av äkta alvarnatur som åtskilliga 

smärre öländska al varområden. 

Huvudbetingelsen för uppkomsten av alvarmark i Västergötland är att 

ortocerkalklagrets utgående bildar mer eller mindre plana slätter, som sakna 

ett täcke av morän eller glacifluvialmateriaL Detta är fallet dels på Kinnekulle, 

dels i vissa delar av Falbygden ; inom Billingen-området förekomma däremot 

plana utgåenelen av kalklagret blott fragmentariskt. Emellertid är den 

i dagen gående ortocerkalken i provinsen i allmänhet starkt sprickgenomsatt 

och av mer eller mindre lös, lättvittrande beskaflen het. Detta är huvudorsaken 

till att verkligt extrem alvarvegetation knappast kan existera annat än i 

fragment. För att ett hällmarksområde i Västerg·ötland skall kunna förete 

större likhet med ett öländskt alvar fordras därför, att dränering·en åtminstone 

i vissa partier a v området är så pass ofullständig, att tjälskjutningsföreteelser 

göra sig· starkt gällande eller att området är genomdraget av bäckfåror eller 

stråk med periodisk översilning och översvämning, utmed vilka vegetationen 

på gTund av erosion kan bibehålla en mer eller mindre öppen karaktär. Detta 

är fallet inom samtliga större hällområden men i tillräcklig utsträckning blott 

på Österplana hed och på Plantadalens hällmarker (se nedan). 

Även klimatet spelar givetvis en betydande roll, ej blott direkt för flora 

och vegetation utan också genom dess sekulära inverkan på vittring och markbildning. 

Öland och Gotland lida som bekant av en utpräglad vår- och försommartorka; 

klimatet har, trots sin insulära karaktär, ifråga om nederbördsförhållandena 

en starkt kontinental anstrykning, vilket gör, att vegetationen 

får en i mångt och mycket nästan arid prägel. I Västergötland är nederbörden 

väsentligt rikligare, men av större betydelse är kanske sällsyntheten av 

extremt långa torrperioder, som ofta ha ödeläggande inverkan inte minst på 

det öländska och gotländska jordbruket. Detta bidrar sålunda till att alvarvegetationen 

i Västergötland ej uppvisar så extrema drag.

7 

Fig. l. 

Kruta över Kinnekulle (parti av konceptbladet Mariestad SV). Prickarn a markera förekomster 

av alvarvätmossan Scorpicliurn turgescens. Ö sterplana heds område framträder ty dligt 

genom den täta anhopningen av dylika prickar. Skala l: 83 000.

8 

Fig. 2. Ö sterplana hed, stenbrott SSO om kyrkan. Skärning genom den undre rödstenens 

starkt sprickgenomsatta kalkstenslager. - Foto S. ERIEssox 27 .6. 1942. 

Kinnekulle. 

Kinnekulles geologiska byggnad - i detalj framställd av Hor..l'!I & MuNTHE 

(1901); se även Beskr. t. kartbl. Lidköping ; S. G. U., Ser . .Åa, 182, Stockbolm 

1943 - är till sina grunddrag alltför väl känd för att här behöva relateras. 

Kinnekulles egenart i förhållande till de övriga Västgötabergen betingas av 

att diabaslagret blott utgör en relativt obetydlig kalott, vilken tillsammans 

med lerskifferlagTen bildar en topografiskt starkt framträdande del, Högkullen, 

nedanför vilken kalkstens-, alunskiffer- och sandstenslagren utbreda sig som 

koncentriska platåer. Se kartan (fig. 1). 

Det lager, som här närmast intresserar oss, är ortocerkalken, beträffande 

vars detaljer hänvisas till de geologiska beskrivningarna. Det är c:a 54 m 

mäktigt och regelbundet uppbyggt av fyra etager, som sedan gammalt benämnes 

: l. Undre rödsten (22 m; fig. 2). 2. Täljsten (något över l m) . 3. Övre 

rödsten (1 1 m). 4. Leversten (c:a 20 m) . Tälj- och leverstenslagTen bestå av 

mer eller mindre grå(vita) skiktpackar och kallas därför också »undre grå» 

och »övre grå». Denna bland ortsbefolkningen gängse indelning sammanfaller 

ej helt med den stratigrafiska men är för här föreliggande syfte fullt tillämplig. 

Det är huvudsakligen de tre understa etagerna, som i så pass stor ut-

sträckning gå i dagen, att typisk hällmark finnes. Den undre rödstenens utgående 

bildar den bekanta, av Yoldiabavet ofta vackert utskulpterade r ö d 

s t e n s k l e v e n, vars krön -- belägen i genomsnitt 128 m över havet - i 

stort sett sammanfaller med högsta marina gränsen . Se Pl. 4. 

De mer eller mindre öppna hällmarkerna äro i stort sett inskränkta till 

Kinnekulles östra delar. Ä ven på västsidan finnas visserligen ovanför rödstenskleven 

smärre hällpartier, men de sakna i detta sammanbang intresse, 

då de antingen sedan gammalt äro sönderbrutna eller i annat avseende så 

kulturpåverkade att vegetationen saknar alvarkaraktär. Före slwgsplanteringarna 

torde dock smärre alvar ha funnits även på västra sidan. De största 

recenta alvarområdena äro belägna i Österplana socken: längst i söder Österplana 

vall, därefter Österplana hed och längst i norr ett hällområde nedanför 

Skagen och ovan Krokgården. Fordom torde socknens ortocerkalkslätter ha 

bildat ett nästan kontinuerligt hällmarksområde, avbrutet blott av smärre lövskogspartier, 

men genom de omfattande skogsplanteringarna i senare hälften 

av 1800-talet ha kalmarkernas a,real avsevärt reducerats. Då den planterade 

gTan- och tallskogen lätt självsprider sig, äro också de recenta alvarområdena 

till stor del stadda i igenväxning, delvis till följd av att kreatursbetningen 

numera är obetydlig. -- Söder om Österplana vall vidtar den s. k. Martorps 

hed (WITTE 1906 b), till större delen belägen i Västerplana socken . Den är 

till större delen skogplanterad, men på båda sidor om sockengränsen Västerplana-Husaby 

finnas ännu kvar vackra hällmarkspartier i anslutning till 

Martorps bäcken, som här genombryter rödstenskleven och bildar Kvarnfallet 

(vid Kvarnstupet). Se Pl. 5 . - Även vid Martorpsbäckens övre lopp, vid 

Bestorp i Medelplana socken, förekommer ett hällmarksparti av delvis alvarliknande 

prägel. 

Hällområdet ovanför Krokgården har ungefär samma karaktär som Österplana 

hed men är mindre mångskiftande och hyser en fattigare flora. Österplana 

vall, intagande socknens hela sydparti och begränsad i öster av rödstenskleven, 

i väster av stenåsens radialmorän, är däremot ett floristiskt namnkunnigt 

område ehuru blott till obetydlig del alvarartat. Här ha bl. a. så 

sällsynta arter som Gyrnnadenia ocloratissirna, Pr-unella gr-andijlora och Feeliculm-is 

Sceptrurn- Carolinum anträffats. (Se SKÅRMAN 1931.) Områdets vegetation 

kommer senare att något närmare behandlas. 

9 

Falhygden. 

Ursprungligen torde med begreppet ».Falbygden» ha avsetts enbart högslätten 

öster om Falköping, d. v. s. ortocerkalkområdet mellan Mösseberg, Ålleberg 

och Åsledepressionen. I varje fall avser LINNE i » Wästgöta-Resa» (1747) med 

»Falbygden» detta område, och WARLENBERG skriver i sin resedagbok (ALBERT 

SON 1945 a) om »den egentligaste Falen eller Söderfale1P . Fala är ett fornsvenskt 

ord, besläktat med verbet falna, och torde helt enkelt betyda ett (av

10 

berg omgivet) slättområde; det återfinnes bl. a. i ortnamnet Falun. (Jfr 

LAllt:PA 1910 s. 146.) K ARLl!'ELDT talar i sin bekanta dikt »Träslottet» (i »Flora 

och Pomona>>) om vinden, som »rider på falorna» och senare om »vinden från 

hembygdens fala och hed». -- Enligt numera gängse språkbruk omfattar emellertid 

Falbygden hela den del a v det centrala västgötska sil u rområd et, som 

vidtager S om Billingen. Se kartan (fig. 3). 

Falbygden är ett synnerligen egenartat landskap, som får sin prägel i 

första hand genom sina rader av platåberg: i väster Mösseberg, i söder Ålleberg, 

i öster Borgunda-, Planta-, Varvs-, Gerums- och Gissebergen. Platåbergen 

uppb_ygg-as av lerskifferlager jämte diabaskalotter, och området dem emellan utgör 

mer eller mindre plana slätter, där ortocerkalken i allmänhet bildar berggrunden. 

Åsledalen, som skiljer Väst- och Östfalbygden från varandra, utgör 

emellertid en ända ned till sandstenslagret gående depression . Söder om Ålleoch 

Gissebergen utkila snart både kalkstensoch alunskifferlagren, men ända 

till det floristiskt berömda Vartofta-Åsaka vid gränsen till Älvsborgs län utg·öres 

berggrunden av kambrisk sandsten, som dock här aldrig· går i dagen. 

Ortocerkalklagret på Falbyg·den överensstämmer i stratigTafiskt avseende 

med detsamma på Kinnekulle ehuru den för sistnämnda område karakteristiska 

växlingen mellan röda och grå etager ej visar samma regelbundenhet. 

Inom sl; Kleva hed», men med detta a v 

ser LINNE i » Wästgöta-Resa» (1747) ett större, icke alvarartat och numera 

uppodlat område, behiget på gränsen mellan Kleva och Gökberns socknar. 

Redan vid W AHLENBERGS besök 1821 synes detta ha varit lagt under plogen 

(A LBER.TSON 19-±5 a). Kleva klintar, som fått sitt namn av de ofta vackert 

utbildade rödstensklevarna (se fig. 4 och Pl. 1): har ganska litet av alvarnatur 

att uppvisa annat än i fragment, men inom relativt orörda partier ovan klevkrönen 

är vegetationen dock av intresse. Paa alp1'na är allmän - liksom på 

alla Falbygdens hällområden - och Veronica long1jolia X spicata är ett framträdande 

element i torrängarna. Massfloran är i de västexponerade branterna 

väsentligt rikare än i Österplana heds mot öster exponerade klintar. 

Fig. 3. Parti av top. kartbladet Skara , omfattande huvuddelen av Falbygden . Hingama markera 

läget av Falbygdens större, i avhandlingen närmare omnämnda kalkhällmarkso mråden : 

I. Kleva klintar. II. Kar le by bed. III. Högstena och Ö ja bed ar. IV. Dj upadalsområdet. V. Stenåsens 

bällmarksomr:lde. I anslutning till det sistnämnda ligger Varbolmen med förekomst av 

bl. a. Stipa pmnata.

12 

Fig. 4. Kleva klintar vid L:a Backor, Mösseberg. Kalkstensterrasser med Sedeturn tm·tellosurn - samhällen, 

övergående i 1/estuca ovi1ul · Rhacomitri1lrn canescens · soc. - Foto T. ARKBORG 19.5. 1939. 

2. Karleby-området. Öster om Falköping och strax ovan Åsledepressionen 

lig·ga en rad hällområden tillhörande Karleby socken. Det största och 

det enda någ·orlunda alvarartade av dessa benämnes Karleby hed och utbreder 

sig på båda sidorna om en liten bäck, som via erosionsdalen (Karleby} 

Djupadal rinner ned i Åslesänkan. Tack vare en tidvis stark översvämning 

av hällmarkerna utmed bäcken företer Karleby hed åtskilliga alvardrag, men 

marken är hårt betad och floran ej särskilt rik; av kärlväxter märkas förutom 

Paa alpina framförallt en hel rad Tara.xacum-arter av Palustn·a -sektionen : T. 

balticnm, T. clecalarans, T. suecicum och T. vestragathicum. Mossiloran är dock 

intressant, isynnerhet g·enom det ymniga uppträdandet av marchantiaceer: 

Clevea hyalina, Rebaulia henu:sphaerica och framförallt ]Jfannz·a pilasa, vill{en 

sistnämnda här har sin enda lokal i Västergötland (se PERsSON 1944 b). Nämnas 

kan också, att förf. inom området anträffat den på Ölands alvar allmänna 

discomyceten Parania punctata, vilken i övrigt synes saknas i provinsen . 

3. P l a n t a d a l s o m r å d e t_ Mellan Borgun da- och Plantabergen ligger ett 

kvartärgeologiskt märkligt område, som jag efter MuNTHE (1941 s. -!8) benämner 

Plan ta dalen. Det får sin särprägel genom en serie av i östvästlig 

riktning löpande erosionsdalar (populärt skildrade av MuNTHE i »Sveriges 

Natur» 1938) och mellan dessa uppträdande ändmoräner, som beteckna 

avsevärda stillestånd i landisens regression. Då isen under denna passerade

13 

Fig. 6. Varholmens erosionsterrass i Dala socken. I branterna en rik kal ktorrängsvegetation 

med bl. a. ingående Stipa pennata. - Foto CLARRY ANDER.SSON 1940. 

nordspetsen av Plantaberget öppnades en rad passpunkter för de isdämda 

sjöarna. Enligt MuNTHE skall den första av erosionsdalarna ha utmodellerats av 

den s. k. Vätterissjön under dennas avrinning västerut under det att de övriga 

utgjort avloppsrännor för Baltiska issjön. I anslutning till dalarna utbreda 

sig plana slätter, översilningsstråk, där morän och annat löst material 

bortsopats av vattenmassorna. Det är här vi finna Falbygdens bäst utbildade 

alvarmarker. Dessa ha egendomligt nog tidigare i hög grad förbisetts av 

botanisterna, och WITTE (1906 b) nämner blott, att några smärre områden med 

al varvegetation finnas i trakten. 

I D al a socken förekommer alvarmark dels i anslutning till den numera 

skövlade Djupadalen (D j u p a d a l s o m r å d e t), en före stenbrytningen högintressant 

cafi.on, dels mellan den tredje och fjärde av Plantadalens erosionsdalar, 

nämligen vid stenåsens gård (Stenåsens hällmarksområde). Den fjärde 

av dalarna, kallad Daladalen - genom villren vattenmassorna tora'e ha fram_ 

strömmat under en avsevärd tidrymd - är av stort intresse genom den märk_ 

liga kalk brant, som här utskulpterats av issjövattnet, och som benämnes V a r 

holmen (fig. 5), beskriven av SERN.ANDER (1908) och förf. (1941 b); Stipa pennata 

har här en av sina två recenta förekomster i Västergötland (Pl. 3 B). 

Den bäst utbildade alvarvegetationen uppträder emellertid inom det sydligaste 

dalstråket, som genomströmmas av en från Plantabergets lerskifferlager

14 

kommande bäck, i sitt övre lopp omgiven av utmärkt vackra Schoenus ferrugineus 

- kärr (ALBERTSON 1942 a) och kalktuff-ängar, i vilka Gymnadent·a odoratissima 

bar en ganska. rik, först år 1942 upptäckt förekomst. I nedre delen av 

dalstråket ligger i Hög·stena socken H ö g s t e n a h e d och som en syd västlig fortsättning 

på denna den i Södra Kyrketorp belägna hällmark, för vilken förf. 

upptagit namnet Ö j a h e d (Pl. 2 o. 3). Högstena hed uppbygges av ± 

röda, lättvittrande hällar, har fordom varit föremål för stenbrytning och företer 

ganska litet av typisk alvarvegetation. Den på lägre nivå belägna, av 

gråvita, fastare kalkstensskikt uppbyggda Öja bed har däremot på grund 

av sin för västgötaförbålland en ganska enastående morfologi mer av äkta 

_ 

alvarnatur att uppvisa än något annat område i provinsen, detta trots den 

obetydliga arealen. Öja hed intages visserligen till större delen av »enbuskmark>> 

av samma triviala typ som på »falorna» i regel, men utefter ett översilningsstråk 

i det centrala partiet finna vi kalkhällmark av så extrem typ, 

att man starkt erinras om öländska och gotländska förhållanden. Förutom 

landskapets största (alltså ej genom stenbrytning uppkomna), nästan kala hällytor, 

där vittringsmaterialet snabbt bortföres genom erosion och deflation, 

märkas här alvarmamarker med nakna gräshedar samt grovgrusig vittringsmark 

med rätt utpräglad grussortering och stark uppfrysning (Pl. 2 B). Öja 

hed företer även i övrigt åtskilliga egendomliga drag, som måste stå i samband 

med dess senglaciala historia. Floran är ifråga om kärlväxterna ej särskilt 

anmärkningsvärd utan likartad densamma på övriga hällmarker i Plantadalen. 

Intressantast är utan tvi ve l lavfloran. Cetraria jumjJerina v. al1.:arensis, tidigare 

i Västergötland blott funnen på Österplana hed, bar anträffats i vittringsgruset 

och Lecidea decipiens är ymnig på periodiskt översilad mark. Sistnämnda 

art och den växtgeografiskt särskilt intressanta Lecanora lentigera (se förf:s 

karta hos Du RIETZ 1945 s. 141) förekomma i Västergötland blott på Plantadalens 

hällmarker; Leeanora-arten därtill på Sveriges fastland endast här. 

Översikt av vegetation och flora. Jämförelse med Öland och Got]and. 

Det ligger i öppen dag, att de västg·ötska hällmarkernas a l v a r v e g· e t a 

t i o n såväl av klimatiska som edafiska skäl jämförd med den öländsk-gotländska 

är fragmentariskt och föga extremt utbildad. Blott på den allra tunnaste 

vittringsjorden och huvudsakligen då denna är utsatt för starkare tjä.lskjutningsfenomen 

eller påverkad av erosion i översilningsstråk finner man typisk 

»alvarstepp» (d. v. s. hällhedar enl. förf:s terminologi). På mäktigare vittringsjord 

(5-6 cm eller mera) sluter sig vegetationen samman till »alvaräng», 

d. v. s. kalktorrängar av en typ, som blott föga avviker från densamma på 

Kinnekulles och Falbygdens morän- och glacifl.uvialavlagringar. Sådana torrängar 

av bällmarksfacies intaga den största delen av alvarområdenas areal. 

De uppträda vanligen i mosaik med isolerade enbuskar eller smärre ensnår,

lokaliserade tHl kalkhällens sprickor; då enbuskar saknas, såsom fallet är t. ex. 

i vissa delar av Kleva klintar, beror detta vanligen på att de borthuggits för 

betets skull. Huvudparten av alva.rområdenas vegetation är följaktligen, även 

på vittringsjorden, närmast jämförbar med densamma på de öländska alvarens 

glaciala avlagringar. Den permanent eller periodiskt starkt genomfuktade 

marken domineras av kalkfuktängar av en typ, som mycket liknar de öländska, 

ehuru den för dessa karakteristiska Potentilla fruticosa saknas. Dock förekommer 

inom de flesta hällområdena en vegetation, som är fullt jämförbar 

med den öländsk-gotländska vätvegetationen ehuru mindre extremt utbildad 

än denna och blott intagande små arealer på mycket grund, tidvis översvämmad 

eller (oftare) översilad mark. 

De västgötska hällmarkerna ha uteslutande eller övervägande karaktär av 

kulturalvar. Vegetationen kan under nuvarande förhållanden icke bibehålla 

sin öppna karaktär utan betning och övrig kulturpåverkan. En avsevärd del 

av de tidigare kala markerna ha planterats med skog, särskilt gran, och någon 

svårighet för denna att bilda slutna bestånd föreligger i allmänhet icke. 

Isynnerhet granen har stor förmåga att få fotfäste i vertikalsprickorna och 

låta rötterna intränga i de horisontella skiktfogarna (jfr MuNTHE 1901 s. 141), 

huvudsakligen dock då kalklagret är mycket sprickrikt och liittvittrande, vilket 

framförallt är fallet med de rödaktiga kalkstenssorterna. Då de i allmänhet 

fastare, mer eller mindre rent grå kalkstensskikten gå i dagen, har givetvis 

busk- och trädvegetation svårare att intränga. Detta är också fallet, där ett 

hårdare skikt ligger nära ytan men överlagras av ett tunt skikt av lösare 

beskaffenhet ; här blir dräneringen dålig och tjälskjutningsfenomen göra sig 

gällande. 

Trots dessa hällmarkers karaktär av kulturalvar måste man nog antaga, 

att de innehålla en recent kärna av naturalvar, som kan betraktas som relikt 

från gångna tider med ett annat klimat än det nutida, och som kunnat persistera 

tack vare en flertusenårig kulturpåverkan. En dylik har säkerligen 

förekommit åtminstone sedan yngre stenåldern, som i stort sett sammanfaller 

med den varmtorra subboreala perioden enligt SERN ANDERs terminologi, i Falbygdens 

urgamla kulturbygd - gånggriftsbygden (se t. ex. SAHLSTRÖM 1940) 

- t. o. m. sedan äldre neolitisk tid, på Kinnekulle dock först i och med inträdet 

av stenålderns senaste skede. En mera problematisk fråga gäller hällmarkernas 

vegetation före den subboreala perioden, vilket något närmare skall 

vidröras i samband med beskrivningen av Österplana hed. Det är dock mycket 

sannolikt, att vissa partier av hällmarksområdena aldrig varit skogklädda, särskilt 

sådana, som genomdragas av bäckfåror eller översilningsstråk Förf. är 

böjd att i varje fall i ett så geomorfologiskt egenartat område som Öja hed 

se en hällmarksrelikt, vars öppna vegetation aldrig inkräktats av slutna snåreller 

skogsbestånd. Detta område - liksom antagligen flera smärre sådana 

både på Falbygden och Kinnekulle - böra därför under atlantisk tid ha utgjort 

ett refugium för en tidigt invandrad, konkurrenssvag alvarflora. 

15

16 

Den västgötska al varfloran är, jämförd med den öländsk-gotländska, i 

a v seende på kärl växterna relativt fattig på geografiskt intressanta element. I 

viss mån komplettera dock Kinnekulle och Falbygden varandra. Under det 

att Kinnekulle hyser så märkliga arter som A renaria gothica och Hornungia 

petraea, vilka saknas på Falbygden, finna vi i sistnämnda område Paa alpina 

och en rad kontinentala arter, som man förgäves söker på Kinnekulle ; dessa 

arter - Stipa pennata, Galium triandrum, Dracocephalwm Rttyschiana m. fl. - 

uppträda visserligen ej i typisk alvarvegetation men dock i torrängar på grund 

jord. Prunella grandijlora är ytterst sällsynt på Falbygden och förekommer 

där uteslutande på morän ; på Kinnekulle är arten sannolikt utgången. Av 

Helianthemum-arter förekommer i Västergötland blott H. nummulan'um, och 

en hel rad av de för Öland och Gotland utmärkande mer eller mindre extremt 

kontinentala arterna -- t. ex. de sibiriska Artemis·ia-arterna, Potentilla fndicosa, 

Plantaga te nu ijlora , Ranunculus illyricus - saknas fullständigt. Ä ven ifråg·a 

om vårtherofyterna är Västergötland ganska fattigt. Förutom Hornungia förekomma 

endast mer eller mindre vittutbredda kalkväxter, såsom Saxifraga 

t·idactylites och Androsace septentrional1.'s. Se vi slutligen på vätmarkernas 

flora, så företer denna i Västergötland endast i avseende på bottenskiktets 

arter och den ymniga förekomsten av Taraxacum-arter av Palustria-gruppen 

en större likhet med Öland och Gotland, vars mera märkliga vätväxter - 

Teucrium Scordium, Inula britannica - saknas. 

Moss- och lavfloran , särskilt den förstnämnda, är emellertid på Västergötlands 

al varområden mycket rik och visar stor överensstämmelse med den öländskgotländska. 

Det är i själva verket i första hand bottenskiktets sammansättning, 

som till en sociologisk enhet sammanbinder västgötsk och öländsk-gotländsk 

alvarvegetation. Något fullt jämförbart motstycke har denna flora 

icke i övrigt på Sverig·es fastland, ehuru urkalkhällar i Stockholms skärgård 

uppvisa åtskilliga av dessa för våra alvarområden utmärkande arter. Särskilt 

är att framhålla Tortella-floran, marchantiaceerna, vätan1as Scorpidium ttwgescens 

och vittringsgrusmarkernas »jordbroklavar», vilka sistnämnda i.iro dåligt representerade 

på Kinnekulle (Fulgensia bracteata, Toninia coendeonigJ''icans, Dennatocarpon-arter 

m. fl.) men på Falbygden långt bättre (Lecanora lentige1·a, Lecidea 

decipiens m. fl.). Blott få av de för Öland och Gotland utmärkande alvarkryptogamerna 

- jag bortser bär från den av mig mycket ofullständigt kända 

stensskorplavfloran - saknas i Västergötland ; framförallt böra härvidlag nämnas 

den sydöstliga » broklaven » Fulgensia fu lgens, den alpina busklaven Thamnolia 

verrm.cularis och den likaledes alpina mossan Hypnum Bambergeri.

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA. XX . PL. l. 

A 

B 

A. Kleva klintar ovanför Stora Backor. Kalkstensterrasser med mosaik av .Juniperusbuskar, 

torrängssamhällen och på hällarna Sedetum, fortelloswn. Foto mot sydväst. 

Foto T. ARNBORG 22/u 1940. 

B. Fn lgensia bmcteata -societet med Dermaiocarpon hepaticurn, Tortella 1·igens och 

(i bildens centrum tydligt framträdande) Nostoc commune. - Hällyta med tunt lager av 

grovt vittringsgrus på Kleva klintar vid Lilla Backor. Foto T. ARNBORG 19/5 l 939.

AcTA PHY'l'OGEOGRAPHICA SuEcrcA. XX. PL. 2. 

A 

B 

A. Högstena hed. Hällytor med dominerande To1·tella 'l'iqens - soeietet. Foto G. E. 

Du RIETZ 7/s 1941. 

B. Öja hed. Utpräglad al varmark i Plantadalens sydligaste erosionsstråk. Foto mot 

nordiist. Foto S. SCHIÖLER 1/8 1941.

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA. XX. Pr... 3. 

·.:.:t" 

-·- ,.,. 

A 

. .. 

· - - 

B 

A. Öja hed. Nästan vegetationsfrin, hällytor i sippervattensstråk. I fonden bl. a. vätängar 

med ymnig Tam;x:acum clecolomns. Foto G. E. Du RIETZ 7/s 1941. 

n. Stipa pennrda i Ge1·aniton sang1-ineum - Inttla salicina · äng med Dracocepha lwn. 

Ruyschiana . - Varbolmens SO-brant i Dala socken. Foto T. ARNllORG 21/7 1940.

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA. XX. PL. -L 

A 

B 

A. Rödstensklevens krön vid Stora Brattfors på Österplana vall . På biillkrönet, som 

anses sammanfalla med Kinnekulles högsta marina gräns, växa bl . a. Geraniwn sanquineum 

och Rltytidium ntgoswm. Foto N. ALnERTSON 'h 1938. 

B. Ö sterplana vall vid Lilla Brattfors. To ·tella tori110Sa ·societet (provytra m 5 X 5 dm) 

på vittringsgrus i erosionsfåran ovanför det sommartid normalt icke vattenförande fallet. 

Foto G. E. Du RIETZ 4/s 1931.

ÅCTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA . XX. PL. 5. 

A 

B 

A. Martorps hed ovan Kvarnstnpet, Husaby socken. För Kinnekulle typisk rödstenshäll· 

mark med mosaik av enbuskar och kalktorrängssamhällen. Foto K . .A.LTIERTSON 17/s 1938. 

B. Martorps hed. Hällmark med tnnt vittringsgrus, intaget av Scdetum tortellosum. 

Provytanalysering i Blastenia lencor·aea - societet. I fonden ett nästan slutet ensn:\r. 

Foto G. E. Du HIETZ 4/s 1941.

ÅCT.A PHYTOGEOGR.APHICA SuECICA. XX. PL. 6. 

A 

B 

A. Österplana kyrka med centralpartiet av Österplana heds undre rödstensplan. Nedtill 

till höger Gåsdammen. Det uppodlade partiet nedom rödstenskleven tillbör alunskifferlagret 

(några kalkugnar synas till vänster). Skogsranden i fonden markerar utgåendet 

av det kambriska sa.ndstenslagret; nedom detta följer urbergspeneplanets lerslätt. Foto 

mot öster. Foto Ahrenbergsflyg. 

B. Österplana hed, undre rödstensplanet NO om kyrkan . I förgrunden Filipendula 

vulgat·is - rik torräng samt på tunt vittringsmaterial Schistidittm ap ocarpwn - och 

Tortella rigens - societeter. I fonden till höger ensnår samt uppslag av tall och gran ; 

nedom dessa fuktängar och vätsamhällen. Foto S. ERIKSSON 27/6 1942.

KAPITEL II. 

ÖST ERPLANA HEDS NATURGEOGR AFI. 

Läge och sektionsindelning. 

Österplana hed är den på Kinnekulle gängse benämningen på hällmarkerna 

närmast N och S om Österplana kyrka (flg. 1). Begreppen Österplana hed 

och vall ha ofta förväxlats, isynnerhet på ht>rbarieetiketter, men dessa områden, 

som klart markerats på de geologiska kartorna (först hos HoLM & MuNTHE 

1901), äro ganska olikartade och måste hållas strängt isär; de gränsa f. ö. ej 

direkt intill varandra utan skiljas genom ett c:a l ,5 km långt, icke alvarartat 

parti av ortocerkalklagret, inom vilket ett litet na.turskyddsreservat (vid Axvall) 

är beläget. 

Enlig·t WITTE (1906 b), som ger en kortfattad beskrivning av Österplana 

hed, skulle detta område intaga en längd av 1 ,5-2 km och en bredd av O, 7 

-0,8 km. Här har dock tydligen inbegripits ett till större delen slwgplantrrat 

område N om det stängsel, som bPgränsar den nuvarande kalmarken mot norr, 

och som är beläget rätt ovan Törnsäters gård . Den i denna avh. framlagda 

inventeringen av Österplana heds vegetation och flora är emellertid begränsad 

till ett strängt fixerat område, vars utsträckning framgår av lmrtan (fig. 6). 

Det begränsas i O av rödstenskleven , i övrig-t av stenmurar och stängsel, utanför 

vilka vidtaga, i S lundvegetation och betesmarker, i V åkrar och betesmarker, 

i N den ovannämnda skogsplanteringen (g-ran och något tall). O-g-ränsen 

sammanfaller med Österplana sockengräns mot Kinne-Kleva; denna löper 

i allmän het i rödstensklevens krön men i vissa partier ett stycke nedom denna. 

Österplana heds areal uppgår enligt denna fixering till blott omkr. 0,5 

kvadratkilometer. Partiet innanför kyrkstenmuren - kyrkan uppfördes 1B76 

-1876 »på en plan långt ute på en kal, steril och ödslig stenbrottsmark, som 

ser nära nog hemsk ut» (STRÖMBOM 1B89 s. 81) - har ej detaljinventerats; 

härifrån ha blott någ-ra intressantare växtförekomster upptagits i artlistan 

(bl. a. Epipactis lattjulia); detta emedan det numera blott företer rester av 

tidigare al varvegetation. 

Med kyrkområdPt och de tre ortocerkalk-lagerseriernas utgående som utgångspunkt 

genomfördes redan 1937 en sektionsindelning - för samtlig·a 

analyserade provytor anges i tabellerna den sektion, i vilken rutan utlag-ts - 

vilken framgår av kart:skissen, som ehuru schemati!Sk torde ge en ganska 

riktig bild av områdets utsträckning och konfiguration. Sektionerna A och I 

2-45895

18 

100 m 

Fig. 6. Halvschematisk karta över Österplan a hed, upprättad l 944. 

representera övre rödstensplanet, B och H täljstensplanet (jämte numera sönderbrutna 

partier av det föregående samt den undre rödstenens översta skiktutgående, 

som bildar en låg avsats och topografiskt ansluter sig till täljstensplanet), 

de övriga det undre rödstensplanet, vars fyra sektioner begränsas efter 

vägar, »Övre klintens» krön och en stig, som från kyrkområdet går mot Vinnagården 

(belägen på alunskifferlagret nedanför rödstenskleven). -- Sektionsin-

delningen kunde ha gjorts mera invändningsfri men har bibehållits av praktiska 

skäl. - De införda benämningarna på vissa partier av hedområdet äro 

förf:s egna; "Gåsdammen» (en vattenfylld håla, som uppkom vid ]\yrkans byggande 

genom att jord från platsen närmast S om kyrkororådet uppgrävdes 

och användes som fyllnadsmaterial innanför detta) är dock ett gammalt namn. 

Strax S om »Gåsdammen» vidtar »Kyrkkärret», S om detta några djupa 

sprickor av karstliknande typ, »Hällsprickorna». Betriiffande »Övre klinten» 

och » Klevdalen », se nedan. A v Österplana heds myrpartier har blott ett belagts 

med särskilt namn, det i sydvästra delen av undre rödstensplanet belägna 

» Ormkärret». 

19 

Geologi. Hydrografi. Markbildning. 

Österplana hed är ett terrasslandskap i miniatyr, uppb)'ggt av de tre understa, 

tidigare nämnda ortocerkalklagrens utg·åenden. Rödstensklevens krön, 

som torde sammanfalla med högsta marina gränsen, är belägen omkr. 128 m 

över havet och områdets högsta punkt enligt de geologiska kartorna omkr. 

150 m över detta. Ovanför den undre rödstenen vidtar den blott något över 

l m mäktiga täljstenen, därefter övre rödstenen, av vars c:a 11 m mäktig·a 

lag·erserie dock blott de understa skiktens utgående faller inom hedområdet. 

Detta kan sålunda uppdelas i tre dock ej alldeles parallellt löpande avdelningar, 

undre rödstensplanet, täljstensplanet och övre rödstensplan et. Gränsen 

mellan de båda sistnämnda är dock numera genom stenbrytning ofta utsuddad, 

och då därtill undre rödstenens översta skikt topografiskt ansluter sig till täljstenen, 

sammanfaller sektionsindelningen ej helt med den geologiska. 

Undre rödstensplan et, vars areal omfattar ungefär halva hedområdet, är ganska 

starkt kuperat. Över hela området framgår en mer eller mindre markerad 

avsats, Övre klinten, omnämnd av S. J OH.ANSSON (1943 s. 173) och sannolikt 

representerande en supramarin erosionsbildning. Dessutom förekomma flera 

depressioner, varav den största, Klevdalen, löper parallellt med rödstenskleven 

och genombryter denna rätt O om kyrkområdet; den utgör ett dräneringsstråk 

för de rätt stora sankmarkerna i områdets nordöstra delar. S om kyrkan 

genomdrages undre rödstensplanet av en bred, med Övre klinten parallell 

depression, vars lägsta delar intagas av Kyrkkärret, och som sträcker sig ända 

till områdets sydgräns. Kyrkkärret dräneras vid högt vattenstånd via Hällsprickorna, 

där vattnet nedrinner och sedan kommer i dagen i det stora stenbrottet 

SO om kyrkan. 

Undre rödstenen uppbygges av växellagrande kalk- och märgelski:fferbankar, 

av vilka dock även de förstnämnda bildas av mycket oren, märglig kalksten 

och liksom märgelskiffern äro lösa och lättvittrande. I lagrets översta del 

förekomma dock ett par fastare kalkbankar, som bilda en låg avsats, tydlig·en 

en erosionsrest, ovanpå vilken täljstenen vidtar. Undre rödstensplanet är dessutom 

tätt genomsatt av vertikala sprickor, vilkas orientering efter två system

20 

parallella linjer i hög grad sätter sin prägel på områdets fysionomi, då dessa 

även i den slutna ängsvegetationen framträda genom de i sprickorna växanrle 

enbuskarnas orientering. På grund av sprickrikedomen orh bergarternas lättvittrande 

beskaffenhet i:ir undre rödstensplanet i allmänhet väl dränerat, detta 

dock med undantag för depressionerna, där det nedsvämmade, starkt lerhaltig-a 

vittringsmaterialet bildar en svårgenomtränglig botten . 

Täljstensplanet vidtar som nämnts ovanför den undre rödstenens översta 

avsats. Då täljstenen innehåller flera hårda skikt av ganska ren kalksten , har 

det överallt, där det på Kinnekulle går i dagen: sedan gammalt varit fört>mål 

för stenbrytning, varför dess utgående runt hela berget markeras av gallila 

stenbrott och vrakstenshögar. LINNE (1747) omnämner täljstensbrott från 

Västerplana och klagar över att bönderna för sten brytningens skull försummade 

sitt jordbruk. Ä ven på Österplana hed är täljstenen sönderbrute11 och 

brytning förekommer än i dag, varvid den av övre rödstenens undt>rsta skikt 

överlagrade täljstenen brytes; stenbrotten äta» sig därför på ett par pnnktt>r 

allt längre in mot väster. De fula vrakstenshögarna äro numera till en del 

klädda av uppväxande bj örk- och buskvegetation. - Då täljstenen är relativt 

svårvittrande och därtill mindre sprickgenomsatt än undre rödstenen, torde 

täljstensplanet före stenbrytningen ha utgj ort en utpräglad hällmark av karstartad 

natur; orörda rester finnas ännu på hällområdet nedan för Skagen i 

Österplan a. 

Den övre rödstenen, som på Österplana hed blott representeras av de understa 

skiktens utgående, bildar ett ganska smalt, mot öster svag·t sluttande 

fält. Dess understa skikt äro relativt fasta, och då tämlig·en kom pakta tälj 

stensskikt äro omedelbart nnderligg·ande, är dräneringen ofullständig, vilket 

bl. a. visar sig däri, att utpräglat xerofila samhällen saknas inom detta parti. 

Enbuskarna stå glest, äro lågvuxna och vegetationen g·ör ett myckt-•t alvarartat 

intryck; tyvärr är dock betningen här, särskilt i de saftigare ängarna, g·anska 

hård, varför kulturpåverkan är väl stark. 

Beträffande ortocerkalldagrens kemiska sammansättning· föreligger intet 

material från Österplana hed. Av HoLI (1901) anförda siffror från »generalprover» 

framgår, att CaC03- halten i Kinnekulles undre rödsten i genomsnitt 

uppgår till 78-80 % (s. 46). Den varierar dock avsevärt allt efter gTaden av 

märglig·het från 70 % till 86 %. Täljstenen är (s. 47) i allmänhet av renare 

beskaffenhet och CaC03- halten kan här uppg·å till 89 %. Den övre rödstenen 

är däremot i hög grad oren (s. 50) och kan enligt ett anfört exempel ha en 

CaC03 - halt lägre än 49 %; detta torde dock ej gälla dess understa skikt, som 

på Österplana hed bilda utgåendet. 

Saknaden av morän inom stora delar av Kinnekulles ortocerkalkslätter utgör 

ett problem, som ännu tarvar sin lösning, men som torde stå i samband 

med den egendomliga utbildning, som moränavlagringarna ö. h. t. förete på 

Kinnekulle. S. J OHANSSON (1934 s. 135) framhåller, att så gott som all morän

på berget ovanför rödstenskleven är utbildad som drumlins, och att drumlinslandskapet 

S om Högkullen torde sakna motstycke i Sverige. Materialet i 

dessa radialmoräner är av växlande beskaffenhet; det utgöres oftast av urberg·smaterial 

men i begränsad omfattning också av lösa berg·arter från Kinnekulle, 

framförallt skiffrar och leversten, vidare - i de väldiga moränåsarna 

SSV om diabasklacken - övervägande av diabasblock Enligt S. J OHANSSON 

{l. c.) synes det från urbergsterrängen nedanför Kinnekulle medförda moränmaterialet 

ej ha räckt till för att täcka hela kalkplatån; förklaringen till dess 

ackumulering utefter linjeraka :stråk skulle kunna vara den, att den orienterats 

utmed sprickor i istäckets randområde. 

Bj nligt geologiska kartan tangeras Österplana heds syd västligaste del a v 

€tt moränstråk Hela området utgöres i övrigt av mark, som på kartan betecknas 

som >> häll gående i dagen » (dock med undantag för ett stråk med 

svämlera i depressionen mellan Rödstenskleven och Övre klinten), detta beroende 

på att tecknet för vittringsjord ej markerats, där vittringslagrets mäktighet 

ej överstiger l dm. Verkligt kala hällar spela dock en obetydlig roll 

inom området, och ehuru jordlagret oftast är helt tunt, i genomsnitt 4-1 O 

cm, uppnår det ej sällan en mäktighet av upp till l ,5 dm , i de tuviga ängsmarkP-rna 

i svackorna t. o. m. något mera. Huruvida dessa tuvängars underlag 

verkligen representerar sekundärt lagrad vittringsj ord (jämte ett betydande 

tillskott av humus) och ej tunn morän, är en fråga, som förf. vill lämna oavgjord. 

Inom området finnas här och var urberg·sblock, mest av granit och 

gnej s, som givetvis måste vara hittransporterade av isen ; man frågar sig då, 

varför ej också löst material avlagrats. Även de mäktigaste jordarna på Österplana 

hed sakna emellertid makroskopiskt iakttagbart urbergsmaterial, varför 

det under alla förhållanden måste vara frågan om lokalmorän eller vittring·sjor,l. 

Frågan är av viss betydelse för uppfattningen om områdets eventuella 

skogbeväxning efter den senglaciala tundratiden. Man får dock antaga, att 

åtminstone den övervägande delen av hedens jordtäcke uppkommit sekulärt 

genom vittring av anstående häll; någon svårighet att förklara bildandet av 

så pass mäktig vittringsjord ur ifrågavarande lösa bergarter föreligger givetvis 

icke. 

Vittringsjordens k o r n s t o r l e k s g r a d varierar högst avsevärt, beroende 

i första hand på ursprungsmaterialets karaktär av mer eller mindre ren kalksten 

eller kalkhaltig märgelskiffer, i andra hand på graden av genomgången 

förvittring·. Några exakta kornstorleksbestämningar från Österplana hed föreligga 

dock icke, och då i denna avh. talas om »grusig jord» avses material 

av de grövre storleksgraderna (sand och grus) under det att med »finjord» avses 

de övriga (ler, mo och mjäla). I allmänhet består vittringsjorden av en 

blandning av material, tillhörande olika kornstorleksgrader, men proportionerna 

mellan dessa växlar starkt. På högre liggande mark bortföres - då 

vegetationen ej är sluten - finjorden snabbt genom deflation och avlagras i 

depressionerna. Följaktligen anrikas det grövre materialet, men om »grus· 

21

22 

alvaret» klädes a v en sluten växtmatta, får det tillfälle att vittra sönder utan 

att finmaterialet bortföres. I · samband därmed anrikas också humus, och redan 

i de glesa gräshedarna med bottenskikt av busklavar och pleurokarpa 

mossor har det ursprungligen mer eller mindre grova vittring·sgruset övergått 

till h u mös fin j ord. 

Som nämnts avsättes finmaterialet i depressionerna, dels genom vinden, 

dels och framförallt genom nedsvämning från närliggande vittringsmarker. 

Denna på geolog. kartbladet som svämlera betecknade jord utgöres av ett 

mycket finkornigt material, väl närmast att beteckna som ler och jämförbart 

med den öländska »alvarmon )) (STERNER 1926 s. 31). Den har dock oftast ett 

ytskikt av grovt material, som bildar en skyddskappa mot erosion och deflation. 

stundom kan detta skikt vara nästan täckande, såsom i ett parti av 

undre rödstensplanet ONO om kyrkan, där grovgrusig mark med koloniartad 

vegetation - i stor utsträckning dominerad av Tussilago Fw·fara - intar en 

övergångszon mellan högre liggande vittringsmark och i anslutning till Klevdalen 

uppträdande myrmarker med vät- eller fuktängsvegetation . I Klevdalens 

nedersta parti bortföres allt finmaterial genom det i nederbördstider framströmmande 

vattnet, varför dalbotten ovanför genombrottet av Rödstenskleven täckes 

av ett sammanhängande gruslager. 

Beträffande den kemiska sammansättningen av Kinnekulles ortocerkalkvittringsjord 

måste här i huvudsak hänvisas till de knapphändiga upplysningar, 

som givas hos MuNTHE (1901 s. 142) och S. J OHA.NSSON (1943 s. 180-182). 

En i sistnämnda arbete meddelad analys från Västerplana utvisar en hög halt 

av lersubstanser och järnoxid, vilken sistnämnda betingar jordens i regel rödaktiga 

färg. Procentsiffrorna för kalk och magnesia uppgå till 2,76 resp. 1,62. 

Vittringsjordens humushalt är enl. S. J OHANSSON relativt hög. Detta förklaras 

bero på, att humusämnena sönderdelas långsamt på grund av för mikroorganismer 

ogynnsamma betingelser, där det grunda jordlagret på sprickrik häll, 

genom vilket vattnet snabbt nedsjunker, under sommartiden blir starkt upphettat 

och uttorkat. Detta torde ha avgörande betydelse också för markreaktionen. 

Från Österplana hed kunna förutom pH-värden blott meddelas några analyser 

av kalk- och magnesiahalt, utförda på Lantbrukskemiska Kontrollstationen 

i Skara. l en starkt rödaktig och påtagligen obetydligt hurnös vittringsjord 

från sluttningen av Övre klinten N om kyrkan erhölls för CaO + MgO 

procentvärdet 1,68 (pH 7,9). Ett prov från utpräglat hurnös jord, bevuxen med 

Calluna-soc., från undre rödstensplanet S om Hällsprickorna visade sig däremot 

sakna fri CaO + MgO (pH 6,0). Kalk och magnesia äro här tydligen, i den 

mån de ej urlakats, bundna vid humussyror, vilket sannolikt är normalt i 

någorlunda mäktig jord i horisontella partier av sprickrik undre rödsten. Ett 

par 1945 tagna prover gåvo ytterligare belägg på försvinnandet av fri kalk 

och magnesia i det undre rödstensplanets torrmarker. Ett prov från starkt 

hurnös jord i ]t'estuca-Dicranum-soc. strax S om kyrkan saknade sålunda fri

CaO + MgO (pH 6,8), under det att ett från svämlera (i naken Festuca-soc.) 

i undre rödstensplanets S-parti (översvämningsmark) innehöll 1,1 % fri CaO + 

MgO (pH 8,0; det högsta kända värdet inom området). 

Ifråga om markreaktionen kunna relativt representativa data meddelas. 

Allt som allt föreligga 71 pH-bestämningar från Österplana hed, i de flesta 

fall gjorda på prover, som insamlats i samband med provytanalysering. Samtliga 

prover från 1938-1943 äro undersökta av S. ERIKssoN på Växtbiologiska 

Institutionen i U p p sala, de från 1944-1945 på Kontrollstationen i Skara; i 

båda fallen har pH bestämts elektrametriskt och med glaselektrod. Värdena 

anföras vid beskrivningen av områdets associationer och anges också, i de fall 

att de hänföra sig till jordprov, som tagits i samband med rutanalysering, 

i de sociologiska tabellerna. 

Av de erhållna värdena ligga 45 över neutralpunkten, 26 under denna. - 

I mycket grund jord (2-3 cm eller mindre) ligger pH-värdet nästan alltid 

över 7, normalt varierande mellan 7,3 och 7,7; högsta kända värde 7,8. I 

något mäktigare jord få vi emellertid en markant skillnad ifråga om sluttningar 

resp. plan mark. I sluttni ngar, även helt svaga sådana, är reaktionen 

i regel neutral eller svagt basisk och företer i glesa gräshedar N om kyrkan 

så höga värden som 7 ,9. På plan mark växlar däremot pH-värdet starkt. Det 

kan stundom uppgå till 7,6 men ligger vanligen under neutralpunkten och 

sjunker ej sällan förvånande lågt för att hänföra sig till vittringsmaterial av 

en kalkbergart. Värdet håller s]g normalt omkr. 6,5-6,8 men sjunker i extrema 

fall till 5,8 och (i substrat till Calluna-soc. i syd västpartiet av undre 

rödstensplanet) till 5,4. Samtliga dessa låga värden ha erhållits från undre 

rödstensplanet och alla utom ett (från lingonhed NO om kyrkan ; 5,8) från 

området S om kyrkan. 

Ovanstående gäller de mer eller mindre torra markerna, intagna av Bromionvegetation. 

I sankmarkerna råder i viss mån parallella förhållanden ehuru 

växlingarna ej äro så stora. Mark med mer eller mindre rörlig vattenströmning 

uppvisar alltid neutral eller svagt basisk reaktion under det att värdena 

från Kyrkkärret, där vattnet är stagnerande, blott i de mera utpräglat vätartade 

partierna ligga över 7, eljest (då substratet är starkt humöst) något 

under (6,4-6,6). - Mera som ett kuriosum, vilket dock har intresse som belägg 

för mossornas värde som markindikatorer, kan följande anföras: I kalkfuktängarna 

är markreaktionen normalt svagt basisk (7,4-7,6). På en frostknöl 

med Herminium-förande Cm-ex jlacca - soc. anträffades 1939 en tuva Polytrichum 

funiperinum, och som denna acidifila arts förekomst här var förvånande, 

togs ett jordprov från Oarex-rhizosfären och ett från underHggande 

jordlager. I det förstnämnda fallet - substratet kan närmast betraktas som 

råhumus, något som i övrigt knappast förekommer på Österplana hed - 

visade sig pH ligga så lågt som vid 4, 7; i det sistnämnda vid 6,3. Tydligen 

hade Polytrichum-invasionen direkt påverkat mineraljordens reaktion. 

Vi ha alltså funnit, att Österplana heds jordar på plan mark undergå en 

23

24 

i reaktionshänseende stark omvandling, och som vi kunna benämna a c i d i 

f i e r i n g, en term, som motsvarar det engelska uttrycket >> acidification » (KuRz 

1928 s. 66: »Acidification of bogs») och det tyska >> Sauerwerden>> (jfr KocH 

192o s. 98). Denna acidifiering är för vegetationens utbildning en viktig faktor, 

då successionen åtminstone delvis på grund av denna går i ganska olikartad 

riktning mot vad fallet är på mark, som ej acidifieras ; se härom närmare i 

denna, avhandlings sociologiska del. Jfr också ÅN DERSSON & WALDHEni (1946 

s. 118). 

Den starka acidifieringen av Österplana heds planmarksjordar måste tydligen 

bero på dels urlakning, dels humusanrikning. Humusomsättningen är 

sannolikt en annan på plana ytor än i sluttning-ar, kanske beroende på av 

S. J O HANssoN (1943) antydda orsaker, nämligen mikroorganismernas i det förra 

fallt->t hämmade verksamhet. Viktigast måste dock vara en stark urlakning 

av baser i den plana, sprickrika hällmarkens vittringsjord; i sluttningarna 

ligg-er saken annorlunda till, beroende på en ständig tillförsel av kalkhaltigt 

vatten, som fra,msipprar genom kalkhällens skiktfogar. 

Det rikliga uppträdandet av enbuskar på undre rödstensplanet torde också 

bidt'ag-a till acidifieringen, dels direkt genom enbarr-förnans inverkan, dels 

indirekt genom att under ensnåren utbildas täta mattor av vanliga »skog·smossor» 

(framföra.llt Hylocomiurn splendens men även Pleuro2ium Schreberi), 

vilka utbreda sig koncentriskt och s. a. s. infektera omgivande kalktorräng. 

En av de viktigaste följeväxterna i detta sammanhang, tillika en god humusindikator, 

är levermossan Ptilidiurn cihare. 

Acidifiering av kalkjordar har tidigare behandlats i litteraturen, framförallt 

av BL{AUN-BLANQUET (1926), där förhållandena i Alperna belysas. Enligt 

B tu UN- BLANQUET utträngas här de basifila samhällena av Seslerietalia-ordning'en 

av samhällen tillhörande det acidifila Caricion curvulae - förbandet, detta 

beroende på markens degradation genom »Humusaufbau und Basenauslaugung» 

(s. 257). Även Du RIETz (1930 a s. 349) är inne på samma tema ehuru i 

samband med en kritik av BRAUN- BLANQUET's uppfattning av »Klimaxboden» 

och » Klimaxphytocoenose». Du RIETZ framhåller sålunda, att även i extrema 

europeiska podsoleringsområden en kalkmarks omvandling i porlsolmark blott 

synes äga rum på ± plana ytor, under det att podsolering på s l attande sådana 

förhindras genom permanent tillförsel av kalkhaltigt vatten. 

Det har tidigare framhållits, att det för en t_ypisk alvarmark kanske mest 

utmärkande draget är uppträdandet av starka t j älskj u t ni ngsfen omen, 

men att dylika huvudsakligen förekomma på odränerad hällmark. På Österplana 

hed är den in situ belägna vittringsjorden däremot i regel mJcket väl 

d r ä n e r a d. Trots detta saknas icke uppfrysningsföreteelser, ehuru de i »grusalvaret» 

taga sig svaga -uttryck jämfört med förhållandena på Öland och Gotland. 

I de högre liggande delarna av Österplana heds undre rödstensplan S om 

kyrkan, där ett rätt typiskt »spricksträng·salvar» (STERNER 1926 s. 86) är för

handen, täckes hällen av ett helt tunt lager grusrik vittringsjord. Här är 

p i p k r a k e b i l d n i n g högst påfallande, vilket förf. hade tillfälle att iakttaga 

under en decemberexkursion 1938. Det rådde då ännu barvinter, och klumpar 

av frusen vittringsjord syntes överallt upplyftade på små ispelare, som ibland 

kunde bli nästan decimeterhöga. Tidigt på våren företer vegetationen på 

denna mark en bizarr anblick i det att kry ptogamerna i stor utsträckning 

ligga lösa på gruset. Denna kraftiga pipkrakebildning hindrar givetvis i hög 

grad uppkomsten av ett slutet växttäcke, framförallt genom att jorden ej i 

tillräcklig· mån bindes av bottenskiktssamhällPna, varför stoftflykten om våren 

måste vara ansenlig·. Ä ven i relativt mäktig vittringsgrusmark på sluttande 

ytor N om kyrkan kan uppfrysningen vara stark - ehuru jordflytning här 

också torde spela in - vilket framförallt visar sig i växtsättet hos den här 

allmänna A rtemisia campestris, vars mycket kraftiga rotsystem ofta till större 

delen förskjutits ovan jord. 

I de av »alvarmo » täckta smärre depressionerna på Österplana hed finna 

vi mer eller mindre nakna gräshedar, mest FPstuca ovina - samhällen (omnämnda 

redan av WIT'l'E 1906 b), vilka bilda en steppartad vegetation av samma t,yp, 

som på Öland, särskilt Södra alvarets östligare delar, intar väldiga arealer 

(S'l'ERNER 1926 s. 69). Grästuvorna stå upply ftade på små jordsocklar, vilka 

torde ha uppkommit genom uppfrysning (Pl. 9 B) - tuvorna äro ofta förvridna 

och ha rötter fritt hängande i luften - men också utformats av erosion och 

i någon mån deflation. På den grunda jorden mellan tuvsocklarna finnes i 

regel mer eller mindre rikligt grus, ofta med tydlig sortering efter korn storleksgrad, 

en svag erinran om den för extrema alvar utmärkande polygonmarken 

(jfr STERNER 1926 s. 39-41). Även i högt liggande grusmark inom området 

kan en dylik sortering ofta iakttagas. 

Den mäktigare, starkt humösa jorden i Österplana heds fuktängar är utbildad 

på samma sätt som moränavlagringarna i det öländska alvarets lägre 

liggande delar, den av STFlRNER (L c. s. 36-39) beskrivna jordtuvmarken, 

bättre kallad frostknölmark, av TROLL (1944 s. 59-l) »Erdhiigelalvar». Det 

finns alla övergångstyper mellan denna frostknölmark och den ovan beskrivna, 

av »alvarmo» bestående jordsockelmarken , varför man kunde tänka sig, att 

den förra uppkommit ur den senare sekundärt genom humusanrikning, föranledd 

av en tätnande vegetation (detta g·ivetvis förutsatt, att det beträffande 

frostknölmarken ej är fråga om morän). På undre rödstensplanet S om Kyrkkärret 

intar dylik övergångsmark ej obetydliga arealer, bevuxna med Festucaoch 

Ca1·ex-ängar, som sociologiskt äro en smula besvärliga att klassificera. Av 

intresse är här bl. a. koloniartad vegetation med riklig· Thymus Se1pyllum, som 

växer på höga, 10-12 cm mäktiga jordtuvor, mellan vilka ligger blott 3-4 

cm finjord nästan bar men med mer eller mindre rikligt grus i ytan. Thymus 

är ofta mycket starkt uppfrusen - döda individ med blott yttersta rotändarna 

fastsittande ha anträffats - och samhällPt erinrar fysiognomiskt i hög grad 

om den nakna solvändeheden på Öland (STERNER 1926 s. 64). - Övre röd- 

25

26 

stensplanet, där dräneringen g·enomgående är dålig, intages till en övervägande 

del av frostknölmark, och där denna är relativt grundjordig, ligger marken 

ofta bar mellan knölarna; aspekten är genomgående alvarartad. 

J ord tu vm ark är som bekant ingalunda inskränkt till alvarområden utan förekommer 

allmänt i vattensjuka betesmarker. Uppkomsten av sådan tuvmark intresserade 

livligt LINNE, som i begynnelsen av sin »Skånska Resa» 1749 (LINNE 

1751 s. 7) studerade fenomenet på »Enköpings äng» och efter denna undersökning 

menade, att »twisten om tufwors generation är upplöst)). Det konstaterades, 

att huvudorsaken till tuvbildningen är att söka i uppfrysning - men att även 

andra faktorer spela in - och att denna är inskränkt till mark, som relativt 

svagt översvämmas. - Det råder emellertid intet tvivel om, att kreaturstramp 

dessutom spelar en stor roll, åtminstone då det gäller uppkomsten av tuvor i 

förut tätt vegetationsklädd mark, sålunda i varje fall i icke alvarartade områden . 

Klimat. 

Tyvärr saknas meteorologiskt material, som skulle kunna ge en god jämförelse 

mellan klimatet på Kinnekulle och inom de områden, som härvidlag 

ha speciellt intresse, framförallt Öland och Gotland. Kinnekulles allmänna 

klimattyp har emellertid en vida mer humid karaktär än densamrna på våra 

Östersjööar, vilket bl. a. framgår av HEssELMANs (1932) humiditetskarta (uppgjora 

på grundval av » humiditetsvärden», som erhållits efter beräkning med 

MARTONNE's formel : årsmedelnederbörden dividerad med årsmedeltemperaturen, 

ökad med 10). Kinnekulle tillhör det övergångsområde mellan det enligt 

HESSELnt:ANS terminologi kontinentala och subhumida Sverige (s. 543), som på 

grund av Vänerus klimatiska inverkan (sänkning av nederbörden) intar en god 

del av nordvästra Götaland. Nederbörden på Kinnekulle är dock ej oväsentligt 

högre iin på omgivande peneplan. För en direkt jämförelse mellan klimatet 

vid Hönsäter - beläget på alunskifferlagret på Kinnekulles nordsluttning 

- och några meteorologiska stationer på Öland och Gotland Ramt i det 

inre av Skaraborgs län kunna följ ande ur HEssELMANs avhandling (s. 550- 

551) hämtade humiditetstal anföras (jämte inom parentes årsmedeltemperaturen): 

Hönsäter 39 ( + 6,4) Mörbylånga 26 ( + 6,g) 

Skara . 38 ( + 6,7) Ölands N or ra udde 24 ( + 7,0) 

HärJingstorp 37 ( + 6,2) Visby . 31 ( + 6,9) 

Hoburg 23 ( + 6,9) 

De öländsk-gotländska humiditetstalen äro av samma storleksordning som 

de för vissa sydryska stationer angivna: Kas an 30, Samara 27, Oren burg 30. 

Kinnekulles egenartade topografi medför emellertid, att de lokalklimatiska 

växlingarna på berget måste vara avsevärda; något material för påvisande av 

detta föreligger dock ej. Enligt allmän åsikt bland ortsbefolkningen förete 

de olika terrassplanen ej oväsentliga differenser; alunskifferlagret anses vara 

speciellt klimatiskt gynnat, vilket bl. a. visar sig i en mycket givande frukt-

och körsbärsodling. Som ett indicium på det milda klimat, som utmärker 

bergets västsida och speciellt alunskifferplanet, kan nämnas, att herrgårdarnas 

parker hysa vackra exemplar av sydliga lignoser. I Hällekis park förekomma 

sålunda Liriodendron tulipijPra, Morus alba och Ginkgo biloba, av den sistnämnda 

ett c:a 7 m högt träd, som överlevat de stränga vintrarna 1939-1941. 

Detta tyder på, att klimatet här är nästan jämförbart med det sydskånska. 

Erinras må också om att Hedera Helix är ganska allmän på Kinnekulles sandstens- 

och kalkstenslager (SKÅRMAN 1931) och ofta nog blommar på bergets 

västsida, samt att den för skånska ädellövskogar karakteristiska Lunaria rediviva 

alltjämt tillhör Kinnekulles flora (ehuru spontaniteten kan diskuteras). 

Kinnekulles östsida, där ju Österplana hed är belägen, avviker dock sannolikt 

ej så litet från västsidan. Vänerus mildrande inverkan måste här vara 

mindre betydande och nederbörden ej så riklig; å andra sidan anses våren 

komma tidigare på denna sida vars terrasser ju utsättas för en starkare 

strålning. 

Under perioden 1911- 1920 fanns en andra klassens meteorologisk station 

i Österplana, belägen i kyrkbyn strax ovan Österplana hed. U r W A LLENs 

(1924) tabeller hämta vi följande siffror för medelnederbörden under nämnda 

period: 

Österplana 

Hönsäter . 

Skövde 

Skara . . 

Falköping 

584 

631 

692 

5!:)6 

570 

Ölands Södra udde 

Mörbylånga 

Ölands Norra udde 

Visby . 

Hoburg . . . . . 

362 

439 

406 

523 

396 

27 

De anförda siffrorna torde räcka som kriterium på de klimatiska olikheterna 

mellan å ena sidan Kinnekulle, å den andra Öland och Gotland. 

N ederbörden är, som synes, väsentligt rikare inom det förra området, vilket 

har en avgörande betydelse för hällmarksvegetationens utbildning. 

En god bild av de klimatiska förhållandena i södra Sverige ger STERNERS 

(1922 s. 255 o. följ.) klimatologiska framställning jämte här efter HAMBERG 

reproducerade kartor. Kinnekulles klimatologiska position - och dennas växtgeografiska 

kon sekvenser - framträder här med pregnans. 

Det kan dock här påpekas, att det torrvarma klimat, som utmärkte den 

subbareala perioden, måste ha haft en mera märkbar effekt på Kinnekulles 

hällmarksvegetation än på den öländska. På det öländska grusalvaret är 

vegetationen överväg·ande av klimaxkaraktär, och en sänkning av nederbörden 

betyder ej så myckPt i stort, ehuru givetvis förhållandena bli ännu mer extrema. 

En nederbördsminskning på ett hundratal mm om året skulle däremot 

haft en nästan förödande effekt på Österplana hed, där vattnet snabbt dräneras 

genom de talrika sprickorna i berggrunden, detta särskilt om man tar 

hänsyn till, att nederbördsfördelningen under ifrågavarande period sannolikt 

varit ogynnsam för skogväxt.

KAPITEL III. 

ÖSTERPLANA HEDS VEGETATION. 

A. METODIK OCH TERMINOLOGI. 

Den föreliggande sociologiska undersökningen utgör ett försök att i stil 

med exempelvis No RDHA G EN (1927-1928; 1936; 1940 ; 1943) genomföra en 

vegetationsanalys på basis av de fältarbetsmetoder, som sedan läng·e utarbetats 

av »U ppsalaskolan », men med ett »naturligt system», b_yggt på växtsamhällenas 

floristiska frändskap, som mål. Resultatet är sålunda i viss mån en SJntesr 

åstadkommen genom hävdvunna upsaliensiska. metoder och de metoder, som 

äro gängse inom den växtsociologiska forskningsriktning, som benäm11ts Zurich 

Montpellier-skolan, och vars främste representant är BRA UN-BLANQUET (se t. ex. 

dennes lärobok; 1928). Förutom N ORDHA GEN ha i N orden under senare år 

framförallt Du RIETZ (1936; 1942 a och b), KALLIOLA (1939), WALDHEIM (1944 a) 

och v. KRUSENSTJI

ottenskiktsflora tidigare ej var studerad med tillräcklig noggrannhet (framförallt 

gällde detta den högintressanta l'ortella-fioran). Förf. beslöt därför att 

om möjligt ersätta allt äldre material med en serie nya analyser. Denna förnyade 

provytutläggning genomfördes till större delen l 943-l 944 och härvid 

användes en enhetlig provytstorlek, kvartskvadratmetersrutan, över hela serien 

av växtsamhällen. Det nu framlagda materialet är sålunda (med undantag för 

ett par tabeller : Sie,qlingz'a decurnbPns- och Inula salicina-sociationer) byggt på 

analyser med sistnämnda provytstorlek. 

Provytarealen 0,25 kvadratmeter kan synas vara alltför liten, i synnerhet vid 

analysering av de mycket artrika torrängarna; »konstanterna» (enligt »Upp· 

salaskolans» terminologi) bli avsevärt färre än vid användning av enkvadratmetersrut.a. 

Huvudsaken är emellertid, att materialet över hela serien av växtsamhällen 

blir så enhetligt, att det blir statistiskt jämförbart. »Konstanterna» 

· ha föga generell betydelse; de ha däremot sitt värde som lokala karakteristika 

för de olika vegetationsenheterna och ge liksom frekvenssiffrorna i övrigt ett 

uttryck för dessas grad av homogenitet. En stor fördel med användandet av 

kvartskvadratmeterramen är vidare den att homogenitetskravet kan ställas 

mycket högt, även ifråga om bottenskiktet, vilket i torrängarna kan variera 

ganska starkt inom en kvadratmeters yta. Inventeringen av en provytas artbestånd 

kan dessutom göras betydligt noggrannare, j u mindre provytstorlek 

man använder. 

Ett grundligt studium av hällhedarnas bottenskikt är nästan uteslutet då 

vegetationen - som ju oftast är fallet under sommarexkursioner - är mer 

eller mindre starkt uttorkad. Då analysering· gj orts under torr väderlek har 

därför vattenkanna medförts; först efter grundlig genomvattning ha mossorna 

kunnat inventeras säkert redan i fältet. Till alla analyser har dock insamlats 

ett rikt provytmaterial, som senare granskats under lupp och i mikroskop. 

I tabellerna ha arterna ordnats i de gängse skiktkategorierna, i härvarande 

fall endast buslskikt (sällan förhanden och alltid frag·mentariskt), fält- och 

bottenskikt. Fältskiktets arter gru pperas i a. herbidPr och b. gTaminider; 

Thymus Serpyllurn (och i analysen från Ölands alvar HPlianthemum o-landicurn) 

samt kärlkryptoga,merna ha för enkelhetens skull förts till herbiderna. Bottenskiktet 

uppdelas i a. bladmossor, b. levermossor, c. lavar, d. svampar (sällan 

förekommande) och e. alger (algerna dock - bortsett från Nostoc cornmune 

blott i undantagsfall bestämda). 

Urskiljaodet av de högsta sociologiska enhetern a, i denna avhandling förbanden 

(sensu BRAUN· BLANQUET). bereder i allmänhet inga som helst svårigheter, 

i varje fall ej om de ges ett så stort omfång som här har skett. .Förbandens 

uppdelning i associationer (resp. federationernas i unioner) är däremot 

en mera intrikat fråga av ofta tämligen konventionell karaktär. Tabellerna 

omfatta ibland sociationer men oftast sociationsgrupper av mycket närstående 

samhällen, i regel consociationer. 

29

30 

Systematiseringen bygger i första hand på urskiljan det av i n d i k a t o r s 

växter, d. v. s. led- och skiljearter (Du RIETZ 1942 a och c), i andra hand 

på arternas dominansförhålland en. 

Begreppet ledart sammanfaller i stort set.t med BRAUN-BLANQUFT's (1928) 

»Charakterart» men har en snävare begränsning, åtminstone jä-mfört med 

dettas vanliga användning i mella.neuropeisk sociologi. Ledart för ett samhälle 

av högre eller läg-re rang är en art, som uteslutande eller åtminstone 

övervägande (vitalitetsgraden spelar bär givetvis en stor roll) förekommer i 

ifrågavarande samhälle. En ledart kan vara antingen generell (beträffande ett 

visst område, t. ex. Skandinavien), reg·ional eller lokal. Rhytidz'urn 1·ugosurn är 

sålunda en regional bottenskiktsledart för såväl det sydsvenska Brom·an·förbandet 

som fjällkedjans Dryadion-förband. Generella ledarter äro sannolikt 

sällsynta, och i skilda områden arbetande växtsociologer komma ofta till motstridiga 

resultat ifråga om en viss arts indikatorsvärde, dess » trohetsgrad » 

(»Treue») etc. Detta kan bero på flera orsaker, främst kanske den, att en 

biotyprik art i centrum av sitt utbredningsområde bar en vid ekologisk amplitud 

under det att den i områdets perifera delar kan vara representerad av 

färre biotyper med mera specialiserade ståndortskrav. Ä ven konkurrensförhållandena 

spela en betydande roll; på de öländska alvaren kunna sålunda 

arter, som på fastlandet visa sig· vara starkt kalkbundna, uppträda på mark 

av g·anska växlande karaktär. 

En s k i l j e a r t är ej begränsad till en viss vegetationsenhet utan kan uppträda 

i samhällen av rätt väsensskild karaktär under det att den saknas i 

andra fytocoenoser, som ingå i ett områdes vegetation. En dylik art är exempelvis 

Briza media, som på Österplana hed dorninf'rar i såväl torr- som fuktängar 

(med ± avvikande fältskikt och väsentUgt olil{artat bottenskikt). Bn_'z·a 

saknas däremot i hillhedarna och i de egentlig·a myrsamhällena; den är sålunda 

skilj eart mellan ton·äng· och Festuca-hällhed, så även mellan fuktäng 

och övriga till myrserien räknade samhällen. På ett annat sätt förhåller sig· 

JJ1olinia coendea. Denna art uppträder på Österplana bed uteslutande i fuktängar, 

ofta dominerande, och kan sålunda betra.ktas som lokal ledart för kalkfuktängsassociationen. 

Molim·a ingår emellertid i a n d ra arrnåden i äng·s- och 

myrsamhällen av helt annan karaktär (säkerligen representerad av andra ekotyper), 

såsom i »fuktbedar» av västlig· typ (jfr WEIMARC K 1944 s. 11) med 

Nardus stricta, Erica Tetral,ix och andra mer eller mindre oligotrofa arter. 

Som exempel på en utmärkt skiljeart kan slutligen nämnas den mycket allmänna 

kalkmossan D-itrichwn flexicaule, som på Österplana bed är vanlig i 

nästan allt slags xerooch mesofil vegetation (som dominant dock övervägande 

i hällhedar) men som även uppträder i fuktängar. I acidifil veg·etation saknas 

däremot Ditrichum alltid ; den är sålunda skiljeart mellan kalkhällmarkernas 

samhällen och motsvarande enheter på kalkfattig mark. 

Skiljearterna äro speciellt viktiga vid urskiljan det a v a s s o c i a t i o n e r n a, 

vilka åtminstone hos oss ej låta sig nöj aktigt karakteriseras genom ledarter.

Förhållandet är dock sannolikt analogt i Mellaneuropa, där - som tidigare 

nämnts - begreppet »Charakterart» har en ganska diffus karaktär. TuxEN 

(1937 s. 6) frambåller sålunda: »Die Assoziationscbarakterarten sind aus diagno8tischen 

Griinden bewusst l o k a l gefasst. » 

En följd av indikatorsartsprincipen är den, att en och samma art kan 

bilda två eller flera societeter, som tillhöra högre enheter av mer eller mindre 

avvikande karaktär. Ofta nog kan detta bero på att arten ifråga är rikt 

differentierad i biotyper (jfr ovan beträffande Molinia), vilket uppenbart är 

fallet ifråga om mångformiga arter, exempelvis den i de mest olikartade samhällen 

uppträdande Hypnum cupTessifonne (vV ALDHEnr 1944 a s. 14). 

Här skall anföras ett belysande fall, där man dock ej bar någon direkt anledning 

att misstänka en verklig rasdifferentiering. RhacomitYium canescens är en 

allmän xerofytisk hällmarksmossa (förekommer aven på grus) med föga specialiserade 

ståndortskrav ; den växer både på sur och basisk mark, tämligen sparsamt dock på 

kalkhällmarker. Gråbergs- och kalksocieteterna - för att nu använda WALDHEIMs 

(l. c.) termer - äro mycket olikartade, vilket framgår av följande frekvenssiffror 

från analyser av ett Rhacomitrium-samhälle på järngnejshällar i J ung sn på Varaslätten 

(a; april 1944) och ett motsvarande samhälle (se tabell 8) på tunn vittringsjord 

på Österplana hed (b ; juni-juli 1943); av vartdera samhället ha l O 

rutor analyserats. 

a 

Bryum argen teum . . . . . . . . . . . . . . . . 20 

- spp. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 

Cera todon purpur-eus . . . ... . ...... 10 20 

Dicr-anum .r.:copariwn . . . . . . . . . . . . . 50 

Ditrich6m fi''xicrmfe . . . . . . . . . . . . . . 100 

Hedwigia ciliata ................. 90 

Hylocorniwn sp iendens . ... . . . . . . . . 20 

Hy;murn cup1··essi;j'orme . . ..... . . .. 10 80 

Pleurozium Schr,beri . . . . . . . . . . . . . 60 

Po lyt"ichttm pilije rwn . . . . . . .. ... . 100 

Rhacomitn 'wn canescens . .. . . ... . . . 100 100 

- hetet·ostichum ................. 100 

- lnn-uginosum . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 

Schistidium npoccwp11m . . . . . . . . . . . 20 

Thttidium abietinttm . . . . . . . . . . . . . . 100 

Tortdla tOJ·f1, osa . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

Torlula ruralis . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

b 

1 O 

a 

31 

Cetr-aria crispa . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 

- islandica . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 30 

Gladania coccijera . ... . . . . . .. . ... . 10 

- jiwcota ....................... 60 60 

gracilis v. chor-dalis . ... . . . . . .. 10 

- pyxidaia v. chlorophaea . ... . . . . 40 

- - v. pocillum . . . . . . . . . . . . . . . 40 

- mngf'erina .. . . . .. . . ......... l O 

- silvatica . . . . . .... . . . .. . . . .. ... 100 

- symphycatpia . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 

- uncialis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 

Callerna pulposum . . . . . . . . . . . . . . . . 10 

Comicularia aculea ta ............. 100 20 

Leptogium lichenaides . . . . . . . . . . . . l O 

Pe ltigera ca n ina ................. 10 70 

Kostoc commtme . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 

Speciellt viktiga indikatorsarter äro för gråbergssocieteten Hedu·igia. ciliata, 

Rhacomitriurn heteroshchum, R. lanuginosum och Cladonia uncialis, för kalksocieteten 

Ditrichum jiPxicaule, Tortella tartuosa och Cladonia syrnphycarpia. Som synes ha de 

båda societeterna, bortsett från dominanten, ganska litet gemensamt. Kalksocieteten 

tillhör Tortellion-federationen, gråbergssocieteten en helt annan, för silikatbergarter 

karakteristisk federation, Rhacomitrion (v. KRUSENSTJERNA 1945 s. 50). 

Ett diskutabelt problem beträffande växtsamhällenas klassificering uppställer 

sig inför fråg·an, om man skall utgå från syn usierna, behandla dessa 

för sig och sedan be skri va veg·etationen i dess belhet som ett s y n u s i e 

komplex, eller om man - som brukligt är i BRAUN-BLANQUET-skolan , där 

bottenskiktet dock i regel behandlas ganska styvmoderligt - bör utgå direkt 

b

från fyt ocoenosern a. NoRDHAGJN (1943) ansluter sig helt till sistnämnda 

metod, LINDQUIST (1938) och WALDHEUI (1944 a) till den förra (jfr även 

v. KRuSRNS'l'JERNA 19-io), som först lanserats av GAMs (1918; 1927) och i 

Sverige införts av Du R1 E 'l' Z ( 1930 a och u); metoden har i hög grad förfäktats 

av LIPPMAA (1936). Ifråga om komplicerat uppbygg·da fytocoenoser, framförallt 

skog·ar, är »synusimetoden » helt visst den enda möjliga, och detsamma 

gäller exempelvis sjöveg·etation (THUNMARK 1931; V AARAJA 1938 s. 61 o. följ.), 

där sambandet mellan skikten är mycket lösligt. [ myrsamhällen är däremot 

korrelationen mellan fält- och bottnskikt i allmänhet god; en framställning 

av veg-etationen enligt »synusiemf'toden » skulle här ge en onödig·t komplicerad 

bilcl ; sociatiot1en och ej societeten blir i detta fall osökt den primära enheten. 

Ifråga om alvarveg-etationen förPligger e.i beller någ-ra nämnvärda svårigheter 

att labore ra med fytocoenosenheter, ehuru undantag finnas, framförallt då ett 

busk- (ev. trä.d-)skikt förekommer oeh vegetationen blir mosaikartad. Särskilt 

i öländsk karstvt>g·etation blir sakt>n komplicerad. 

Om man ifråg·a om Österplana heds veg·etation bortser från snår (av Juniperus, 

Coryl-us m. fl. arter) och trädg-rup per är det här blott i ett fall svårt 

att behandla växtsamhällena enligt > fytocoenossystemet», nämligen beträffande 

klippnischernas och de djupa vertikalsprickornas samhällen. Det här dominerande 

u1os-samhället tillhör Encalypt1:un-federationen (v. KRuBENSTJERN A 1945 

s. 85). Fältskiktsamhället - då ett sådant förefinnes - kan betecknas som 

Asplenian Ruta-rmn·m·iae - federation : dess begTänsning är doek - på grund av 

uppträda11det, särskilt i vertikalsprickorna, av en rad >> främmande» arter - 

svår att fixera. Korrelationen mellan skikten i dessa cbasmofytsamhällen är 

mycket löslig· (fält- och bo ttenskikt uppträda ofta oberoende av varandra), 

varför samhället snarare bör betraktas som en federationskombination, At>ple 

Jrion-Enculyption, än som ett förband. Det kan tilläggas, att de öländska alvarområdenas 

cbasmofytsamhällen äro ännu mera skiftande till sin sammansättning; 

karakteristiska inslag äro bl. a. Melica cihata och Cynanchurn ViCetoxif:um. 

Ävc·n i fuktängarna kunna förh ållandena bli komplicerade, framförallt på 

Öland, där ett glest PotPntilla fruticosa - snår ofta kombineras med ett i övrigt 

typiskt fuktängssambälle. Man skulle emellertid kunna betrakta tok-societeten 

som en » påbyggnad » och fytocoenosen som ett initialstadium till ett slutet 

toksnår, som (förutsatt att översvämning·en i nederbördstider ej är alltför 

stark) utan tvivel skulle uppstå, om betningen i dessa frodiga moränängar 

upphörde. - På Österplana bed utvecklas fuktängarna i samband med betni 

n g-ens a v tagande till Sahx-snår. 

Trots att » sy 11usiemetoden» som nämnts är den enda mö.iliga vid beskrivning 

av vissa vegetationstyper har förf. (med undantag för i klippnischsamhällena) 

sökt genomföra en konsekvent förbands- oeh associationsuppdelning 

av Österplana heds vegetation; hänS}7n har därvid dock ej tagits till den utbildade 

eller uppspirande busk- och trädvegetationen.

Ifråga om fytocoenosern as benämningar har förf .. delvis tillgripit 

andra utvägar än de tidig·are g· ängse. Ett samhälle av högre rang än sociationen 

bör helst (enlig·t Zurich-Montpellier-slwlans mönster) benämnas efter en 

eller flera ledartf'r, ju »trog·n are» desto bättre; hel st böra dessa arter dessutom 

vara viktiga dominanter. Beträffande förban den erbjuder detta i allmänhet 

ej så stora svårigheter, åtminstone ej om de ges ett någorlunda vitt omfång. 

Då det gäller associationerna ställer sig dock saken svårare. Verkligt 

goda, generella ledarter i fältskiktet äro (åtminstone hos oss) sällsynta. 

Förf. har därför i regel låtit en indikatorsart (eller ett indikatorssläkte) ur 

b o t t e n s k i k t e t (mossorna äro minst lika goda indikatorer som kärlväxterna 

och ha i allmänhet en vidare utbredning· än dessa) ge associationsnamnet dess 

speciella präg·el. Ett Festuca-samhälle med i bottenskiktet ingående Tortellaarter 

tillhör ovillkorligen den veg·etationstyp, som av WITTE (1906 b) benämnts 

»alvarstepp»; kombinationen är hos oss mycket sällsynt utanför Öland, Gotland 

och Västergötland ( Tortella-rik.a graminidsamhällen förekomma dock sällsynt 

även i Skåne; se ÅNDERSSON & W ALDHEIM 1946). 1ft-ågavarande graminidsamhällen 

( Festuca ovina är den ojämförligt vanligaste dominanten) jämte närstående 

dvärgbusksamhällen sammanföras sålnnda till en association, vilken 

benämnes Fes tucetum tortellostm. På samma sätt har kalkfuktängarnas association 

fått sitt namn präglat av den för samhället mycket utmärkande Ctenidium 

mollus('.um ; associationen benämnes Carireturn ctem'diosum. 

Ett samhälle av typen Festucetum tortellasurn har emellertid en ganska 

olikartad utbildning inom sina tre centra i Sverige; artrikedomen är på Öland 

och Gotland betydlig·t större än i Västergötland. Vi kunna därför urskilja 

antingen p a rall ell a s s o c i at i on er eller, kanske hellre, g e o grafisk a fac i e s 

av en och samma association, betecknade med ett suffix enligt systemet Festucetum 

to'rtellosum oelandicum, Caricetum. ctenidiosum 'Vestrogothicurn ; någon anledning 

att i denna avhandling använda dessa lång·a namn föreligger dock 

knappast. En liknande benämning·smetod vid särskiljande av geografisl\a facies 

inom en association har f. ö. redan lanserats i mellaneuropeisk växtsociologi, 

t. ex. ifråga om de olika utbildningsformerna av »Mesobrometum>> (BRAUN 

BLANQUET & MooR 1938). 

Då den här tillämpade metoden ifråga· om associationernas namngivning· 

kanske är svår att konsekvent använda i andra vegetationstyper än de i detta 

arbete behandlade, har förf. för varje association infört ett parallellnamn, 

uppbyggt enligt ett annat, i mellaneuropeisk sociologi vanligt system . Parallellnamnet 

till exempelvis Caricetum ctenidio:sum · är sålunda Carex jlacca - C. 

Hostiana - Ctenidium molluscum - Campyl1:u m stellatum - association. Dylika namn 

kunna lätt g·öras mera invändningsfria och systemet är. säkert användbart i 

alla nordiska vegetationstyper ; en stor olägenhet är blott den, att namnen äro 

för långa för bruk i dagligt tal. 

33 

3-45895

B. BESKRIVNING A V V ÄXTSAMHÄLLENA. 

L Kalkstensskorplavarnas förband. Lecanorion calcareae. 

I detta förband inbegripas alla till den jordfria hällmarken bundna skorplavsynusier. 

Ett utredande av dessa är en uppgift för specialister, och förf. 

saknar härtill kompetens. På Österplana hed spela emellertid - bortsett från 

stenbrotten - verklig-t kala hällar en mycket ringa roll. På Öland och 

Gotland inta däremot hitbörande samhällen ganska betydande arealer, särskilt 

i karstområdenaL (se Du RIETz 1916 s. 471; 1925 a s. 42; termen karstalvar 

har införts i nordisk litteratur för första gången av Du RIETZ 1921 b). Österplana 

heds täljstensplan torde dock tidigare - före stenbrytningen - åtminstone 

till en del ha haft karaktär av karstalvar med bl. a. välutbildade 

skorplavsamhällen. 

De viktigaste Lecanm·ion-arterna på Österplana hed äro Lecanora calcarea, 

L. contorta och Ven·ucaria nigrescens, samtliga vanliga dominanter, vidare de 

allmänna men blott på småytor uppträdande Placynthium nigrum och Protoblastenia 

rupestris. Dessa arter förekomma också rikligt på grövre kalkgrus. 

Sällsynt anträffas den storhåliga Lecanora radiosa (allmän på Kleva klintar 

på Mösseberg'). Ytterligare ett antal stenskorplavarter synas (av specialister) 

ha insamlats inom området (se kapitlet om dettas lavflora) ; förvånande är, att 

den lättigenkännliga Acarospota glaucocarpa (se färgbild 57 - tagen på Högstena 

hed på Falbygden - hos Du RIETZ 1945) åtminstone numera saknas 

på Österplana hed. - Till förbandet kunna slutligen räknas samhällen av ett 

par vid hällen fast vidvuxna Physcia-arter, Ph. caesia och Ph. sciastra, vilka 

dock ej äro bundna till kalkrikt substrat. 

En rätt ingående beskrivning av motsvarande samhällen inom ett mellaneuropeiskt 

muBselkalkområde finna vi hos KAISER ( 1926; kap. l: » Enskiktade 

kryptogamsamhällen» ). 

På grund av stensskorplavarnas kalkupplösande förmåg·a bildas i hällarna 

smärre gropar. I dessa utvecklas glesa p i o n i är s a m häll e n (till Tortellionresp. 

Encalyption-federationerna) av vissa mossoch lavarter (jfr KAISER l. c.). 

Om utvecklingen får försiggå ostörd, mineralpartiklar och humus anrikas, 

invaderas dessa samhällen av societeter, som tillböra sistnämnda federationer. 

Från pioniärsamhällena saknar förf. statistiskt material, detta emedan provytanalysering 

enligt gängse metoder bär är så gott som omöjlig. Viktiga arter 

äro särskilt Collema cristatum, C. fur;um och -speciellt på lodytor - Lecidea 

lurida. Här och var anträffas Dermatocarpon leptophyllum och (i smärre hälldepressioner) 

den egendomliga, som ny för Europa nyligen påvisade collemaceen 

Lempholemma cladodes (DEGELIUS 1945 c) . .A v mossor förekomma huvudsakligen 

Orthotrichttm-arter, framförallt O. cupulatum men även (dock mest på 

stenmurar) O. anomalum, vidare (på lösligg·ande kalkhällar och silikatblock) 

Grimmia pulvinata, vilken sistnämnda art är allmän på kala hällar på Ölands

35 

alvar. Ej sällan överdrages hällen, särskilt vertikalytor, av några tätt tilltryckta, 

pleurokarpa mossor, Pseudoleskeella catenulata och (sällsyntare) Homalothecium 

sericeurn. 

Förf. har föredragit att behandla »pioniärsamhällenas» ganska kollektiva 

grupp som ett appendix till Lecanorion-förbandet och låta deras inrangerande 

i det sociologiska systemet vara en öppen fråga. Pseudoleskeella- och Hornalothecium-societeterna 

ansluta sig emellertid till Encalyption-federationen, Orthotrichum- 

och Grimmia-samhällena till den av v. KRUSENSTJERNA (1945 s. 86; 

jfr W ALDHEil\1 1944 a s. 100) uppställda Muralion-federationen, vilken emellertid 

uppträder så gott som uteslutande apofytiskt. De nämnda lavsamhällena äro 

avgjort viktig·ast i naturlig hällytveg·etation. Om man för dessa samhällen vill 

uppställa ett eget förband, torde detta lämpligen uppkallas efter den »trognaste» 

och kanske mest spridda ledarten, Collema furvum. 

En provyta från ett samhälle, som står på gränsen mellan Muralion och Tortellion 

, kan här meddelas (Österplana hed, mot O svagt lutande häll av gropig, 

rödgrå kalksten strax SSV om kyrkan ; 1.11. 1942): Bm-bula convolula l, Orthofriehum 

cupulatum 4, Schistidium ap ocarpum 3-, Tortella tortuosa l, Tortula ruralis l + ; 

Caloplaca cen:na f. chloroleuca l + ; Cladonia pyxidata v. pocillum l, Collema cristatum l; 

Nostoc commune l; naken häll med stensskorplavar 5. 

II. Kalkklippnischernas samhällen. Asplenion-Encalyption. 

Då sambandet mellan fält- och bottenskikt här är mycket lösligt, bör man 

helst betrakta hithörande samhällen som en kombination av två federationer, 

Asplenian Ruta-m/Mrariae och Encalyption st·eptocarpae. M.otsvarigheten i mellaneuropeisk 

litteratur är Patentillian caulescentis (BRA uN-BLANQUET 1926; TuxEN 

1927), ett för nordiska förhållanden dock mycket olämpligt namn. Asplenium 

Ruta-muraria är en god, generell fältskiktsledart och detsamma gäller ifråga 

om bottenskiktet Encalypta streptocarpa. 

Österplana heds klippnischsamhällen motsvara TuxENs (l. c.) »Asplenium Ruta 

muraria - A. Trichomanes - Ass.» (i silikatklippnischer ersatt av en annan, till An 

drosacion rnultijlorae räknad ass., » Asplenium septentrionale - Woodsia ilvensis - Ass. »), 

vilken emellertid synes ha givits ett ganska vitt omfång, då som lokala »Charakterarten» 

anföras sådana arter som de hos oss stundom på murar förekommande 

Corydalis lutea och Cymbalaria muralis, vidare som » Begleiter» Geranium 

Robertianum, CheUdonium majus, Camptotheciurn lulescens och Torfula muralis. 

De enda mera regelbundet förekommande fältskildsarterna inom federationskobinationen 

äro på Österplana hed Asplenium Ruta-mw·an:a och A. 

Trichomanes, vilka båda bilda vackra bestånd i klippnischer strax SSV om kyrkan. 

Bottenskiktet tillhör, som nämnts, Encalypta streptocarpa- federationen (Encalyption; 

v. KRusEN ST.JERNA 1946 s. 85), vilken i stort sett motsvarar STo 

DI E KS (1937) » Encalypta contorta - Tortell a tartuosa - Ctenidium molluscum - Ass.» 

och REIMERS (1940 a) » Solorina-Distichium-Ass. » Som ledarter för federationen 

- som utan skarp gräns övergår i Tortelli01 - kunna vi betrakta

36 

Encalypta streptocmpa, Selz . geria pusz:Zla, Solorina saccata (denna art växer på 

Österplana hed dock ej i klippnischer utan sällsynt i Tortellion-samhällen) samt 

den inom området ej förekommande Distichiurn montanurn. Viktig-a dominanter 

(dock ej på Österplana hed) äro vidare de även i andra federationer uppträdande 

Tortella tortuosa, Trichostomum crispulum, Eucladium-arter, Dz"trichum 

flexicaule och Cteniclium molhtscum. - På tidvis eller permanent genom sippervatten 

genomfuktade ståndorter (sådana saknas i Österplana heds branter) 

finner man ofta Cratoneurum-arter och stundom Rhynchostegium riparioides 

(denna i Mörkeklevs branter på västsidan av Kinnekulle), på starkare beskuggade 

sådana Neckera-arter och Anamaelon vz"tl·culosus (NeckP1·ae förekomma ej på 

Österplana hed); vi ha här att göra med övergångstyper till andra federationer. 

- I Falbygdens Encalyption-samhällen anträ:ft'as ofta den gula chlorofyceen 

Trentepohlia aurea (Kleva klintar !; K arleby hed!). 

Österplana eds O-exponerade branter äro g·anska torra, varför det mesohygrofila 

Encalyption-samhället här är svagt utbildat. Det representeras huvudsakligen 

av Encalypta streptocarpa ·societet i nischerna samt i smärre hällgropar 

på svag·are sluttande ytor av T01·tplla tartuosa -, Barbula rigidula - och 

B1·itum capillare - tuvor, vidare av Porf'lla platyphylla, som stundom bildar hällöverdrag. 

I de djupaste ni8cherna förekornmer den sällsynta Seligen·a pusilla; 

på humus i klippskrevorna Fz'ssiclens taxifolius och den sydliga marchantiaceen 

Reboulia hemisphaerica. 

Asplenion-Encalyption är även representerat i alvarets k ar s t v e g e ta t i o n 

(Du RIETZ 19:H b; 1925 a s. 57; S'l'E RNER 196 s. 54). Typisk karst saknas 

numera på Österplana hed ehuru fragment ännu förekomma på icke sönderbrutna 

täljstenshällar SSV om kyrkan ; även här växer Asplenium Ruta-murm"ia 

rikligt. På hällmarker ovan Krokgården i Österplana finnas ännu smärre, 

orörda partier av dylik veg{'tation i behåll. Som en tänkbar relikt från Österplana 

heds ursprungliga karstvegetation förekommer i stenbrott N om kyrkan 

den för öländsk karst utmärkande Thelypten·s Robf'1'iz . ana, vilken på Kinnekulle 

dock även växer på sandstenslagret (SKÅR:ni AN 1931). 

På undre rödstensplanet S om Österplana kyrka (närmare bestämt omedelbart 

SO om Kyrkkärret) finnas några djupa vertikalsprickor - i denna avhandling 

kallade » Hällsprickorna» - med en i viss mån karstartad vegetation, 

ej fullt ty pisk på grund av den lösa och lättvittrande hällen. Encalyption-federationen 

är emellertid här väl representerad. Förutom den ymniga 

Encalypta strPptocwpa finna vi de anmärkningsvärda arterna Selz'gen·a pusilla, 

Rhynchostegiwn murale och Am7Jlystegiella conferrm . des, vidare Pm·Plla platyphylla, 

Metzgeria fw ·cata, Barbula recurui1·ostris, Tortella tm·tum-·a (denna i ± fragila 

former), Brywn capillare, Mm.:um longirostre, Myurella julacea, Brachythedum 

glareosum och Cten'iclium molluscum. 

I Hällsprickorna växa småträd av Malus domestica och Prunus avium, vidare 

Crataegus oxyacantha och Rosa canina samt en rad örter: Urtica dioeca, 

Anthriscus sz'l-t.:estris, Geranium Robertianum, V1'ola hi1·ta, Solanum Dulcamara

och Tussilago Fmj'ara. I några grundare sprickor nära krönet av Övre klinten 

har Rlutligen under senare år uppkommit en liten koloni av Hypericum rnontanum, 

vilken genom sina praktfulla färger effektfullt kontrasterar mot den 

röda kalkstensbällen. 

37 

III. Kalkhällhedarnas och kalktorrängarnas förband. 

Bromion erecti. 

Med någon tvekan upptages det i mellaneuropeisk sociologi stabiliserade 

namnet Brornian erecti (BRA UN-BLANQUET 1936; BRA UN-BIJANQUET & Mo ou, 1938) 

för bitbörande samhällen (jfr beträffande Skåne O. ÅNDERSSON 1944). Bromus 

erectus förekommer visserlig·en ej som indigen i Skandina vi en (se H YLA N DER 

1943 s. 27) men detta ltar föga betydelse, då de bär beskrivna samhällena 

ifråga om artsammansättningen visa stor överensstämmelse med förhållandena 

i Mellaneuropa. Skulle ett självständigt nordiskt förband uppställas - närmast 

på grund av in slaget av nordliga arter, särskilt i alvarvegetationens mossoch 

lavflora - vore namnet Avenian p1·atense lämpligast. A1.:ena pratenst·s 

förekommer nämligen hos oss (förutom som direkt kulturspridd) uteslutande 

eller övervägande i bithörande fytocoenoser. Arten betraktas emellertid som 

»Ordnungs-Cbarakterart» för Brometal'l"a (BRAUN-BLANQUET 1936), varför namnet 

Avenian äro föga lyckat. Förf. föredrager därför att - åtminstone preliminärt 

betrakta våra kalktorrängar (inclusive »alvarsteppen » sensu WITTE 

1906 b) som blott en nordlig· facies av Bromion-förbandet. 

Förhållandena i Skåne och på Öland-Gotland göra emellertid både namnfrågan 

och förbandets begränsning något komplicerade. På Öland och Gotland 

förekomma åtski]]jga utpräglat kontinentala. arter, som äro utmärkande för Festuc1"on 

Vallesiacae (BRAUN·I:3LANQUE'r 1936), vilket i östra Mellaneuropa ersätter det västligt 

utbredda Brom1·on eTecti, tillsammans med vilket det bildar ordningen Brometatia 

; de båda förbanden äro dock mycket närstående och flyta givetvis utan 

påtaglig gräns över i varandra. lnrangerandet av hällhedarna ( )}alvarsteppen») i 

Bromian ererl'i kan också diskuteras ; se härom närmare i det följande. De framförallt 

i östra Skåne på kalkrik sand förekommande, ofta utpräglat steppartade 

samhällena - de ha även på Öland och Gotland sin motsvarighet ehuru här i 

mindre rik utbildning - motsvara närmast Koelerion glaucae (VoLK 1931), vilket 

jämte det acidifila Corynephorion canestenfis (K LIKA 19 31). förts till ordningen Corynephoretalia 

(TöXEN 1933; jfr KLIKA 1934). Enligt förf:s uppfattning bör emellertid 

sistnämnda ordning - om verklig konsekvens skall eftersträvas - betraktas som 

en acidifil pendånt till Brornetalia. Kalk-sandgräshedarna förete visserligen en rad 

exklusiva sandväxter (som ej förekornrna på alvarvittringsjord eller moränlera), 

såsom Koeleria glauca, Phleum arenarium och Festuca poles1"ca (även Dianthus a-re- 

1/ar'ius och våra Antherirum-arter ha här sitt optimum), men de stå i övrigt avsevärt 

mycket närmare Bromian än Cor:qneph01•ion och böra tvivelsutan inrangeras i 

det förstnämnda förbandet som en association eller ett underförband. Corynephorion 

skulle alltså bli den acidifila motsvarigheten till Bromian och namnet användas 

även för i södra Sveriges inland på kalkfattiga marker växande gräs- (och under 

successionen uppträdande dvärgbusk-)hedar, detta trots att Corynephorus canescens

38 

hos oss är utpräglat sydlig och (bortsett från i Skåne) starkt kustbunden (se karta 

hos HÅRD AV SJWERSTAD 1924 s. 152). Exempel på ganska typiska (ehuru apofytiskt 

betingade) Corynephorion-samhällen från det inre av Götaland ge förf:s 

analyser av Leptogiumpalmatum - förande samhällen på Varaslätten (ALBERTSON 1945 b). 

Av Brometaha-ordningens » Charakterarten» (se BRAUN-BLANQUET 1936 s. 

169) förekomma en mängd i Sverige, exempelvis följande: Avena pratensis, 

Poa bulbosa, Phleum phleoides, Anthericum ramosum, Kohlrauschia prol1jera, Arabis 

hirsuta, Potentilla Tabernaemontani, lifedieaga falcata, M. minima, Satureja 

Acinos, Frunella grandi.fiora, Veronica spicata, Scabiosa Columbaria, AsteT Linosyris 

och Carlina mdgarz's, vidare de som speciella Bromion-»Charakterarten» 

betecknade Hornungia petraea och Seseli Libanotis. 

Utbredningen i Sverige av Bromian erecti är sydlig och östlig med koncentration 

till Skåne, Öland, Gotland, Öster- och Västergötlands kalktrakter 

samt östra U p plan d; nordgränsen synes gå genom norra Uppland eller södra 

Gästrikland. Utbredningen av Avena pratensis (STERNER 1922 s. 314) och den 

för bottenskiktet karakteristiska Camptotheciu m lutescens (v. KRDSENST.JERN A 

1945 s. 162) torde ge en ungefärlig bild av Bro rnion-areal en ehuru ingen artutbredning 

helt sammanfaller med denna. Förbandet är utpräglat hemerofilt, 

åtminstone i nutiden t. o. m. överväg·ande kulturbetingat. Endast i alvarområdena 

- och möjligtvis i beg-ränsad omfattning i östra Skåne -- bildar 

Bromian klimaxvegetation, denna huvudsakligen representerad av den 

grupp samhällen, som här för korthets skull benämnts (kalk-)hällhedar. 

Då i denna :avhandling talas om klimaxvegetation (eller blott »klimax») 

användes ej begreppet i sin ursprungliga betydelse (CLE:tVIENTS 1916 s. 184 o. 

följ.; BRAUN-BLANQUET 1926) utan i den bemärkelse termen brukats i nordisk 

växtbiologi, nämligen hos Du RIETZ ( 1921 a s. 7; 1930 a s. 350; 1930 b s. 499); 

i sistnämnda. arbete införas begreppen »monoklimax >> och »polyklimax) ; jfr även 

NoRDHAGEN (19!7-1928 s. 557). Du RIETZ (1930 a) låter sin diskussion i »klimaxfrågan» 

utmynna i följande: »Die Klimaxvegetation einer Vegetationsregion, 

d. h. die Vegetation, die sich unter dem herrschenden Klirna (spärr. av 

ALBERTSON) nicht mehr wesentlich verändert, wird nur selten von einer einzigen 

Phytocoenose ge bil det, sondern meistens von mehreren - zumal in der alpinen 

Stufe sogar von vielen - vielfach nichtverwandten Phytocoenosen, die sich nach 

den ebenfalls reeht abwechslungsreichen Klimaxstandorten der betreffenden Region 

ordnen.» - Med denna definition av klimaxbegreppet måste man sålunda betrakta 

en övervägande del av t. ex. det sydöländska alvaret som »klimax>> och kan 

även diskutera de västgötska kalkhällmarkernas alvarvegetation ur »klimax frågans'> 

synpunkt. 

Bromian erecti är enligt bär genomförd begrän sning ett vidsträeld begrepp, 

innefattande våra på sydliga och sydöstEga arter rika, ± xerofila och kalkbetonade 

äng·ar och hedar, inclusive alvarområdenas hällhedar. Inrangerandet 

av de sistnämnda i förbandet kan nog kritiseras. I mellaneuropeisk litteratur 

betraktas dylika, ± öppna och koloniartade samhällen på mycket g-rund jord 

som i n i t i a l s t a d i e r till de på mäktigare jord uppträdande stepphedsassociationerna. 

K LIKA (1933 s . 709) anför sålunda under » Seslerieto-Festucion glaucae»

(enligt BRAlTN-BLANQUET 1936 blott en facies av Festucion Vallesiacae) »Jnitialstadien 

auf Felsen und Geröll» med mossor och chasmofyter (t. ex. Melica 

ciliata), vidare (s. 717) ett » Stadium mit Sedum album» med bottenskikt av 

Tortella tortuosa, Encalypta tw.lgaris m. fl. kalkmossor. Dessa »initialstadier» 

uppfattas tydligen som ± efemära samhällen. 

På våra alvarmarker - liksom sannolikt på gipshällmarker i Harzförlandet 

(MEUSEL 1939) - ligger emellertid saken annorlunda till. De samhällen, 

som motsvara ovannämnda »initialstadier», representera i stor utsträcl\ning, 

åtminstone på Öland och Gotland, klimaxfytocoenoser. Det kan nog ifrågasättas, 

om ej dessa alvar-hällhedar borde inbegripas i ett eget förband, jämställt 

med Bromian och ingående i Brometalz·a, detta särskilt med hänsyn till 

den både floristiska och fysiognorniska egenart, som de öländsk-gotländska 

samhällena förete. Gränsen mellan hällhedar och torrängar är emellertid ganska 

diffus. De båda fytocoenoskategorierna kunna knappast särskiljas genom f ä l t 

skikts-ledarter (om man bortser från hygro- och hydrofila element i de s. k. 

väthedarna), i varje fall ej, om förhållandena i exempelvis skånslm sandgräshedar 

tagas med i beräkningen. Ett antal arter, som i denna avhandling- betecknas 

som led- eller skiljearter för hällhedar gentemot torrängar (t. ex. saxifraga 

tridactylites, Hornungia petraea, Satureja Acinos och - i bottenskiktet 

Tortella inclinata), uppträda sålunda i Skåne i ± glesa graminidsocieteter, som 

utan tydlig gräns övergå i mera slutna, ängsartade samhällen (jfr ANDERssoN 

& W A LDHEIM 1946). Betrakta vi hällhedarnas b o t t e n s k i k t finna vi dock en 

rad indikatorsarter, som saknas i sandgräshedarna. Torfellian-federationen är 

i de sistnämnda svagt representerat och saknar exempelvis så viktiga element 

som Schistidium apocarpum och Tortella 1·i_qens; T. toduosa är i varje fall ytterst 

sällsynt i ifrågavarande samhällen . Av vikt är vidare, att den grupp av lavsamhällen, 

som får sin prägel av de s. k. jordbroklavarna (se nedan), totalt 

saknas i Skånes Bromion-vegetation. 

Trots ovan anförda, speciellt ifråga om bottenskiktet påtagliga olikheter 

mellan alvar-hällhedar och sandfältvegetation har förf. föredragit att in begripa 

de förstnämnda i Bramian-förbandet - bl. a. därför att gränsen mellan hällhed 

och torräng på Västergötlands kalkhällmarker är ganska diffus - och 

fört dem till två självständiga associationer, den ena med therofyt-Sedumfältskikt, 

den andra med fältskikt av perenna grarninider. Arrangemanget är 

försvarligt även ur en annan synpunkt. Skulle dessa hällhedar ges rang av 

eget förband, borde för konsekvensens skull också de för alvaret utmärkande 

myrsamhällena, de av kalkhällens omedelbara närhet präglade vätfytocoenoserna, 

föras till en motsvarande enhet inom myrserien. Detta är emellertid 

nästan omöjligt, ty gränsen mellan å ena sidan vätsamhällen, å den andra 

kalkfuktängar och kärr, är så oskarp, att det erbjuder svårigheter att ifråga 

om alvarets myrvegetation genomföra en associationsuppdelning. Därtill kommer 

att vätsamhällenas serie starkt närmar sig de gypsotrofa sjösträndernas 

vegetation, vilket gör klassificeringsfrågan än mera komplicerad. 

39

40 

Som l e d a r t e r för Bromian erecti i V ä s t e r g ö t l a n d kunna följande arter 

anföras: Avena pratens is, Phleurn phleoides, Arenaria gothica, Silen e nutans, 

Ranunculus bulbosus, R. polyanthemus, Hornungz·a petrara, A1·abis hirsuta, Draba 

incana, Sax1jraga tridactylites, Sedum album, Fragaria vi1·idis, PotPntilla Tabernaemontani, 

iliedieaga lupulina (indigena former), H"lianth"mum numrnulw·ium, 

Seseli Libanotis, Androsace septentrionalis, Frunella grandiflora, Satureja Acinos, 

Veronica spicata, Carlina vulgaris samt (troligen) ett par erythrosperrner, Taraxacurn 

laeturn och T. rubicundum. Samtliga nämnda arter förekomma på 

Kinnekulle (Pru-nella grandiflora dock sannolikt utgång·en), ehuru åtskilliga saknas 

på Österplana hed (jfr kapitlet om områdets kärlväxtfl.ora). På Falbygden 

tillkomma Poa alpina, Stipa permata (två lokaler), Trifolium mon tanum (i stort 

sett allmän), Polygala conwsa (sällsynt), Fulmonaria angustfolia, Dracocephalum 

Ruyschiana (numera sällsynt), Galium triandrum (jfr ÅLBI!;RTSON 19-15 a s. 26), 

Scabiosa Columbaria (karta hos ALBERTSON l. c.); härtill torde kunna tilläggas 

den hos DAHLSTED'l' (1921) blott för Gotland uppgivna (men enligt HAGLUND 

in litt. senare åtminstone också på Öland konstaterade) synnerligen vackra 

erytbrospermen Taraxacum polyschistum, vilken dock blott är funnen i Dala 

socken. 

Som skiljearter för Bromian genternot Corynephorz . on inom provinsen 

märkas framförallt ett antal med kalkfuktängarna gemensamma arter : Briza 

media, Carex jlacca, Potentilla C1·antzh, Filipendula uu1garis, Linum catharticum, 

Polygala Amarella, lnula salicz."na och Cirsium acaule. Corynephorionskilj 

earter g·entemot Bromian äro å andra sidan : SpPrgula urnalis, Beleranthus 

perennis, Sedum annuum, Viola tricolor, Gnaphaliwn silvaticum, Filaga art·ensis, 

F. minima, vidare de på Österplana hed visserligen förekommande men dock 

här mycket sällsynta Dianthus deltoidf's och Afuga pyramidalis. En mellanställning 

intaga Agrostis canina, Sieglingia decumbens, Sedum rupestre och Galluna 

vulgaris, vilka visserligen äro vanliga i Brorrrion (Sedum·arten saknas dock på 

Falbygden) men huvudsakligen uppträda på acidifierad mark. 

Bromian erecti har i Västerg-ötland sin rikaste utbildning på Falbygden med 

optimal utveckling på de s. k. Stipa-kullarna (BERN A N D T R 1908; ALBERTSON 

1941 b). Förbandet är dock utbrett över hela det centrala kalkområdet från 

Billingen i norr via Övre Ätradalen till Ulricehamnstrakten i söd er. På Kinnekulle 

är Bromian väl representerat ehuru beträffande torrängarna relativt artfattigt. 

I starkt uttunnad form förekommer det även på Vänerpeneplanets 

lerslätter, såsom i Varatrakten, där man finner ifrågavarande vegetationstyp i 

(speciellt mot söder och öster exponerade) åbrinkar; här uppträdande Avena 

pratensis - rika ängar (med i bottenskiktet ymnig Camptothecium lutescens) äro 

dock i hög gra,d präglade av rent antropokora inslag-. 

Hittills har b o t t e n s k i k t e t i Bromiun erecti blott fly k tig-t berörts. l 

mellaneuropeisk sociolog·i är det. i allmänhet högst otillfredsställande behandlat. 

I de detaljundersökningar, som föreligg·a, t. ex. STODIEKS (1937) och REIMERS

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA. XX. PL. 7. 

A 

B 

A. Österplana hed S om kyrkan. Småsprickig rödstenshällmark med mosaik av till 

sprickorna bundna en buskar och torrängsfragment samt lavrika Sedeturn tortellasurn - samhällen 

på tunt vittringsgrus. Foto mot nordöst. Foto G. E. Du RIETZ 7/s 1941. 

B. Sydligaste delen av Österplana heds undre rödstensplan. Inula E

AcTA PHYTOCEOGRAPHICA SuECICA. XX. PL. 8. 

A 

B 

A. Sed wn album - sociationcr med bottenskikt av Ditrichnm jie:x:icau lt' ,mörk mossmatta; 

och Rhacmnitrinm ca nescen,c; JjnS: ; sistnämnda art synes segra i konkurrensen och dominerar 

överst till höger i Festuca ovina - samhälle. - Österplana hed, »Stora hällytan» 

S om kyrkan. Foto N. ALBERTSON 27/7 1\)37. 

B. Grusrik mark med 1'o1'fetla t01-tuosa - societet och till hällspricka koncentrerat Inula 

salicina - samhälle. Österplana hed, sydpartiet av undre rödstensplanet. Foto N. 

ALil RTSO 8/7 ] \)38.


A. Festncetnm t01·telloswn med väx}ande dominans av Ditrichwn .flexiraule, Schistidiwn 

apocarpwn och To·rtella inclinata .-Os terplana heds syd parti. Foto G. E. Du RIETZ 3/s 1941. 

B. Festucehun torfellosum ntan slutet bottenskikt. Naken Ji'estuca avina- hed på tidvis 

översvämmad mark av :fint vittringsmaterial med grovt ytgrns. I det artfattiga samhället 

ingår bl . a. Aprostis siolonifrm. Grästuvorna äro starkt nppfrusna. - Sydligaste 

delen av Österplana heds undre rödstensplan . Foto S. ScJHÖLER 3/s 1941.

AcTA PHYTOGE GRAPHICA SuECICA. XX. PL. 10. 

A 

B 

A. Österplana bed, undre rödstensplanets övre avsats X om kyrkan . Mosaik av meso- och 

llygrofila ängar samt glest stående enbuskar. I fonden barrskog (mest gran\ planterad under 

1870-talet. Foto S. ERIKSSO 27/G 1942. 

B. Koloniartad fuktängsvegetation på skarp uppfrysningsmark av fi nkornigt material . l'ii 

hilden framträua Cm·ex jlacca, Oplrioglossum rul_qatwn ocll Po tentilla AnRe·ina. -- Österplana 

bed, undre rödstensplanet S om kyrkan. Foto N. ALBEHTSO 8/; 11)37.

(1940 a) avhandlingar, uppdelas även bottenskiktet i associationer (»mikroassociationer» 

bos STODIEK), vilka uppträda som ± självständiga element inom 

ramen för Bromian erectz:. Bromian skulle sålunda (enligt SToDIEKs betraktelsesätt) 

snarast vara att uppfatta som en fältskiktsfederation , som kombineras 

med olika bottenskiktssamhällen, vilka också (i klippnischer m. m.) förekomma 

utan direkt samband med de ± slutna stepphedssynusierna. Som tidigare nämnts 

är detta betraktelsesätt svårt att konsekvent tillämpa över hela den serie av 

samhällen, som ett alvarområde företer; i myrsamhällena är bottenskiktet av 

fundamental betydelse och intimt förbundet med fältskiktet; i hällhedarna 

är bottenskiktet i varje fall lika viktigt som detta. 

Ifråga om våra kalkhällmarkers Bromion-fytocoenoser föreligger - liksom 

i Mellaneuropa - ur klassificeringssynpunkt den svårig·beten, att fält- och 

bottenskikt ej förete en absolut parallell variation. Inrang-erandet av hällhedarnas 

och torrängarnas f ä l t s k i k t i ett gemensamt förband synes förf. 

fullt naturligt. Beträffande b o t t e n s k i k t e t ligger saken något annorlunda 

till. I varje fall torde en sociologiskt arbetande bryolog eller lichenolag komma 

till resultat, som ej parallelliserar med en på fältskiktet grundad förband s 

och associationsgruppering . . Om den hos oss numera gängse metoden att även 

.för bottenskiktsamhällena an vända de för fytocoenosnamnen brukade ion- och 

etum·ändelserna skall tillämpas (Du RrETZ 1942 a; WALDHEIM 1944 a; v. 

KRUSENSTJERNA 1945), få vi »inom ramen för Bromian en'cti» följande federationer: 

a. Fhascion. (WALDHEni 1944 a s. 41.) Fhascion-samhällen bildas väsentligen 

av små akrokarpa mossor, vilka uppträda som kolonister på ± öppen 

näringsrik jord. Federationen är först beskriven från Skåne (W ALDHEBI l. c.), 

senare från Uppsalatrakten (v. KRUSENSTJERNA 1945 s. 122), inom vilka områden 

den till en del har en ganska olikartad utbildning. 

På Österplana hed förekomma en mängd arter, som betraktas som ledarter 

för Phascion. Vissa av arterna (t. ex. Fhascurn cuspidatum, Ephemerum 

minutissimurn och Fottia bryoides) äro mycket sällsynta och uppträda blott som 

fragmentariska inslag i ± stabiliserad mossvegetation, tillhörande Tortellionfederationen 

, andra arter, isynnerhet Barbulae (B. convoltda, B. fallax, B. reflexa) 

bilda ej sällan egna bestånd på kvadratmeterstara ytor; dessa Barbulasamhällen 

intaga mark, som uppenbarligen sekundärt blottats. Bm·bula-societeterna 

äro _!_ instabila och övergå under successionen i TortelliO-samhällen. 

Åtminstone de Barbula-samhällen, som förete inslag av t. ex. Tortella-arter, 

skulle lika väl kunna hänföras till Tortellian som till Fhascion, vilket speciellt 

gäller den av sippervatten starkt gynnade B. rejlexa - societeten, som är n ärstående 

de till Tortellian räknade Eucladium- och Clevea-societeterna. - På 

naken kalklera i vrakstensupplag anträffas mera typiska Fhascion-ko]onier. 

Här förekomma bl. a. Encalypta vulgaris, Barbula unguiculata (denna art saknas 

i stabiliserad hällmarksvegetation), Pterygoneurum ovatttm och sällsynt Fottia 

Davalliana. Fottia-arten - jämte P. bryoides släktets enda art inom området - 

41

42 

är emellertid allmän i uppfrysningsmarker och översilningsstråk (vilket dock 

blott kan konstateras under senhösten). 

Österplana heds Phauion-samhällen intaga en intermediär ställning mellan 

de av W ALDHEni (l. c.) uppställda unionerna Polt't'etum lanceolatae och P. truncatae 

; de stå dock närmast förstnämnda union, vilken är bunden till kalkrikt 

substrat. (Jfr ALBERTSON l 945 a, där ett extremt kalkbetonat och om skånska 

förhållanden starkt erinrande Phascion-samhälle - företeende bl. a. Phascum 

cU·vicolle - beskrives från Falbygden.) Däremot avviker områdets Phasciontyp 

avsevärt från den av v. KRUSENSTJERNA (L c.) beskrivna unionen Astometum 

(vilken däremot återfinn es i Varatraktens åbrinkar) ; nämnas bör dock, att 

Weisia cn:spa (Astomum crispum) anträffats på Österplana hed och att den för 

Astometum karaktedstiska Fiss1·dens cristatus v. mucronatus är ett allmänt 

inslag i torrän garnas botten skikt. Anmärkningsvärt är att Pleuridium subulatum 

saknas inom området men att Weis1·a microstoma (liksom föregående art 

typisk för Varatraktens Astomeium) är vanHg· på små blottor i den grupp av 

samhällen , som i detta arbete betecknas som E'estuca-torrhällhedar av degenerationsty 

p . 

b. Tortellion. Hit räknas samtliga den ± plana hällmarkens till mycket 

grund jord bundna bottenskiktssynusier (beträffande de instabila Barbula .. 

sociP-teterna, se dock ovan). Gränsen gentemot följande federation är svår att 

draga om man ej - som här skett - söker att konsekvent tillämpa ledartsprincipen 

och till federationen också räkn r samhällen av busklavar och e ventuellt 

även pleurokarpa mossor i de fall då dessa samhällen förete inslag av 

Tortellion-ledart.er. Federationen utmärkes av ett stort antal ± utpräglat basioch 

calcifila l edarter, av vilka de viktigaste äro följande : To·rtella inclinata, 

T. rigens, Encalypta 1·habdocarpa, Clevea hyalina, Blastenia leucoraea, Gladania 

symphycarpia, Dermatocarpon daf'daleum, D. hepaticum,, Tom,:nia coeruleonigr·icans, 

Fu lgPnsia bractea ta (samtliga på Österplana hed), vidare Lecidea decipiens, 

Lecanora lPnfigera och Toninia lobulata (Falbygden, Öland och Gotland) . Collemaceer 

äro vanliga men ingen av familjens arter kan betecknas som verklig 

ledart ; Gollem a pulposum är att betrakta som gemensam skiljeart för Tortellian 

och Phascion gentemot övriga bottenskiktssynusier. De flesta av ovan anförda 

ledarter äro blott r e g i o n a la sådana; de förekomma nämligen också i fj ällkedjan. 

Samtliga kunna uppträda som dominanter ( Toninia lobulata -societet 

dock åtminstone ej konstaterad i Västergötland). Dominanta äro också ett 

antal, i regel med Encalyption gemensamma arter, vilka äro g·oda skiljearter 

gentemot acidifila klippsamhällen : Tm·tella tortuosa, Ditrichtm jlexicaule, Euclad-iurn 

aeruginosurn, E. recurvi1·ostre, Trichostomum crispulum och Schistidium 

ap ocarpum. Som dominanter uppträda slutligen en rad icke kalkbundna arter, 

nämlig-en Torlula ruralis, Rhacomitrium canescens, Gladania pyx1·data (som v. 

pocillum; denna varietet betraktas ofta som egen art och är säkerligen kalkgynnad), 

C. fu:rcata, C. 1·ang1jorm'is, Cetraria ·z'slandica, C. ni·alis (numera utgången 

på Österplana hed) ; C. juniper1·na (som f. terreslr'is och v. alvarens'is)

är helt sparsam inom området. På Öland och Gotland tillkomma av busklavar 

framförallt Thamnolia vermicularis och Gladania elongata. Exempel på 

ett busldavsamhälle, som måste föras till Tortellion, ger en analys från Karums 

alvar på Öland (ALBERTSON 1944). 

c. Camp tothecion (v. KRUSENSTJERNA 1945 s. 118). Hit höra den mäktigare 

kalkvittringsgrusmarkens (jämte de kalkrika moränernas och glacifluvialavlagringarnas) 

mossoch lavsynusier. Federationen är svår att nöjaktigt 

karakterisera, detta emedan de flesta av dess dominanta arter uppträda även 

i Tortellion, här dock sparsamt och i regel frag·mentariskt. De speciella » karaktärsmossorna», 

Oamptothecium lutescens, Thuidium abiett"num, T. Pht"liberti, 

Rhytidium rugosum och Entodon orthocarpus (denna ej på Österplana hed) bli 

dock dominanta endast på någorlunda mäktig jord, vidare äro samtliga Tortellion-ledarter 

(jämte Schistidiurn) på grund av konkurrensförhållandena uteslutna 

i välutbildat Gamptothec-ion ehuru de stundom anträffas som successionsrelikter. 

Karakteristiska inslag äro Fisst . dens cristatus v. mucronaius och Gampylium 

chrysophyllurn, vilka ofta dominera på smärre blottor, där de uppträda 

som pioniärer. Samtliga i det föregående nämnda busklavar bilda även Gamptothecion-societeter. 

Som skiljearter gentemot typiskt utbildat Tortellian märkas 

ett antal arter, som ingalunda äro kalkväxter utan uppträda i samband med 

markens (till en del genom humusanrikning föranledda) acidifiering: Hylocomium 

splendens, Pleurozium Schreberi, Ptilidium cil'l"are och (rätt sällsynt) Gladania 

rangiferina, vidare de särskilt viktiga Dicranum scoparium och Gladania 

silvatica, som dock uppträda rikligt i en för acidifierad mark speciell typ av 

hällhedar, vilkas bottenskikt kan karakteriseras som en övergångstyp mellan 

Tortelhon och Pleurozt"on. (Beträffande sistnämnda federation, se v. KRUSEN 

STJERNA 1945 s. 112.) Samtliga de nämnda ± acidifila arterna indicera en 

degeneration av Gamptothecion-sambället i riktning mot typiskt Pleurozion ; så 

länge samhällena förete åtminstone fragment av Gampylium chrysophyllurn, 

Fissidens cristatus v. mucronatus och andra kalkbetonade mossor är dock anslutningen 

till Gamptothecion tydlig. Under Jumperus-snår på Österplana bed 

kan man dock finna samhällen av klar Pleurozion-typ, vilket särskilt gäller 

den här sällsynta Dicranurn undulatum - societeten. Även den circumneutrofila 

Eurhynchion-federationen (W ALDHEIM 1944 a s. 34) kan sägas vara representerad 

inom området genom under buskar uppträdande Rhytidiadelphus triquetrus 

samhällen och ett blott på en enda lokalitet konstaterat Eurhynchiurn Swarfzt·'l· 

bestånd. 

Camptothecium lulescens - samhällena i Varatraktens i glaciallera utmodellerade 

åbrinkar avvika ganska starkt från dem på Österplana hed (liksom ö. h. t. från 

dem på alvar och i örtbackar), varför en jämförande provytanalys (från Jungåns 

s-exponerade brink NNV om J ungs kyrkby; l O provytor undersökta i april 1944) 

kan vara av intresse; endast frekvenssiffrorna äro upptagna: Am.sothecium Schreberianum 

10, Barbula unguiculata 70, Bryum sp. 20, Camptothecium lulescens 100, 

Ep hemerum minutissimum l O, Eurhynchium Swartzii v. distans 90, Fissidens cristatus 

43

44 

v. mucronatus 1 O, Mn'ium cuspidatum 10, Phascum cuspidatum 60, Pleuridium subulatum 

20, PotNa truncata 60, Rhyt'idiadelphus squarrosus 20, Thuidium PMliuerti 60, 

Weis1·a crispa l O, W. microstoma 50. - Karakteristiskt för denna typ av Camptothecium-samhällen 

är saknaden eller sparsamheten av busklavar (av lavar anträffas 

däremot ej sällan Leptogium-former), vidare uppträdandet av dels Astometum-ledarter, 

dels de i artlistan upptagna Eurhynchium- och Rllytidiadelphus-arterna. Det 

analyserade Camptothecium-sambället bör enligt v. KRUSENSTJERNAs (1945; se s. 

129 o. 134) sp;tem räknas till Srzuarrosion-federa.tionen. 

Hos BRAU:K-BLANQUET & MooR (1938) uppdelas Bromian erecti i två associationer, 

Xer-o- och Mesob1·ometum, den förstnämnda av mera :xerofil karaktär 

och med sydl1gare och östligare utbredning. För nordvästra Tyskland gör 

TuxEN (1937 s. 69) en indelning i tre associationer, den första ett ±. öppet 

initialsamhälle i kalksluttningar, de båda övr]ga ± slutna samhällen. »Mesobrometum 

erectz·, subatlantische Variante>.) betecknas som ett kalkbundet torrmarkssamhälle, 

uppkommet efter röjning i ek- och bokskog och för sin persistens 

beroende av fårbete; typen erinrar om våra kalktorrängar på ± plan 

mark. » Mesobrometu m seslerio-po/y_qaletosum» betraktas däremot som ett klimaxsamhälle, 

intagande huvudsakligen s-exponerade, torra kalksluttningar. 

Denna t.yp motsvarar antagligen den någorlunda stabila Brornion-vegetationen 

i våra kalkbranter. 

En indelning av den nordiska B1·omion-vegetationen i Xe1·o- och Mesobrometum 

är föga lämplig, då andra faktorer än ståndortens fuktighetsgrad äro 

de väsentligt :1vgörande för förbandets differentiering; detta är åtminstone 

fallet om hällhedarna inbegripas i detta. Om vi ge Bromz:on erecti den vida 

omfattning som i denna avhandling har föreslagits, få vi osökt två huvudtyper 

av Brom.ian-samhällen, motsvarande »alvarsteppen » resp. »alvarängen » 

hos WrTTE (IDOG b) ; till den senare höra även kalktorrängar utanför alvarområdena. 

»Ålvarsteppen », d. v. s. hällhedarna enligt förf:s terminologi, uppdelas 

dock i två assoc]ationer, den ena utan, den andra med ett fältskikt av 

perenna grami:aider. Gränsen mellan dessa två associationer är visserligen 

diffus, framför allt i Västergötland, men då Tartellion-samhäl1en, kombinerade 

med therofyt-Seclum-fältskikt, förekomma även utanför alvarområdena, särskilt 

på mellansvenska urkalkhällar, kan det vara praktiskt att hålla de båda kategorierna 

isär, isynnerhet som hällmarksvegetationen i inskränktaste mening 

(STERNEI{ 1926 s. 79; 1938 s. 30) på Öland och Gotland åtminstone till en 

del är av klimaxkaraktär; gränsen gentemot »gräsalvarets» (sensu STERNER 

1926) samhällen är visserligen flytande men dock möjlig att draga. 

Inom Bramian-associationerna fördela sig samhällena på två grupper, som 

skilja sig i första hand genom inslaget av xero- resp. hygrofila arter. Endast 

ifråga om Festuca-hällhedarna är dock differentieringen så markant att en uppdelnin 

g i subassociationer har gjorts. Förutom av ståndortens fuktighetsgrad äro 

hällhedstyperna. beting·ade av kornstorleksförhållandena (grusrik eller grusfattig 

jord), kalk- och hurnushalt samt ej minst vätejonkoncentrationen.

45 

l. Sedum-hällhedar. Sedetum tortellosum. 

(Sedum album - Tortella tartuosa - Cladonia symphycarpia - association.) 

Fältskiktet i hithörande samhällen utgöres (då det ej saknas) på Österplana 

hed oftast av Sedurn album - societet, ·mera sällan av Sfdurn acre - societet, i 

våraspekten med ett ± rikt inslag av therofyter; bottenskiktet bildas av Tvrtellion-societeter 

(eller stundom av Barbula-samhällen, som stå på gränsen mellan 

Tortellion- och Phascion-federationerna). Therofyterna kunna under regnrika 

vårar fläckvis bli tongivande i vegetationen; detta gäller framförallt Saxij1·aga 

tridactylites (se tabell 1). Områdets viktigaste therofyter äro i övrigt Eroph·za 

1;erna, Hornungia petraea, Androsace septentrionalis och Bromus hordear.eus 

*mollis, samtliga så gott som inskränkta till Sfdeturn tortellosum, vidare Arenaria 

gothica, som dock uppträder rikligt även i vissa typer av Festuca-hällhedar. 

På Ölands alvarmarker äro therofyterna både kvalitativt och kvantitativt 

långt mera framträdande och förekomma, ofta ymnigt, även i Festuceturn 

tortellasurn (inklusive hit räknade solvändehedar; jfr tabell hos ALnERTSON 1944). 

För öländska hällmarker speciellt utmärkande äro sålunda förutom ovannämnda 

arter (Arenaria gothica saknas dock) Apera interrupta, Cerastiurn pumilurn och 

Crepis tectorum v. purnila (jfr STERNER 1938 s. 30), vartill komma de lågvuxna, 

perenna gräsen Paa alpina (denna förekommer även på Falbygden) och P. bulbosa 

samt hällhedarnas enda lökväxt, Alliurn SchaP-noprasurn. 

Från följande association skiljer sig Sedetum fottellasurn i första band genom 

saknaden av ett graminidfältskikt (bortsett från en på Österplana hed 

sparsam förekomst av annuella gräs ; märk även ovannämnda Paa-arter, av 

vilka P. alpina på Falbygden bildar samhällen, som intaga en mellanställning 

till Festuca-hällhedarna). Festuca ovina uppträder blott i enstaka, oftast sterila 

individ; detsamma gäller inslaget av herbider, detta med undantag för therofyter 

och Seda. Bottenskiktet skiljer sig föga från detsamma i Festucetum 

fottellasurn ehuru vissa olikheter förefinnas, speciellt ifråga om uppträdandet 

av Tortella tortuosa. Denna art är sålunda som d o m i n a n t både på Kinnekulle 

och Falbygden så gott som inskränkt till Sedurn-hällheden ; på Öland är 

dess f. typica allmän i detta samhälle men ersättes i Festuca-väthällhedarna 

av den rätt svårtolkade form, som i allmänbet förväxlats med T. inclinata 

men som av förf. betecknas som T. tartuosa f. curta. (Beträffande Tortellafl.oran, 

se denna avhandlings bryologiska del.) 

Sedeturn tortellasurn förekommer på tunn ±_ hurnös vittringsjord eller övervägande 

burnus, anrikad i samband med TorteZZ.ium-samhällets utveekling. (Beträffande 

hällmarksmossornas förmåga att samla »vin dm y Ila», se K. J OHANSSON 

1896-197 s. 25.) Jordlagrets mäktigbet växlar från O,o till 3, högst 4 cm. 

Markreaktionen är i regel (svagt) basisk men kan på tätsprickig, horisontell 

hällmark ligga något under neutralpunkten. Följande pH-värden ha erhållits 

(endast bottenskiktet angivet; termen societet förkortas till »soct» ; bokstaven 

inom parentes syftar på sektionsindelningen för Österplana bed):

46 

Tortella inclinata - soct (B) 7,2 

D:o m. Clevea hyalina (G) 7,6 

Tortella rigens - soct (D) 7,4 

Schistidium apocarpum - soct (A) 7,3 

Clevea hyalina - soct (A resp. I) 7 ,5; 7,6 

Eucladium aeruginosum - so et (E) 7, 7 

Rhacom1'trium canescens - soct (G) 7,6 

Gladania symplzycarpia - soct (G) 6, 7; 7 ,4; 7 ,5; 7,6 

Från F a l b y g d e n kunna några jämförelsevärden anföras : Ditrichum jiexicaule 

soct (Öja hed) 7,4 ; Clevea - soct (Dala, Djupadalsområdet) 7,3 o. 7,4; Eucladium 

aeruginosum - soct (d:o) 7,1 ; Lecidea decipiens - soct (Öja hed) 7,4 ; Dermatocarpon 

cinereum - soct (Djupaclalsområdet) 7 ,3. 

Bottenskiktets sammansättning varierar alltefter markens fuktighetsgrad 

samt jordlagrets fysikaliska och kemiska karaktär; framförallt spela kornstorleksförhållandena 

en avgöra,nde roll för förekomsten av moss- resp. lavdominans. 

På högt ligg·ande, i ytan ± grovgrusig, relativt humusfattig vittringsmark 

dominera samhällen av Gladon--t'a syrnphycarpia och vissa busldavar, framförallt 

Gladania furcata och Getraria islandica. Ett karakteristiskt inslag är här Blastenia 

leucoraea, på Falbygden även Diplosch1:stes bryophilus (samhällsbildande 

på Högstena hed och vid Djupadalen i Dala), vilken på Österplana hed förekommer 

på block. Tortella tartuosa ingår konstant i dessa societeter, som inom 

området huvudsakligen intaga tätsprickig hällmark, som hastigt degenereras, 

vilket bl. a. framgår av den roll Sedum rupestre och Dicranum scopm·ium spela 

i den fortsatta successionen. 

På likaledes ± grovgrusig men något fuktigare, gärna tidvis lätt översvämmad 

eller -silad mark möter oss »jordbroldavarnas » intressanta grupp av 

samhällen, »Verein der bunten Erd:flechte» (REIMERS 1940 a), »Die basi-xerofile 

Erd:flechtenunion, Fulgensio-Psoro-Toninion» (GAl\IS 1938 s. 277); gruppen är 

givetvis närstående den föregående och flera av dess karaktärsarter ingå ofta 

sparsamt i Gladania symphycarpia - samhällen. På Österplana hed är »De brokiga 

kalkjordlavarnas samhälle» (Du RIETZ 1945 s. 107) svagt representerad 

genom Toninia coeruleonigricans - societet (se tabell 2) och fragmentariskt utbildade 

Fulgensia bracteata - samhällen. På Falbygden är gruppen lång·t bättre 

företrädd. Fulgensia-arten är här en g·anska vanlig dominant och detsamma 

gäller Dermatocarpon hepaticum, vidare (inom Plantadalens område) Lecidea 

decipiens (se färgbild 55 hos Du RIETZ l. c.) och (sällsynt) Derrnatocarpon cinereum. 

Framträdande element i Falbygdens » broklavsamhällen » äro vidare 

Lecanora lentigera och Toninia lobulata. På Öland och Gotland är gruppen 

ännu rikare representerad, bl. a. genom societeter av Fulgensia fulgens och 

Lecidea Berengeriana, den förstnämnda intagande hällmark, som relativt starkt 

översvämmas. - Samtliga » broklavsamhällen» kunna även utbildas genom att 

lavarna överväxa Tort(llion-mossmattor, i vilket fall dock mossor och lavar 

bruka bli samdominerande. 

På lägre liggande, i ytan svagt eller ej grusig, ± starkt hurnös och mera 

permanent fuktig mark dominera mossorna. I Västergötland spelar Ditrichurn 

jlexicaule en tongivande roll under det att arten på Öland träder starkt till-

aka för övriga Tortellian-konstituenter, detta säkerligen beroende på de mera 

extrema ståndortsförhållandena (bl. a. starkare uttorkning under sommarhalvåret) 

; Ditrichum är åtminstone på Södra alvaret hälldominant övervägande på 

i hög grad kulturpåverkad mark. Ditrichum-samhället växer på utpräglat humös 

jord och har i Västergötland stor ekologisk amplitud i avseende på jordens 

fuktighetsgrad. Tortella-societeterna ha mera specifika ståndortskrav. 

T. tartuosa -societeten är starkt hällbunden och representerar på Österplana 

hed (liksom på Falbygden) i viss mån ett pioniärsamhälle inom Tortellionfederationen; 

tuvorna stå ±glest på i övrigt naken (eller skorplavklädd) häll 

(Pl. 4 B). Samhället ansluter sig också till Cladonia- Cetraria-gruppens societeter. 

T. rigens - på Falbygden jämte Ditrichum den viktigaste dominanten 

- invandrar på något mäktigare jord och synes här utkonkurrera T. tortuosa; 

arten blir dessutom dominant på tidvis starkare vattendränkt mark. T. inclinata 

förhåller sig ungefär enahanda men är mera utpräglat xerofil. (En utmärkt 

bild av ett koloniartat T. inclinata - samhälle från Österplana hed återfinnes 

hos Du RrETZ 1945, färgbild 13.) Schistidium apocarpwm - societeten är 

på tidvis starkt uttorkande mark i hög grad hällbunden men uppträder på 

något mäktigare jord (här kombinerad med graminidfältskikt) i periodiskt 

översvämmade depressioner. 

I än högre grad meso- eller kanske snarare hygrofila äro Eucladium- och 

Trichostomum-samhällena, som äro utmärkande för översvämnings- eller -silningsmarker. 

Å v dessa arter bildade samhällen ingå dessutom, ehuru ej på 

Österplana hed, i klippnischernas Encalyp tion-federation. Trichostomum crispulum 

är den minst fuktighetskrävande av de till Eucladium-gruppen hörande, sam 

hällsbildande arterna; den är också ett vanligt inslag i busklavrika gräshedar 

på sluttande mark. På Österplana hed uppträda i övrigt Eucladium aeruginosum 

och E. recurvirostre som dominanter, den sistnämnda dock mest i graminidsamhällen 

(av väthedstyp). Hit ansluter sig också Clevea hyalina - societeten, 

som ej är sällsynt i små hälldepressioner. Ett karakteristiskt eh uru rätt 

sällsynt inslag i Eucladium-gruppens samhällen är den eg·endomliga laven Solurina 

spongiosa; den för Encalyption eljest utmärkande 8. saccata förekommer 

också ytterst sparsamt i hithörande eller närstående samhällen. På Ölands 

alvarområden, där T01·tella-Schistidium-gruppens societeter (med undantag för 

Ditrichum-samhället) på mäktigare jord äro så gott som bundna till tidvis 

översvämmad mark, äro symptomatiskt nog· Eucladium- och Trichostomum-arter 

jämte även Clevea ± konstanta inslag i Festuca-väthällbedarna (se tabell 24). 

Till Österplana heds Tortellion-samhällen måste slutiigen räknas societeter 

av Rhacumitrium canescens och Torfula ruralis samt även vissa Barbula-samhällen. 

Rhacomitrium-societeten ansluter sig närmast till Cladonia- Ceb·aria 

gruppen och representerar i viss mån ett degenerationsstadium inom Torfellianfederationen 

(jfr REIMERS 1940 b). Tartula-samhället har en utpräglat nitrofil 

karaktär och utbildas sannolikt i regel genom hastig nykolonisering på genom 

kulturpåverkan sekundärt blottad mark. Beträffande Barbulae hän visas till vad 

47

48 

som tidigare anförts i samband med Phascian-federationens behandling; Sedum 

album - Barbula rejlexa - sociation förekommer på ett par punkter inom 

området och bör givetvis räknas till Sedum-hällhedarnas association. 

S u c c e s s i o u s f ö r h å l l a n d e n. Som tidigare nämnts koloniseras Leeanorian 

calcareae - samhällena a v g-lesa pioniärsamhällen, framförallt bildade av Gollemaarter, 

av vilka C. ftwvum brukar vara den första kolonisten. Nästa stadium 

i utvecklingen representeras av glesa Tm·tellion-samhällen, på Österplana heds 

sprickrika undre rödsten i regel av Turtella tartuosa - societet. i övrigt (på mera 

permanent fuktiga ståndorter) av Schistidium ap ocarpUn - societet. Övriga Tortella-arter, 

Ditridtum jlexicaule och Barbulae infinna sig efter hand, dessutom 

- speciellt på i ytau grusig mark - lavar. I samband med Tortellion-samhällets 

utvt>ckling utbildas therofyt- och framförallt sedum-societeter med inslag 

av graminidpioniärer ( på Falbygden främst Paa alpina) . Den fortsatta 

successionen förlöper emellertid olika alltefter ståndortens beskaffenhet. 

I de högt liggande delarna av Österplana heds undre rödstensplan träda 

lavarna i förgrunden, framförallt Gladania symphycmpia och busklavar. Nästa 

steg i utvecklingen, som betingas av humusanrikning och acidifiering, markeras 

av intl·ängandet av Sedum rupestre, samtidigt som Festuca ovina börjar bilda 

glesa bestånd och bottenskiktet får en från typiskt Tortellian alltmer främmande 

karaktär: Cetraria- och Gladania-arter (av sistnämnda släkte även påtagliga 

acidofyter) jämte Rhacomitrium canescen s och D1:cranum scopan·um bli 

dominanta (se härom närmare i beskrivningen av följande association). 

I övriga delar av Österplana hed blir successionen en annan. Lavdominans 

är mera sällsynt, och den typ av Festu cetum tortellosum, som avlöser Sedu m 

hällheden, har en starkt kalkbetonad karaktär utan acidifila element ; detta 

gäller även de på grusrik mark uppträdande busklavrika samhällena. 

Tabell l. Gladania symphycarpia - consociation. Det analyserade samhället 

är ± busklavrikt (i provyta dominerar Cefraria island1·ca) och ofta ha de 

ingående busklavarna t i l l s a m m a n s en högre täckningsgrad än Gladania symphycarpia 

; märk även dominans av C. pyxidata v. podllum (provyta 7). - Den viktigaste 

fältskiktsdominanten är Sedum album men i provytorna 6-15 spela therofyter, 

särskilt Saxifraga t·idactylites, en ±_ framträdande roll ( våraspekt). - Beträffande 

bottenskiktet må i övrigt framhållas : Tortella tartuosa är konstant men 

Schistidium apocmpwn sällsynt. Symptomatiskt är inslaget av Ceratodon, Dicranum 

och We1"sia. Bland jordskorplavarna märkas de nordliga arterna Parmeliella lepidiota 

och Pso·roma hypno1·um ; se härom närmare i avhandlingens lavfloristiska del. 

Tabell 2. Toninia- och Blastenia - consociationer. Jordbroklavar äro som 

tidigare nämnts både kvalitativt och kvantitativt föga framträdande på Österplana 

hed. Toninia coeruleonigricans företer dock dominans på smärre ytor, likaså Blastenia 

leucoraea ; tabellens Blastenia-provyta är dock analyserad på Martorps hed S 

om Österplana vall. Några Tonim·a-provytor från Falbygden ha för jämförelses 

skull medtagits. - Av intresse är inslaget av discomyceten Lamprospara Crouani 

i det på Österplana hed analyserade Toninia-samhället. 

Tabell 3. Tortella inclinata - consociation. Samhället förekommer i Västergötland 

uteslutande på Kinnekulle, där det dock spelar stor roll i hällmarksvege-

tationen. Analyserna 11-12 äro utförda på ett hällområde S om Österplana hed. 

- Fältskiktet är även här i de flesta provytorna mycket fragmentariskt utbildat ; 

nr 12 är dock analyserad under hösten, då ifrågavarande provyta företedde ett 

ganska rikt inslag av therofytgroddplantor. I nr 6 märkas .Agrostis stolonijera och 

Eucladium aeruginosum, vilka båda indicera, att Tortella-samhället i detta fall intagit 

tidvis starkt vattendränkt mark. 

Tabell 4. Tortella tartuosa - consociation. 15 provytor från vardera Österplana 

hed och Falbygden ha bär sammanställts. - Fältskiktet är i allmänhet 

ytterst fragmentariskt, vilket indicerar tartuosa-societetens karaktär av pioniärsamhälle 

; samtliga analyser från Österplana bed äro dock utförda under sommar och 

höst, vilket till en del förklarar sparsamheten av therofyter. I nr 29 märkes ett 

glest Festuca·fältskikt; kombinationen är i Västergötland mycket sällsynt. - Ifråga 

om bottenskiktet må blott anmärkas, att Tortella rigens är ett i det närmaste 

konstant inslag. I T. rigens · societeten (tabell 5) träder däremot :P. tartuosa starkt 

tillbaka; arten synes här förekomma som successionsrelikt. 

Tabell 5. Tortell a rigens-consociation. Tabellen omfattar 15 provytor från 

Kinnekulle (varav 11 från Österplana hed) och 20 från fem skilda hällmarksområden 

på Falbygden. T. rigens · societeten över ... nsstämmer i stort set.t med T. inclinata 

societeten men är ekologiskt något avvikande; den är sålunda mindre utpräglat 

xerofil men mera hällmarksbunden; förekommer dessutom på Kinnekulle ej blott 

på ortocerkalk utan även på (tidvis kalkvattenöversilade) sandstenshällar. Analyserna 

l 0-11 representera en variant från periodiskt starkt vattengenomdränkt 

mark ; märk här inslaget av Eucladium, Enralypta streptocarpa och den intressanta 

Solorina spongiosa. 

Tabell 6. Sedum-Ditrichum-sociationer. 20 analyser från Kinnekulle (-varav 

18 från Österplana hed ; Sedum album är genomgående fältskiktsdominant) och l O 

från Falbygden (i regel med S. acre · societet) ha här sammanställts. - Ditrithumsocieteten 

utbildas i regel på mäktigare jord än de föregående beskrivna bottenskiktssamhällena 

och har oftast ett välutvecklat fältskikt med Sedum-dominans 

och ett ± rikt inslag av såväl therofyter som perenna herbider; massmattan är 

± fullständigt marktäckande. Ditrichum-samhällets sammansättning varierar åtskilligt 

alltefter ståndorten, som i Västergötland är starkt skiftande i avseende 

på framförallt jordlagrets mäktighet och fuktighetsförhållandf'n . Difrichum flexicaule 

är dock en närmast meofil art och dominerar ej gärna på starkt exponerade 

och uttorkande hällar. På det sydöländska alvaret är arten därför ymnigast på 

frostknöltoppar; orsaken till att den i de öländska Festuca- Tortella-Srhistidium-samhällena 

spelar en obetydlig roll torde bero på känslighet för långvarigare översvämning. 

- Anmärkningsvärd är rl en konstanta förekomsten av Barbula-arter 

samt i analys 28 uppträdandet av Tortella fragilis (tillsammans mf'd den snarlika 

T. rigens mf'n väl skild från denna). Nr 30 representerar en övergängstyp till 

Asplenion-Encalyptl:on ; observera förekomsten av Asplenium Ruta-murar1'a, En calypta 

streptoca-rpa och Solorina sacrata. 

Tabell 7. Sedum-Schistidium-sociationer. Tabellen omfattar 11 analyser 

från Österplana hed (med växlande Sedum album - och S. acre · dominans i fältskiktet) 

och 7 från Falbygd ... n (Sedum acre - Schistidium · soc.). - Schisb"dium-societeten 

är mer hygrofil än de i det föregående beskrivna TO-tellion-societeterna, vilket 

dock framträder pregnantare i Fesfur.a-hällhedarna, detta sannolikt beroende på 

konkurrensfaktorer. Samhället uppträder dels på nästan kala hällar, dels på tunn, 

hurnös vittringsjord av övervägande finmateriaL För«"komten av Scorpid1'um tur_qescens 

och Drepanocladus in termerlius i ett par provytor indicerar en tidvis stark 

vattendränkning av resp. ståndorter. Schistidium-samhällets hygrofila karaktär fram- 

4-45895 

49

50 

går också av den nästan fullständiga. frånvaron av busklavar samt sällsyntheten 

av Rhacom'ifrium canescens. 

Tabell 8. Sedum album - Rhacomitri um canescens - sociation. Detta 

xerofila samhälle är på Österplana hed sällsynt och förekommer endast på ± borisontal 

hällmark med tunt, föga grusigt jordlager; det förmedlar övergången mellan 

Sedetum fortellosum och de samhällen, som av förf. betecknas som Festuca-torrhällhedar 

av degenerationstyp. Ifrågavarande Rhacomifrium-societet måste givetvis 

räknas till Torteltian-federationen men representerar ett degenerationsstadium; 

märk framförallt saknaden av Barbulae och att Tortella-släktet blott är företrätt i 

en enda provyta. - Analyserna äro utförda inom ett mycket begränsat område, 

en större, av övervägande Ditrichum flexicaule och Rhacomitrium canescens klädd 

hällyta S om Österplana kyrka (se Pl. 8 A). Rhaco1m'trium synes här utkonkurrera 

Dit-richum ; successionen är ingalunda ovanlig på Falbygdens hällmarker (jfr fig. 4). 

Tabell 9. Eucladium aeruginosum - consociation. Här ha sammanställts 

7 analyser från Österplana hed och 3 från Falbygden; i provytorna 9-10 märkes 

ett ± väluthildat graminidfältskikt, varför den i dessa analyserade vegetationen 

egentligen tillhör Festucetum tortelloswn. - Eucladium aeruginoswn - societeten är 

bunden till översilningsmark och liksom de närstående societeterna av E. recurvirostre 

och Barbula tophacea (sistnämnda art saknas på Österplana hed) ± starkt 

kalktuffbildande. Samhällets hygrofila karaktär framträder bl. a. genom förekomsten 

av Agrostis stolonijera, Sagina nodosa, Scorpidium turgescens och Drepanocladus intermedius; 

märk även det rikliga Barbula-inslaget samt uppträdandet av Clevea och 

Solorina spongiosa. 

Tabell 10. Clevea hyalina - consociation. Även här ha analyserna från 

Österplana hed kompletterats med jämförelsematerial från Falbygden. - Cleveadominans 

på ytor av över en kvarts kvadratmeter äro ej sällsynta i Västergötland; 

på Öland växer arten vanligen sparsamt i Festuca-hällhedar (jfr tabell 24). 

Clevea-societeten är utpräglat meso-bygrofil och anträffas på mycket tunt (gärna 

eroderat), humöst jordlager i små depressioner eller översilningsstråk ; inslaget av 

Barbulae och Trichostomum samt förekomsten av Solon"na spongiosa bör observeras. 

Tabell 11. Lecidea decipiens - ocb Fulgensia bracteata - consociationer. 

Samtliga analyser äro utförda på Falbygden, där »jordbroklavsamhällen» 

äro långt bättre företrädda än på Kinnekulle. Vanligast är Fulgensia-societeten 

(fragmentariskt representerad på Österplana hed) och Dermatocarpon hepaticum 

societeten (från vilken provytmaterial ej medtagits i denna avhandling). - Leeidea-sam 

häll et förekommer blott på hällmarkerna i Plantadalen men spelar bär en 

ej obetydlig roll, särskilt på Öja hed, där det huvudsakligen uppträder på mycket 

grund, tid vis översilad mark; fältskiktet är som synes mycket artfattigt. Fulgensiasamhället 

har en vidare ståndortsamplitud och intar gärna något mäktigare jord 

(märk det artrikare fältskiktet). Ett synnerligen anmärkningsvärt inslag i både 

Lecidea- och Fulgensia-societeterna är den sällsynta Lecanora lentigera (se avhandlingens 

lavfloristiska del). 

Tabell 12. Poa alpina - consociation. Poa alpina uppträder ± rikligt på 

praktiskt taget alla kalkhällområden på Falbygden. Dess samhällen äro bundna 

till helt grund jord och inbegripas i Beddum tortellasurn ehuru de stå på gränsen 

till Festuca-hällhedarnas association; åtminstone tabellens provyta nr l O (observera 

här förekomsten av Mannia pilosa) representerar en vegetation, som närmast hör 

till Festucetum torfellosum. - Poa alpina - samhällen med bottenskikt av dominerande 

Torfula ruralis äro vanliga på starkt kulturpåverkad mark inom samtliga 

större hällmarksområden på Falbygden.

51 

A ndrosace septentrionalis . . ... . 

A renaria gothica . ............ . 

C era.stium semidecandrurn . .... . 

Erophila verna . ............. . 

Galium verum . .............. . 

H ornungia pet·raea . .......... . 

Medicago lupulina . .......... . 

Potentilla Tabernaemontani . . . . 

Rumex A c e tosa . ............. . 

Satureja Acinos ............. . 

Saxijmga tridactylites . . ....... 

Sedum acre .................. 

- album .................... 

'l'hymus Serpyllum ............ 

Viola arvensis ................ 

Avena pratensis (s ter.) ....... . 

Bromus hordeaceus *mollis . ... . 

Festuca ovina . .............. . 

Tab. l. Cladonia symphycarpia - consociation. 

Barbula acuta . .............. . 

- convaluta . . .............. . 

- fallax . .................. . 

- ·recurvirostris . ............ . 

- reflexa . .................. . 

Bryum argenteum . ........... . 

- spp. 

Campylium chrysophyllum . ... . 

Ceratodon purpureus . ........ . 

Dicranum scoparium . ........ . 

D·itrichum flexicaule. .......... l+ 2- 

Encalypta rhabdocarpa . . ..... . 

- vulgaris . ...... .......... . 

Hypnum cupressijorme . ....... l l 

Rhacomitrium canescens . . . . . . . l l 

8chistidium apocarpum ........ 

Thidium abietinum . . . . . . . . . . 

Tortella inclinata ............. 

- rigens .................... 

- tortuosa ................... 

Torlula ruralis ............... 

W eisia microstoma .. .......... 

Cephaloziella byssacea . ....... . 

Bacidia musearum ........... . 

Blastenia leucoraea ............ 

Cetraria crispa ............... 

- islandica ... ............... 

Gladania foliacea v. alcicoTnis . 

- furcata .................. . 

- pyxidata v. pocillum ....... 

- mngiformis ............... 

l l 3 / l 5 l l l l 9 l ju 1 12/ 13 1 14/ 15/ 2 4 6 7 8 10 K% 

l l+ l l 

l 

l 

4+ 4+ 4+ 4- 3 

l 

l+ 

l+ l 

l+ 

l 

l+ l+ l+ l+ l 

l+ 

l l l 

3- 3 3- 3- 4 4 

l l l l l l+ 

3 2 

2 l l 

2 3+ l+ l+ 3+ 3 2+ 

l+ l+ 2- l l l 

l+ l 

l l 

l l 

l l 

l+ 2+ l l l+ l+ l+ 

l+ 

l+ 

l 

l+ l+ 

l+ 

l 

33 

67 

7 

20 

27 

67 

7 

7 

7 

l 73 

3 

l 

100 

2 

73 

73 

53 

40 

7 

13 

33 

7 

7 

l 40 

l 13 

l l 53 

l l 

47 l l 

27 

7 

40 

20 

l+ l+ 100 

7 

7 

100 

l 80 

7 

27 

7 

53 

2+ 

l 

l 

13 

l 

l 

2+ 

l l 

l l 

l 

l+ 2 2+ 3 l+ l+ l 

2 

l+ 2+ 2 l+ l 

l+ 

l+ 

l+ l+ l+ l+ l+ 

3- l+ 

l 

l+ l+ l+ l l l 

- symphycarpia . . ........... 4- 3+ 3 4 4- 3+ 2+ 3- 2+ 3+ 3+ 4 4+ 3+ 3 

Collema cristatum ............. 

- pulposum ................. 

l 

GoTnieula ria aculeata. . . . . . . . . . l 

l+ 

Dermatocarpon daedaleum ...... 

7 

Endocarpon pusillum ......... . 60 

93 

40 

60 

47 

47 

67 

13 

80 

100 

100 

7 

100 

7 

20 

93

52 

Tab. l (forts.) . 

l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 

j1o ju 1 121 13 1 141 151 K % 

Lecidea atrofusca . . . .......... ! l l 20 

Parmeliella lepidiota .......... l+ Feltigera canina .............. l l l l l l l l l l l 

Psoroma hypnorum . . ......... l l 27 

Toninia coeruleonigricans ...... l l l l+ l l l l l 60 

N ostoc commune .............. l l l l l l l 47 

l-2. G, tallbeståndet i SO-partiet; häll m. l-3 cm grusrik jord; pH 6, 7. 3.8. 1939. - 3. G, 

2-3 cm. 30.7. 1939.-4-5. A, N-partiet; häll m. l cm jord +ytgrus. 9.6. 1943.-6-9. G, S-partiet; häll 

m. 2-2,5 cm finjord + ngt ytgrus. 20-22.5. 1944. - 10. G, ss. föreg.; 0-l cm jord + ytgrus. 26.5. 

1944. - ll-13. G, ss. föreg.; 0,5-4 cm jord. 26.5. 1944. - 14-15. H, häll m. l-1,5 cm jord + yt. 

grus. 26.5. 1944. - Cephaloziella och Cetraria crispa sannolikt förbisedda i nr 1-5. Rutorna 6-15 

ha med avsikt lagts i särskilt therofytrika samhällen, som förekomma (under år med gynnsam 

väderlek) fläckvis på undre rödstensplanet. 

Tab. 2. Toninia coeruleonigricans - och Blastenia leucoraea - consociationer. 

13 

93 

Achillea Millefolium ...... 

Androsace septentrionalis . . 

A renaria gothica . . . . . . . . . l 

- serpyllifolia ........... 

A rtemisia campestris ...... 

Eraphila verna ....... . . . . 

Lotus carniculatus ........ 

Prunella vulgaris ......... 

Satureja Acinos .......... 

Sedum acre . . . . . . . . . . l+ l+ 2 

- alb,um ..... .... ·. . . . . . . 2 

Taraxacum sp. ( Vulg. ; ster.) 

Thymus Se1pyllum Viola arvensis ............ 

Festuca ovina . .......... . 

Paa alpina . ............ . 

Barbula convoluta ......... 

- fallax ............... - reflexa ................ 

3t- 

2 

Schistidium apocarpum . .. . 

Thuidium abietinum . .... . 

Tortella inclinata . ....... . 

- rigens . .............. . 

- tortuosa . ............. . 

Trichostomurn crispulum .. . 

Blastenia leucaraea . ...... . 

Cetrm·ia islandica . ....... . 

l+ - ni val is . . . ........... . 

Gladania furcata ......... - pyxidata v. pocillum ... 

- symphycarpia . ....... . 

Callerna cristatum . ....... . 

- pulposum . ........... . 

Cornicularia aculeata . .... . 

Dermatocarpan sp . . ..... . 

Fulgensia bracteata . . . . . . . 

LecanoTa lentigera . . . ... . . 

Lecidea at ro fusca . . ...... . 

- lurida . .............. . 

Leptagiutn lichenaides . . .. . 

Pettigera canina . ........ . 

2- 

l+ 

l+ 

Bryum argenteum . . . . . . . . . l 

Ditrichum jlexicaule . ... ... 2 

Encalypta cfr rhabdocarpa . l 

l+ l 

Toninia coeruleanigricans . . 4+ 4 

l 

4 

l 

5- 

l 

Hypnum cupressijorme Lamprospo1·a CTOuani ... Rhaco1nitrium canescens ... 

1 

Rhytidium rugosum ....... 

N ostac commune . . . . . . . . . . 1 l 

l. Österplana hed; l, häll v. täljstensbrotten; l-2 cm jord. l.ll. 1942. - 2-4. Falbygden: 

2. Dala, Djupadalsområdet; häll m. 0-l cm jord + grus. 22.7. 1940. - 3. Dala, Varholmen, klipphylla 

i SO-branten; 2 cm grusrik jord. 8.8. 1940. - 4. Djupadalsområdet. 

5. 

18.8. 1940. 

Västerplana, Martorps hed ovan Kvarnstupet; häll m. tunt, grusigt jordlager. 4.8. 1941.- 

6. Dala, Djupadalsområdet. 23.8. 1941. 

Anm. LampTaspora CTouani (Cke) Seaver (det. J. A. NANNFELDT): en operculat discomycet, 

vars små, tegelröda fruktkroppar under senhösten ofta anträffas i Österplana heds ToTtellion-samhällen. 

Arten synes vara ny för Sverige men är enl. NANNFELDT nyligen anträffad även på Gotland. 

Se härom BENGT PETTERSSON (1946 s. 47). 

l 

2- 

3+ 

l 

l 

l+ 

3 2- l 

l+ 

l 

l+ 

l

53 

Tab. 3. Tortella inclinata - consociation. 

l l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 

K% 

A renaria gothica .... .................. 

Cerastium halostcoides ................ . 

Galium ve rum ....................... . 

Geranium Robertianum ................ 

H ornungia petraea ................... . 

M edicago lupulina ................... . 

Sagina nodosa ....................... . 

Saturefa Acinos ..................... . 

Saxifmga tridactylites ................. 

Sedum acre .......................... 

- album ............................ 3 l+ l+ l t 

Tamxacum sp. (Vulg. ; ster.) ........... 

l 

Thymus Serpyllum ................... . 

l 

Agrostis stolonifera .................. . 

Festuca ovina . ...................... . 

l+ 

l 

2 

l+ 

l+ 

8 

8 

8 

8 

8 

8 

8 

25 

8 

58 

67 

8 

33 

8 

25 

Barbula acuta ........................ 

- convaluta . . . . . . .. . .. ........ . . . . . . l+ 

- fallax . . ......................... . l 

- recurvirostris ...................... 

- reflexa ........................... . 

- rigidula .......................... 

Bryum argenteum ..................... 

- spp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Dicranum scapari u m .................. 

Ditrichum flexicaule .................. . l+ 2t l l+ 

Encalypta rhabdocarpa, . . . . . . . . . .. . .... l 

- streptocarpa ....................... l 

Eucladium aeruginosum . . .... . ... . ... . 2t 

Hypnum cupressiforme ............... . l l 

Rhacomitrium canescens . . ............ . l 

Schistidium apocarpum ................ 2 2+ 

Thuidium abietinum . . ............... . 

Tortella inclinata .................... . 4 4- 4 3+ 4- 3+ 3- 4+ 4- 

- rigens ............................ l l l+ 2+ 2 

- tortuosa ........................... l 2 

Tortula ruralis ....................... l l 

Trichostomum crispulum .............. . 

Clevea hyalina ....................... . 

Riccia sorocarpa ..................... . 

l+ 

2+ 2 

l+ l+ 

l 

l 

l 

4 4 

l+ 

l 

4+ 

l+ 

33 

42 

58 

25 

58 

25 

42 

50 

8 

100 

8 

17 

8 

92 

50 

58 

17 

100 

42 

50 

50 

17 

8 

17 

Bacidia musearum .................... 

Gladania furcata ..................... . 

- pyxidata v. pocillum .............. . 

- symphycarpia . . .................. . 

Collema cristatum .................... . 

- pulposum ......................... 

Leptogium lichenaides .... , . . .. . .. .. . . . l 

Feltigera canina ...................... l l 

Toninia coeruleonigricans ............. . 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

8 

25 

33 

33 

42 

33 

42 

42 

67 

Lamprospara Crouani . ............... . 

8 

N os to c commttne . .................... . 

92 

l-10. Österplana hed 1942. I samtliga rutor naken mark, täckning 2-5. 

l-2. G, strax S Kyrkkärret; hällar m. 0-l cm finjord + ytgrus. 3.10. - 3. H, häll, omgiven 

av Inula-soc.; under mosskakorna c:a l cm hurnös jord. 6.10. - 4. C, N-partiet; 2-3 cm jord. 

6.10. - 5. E, häll i NV-exp. sluttn. mot Klevdalen; 0, 5-l cm jord + ytgrus. 16.10. - 6. A, ngt 

insänkt hällyta; 3-4 cm jord. 17.10. - 7. G, nära Hällsprickorna. 18.10. - 8. B, lösliggande 

täljstenshäll; under de till groparna koncentrerade mosskakorna tunt myllager. 18.10. - 9. I, 

kanten av stenbrotten; 0, 5-l cm jord + grus. 18. 10. - 10. D, N-partiet. 22.10. 

ll-12. Österplana, hällmark ovan Krokgården. 23.10. 1943.

Androsace septentrionalis . . . .. . 

ArenaTia gothica . ............ . 

- serpyllifolia- .............. . 

Cerastium halostcoides . ....... . 

Erophila verna . ............. . 

FragaTia viridis . ............ . 

Galium verum . .............. . 

Geranium Robertianurn . ...... . 

Hornungia petraea . .......... . 

Satureja Acinos . . ........... . 

Saxifraga tridactylit.es . ....... . 

Sedum acre . ................ . 

- album . .................. . 

Taraxacum sp . ( Vulg. ; ster.) .. 

Thymus Serpyllum . .......... . 

Festuca ovina . .............. . 

Paa alpina . . ............... . 

Barbula acuta . .............. . 

convaluta . . .............. . 

fallax . . ................. . 

recurvi-rostris . ............ . 

reflexa . .................. . 

rigidula . . . . . ............ . 

Bmchythecium glareosum . . ... . 

Bryum argenteum . ........... . 

- spp .. . . .. · · · · · · · · · · · · · · · · · 

Camptothecium l utescens . ..... . 

Ditrichum flexica.ule . ......... . 

Encalypta cfr rhabdocarpa . ... . 

- streptocarpa . ............. . 

Entodon O'rthocarpus . . . . . .... . 

H o malothecium seriecum . ..... . 

Hypnum cupressiforrne . ...... . 

Orthotrichum cupHlatum . ..... . 

Pseudoleskeella catenulata . .... . 

Rhacomitrium canescens . . .... . 

Schistidium apocarpum . ...... . 

Thuidium abietinum . . ....... . 

Tab. 4. Tortella tortuosa - consociation. 

1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 l lOi n i i21 131 141 15JK% 1 l61 17J lsl l91 2oi 211 22J 23J24J 25J 26J 27J2s J29J3oi K% 

l ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' ' . ' . ' . . . . ' ' ' 

l 

1+l 1 

2 

l+ j l+ 

l+ 

l+ 

l+ 

7 

7 

7 

53 1 1+1 2 

40 7 

13 

13 

20 

60 

27 

33 

33 

100 

93 

7 

13 

1+1 93 

67 

l 

47 

l 

2 

2-1 4-1 2 

l 

2 

1 1 2 1 11111 

l 

l+ 

l+Jl 1 1 l2 Il+ 

l 

l t- 

7 1 

27 7 

20 

l+ 

1+1 

l 

1 l 40 

1+12+1 3 

13 

l 2 100 

33 

27 

3- 27 

13 

l+ 

13 

7 

73 

7 

20 

7 

l+l 100 

7 

27 

13 

57 

13 

l 

20 

33 

13 

l 

100 

33 

13 

53 

v' 

,j:o.

1 Tortella inclinata l - Tigens . .. l+ - tartuosa. . . . 4- 4 

ToTtula ruralis ............... l l 

Trichostomum crispulum . .. ... . 

Blastenia leucoraea ... . ... .... l l+ 

Galoplaca cerina .............. 

Getraria islandica - nivalis ................... 

Gladania furcata ............. - pyxidata v. pocillum - symphycarpia . . ........... 

Gollema cristatum ............. 

- pulposum ................ Gornicularia aculeata Dermatocarpon daedaleum ...... 

- hepaticum ................. 

- sp. · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · 

Diploschistes bryophilus . . . . .. Fulgensia bracteata . . . . . . .... . 

Lecanot·a lentigera ............ 

Lecidea atmfusca ............ - decipiens ................ - lurida ................... Leptogium lichenaides ........ Peltigem canina ............. Toninia coeruleonigricans N ostoc commune .............. 

lt l l 

4 4 

l l 

l+ 

l 

l 

2+ 

3 

l l l+ 

l l 

l 

5-1 4+1 4+1 5 

l 

2 

l Il 

l lltll 

l l Il 

l 1 931l l 

l 

l+ 73 

20 

13 

l 

2-1 l l+ 60 

4- 5- 4 3+ 4 

2+ 

1 

1 

4+1 100 4 5- 

93 

13 

40 

7 

7 

7 

20 

53 

l 

4+ 14-1 4+1 4 

l l l 4 

l lt 3+ ll 

4 

l l 

+ 

l+ l l . . l+ 

12 1 l+ l l l. l l 

1+1 1 

l 3 l . II I I+ 

l 

20 

73 I l . 

l l· l Il I l+ l l l l 

l Il I l Il l ' l it 5- 4+ 4- 5- 5- 4 

l l . l 

80 

60 

87 

aken mark ............. . . . l 4 l 5 l 5 l 5 l 5 l 3 l 4 l 3 l 4 l 5 l 3 l 4 l 5 l 4 l 4 3 l 1+1 3 15 l 3 l 3 l 4 l 5 l 4 l 5 l 5 l 5 l 4 5 

l-15. Österplana hed. 1942. 

l-3. G, hällar i klevkrönet strax SO om kyrkan; under mosskakorna ett ytterst tunt jordlager. 17.10. - 4. G, v. Hällsprickorna. 17.10. 

5. G, nära föreg. 18.10. - 6. B, lösliggande täljstenshäll strax om kyrkan. 18.10. - 7. G, strax S om Hällsprickorna. 19.10. - 

häll ovanför stora stenbrottet; 0,5-1,5 cm jord + yt 

- 12-13. G, sydöstpartiets >>hällmarkstallskog>>. l.ll. - 14. H, täljstenshäll i S-partiet. l.ll. - 15. B, starkt gropig häll av 

8-10. G, hällar strax S om kyrkan; under mosskakorna 0, 5-l cm mull. 23.10. - Il. G, 

grus. l.ll. 

rödgrå kalksten m. till groparna koncentrerad vegetation. l.ll. 

16-30. Falbygden. 

16-18. Högstena hed; hällar m. 0-2 cm jord. 19-24.7. 1940. - 19-20. Dala, Djupadalsområdet. 21.7. 1940. - 21. D:o. 6.8. 1940. - 22-23. S. 

Kyrketorp, Öja hed. 23.7. 1940. - 24. D:o; 0-l cm jord. 13.8. 1940. - 25. D:o; 2-3 cm. 13.8. 1940. - 26. D:o; häll v. Högstena-gränsen; 

koloniartad veg. m. mkt tunt myllager under mosskakorna; på hällen mellan dessa Dermatocarpon leptophyllum. 25.6. 1943. - 27. D:o. 25.6. 

1943. - 28. 

01 

D:o; 0-2 cm finjord +grus. 25.6. 1943. - 29. D:o; mot SV svagt lutande häll; 2-4 cm jord. 25.6. 1943. - 30. Vilske-Kleva, 01 

Kleva klintar v. Kyrkokvarn. 5.4. 1943. 

l 

100 

80 

73 

7 

13 

20 

7 

73 

60 

40 

47 

7 

60 

20 

13 

7 

27 

33

Tab. 5. Tortella rigens - consociation. 

A ndrosace septentrionalis . . ..... . 

A renaria gothica . .............. . 

- serpyllifolia . ............... . 

Erophila verna. . . . ............ . 

Galium verum . ................ . 

Geranium Robertianum (ungpl.) .. . 

Hiemcium Auricula . ........... . 

Leontodon autumnalis . ......... . 

Lotus corniculatus . . ........... . 

Medicago lupulina . ............ . 

Satureja Acinos . .............. . 

Saxijmga t1·idactylites . ......... . 

Sedum acre . .... . . ............ · [ 3+ [1+12+ 

- album .... . . ....... . .. . . .... . l 

Taraxacum sp. (Vulg. ; ster.) . ... . 

Thymus Serpyllum . ............ . 

Agrostis stoloni/era . ........... . 

Festuca ovina . ................ . 

Poa alpina . .................. . 

- compressa . ................. . 

Ba1·bula acuta ....... ......·1· - convaluta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

- fallax ......... ... ....... ·. .. 2- 

recurvirostris ................ 

- 'reflexa ...................... 

- rigidula .................... 

Brachythecium glareosum . . ...... 

Bryum argenteum ............... 

- M ildeanum .... ............ - spp .................· ··· · ... 

Camptothecium l utescens ......... 

Gerettodon purpureus ............ 

Distichium inclinatum ........... 

Ditrichum flexicaule . . ....... ... l l l l l 2 

Drepanocladus sp. (fragm.) ...... 

Encalypta cfr rhabdoca1·pa ....... 

- streptocarpa ................. 

- vulgaris .................... 

Entodon orthocarpus . . . ......... 

Eu.cladium aeruginosum ......... 

Hypnum cupressijorme ......... . 

Rhacomitrium canescens . . ....... 2+ 

Schistidium apocarpum . .... ..... 12+12+ 1 l1 1 r 

r [ 2 [ 3 [ 4 [ 5 1 6 1 7 1 s 1 9 [ro[u[r2[r31l41r5j K% jr6[17[1sj19[2o[21[22[23[;4j;5[26[2712s[29[3o[3r[32[33[34[351 K % 

. . 

l+l l l 20 

13 l : l 

27 

7 

13 

7 

l l l+ l l l+ l 

11 11 

20 

l 27 

7 

7 

i l i l+ 

40 

l 1 1 1 

67 

87 

40 

53 

l l l l l 33 

47 

l+ 73 7 

13 

l+J l Jr+J2 J2+J 

7 

2Jroo 11 l r l r 12 

7 

20 

13 

7 

47 

13 

40 

73 12+11+11+ 

73 

411+12+ . 3 l+ 3 100 l i k+ l i l i 12 

l+ 

3-11+11+11+12+1 2 12+ 

1+1 2 11+11+11+11+1 2 Il+ 

1+11+ 

l 

l+ l 2 Il+ l 3 l l l l Il+ 

l+ 

lO 

20 5 

:l 

20 

20 

3+1 100 

lO 

lO 

5 

5 

15 

45 

90 

5 

1+1 . l 30 

75 

15 

l+ 

5 

l 

25 

l • l r 

l 5 

l+ 100 

2 11+1 1 l 60 

15 

lO 

50 

40 

55 

I +l I l I l I Il +l l 00 

Q t 

0':1

Thuidium abietinum ............ l l 

Tortella inclinata ............... l l l 2 l l l l l 

- rigens ...................... 4 4 3+ 3+ 4+ 5- 4+ 4 5 4+ 4+ 4+ 4 4+ 

- to1·tuosa ..................... l+ 3- Tortula ruralis ................. l l l l l l l 

Trichostomum c1·ispulum ......... Riccia sorocarpa. ... . . . . . . . . . . . . l l l l l l 

Blastenia leucoraea .............. 

l 

Oetraria crispa . ................ 

- islandica . ................... 

Gladania furcata ................ l l 

- pyxidata v. pocillum ......... l l - symphycarpia ............... l Oollema cristatum ............... l l l l l 

- furvum ..................... 

- pulposum ................... l l l l 

Oornicularia aculeata . ........... 

Dermatocarpon daedaleum ........ 

- hepaticu1n ................... 

Fulgensia bracteata ............. 

Lecanora lentigera . . . ... ........ 

Leptogium lichenaides ........... l l l 

Peltigera canina ................ l l l l 

Solorina spongiosa .............. 

l 

Toninia coe1·uleonigr·icans ........ l l l l l l 

- lobulata ..................... 

N ostoc commune . . . . . . . . . . . . . . . . l l l l l l l l l l 

Naken mark ................... 2 3 2 5 3 3 3 4 l 4 5- 3 4 4 

l 

40 

l l 55 

l l l l+ l l l l l l l l l l l l 75 

l 

7 

l 

4 

1-11. Österplana hed. 12-15. Österplana, hällmark ovan Krokgården. 

l. D, häll v. vätkomplexet; 2-3 cm kalklera; pH 7, 4. 3.10. 1942. - 2. D, nära föreg.; c:a 2 cm finjord + ytgrus. 4.10. 1942. - 3. 

ett gammalt stenbrott v. kyrkan. 

H, häll i 

4.10. 1942. - 4. G, häll i klevkrön SSO om kyrkan. 17.10. 1942. - 5. G, v. Hällsprickorna. 17.10. 1942. - 

6-7. I, häll i kanten av täljstensbrotten; ytterst tunt lager finjord +ngt grus. 18.10. 1942.- 8. G, häll S om Hällsprickorna; l cm jord. 19.10. 

1942. - 9. G, invid kyrkstenmuren; hällen bildar en liten depression m. Poa compressa - soct i kanterna; 2-3 cm jord. 23.10. 1942. - 10. A, 

insänkt häll; 2-3 cm jord. 22.10. 1942. - 11. 

ngt 

A, ss. föreg. 7.8. 1943. 

12-15. Hällmark ovan Krokgården; hällytor m. grund jord, de båda första på undre, de övr. på övre rödsten. 23.10. 1943. 


16-19. Högstena hed; hällar m. 0,5-l cm jord. 19-24.4. 1940. - 20-21. Dala, Djupadalsområdet; l cm jord. 23.7. 1940. - 22. D:o; 2-3 cm. 

9.8. 1940. - 23. S. Kyrketorp, Öja hed. 24. 7. 1940. - 24-25. D:o; 2-4 cm jord. 13.8. 1940. - 26. 

häll m. ngt grus; 

Vilske-Kleva, Kleva klintar ovan L:a Backor; 

Oollema överväxande mossmattan. 6.7. 1939. - 27. D:o v. Kyrkokvarn; mot V svagt lutande häll m. 0-1 cm mull + ytgrus. 

5.4. 1843. - 28. D:o v. L:a Backor; mot V 

0-1 cm jord. 5.4. 1943. - 31-33. D:o; på hällen 

c:a 5° 

i 

lutande 

nr 18: 

häll; under mosskakorna c:a 1-2 cm jord. 5.4. 1943. - 29-30. D:o; horisontella hällar; 

Dermatocarpon leptophyllum. 10.4. 1943. - 34. 

ytterst tunt finjordlager o. nästan täckande kalkgrusskikt, periodiskt översvämmad; i hällkanten 

Karleby hed ovan Djupadalen; häll m. 

Mannia pilosa. 

hällmark v. Rumpegården; c:a l cm jord. 15.5. 1944. 

15.5. 1944. - 35. Friggeråker, 

I samtliga rutor naken eller skorplavklädd häll, grus eller finjord, täckning 4-5. 

l 

4- l 

l 

l+ 

l 

20 

100 

40 

13 

40 7 

67 

53 

20 

27 

40 

27 

7 

33 

33 

47 

l 

l 

4 4+ 4 4 

l l l+ l 

] 

l l 

l+ l l 

l l l 

l l . l • l • l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l • l l l 70 

31 4 

1 4+ 1 

4 

n 4- n 4 1 4 

1 4+ 1 4 

1 4 

1 4+ 1 4 

1 4 r 1 

. • . . 

l . • 

. . . l+ . 

l l l+ l . l l . l 

l 

100 20 

l l l l 80 

. . . l . . 

l 5 

l l l 35 

l l l l+ l+ l 2 l 55 

l l l . 3+ l l l l l l l+ l l 

lO 

l l l l l l l l 55 

l l l 15 

l l lO 

l+ l 15 

l l+ l l 40 

l+ l lO 

. . 

1 T l : l : l l T l T l T l : l : l : l T l T l : l i 16 

80 l . l . . . l l l l l l . l l l l l l l 7 5 

35 

75 

01 

-l

Tab. 6. Sedum - Ditrichum jlexicaule - sociationer. 

1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 1 l01 lll l21 131 141 5 161 171 181 191201 K%1 21 1221231 ;226127 1281291 301 K%1 

Achillea Millefolium . . ....... l Ol 

A ndrosace septentrionalis . . . . .. 

l : l i l l i l i l i l l l l l 40 l 

Anthyllis Vulnemria .......... 5 

A renaTia gothica .............. l l l l 30 

- se1·pyllijolia ............... l l 151 1 l l+l I l l l l . l 40 

A rtemisia campestris .......... l 5 

Asplenium Ruta-muraria . . .... . l l . l l . l . l l l lO 

Gampanula rotundijolia ....... l earlina vulgaris .............. l 5 

Cerastium holosteoides ......... 

l JÖ i +l l· l· l 1· 1 1 l l l l 30 

Erophila verna ............... l l l l+ l+ + l+ l 50 

Fmgaria viridis .............. l l lO 

Gal i u m verum ................ l l l l+ 20 

H ornungia petraea ............ l l l 15 

Leontodon autumnalis ......... l l lO 

Lotus co1·niculatus ............ l lO 

M edicago lupulina ............ l 5 

Potentilla argentea ............ lO 

Satw·eja Acinos .............. l l l 20 l l l l l l l l 90 

Saxifmga tridactylites ......... 20 l l+ 2+ l+ 40 

Sedum acre .................. l l l l l l l l l l l l l l l l 1+ 2 90 2+ 4 4+ 4 4 4 l 2+ 3 l 100 

- album ......... ........ ... 4 2- l+ 4- 4+ 3- 2+ 3+ 3- 4 4 4+ 4 4 4- 3+ 3+ 3 100 

'l'amxacum sp. ( Vulg. ; ster.) ... l l lO l l l l 50 

Thymus Serpyllum .... . . ...... l l l l l l 30 l l l+ 30 

Viola a1·vensis ................ l l 20 

Agrostis stolonijem ............ l 5 

Bromus hordeaceus *moll is ..... l l 15 

Festuca ovina ................ l l l l l l l l l l 50 l l l l 60 

Poa alpina . . ................ l l+ l l 40 

Barbula acuta. . . . l l 25 l lO 

- convaluta . . . . . . . . . . . . . . . . . l l 50 

l l 40 

- fallax .................... l l l l l l l l l l l l l l l l l l+ 95 l l l 50 

- recurvi1·ostris .............. lO l 30 

- reflexa ..... . . ........... . . l l l l l l l l l l l l l l l 80 l l l l 70 

- rigidula ................... l l lO l l 40 

Brachythecium glm·eosum ...... 5 l 30 

Bry u m argenteum ............. l l 40 l l 40 

- spp .. . . . · · · · · · · · · · · · · · · · · · l l l l l l l l l l l l l l 70 l l 40 

Camptothecium l utescens ....... l l l l 40 

Ceratodon purpureus .......... l 5 

Ditrichum flexicaule .... ....... 4 5- 5 5 5- 4+ 4+ 4 5- 5 4+ 5 5 5 4+ 5 4+ 4+ 4+ 5 100 5- 4+ 4+ 4+ 4+ 4 4+ 5- 4+ 4+ 100 

Encalypta cfr rhabdor;arpa .... 

l l+ l l 2 2 l+ l+ l l+ 100 

- streptocarpa . . . . . . . . . . . . . . . l l lO lO 

Entodon orthocarpus . . . . ...... l l l 30 

3+ 4 

l: 

l+ 

00

H omaiothecium sericeum ....... 

Hypnum cupressiforme ........ l l l l l l l l l l l l l l l l+ 85 l 

Phascum cuspidatum .......... 

l : 

l i l i l l i+l 50 

lO 

Pseudoleslceella catenulata ...... 

5 

Rhacomitrium canescens . . ..... l+ l l l l l l l 

Schistidium apocarpum . . ...... l l+ l l 

l 85 

l l 

. l· . 

l 

l l 

Thuidium abietinum .......... l l l l l l l l l 

60 

2+ 2+ 2- 

l+ l 2+ 60 l l l l l 

lO 

l 

l 

70 

70 

l l 80 

Tortella fragilis ............... 

l lO 

- inclinata .................. 3+ l 2 l+ l+ l+ l+ l l+ l+ l+ 

- rigens .................... l+ l l l l 2- 70 

l l l+ l 

- tortuosa. . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l 2+ 25 

60 i+l + l l l l+ l l 1+ 1+1 

l 

100 

Tortula ruralis ............... l l l l l l l l l l l l 60 l l l l l l . 

10 

60 

Trichostomum crispulum ....... 

l 5 

Weisia microstoma (c. fr.) ..... 

. l l . l. l. l l . I l l . l lO 

Bacidia muscorum ............ 

l l 

Blastenia leucoraea ............ 

l 

lO 

5 

lO 

Cetraria islandica ............. l 

l 

Cladonia furcata .............. l l l l l l 50 

l 30 

- pyxidata v. pocillum ....... l 25 l 

- symphycarpia ............. l 2 l l l l l l l 55 l+ 

l 

l 

l 

l+ 

l+ l 50 

Collema cristatum ............. 

l l l 

l+ . l+ 50 

- pulposum ................. l l l l l l l l l l l l l l 75 

l 

l 50 

20 

Co1·nicularia aculeata .......... 

l 

5 l 

l l 30 

Dermatocarpon daedaleum ...... 

l l 

lO 

- hepaticum ................. 

5 

Endoca1·pon pusillum .......... 

lO 

1 

l . l l l l lO 

Fulgensia bracteata ............ 

l l lO l Lecidea decipiens ............. 

l 

l 30 

lO 

Leptogium lichenaides . . . .. . ... l l l l l l l 35 

l l+ l 40 

- sinuatum ................. 

l 

Parmeliella lepidiota .......... 

l+ 

lO 

lO 

Peltigera canina .............. l l l l l l l l l l l l l 65 l l l l l l l l l SoloTina saccata .............. 

l 

100 

lO 

Toninia coeruleonigricans. . . . . . l l l l l l l l l l l 55 l l l 

- lobulata ................... 

l 

30 

lO 

N ostoc commune .............. 

l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l 90 

1-18. Österplana hed. 19-20. Österplana, hällmark ovan Krokgården. 

l. I, S-partiet; häll m. 0-1 cm jord. 12.8. 1939. - 2. E, v. stigen t. Vinnagården; 2-4 cm. - 3. G, v. Gåsdammen; 2-5 cm. - 4. G, Stora 

hällytan; 0-2 cm. - 5-6. D:o; 0-3 cm. - 7. G, S-partiet; 2-4 cm. - 8. I, kanten av täljstensbrotten; 0-l cm. - 9. I, nära Gamla skolan; mot 

SO svagt lutande häll; 0-1 cm. - 10. C, häll v. vägen t. Törnsäter; 1-3 cm. - 11. D:o; 1-2 cm. - 12-14. A, NO-partiet; 0-3 cm. - 15. G, 

S-partiet; 2-3 cm. (Nr 2-15: 8-9.6. 1943.) - 16-17. D, N-gränsen; häll m. 1,5 cm finjord + delvis rikligt grus. 9.9. 1944. - 18. Innanför 

kyrkstenmuren. 9.9. 1944. - 19-20. Hällmark ovan Krokgården. 20.10. 1944. 


21. Kleva klintar NO om L:a Backor; häll m. 1-3 cm jord. 24.3. 1943. - 22-23. Dala, Djupadalsområdet; 0,5-1 cm. 18.7. resp. 20.8. 1940. - 

24. Högstena hed; 2-4 cm. 20.7. 1940. -25. Stenåsens hällmarksområde; 0,5-1,5 cm. 25.7. 1940. -26. Öja hed; 2-3 cm. 7.8. 1940. -27. Kleva 

klintar NO om L:a Backor; häll m. eroderad, 1-3 cm jord. 5.7. 1939. - 28. D:o v. Torkekällorna; 0,5-1,5 cm; märk Tortella fmgilis ! 12.4. 1944. 

- 29. D:o v. Kyrkokvarn; l-1,5 cm. 12.4. 1944. - 30. D:o; mot V svagt (5-8°) lutande häll; under mosskakorna till 4 cm starkt hurnös jord; 

naken häll täckning 2 +; Asplenium i av Ditrichum övervuxen hällspricka; märk Solorina! 12.4. 1944. 

l+ 

15 

40 

15 

95 

l: l : l : l 

l 

01

60 

T ab. 7. Sedum - Schistidium apocarpum - sociationer. 

l 2 l 3 l 4 1 5 l 6 1 7 l 8 l 9 j1 o j u j K %j12/13j141151 16j17jl8 

Arenaria gothica . ............ 45 

- serpyllifolia . ............. 

Erophila ve1·na . ............. 9 

Gal i u m bareale . . ............ 18 

- verum . .................. 18 

Leontodon autumnalis . ....... 

Sagina nodosa . .............. 

Satureja Acinos . ............ 

2+ l 3 l 91 3 2+ l+ 3 2+ 3- 3 

Saxifraga tridactylites ........ l l 27 

Sedum acre ................. 3 l+ l l 

- album ................... l l 3+ 3 2 2 4 2 3 3+ 3+ 100 

Taraxacum sp . (Vulg. ; ster.) . Thymus Serpyllum . . . . . ..... l 9 

Viola arvensis ............... 

Festuca ovina ............... 45 

Poa alpina ................. 

- annua ................... 9 

Barbula acuta ............... 

- convaluta . . .............. l 64 - fallax ................... l 73 - reflexa ................... l 36 l l 

- rigidula ................. 45 

Brachythecium Mildeanum .... 9 

Bry u m argenteum ............ 27 

Clevea hyalina . .............. 

Riccia SOTOCaTpa . ............ 

l 

Goltema pulposum ........... 55 Fulgensia bTacteata .......... l+ Peltigem canina ............. l Toninia coe1·uleonigricans ..... 

l 

Gladania fuTcata ............. 

- symphycarpia . . .......... l 

55 

l+ 

Nostoc commune . ............ l 100 l

Tab. 8. Sedum album - Rhacomitrium canescens - sociation. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO K % 

l l l 

Galium verum . ..................... l+ l+ 30 

Hieracium macrolepideum . .......... 20 

Medicago lupulina .................. 2 30 

Satureja Acinos .................... l l+ l+ l+ 

Sedum acre ........................ l l l 40 

- album .......................... 4+ 3+ 4- 4+ 4 4+ 3+- 3 3 3 100 

Taraxacum sp. ( Vulg. ; ster.) ......... l lO 

Festuca ovina ...................... 40 

Poa compressa . . ................... 20 

Bry u m argenteum ................... 20 

- spp. ... ... ... ............... ... 20 

Ceratodon purpureus ................ l 20 

Dicranum scoparium ................ l lO 

Ditrichum flexicaule ................. l l l 2 l+ l l 100 

Hypnum cupressiforme .............. l l l l l l l 80 

Rhacomitrium canescens ............. 5 5 5- 5- 4+ 4+ 5 5- 5 4 100 

Schistidium apocarpum .............. l l 20 

Thuidium abietinum . . .............. l l l l 100 

Tortella tortuosa .................... l lO 

T ortula 1'u1·alis ..................... 

lO 

Cetra1·ia islandica ................... l 30 

Cladonia furcata .................... l l+ 60 

pyxidata v. pocillum ............. l l 40 

- 

symphycarpia . . . . ... . . ... .... . .. l+ l l 80 

- 

Collema pulposum .................. 

lO 

Cornicularia aculeata ................ 20 

Leptogium lichenaides ............... 

lO 

Peltigera canina .................... l 70 

61 

70 

l Nostoc commune . ................... 

30 

l. G, Stora häll ytan. 9.6. 1943. 2-10. D:o. 29.7. 1943. .J ordlager 2-4 cm mäktigt. Ett pHprov 

(25.4. 1945) har givit värdet 7,6. 

Tab. 7. 

1-11. Österplana hed. 

l. I, S-partiet; häll m. 1-2 cm jord. 23.10. 1942. - 2. E, häll v. Stora blocket; 0-1,5 cm. 23. 10. 

1942. - Följ . rutor 10-11.6. 1943: 3-6. G, lågt liggande hällar S om Kyrkkärret; 1-1,5 cm jord 

med ytgrus. - 7. E, v. Stora blocket; 1-3 cm. - 8. C, strax N om kyrkan; 1-2 cm. - 9. D, 

nedom vätkomplexet; 0, 5 cm jord m. ytgrus. - 10-11. A, NV-partiet; 1-2 cm. 


12-13. Öja hed. 23.7. resp. 7.8. 1940. - 14. Högstena hed. 24.7. 1940. - 15-16. Djupadalsområdet; 

0, 5-1 ,5 cm. 20.8. 1940. - 17. Öja hed; 0-1 cm finjord + ytgrus. 24.6. 1943. - 

18. Högstena hed; 1-3 cm. 28.6. 1943.

62 

Tab. 9. Eucladium aeruginosum - consociation. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 

9 1 10 l K% 

Achillea Millefolium . . .............. 

Alehemilla glaucescens ............... 

A renaria gothica .................... l+ 

Erophila 1erna ..................... 

l 

Leontodon autumnalis ............... 

l 

Prunella vnlgaris ................... 

l 

Sagina nodosa ...................... l+ 

Saturefa Acinos . . .................. 

Sedum acre ........................ 

- album .......................... 

Taraxacum sp. (Vulg. ; ster.) ......... 

Thymus Serpyllum .................. 

A grostis sto lon i f era . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ 

Carex panicea . .................... . 

Festuca ovina . .................... . 

Poa alpina . . . .................... . 

- campres sa . ..................... . 

Barbula acuta ...................... 

convaluta ....................... 

- fallax .......................... 

- recurvirostris .................... 

- reflexa .......................... 

- rigidula ........................ 

Bryum pendulum ................... 

- spp .. ........................... 

Ditrichum flexicaule ................ 

Drepanocladus intermedius ........... 

Encalypta rhabdocarpa .............. 

- streptocarpa ..................... 

Eucladium aeruginosum ............. 4 

Fissidens adianthoides ............... 

Pottia Davalliana ................... 

l 

Schistidium apocarpum .............. 

l 

Scorpidium turgescens ............... 

l 

Tortella inclinata ................... 

l 

- rigens .......................... l 

Trichostomum crispulum ............. 

Clevea hyalina . .................... . 

Riccia sorocarpa . .................. . 

Collema pulposum . ................ . 

Dermatocarpon hepaticum . . ......... . 

Leptogium lichenaides . ............. . 

Solorina spongiosa . ................ . 

Toninia coeruleonigricans . .......... . 

N ostoc commune . .................. . 

l 

l+ l 

l 

l 

l+ 2- 

l l 

l+ 

l+ 

2 l+ 

l l 

2- l 

l+ l+ 

l-7. Österplana hed. 

l-3. I, kanten av täljstensbrotten; översilningsstråk; 2-6 cm jord + ngt grus mellan masskakorna; 

naken mark täckning 3-4. 23.10. 1942. - 4-5. A, häll i en liten depression vid en 

gammal körväg; 0,5-2 cm jord; hällen genomdragen av spricksträngar, bevuxna med Agrostis 

stolonifera o. Sagina nodosa. 6.8. 1943. - 6. A, häll m. l-3 cm jord. 7.8. 1943. - 7. D:o; 2-3 cm, 

i ytan grusig jord. 7.8. 1943. 

l 

l 

l 

l l 

4+- 5 4+ 5 

l l 

l 

l l+ 

l l 

l 

l 

l 

l+ 

l+ 

4- 4 

l + 

l 

l 

3+ 4 

l l+ 

l l 

l l 


8. Dala, Djupadalsområdet; insänkt hällyta m. 0, 5-1 ,5 cm jord; pH 7, 1. 21.7. 1940. - 9. 

D:o; mellan de högt upplyftade grästuvorna 2-3 cm jord. 18.7. 1940. - 10. S. Kyrketorp, Öja 

hed; översilningsstråk. 7.8. 1941. 

l + 

l+ 

l 

3 

l 

l 

l 

3 

2+ 

3- 

5- 

l 

l+ 

3+ 

l 

3 

2+ 

l 

5 

l+ 

lO 

lO 

30 

20 

30 

lO 

50 

30 

50 

50 

40 

lO 

50 

lO 

60 

30 

lO 

50 

90 

90 

30 

60 

lO 

20 

80 

90 

30 

40 

30 

100 

20 

20 

30 

30 

60 

100 

70 

30 

50 

40 

lO 

lO 

20 

lO 

90

T ab. lO. C leve a hyalina - consociation. 

l 

l 

2 

l 

3 

l 4 r· 5 ---1 

6 

l 7 l 8 

l l 

l l l l 

:J 

l 

9 

l 

lO 

63 

l 

K% 

Arenaria gothica .................... 

20 

- serpyllifolia ..................... lO 

Erophila verna ..................... 40 

Sagina nodosa ...................... 20 

Satureja Acinos . . .................. 40 

Saxifraga tridactylites ............... 

lO 

Sedum acre ........................ l 2+ l+ 2- 2+ 2- 100 

- album . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 50 

3+ 3+ 

3+ Taraxacum (Vulg.; s p. ster.) ......... 20 

Thymus Serpyllum .................. 

lO 

Agrostis stolon i f era .................. 

lO 

Festuca ovina ...................... l l+ 80 

Poa alpina . . . . .. . . .... . ... . . . . . _. . . l+ l 30 

annua .......................... 

lO 

- compressa ....................... lO 

Barbula acuta ...................... l 50 

- convoluta ....................... l+ l 2+ l+ 100 

- fallax .................... , .. . .. 1 l l l l 80 

- 

recurvirostris .................... l lO 

reflexa .......................... l l 80 

- 

- rigidula ........................ lO 

Bryum spp ............... .......... l 50 

Campylium chrysophyllum ........... 

lO 

Ctenidium molluscum ............... 

lO 

Ditrichum flexicaule ................. 

l+ l+ l l l l l 100 

Encalypta rhabdocarpa .............. l l l l 2- 2 l l l 90 

- 

streptocarpa ..................... l l 20 

Entodon orthocarpus . . . . .. . . ..... . . . l lO 

Eucladium aeruginosum ............. l l 20 

- recurvirostre ..................... l+ lO 

Hypnum cupressiforme .............. 

lO 

Rhacomitrium canescens . . ........... l 20 

Schistidium apocarpum .............. l+ 2+ 2 l 2- 80 

Thuidium abietinum ................ l l 30 

Tortella inclinata ................... l l+ 50 

- rigens .......................... l l+ l l l l+ l 90 

T ortula ruralis ..................... l lO 

Trichostomum crispulum ............. l 60 

l 

Clevea hyalina ..................... 4+ 3+ 4- 3+ 4 4 4 4- 100 

Riccia sorocarpa .................... l l l l l 

4+ 

l 60 

Caloplaca cerina .. .................. 

lO 

Cladonia symphycarpia .............. l 20 

Collema pulposum .................. l+ l l 80 

Fulgensia bracteata ................. 20 

Leptogium lichenaides . . . . . . . .. . .. . . . 2 lO 

Feltigera canina .................... 20 

Solorina spongiosa _ ... . . . .... . ... . .. 2 lO 

Toninia coeruleonigricans _ . . ... .. . . l+ 40 

. 

. 

Chroococcus sp ... ................... 50 

Nostoc comtnune . ................... l+ l 100 

4-

64 

Tab. 10 (forts.). 

l-5. 

Österplana hed. 

l. A, häll m. l-2 cm humusrik jord; pH 7,5. 12.7. 1938. - 2. I, 2-3 cm; pH 7,6. 13.7. 1938. 

- 3-4. Som föreg. 13.7. 1938. - 5. G, sydligaste delen; tidvis översvämmad hällmark m. l- 

2,5 cm, i ytan grusig jord. 8.6. 1943. 


6. Karleby hed; häll m. 0- l cm jord. 13.7. 1939. - 7. Dj upadalsområdet; ngt insänkt häll; 

0,5-2 cm jord; pH 7,3. 21.7. 1940. - 8. D:o; 0, 5- l cm. 21.7. 1940. - 9. D:o; 0,5-l cm; pH 7,4. 

24.7. 1940. - 10. D:o; 0-0, 5 cm finjord + ytgrus. 18.8. 1940. 

Tab. 11. Lecidea decipiens - och Fulgensia bracteata - consociationer 

(Falbygden). 

A ndTosace septent1·ionalis . ........ . 

Arenaria serpyllijolia . ........... . 

Ce1·astium semidecandrum . ....... . 

Galium verum . ................. . 

Hieracium macTolepideum . ....... . 

Saturefa Acinos . ............... . 

Saxifraga tridactylites ........... . 

Sedum acre . ............. . . ..... 2+ 

Taraxacum sp. (Vulg. ; ster.) .... . . 

Thymus Se1·pyllum . ............. . 

V eTonica spicata . ............... . 

l+ 

2- 

l- 2- 2- 

l 

l 

2- 

l 

l 

l 

l+ 2+ l 

45 

20 

5 

5 

5 

45 

20 

95 

5 

lO 

5 

Festuca ovina . ................. . 

Poa alpina . ................... . 

35 

20 

BaTbula fallax ................... 

- reflexa ....................... 

- Tigidula ..................... 

BTyum argenteum ................ 

- spp. · · · · · · · · · · · · · · · · . . . . . . .. 

Ctenidium molluscum ............ 

DitTichum f lexicaule . . . . . . . . . . . . . . l+ 

Encalypta cfr rhabdocarpa . . . . . . . . l 

- streptoca1·pa ................. . 

Fissidens sp ..................... 

Homalothecium sericeum .......... 

Hypnum cupTessijorme ........... 

Pseudoleskeella catenulata ......... 

Rhacomitrium canescens .......... 

Schistidium apocarpum .. ......... 

'l'huidium abietinum . . ........... 

l+ 

l 

l+ l+ l l 

l l l l+ l 

l+ 2 

l 

l 

l 

l 

l 

l+ l+ l+ 

Tortella rigens ................... l+ l+ l+ l+ 2+ 

- tortuosa ...................... 3- l l 

Tort'ula ruralis .................. 

l 

Trichostomum crispulum .......... 

Riccia sorocarpa . ............... . 

l . 

2- 

. l . 

20 

35 

15 

5 

lO 

5 

95 

70 

15 

5 

5 

25 

5 

35 

60 

35 

80 

20 

40 

35 

5

65 

Tab. ll (forts.). 

1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 s l 9 1lo)ull21131l41151161171lsll912ol K% 

Caloplaca cerina f. chloroleuca . . .. l l l 5 

Cetraria islandica ................ l l lO 

- juniperina f. terrestris ......... 5 

Cladonia juTcata ................. l l l l l l 65 

- pyxidata v. pocillum .......... l l l l l l 35 

- symphycarpia ................ l l+ l 2 l+ l+ l+ l 2+ 2- 2 70 

Collema cTistatum ................ l l l l l 40 

- pulposum .................... l l l l l l l l l l 55 

CorniculaTia aculeata ............. l l lO 

Dermatocarpon daedaleum ........ l l l l+ 25 

- hepaticum .................... 2 l+ l l l+ l l l+ 2 l+ l+ 

Fulgensia bracteata ............... l+ l l l l+ 3- 3 3+ 3 3- 3 3 3 3+ 3 80 

Leeanor a lentigera . . ............. l l l l 

Leeide a decipiens ................ 4 3+ 3+ 4- 5- 4+ 4 3+ 5- 5- l 60 

Leptogium lichenoides . . .......... 

- 

l l l l l l 35 

sinuatum .................... 5 

Feltigera canina ................. 

l l l+ l l l 45 

Solorina saccata ................. 

l l 15 

Toninia coeruleonigricans ......... l l l l l l l l l+ l 70 

- lobulata ...................... l . l l l l l l l l l 55 

Nostoc commune . ......... ...... 1 1 l l l l l l l l l l 60 

. . 

l-10. Lecidea decipiens - consociation: l-6. Öja hed, tidvis översilade hällar m. l-2 cm ytterst 

finkornigt vittringsmaterial, överlagrat av ett tunt, tydligt sorterat grusskikt; pH t. nr l: 

7,4. 23.7.-16.8. 1940. - 7-10. Dala, Stenåsens hällområde; l-2 cm finjord + ytgrus. 8.8. o. 2.9. 

1940. - I samtliga provytor naken mark, täckning 4--5. 

ll-20. Fulgensia bracteata - consociation: ll. Högstena hed; häll m. 0-1,5 cm jord. 15.7. 

1939. - 12-13. Djupadalsområdet; 0,5-l cm finjord + ytgrus. 23-24.7. 1940. - 14. Öja hed. 

16.8. 1940. - 15-17. Karleby, hällar strax S om Uddagårdens kalkbrott. 18 -19.7. 1941.-18- 

20. Kleva klintar strax NO om L:a Backor; mot NO svagt lutande häll m. 1-2 cm jord + grovt 

ytgrus. 10.4. 1943. Anm.: Fissidens sp. i tabellen representeras av depauperata fragment, sannolikt 

tillhörande F. taxifolius, som förekommer rikligt tills. m. Encalypta streptocarpa, Seligeria 

pusilla m. fl. i nischer nedom Fulgensia-hällen. - I samtliga provytor naken mark, täckning 4-5. 

60 

20 

5 -·- 4 5895

66 

Tab. 12. Poa alpina - consociation (Falbygden). 

j j 2 j 3 j 4 j 5 j 6 j 7 j 8 j 9 j1o ju j 12l K% 

Androsace septentrionalis . . . • • • . . . . o . 

Arenaria serpyllifolia . • o o . o • • • • • • • o . 

Cemstium semidecandrum . ............. 

ETOphila verna . • o . . .. . . . . . . o o . o . o o • • • • 

Le ontodon autumnalis . ................ 

Potentilla Crantzii . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . 

- Tabernaemontani . • • • • • o o • • • • • • • 

Frunella vulgaris . .................... 

Sagina nodosa . ....................... 

Satureja Acinos . o o • • • • o o . o • • • • • o o o o • • 

Saxifmga tridactylites . o • • • o o o . o • • • • • • • 

Sedum acre . ......................... 

Tm·axacum s p. (Vulg. ; s ter.) . . . . • • • • o . 

Thymus Serpyllum . ................... 

Festuca ovina . • • • o o o . o . o o • • • • • • • o o o • • 

Poa alpina . • • • • • • • o . o • • • • • • • • o o . o 

17 

50 

17 

17 

8 

8 

2 8 

l 8 

l 8 

l 50 

l 17 

3 4- 4- 4 3+ l+ 3 100 

l l l l l 58 

8 

2 l l l 2 3- l 2+ 67 

4- 3 4 4- 3 4- 3+ 4- 4 3 3 3 100 

Barbula acuta . ... • • • • • • o • • o • • • • o . o • • • 

- convaluta . • • o • • • o . o • • • • • • • • • o o • • 

fallax . • • o o . o o o . o o o • • • o . o • • • o . o . 

recurvirostTis ...................... 

reflexa . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .... . . 

rigidula . o o • • • o • • • o o o o • • • • • • • o . 

BTyum argenteum . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . 

- spp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Camptothecium l utescens • • • • • • o o • • o o 

Ditrichum f lexica u le . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Encalypta cfr Thabdocarpa . ............. 

- streptocaTpa . ............ • o o o . o o . o o 

Entoclon oTthocarpus . .... • • o • • • • • o o • • • o 

Fissidens ad ianthaides . ................ 

Hypnum cupressifonne . • • • • o o . o . o o . o • • 

RhacomitTium canescens . • • o . o . o . o • • o o . 

Schistidium apocarpum . ............... 

Thuidium abietinum . o o o • • • • o • • o • • • • o . 

ToTtella rigens . ....................... 

33 

2 l- l+ 

67 

l 33 

17 

17 

8 

l 25 

l l+ 33 

l l 

5 5 4+ 5- 4 4+ 4 4+ 5 100 

l l l+ l+ l 2 2 67 

8 

50 

8 

25 

l l+ 58 

4- 3 l+ 2- l l+ 75 

l l+ l+ l l l l 92 

l l l+ l l l+ 3 92 

l+ 

4+ 

17 

Mannia pilosa . o o • • • • • o • • • • • • • o o • • • • • 

Cetraria islandica ........ • • • • o o o . . . . .. o 

Gladania fuTcata . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

- pyxidata v. pocillum ............... 

- symphycarpia . o o o • • o . o o o • • • • • o • • • 

Collema cTistatum ... • • • • • o o • • • o • • • • o • • 

- pulposum ......................... 

Dermatoca·pon sp .. ................... 

Peltigem canina ...................... 

Toninia coeTuleonigTicans .............. 

Nostoc conPnune . ..................... 

, 

17 

l 8 

l 8 

l 17 

17 

58 

8 

58 

8 

8 

67 

l. Högstena hed; häll m. l-3 cm jord. 28.6. 1943. - 2-3. Kleva klintar ovan L:a Backor; 

l-2 cm. 6.7. 1939. - 4. Dala, Djupadalsområdet; 3-4 cm. 24.7. 1940. - 5-8. Högstena hed. 8.8. 

1940. - 9. Karleby, hällmark strax S om Uddagården; 2-4 cm. 18 . 7 . 194 1. - lO. Karleby hed; 

l-3 cm, starkt hurnös jord med ngt ytgrus. Mannia i kanten av en Paa-tuva. Veg. inom provytan 

föga homogen, övergår i hygrofil Festuca ovina - äng m. Taraxacum litorale o. T. suecicum. 30.5. 

1944. - ll. D:o; grovgrusig, tidvis översvämmad vittringsmark. 18.5. 1939. - 12. D:o, invid 

föreg. ruta; på kalkgruset VeTTucaria nigreseens o. Placynthiwn nigrum. 13.7. 1939.

67 

2. Festuca-hällhedar. Festucetum tortellosum. 

(Festuca ovina - Tortella inclinata - Cetran·a islandica - association.) 

Associationen omfattar kalkhällmarkernas ± glesa gräs- och dvärgbuskhedar, 

på Österplana hed huvudsakligen Fcstuca ovina - men även Thymus Serpyllum 

- och (på tidvis översilad mark) Agrostis stolonifera - sociationer (vartill 

komma samhällen av Sedum rupestre och perenna herbider). Bottenskiktet utgöres 

av ± typiska Tortelllon-samhällen ehuru inom en sociationsgrupp på urlakad 

och acidifierad mark av starkt avvikande karaktär (med svagt inslag av 

de speciella ledarterna och med delvis andra dominanter). Associationen motsvarar 

WITTES (1906 b) »alvarstepp» (exclusive Sedum-hällhedarna) samt det 

öländska »gräsalvaret» jämte åtminstone huvuddelen av »dvärgbusknlvaret» 

sensu STERNER (1926). Den omfattar sålunda samhällen av fysiognomiskt rätt 

olikartad typ, dock med vissa gemensamma indikatorsväxter: Sedum-arter, 

therofyter och i bottenskiktet Tortellion-ledarter, dessa antingen do mi nanta 

eller sparsamt ingående i av andra arter, främst busklavar, bildade s amhällen . 

Från sedum-hällhedarna skiljer sig Fe.-::du cetum tortellasurn förutom genom 

förekomsten av ett fältskikt av perenna graminider eller dvärgbuskar genom 

att ett antal för torrängarna (Aven etum pratensis) karakt eristi ska arter ± sparsamt 

börja uppträda, ofta dock blott i små och sterila individ ; viktiga äro 

härvidlag särskilt några rosaceer, Alehemilla glaucescens, Potentilla Ta be,·naemontam:, 

Fragaria vin:dis och Filipendula 'culgaris , vidare Hieradum macrolepideum 

och Arternisia campestris . Som skiljearter gentemot Avenetu.m kunna 

vi beteckna Sedum-arter (S. rupestre kan betraktas som lokal ledart men förekommer 

blott i en viss kategori av hällhedar), therofyter och Satureja Acinos samt 

framförallt bottenskiktets Tortellion-ledarter. En mängd i Aveneturn framträdande 

arter saknas vidare helt och hållet; detta är sålunda fallet med Chrysanthemum 

Leucanthemum, Crepis praemorsa, Primula veris, Pimpinella Saxifraga, 

Potentilla Crantzii, P. erecta, Ranunculus polyanthemus, Brachypodiwn 

pinnatum, Bn'za media , Carex montana och Sieglingz·a decumbens. Bottenskiktet 

i Avenetum utgöres slutligen av ± typiska Camptothecion-samhällen, i vilka Tortellion-ledarter 

blott anträffas sporadiskt som successionsrelikter. 

Inom Festuceturn to'lellosum urskilja vi två subassociationer, den ena omfattande 

samhällen av ± xerofil karaktär (torrhällhedar), den andra av± hygrofila 

sådana (väthällhedar) . Dessa subassociationt'r äro viss erligen på Österplana 

hed ingalunda pregnant skilda från varandra men förtjäna dock - särskilt 

på grund av förf:s försök att parallellisera öländsk och västgötsk alvarvegetation 

- att hållas isär. 

Festucetum tortellosttm oelan dicum är mycket rikare utbildat än sin ganska 

fragmentariska pendant i Västergötland och är det utan jämförelse viktigaste 

samhället på det sydöländska alvaret. Av dominanter tillkomma här framförallt 

de speciellt öländska Helianthemum-arterna (STERNER 1936 a; 1938),

68 

Festuca rubra v. oelandica och den xerofila Agrostis gz'gantea - form, som preliminärt 

behandlats av STERNER ( 1941 ). Inslaget a v therof,yter är väsentligt 

större än i Västergötland; förutom de i samband med Sedum.-hällhedarna 

nämnda arterna tillkomma de dock sällsynta Kohlrausch'ia prolifera och (.A L 

B ERTSON 19-!4) Veronica praecox. .Festuca-hällhedarnas gräns g·entemot torrängarna 

är dessutom mera pregnant än på Österplana hed, detta emedan 

Avenetum-samhällena på Ölands alvar företrädesvis växa på morän- och glacifluvialgrus 

och då dräneringsförhållanden och uppfrysningsfenomen ha en långt 

mer avgörande effekt ifråg·a om vegetationens differentiering än vad fallet är 

på Västergötlands kalkhällmarker. 

a. Festuca-torrhällhedar. Festuca-Tortella-Cetraria-subassociation. 

Hitbörande samhällen utgöras på Österplana hed av överväga11de Fesfuca 

ovina- sociationer, normalt med ingående Sedum.-arter och Satureja Acinos men 

med ett ytterst sparsamt inslag· av therofyter. Bottenskiktet bildas a v ett 

antal ± xerofila m oss- och lavarter, som ej tåla långvarig översvämning eller 

översilning; de viktigaste dominanterna äro sålunda busklavar, Ditrichum 

flexicaule samt (i degenerationsvarianten) Rhacomifrium canescens och Dicranum 

scoparium. l de utpräglat basifila samhällena företer bottenskiktet ett marl\ant 

inslag av Tortellion-ledarter, i de övriga försvinna dessa ± fullständig-t och ersättas 

av relativt acidif:ila element. 

Från Festuca-Tortella-Schisticlium-subassociationen skHja. sig Festuca-torrbällhedarna 

dels genom det ofta rikliga uppträdandet. av Thymus Srrpyllum och 

vissa perenna herbider, dels genom frånvaron av de i väthällhedarna viktiga 

Arenaria gotlu:ca, Sagina nodosa, Leoniodon autumnal-is och Agrostis stolomfera. 

I bottenskiktet förekomma blott sällsynt Tortella 1·igens och Schistidium apocarpum 

; Eucladium-arter och Scorpidium tur ge scens saknas totalt. 

På Österplana hed förekomma två ganska väl skilda varianter av Festucatorrhällhedar, 

här betecknade som n o r m alt y p och d e g e n e r a t i o n s t y p. 

Namnen kunna förefalla missvisande, detta emedan sistnämnda kategori inom 

området spelar den avgjort största rollen. N orm al typen motsvarar emellertid 

den övervägande delen av det öländska alva.rets xerofila, till vittringsgrus 

bundna graminid- och dvärgbusksamhällen under det att degenerationstypen 

på Öland är av ringa betydelse (beträffande förhållandena på kalkfattig·a 

alvarmoräner, se dock nedan). Degenerationstypen företer vissa särdrag, som 

stå i samband med vittringsjordens genom urlakning och acidifiering betingade 

omvandling ; ifrågavarande fytocoenoser erinra åtskilligt. om rent acidifila samhällen 

av hedkaraktär. 

Normaltypen. Hithörande Festuca-hällbedar anträffas på Österplana hed 

i ± markerade sluttningar, särskilt i de norr om kyrkan belägna delarna av 

undre rödstensplanet. Framträdande fältskiktsarter äro Thymus Se1-pyllum,

Artem:isia campestris och Potentilla Ta bernaemontani v. croceolata ; däremot saknas 

den för degenerationstypen karakteristiska Sedwm rupestre, varjämte Agrostis 

canina är ytterst sällsynt. Bottenskiktet bildas på i ytan ± grusig mark övervägande 

av busklavsamhällen, oftast Oetraria islandica - societet, i vilka ingå 

en rad Tortellion-ledarter, framförallt Tortella inclinata och Trichostomum crispulum 

men ofta ä ven »jordbrokla var», i synnerhet Toninia coeruleonigricans. 

De nämnda Tortella- och Trichostomum-arterna bli, likaledes på i ytan grusrikt 

substrat, någon gång dominanta. På utpräglat hurnös jord utan avsevärt 

inslag av grövre mineralpartiklar uppträder en typ av Ditrichum jlexicaule 

rika samhälle n , som här räknas till torrhällhedarnas subassociation men som 

står väthällhedarnas tämligen nära. 

N ormaitypens fytocoenoser äro utpräglade kalkväxt.samhällen, varom framförallt 

bottenskiktets Tortellion-arter bära vittne. ståndorternas markreaktion 

är också att döma av de fåtaliga pH-prov, som tagits (samtliga i Övre klintens 

sluttningar i sektion D) genomgående basisk. Följande värden ha erhållits : 

Festuca ovina - Cetraria islandica - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7, 7; 7,9 

» » - Cornicularia aculeata - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,8 

» » - Trichostomum crispulum - soc . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,9 

Artemis i a campestris - Ditrichum .fiexicaule - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7, 7 

S u c c e s s i o n s f ö r håll a n d e n. Festuca-torrhällhedarna intaga en intermediär 

ställning mellan sedum-hällhedar och torrängar; deras norm altyp övergår 

på Österplana hed utan skarp gräns i den ± Oamptothecium- eller Cetrariarika 

Avenetum-varianten (tabell 25, provytorna 1-20). ståndortsförhållandena 

motverka emellertid till en viss grad uppkomsten av sluten ängsvegetation. l 

de av normaltyp-hällhedar intagna sluttningarna N om kyrkan g·öra sig sålunda 

successionshindrande jord flytnings- (och uppfrysnings-)fenomen ganska starkt 

gällande, vilket bl. a. lätt kan iakttagas i växtsättet hos den i dessa samhällen 

ofta riklig·a Artemisia carnpestn:s, som ej sällan har större delen av rotsystemet 

liggande ovan jord. Ståndortsbetingelsen1a, äro dock ej tillräckligt extrema 

för att vegetationens hällhedskaraktär under nuvarande klimatiska förhållanden 

skall kunna bibehållas. Som kreatursbetningen i dessa marker f. n. är 

obetydlig eller ingen och som röjning av buskar och träd ej förekommer, är 

vegetationen stadd i en påtagligen ganska snabb igenväxning, framförallt 

genom en och gran. 

Degenerationstypen. Hithörande Festuca-hällhedar avvika ifråga om fältskiktets 

sammansättning föga från normaltypens samhällen, detta dock bortsett 

från det ymniga uppträdandet av Sedttm rupestre och förekomsten av 

Agrostis canina ; även sistnämnda art dominerar ej sällan på smärre ytor. 

Dessa två arter kunna betraktas som lokala ledväxter för ifrågavarande fytocoenoser. 

Bottenskiktet är däremot starkt avvikande från detsamma i normaltypen; 

69

70 

det har ö. h. t. en för kalkhällmarksvegetation ganska främmande karaktär och 

erinrar mycket om motsvarande skikt i exempelvis skånska Coryneplwn'on-samhällen. 

Ä ven i degenerationstypen spela busklav-societeter den stö rst a rollen, 

men deras artsammansättning är en annan än i norm altypen , vHket även gäller 

samhällen av sådana arter, som bilda bottenskikt i den sistnämnda (framförallt 

Cetrarz'a islan dz'ca); en rad ± acidifila arter förekomma som inblandni ngar och 

ej sällan bli dessa element dominanta. För degenerationstypen speciellt utmärkande 

mossor äro Rhacom1:trium canescens och Dicranum scoparium, båda 

ofta samhällsbildande, vidare Ceratodon p'u.rpttreus, Polytrichum pil1jentm (P. 

_juniperinum förekommer också ehuru sällsynt) och Weisz·a nu·crostoma ; sistnämnda 

art ersätter den i normaltypen allmänt uppträdande kalkmossan Trichostmnum 

crispulum. Insla get av Tortellae och Barbulae är däremot mycket 

svagt ; t. o. m. den inom området så vanliga D1'trichmn jlexicaule är sparsam 

och tenderar i vissa sociationer (se tabellerna 17 o. 19) att totalt försvinna. 

Camptothecium lu lescens saknas så gott som fullständigt. Beträffande de små 

levermossorna Cephaloziella byssacea och Lophozia excisa - av vilka den förstnämnda 

är ett allmänt ehuru lätt förbisett inslag - bör slutligen framhållas, 

att båda ha optimal förekomst på kalkfattiga sand- och grusmarker (jfr tabell 

hos ALBERTSON 1945 b). 

Av degenerationstypens lavsamhällen är Cetraria z'slandica - societeten avgjort 

viktigast; därnäst komma societeter av Gladania pyxidata v. pocz'llum 

och C. furcata samt den i normaltypen totalt felande C. sticatica, vilken fläckvis 

bildar bestånd på relativt mäktig jord. Allmänt uppträder också Cladon'l·a 

foliacea v. alcicornis, som stundom blir dominant. Av speciellt intresse äro 

vidare ett antal uppenbart acidifila Cladmu·a-arter, av vilka C. glauca i vissa 

partier av undre rödstensplanet är ganska vanlig, C. coccifera mera sällsynt 

men fläckvis riklig, C. degenerans blott anträffad på ett par lokaliteter men 

här samhällsbildande. Däremot spelar den i normaltypen allmänna Gladania 

symphycarpia en obetydlig roll och »jordbroklavar» saknas så gott som fullständigt. 

Den väsentligt olikartade sammansättningen av bottenskiktet i de båda 

typerna av Festuca-torrhällhedar kan bel_ysas genom frekvenssiffror för några 

viktig·a indikatorsarter (siffrorna hämtade ur det följande tabellmaterialet) : 

a. Ditrz'chum-soct (ta b. 13) ; b. busklavsamhällen av normaltyp (ta b. 14); c. d:o 

av degenerationstyp (ta b. 18) ; d. Dic1·anum-soct (ta b. 16) ; e. Gladania silvatica 

soct (tab. 17). 

Barbula fa llax . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Camp tothecium l utescens . .... . . . . . . . . . . . . . 

Ceratodon purpureus .......... . . . . . . . . ... 

Dicranum scopariurn • • • • • • l • • • • • • • • • • • • • 

Ditrichurn fiexicaule . . . . - . . ........... - - .100 

Tortell a inclinata . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . .. 70 

Triehostam u m crispulum . ......... . . . . . . . . 60 

Weisia microstoma . .. . . . . . . . . . .. . ... . . . . 

a. 

90 

30 

100 

b c d e 

60 

65 

90 

5 100 100 100 

90 

100 60 10 30 

65 

65 

50 10 30

71 

Gladania coccife ra ...................... » glauca ......................... 

symphycarpia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 O 

Toninia coeruleonig1-icans . . . . . . .. . ... . ... . 40 

a 

b 

85 

30 

c 

25 

40 

30 

d 

e 

30 20 

40 100 

Festuca-hällhedar av degenerationstyp förekomma på Österplana hed på 

plana ytor av det undre rödstensplanets starkt sprickgenomsatta hällmark, 

särskilt vackert utbildade i området S om kyrkan; de bilda jämte Sedumhällhedar 

tillsammans med till sprickorna bundna torrängsfragment en vegetationsmosaik, 

som erinrar om det öländska spricksträngsalvarets (jfr STERNER 

1926 s. 86). J ordlagret är grunt, dock växlande från ett par till högst 6-7 

cm i mäktighet. Där vegetationen ej är fullt sluten bortföres finmaterialet i 

stor utsträckning genom deflation ; då underliggande häll successivt vittrar 

sönder är jordlagret här starkt grusigt och ± humusfattigt. Deflationseffekten 

torde avsevärt ökas på grund av den under vintern starka pipkrakebildningen, 

som uppluckrar jorden och kommer mossor och lavar att under förvåren i 

stor utsträckning ligga lösa, på marken. I de fall, där vegetationen är sluten 

framförallt g·enom att ett täckande och stabilt bottenskikt (såsom av DicTanum 

scopaTium och Gladania sih·atica) utbildats - saknar däremot vittringsjorden 

i allmänhet grövre material; den är här också starkt humös. 

Bottenskiktets sammansättning i Festuca-torrh ällhedarnas degenerationstyp 

tyder på en betydande urlakning av vittringsjorden. Såvitt förf:s pH-prov 

ge vid handen, är också markreaktionen i regel ± sur; pH-värdena äro ofta 

förvånande låga, särskilt jämförda med motsvarande siffror från normaltypens 

ståndorter. Följande värden ha erhållits (samtliga från sektion G): 

Sedum rupestre - Cetraria islandica - Cladonia silvatica - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7, l 

» » » furcata - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6, 7 

Festuca ovina - Cetrar1"a islandica - Cladonia pyxidata v. pocillum - soc. . . . . . . . . . 7,6 

» - Cladonia foliacea v. alcicornis - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,4 

» silvatica - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,8 

» - Dicranum scoparium - soc . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5,9; 6,8 

Ag1"ostis canina - Festuca ovina · Claclouia cocc1jera - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5,8 

» » pyxidata v. pocillum - soc . . . . . . . . . . . . 6,9 

- Polytrichum piliferum - soc. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5,8 

Markens ± sura reaktion jämte det i allmänhet ej fullt slutna växttäcket 

utgör förklaringen till det påfallande inslaget av vissa acidifila och konkurrenssvaga 

arter, som saknas i Österplana heds övriga hällhedssamhällen och 

även i dess torrängar. Då ett slutet Avenetum utbildats, försvinna ifrågavarande 

som markindikatorer intressanta acidofyter, under det att andra sådana, 

framförallt Ptilidz"um r:iliaTe, tillkomma. 

S u c c e s s i o n s f ö r h å l l a n d e n. Beträffande Österplana heds Festuca-torrhällhedar 

av degenerationstyp gäller vad som tidigare nämnts beträffande normaltyp-hällhedarna; 

de förete alla övergångsformer till å ena sidan sedumhällhedar 

(Sedum ntpestre - sociationerna kunna betraktas som » pioniärsam-

72 

hällen»), å den andra torrängar, dessa dock tillhörande den Arenetum-variant, 

vars bottenskikt domineras av D1:cranum scoparium, Hylocomium splendens 

Gladania silvatica m. fl. ± acidifila arter (tabell 25, provytorna 21-40). Successionshindrande 

ståndortsfaktorer göra sig emellertid starkare gällande än 

beträffande normaltypens samhällen. De högtlig·gande grusmarkernas pipkrakebildning 

och deflation hämmar uppkomsten av ett slutet växttäcke, vartill 

kommer en stark uttorkning av jorden under speciellt regnfattiga somrar. En 

successiv utveckling i riktning· mot slutna torrängssamhällen torde förlöpa 

mycket långsamt. Då berggrundens tätgående sprickor betingar ett rikligt 

uppträdande av enbuskar (och i vissa partier även av tallar), kommer emellertid 

hällhedskaraktären under nuvarande förhållanden - kreatursbetning förekommer 

numera knappast i ifrågavarande delar av Österplana hed - att relativt 

snabbt förändras: hällmarkens brokiga veg·etationsmosaik ersättes så småningom 

av övervägande ensnår med blott fragmentariska inslag av en tidigare härskande 

kalkhällmarksflora. 

På Ölands alvar spela samhällen, som motsvara Österplana heds Festucatorrhällhedar 

av n o r m al t. y p , en utomordentlig roll på högt liggande, svagt 

eller ej alls översvämmad vittringsgrusmark; de representera en övervägande 

del av »grusalvarets» (Du RIETZ 1921 b s. 76; 1925 a s. 59) vegetation. Helianthemum 

oela ndicum är här ett i hög grad tongivande inslag och jämte Festura 

ot·ina den viktigaste dominanten. Beträffande solvändehedarna, se f. ö. Du 

RIETZ (1923 a) och STERNER (1926 s. 63; 1936 b). Therofyter uppträda i olikhet 

mot förhålla.ndena på Österplana hed ± ymnigt liksom ofta nog den för 

ifrågavarande samhällen karakteristiska Gypsophila fastigiata. Bottenskiktet 

domineras av busklavar, förutom de på Österplana hed förekommande framförallt 

Cetraria nivalis (vilken dock tidigare tillhört Österplana heds flora), 

C. cucullata och Tham nolia vermicularis; tilläggas bör, att den på Västergötlands 

kalkhällmarker förvånansvärt sparsamma Gladania rangijorm1's hör till 

de viktigaste dominanterna. Busklavsamhällena förete ett ± rikt inslag av 

Tortellion-ledarter (jfr tabell hos ÅTBERTSON 1944). Mossrika samhällen till. 

hörande ifrågavarande f.ytocoenoskategori äro däremot av ringa betydelse och 

stå f. ö. moränernas »alvarängar» mycket nära; detta är sålunda fallet med 

på mera humusrik mark (jfr STERNER 1926 s. 69 o. s. 89) uppträdande Camptothedum 

lutescens - och Rhytidium rugosum - rika graminid- och solvände hedar. 

Ji'estuca-torrhällhedar av d e g e n e r a t i o n s t y p spela i öländska vittringsgrusmarker 

en obetydlig roll, detta beroende på att berggrunden i allmänhet 

är föga sprickgenomsatt och därtill relativt svårvittrande ; urlakning och acidifiering 

torde i regel ej komma ifråga, åtminstone på Södra alvaret. På 

t. ex. Karums alvar kan man dock finna åtminstone antydan till utbildning 

av ifrågavarande samhällen i ren vittringsmark; hällmarken är här genomdragen 

av ganska tätgående sprickor, och de till dessa lokaliserade, rikligt 

uppträdande enbuskarna måste genom fallförnans inverkan indirekt bidrag·a

till kalkjordens acidifiering. På Södra alvarets ± kalkfat.tiga, av övervägande 

urbergsmaterial uppbyggda morän- och glacifluvialavlagringar finna vi emellertid 

- förutsatt att jordlagret är så tunt att Avenetum-samhällen (incl. hitbörande 

Calluna-hedar) ej förekomma - tydliga motsvarigheter till Österplana 

heds degenerationstyp-bällhedar. STERNER (1926 s. 68) omnämner sålunda 

»det renlavrika och det Grimmia canescens - rika fårsvingelsamhället», 

utmärkande för »högt liggande mark, som aldrig eller högst tillfälligt översvämmas, 

och där jorden består av något mullhaltig sand». Sedum rupestre 

är ett allmänt och ofta tongivande inslag i dessa hedar (jfr STERNER 1938 

s. 110) och Dicranum scoparium en viktig bottenskiktsdominant. Som karaktärsarter 

nämner STERNER (1926) bL a. också Agrostis canina, Dianthus deltoides 

och - intressant nog - den dock sparsamt uppträdande Visearia alpina . 

Tabell 13. Festuca ovina - consociation. Här ha sammanförts de massrika 

sociat.ioner, som kunna räknas till Festuca-torrhällhedarnas normaltyp. Det Ditrichumrika 

samhället växer på relativt djup, starkt hurnös jord, är rikt på perenna herbider 

men fattigt på Sedum-arter; det är ifråga om fältskiktet närstående Avenetum. 

(Jfr tabell 20, som illustrerar en annan typ av Festuca-Ditrichum-soc.) Den intressanta 

discomyceten Lamprospara Crouani uppträdde i oktober 1942 :fierst. i 

samhället, som är bäst utbildat i svaga sluttningar N om Österplana kyrka; här 

förekommer även dominans av Artemisia campestris. -Festuca-Tortella-sociationen är 

mycket sällsynt inom området; växer på starkt grusig mark och är rik på busklavar. 

- Det T·richostomum-rika samhället representerar också en ovanlig kombination, 

betingad av svag, periodisk översilning. 

Tabell 14. Festuca ovina - consociation (med busklavsamhällen; normaltyp). 

I några provytor äro Thymus, i andra Hieracium macrolepideum dominanta. Bottenskiktet 

utgöres i de flesta fallen av Cetraria islandica - soct, i ett par rutor av 

Cornicularia - resp. Cladom·a furcata - soct:r. Märk det rikliga inslaget av Tortellionledarter 

(jfr tabell 18). 

Tabell 15. Sedum rupestre - consociation. Denna kan betraktas som ett 

pioniärsamhälle och förekommer blott på grund (2-4 cm mäktig) jord, är närstående 

Sedetum tortellosum men räknas till Festuca-hällhedarna bl. a. på grund av 

bottenskiktets karaktär (kalkmossor spela en rätt obetydlig roll men Dicranurn o. Cephaloz1'ella 

äro konstanta, Weis1·a ett vanligt inslag). Uppträdandet av den i Festucahällhedarna 

ej sällsynta Lepfogium tenuissimum bör observeras. 

Tabell 16. Festuca ovina- consociation. Festuca-Rhacomitrium-samhället växer 

på grund (2-5 cm mäktig) jord och är närstäende normaltyp-hällhedarna (märk inslaget 

av Tortella, Schistidium o. Bm-bulae i provyta 1). Pestuca-Dic·ranum-samhället 

intar något mäktigare jord (3-7 cm), står relativt nära Avenetum men skiljer sig 

från denna ass. genom förekomsten av Satureja, Sedum-arterna och vissa Cladom·aarter 

(C. cocc1jera, C. glauca) ; i sociationen anträffades 193 9 den för Kinnekulle 

nya, nordöstliga Dicranurn Muehlenbeckii v. brevifolium. 

Tabell 17. Festuca ovina - Cladonia silvatica - sociation. Samhället utgör 

den lavrika seriens parallell till den Dicranum-rika hällheden. Det anträffas flerstädes 

i Österplana heds sydligaste del och växer på relativt mäktig ( 4-8 cm), 

hurnös jord. Sedum rupestre är ofta riklig och Thymus ej sällan subdominant. 

Bottenskiktet saknar inslag av extrema kalkväxter ; den acidifila Cladonia glauca 

är däremot konstant. 

73

74 

Tabell 18. Festuca ovina - consociation (med busklavsamhällen ; degenerationstyp). 

Agrost1"s canina är sannolikt förbisedd i under våren analyserade provytor. 

Fältskiktet överensstämmer i övrigt i stort sett med motsvarande normaltypsamhälle 

(tabell 14), detta dock bortsett från förekomsten av Sedum rupest-e. l bottenskiktet 

finna vi växlande dominans av Cetraria islandica och en rad Cladoniaarter, 

bland vilka särskilt bör observeras den acidifila C. degenerans. 

Tabell 19. Agrostis canina - Festuca ovina - consociation. Samhället uppträder 

blott på smärre fläckar S om Österplana kyrka och r(lpresenterar det kanske 

mest Corynephorion-liknande inslaget i områdets vegetation. BottenRkiktet domineras 

dels av busklavar (märk dominans av den acidifila Gladania coccf'ra), dels av Dicranum 

scoparium och den på kalkjord mycket sällsynta Polytr1.chum pil1ferum (märk det 

låga pH-värdet 5,8). En god indikator på ståndortens acidifiering är säkerlig(ln 

också Jj oplzozia excisa, vilken sannolikt är allmännare i degenerationstyp-hällhedarna 

än vad tabellernas frekvenssiffror ge vid handen.

75 

T ab. 13. Festuca ovina - consociation med a. Ditrichum flexicaule - societet, 

b. Tortella inclinata - societet, c. Trichostomum crispulum - societet. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 / ro In l r2l13[14/ K% 

Achillea Millefolium . . .......... 7 

Alehemilla glaucescens ........... l+ 3 29 

Anthyllis V ttlneraria ............ l+ l+ l+ l l Arenaria gothica ................ l l l 36 

Artemisia campestris ............ 3 2 2- 2 l+ 2 57 

Gampanula 1·otundifolia .......... l 14 

CentaU·ea Jacea ................ 14 

Cirsium acaule ................. l+ 57 

F ragaria viridis ................ 14 

Galium boreale ................. l l+ 

21 

- verum ...................... 2- l+ l l+ l+ 7l 

Hieracium Auricula ............. l 21 

- macrolepideum ............... l+ 29 

Leontodon autumnalis ........... 29 

Lin u m catharticum .............. l 50 

Lo itts corniculatus . . ............ 57 

M'dicago lupulina . . . . . . .. . . . .. 1 . l 50 

Potentilla Tabernaemontani . . . ... 2+ 2+ 2 36 

Frunella vulgaris ............... 21 

Sagina nodosa .................. 7 

Saturefa Acinos ................ 64 

Sedum acTe .................... l 21 

- album ...................... l+ 7 

Taraxacum sp. (Vulg. ; ster.) ..... 36 

Thymus SeTpyllum .............. 2 l+ 2+ l l+ l 100 

Agrostis canina ................. Avena p1·atensis . . . . . . . . . . . . . . . . l+ Briza media ................... Bromus hoTdeaceus *rnollis ....... 7 

Ca t· ex flacca ................... l+ 14 

Festuca ovina .................. 4- 3+ 4 3 4 

Poa com,pressa . . . . . .. . ...... . .. l l 14 

l+ 

79 

4+ 4+ 4 4- 4+ 3 3 4 4+ 100 

- pratensis *angustifolia ........ 7 

RaTbula acuta .................. 29 

- convaluta ................... l + 50 

- 

fallax ...................... l 2+ 2+ 93 

- Teflexa ...................... l l l 64 

Brachythecium glaTeosum ........ Bryum argenteum ............... - sp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 

Camptothecium l utescens ......... 21 

Campylium chrysophyllum ....... 21 

Ctenidium molluscum ........... l 14 

DitTichum flexicaule ............. 4+ 5 4+ 4+ 4 5 5 5 4+ 4 l+ l+ l+ 100 

Hypnum cupTessiforme .......... l l l l l 86 

Rhacomitrium canescens ......... l l l l l l+ l l 86 

Schistidium apocarpum .......... l l 29 

Thuidium abietinum ............ l l+ l 71 

Tortella inclinata ............... l+ 4 4+ l+ 

Trichostomum crispulum ........ l l l 2 l+ 3+ 3+ 

Bacidia muscorum .............. l 7 

Cet·raria islandica . .............. 2 

79 

79 

29

76 


i l l l l l l l l j 1o ju j 12/ 13/ 14 l 

l 

l 2 3 4 5 6 7 8 9 K % l 

Gladania fuTcata ................ l l l l l l 43 

- pyxidata v. pocillum ......... l l l l l 36 

-- symphycarpia . . ............. l l l l l l l l 57 

Collema pulposum . . ............ l l l l l l l l l 64 

Cornicnlaria aculeata ............ l l 14 

Dermatocarpon hepaticum ........ l l l 21 

Leptogium lichenaides . . ......... l 7 

Peltigem canina ................ l l+ l 21 

Tmtinia co

77 


i l l 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 1l01ll ll2113114115116117118,l9,201 K % 1 

Festuca ovina .................. 4- 4- 4 4 4 4 4+ 4+ 4 4- 4 3+ 3+ 3- 3- 3+ 4- 3 4+ 3+ 100 

Phleum pratense ................ l 5 

Poa compressa . . . . ............. l l+ lO 

- pr atensis *angustifolia ........ l l l 15 

Barbula acuta .................. 5 

- convaluta ................... l 20 

- fallax ...................... l l l l l l l l l l l l l l l l l l 100 

Brachythecium glareosum ........ l l 15 

Bryum spp . .................... l 20 

Camptothecium lutescens ......... l l l l l l 60 

Campylium chrysophyllum ....... l l l l l l l l+ l 

Ctenidium molluscum ........... l l lO 

Dicranum scoparium ............ 5 

Ditrichum flexicaule ............. l l+ l+ 3- l l+ l l l+ l+ l+ l l l l 2+ l+ l l+ 100 

Fissidens c ristatus v. mucronatus l 25 

Hypnum cupressiforme .......... l l l l l l+ l l l 2+ l l l+ 100 

Rhacomitrium canescens ......... l l l l l l l l l l l l 60 

Schistidium apocarpum .......... l 5 

Thuidium abietinum . . .......... l l 2+ l l 45 

Tortella inclinata ............... l l l l+ l l l l l l l 65 

- tortuosa ..................... l l l 15 

T ortula ruralis ................. l lO 

Trichostomum crispulum ......... l l l l l l l l l l l l l 65 

C ephaloziella byssacea ........... l l l l l l l 35 

Bacidia muscorum .............. l l l l l l 45 

Cetraria crispa ................. l l l l l l+ l l l l l l 60 

- islandica .................... 4+ 4 4- 3+ l+ 2 l+ 4- 4 4- 3- 3+ 3 3+ 3 3- 3 2+ 4- 3 100 

Gladania furcata ................ l+ l+ l+ l 3 l l l+ l+ 2 2 l+ l+ l+ 2+ 100 

- pyxidata v. pocillum ......... l l l l+ l l l l l l l l l l l l l l 95 

- rangiformis . . ............... l 5 

- symphycarpia . . . . ..... . . .... l l l+ l l l l l l l l l l l l l l 85 

Collema cristatum ............... l lO 

- pulposum ................... l l l l 35 

Cornicularia aculeata ............ l l l+ 3 2 l l+ l l l l l+ l l l+ l+ l+ l 90 

Dermatocarpon hepaticum ........ l l l l 20 

Lecidea atrofusca . . ............. l l lO 

Leptogium lichenaides ........... l 5 

Feltigera canina ................ l l l l l+ l+ l l l l 65 

Toninia coeruleonigricans ........ l l l l l l 30 

Nostoc commune ................ l ] l l l 25 l 

l 

l 

45 

1-9. D, O-sluttning i undre rödstensplanets övre avsats N om kyrkan; lutning 5-20°; 4-6 cm, 

i ytan starkt grusig vittringsjord; pH-prov från området för provytorna (25.4. 1945) ha givit värdena 

7, 7, 7,8, 7,9. 20-22.4. 1944. - 10-12. D:o. 20.5. 1944. - 13-15. G, strax ovan Hällsprickorna; 

svag lutning mot SSV; 3-4- cm grusrik vittringsjord. 28.7. 1944. - 16. E, plan yta ovan 

en O-sluttning; 2-4 cm grusig jord. 3.8. 1944. - 17-20. D:o, O-sluttning (lutning c:a 10°). 3.8. 

1944.

78 

Tab. 15. Sedum rupestre - consociation. 

l 8 l 9 1 10 l K % 

A nthyllis V ulneraria ............... 

Arenaria serpyllifolia .............. 

Praga1·ia viridis ................... 

Gal i u m verum ..................... 

Hieracium macrolepideum ........... l+ 

Lin u m catharticum ................. 

M edicago lupulina ................. 

SatuTeja Acinos ................... 

Sedum acTe ....................... 

- album ......................... 

- TupestTe . . . .................... 

Thymus Serpyllum ................. 

l l 

l l 

3+ 4 

l l l 

4+ 

l 

l+ 2 l 

4+ 4+ 

4+ 

4 

l l 

l l 

30 

30 

50 

80 

l+ 40 

l 

lO 

l 90 

l 40 

40 

100 

4 4- 4+ 100 

80 

l l+ l+ 

l+ 

Avena pTatensis . . ................ . 

Festuca ovina . ................... . 

l+ l+ 

l 

l 

30 

90 

Barbula fallax ..................... 

Bryum argenteum .................. 

- spp . ... . . . . . . · · · · · · · · · · . . . . . . .. 

Ceratodon purpureus . . . . . . . . . . . . . . . 

l 

Dicranum scoparium . . . . . . . . . . . . . . . l+ l 

Ditrichunt flexicaule. .... . . . . . . . . . . . l+ 2+ 

Pissidens cristatus v. mucronatus .... 

Hypnum cupressifm·me ............. 

Rhacomitrium canescens . . . . . . . . . . . . 2 l+ 

Tortella rigens ..................... 

- tartuosa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

W eisia microstoma. . . . . . . . . . . . . . . . . 

l 

l+ 

l 

2 

l l-r l 

l 

l 

lO 

20 

20 

l 80 

l l+ 100 

l l+ 100 

l 

lO 

l l+ 100 

l l 100 

l 20 

l+ 30 

l 70 

Cephaloziella byssacea . ............ . 

Lophozia excisa . . . . .............. . 

100 

20 

Bacidia museaTum ................. 

C et ra ria cTispa .................... 

- islandica ....................... 2+ 

Gladania coniocraea . . . . . . . . . . . . . . . l 

- joliacea v. alcicoTnis ............ 

- fuTcata ........................ 

- pyxidata v. pocillum ........... 

- rangijoTmis .................... 

- silvatica ....................... 

- symphyca1·pia .................. 

C oTniculaTia aculeata ............... 

DermatocaTpon daedaleum ........... 

Lecidea atTo fusca . . ................ 

Leptogium tenuissimum ............. 

PeltigeTa canina ................... 

PsoToma hypnoTum ................ 

l 

3 3+ 3- 2+ 

2 2- 

l+ l+ 

l+ 2 

l+ l 

l 

l 

3- 

l 

l+ 

l + l 

l ' 

l t- 

2 + 

l 

4- 

l+ 

l 2+ 

l+ l+ 

l 

l+ 

3 

2+ 

l 

2 

l+ 

l 

l+ 

l 

l 

l+ 

l O 

80 

100 

lO 

50 

100 

100 

40 

40 

60 

90 

lO 

50 

20 

60 

30 

l-2. E, O om kyrkan; häll m. 2-3 cm jord. 2.8. 1944. - 3-10. G, södra delen av undre rödstensplanet; 

hällar med l-4 cm, humös, ej eller obetydligt grusig vittringsjord; pH t. nr 3: 7,1, t. 

nr 5: 6, 7. 25.4. 1945.

Tab. 16. Festuca ovina - consociation med a. Rhacomitrium canescens - societet, 

b. Dicranum scoparium - societet. 

79 

Achillea Millefolium . .......... . 

Alehemilla glaucescens . . ........ . 

Antennaria dioeca . . ........... . 

A nthy llis V u l nemria . .......... . 

Arenaria serpyllijolia . ......... . 

Gampanula rotundifolia . ....... . 

Oerastium halostcoides . ......... . 

E1·ophila ve1·na . ............... . 

Euph1'asia stTicta . ............. . 

Filipendula vulgaris . . . ........ . 

Galium bareale . . .............. . 

- verum . .................... . 

Geranittm columbinum . ......... . 

Hieracium macTolepideum . . . .. . .. l+ 

Linum catharticum . ............ . 

Lotus coTniculatus ............. . 

M edicago lupulina . ............ . 

Plantaga lanceolata . . . ......... . 

Polygala Amarella . ............ . 

Potentilla argentea . ............ . 

- Tabernaemontani . .......... . 

Rumex Acetosa . ............... . 

Satureja Acinos . .............. . 

Sedum acre . .................. . 

- album . .................... . 

- rupestre . . . ................ . 

Taraxacum laetum . ............ . 

- sp. (Eryth1'osp.) . . . ......... . 

- sp. ( Vulg. ; ster.) . .......... . 

Thymus SeTpyllum . . . . .. . . . .. . . . 3 3 

Trifolium repens . ............. . 

V eronica arvensis . ............. . 

- spicata . ................... . 

V icia Oracca . ................. . 

l+ l+ 

2+ 

l t 

l+ 

3 3+ 

2 

l+ l+ 3 3+ 

l 

l+ 2+ 

l+ l+ 

l 

l+ 

l+ 

l 2+ 

l+ 

l 

l 

l 

3 2 

l 

l 

l 

l 

l 

2+ 2 2+ 

l+ l+ 

2 

l+ 

l 

2+ 2 

l 

l 

l 

l+ 

2+ l+ l+ 3+ 2+ 

l+ 4 

2 l+ 

lO 

lO 

25 

40 

25 

20 

15 

5 

lO 

35 

25 

50 

lO 

75 

25 

40 

95 

lO 

5 

lO 

30 

15 

80 

40 

55 

45 

lO 

5 

lO 

100 

lO 

5 

15 

20 

Agrostis canina ................. 

Avena pTatensis . . .... . . . . . . . .. . 

B1·iza media . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 

Oarex caTyophyllea ............. , 

- flacca ..................... . 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 4+ 4+ 4- 3 4- 4 

Luzula campestTis . . . . . . . . . . . . .. 

Paa compressa ................ . 

4 4 4 

4- 

l+ 

l+ 

4- 4+ 3+ 4 4 

l 

l 

l+ 

l 

4 5 

l t 

4+ 4+ 

30 

lO 

5 

5 

lO 

100 

5 

25 

Barbula fallax . ................ . 

- Teflexa . .................... . 

Bryum argenteum . ............. . 

- spp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Oampylium chrysophyllum . ..... . 

Oamptothecium l utescens . ....... . 

Ceratodon purpureus . .......... . 

Dicranum scoparium . .......... . 

Ditrichum flexicaule . . . . . . . . . . . . l+ 

Fissidens cristatus v. m ueronatus 

Hylocomium splendens ......... . 

Hypnum cup1·essijorme . . . . . . . . . . l+ 

Polytrichum pilijerum . ......... . 

2+ l+ 

lO 

5 

5 

20 

25 

15 

l l l l l l l l 55 

4+ 4 4- 4 4 4 4 4 4- 4 65 

l 55 

. l l 15 

5 

l+ l+ 95 

5

80 


Rhacomitrium canescens . . . ... . . . 4+ 4 5 4+ 5 4+ 4+ 4 4+ 4+ 2 

Schistidium apocarpum .......... 

Thuidium abietinum . . . . . . . . . . . . l l l l l 

- PhilibeTti .................. . 

Tortella tartuosa ................ 

W eisia microstoma .............. 

Cephaloziella byssacea .......... . 

Lophozia excisa . .............. . 

Riccia sorocarpa . .............. . 

100 

5 

30 

5 

5 

5 

55 

lO 

5 

Cetraria crispa . ............... . 

- islandica . .................. . 

Gladania coccifem . ............ . 

- foliacea v. alcicoTnis . ....... . 

- ju1·cata . . . ................. . 

- glauca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

- pyxidata v. pocillum . ....... . 

- mngijormis . ............... . 

- silvatica . . . . . . . . . .. . . . . . .. . . 

- symphycarpia . . ............ . 

Cornicularia aculeata . .......... . 

Leptogium tenuissimum . ........ . 

Peltigera aphthosa . ............ . 

canina . ................... . 

- eTumpens . ................. . 

l+ 

l+ l+ 2 l+ 

l l l 

l+ 

l+ 

l+ 

l l+ 

40 

90 

2+ 

l 

l 

l 

2 

l 

l+ l 

l+ 

l 

l 

l 

25 

20 

95 

30 

l l+ l+ l 95 

l+ l 

2 5 

l + 

40 

15 

60 

lO 

5 

60 

5 

l. E, omedelbart N om kyrkstenmuren; ngt lutande häll, starkt vittrad i ytan, m. 2-4 cm jord. 

2-3 . G, strax Som Hällsprickorna; 4-5 cm. - 5-6. G, längre S-ut; 4-5 cm. - 7-9. G, kanten 

av Stora hällytan; 3-4 cm. - 10. G, NO om föreg.; 4-5 cm. - ll-15. G, området strax S om kyrkan; 

3-7 cm jord; pH t. nr l: 5,9. - 16. G, strax N om Hällsprickorna; 4-6 cm. - 17-18. G, 

invid Hällsprickorna. - 19-20. G, mell. föreg. o. områdets S-gräns; 4-6 cm. - Samtliga provytor 

26.7. 1944.

81 

Tab. 17. Festuca omna - Cladonia silvatica - sociation. 

Alehemilla glaucescens .............. 

Antennaria dioeca ................. 

Arenaria serpyllifolia .............. 

Gampanula rotundifolia . . . ......... 

Cirsium acaule .................... 

Filipendula vulgaris . . . . . . . . . . . . . . . l+ 

Gal i u m verum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l 

H iemcium macrolepideum. . . . . . . . . . . l 

2+ 2+ 

Lin u m catha1·ticum ................. 

l 

Lotus co1·niculatus . . ............... 

Medicago lupulina ................. 

Potentilla argentea ................. 

- Tabernaemontani ............... 

Satureja Acinos ................... 

Sedum ac1·e ....................... 

- rupest1·e . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3+ 

Thymus Serpyllum. . . . . . . . . . . . . . . . . 

V icia Cracca ...................... 

l 

2 

l+ 

l 

l+ 

2+ 

l+ l 

3 

l+ l 

l 3 

l 

l+ 

l 

JO l K% 

3 

l 

l 

lO 

30 

20 

20 

lO 

40 

80 

100 

20 

20 

60 

lO 

30 

40 

20 

90 

90 

20 

Agrostis canina .................... 

A v ena pr atensis . . ................ . 

Carex caryophyllea ................. 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4+ 4+ 

Poa compressa .................... 

3 4 

l l 

4+ 4+ 5- 4 

l 

l+ 

4t 4+ 

20 

lO 

40 

100 

40 

Bryum spp . ... ......... . ........ · 

Ceratodon purpttreus ............... 

Dicranum scoparium ............... 

l+ l+ 


l 

Fissidens cristatus v. mucronatus .... 

l 

Hylocomium splendens ............. 

Hypnum cupressiforme ............. l+ l+ 

Rhacomitrium canescens . . .......... l l 

Thuidium abietinum ............... 

W eisia microstoma ................. 

Cephaloziella byssacea . ............ . 

l+ 

l 

40 

90 

100 

30 

20 

20 

1 00 

50 

lO 

30 

30 

Cetraria crispa .................... 

- islandica ....................... 

Gladania coccifera . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ 

foliacea v. alcic01·nis . . . . . . . . . . . . l 

fur-cata . ....................... l 

glauca ......................... l 

pyxidata v. pocillum. . . . . . . . . . . . l 

rangiformis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

silvatica . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4+ 4- 

Cornicular-ia aculeata. ..... . . . . . . . . . l 

Leeide a a tro jus ca . . ..... . . . ........ 

Leptogium tenuissimum ............. 

Feltigera canina ................... 

- erumpens ...................... 

Psoroma hypnorum . . .............. 

l+ 

l 

l 

l+ 

l 

4 4 

l l 

l+ 

l 

5 

l 

4 

l 

l 

l 

l 

l 

4 

l 

l+ 

l+ 

4+ 

l 

l 

4 

l 

l 

2 

4- 

l 

l 

l 

1 00 

1 00 

20 

30 

100 

100 

100 

20 

100 

90 

20 

lO 

20 

lO 

lO 

l. G, nära tallbeståndet i SO-partiet; 5-6 cm grusfri jord. 20.5. 1944. - 2. G, nära Stora hällytan; 

5-6 cm. 20.5. 1944. - 3. D:o; 4-5 cm. 27.5. 1944. - 4. G, nära tallbeståndet; 4-6 cm. 

27.5. 1944-. - 5-10. G, ett större Glad. silvatica -bestånd i S-partiet; 4-8 cm grusfri jord . 

27.5. 1944. 

6-45895

82 

T ab. 18. Festuca ovina - consociation med busklavsamhällen ( degenerationstyp ). 

Alehemilla glaucescens ........... 

Antennaria dioeca .............. 

Anthyllis V ulneraria ............ 

Arenar·ia serpyllifolia . . . ........ 

Cerastium halosleoides ........... 

Erophila verna ................. 

Euphrasia stricta ............... 

Filipendula vulgaris . . . ......... 

F ragaria viridis ................ 

Gal i u m bareale . . ............... 

- verum ...................... l t 

Hieracium macmlepideum ........ 2+ 3 3 

Linum catharticum .............. 

l 

Lotus corniculatus .... .......... 

Medicago lupulina .............. 

l t 

Polygala vulgaris ............... 

Potentilla Tabernaemontani ...... 3- 

Satureja Acinos . . .............. 

l 

Sedum acre .................... 

l 

- album . ..................... 

- ntpestre . . . ................. 

Taraxacum obliquum . ........... 

Thymus Serpyllum .............. l+ 

Veronica spicata ................ 

l 

Vicia Cracca ................... 

l 

l 

2 1 

3 

1 

4 

1 

5 

1 

6 

1 

7 

1 8191 l0 1 ll l 

l 21 131 141 151 161 1 71 18\ 191 201 

K % 

l 

2+ 

l 

l 

l 

4- 2+ 

2 

l+ 

l+ 2 20 

l+ 2 lO 

25 

15 

5 

5 

5 

l+ l t l 

l t l+ 20 

5 

l t 50 

l 2 2+ 85 

25 

2+ 

55 

45 

l t l+ 75 

5 

2t 40 

l 65 

l+ 30 

l t 2- 2 l t l 60 

5 

l+ 3 l t l t 3- JOO 

2+ 20 

l 5 

55 


Avena pratensis . . .............. l t 

Carex caryophyllea .............. 

Festuca ovina .................. 3+ 3 3+ 3+ 3 

Paa compressa . . ............... 

- pratensis *angustifolia ........ l+ 


- spp .. ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Campylium chrysophyllum ....... 

l 

Ceratodon purpureus ............ 

l 

Dicranum scoparium ............ 2 

Ditrichum flexicaule ............. 

l l+ 

Fissidens cristatus v. m ueronatus l l 

Hypnum cupressiforme .......... l l 

Pleumzium Schreberi ............ 

Polytrichum juniperinum ........ 

Rhacomitrium canescens . . ....... l+ 

Weisia microstoma .............. 

C ephaloziella byssacea . .......... 

Lophozia excisa . . . ............. 

Riccia sorocarpa . ............... 

l+ 

3+ 

2 

5 

l l t 2 30 

l 5 

4 4 4 4 5 4- 5 4 4 3+ 4 5 5 100 

l+ 5 

20 

3+ 

2+ l t l+ l+ 

5 

25 

30 

l l t 65 

2 

2 2+ l+ 100 

l l l 60 

15 

l+ l+ l+ l t 

2 l+ 100 

5 

5 

l+ 75 

l 50 

l+ 

l t 65 

lO 

15 

Bacidia muscorum .............. 

Cetraria crispa ................. l 

- islandica .................... 4 4+ 4- 3 

C ladania coccifera . . . ........... l 

coniocraea . .. . . . . . . . . . . . . . . . ·r · . . 

1 2 l+ 2+ 2+ 

degenerans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

foliacea v. alcicornis . . . . . . . . l . . . 

furcata ... . .............. ... 

2+ 3+ 

. . 

l . 

2 l 

5 

l+ l 60 

3+ 4 l l+ 2 2 l+ 3-2+ 2+ l+ JOO 

l l 3 25 

15 

4 4 

4+ 2 l 35 

l+ l l l+ l+ l+ l+ l 100 

J5

83 

Tab. 18 (forts.) . 

I I 2 1 3 1 4 1 5 1 6 J 7 1 8 J 9 Jiolnii2113114115116Jl71I8:19J2ol K % 

l 

Gladania glauca .. .............. l l l l l 3- l l 40 

- macilenta *bacillaris ......... l 5 

- pyxidata v. pocillum ......... l l 2 l+ 2+ l 3+ 2+ 3+ 3+ 3+ 3-3- l 100 

- rangi form is . . ... ........ .... l l l l l 3 l l l+ l l l l 75 

- silvatica . . . . ........ . . ... l 3- l l+ 20 

- symphycarpia . . ............. l l l l l l 

Collema pulposum .............. l lO 

Cornicularia aculeata . l l+ l l l l l l+ l l l l l 70 

Leeide a at ro fusca . . ............. l l lO 

Leptogium tenuissimum . . ....... 

l 

lO 

Feltigera aphthosa . . ............ l l lO 

- canina ..................... l l l 15 

Samtliga provytor 1944. 

l. G, nära Stora hällytan; 6-7 cm jord, i ytan obetydligt grusig. 21.4. - 2. D:o; t. rikligt 

ytgrus. 21.4. - 3. G, 100 m S om Kyrkkärret; 5-6 cm . 21.4. 4-6. G, 3-5 cm; ngt 

ytgrus. 2.8. 7. E, rätt O om kyrkan; 4-5 cm grusfri jord. 3.8. 8. D:o; 3-5 cm m. ngt 

ytgrus. 3.8. - 9. G, strax S om St. hällytan; 6-7 cm grusfri jord. 21.4. - 10. G, strax Som kyrkan; 

3-5 cm; pH 6,4. 25.7. - Il. G, strax S om St. hällytan; 4-6 cm. 21.4. - 12-13. G, 100m 

S om Kyrkkärret; 4-8 cm. 21.4. - 14. G, nära Hällsprickorna; 6-8 cm grusfri jord. 20.5. 

- 15. G, 3-5 cm grusfri jord; pH 7,6. 2.8. - 16-17. E, rätt O om kyrkan; 3-7 cm. 3.8. - 

18. G, 100 m S om Kyrkkärret; 5-6 cm. 21.4. - 19. G, nära Hällsprickorna; 6-8 cm grusfri 

jord. 20.5. - 20. G, strax S om Kyrkkärret; 5-6 cm. 2.8. 

: l : 

30 

T ab. 19. Agrostis canina - Festuca ovina - consociation. 

l 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l 

lO K% 

Alehemilla glaucescens .............. 20 

Anthyllis V u l neraria ............... l 70 

Antennaria dioeca ................. 3- 30 

Arenaria serpyllifolia .............. 50 

earlina vulgaris ................... 

lO 

Cerastium holosteoides .............. 

lO 

Erophila verna .................... 

lO 

Euphrasia stricta .................. 

lO 

Filipendula vulgaris . .............. 2+ 30 

F ragaria viridis ................... l lO 

Galium verum ..................... 20 

Hieracium Auricula ......... ........ 

lO 

- macrolepideum .................. l+ l-r 70 

Lin u m catharticum ................. l 20 

Lotus corniculatus . . ............... 30 

Medicago lupulina ................. l+ l 80 

Folygala vulgaris .................. 

lO 

Potentilla argentea ................. 60 

- Tabe1·naemontani . . . ............ l 30 

Frunella vulgaris .................. lO 

Satureia Acinos . . ................. l 90 

seleranthus annuus ................ 

lO 

Sedum acre ....................... 40 

album ......................... 30 

- rupestre ....................... 2+ l+ 50

84 

T ab. 19 (forts.). 

2 

l 3 

l 

4 

l 

l 

5 

l 6 l 7 l 8 

l 

9 

l 

lO 

l 

K% 

Taraxacum laeturn ................. 

lO 

- rubicundu·m . . . . .. . . .... . . . .. . . . 30 

Thymus Se1·pyllum ................. 3- l+ 2+ 2 2+ 100 

Vicia C.racca ...................... l l 20 

Agrostis canina .................... 3- 3 3 4 4 3+ 3- 3- 3+ 4 100 

Cm· ex ca1·yophyllea ................. l lO 

Festuca ovina ..................... 3+ 4 4+ 3+ 3 4 4+ 

Luzula campestris . . . . . . . . . ... . .. . . l lO 

4+ 

3- 3 100 

Ceratodon purpureus ............... 50 

Dicranum scoparium ............... 3 l + 

2 lO O 

Ditrichum flexicaule ............... l lO 

Hylocomium splendens ............. l lO 

Hypnum cupressiforme ............. l+ 2 2+ 2 2+ 

l+ 100 

Pleurozium Schreberi ............... l lO 

Polytrichum piliferum .............. 2 3 3 2+ l+ 50 

Rhacomit1·ium canescens . . .......... l l l l+ l+ 70 

Thuidium abietinum ............... l lO 

Weisia microstmna ................. 30 

C ephaloziella byssacea . ............. 70 

Lophozia excisa . . . ................ 

Cetraria crispa .................... l 70 

- islandica . . . . .. . . . .. . . .. . ... . .. l 100 

Gladania coccifera . . . .............. 4 20 

degenerans ..................... 

lO 

foliacea 

furcata ........................ l+ l l+ l+ 100 

glauca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ l 30 

pyxidata pocillum ............ l 2+ 2 + l + l+ l+ 100 

rangijormis . . .................. l l l+ l 70 

silvatica . . ..................... l+ 

lO 

symphycarpia . . . . . . .. . . . . .. . . . . 30 

Cornicularia aculeata ............... 70 

Leptogium tenuissimum ............. 20 

Pettigera canina ................... 20 

v. alcicornis . ........... l+ l+ 40 

v. 

l+ 

l+ 

50 

Lycoperdon py'!'iforme . ............. 

lO 

Samtliga provytor i G 26-27.7. 1944. 

l. Strax NO om Hällsprickorna; 4-7 cm grusfri jord; pH 5, 8. 2-3. Invid den största av 

sprickorna; 5-6 cm; pH 6,9. 4-6. Vid stigen t. Vinnagården; 4-7 cm, - 7-10. Strax Som kyrkstenmuren, 

ett par fläckar m. 5-7 cm blekt rödbrun, grusfri jord; genomdragen av myrgångar 

(Lasius sp.). Ett pH-prov t. området (2.8. 1939) har givit värdet 5,8.

85 

b. Festuca-väthällhedar. Festuca-Tortella-Schistidium-subassociation. 

Hithörande fytocoenoser utgöras på Österplana hed av Festuca ovina - och 

Agrostis stolomfera - sociationer med T01·tellion-bottenskikt. De ha en mera mesohygrofil 

prägel än områdets övriga graminidhä.llhedar och äro mycket närstående 

den typ av öländska alvarsamhällen, för vilka STERNER (1926 s. 72) upptagit 

termen vät(e)hedar; förf:s begrepp vät(häll)hed har dock givits ett vidare 

omfång. Deras mest signifikativa drag är en oftast rådande blandning av xerooch 

hygrofila element, alldeles som fallet är på det öländska alvaret (STERNER 

1926 s. 89 ; 1938 s. 30). Se f. ö. Pl. 9. 

Från Festuca-Tortella-Oetraria-':mbassociationen avviker väthällhedarna fältskikt 

i första hand genom förekomsten a v Agrostis stolomfera, vilken på översilningsmark 

blir dominant, samt g·enom det ofta rikliga uppträdandet av 

A1·enaria gothica - denna märkliga art har här sitt ekologiska optimum - och 

de med vätsamhällena gemensamma Sagina nodosa och Leontodon autumnalis. 

Vidare saknas ett antal i torrhällhedarna förekommande (och i Avenetum ymniga) 

± xerofila arter så gott som fullständigt ; detta är sålunda fallet med Avena 

pratensis, A nthyllZ:s Vulneraria, Potentilla Tabernaenwntani, Fragaria viridis, 

Filipendula v-ulgaris, Artemisia campestris och Hiera cium macrolepz . deum . Sedum 

acre och S. album uppträda däremot allmänt, Satu,reja Acinos och Thymus Serpyllum 

mera sparsamt. 

Bottenskiktet utgöres av Tortellion-samhällen, skilda från mötsvarande synusier 

i torrhällhedarna genom det nästan fullständiga försvinnandet av busklavar, 

genom dominans av Schistidiu,m apocarpum, Tortella rigens och de i sistnämnda 

fytocoenoser ej förekommande Eucladium aeruginosum och E. recurvirostre, 

slutligen genom en ehuru sparsam förekomst av Clevea hyalina och Scorpidium 

turgescens. »J ordbroklavar» spela inom området en obetydlig roll men äro på 

Falbygden och i än högre grad på Öland ofta tongivande element, vilket särskilt 

gäller Lecidea decipiens (se tabell 23). Liksom i vätarna förekomma ofta 

cyanofyceer; av dessa är Nostoc commune ett konstant inslag. 

Från Festuca-torrhällhedarna av degenerationstyp är subassociationen så 

väl skild att bortsett från Festuca ovina- dominansen få gemensamma drag 

förefinnas; framförallt äro bottenskikten i ifrågavarande fytocoenoskategorier 

a v väsensskild karaktär. Normaltyp-hällhedarna utgöra emellertid ett förbindelseled; 

de stå i avseende på fältskiktet närmast degenerationstypens samhällen, 

i avseende på bottenskiktet väthällhedarnas. 

Fältskiktets olikartade karaktär hos torr- och väthällhedar framstår tydligt 

g·enom följande frekvenssiffror för några viktig·a skiljearter (siffrorna hämtade 

ur avhandlingens tabellmaterial): a. Festuca-soc. m. busklavsamhällen (tab. 18); 

b. d:o (tab. 14); c. Festuca-Ditrichum-soc. (tab. 13); d. d:o (tab. 20); e. Festucaconsoc. 

(tab. 21); f. Agrostis stolonifera -consoc. (tab. 22).

86 

Anthyllis Vulnera1·ia • • o • • • • o o . 

Arenaria gothica • • • • • • • • o o • • o . 

A demisia campest1·is o o • • • o • • • • 

ffiragaria vi1·iclis . . . . . o 

Hieracium 

» 

Leontodon 

Po tentilla 

. 

o • • • • • 

Auricula • • o • • • • • • o 

rnac1-olepidettm ...... 

autnmnalis . ......... 

Ta bernaem,ontani 

. . . . 

Sagina nodosa .... . ..... . . . .. . 

Sedum ntpestre . . . . . . . . . . . ..... 

Agrostis stolonifera . ........... 

Avena pratensis o • • • • • o • • • o • • • 

Torrhällhedar 

25 

Väthällhedar 

a b c d e f 

35 

90 7 

10 30 90 50 86 

45 50 

20 40 20 

20 30 40 4 3 

85 50 40 

5 20 40 85 93 

40 80 40 

57 

10 50 60 50 

60 

30 30 10 

60 65 100 

Festuca-Tortella-Schistidiurn-subassociationen är ganska väl företrädd på Österplana 

hed ehuru här intagande rätt obetydliga arealer; den representerar 

det kanske mest alvarbetonade draget i områdets vegetation. Vanligast är den 

Ditrichum-rika gräsheden (som dock bildar övergång till såväl torrhällhedar 

som till Sedetum tortellosttm) samt >) nakna)) Festuca o'Cina - hedar med ± fragmentariskt 

Tortellion-bottenskikt. Schistidium- och Eucladium-rika graminidsamhällen 

samt Agrostis stolonifera - väthedar förekomma blott lokalt. 

De nakna gräshedarna på relativt mäktig jord förete alla övergångsformer till 

tuviga fuktängar, ehuru analyser av dylika intermediära samhäl len ej medtagits 

i avhandlingens tabellmateriaL I partier av undre rödstensplanet S om Österplana 

kyrka med i nederbördstider stark översvämning inta relativt glesbevuxna tuvmarker 

ej obetydliga arealer (PI. l O B). Genom att de dominerande graminiderna 

(Festuca ovina och Care.-:c flacca) uppträda på höga tuvsocklar, åtskilda av ± naken kalkjord, 

erinrar vegetationstypen om den nakna Festuca-hällheden men avviker från denna 

dels genom uppträdandet av exklusiva fuktängsarter (t. ex. Ophioglossum vulgatum), 

dels genom att jordfläckarna mellan tuvsocklarna sakna Tortellion-arter. Dessa 

samhällen böra därför hänföras till kalkfuktängarnas association. Svårare att klassificera 

är ett inom samma område av Österplana hed sällsynt förekommande Thymus 

Serpyllum - samhälle, som växer på för västgötaförhållanden ovanligt utpräglad uppfrysningsmark. 

Det erinrar fysiognomiskt om de nakna solvändehedarna på Ölands 

alvar men saknar Tortellion-arter och övriga karakteristiska hällhedselement. 

Festuca-väthällhedarna växa på grund, högst 6-7 cm mäktig jord, bestående av 

i allmänhet föga humöst vittringsmaterial med ± grusigt ytskikt. Deras särprägel 

betingas av att marken tidvis är översvämmad eller starkt översilad 

men under vegetationsperioden ofta utsättes för kraftig uttorkning. Ett antal 

pH-värden indicera, att den för Österplana heds högtliggande vittri11gsmarker 

utmärkande acidifieringen här ej kommer ifråga: 

Festuca ovina - Ditrichum flexicaule - soc. m. Clevea (A) . .................... . 

)> » - Schistidium apocarpum - soc. (E) ............................. . 

>) )> - Eucladium recurvirostre - soc. (G) ........................... . 

)) - soc. (utan slutet bottenskikt: E resp. G) ................. . 

Agrost·is stoloni/era - Festuca ovina - Schistidium apocarpum - so c. (G) ......... . 

)> - Tortella rigens - soc. (I) ............................... . 

- soc. m. riklig Arenaria goth ica (D) ................... . 

7 ,4 

7 ,7 

7,7 

7 ,4 ; 8,0 

7 ,6 

7,4 

7,5 ; 7,5

S u c c e s s i o n s f ö r h å l l a n d e n. Österplana heds väthällhedar torde på 

grund av de relativt extrema ståndortsbetingelserna i allmänhet ha en stabilare 

karaktär än övriga Bromion-samhällen. Om en obehindrad succession 

komme ifråga, skulle dock dessa hällhedar sannolikt utvecklas i riktning mot 

fuktängssamhällen. I varje fall torde den minst hygrofila och dessutom minst 

extrema väthed stypen , Festuca-Ditrichum-sociationen, successivt övergå i Ctenidium-rik 

fuktäng av en Avenetum närstående typ. Som tidigare nämnts förekomma 

vidare inom området alla övergångsformer mellan nakna Festura-hällbedar 

och fuktängar. Det är ej otänkbart, att de nuvarande, till relativt mäktig 

och humusrik jord bundna fuktängssamhällena åtminstone till en del kunna 

ha utvecklats successivt ur hällhedar av sistnämnda typ, detta tack vare nedsvämning 

av vittringsmaterial och anrikning av humus. 

På Ölands alvar är Festuca-Tortella-Sclu . stidium-subassociationen, här ej sällan 

med dominans (eller oftare subdominans) av Helianthemum oelandicum (de 

nakna solvändehedarna sensu STEHNER 1926 s. 64 kunna också i allmänhet 

räknas hit), en av de viktigaste fytocoenoserna, intagande stora arealer på 

periodiskt ± starkt översvämmad mark (se STERNER 1926 s. 89). Tberofyter 

och Sedum-arter uppträda rikligast i relativt xerofila varianter - övergångstyper 

till torrhällhedarna - på något högre lig·gande, grusig vittringsjord 

(se tabell 24, provytorna 17-20). Fältskiktet är eljest artfattigt; ett karakteristiskt 

inslag är Artemisia rupestris (STERNER 1938 s. 160). Bottenskiktet 

domineras förutom av Schistidium apocm·purn (denna på grundare jord) av en 

för Öland och Gotland specifik Tortella-form, som saknas i Västergötland och 

som enl. förf:s mening måste tillhöra 1'. tartuosa (se tabell 24 och avhandlingens 

bryologiska del). Ditrichum jlexicaule spelar en obetydlig roll, men i samhällen , 

som stå de egentliga vätarnas nära, finna vi ofta dominans av den »arktiskalpina» 

Hypnurn Barnbergeri, vilken på Sveriges fastland uteslutande förekommer 

i fjällkedjan. 

Tabell 20. Festuca ovina - Ditrich um flexicaule - sociation. Provytorna 

1-8 representera en på mycket grund jord förekommande typ, närstående motsvarande 

Sedurn-hällhed; övriga provytor (9-10) en rätt typisk väthed m. inslag 

av Taraxacum balticum o. Eucladium aeruginosum samt riklig Arenaria gothica. 

Tabell 2 I . Festuca ovina - consociation. Här ha sammanförts Schistid-iumoch 

Eucladium-rika sociationer samt dylika utan slutet bottenskikt (men med ett ofta 

framträdande inslag av Tortella inclinata). I fältskiktet märkas Leontodon, Sagina, 

Sedum album och Agrostis stolonifera. Den ofta förekommande Poa compressa bildar 

egna samhällen med Schistidium-bottenskikt på mycket grund, tidvis översvämmad 

mark NO om Österplana kyrka. 

Tabell 22. Agrostis stolonifera - consociation. Ifrågavarande samhällen äro 

utpräglade väthällhedar, skilda från Agrostis-vätsamhällena genom inslaget av therofyter 

(Arenaria gothica är vissa år ymnjg i den nakna .Agrostis-beden), Sedum-arter 

och bottenskiktets Tortellion-karaktär. AgrosNs - Tortella rigens - soc. är en vanlig 

kombination på Ölands alvar men förekommer på Österplana bed sällsynt och 

blott på övre rödstensplanet SSV om kyrkan. 

87

88 

Tabell 23. Festuca ovina - consociation. Festuca-samhällen med + fragmentariskt 

utbildat Torfellian-bottenskikt förekomma även på Falbygdens hällmarker 

men vackert utbildade blott på Öja hed, varifrån samtliga analyser härröra. Det analyserade 

samhället, som genom » broklav» -rika varianter (provytorna 12-13) övergår 

i Sedurn-hällhedar, bidrar till att ge erosionsstråket på Öja hed (se Pl . 2 B) en 

u t präglad alvarkaraktär. Det är bundet till tid vis starkt översilad och eroderad, 

grund jord och företer anknytning till vätsamhällena (märk Taraxacurn sueC'icum o. 

Drepanocladus intennedius). 

Tabell 24. Festuca ovina - Tortella tartuosa - sociation. Samtliga analyser 

ha gjorts i samband med systematiska Tortella-studier på Öland. Samhället är ett av 

de allra Yiktigaste på de öländska alvarområdena, där det »förekommer på ganska 

lågt liggande mark, som normalt översvämmas vid högvatten» (STERNER 1926 

s. 69). Fältskiktets sammansättning är rätt varierande; i provyta 11 subdominerar 

Helianthemum oelandicum och nr 17-20 representera en mera xerofil variant med 

rätt rikligt therofytinslag. Anmärknings•ärt är att Agrostis gigantea och A. stolomjera 

(jfr S'I.'I

89 

T ab. 20. Festuca ovina - Ditrichum flexicaule - sociation. 

l 

2 

l 

3 

l 4 

l 

5 

l 6 l 7 l 8 l 9 l lO 

l 

K % 

Achillea Millefolium . . ............. 

lO 

Alehemilla glaucescens .............. 

lO 

Antennaria dioeca ................. 

lO 

Arenaria gothica ................... 2 2+ 90 

Erophila verna .................... 40 

Gal i u m veTum ..................... l+ 20 

Hieracium Auricula ................ 30 

Leontodon autumnalis .............. 40 

Lin u m cathaTticum ................. 20 

Lotus corniculatus . . . ..... . . . ..... . lO 

Medicago lupulina ................. 30 

Potentilla argentea ................. 30 

Sagina nodosa ..................... 50 

8aturefa Acinos . . ................. l 50 

8axifraga tTidactylites . . ............ l 30 

8edum acre ....................... 1+ l l 60 

- album . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2+ l+ 2- 2+ 2 2 2 90 

Taraxacum balticum . . ............. 

lO 

- sp. (Vulg. ; ster.) ............... 50 

Thymus 8erpyllum ................. l+ 70 

Ag"Ostis stolonifera ................. l 2 60 

BTomus hordeaceus *mollis .......... l l 20 

Festnca ovina ..................... 5- 5- 5- 3 4 4 4- 3 4+ 3 100 

Barbula acuta ..................... l 60 

convaluta . . .................... l l+ l+ 100 

fallax ......................... l l l 100 

Teflexa ......................... l l 70 

rigidula . . . .................... 

lO 

Brachythecium glareosum . . ......... 30 

Bry u m pendulum .................. 20 

- spp. • • • • o o . o o . o • • • • • • • • • • • • • • • 90 

C alliergonella cuspidata ............. 

lO 

Camptothecium lutescens ............ l 20 

Campylium ch-ysophyllum .......... l l 30 

Ctenidium molluscum .............. l l 30 

Ditrichum jlexicaule ................ 4 4+ 5 5- 5 5 5- 3+ 4- 3+ 100 

Encalypta rhabdocarpa . . ........... l+ l l l 40 

- 

streptocarpa .................... l l 20 

Eucladium aeruginosum . . .......... l+ 20 

Fi8sidens ad ianthaides .............. 

lO 

Hypnum cupressiforme ............. l+ 70 

Rhacomitrium canescens . . .......... 

lO 

Schistidium apoca1·pum ............. 20 

Thuidium abietinum ............... 40 

Tortella inclinata .................. l+ 2 l+ l+ 90 

- 

rigens ......................... l+ l+ 30 

T ortula ruralis .................... 20 

Trichostomum crisptllum ............ l+ 30 

Clevea hyalina . . . ................. 3- lO 

Riccia sorocarpa ................... l lO 

Gladania symphycarpia ............. 

lO 

Collema cristatum .................. 

lO 

- pulposum ...................... 40

90 

Tab. 20 (forts.) . 

l l l l l l l l l l l 

l 2 3 4 5 6 7 8 9 lO K% 

l 

Dermatocarpon hepaticum . .......... l lO 

Feltigera canina . .................. l lO 

Toninia coeruleonigricans . .......... l lO 

l 

N os to c commune . .................. l l l l l l l l l l l 90 

1-2. A, häll m. 3-4 cm jord. - 3. G, strax S om Kyrkkärret; 2-4 cm. - 4. I, kanten av 

tälj stensbrotten; 2-4 cm. - 5-7. A, N-partiet; 3-4 cm. - 8. G, sydligaste delen; tidvis översvämmad 

mark; 2-5 cm. - Samtliga rutor 9-11.6. 1943. 

9-10. C, tidvis översvämmad, eroderad mark m. uppfrysningsfenomen. 22.10. 1942. 

Tab. 21. Festuca ovina - consociation med a. Schistidium apocarpum - societet, 

b. Eucladium recurvirostre - societet, c. utan slutet bottenskikt. 

Alehemilla glaucescens ........... 

A renaria gothica ................ 

Cirsium acaule ................. 

Epilobium palustre .............. 

Erophila verna ................. 

Euphrasia stricta ............... 

Galium bareale ................. 

- verum ...................... 

Geum Tivale .................... 

Hieracium Auricula ............. 

Inula salicina .................. 

Leontodon autumnalis ........... 

Lin u m cathaTticum .............. 

Lotus corniculatus . . . . . . ... ..... 

M edicago lupulina .............. 

l 

Frunella vulgaris ............... l l+ l+ 

Sagina nodosa .................. 

SatuTeja Acinos . . .............. 

Sedum acTe .................... l+ 

- album . ............ . ...... .. l+ l+ l+ l+ 

Sonchus aTvensis . . . ............ 

Taraxacum sp. ( Vulg. ; ster.) ..... 

Thymus SeTpyllum .............. l+ 

Tussilago Farfara .............. 

l 

2 2 

l 

l 

l 

l+ l+ 

l 

l+ l+ 

l+ 

l 

5 

l+ 50 

5 

5 

5 

40 

5 

20 

l+ 

25 

40 

15 

85 

65 

15 

15 

45 

60 

20 

35 

70 

5 

40 

25 

5 

AgTOstis stoloni/era . . . .......... l+ l+ l+ l+ 2 2- 

Cm·ex panicea .................. 

l 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 4 4- 4- 3+ 3- 4- 3 3+ 3+ 3 4 3 

Juncus bufonius ................ 

Foa compressa . . ............... 

BaTbula acuta .................. 

- convaluta . . . . . ..... . . ......- · 

- fallax . .......... ....... . ... l 

- Tejlexa . ..................... . 

l+ 

4+ 4+ 4 4 

l 

l 

2+ l+ 

4 4 

l+ 

l 

l 

4 

l 

l 

l 

65 

5 

100 

5 

50 

15 

60 

95 

15

91 



- spp. · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · 

Gallierganella cuspidata .......... 

Gampylium chrysophyllum ....... 

- elodes . . .................... 

Gtenidium molluscum ........... 

Ditrichum flexicaule ............. 

D1·epanocladus intermedius ....... 

Eucladium aeruginosum ......... 

- recurvirostre ................. 

Hypnum cupressiforme .......... 

Pottia Davalliana ............... 

Rhacomitrium canescens . . ....... 

Schistidium apocarpum ......... . 5 

Scorpidium turgescens . . . . . . . . . . . l 

Thuidium abietinum . . . . . . . . . . . . l 

Tortella inclinata . . . . . . . . . . . . . . . l 

- rigens ... ... . . . ..... . . . . ... . l 

Trichostomum crispulum ......... 

Riccia sorocarpa . .............. . 

l 

4+ 5 5- 5 

l l l 

l 

5- 4 5 

l+ l+ 

4 

l+ 2 

lO 

l 65 

5 

35 

25 

30 

l+ l+ 100 

l 15 

15 

25 

l 35 

15 

lO 

35 

40 

15 

l+ 2 2+ 2+ 80 

l 35 

l+ l 70 

45 

Gladania ju rea ta ................ 

- pyxidata v. pocillum ......... 

- symphycarpia ............... 

Gollema pulposum . . ............ 

Dermatocarpon hepaticum ........ 

Fulgensia bracteata . . . . .... . . .. . 

Leptogium lichenaides . . ... . . .. . . 

Toninia coeruleonigricans ........ 

N ostoc commune . . .......... . . .. I l 

l+ 

lO 

lO 

15 

40 

5 

5 

lO 

35 

95 

a. Festuca-Schistidium-soc.: 1-3. G, strax S om Kyrkkärret; tidvis starkt översvämmad mark; 

grästuvor på höga socklar av upp till 8 cm mäktig jord; mellan socklarna 2-3 cm. 10.6. 1943. - 

4-5. I, vätkomplex i S-partiet; 2-4 cm jord. 11.6. 1943. 

b. Festuca-Eucladium-soc.: 6-9. G, strax ovan södra stenmuren; 2-5 cm ytterst fin kalklera; 

tidvis översvämmad mark. Ett pH-prov till samhället (8.6. 1939) har givit värdet 7,7. 1.11. 

1942. 

c. Festuca-soc.: 10-ll. E, vid Stora blocket; i ytan grovgrusig mark, tidvis översvämmad; 

4-7 cm. 22.6. 1939. - 12. D, vid vätkomplexet; mellan grästuvorna 5-7 cm finjord + ytgrus. 

27.6. 1939. - 13. E, starkt eroderad mark vid stigen t. Vinnagården; 2-4 cm kalklera + mer el. 

mindre tätt lager ytgrus. I liknande samh. i grannskapet Pottia Davalliana. 6.10. 1942. - 14-20. 

G, sydligaste delen; tidvis översvämmad vittringsmark; 2-4 cm kalklera med ytlager av grovt 

grus, i nr 19-20 nästan täckande. 10.9. 1944.

92 

Anthyllis Vulneraria . . .. . ... . 

ArenaTia gothica . ............... 

Cirsium acaule . ................ 

Euphrasia stricta . .............. 

Gal i u m bareale . . . . . .... . . . . . . . . 

Ge u m rivale . ................... 

Hieracium Auricula . ............ 

Leontodon autwnnalis . .......... 

Linaria vulgaris . ............... 

Lin u m catha1·ticum . ............. 

Lotus coTniculatus . ....... ' . . .. 

Medicago lupulina . ............. 

Potentilla AnseTina . . . . . . . . . . ... 

- 

Tabenwernontani . . .. . . . .. .. 

Prunella vulgaris . .............. 

Sagina nodosa . ................. 

Sedurn acre . ................... 

- album . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Ta Taxacum sp. (Vulg. ; ster.) . . . . 

Thymus Se1·pyllum . ............. 

Vicia Cracca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Agrost is stolonifera . ............. 

Festuca ovina . ................. 

Poa annua . . . . ..... . . ... . . . . 

- compressa . .................. 

Barbula acuta .................. 

convaluta . . . . . . .. .. . . . . ..... 

fallax . . . . . ....... . ... . . .. 

- 

. 

- reflexa ...................... 

B1·yum spp .. . .................. 

Campylium chrysophyllum ....... 

Ditrichum f lexicaule ............. 

Encalypta streptocm·pa . . . .. . . . 

Hypnum cupressiforme .......... 


Scorpidium turgescens ........... 

Thuidium abietinum . . .. ... . . . . . 

Tortella inclinata . . . . . . . . . . . . . . . 

- 

rigens ...................... 


Tab. 22. Agrostis stolonife ra - consociation. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l l 9 l O 

l ll l 1 12 13 l 1 14 K% 

l+ 2- 

2 l+ 

l+ 

l+ l+ l+ 

l 

l 

3+ 2+ 3 4 4 4- 3 3+ 4 

3- 2- l 

5 5 4+ 

l l 

l+ 

l 

5 

l+ 

2 l+ l+ l+ 

l 

3+ 

7 

l+ 86 

14 

l 21 

7 

7 

l+ 

43 

2+ l+ 93 

l+ 7 

l 50 

14 

21 

21 

7 

64 

50 

36 

14 

14 

29 

29 

31 4- 3 4 100 

l+ 

l t 

21 

7 

14 

43 

36 

93 

7 

86 

43 

100 

7 

50 

36 

21 

21 

43 

21 

43 

Riccia SOTOCctrpa . ............... 

Collema cristatum . .. . . . . . . . . . . . . 

- pulposum . .................. 

Toninia coeruleonigricans . ....... 

Nostoc com mune . . . ... . . . . . . . .. . 

71 

7 

64 

21 

100 

1-2. G, strax S om Kyrkkärret; tidvis översvämmad mark; 2-5 cm jord. 10.6. 1943. - 3. 

D, vid vätkomplexet; 3-4 cm kalklera + tätt ytgruslager; 11.6. 1943. - 4. I, liten depression; 

1-3 cm jord. 7.8. 1943. - 5- 14. D, mot O svagt sluttande avsats i Övre klinten N om kyrkan, 

tidvis översilad av vatten; 2-4 cm ytterst fin kalklera med ett mer el. mindre täckande ytlager av 

sorterat grus; tendens till polygonmark. 1.9. 1944.

Tab. 23. Festuca ovina " consociation (Falbygden). 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 

At·enaria serpyllifolia . ......... . 

Hieracium A uricula . ........... . 

Leontodon autumnalis . ......... . 

Frunella vulgaris . ............. . 

Sagina nodosa . ................ . 

Satureja Acinos . . ............. . 

Sedum acre . .................. . 

Taraxacum suecicum . .......... . 

- sp. ( Vulg. ; ster.) ........... . 

Thymus Serpyllum . ............ . 

Agrostis stolonifem . ............ . 

Festuca ovina . ................ . 

Poa alpina . .................. . 

- compressa . ................. . 

Barbula convoluta .............. fallax . . . -- reflexa ...................... 

- rigidula .................... 


M ildeanum ................. 

- spp . . ............ · · · · · · · · · · 

C alliergonella cuspidata .......... 

Campylium cht·ysophyllum ....... 

Ctenidium molluscum .......... Distichium inclinatum Ditrichum flexicaule ............. 

Dt·epanocladus intermedius Encalypta cfr rhabdocarpa ....... 

- streptocarpa ................. 

Eucladium aeruginosum . . ....... 

Rhacomitrium canescens ......... 


Thuidium abietinum ............ 

Tortella rigens .................. 


Clevea hyalina . ............... . 

3+ 4+ 4+ 4- 3 

l l 

l l+ 

l 

Cladonia furcata ............... . 

- pyxidata v. pocillum - symphycarpia . . l+ 

Collema pulposum . . ............ 

Dermatocarpon hepaticum ...... Fulgensia bracteata . . l+ 

Lecidea decipiens . . . . l+ 

l ; l 

2 

Leptogium lichenaides . . . . 2 l l 

3+ 4 

Toninia coeruleonigricans . . . . . . . . l 

l 

l+ 

N os to c commune . ............ . .., l+ l+ l+ 

S. Kyrketorp, Öja hed. 

av ett 

l-13. Tidvis översilad mark i erosionsfåran; 3-6 cm ytterst fint vittringsmaterial, överlagrat 

± 

del (lutning 

tätt 

c:a 

lager 

15°); 

sorterat 

4-7 cm 

grus. 

jord 

Juli-augusti 1940. - 14. NY-sluttning i hedområdets nedersta 

+ inslag av grus. 20.11. 1942. 

l 

4 

l+ 

2 

l-t 

l 

l 

4+ 4 

l 

l-tl 

l l+ 

3- 4- 4+ 3 

l l 2+ 3 l+ 

93 

K% 

7 

57 

7 

14 

43 

50 

14 

29 

71 

43 

43 

lO O 

29 

l+ 14 

50 

43 

21 

50 

29 

36 

7 

36 

l+ l+ l+ 

7 

l 

l 

100 

36 

2 21 7 

l 21 

57 7 

l+ 

86 

79 

7 

l 

14 

7 

14 

36 

29 

50 

71 

50 

14 

36 

93

94 

Tab. 24. Festuca ovina - Tortella tortuosa - sociation (Öland). 

Allium Schoenopmsum . ........ . 

Antennaria dioeca . . . ........... 

A nthyllis Vulneraria ........... Arenaria serpyllifolia ........... 

Artemisia rupestris . . . .......... 

Cerastiwm pumilum ............. 

Convolvulus arvensis f. linearifolius 

C r e pis tectorum v. pumila ....... 

E1·ophila verna ................. 

Galium pumilum *oelandicum .... 

- verum ..................... . 

Globularia vulgaris ............. H elianthemum oelandicum l+ 

Hieracium A uricula . . . . . . . . . . . . . l 

H ornungia petraea .............. 


Lin u m catharticum .............. 

Sagina nodosa .................. 

Saxifraga tridactylites . . .........! Sedum album . . ................, . 

Thymus Serpyllum .............. 2- 

V eronica spicata . . . . . . .. . .. . .. . . . 


- gigantea . . .................. 

- stolonifera .................. 

Briza media . . . ............... . 

Carex caryophyllea .............. 

l j 2 j 3 j 4 j 5 j 6 j 7 j s j 9 jiOjnjl2jl3jl4jl5jl6jl7jlsjl9j2oj K % 

l l l l 

Festuca ovina .. . .............. 4+ 4+ 5- 3+ 5- 4- 

- rubra v. oelandica . . . . . . . . . . . l 

Paa alpina . . .................. 

- campres sa ................... 

Barbula convoluta . ............. . 

fallax . . ................... . 

H ornschuchiana . . . . ........ . 

recurvirostris . .............. . 

reflexa . .................... . 

rigidula . . . ................ . 

Bryum argenteum . ............. . 

- spp . .... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Camptothecium lutescens . ....... . 

Campylium chrysophyllttm . ..... . 

Ctenidium molluscum . ......... . 

Distichium inclinatum . ... ...... . 

Ditrichum flexicaule . ........... . 

Encalypta rhabdocarpa . ........ . 

- streptocarpa . ............... . 

Eucladium aeruginosum . . ...... . 

- recurvirostre . ............... . 

Fissidens ad ianthaides . ......... . 

H ypnum Bambergeri . .......... . 

- cupressiforme . .............. . 

Myurella julacea .............. . 

Schistidium apocarpum . . ....... . 

Scorpidium turgescens . ......... . 

Thuidium abietinum . . ......... . 

Tortella fragil is . ............... . 

l ' 

l 

l l l 

T ' 

. l l 

l 

. l 

I 

l 

2 l+ 

l l+ 

. 

l 

i l i 

l 

l+ l+ 

l+ l l 

l + 

li 

1+1 l 

l 

• • l . • 

3 4+ 4+ 4+ 4+ 4+ 4- 4 4- 4 3+ 4+ 4+ 4+ 

i . 

l l 2 l+ 3- l l 

l+ l+ 2 l+ 

l 

l+ 

l 

l+ 

l 

l 

2 l 

l i l 

l l 

l 

1 1 1 

l l 

l+ 1+:2+ 

: l l l 

l+ 

l+ l+ 

l l 

45 

lO 

5 

lO 

20 

lO 

lO 

20 

lO 

15 

5 

5 

20 

15 

50 

25 

5 

40 

lO 

5 

50 

35 

100 5 

40 

lO 

5 

100 

90 

15 

30 

70 ' 

lO 

65 

60 

15 

75 

35 

15 

35 

15 

100 

35 

65 

80 

30 

25 

40 

60 

30 

100 

55 

5


95 

! l l 2 1 31 41 51 61 71 81 9 1l01llll21131141151161171181191201 K% 

l 

l 

Tortella inclinata ............... l l l l l+ l l l l l l l l 

t l 80 

- rigens ...................... l l l l 2 l l l l+ l l 55 

- tartuosa (f. curta) ............ 4+ 4+ 4 4 4 4 4 4+ 5 5 5 4- 4+ 5 4+ 4+ 4+ 4+ 4+ 4+ 100 

l 

Trichostomum brachydontium ..... l l l . 30 

- crispulum ................... l l l l l l l l l l l l 

I 

C ephaloziella byssacea ........... 5 

Clevea hyalina ................. l l l l l l l l l l l 60 

Mannia (N eesiella) pilosa . l 5 

Riccia spp ..................... l l l l l l 30 

l 

Gladania foliacea v. convoluta .... 5 

- furcata . .... ... . . . ........ . . l . l l 25 

- pyxidata v. pocillum ..·1· l l 25 

- symphycarpia . . . . . . . l-t l l l l l l l l+ l l 75 

Collema cristatum .... . . . . . . . . . . . . l l l 25 

- pulposum ................... 30 

Dermatocarpon spp l l l 75 

Fulgensia bracteata ............. l l l l l l l l l l l l l l 75 

Lecidea decipiens . l 5 

- spp ......................... l l l l l l l l l l 

Leptogium lichenaides . . . . . ....... l l l l 

Peltigera canina ................ l lO 

Toninia coeruleonigTicans ........ l l l l l l l l 1 . 45 

1 

Nostoc commune ................ 

l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l 100 l l 

Öland: Södra alvaret. 

Samh. 

l-5. 

övergår 

S. Möckleby, 

på högre 

Albrunna 

liggande mark 

alvar 

i lavrik 

18.8. 1943. 

solvände-Festuca-hed 

4-5 cm hurnös jord 

m. 

m. inslag av kalkgrus. 

Rhytidium o. Thamnolia, 

på lägre liggande mark i naken Festuca -hed. - 6-10. As, Näsby alvar 19.8. 1943. 3-8 

kalklera m. något ytgrus. 

cm hurnös 

- 11. Resmo, alvaret v. landsvägen halvvägs kyrkbyn-Möckelmossen 

20.8. 1943. 4-5 cm jord + grovt grus. - 

20.8. 1943. 3-6 cm jord. 

12-13. Sandby, alvaret mell. S. Sandby o. Ekelunda 

- 14. Hulterstad, Gösslunda alvar 20.8. 1943. 2-4 

kalkstensskärvor; stark uppfrysning. 

cm jord m. rikliga 

- 15-16. 

Kalkstad 

Torslunda, Eriksäre alvar strax S om lövängen v. 

29.4. 1944. 3-6 cm starkt hurnös jord; mark tidvis översvämmad. - 17-18. 

liggande mark; 

D:o, högre 

2-4 cm jord, i ytan starkt grusig. - 19-20. Vickleby, Karlevi alvar 29.4. 1944. 

Täml. högt liggande mark; 2-4 cm humös, i ytan grovgrusig jord. 

60 

55 

20

96 

3. Torrängar. Avenetum pratensis. 

(At•ena pratensis - Briza m,edia - Camptothecium lutescens -association.) 

Kalktorrängarnas association, för korthets skull betecknad som At·eneturn, 

motsvarar »alvarängen» hos WI'l'TE (1906 b), vilket begrepp dock endast omfattar 

den torrängstyp, som förekommer på v åra kalkhällmarker. I olikhet 

mot förhållandet i hällhedsfytocoenoserna har den underliggande berggrunden 

här ej någon avgörande betydelse för vegetationens sammansättning, åtminstone 

om hällen är sprickrik och igenväxning trots det grunda jordlagret kan försiggå. 

»Alvarängarna» avvika därför fysiognomiskt och sociologiskt föga från 

de Bromion-samhällen, som anträffas på kalkrikt morän- och glacifluvialmaterial 

utanför kalkhällmarkerna, alltså den vegetationstyp, som hos oss ofta kallats »örtbackar», 

och som bl. a. beskrivits från Uppland (ÅLMQU IST 1929 s. 208 o. följ .). 

Hithörande samhällen, inclusive närstående sådana på kalkrika sandfält i Skåne 

(se tabeller hos O. ÅNDERSSON 1944) , utgöra nordiska motsvarigheter till mellaneuropeiska 

» Mesobrometum»-samhällen ; den fysiognomiska och till en del även 

floristiska likheten med de sydryska ängsstepperna - » P1·ata stepposa » sensu 

KELLER 1930 s. 4 - är också avsevärd. 

Österpla.na heds torrängar skilja sig ej skarpt från områdets Festuca-hällhedar, 

men g·ränsen är i regel lätt att draga, bl. a. på grund av det mycket 

artrikare fältskiktet. Viktiga skiljearter gentemot Festucetum tortellasurn äro följande 

arter (av vilka några visserligen också anträffas i hällhedar men sparsamt 

och oftast som sterila): Ag1·ostis tenuis, An thoxanthum odoratum, A -uena 

pratensis, Brachypodium pinnatum, Briza media, Oarex jlacca, O. montana, 

Pldeum phleoides, Sieglingia decumbens, Achillea Millefolium , Gampanula rotundifolia, 

Oirsium acaule, Orepis praemorsa, Inula salicina, Polygala Amarella, 

Potentilla Orantzii, P. erecta, Pn,:mttla -ueris, Ranunculus polyanthemtts, Viola 

hirta, V. J•upestrz's samt de i en viss typ av samhällen uppträdande Geranium 

sanguineum och Origanum vulgare. Tilläggas kan också Galluna -uulgaris, som 

visserligen ej är något normalt inslag men som ofta intränger i torrängarna 

och på acidifierad mark (tabell 31) fläckvis dominerar. På Ölands alvar spela 

± Oalluna-rika torrängar (»Alvar-ljungen») en betydande roll på relativt kalkfattig 

morän (STE RNER 1926 s. 60). - Torrängarnas fältskikt saknar slutligen 

de för hällhedarna utmärkande Sedum-arterna och therofyterna samt Satureja 

Acinos. 

I avseende på bottenskiktet skiljer sig Avenetum ganska pregnant från 

Festucetum tortellosum, framförallt genom att Tortellz'on-ledarter totalt saknas 

(eller uppträda sällsynt på jordblottor i glesa äng·ssamhällen ; stundom också 

som typiska successionsrelikter i mera slutna sådana). Ä ven de för Festucahällhedar 

av degenerationstyp utmärkande, ± acidifila mossoch lavarterna 

saknas (med undantag för Dicranum scoparium och Gladania silvatica); de ersättas 

i motsvarande torrängar av de konkurrensstarka Hy locomium splendens 

och Pleurozium Schrebe1·i samt den oftast sparsamma men stundom dominanta

Ptizz:dium ciliare. Bottenskiktet kan i sin helhet räknas till Camptothecion-federationen, 

men genom det starka inslaget av nämnda »skogsmossor» företer 

det anknytning till Pleurozion-federationen (jfr v. KRDSENSTJERNA 1945 s. 112 

o. s. 118). Endast i ± markerade sluttningar finna vi den av v. KRUSENSTJERNA 

(s. 120) beskrivna Camptothecietum-unionen typiskt utbildad med dominans av 

Camptothecium lutescens, Thuiclium abietinum, T. Philiberti, Campyliurn chrysophyllurn 

(denna rikligast i glesa torrängssamhällen på g·anska grund jord), Cetraria 

islanclica och Gladania furcata. 

Från fuktängarnas minst hydrofila samhällen, de ± Gtenidium molluscum -rika 

Briza- och Gm·ex-ängarna, skiljer sig Avenetum framförallt genom saknaden 

av ett antal genuina fuki.ängsväxter: Geum rivale, Herminz:um JYionorchis, 

Ophioglossum vulgatum, Ranuncdus acris, Succisa pratensis, Garex panicea, 

Malinia coerulea och i bottenskiktet Campyl1'um stellatum. Ett betydande antal 

av de i Avenetum starkt framträdande herhiderna förekomma ± sparsamt även 

i fuktängar. Som goda positiva skiljearter kunna dock frambållas Artem,isia 

campestris, Fragaria viridis, Hie1·acium macrolepideum, Potentilla TabeTnaemontani, 

Ranunculus polyanthemus samt bland graminiderna A 1.:ena pratens1's och Gm·ex 

mon tana, i bottenskiktet slutligen samtliga lavar ( Gladania-arter uppträda dock 

stundom edafidbildande på fuktängstuvtoppar), »skogsmossor», Dicranurn scoparium 

och Fissidens cristatus v. mucronatus (denna i fuktängarna ersatt av F. 

adianthoides). 

Följande ur avh;;mdlingens tabellmaterial hämtade frekvenssiffror torde utvisa 

hur relativt lätt man genom indikatorsarter kan avgränsa Österplana heds Avenetumsamhällen 

från å ena sidan Festuca-torrhällhedarna, å den andra fuktängarna. 

Endast fältskiktsarter ha medtagits. 

97 

7-45895 

Achillea M illefoliurn ... . . . .. 

Campa n u la rotund1jo lia . ..... 

Fra,qaria t·iridis ............ 

Geum rivale ................ 

Herminium Mono'rchis . . .... 

H1·eracinm macrolepideum . . . . 

Ophio,qlossum vulgatum . . .... 

Potentilla Crantzii . .. . ...... 

» erecta . ............. 

» Tabe1·naemon fan i . ... 

Ranunculus acris . ........... 

» polyanthemus .... 

Sature}a Acinos . . ... .... ... 

Sedum ac1·e ......... . . . . . .. 

.... " 

» album 

". . . . . . . . 

» rHpestre . .... . .. . .... 

Succisa pra tensis ............ 

Avena prafensis ............. 

Briza rnedia ................ 

Carex flacca ................ 

» panicea .............. 

Descharnpsia cae.

98 

Följande sociationsgrupper äro representerade: l. Festuca-consoc. m. bottenskikt 

av Tortellion-mossarter (tab. 13). 2. D:o m. busklavsamhällen (normaltyp; tab. 14). 

3. D: o ( degenerationstyp; tab. 18). 4. Avena-consoc. (normaltyp ; tab. 25, nr 1-20). 

5. D:o (degenerationstyp ; tab. 25, nr 21-40). 6. Brachypodium-consoc. (tab. 26). 

7. Briza-consoc. (torräng; tab. 29). 8. D:o (fuktäng av hygrofil typ ; tab. 32, nr 

1-10). 9. D:o (fuktäng av hydrofil typ; tab. 32, nr 11-20). 10. Carex flacca 

consoc. (tab. 36, nr 1-15). 

Avenetum-associationens viktigaste dominant på Österplana hed är Festuca 

ovina, som blott lokalt är sparsam eller saknas. I regel spela emellertid högvuxnare 

graminider en fysiognomiskt tongivande roll, och enligt gängse bruk 

benämnas samhällena efter dessa (även då de, som ofta är fallet, präglas av 

dominanta eller subdominanta herbider; jfr dock Inula salz:cina - torrängen, 

som intar en viss särställning): Avena pratensis- äng, Brachypodium pinnatum- äng, 

Briza media - torräng, Sieglingia decumbens - äng. (Även Carex jlacca - torräng 

förekommer inom området men blott lokalt; samhället har ej provytanalyserats.) 

Till associationen höra också Galluna vulgaris - och (blott på en lokalitet 

förekommande) Vaccinium Vitis-idaea - sociationer med (frånsett dvärgbuskdominansen) 

typisk Avenetum-karaktär. - På Ölands alvar tillkommer som ett 

mycket viktigt inslag Sesleria coerulea - torrängen, vilken dock, liksom Österplana 

beds Briza-samhällen, bar en ± mesofil karaktär och bildar övergång 

till fuktängarnas association. Dessa öländska Sesleria-ängar äro ej sällan, dock 

ej så ofta på alvarmarkerna, rika på orkideer (STERNER 1926 s. 137 ; jfr tabell 

å s. 139 ; provyta III representerar emellertid en typisk fuktäng). 

Österplana heds Avenetum-samhällen äro ganska fattiga på anmärkningsvärda 

kärlväxtarter, särdeles i jämförelse med förhållandena på Öland, där så 

högintressanta element som Artemisia laciniata, Oxytropis campestris och Banuneulus 

illyricus höra till torrängsfloran. Ä ven på Falbyg·den är associationen väsentligt 

rikare på framförallt kontinentala arter (jfr sid. 16 i denna avh. samt 

ALBERTSON 1941 b och 1945 a). Förutom Potentilla Tabernaemontani v. c1·oceolata 

- som dock uppträder mest frekvent i Festuca-hällhedar - och den vackra 

Hypen:cum montanum ingår i Österplana heds torrängsvegetation blott en enda 

art, som förtjänar att särskilt framhållas, nämligen den i Västergötland mycket 

sällsynta Orchis mascula, vilken våren 1945 var ovanligt riklig och utgjorde 

ett praktfullt inslag i Avena pratensis -ängar nära kyrkan. 

Avenctum-associationen är det dominerande växtsamhället på Österplana 

heds torrmarker, där den uppträder på ± hurnös vittringsjord med en mäktighet 

av 6-7 till högst 15 cm. Alltefter markens fuktighetsgrad få vi en 

serie ± xero- resp. mesofila varianter, de sistnämnda ledande över till fuktängarna. 

De xerofila samhällena motsvara Festuca-torrbällhedarnas degenerationstyp 

och intaga ± plan mark, vars pH-värden normalt synas ligga under 

neutralpunkten och som ej sällan äro så låga, att den kritiska gränsen för 

förekomst av kalkbetonad vegetation tangeras. De relativt mesofila samhällena 

utgöra en pendant till normaltyp-hällhedarna och uppträda i ± markerade

99 

sluttningar, där - såvitt pR-mätningarna ge vid handen - acidifiering ej 

försiggår. Följande pH-värden ha erhållits : 

Avena-soc. m. Rhytidium (F; sluttning) 7,6 

Avena-Rhytidium-soc. (G; plan mark) . 6,9 

Avena-Brachypodium-soc. (E) . . . ..... . . 7,1 

Crepis praemorsa - rik A vena-soc. (E) .. 7, l 

Avena-soc. m. Orchis mascula (E) . . . . . 6,4 

Avena-soc. m. Hylocomium o. Dicranum 

(E) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,1 

Avena-Pleurozium-soc. (G) . . . . .. . . . 6,1 

lnula-Ditriclzum-soc. (G) . . . . . . .. . . 7,4; 7,4 

Inula-Avena-D1'cranum- soc. (E) . ... 6,6 

Sieglingia· Hylocomium-soc. (G) . . .. 5, 7; 5,8 

Calluna-Hylocomium- soc. (F) . . ... . 5, 7 

Calluna-soc. (H resp. G) . ... . . ... 5,4; 6,0 

Vaccinium Vitis-idaea - soc. (E) . . . . 5,8 

Den ifråga om torrhällhedarna ganska pregnanta differentieringen i »normaltyp>> 

på sluttande mark och »degenerationstyp» på plan sådan återkommer 

alltså i Avenetum-associationen. Skillnaden mellan de två typerna är emellertid 

här mycket mindre tydlig och framträder huvudsakligen i bottenskiktet, 

vilket, som tidigare nämnts, endast i sluttningarn a har utpräglad Camptothecionkaraktär. 

Det är dock att märka, att den mesofila Briza-societeten är inskränkt 

till ± slutande mark och i regel kombinera s med typiskt Camptotheäon-bottenskikt 

under det att Sieglingia-societeten anträffas på acidifierad mark, oftast 

med bottenskikt av Hylocomium sp lendens. De analyserade Avena pratensis 

samhällena ha grupperats i »normaltyp» och »degenerationstyp»; som framgår 

av tabell 25 är emellertid gränsen här mycket flytande. Orsaken till att de 

båda typerna ej äro så relativt skarpt åtskilda som fallet är beträffande motsvarande 

hällhedar torde dels ligga i konkurrensförhållandena, dels i ståndortsfaktorerna. 

Det oftast slutna växttäcket medger sålunda ej förekomst av konkurrenssvaga, 

± extremt basi- resp. acidifila arter, vidare torde den förhållandevis 

mäktiga vittringsjorden ej variera lika starkt i fysikaliskt-kemiskt 

avseende som de grunda jordar, vilka intagas av hällhedssambällen. 

S u c c e s s i o n s f ö r h å Il a n d e n. Österplana heds torrmarker intagas till 

en övervägande del av Avenetum-samhällen, som tillsammans med till berggrundens 

sprickor bundna enbuskar bilda en karakteristisk vegetationsm osaik (PI. 

7). Enarna, som i olikhet mot förhållandet på det sydöländska alvaret äro 

upprättväxande (beroende på gynnsammare ståndortsbetingelser), borthuggas 

ej som eljest ofta på betesmarker och sluta sig på det undre rödstensplanets 

sprickrika hällmark samman till verkliga snår. Ifrågavarande del av Österplana 

hed erinrar därför starkt om slottsalvaret vid Borgholm (STERNER 1926 

s. 94). Jttniperus-snåren ha säkerligen en betydande inverkan på vittringsj ordens 

beskaffenhet (se kap. II, s. 24). Tack vare förekomsten av dylika Juniperussnår 

ha även några för kalkhällmarker främmande kärlväxter kunnat intränga 

och i ett par fall göra sig lokalt starkt gällande: Vaccinium Vitis-idaea (se 

beskrivningen till tabell 31), V. Myrtz:Uus (några små men fertila individ strax 

S om kyrkan) och Deschampsia flexuosa (fältskiktsdominant i ett Pleuroziumrikt 

Juniperus-snår O om kyrkan ; pH under m ossmattan 6,2).

100 

Den aktuella tendensen till omvandling av Österplana heds vackra Avenetumvegetation 

i tätvuxen, trivial enbu,skmark av det slag, som möter oss på några 

andra av Kinnekulles hällmarker - såsom på >) Rödjorna» mellan Västerplana 

och Martorp - är givetvis en följd av en tidigare hård betning, som gynnat 

enbuskarna på bekostnad av uppspirande lövbuskar och ädla lövträd. Det 

nuvarande starka inslaget av tall och isynnerhet gran i vissa delar av undre 

rödstensplanet (granbestånden inom kyrkstenmuren äro planterade, de ± tätväxande 

granarna i hedområdets nordligaste del däremot åtminstone övervägande 

självsådda) får vidare ej tolkas som ett belägg för att den naturliga 

successionen i kalktorrängarna skulle resultera i uppkomsten av PleU'ozz'anbarrskogar. 

Sådana skogar förekomma visserligen flerstädes på Kinnekulles 

hällmarker men undantagslöst som resultat av 1870-talets omfattande skogsplanteringar. 

Se härom vidare i den följande sammanfattningen av synpunkter 

på Österplana heds klimaxvegetation. 

Successionen i Österplana heds Avenetum-samhällen skulle - om månghundraårig 

betning och övrig kulturpåverkan ej varit för handen - säkerligen gått 

i riktning mot lövskog av ± lundartad typ och med ett mellanstadium av 

gles snårvegetation (med dominerande hassel), uppträdande i mosaik med torrängar 

av den typ, som kan benämnas Inula-Geraniurn-Origanum-äng (se beskrivningen 

till tabell 30) och som utmärker Österplana valls halvöppna hässelmarker. 

En mycket närstående vegetation (ehuru utan lnula salicina) har skildrats 

av ST0RMER (1938 s. 25) från Hå0ya i Oslofjorden (>; Geranium sanguineum 

Origanum vulgare - Soz. » med bl. a. inslag a v Rhytidium . rugosum). KAISER 

( 1926 s. 90 o. 106) beskriver också liknande samhällen från Th i .iringen, utmärkande 

för steppartade ängar, som successivt synas övergå i » Steppenheidewald 

» . 

Tabell 25. Avena pratensis - consociation. De i tabellen sammanförda 

analyserna ha ingalunda alltid Avena-dominans. Ofta nog är Festuca ovina den 

viktigaste graminiden och i provytorna 21-23 samdominera sistnämnda art och 

Anthoxanthum odoratum, vilken i vissa delar av Österplana hed är ett tongivande 

torrängselement, sannolikt alltid på acidifierad mark (jfr STERNER 1938 s. 31). 

I de flesta rutorna ha herhiderna tillsammans en täckningsgrad, som överstiger 

graminidernas, och ofta är en av dem dominant. I Avena -äng förekomma inom 

området ± sällsynt ett antal arter som saknas i tabellen: Avena pubescens, Phleum 

phleoides Orchis mascula, Gymnadenia conopsea, Stellaria graminea, Veronica spicata 

Gampanula persicifolia, Sulidago Virgaurea Erigeron acris, Gentaurea Scabiosa, Hypochoeris 

maculata. - Normal- och degenerationstypen förete ej väsentliga olikheter i 

avseende på fältskiktet; Anthoranthum, Sieglingia och den i tabellen svagt företrädda 

Agrostis tenuis äro dock karakteristiska för sistnämnda typ. I bottenskiktet 

äro differenserna mera påtagliga: Camptothecium, Ditrichum Thuidium och busklavarna 

(med undantag för Gladania silvatica) uppträdd huvudsakligen i normaltypen, 

sistnämnda art samt Dicranum, Hylocomium, Pleurozium och Ptilidium i degenerationstypen. 

Det av Rhytidium dominerade samhället (provyta 14) är närmast av 

sistnämnda typ. Arten förekommer på Ölands alvar rikligt på ganska kalkfattig 

mark, där den ofta dominerar i Calluna-hedar (jfr ALBERTSON 1940 a s. 84).

De i normaltypen förekommande TorteWon-arterna (Toriella, Schisfid1'um m. fl.) uppträda 

på ± nakna jordfläckar. 

Tabell 26. Brachypodium pinnatum - consociation. Samhället står ytterst 

nära det föregående men intar blott smärre arealer. Det utbildas i regel kring mindre 

ensnår och hör - liksom lnula-Geranium-Origanum-ängen - i viss mån till de symtomatiska 

företeelserna i igenväxande Avenetum. - I en brant sluttning rätt ovan 

Vinnagården bildar Brachypodium ett mycket artfattigt pioniärsamhälle på i ytan 

grovgrusig rasmark ; på kalkstensskärvorna förekommer här rikligt Leptogium plicatile 

(det. DEGELIUS). 

Tabell 27. Carex montana-consociation. Ett relativt mesofilt samhälle, som 

på Österplana hed är inskränkt till undre rödstensplanet oeh huvudsakligen förekommer 

i sluttningar i områdets östligaste delar. Anmärkningsvärda drag i tabellen 

äro saknaden av Briza och sparsamheten av Festuca ovh m, vilken sistnämnda 

ofta tenderar att försvinna i markerade sluttningar. - Carex mordana förekommer 

även under träd och buskar; arten är bl. a. riklig i ett aspuppslag i områdets 

SO-hörn. 

Tabell 28. Sieglingia decum bens - consociation. Samhället uppträder på starkt 

humös, acidifierad jord (pH 5,7; 5,8) på undre rödsten och har ett om typiskt 

Pleurozion mycket erinrande bottenskikt, i regel Hylocomium splendens - societet. 

Av intresse är inslaget av den på Österplana hed sällsynta Ajuga pyramidalis, enligt 

STERNER (1938 s. 143) karakteristisk för öländska björkskogar på kalkfattig 

mark och (se karta 242 b) ej funnen på hela Öland S om Torslunda. Beträffande 

Sieglingia-ängarna på Ölands alvar, se STERNER (l. c. s. 66); de spela en framträdande 

roll på kalkfattig mark och .ersätta här i stort sett Sesler1'a-samhällena. 

Tabell 29. Briza media - consociation. Briza-torrängen är utpräglat mesofil 

och kalkbetonad ; provytorna 11-12 representera dock en variant, som står nära 

degenerationstyp-torrängarna (märk Sieglingia, Dicranum, Hylocomium). I Briza-torrängen 

har Potentilla Crantzii optimal förekomst på Österplana hed. 

Tabell 30. In ula salicina - consociation. Inula salidna är en konkurrensstark 

art med ganska vid ståndortsamplitud. Den kan dominera på såväl torr 

· som fuktig mark och är ej bunden till öppna ängar utan förekornmer också rikligt 

i ± glesa lövsnår och lövängar. På Kinnekulle är Inula tillsammans med de 

på något torrare mark dominerande Geram·um sa'ngu·nwm och Origamim vulgare utmärkande 

för de ej fullt slutna, oftast hasselrika snår, som isynnerhet förekomma 

på Österplana vall. Inula-Geranium-Origanum-samhället, som är särdeles praktfullt 

utbildat på Varholmen i Dala (ALBERTSON 1941 b) och som anträffas flerstädes 

på Falbygden (bl. a. i ett parti av Kleva klintar), avviker i fysiognomiskt avseende 

ej så litet från de typiska Avenetum-ängarna men har en i stort sett likartad sammansättning. 

- På Österplana hed förekomma Geranium- och Origanum-societeter 

blott fragmentariskt i sydligaste delen av undre rödstensplanet. Däremot intaga 

JnuZa-samhällen här avsevärda arealer, på torrare mark med inslag av de båda 

förutnämnda arterna. Tydligen har bär i sen tid försiggått en verklig Inula-in- 

. vasion (Pl. 7 B, 8 B). På grund av artens stora konkurrensförmåga kan den intränga 

och bli dominant i samhällen av olika karaktär, nämligen i såväl torrängar 

som fuktängar (jfr tabell 33) och hällhedar (märk förekomsten av Tortella, Blastem·a 

m. fl. successionsrelikter): På mycket grund jord uppträder dock Inula steril och 

lider under regnfattiga somrar svårt av torkan. - Tabellens första analys representerar 

en lnula-rik Avena prafensis - äng av degenerationstyp. I några provytor 

förekomma Geum rivale och Suc

102 

T ab. 25. Avena 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO l u J 12 1 131 141 151 161 17 

Juniperus communis ............. 

1 

l l 

+ 1 

Achillea Millefolium ............ 

l 

Agrimonia Eupatoria . . . ......... l t 

Alehemilla glaucescens ............ l t 3 l t 

- subglobosa . . ................. 

Antennaria dioeca ............... l t l+ 2 

Anthyllis V ulneraria ............. 

l 

Artemisia campestris ............. 2- 3 

Gampanula rotundifolia .......... 

l t 

l 

earlina vulgaris ................. l+ l 

Chrysanthemum Leucanthemum .... l+ 

Cirsium acaule .................. t l+ 3- l l+ 2t 2- l t 

C r e pis praemorsa ................ l l 2 l 

Filipendula vulgaris ............. 

2- l t l t 

Fragaria vesca . . . . ... . . . . . . . .. . . - vi1·idis ....................... 2t 2 l+ l t l t t 3+ 

Gali1J,m bareale . . ................ l 2 l 

- verum ....................... l l l l 2 l t l+ 

Hieracium Auricula ............. 

- macr-olepideum ............... 2+ l t 2+ 4 4- 3 3 2 

Hypericum montanum ... ......... l+ 

Lin u m catharticum ............... l t 

Lotus corniculatus ............... 

l 

Medicago lupulina ............... 

Pimpinella Saxifraga ............ 

Plantaga lanceolata . . . . . . . .. . . . . . 

- media ....................... 

Polygala Amarella ............... 

l t 

l t 2t 2+ l+ 

Potentilla erecta ................. 

- Tabernaemontani ............. 2+ l 

Primula veris ................... l+ 

l t 2 l t l t 2 

Prunella vulgaris ................ 

Ranunculus polyanthemus . . . . . .. . 

Sedum act·e ..................... 

Taraxacum sp. (Erythrosp.)....... 

Thymus Serpyllum ............... l+ 2+ l+ 2- 2+ 4 l+ 3 l 

Trifolium repens . . . ............. 

Veronica ojjicinalis .............. 

Vicia Cracca .. .......... ........ 

Viola canina .................... 

hirta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

- rupest1·is v. arenaria .......... 

Agrostis tenuis . . ................ 

A nthoxanthum odoratum .......... 

Avena pratensis ................. 3- 4 3 3+ 3t 2t 2t 4- 3 4 2 3 2t 3+ 3+ 4 4+ 

Briza media .................... l l l l l t 

Carex caryophyllea .. ............. 

- flacca . . ..................... t t l t - montana ..................... l l t t 

Festuca ovina ................... l 2 l l 3- 3- l t 

Poa pr atensis *angustijolia . . ..... 

Sieglingia decumbens ............. 

B m· b-ula fallax . .................. 

- re.flexa . ..... ................ 

Camptothecium lulescens . ......... 2+ 3+1 

4- 

l

pratensis - consociation. 

l 181 191 20 l K % 1 21 1 221 23124 1 25 1 26 1 27 1 281 29 130 1 31 132 1 33 1 34 135 1 36 137 1 38 1 39 1 40 l K% 

l 

103 

l 

5 l+ 5 

l l 25 l l l l l l l l l l l l 60 

5 

l 30 l+ l l+ 4 l l l l l 45 

5 

40 l l l l 20 

l+ l+ 25 

l l 70 l l l l l l l l l l l 55 

25 

55 l l 2 l 20 

l 60 2 2 l+ l+ l+ 2- 3 2 2 l l 3 

4 2 2 l+ l+ l+ 90 

lO 

l l+ 3 85 l 4 l+ 2 l l l l+ l l l l+ l l l 90 

l 40 l 2 l+ l 55 

l l 2 95 l+ l l l+ l l l l l l l l l l l l l l 95 

5 l 5 

2 3+ l 90 2 2 l l l l+ l l+ 2+ 2+ 3+ l+ 2 2 l+ l l 2 90 

5 

55 l 55 

50 l l l l l l l l 55 

l l l 70 l l l l 25 

5 l 5 

lO l l l l l l l 35 

l 5 l 5 

lO l 25 

3 l l+ 75 l+ l+ l l+ l 3 l l 2- 2+ l l 2 l l l l+ l I+ 95 

5 

l l 

lO 

15 l 5 

5 

5 

l l l+ 90 l l 2+ l l l l l l l l l l l l l+ l l l l 100 

5 l 5 

l l l l l l l 35 

5 l 5 

l l 20 

l l lO 

5 l l lO 

3 2+ 2+ l 20 

lO l l l l+ 25 

l 40 l ] l l l l l l+ l+ l+ l 55 

l 75 3 3 4- 2+ 2 3+ 3- 3+ 2+ l+ 2 l+ 2 2 l+ 3 2- 3 100 

l l 15 l 3 5 

l l+ 2 l l+ l l 35 

l 25 

l 5 

4 5 4 60 l l l l l l l l l 40 

l 

45 l l l+ l l+ 3 l 3 l l+ 2+ l l+ l l l+ 80 

20 l l l 15 

20 

15 l 5 

4+ 4- 3 100 l+ l+ l 3 3 l+ 2 3 3+ 2+ 3+ 3 3 3+ 2- l+ l+ 2+ l+ l+ 100 

30 l+ l l+ l l l l l+ l l l l l l l l l l 90 

35 

l

104 

Tab. 25 

Campylium ch·rysophyllum ........ 

Ctenidium molluscum ............ 

Dicranum scoparium Ditrichum flexicaule .............. 

Fissidens ad ianthaides ............ 

- cristatus v. mucronat·us. . . . . . . . 

H ylocomium splendens ........... 

Hypnum cupressiforme ........... 

M ni u m cuspidatum .............. 

Pleurozium Schreber·i ............. 

Rhacomitrium canescens .......... 

Rhytidiadelphus triquetrus . . . . .... 

Rhytidium rugosum .............. 

Schistidium apocarpum ........... 

Thuidium abietinum . . ........... 

- Philiberti .................... 

Tortella tartuosa Torlula ruralis .................. 

Trichostomum crispulum .......... 

l + 

l 

l 

2 

2 

l+ 

l 3 l 4 l 5 l 

l+ 

l+ 

6 

l 

l 

l 

l 

l+ 

7 l 8 l 

l 

l J 

3 

l+ 

l 

3 

l+ 4 

3- 

Ptilidium ciliare . ............... . 

Cetraria crispa . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

- islandica . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3- 

- juniperina f. terrestris . . . . . . . . . l 

Gladania coniocraea . ............ . 

- foliacea v. alcicornis . ........ . 

- jurcata . . ................... . 

pyxidata v. pocillum . ........ . 

rangijormis . . ............... . 

silvatica . . .................. . 

symphycarpia . . ............. . 

Collema pulposum . . ............ . 

Cornicularia aculeata . ........... . 

Lecidea atrofusca . . ............. . 

Leptogium lichenaides . . ......... . 

Feltigera aphthosa . . . . .......... . 

- canina . .... ................ . 

l 

l+ 

l+ 

l+ 

l 

l+ 2 

l l 

l+ 

3 2 

l 

l+ l l+ 

l l l 

l+ 

l 

3- 

l 

3 

l 

l 

l+ l l+ 

l 

l+ 

l+ 

l+ 

N os to c commune . ............... . 

1-20. Normaltyp. 

l-10. E, Klevdalens V-sluttning; ± öppen, steppartad vegetation (nr 7 

på relativt grund 

dock mera ängsartad) 

(4-10 cm) jord, delvis bar o. ofta med kalkgrus i ytan; lutning 5- 15°. 7.9. 1944. 

- 11. E, Klevdalens O-sluttning. 8.9. 1944. - 12. G, kanten av rödstenens övre klint; 4-7 cm 

jord. 8.9. 1944. - 13. F, övre klintens sluttning strax Som kyrkan. Ett pH-prov från Rhytidiumförekomsten 

(4.7. 1938) har givit värdet 7,6. 8.9. 1944. - 14. G, 

marken barrbeströdd; pH 

platån ovan föreg.; invid en tall, 

(4.7. 1938) 6,9. 8.9. 1944. - 15-20. D, O-sluttning. 9.9. 1944.

(forts.). 

18 1 19 1 20 l K % 1 21 1 22 1 23 1 24 1 251 26 1 27 1 28 1 29 1 30 1 31 1 32 3-3 1 34 1 35 1 36 1 37 1 38 1 39 1 40 l K% 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l+ 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

105 

l 100 l 

l l l l l l l l l+ l l l l 70 

60 

15 

4 

l 

3+ 5- 4 4+ 5- 5 4+ 4- l l l 2+ l+ l l l+ l+ l l 100 

l 90 l 1 l l l l 30 

l 5 

70 l l l l l l l l+ l l 50 

5 l l+ l l l l 4 l l l+ l+ l l l l 

85 l l l l l l l l l l l l l l+ l l 80 

l l lO 

4 4+ 4- 

30 2- l l l l l l l l l l 

l l lO 

lO 

5 

l 65 l l l l+ l l l 35 

l l JO 

15 

l 15 

lO 

5 l l l+ 2 l l l l+ 4- l l l l l 70 

35 l 5 

l 85 l l l l l l l l l l l l l 65 

20 

lO 

l 

l+ 

75 

15 

55 

l l 5 

l 95 l l l l l l l l l l l l l l l 75 

70 l l l l l l l l 40 

l+ l l l+ 20 

l l+ 

5- 4 4+ 4+ 5 5 45 

20 

5 

55 l l l 15 

35 l 5 

5 

l l l l l 25 

l+ 15 l l l 15 

35 

21-40. Degenerationstyp. 

1940. 

21-23. 

- 27. 

E, 

G, 

omedelbart 

strax bakom 

NO 

kyrkan. 

om kyrkan. 30.7. 1940. 24-26. E, O-sluttning mot Klevdalen. 

30.7. 1940.- 28. G, ovan Kyrkkärret. 8.9. 1944.-29. 

30.7. 

9.9. 1944. - 

D:o. 

- 

30. E, nära kyrkstenmuren. 8.9. 1944. - 31. G, ovan Kyrkkärret; pH 6,1. 8.9. 1944. 

32. D:o. 8.9. 1944. - 33-34. D:o. 9.9. 1944. - 35-37. E, enbuskrik mark ONO om kyrkan. 

31.7. 1940. - 38-40. G, strax bakom kyrkan; 8-10 cm jord. 31.7. 1940.

106 

T ab. 26. Brachypodium pinnatum - consociation. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO l K% 

Juniperus communis ............... 

lO 

Achillea Millefolium ............... l 40 

Alehemilla glaucescens .............. 2 3 40 

Antennaria dioeca ................. l 60 

Anthyllis V ulneraria ............... l 30 

Artemisia campestris ............... 2 20 

Gampanula rotundifolia . . . ......... 40 

earlina vulgaris ................... 

lO 

Gentaurea Jacea ................... 20 

Cirsium acaule .................... l+ l+ 50 

Filipendula vulgaris ............... 3 50 

Fragaria vesca . . . .. . . . .... . . . . .. . . 20 

- vi1·idis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ l 80 

Gal i u m boreale . . .................. 2 2 70 

- verum ......................... l l l l l+ 100 

Hieracium macrolepideum .......... 2+ l 3+ 2 3+ 2+ 2+ 100 

Hypericum perforatum ............. l+ lO 

Knautia arvensis .................. 

lO 

Lotus corniculatus ................. 60 

Lin u m catharticum ................. 80 

Medicago lupulina ................. 20 

Plantag o lanceolata . . . . .. . .. . . . . ... lO 

Polygala Atnarella ................. 

lO 

Potentilla Crantzii ................. 20 

- 

erecta ......................... 20 

- 

Tabernaemontani . . . ............ l+ 3- l+ l 90 

Frunella vulgaris .................. l 30 

Thymus Serpyllum ................. l+ l l 2 100 

Vicia Cracca .. .................... 

lO 

Viola hirta ....................... 

lO 

Avena pratensis ................... l l l l 50 

Brachypodium pinnatum ............ 4+ 5 4+ 4 4 4- 4+ 4+ 4 4+ 100 

Briza media ...................... l l 50 

Carex flacca . . . ................... l+ l l 40 

Festuca ovina ..................... l 3+ 2 3 2 3 2 80 

Camptothecium lutescens ............ l 2 2 60 

Campylium chrysophyllum .......... 2 l+ l 100 

Ctenidium molluscum .............. l 20 

Dicranum scopa1·ium ............... 2 50 

Ditrichum flexicaule ............... l+ l 70 

Fissidens cristatus v. mucronatus .... l+ l l 4 90 

Hylocomium spiendens ............. 

lO 

Hypnum cupressiforme ............. 3 l+ 2 l+ 100 

Rhacomitrium canescens ............ l l 20 

Thuidium abietinum ............... 60 

Tortella inclinata .... ............... 

lO 

T ortula ruralis .................... 

lO 

Trichostomum crispulum ............ l+ lO 

C ephaloziella byssacea .............. 

lO 

Ptilidium ciliare ................... 2+ 20 

Cetraria crispa .................... 30 

- islandica ....................... 2+ 80 

2+ 

l+

l 

l 


Oladonia furcata . .................. l+ 3 hl l l 

l l l l l l l l l 

l 2 3 4 5 6 7 8 9 lO 

l+ 

l+ 

107 

l K % 

3+ l l+ l 100 

- pyxidata v. pocillum ............ 

l+ l l l l l 70 

- rangiformis . . .................. l l+ l+ 4- l 50 

- silvatica . . ..................... l l 30 

Oollema pulposum . . ............... l lO 

O ornicularia aculeata ............... l l l l 40 

Lecidea atrofusca . . ................ l l O 

Feltigera canina ................... l lO 

l-2. F, klevkrönet ovan Vinnagården. - 3-5. E, östsluttning strax ovan Lingonbacken. - 

6-7. D, d:o nära landsvägen. - 8-10. D, d:o vid områdets N-gräns; Tortella o. Trichostomum 

kunna betraktas som successionsrelikter. - Samtliga rutor 10.9. 1944. 

l+ 

l 

l 

Tab. 27. Carex montana - consociation. 

1 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 j 7 l 8 l 9 l lo l K % 

Achillea Millefolium . . ............. 

A lchemilla glaucescens . . . . . . . . . . . . . . l l+ 

Antennaria dioeca . . . . . . . . . . . . . . . . . 

A nthyllis V ulneraria ............... 

Gampanula rotundifolia earlina vulgaris ................... 

Ohrysanthemum Leucanthemum ...... 

Oirsium acaule . ................... l+ 

Orepis praemorsa .................. 

Filipendula vulgaris . . . . . . . . . . . . . . . 

l 

Fragaria viridis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 

Galium boreale . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ l 

- verum ......................... l l 

Hieracium macrolepideum. . . . . . . . . . . l+ l+ l 

Lin u m catharticum ................. 

Lotus corniculatus . . ............... 

Medicago lupulina ................. 

Pimpinella Saxifraga .............. 

Plantaga lanceolata . . . ............. 

Polygala Amarella ................. 

Potentilla Orantzii ................. 

- erecta ..... .................... 

- Tabernaemontani . . . ............ 

Rammculus polyanthemus . . . . . ..... 

Thymus Serpyllum . . . . . . . . . . . . . . . . 2 l+ l+ 

Trifolium pratense ................. 

Viola hirta . . ........ . .... ........ 

l 

l+ 

l 

3 2+ 

l l 

l l 

l 2 

l l 

l l 

l 

2+ 3+ 

l 

l 

l 

l l 

l 

l+ 

l 

l 

l 

l 

l 

2 

l+ 

l+ 

l 

4 

l+ 

l 

l 

l l+ 

3 l+ 

3 

2 

l+ 

l 

l 

l 

lO 

60 

60 

20 

90 

lO 

lO 

90 

20 

40 

100 

100 

90 

100 

40 

80 

20 

20 

lO 

lO 

lO 

30 

80 

lO 

100 

lO 

30 

Avena pratensis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Oarex caryophyllea ................. 

- flacca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l 

l+ 

l+ l+ 

- montana. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4- 4 3+ 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

l 

Oamptothecium lutescens ............ 

Oampylium chrysophyllum .......... 

Otenidium molluscum .............. 

l 

4- 4 

2 l+ 

l 

4 4 

l 

l 2+ l+ l+ 

l 

l 

l 

4 3+ 

l 

l 

4- 

l 

100 

lO 

60 

100 

30 

40 

90 

30

108 


l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO l K % 

Fissidens cristatus v. m ueronatus .... l l 100 

Dicranum scoparium ............... 2+ 100 

: 

Ditrichum f lexicaule ................ l l l l l l l l l 100 

Hylocomium splendens ............. lO 

Hypnum cupressijorme ............. l+ l l+ l l l l 100 

Rhacomitrium canescens ............ l l l 50 

Thuidium abietinum ............... l l l 40 

Tortella tortuosa .... ........... .... . l lO 

Ptilidium ciliare . . .. . . . . . . .. . . . . .. l lO 

Getraria crispa .................... lO 

! 

- islandica ....................... l l l l l 3 l l l+ l 100 

- juniperina f. terrestris . . . . . . . . . . . lO 

Gladania furcata ................... l l 2 100 

- pyxidata pocillum ............ 2+ l l+ l l l l l l+ l 100 

- rangijormis .................... l lO 

Gornicularia aculeata ............... l+ l 2 2 l l l l l 90 

1-8. E, mer el. mindre markerad V-sluttning mot Klevdalen (lutning högst 40°); c:a 

jord, i ytan något grusig. 

l dm 

- 9-10. E, O-sluttning ovan Vinnagården. Samtliga rutor 27.7. 1944. 

v. 

l 

Tab. 28. Sieglingia decumbens - consociation. 

l l 2 l 3 l 4 l 5 l 

6 

l 7 l 8 l 9 l lO l K% 

Achillea Millefolium ............... l l l l l l 40 

Ajuga pyramidal is ................. l l+ 20 

Alehemilla glaucescens .............. l l l l l l+ 9.0 

Antennaria dioeca ................. l+ l l l l 2 2 l+ l 100 

Anthyllis Vulneraria ............... l l 30 

Gampanula rotundifolia ............ l 70 

Girsium acaule .................... l l l l l l+ 80 

Filipendula vulgaris ... ...... ...... . l l+ l+ l+ 2 2 2 2 l 100 

F ragaria vesca .................... l l l 30 

- vi rid is . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l l 70 l 

Gal i u m bareale .................... 60 

- verum ......................... l l l l l l l l l 90 

Hieracium macrolepideum .... ....... 2 2 l+ 2 2 l+ l+ l+ 2 l+ 100 

Lin u m catharticum . . . . .... . . . . . . .. l l l 80 

Lotus corniculatus ................. l l l l l l l 80 

Pimpinella Saxijraga .............. lO 

Plantaga lanceolata . . . . . . . .. . . . . . . . l l l l l l 70 

- media ......................... l 30 

Potentilla erecta ................... l l l l l+ 70 

: 

- Tabernaemontani ............... l+ 3 l+ 2 3 2 100 

Prunella vulgaris .................. l l l l l 50 

Taraxacum laetum ................. l lO 

- sp. (Erythrosp.) . . .............. lO 

Thymus Serpyllum . . .............. l l l l l l l l l 100 

Trifolium repens .................. l lO 

Veronica Ghamaedrys . . ............ l l l lO


l 

l 

2 

l 

3 l 4 

l 

5 l 6 l 

7 

l 8 

l 

9 

l 

lO 

109 

l K% 

Veronica officinalis . ............... 

l l 

i l l l l l l 50 

4+ 

3+ 

l 

l lO 

lO 

- spicata ........................ 

Vicia Cracca ...................... l l 

20 

l 

Viola canina ...................... l 

Agrostis tenuis .................... l 

2+ 

l 

l+ 

l 30 

Avena pratensis ................... l l+ 2 2 3 3- l 100 

Briza media ...................... l+ 2 2 l l l l 100 l 

CaTex caryophyllea ................. l l l l l 60 

- flacca ......................... l l+ l+ l+ l 50 

Festuca ovina ..................... 4+ 3+ 4+ 3+ 4- 4 4 4 4 100 

Luzula campestris . . . . .. .... . . . ... . l l l l 40 

Sieglingia decumbens ............... 4 4 3+ 4 4- 4 3t- 

lO 

100 

Camptothecium lutescens ............ l 

20 

30 

Campylium chrysophyllum .......... l l l 

Ctenidium molluscum .............. l l 

20 

Dicranum scoparium ............... l 2 2+ l l+ l l+ l l l 100 

Ditrichum flexicaule . . ............. l 

Fissidens cristatus v. mucronatus .... l l l l l l 60 

Hylocomium splendens ............. 3+ 3+ 4 5 4- 5 5 4+ 4 l+ 

20 

100 

Hypnum cupressiforme ............. l l l l l l l l l+ 90 

M nium cuspidatum ................ l l 

Pleurozium Schreberi ............... l l l 30 

Rhacomitrium canescens . . .......... l+ l l l 2+ l+ l l l l 100 

Rhytidiadelphus triquetrus . . . . ...... l l l l l l l 70 

3+ 3+ 

Thuidium abietinum ............... l l 

20 

Weisia microstoma ................. l 

lO 

Ptilidium ciliare ................... 

l 

l l l l l l l l+ 100 

l+ 

Cetraria islandica .................. l l l l l l 60 

Gladania furcata ................... l l l l l l l+ l+ 80 

- pyxidata v. pocillum ............ l l 30 

Cornicularia aculeata ............... l 20 

Feltigera aphthosa . . ............... l lO 

l+ l l l l l l l l 

lO 

100 

Olavaria corniculata (det. S. LuNDELL) . l 

- canina . ....................... l + l 

l-8. G, mot SV svagt sluttande mark ovan Kyrkkärrets SO-hörn; pH t. nr l o. 4: 5,8 resp. 5, 7. 

8.7. 1938. - 9. E, v. Lingonbacken; l dm jord. 9.7. 1938. - 10. G, sluttning mot Kyrkkärret. 

23.10. 1942. 

kvadratmeter. 

!

110 

T ab. 29. Briza media - consociation. 

l 2 

l 

3 

l 

4 

l 

5 

l 6 

l 

l 

7 

l 8 

l 

9 

l 

10 1 11 l 12 

l 

K % 

Achillea Millefolium ............ l l l 58 

Alehemilla glaucescens ........... l 3 

2 4 l 2+ 50 

Antennaria dioeca .............. 2 l+ 

l l+ l 58 

Anthyllis V u l neraria ............ l l 17 

Arenaria serpyllijolia ........... 8 

Gampanula rotundifolia . . . ...... l' 92 

C ar lina vulgaris ................ l+ 50 

Gentaurea Jacea ................ 3 2+ l+ 25 

Cerastium holosteoides ........... 17 

Cirsium acaule ................. 2 3 2 2 l+ 67 

Gr e pis praemorsa ............... l 8 

Filipendula vulgaris ............ 2 2 l l 33 

F ragaria viridis ................ l 3 l l l l l 92 

l+ 

Galium bareale . . ............... l l l 3 58 

- verum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ l+ l+ l l l 100 

l+ l+ Geum rivale .................... l 

8 

Hieracium Auricula ............. l 

33 

- macrolepideum . . ... . . . .. . .. . l l l+ l+ l l+ l 2 

Lotus corniculatus . . ............ l l l+ 

2 l l l l l l+ 100 

Pimpinella Saxifraga ........... 

l 

Plantag o lanceolata . . . . . .. . . . ... l 

75 

- media ...................... l+ l 

33 

Polygala Amarella .............. l 25 

Potentilla Crantzii .............. l l l 67 

- erecta ..... ................. l l l+ l 

50 

- Tabernaemontani ............ l l l l+ 58 

Prunella vulgaris ............... l l l l 92 

Ranuncul1.ts polyanthemus ........ l 42 

Sedum acre .................... 8 

Thymus Serpyllum . . . . ......... 2+ l+ l+ 1 00 

Trifolium repens ............... 8 

Veronica officinalis ............. 8 

Vicia Cracca ................... 17 

Viola hirta .................... 42 

Agrostis tenuis ................. 8 

Avena pratensis . . . ............. l+ l+ 

33 

Briza media . . . ................ 3t 3 4+ 4 3t 4 

4- 3t 3t 100 

Carex caryophyllea .............. l l 

17 

flacca . . .................... l l 

l l 

- 

Festuca ovina .................. 2 3 3 3 2 2+ 3- 3- 

3- 3 100 

- rubra ...................... l l+ 17 

Luzula campestris . . . . . . .. . .. . .. 8 

Sieglingia decumbens ............ 17 

3t 

3+ 3+ 

Barbula fallax ................. 

l 

- reflexa ... ................... l 8 

Camptothecium lutescens ......... l+ 2 2 l 100 

Campylium chrysophyllum ....... l l+ l+ 3 l+ 3 83 

Ctenidium molluscum ........... 2+ l l l+ 58 

Dicranum scoparium ............ 2+ 17 

Ditrichum f lexicau.le ............. l+ l+ l 67 

Fissidens ad ianthaides ........... 8 

- cristatus v. m ueronatus ... .... 25 

Hylocomium splendens .......... 2+ 

17 

Hypnum cu.pressiforme .......... l+ l 

Rhacomitrium canescens ......... l 8 

Rhytidiadelphus triq'uetrus . . . . . . . 8 

92 

17 

33 

17 

67

111 


l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l 10 1 ll l 12 1 K% 

l 

Thuidium abietinum . .• . . . . . . . . . . l l l l l l l l l l l 100 

- Philiberti ................... 4 l l 33 

Tortula ruralis ................. l l l 25 

Bacidia mtwcorum .............. l G etraria crispa ................. l 8 

- islandica ................... 42 

Gladania furcata ................ l l l l l 67 

- pyxidata v. pocillum ......... l l l l l l l 58 

- rangi.formis ................. l l 17 l 

l-6. E, svag O-sluttning NO om kyrkan. 2.9. 1944. - 7-10. D, d:o. 8.9. 1944. - ll -12. 

E, V-sluttning mot Klevdalen. 30.7. 1945. 

l t 

T ab. 30. Inula salicina - consociation. 

l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO l K% 

Gornus sanguinea (5 dm hög) ...... l l+ 

Juniperus communis . .............. 

lO 

l t 

20 

Achillea Millefolium ............... l 90 

Alehemilla glaucescens .............. 2 l+ 2t l+ 

Anemone Hepatica ................. 

l 

Antennaria dioeca . . . .............. l+ l+ l+ 80 

Anthyllis Vulneraria . . . . . . . . .. . . . . l l 40 

Arabis hirsuta ..................... 

Gampanula rotundifolia ............ 50 

Ghrysanthemum Leucanthemum ...... 20 

Girsium acaule .................... 

60 

Filipendula vulgaris ..... .......... l 90 

Fragaria vesca .................... 20 

- viridis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

l t 

90 

Galium bareale . . . ................. l 40 

- verurn ......................... l l 100 

Geranium sanguineum .............. l+ l+ 30 

· . ............... l 30 

Ge u m rivale . . . . . . . 

Glechoma hedera.cea . . . . . . . . . . . . . .. . lO 

Gymnadenia conopsea .............. 

Hieracium Auricula ................ 40 

- macrolepideum .................. 

l l 70 

Inula salicina ..................... 4+ 4+ 4t- 5 4+ 4t- 5 5 5 4t- 100 

Lin u m catharticum ................. l l l l 50 

Lotus corniculatus ................. l l 40 

Medicago lupulina ................. l l 70 

Origanum vulgare .................. 

Pimpinella Saxifraga .............. 20 

Plantag o lanceolata . . . . . .. . . . . . . . . . 30 

- media ......................... 20 

Potentilla Crantzii ................. 

- ""ta .. . . . . . ..... . . . . . .. . . . ... l 

- Tabernaemontani ............... 40 

P.runella vulgaris .................. 

l t 

l+ 

100 

lO 

lO 

lO 

lO 

lO 

lO 

lO

112 

Fig. 30 (forts.). 

l 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l l O l K% 

Ranunculus ac-ris . ................. 

- polyanthemus . .................. 

Scorzone1·a humilis . ................ 

Succisa p1·atensis . • • o o . o o • • • o • • • o • • 

Thymus Serpyllum . • o . o • • • • • o . o . 

Vicia Cracca . ..................... 

Viola hirta . • o • • • • • • o o • • o o • • • o o . 

Agrost is tenuis . o . o • • • • • • o .. . . o • • o o o 

Avena pratensis . • • • • • • o • • • • o o o o o o . 

- pubescens ...................... 

Briza media . • • • • • • • o • • • • • • " . o • • 

Carex caryophy llea ................. 

- 

flacca . • • o • • • • • • • o • • • o o . .. . . . . . 

- montana . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Festuca ovina . .................... 

- pratensis . ...................... 

Luzula campestris • • • • • • o • • • o . o • • o . 

Poa pr atensis *angustijolia . o o • • o o • • 

C alliergonella cuspidata ... • o o • • • • 

Camptothecium l utescens ............ 

Campylium ch-ysophyllum .......... 

Dicranum scoparium ............... 


Fissidens cristat1ts v. 1nuc1·onatus . . 

Hylocomium splendens . • • • • • • o o o . 

Hypnum cupressijonne ............. 

- Lindbergii . . • • • • • • • o o • • o o . o o o o . 

Mnium cuspidatum ................ 

Pleurozium S ch-eberi ............... 

Rhacomitrium canescens ............. 

Rhytidiadelphus triquet1·us . . . • • • o o o • 

Thuidium abietinum . • o . o o . o . o • • • • • 

- Philiberti ...................... 

Tortella tartuosa ................... 

Ptilidium ciliare . .................. 

Bacidia muscorum ................. 

Bla.stenia. leucoraea . • • • • • • o o o o • • 

GetTaria islandica .................. 

Gladania furcata ................... 

- 

pyxidata v. pocillum ............ 

- symphycarpia . • • • • • • o o • • • • • o • • 

Lecidea atrojusca . • o o • • • o o o o o . o . o o . 

Leptogium sinuatum . • • • • o o • • o o • • 

Peltigem canina . .................. 

- polydactyla . .................... 

Psoroma hypno1·um . • o • • • • o o • • o o o o o 

lO 

lO 

l+ 

20 

20 

50 

30 

70 

lO 

2+ l+ 2- 50 

lO 

l+ 

l+ 

80 

lO 

l 3 60 

lO 

3+- 90 

l 

30 

lO 

l 70 

3t- l+ 

l+ 

20 

l l 80 

l l l+ 

4 l+ 

2+ 70 

l 

l l 

l 

4 

40 

3 3 4 l 70 

l l l 50 

t- 

l 

l 20 

30 

lO 

lO 

lO 

30 

2+ 

lO 

2 2 2 l l 90 

l l 4+ 4 2 60 

20 

20 

30 

40 

l 30 

20 

lO 

l+ l+ 

lO 

20 

lO 

lO 

l. E, strax ovan stenmuren mot Vinnagården; 10-12 cm jord; pH 6,0. 5.7. 1938. - 2-9. 

G, sydligaste delen; 10-15 cm jord; pH t. nr 4 o. 5: 7,4 resp. 7,-!. 28.6. 1939. - 10. E, 

Klevdalen. 

sluttning mot 

18.10. 1942. 

l kvadratmeter. 

lO 

lO

113 

T ab. 31. Calluna vulgaris - consociation. 

l l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 

7 

l 8 l 9 l lO l K% 

Juniperus communis ............... 

lO 

Galluna vulgaris ................... 4+ 4 4 4+ 5 4+ 4+ 4+ 5 100 

Achillea millefolium ................ 60 

A fuga pyramidalis ................. 

lO 

Alehemilla glaucescens .............. l+ 40 

Antennaria dioeca . . ............... 30 

Gampanula rotundijolia ............ 20 

Ghrysanthemum Leucanthemum .. .... 

lO 

Girsium acaule .................... 2+ l+ 2 2+ l+ 70 

Filipendula vulgaris ............... l+ l 2 40 

F ragaria viridis ................... 

lO 

Gal i u m bareale . . .................. l+ 90 

- verum ......................... l 100 

Gentianella campestris .. ............ 20 

Hieracium Auricula ................ 

lO 

- 

macrolepideum .................. lO 

H ypochoeris maculata .............. 

lO 

Lotus corniculatus . . . . . ....... . . ... l+ 30 

Pimpinella Saxifraga . . . ........... 

lO 

Plantaga lanceolata . . . ............. 50 

Flatamthera bifolia ................. 50 

Potentilla erecta ................... 100 

- Tabernaemontani . . . ............ l+ 30 

Frunella vulgaris .................. 20 

S1tccisa pratensis . . . ............... l 20 

Thymus Serpyllum ................. 

lO 

Tr·ifolium medium ................. l+ 20 

- 1·epens ......................... l 20 

Veronica officinalis ................ 20 

Viola canina ...................... l 50 

20 

- hirta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Agrost is tenuis .................... 2 80 

A nthoxanthum odoratum .. .......... l l+ l 30 

Avena pratensis . . . ................ 2 1+ l. 3 2 l+ 2- 2+ 100 

Briza media ...................... l 40 

Garex flacca ..... ................. l l l+ 90 

- nontana ....................... 2+ JO 

Festuca ovina ..................... 2+ l l+ l+ 2 100 

Sieglingia decumbens ............... l 2+ 2+ 50 

Bry u m sp ......................... lO 

Dicranum scoparium ............... l+ 2+ 60 

Fissidens cristatus v. m ueronatus .... l 30 

Hylocomium splendens . . ........... 2+ 3 3 3 90 

Hypnum cupressiforme ............. l 30 

Mnium cuspidat1tm ................ 2 3- l+ l+ 4 l+ 80 

Pleurozium Schreberi ............... l 20 

Rhodobryum roseun ................ 

lO 

lO 

Rhytidiadelphus triquetrus . . . . . . . . . . 

Weisia microstoma ................. 

lO 

Lophocolea bidentata . . ............. 2+ 30 

Ptilidium ciliare ................... 

lO 

Gladania furcata ................... 50 

PMmelia p hysodes (epifyt). ......... 

lO 

Peltigera canina ................... 

lO 

8-45895 

l+ 

J

114 

Fig. 7. Parti av Klevdalen nära dennas mynning. I förgrunden Avcnelum-sambällen med tongivande 

Filipenclnla vul_qaris. I den motsatta sluttningen förekomma nakna grusfläck ar, där 

Cetraria ,juniperina v. alvarensis anträffats. I fonden uppslag av gran och tall ; bakom detta 

ligger »Li ngonbacken». Foto mot N)IV (i bakgrunden skymtar Högkullen). Foto . ALBERTSON 

8. 7. 1938. 

Tabell 31. Galluna vulgaris - consociation. Lj unghedsfragment förekomma 

flerstädes på Österplana heds undre rödstensplan, inclusive undre rödstenens 

översta skikt, vars utgående topografiskt ansluter sig till täljstensplanet. Bortsett 

från dominanten och förekomsten av några inom området sällsynta arter (Ajuga 

pyramidalis, Gentianella campestris och Ptatanthera b1jolia; märk även fuktängsarten 

Succisa pratensis) är fältskiktet ett typiskt Avenetum-samhälle (jfr STERNER 1926 

s. 61: analyser av öländsk » alvar-ljung» ) ehuru med hög frekvens av Agrostis 

femtis. Bottenski ktet saknar nästan helt kalkbetonade element; anmärkningsvärt 

är det nästan konstanta uppträdandet av den t. o. m. dominanta Mnium cuspidaturn 

samt förekomsten av den på Österplana hed eljest ytterst sällsynta levermossan 

Lophocolea biden ta ta. 

På undre rödstensplanet NO om kyrkan anträffas ett rätt stort bestånd av 

Va cciniurn Vitis-idaea (rikligt fruktsättande), uppträdande i anslutning till ensnår 

och tallar. Lingonsamhället har tydligen uppkommit i sen tid genom invasion i 

Aveneturn-äng på acidifierad mark (pH 5)8) med starkt hurnös jord. Fältskiktet är, 

frånsett dominanten, av typisk Avenetum-karaktär. I bottenskiktet dominera Hylocornium, 

Pleuroziu m och Ptilidiurn. De kalkkrävande Carnptothecion-mossorna saknas; 

däremot uppträder egendomligt nog den i Österplana heds hygrofila ängar sällsynt 

förekommande Riccardia piuguis fläckvis i mossmattan. 

Tab. 31. 

l. G, enbuskrik mark nära Hällsprickorna; pH under Galluna 6,0; fri CaO + MgO saknas; 

omgivande veg_ Anthoxanthum-Avena-äng. 8.9. 1944. - 2-3. G, fläckar av ljunghed invid ett lågt 

o. glest ensnår i Kyrkkärrets NO-hörn. 8.9. 1944. - 4. F, av enbuskar nästan igenvuxen torräng 

ovan stora stenbrottet. 8.9. 1944. - 5-8. H, östkanten, mosaik av Calluna-hed, Agrostis tenuis - 

rik Avena pmtensis - äng, Junipenl8-snår o. talrika medelhöga tallar, växande på 2-5 m avstånd 

fr. varandra. 9.9. 1944. - 9-10. D:o; pH t. nr 10: 5,-l. 10.9- 1944.

115 

IV. Kalkfuktängar och kalkmyrsamhällen. Scorpidion-förbandet. 

De svenska myrsamhällena indelas av Du RIETZ (1942 b) i tre förband: 

mossar, fattigkärr och rik kärr, det sistnämnda efter ett allmänt utbrett 

bottenskiktsledsläkte benämnt Scorp·a-ion-förbandet. Rikkärren utgöra en synnerligen 

kollektiv grupp, som uppdelas i två underförband, övergångsrikkärr 

(Warnstorfio-Scorpidion) och extremrikkärr (Eu-Scorpidion). Sistnämnda 

enhet motsvaras i stort sett (beträffande förf:s begränsning av detsamma, 

se dock nedan) av det förband, som i Mellaneuropa benämnts Cm·z-cion 

Davallianae (KLIKA 1934) och vars nordiska pendant av NoRDHAGEN (1937) 

förslagsvis kallats Schoenion ferruginei. Den av Du RIETZ lanserade terminologien 

har senare använts av W ALDHEUI & WEIMARCK (1943) OCh WALDHEIM 

(1944 b) i arbeten röranden myrvegetation i Skåne resp. Närke. (Jfr också 

beträffande Uppsalatrakten v. KRusENSTJERNA. l 945.) - Österplana heds myrsamhällen 

tillhöra uteslutande extremrikkärrens kategori, till vilken förf. emellertid 

räknar ej blott de typiska kalkkärren (inclusive närstående källmyrar) 

och kalksjöstrandkärren utan också kalkfuktängarna och de för våra alvarområden 

utmärkande hällmarksmyrar, som vi benämna (alvar-)vätsambällen. Med det 

vida omfång, som sålunda givits åt Eu-Scorpz'dion, motsvarar detta underförband 

såväl Caricion Davallianae som Mo linian (sen s u K ocH l 926). 

Någon anledning att ifråga om nordiska myrsamhällen acceptera i mellaneuropeisk 

sociologi uppställda vegetationsenheter föreligger knappast, detta emedan 

dessa enheter äro ± svagt grundade, bl. a. beroende på att det i myrarna så 

viktiga bottenskiktet är alltför ytligt studerat. TuxEN (1937), som ger en sammanfattning 

av det mellaneuropeiska myrsystemet, tillämpat på nordvästra Tyskland, 

inbegriper huvudparten av kalkmyrsamhällena i ordningen Molinietalia, vilken 

indelas i tre förband: Caricion Davallianae, 1l1olinion och GaltMon palu::;tre. Systemet 

är emellertid inkonsekvent, då Caric1'on Davallianae enbart motsvarar våra extremrikkärr 

(i snävaste bemärkelse), under det att Molim'on (sensu TuxEN) är ett högst 

kollektivt begrepp, vars Malinietum-associ ation till yttermera visso omfattar såväl 

kalkfuktängar som acidifila ängstyper. 

Beträffande Scorpidion-förbandets karakterisering hänvisas till ovan citerade 

svenska arbeten. Västergötlands e x t r e m r i k k ä r r överensstämma i stort sett 

med motsvarande samhällen i Skåne och Närke; det må dock anmärkas, dels 

att Sphagnum-arter i regel saknas i kalkkärren på Kinnekulle och E,albygden, 

dels att ett antal av de i Skåne förekommande och här ofta dominanta, utpräglat 

sydliga fältskiktsledarterna (t. ex. Ju ncus injlexus, Hypert'cum tetrapterwn) 

ej anträffas i provinsen. 

Som ledarter för Eu-Scorpidion i Västergötland kunna följande anföras: 

Schoenus ferrugineus, Carex capillaris, O. lepidocarpa, Op hrys z'nsectzje ra, Orchis 

strictijo lia (coll.; den strängast kalkkärrbundna typen är v. ochroleuca; se 

N ANNFELDT 1944), Gymnadenia odoratissima, Herminium Monorchis, Epipactis 

palustris, Primula fa rinosa, Euph1·ast'a Rostkoviana (jfr ÅLBERTSON 1942 a) , vidare

1 1 6 

den i provinsen mycket sällsynta Selaginella selaginaides (ALBERTSON 1942 b) , 

bladmossorna Carnpyliurn elodes, Cratoneurum commutaturn, C . .falcatwn, Philonafis 

calcarea, Catoscopium nigritum och levermossorna Moercht·a hdJernica (ALBERTSON 

1942 b), Pellia Fabbronia na, Leiocolea badensis och L . bantryensis. Om vi - 

som skett i denna avhandling - till extremrikkärren räkna även kalkhällmarkernas 

± vätartade veg·etation, tillkomma som viktiga ledarter och dominanter 

i bottenskiktet Drepanocladus Sen dtne n:, Scorpidium lycopod,ioides (betrtiffande 

denna se dock W ALDHEIM & WEIMARCK 1943 s. 24; arten har av 

förf. även anträffats i övergångsrikkärr, nämligen på Gerumsbergets diabasplatå 

på Falbygden) och S. turgescens. För vätvegetationen speciellt utmärkande 

äro slutligen provinsens fyra Taraxacu:rn-arter av Palustria-gruppen; endast 

T. suecicum förekommer ganska rikligt i mindre starkt kalkbetonade ängar 

utanför alvarområdena. - Skilj earter gentemot övergångsrikkärren äro 

även Carex flacca och Cteniclz"um molluscum , båda mycket viktiga dominanter, 

samt de starkt spridda men sparsamt uppträdande Tortella fragt"lis och Pre-z·ssia 

qruadrata. 

E·u-Scorpidion har i Västergötland sin rikaste utbildning på Falbygden och 

i vissa delar av Billingen-området, varjämte det är väl representerat i trakterna 

N om Ulricehamn (jfr WESTFELDT 1926 s. 26), där som en högst anmärkningsvärd 

ledart tillkommer den på talrika lokaler anträffade Saussurea alpz.na 

(W ESTFELDT 1927). På Kinnekulle saknas åtminstone numera större myrar; 

en rad av de nämnda ledarterna (bl. a. Schoenus ferr-ugineus och numera Primula 

farinosa) tillhöra ej heller bergets flora. Kalkfuktängar förekomrna emellertid 

i stor utsträckning, särskilt inom alvarornrådena, där också vätvegetation 

är minst lika väl företrädd som på Falbygden. 

Inrangera n det av fuktängar och vätartade samhällen i samma f ö r b a n d 

som kärren kan väcka kritik. Om Bro mian erectz: skall ges en så vid omfattning 

som skett i detta arbete, och om kravet på att ett förband skall kunna 

karakteriseras ej blott genom skilje- utan också genom ledarter skall upprätthållas, 

måste emellertid tillvägagångssättet anses som riktigt, detta isynnerhet 

som gränserna mellan de olika myrseriekategorierna äro mera vaga än vad 

fallet är beträffande ·Bromion-associationerna. Svårigheten att draga en gräns 

mellan fuktängar och egentliga kalkkärr har redan frambållits av W ALDHEBI 

(1943). Den hygrofila fuktängstypens gräns gentemot torrängarna är däremot 

lättare att fixera, vilket torde framgå av det följande tabellmaterialet samt av 

tidigare (s. 97) anförda frekvenssiffror för vissa torr- och fuktängsconsociationer. 

Gränsen mellan å ena sidan vätvegetation, å den andra fuktängar och 

torvkalkkärr är också flytande. På Österplana hed saknas typiska kalkkärr 

men övergångstyper mellan sådana och övriga kalkmyrsamhällen äro vanliga. 

Svårigheten att systematiskt isärhålla fuktängs- och egentlig kärrvegetation 

framstår klart av förhållandena i de oftast starkt tuviga Schoenus ferrugineus 

- kärren, som principiellt sett borde uppfattas som mosaikkom plex,

estående av hydrafila samhällen mellan tuvorna och på dessas toppar uppträdande 

(i regel Ctenidium-rika) ängsedafider. Vi ha härvidlag en parallell i 

mossarnas mosaik av xerofila tuv- och hydrafila höljesamhällen, ehuru kontrasten 

här är mer pregnant; tuva och hölja bilda dock en sociologisk enhet, 

bl. a. sammanhållen av E1-iophorum vaginatum (Du RIETZ 1942 c) , vilken persisterar 

under den re genera t i va successionen. 

117 

l. Fuktängar. Caricetum ctenidiosum. 

(Carex jlacca - C. Hostiana- Ctenidiwn molluscum - Campyl·ium stellatum - association.) 

Ett mera invändningsfritt associationsnamn vore Caricetum ctenidio-campyliosum, 

detta emedan Ctenidium molluscum blott dominerar i kalkfuktängarnas 

torrare (hygrofila) typer och dessutom förekommer i mesofila A venetum-samhällen. 

Av praktiska skäl föredrages dock den kortare benämningen, vars 

ctenidiosum-suffix så tillvida är mycket lämpligt som Ctenidium är en ypperlig 

skiljeart gentemot övergångsrikkärren och därtill är allmän i södra Sveriges 

kalktrakter; arten är hos oss utbredd till Jämtland (J EN SEN 1939). Ctenidiumsocieteter 

ingå visserligen även i andra samhällen än fuktängar (framförallt i 

Encalyption; jfr s. 35-36) men här ej med fältskikt av Carices. 

Österplana heds fuktängar bildas huvudsakligen av Cm ·ex-arter , framförallt 

C . .flacca, C. Hostiana och C. panicea, jämte Briza media och Malinia coerulea, 

vartjll komma Inula salicina -, Deschampsia caespitosa - och Filipendula Ulmaria 

sociationer. På Öland spela hygrofila Sesleria coe1·ulea - samhällen en mycket 

stor roll (STERNER 1926 s. 138 o. följ .). Bottenskiktet bildas av måttligt fuktighetskrävande 

mossor, i de torrare varianterna huvudsakligen Ctenid1:um 

molluscum- societet (sällsynt av Climacium dend1·oides - , Dicranum Bonjeani - och 

Drepanocladus uncinatus - societeter), i de mera hydrafila av Campylium stellatum 

societet eller mera sällan (i övergångstyper till vätängarna resp. extrema källrnyrsamhällen) 

av Sc01pidiu.m tttrgescens - och Oratoneurum filicinum-societeter. 

I de starkast hydrafila samhällena (vilka kunna betecknas som >) kärrängar» 

och bilda en övergång till vätkärren) finna vi dominans av Campylium elodes, 

Drepanocladus intermedius och Scorpidz . urn lycopodioides. 

Från mesofila Bromior1-samhällen skiljer sig Can.:cetum ctenidiosum genom 

en hel rad indikatorsväxter, av vilka åtminstone Carex capillaris , Herminium 

Monarehis och Ophrys insectije 1·a äro ypperliga generella ledarter och Malinia 

coerulea (på Österplana hed) lokal ledart . Beträffande de talrika skiljearterna 

gentemot Bromian hänvisas till vad som tidigare (s. 97) anförts ; tilläggas 

kunna följande: Agrostis gigantea (se förteckningen över områdets kärlväxtflora) , 

Carex clioeca, C. pulicaris, Selinum Carvifolia och Tussilago Fmjara. 

Från v ä t s a m h ä l l e n a avviker Caricetum ctenidiosum genom att de flesta 

av de i fuktängarna framträdande herhiderna jämte Ag1·ost1:s gigantea, Carex 

Hostiana, Malinia coerulea och Ctem"dium molluscum här ± fullständigt försvinna, 

ersatta av Palustria-arter, Agrostis stolonifera, D1-epanocladus Sendtneri och

118 

Scorpiditmt turgescens; sistnämnda art är åtminstone ytterst sällan dominant i 

ett typiskt fuktängssamhälle. 

Caricetum ctenidiosum motsvarar i stort sett förbandet Molinian hos KocH (1926 

s. 9 7 o. följ.), där vi finna en god beskrivning av hithörande samhällens konsti· 

tution och ekologi i Schweiz. Kalkfuktängarnas inrangerande i samma förband 

som de egentliga myrsamhällena har emellertid tidigare motiverats. Då associationsnamnet 

Malinietum är alltför intetsägande har ej heller detta upptagits. KocH 

(l. c. s. 97) framhåller, att ifrågavarande namn återfinnes i så gott som vartenda 

sociologiskt arbete rörande mellaneuropeisk vegetation och anmärker vidare : » Verglicbt 

man diese Molinieten, so wird man als durchweg Gemeinsames einzig reicblich 

Vorkommen von Malinia coerulea feststellen können. >> Molinian resp. Molinietum 

sensu KocH äro väl definierade enheter men i senare utkommen litteratur finner 

man begreppen använda i mycket vidare omfattning. TÖXENs (1937 s. 80 o. följ.) 

..il!olinietum-association innefattar sålunda såväl kalkfuktängar som acidifila samhällen, 

utmärkta av bl. a. Erica Tetralix och Nardus stricta och tillhörande den 

ängstyp, som hos oss kallats »fukthedar» (WEIMARCK 1944 s. 11 ). 

KocH (l. c.) uppdelar Molinian i två associationer, JI!Iolinietum coeruleae (s. 98) 

och Filipenduleto-Geranietum palustris (s. 116), den sistnämnda omfattande » Hochstaudengesellschaften», 

bl. a. Filipendula Ulmaria - samhällen. JI!Iolinietum indelas i 

tre subassociationer med växlande hydrofili, den minst fuktighetskrävande ledande 

över till Mesobrometum. Malinietum-samhällena uppges vara bundna till kalkrik, hurnös 

jord (utan torv bildning) med ett markytan ej nående grundvattenstånd ; marken 

översvämmas starkt om våren men uttorkas i ytan om sommaren. »Die ständige 

aber langsame Ernenerung des Grundwassers scheint mir wesentlich ; einerseits 

wird dadurch die Nahrungszufuhr vermehrt, anderseits ein 'Sanerwerden' des 

Bodens verhindert» (s. 103). Det påpekas vidare, att Malinietum ingalunda är ett 

rent arrtropogent betingat samhälle, men att det dock utvecklas i riktning mot 

»löv kärr». 

Caricetum ctenidiosum är jämte Avendum pratensz·s Österplana heds dominerande 

växtsamhälle, intagande i nederbördstider måttligt översvämmade marker, 

som på grund av uppfrysning och sannolikt även kreaturstramp i allmänhet 

äro starkt tuviga (jfr s. 25 i detta arbete). Samhället är uppenbart beroende 

av rörligt grundvatten och därför vackrast utbildat i svaga sluttningar 

nedanför klippavsatser. Jordlagret är starkt humöst, en till ett par dm mäktigt, 

men egentlig torvbildning saknas. Förf:s fåtaliga pH-värden tyda på en 

genomgående (svagt) basisk markreaktion (ehuru acidifiering tillfälligtvis bar 

konstaterats ; se s. 23): 

Tussilago-Carex-Ctenid1"um-soc. (D) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,6 

Careẋ-Ctenidium-soc. (D) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,6 

Briza-Carex-Ctenidium-soc. (E) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,6 

Taraxacum balticum - Carex - Ctenidium - soc. (C) ............ 7,4 

S u c c e s s i o n s f ö r h å l l a n d e n. Cariceturn ctenidiosurn är på Österplana 

hed nästan lika litet som Avenetum att betrakta som ett klimaxsamhälle utan 

är för sin existens, åtminstone på lång sikt, beroende av en (måttlig) kulturpåverkan; 

detta gäller i varje fall de minst hydrafila varianterna. Vatten-

dränkningen under vinterhalvåret är ett otillräckligt binder för uppkomsten av 

hygrofil lignosvegetation. Då områdets fuktängar numera föga eller ej alls 

påverkas av betning, övergå de successivt i l ö v s n å r, bildade av björk (såväl 

Betula verrucosa som B. pubesccns) och Salix-arter: S. aurita, S. cinerea, 8. 

phylicijolia *nigricans, 8. pentandra och S. Starkeana *lit·ida. Särskilt i S-partiet 

av undre rödstensplanet finna vi flera uppväxande Betula-Salix-bestånd, 

som förkväva den öppna ängsvegetationen. - Som ett förstadium i de lågvuxna 

Carex-samhällenas omvandling kunna vi nog betrakta den i områdets 

sydligaste del påfallande invasionen av Inula salicina, vidare uppkomsten av 

Deschampsz:a caesp-itosa - och Filipendula Ulmaria - samhällen. Ifrågavarande 

sociationer bilda i viss mån en motsvarighet till K ocH s ( 1926) Filipenduleto 

Geranietwn-association och utgöra myrseriens parallell till torrängarnas Inula 

Geranium-Origanum-sambälle. Om utvecklingen får försiggå ostörd, torde så 

småningom de vackra och framförallt genom sin Herminium-rikedom anmärkningsvärda 

starrängarna ersättas av ± slutna lövsnår med undervegetation av 

Filipendula Ulmaria och i något torrare gläntor Inula salicina. Denna vegetationstyp 

är ej sällsynt på Österplana vall. 

Tabell 32. Briza media - consociation. Analyserna ha fördelats i en bygrooch 

en bydrofil serie, den förstnämnda ledande över till Avenetum men skild från 

torrängarna genom förekomst av bl. a. Geum rivale, Ophioglossum vulgatum och 

Succisa pratensis. I den hydrafila ängstypen märkes Agrostis gigantea, som företrädes 

av en sannolikt indigen form, vidare den indigena Vulgaria-arten Taraxacum litorale. 

Tabell 33. In ula salicin a- Ctenidium molluscum - sociation. Kombinationen 

är vanlig i s-partiet av undre rödstensplanet, där den intar frostknöltoppar. 

På de torraste jordtuvorna avlöses Ctenidium-societeten ofta av Ditrichum-societet. 

- Iuula salicina betecknas av TöXEN (1937 s. 80) som »Cbarakterart» för Moliniefum. 

Arten är dock även i Mellaneuropa i stor utsträckning dominant också i torrängar 

(jfr KAISER 1 92 6 s. 106). 

Tabell 34. Molinia coerulea - consociation. Molinia-samhällen uppträda flerstädes 

på undre rödstensplanet men intaga obetydliga arealer. I analyserna äro 

ofta Salix repens och Succisa pratensis subdominanta. Campylium stellatum är normalt 

bottenskiktsdominant men stundom är Scorpidium turgescens (provyta i) täckande 

(anknytning till vätängarna), en även på Öland sällsynt förekommande 

kombination. - Molinia-samhällen av helt annan karaktär ha analyserats av MELIN 

(1917 s. 72 o. 80) och BoaBERG (1930 s. 64: en norrländsk typ av kalkfuktäng). 

- I Varatrakten förekomma allmänt Molinia- »fukthedar» på kalkfattig morän. 

Dessa Molinia-samhällen ha en från sina motsvarigheter på Österplana hed mycket 

starkt avvikande sammansättning, vilket torde framgå av en i aug. 1944 utförd 

11-rutanalys från ett gnejshällområde (Höberga) i Skarstad sn (endast frekvenssiffror 

för några viktiga skiljearter gentemot Malinia-kalkängen anföras; ett pH-prov 

har givit värdet 5,0): Vaccinium uliginosum 36, Arnica montana 9, Gentiana Pneumon.anthe 

3 6, Deschampsia .flexuosa 9, .Juncus filiformis 3 6, Hylocomium splendens l 00, Pleurozium 

Schreberi 82, Polytrichum r.ommune 27, Rhytidiadelphus squarrosus 27. Samhället är 

av suboceanisk typ, vilket även framgår av att Pedicularis silvatica uppträder i 

grannskapet av området för rutanalyserna. 

119 

Tabell 35. Carex flacca - C. panicea - Festuca ovina - Ctenidium molluscum 

- sociation. 

Under fältarbetet uppfattades C. panicea som dominant och

120 

C. jiacca som subdominant. Dessa båda arter äro emellertid i samhället oftast 

sterila och därför ej lätta att särskilj a (om ej rhizomdelar uppgrävas). En kontrollgranskning 

1944 visade, att C. jiacca normalt är dominerande, varför arterna 

upptagits kollektivt i tabellen, som dock ger en bild av sammansättningen av 

Österplana heds vanligaste fuktängssamhälle. J[enniniurn uppträder konstant i 

sociationen , som är speciellt utmärkande för frostknölmarker och här förekommer 

i mosaik med hydr ' ofila Care.--c panicea - samhällen, oftast kombinerade med Cmnpyliurn 

stellatum - societet, mera sällan med societeter av C. elodes, C. polygmnum, Scorpidiurn 

lycopodioides eller S. turgescens. På de torraste frostknöltopparna finna vi ibland 

relativt xerofila arter, såsom DitrichumJ Cladon ia pyxidata och C. rangiform'is. På 

Ölands alvar är Tortella fragil·is ett vanligt inslag i sådana edatidartade kolonier. 

Tabell 36. Carex flacca - consociation. Här ha övriga C. jlacca - samhällen 

sammanförts ; dominanten är i dessa högvuxen och rikt blommande. Analyserna 

1-15 representera typer, som stå nära den föregående men äro något mera 

hydrofila, 16-20 en utpräglat hydrofil typ av källmyrkaraktär; märk här det 

rika inslaget av Potentala Anserina och Tussilago, förekomsten av Agroshs g·igantea 

och Triglockin samt i det högst fragmentariska bottenskiktet av Pell1·a Fauuroniana. 

Tabell 37. Carex Hostiana -consociation. Innefattar en artrik hygro- och 

en artfattig hydro fil typ, den sistnämnda i regel mecl Campylium-dominans. Båda 

typerna spela stor roll på Österplana hed, särskilt i SV-partiet av undre rödstensplanet, 

där C. Hostiana - och C. jlacca - sociationer alternerande bilCia huvudparten 

av fuktängsvegetationen. Flerstädes inom området uppträCia också samhällen 

av hybriden C. Hostiana X lepidocarpa; bärifrån saknas dock analysmateriaL 

Tabell 38. Carex panicea - consociation. Tabellen visar lokalkonstansbestämningar 

av två typer av C. panicea - samhällen, båda avsevärt bydrofilare än 

förut beskrivna. fuktängssamhällen och närmast att beteckna som » kärrängar». 

Båda typerna stå vätvegetationen mycket nära, vilket i den ena framgår av 

Palust·ria-inslaget och i båda av bottenskiktets sammansättning : det ± rikliga inslaget 

av ScorpicUwn lycopodioides och S. turgescens. 

Tabell 39. Deschampsia caespitosa - consociation. Tuvtåtelsamh ällen förekomma 

flerstädes på Österplana hed och synas vinna ökad areal på de typiska 

fuktängssamhällenas bekostnad ; då varje bestånd i regel bildas av blott ett par 

tuvor, är dock rutanalysering svårgenomförbar. - Descharnps1·a-änga r förekomma 

speciellt i kulturtrakter; jfr härom ALMQUIST ( 1929 s. 20 l) och STERNER (1938 s. 65). 

Tabell 40. Filipendula Ulmaria - consociation. Samhället förhåller sig 

ungefär som det föregående men är något hydrofilare. Enligt iakttagelser sedan 

193 7 är det statt i påtaglig utbredning på Österplana hed, särskilt i SV-partiet 

a\ undre rödstensplanet och i den stora fuktängen NO om kyrkan . Genom 

Filipendula-invasionen förändras på grund av konkurrensförhål landena i bög grad 

den primära Briza- eller Carex-ängens karaktär. I tabellen märkes den på Österplana 

hed sällsynta Drepanocladus adu.ncus. - Beträffande Filipendula-ängarna i 

Uppland framhåller ALMQUI. T (1929 s. 206), att de i regel uppkommit genom 

uthuggning i F'il 1pendula -rika lundar men ofta också genom utveckling ur fuktiga 

»gräsängar», t. ex. Descharnpsia caespitosa - samhällen.

121 

Tab. 32. Briza media - consociation. 

1 112 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 1101K %1llll2113114115\l61l71181191201K% 

Juniperus communis ......... l lO 

Achillea Millefolium ......... l l l l l l l l l 90 

Alehemilla glaucescens ........ 

A. ntennaria dioeca . . ......... 

l+ l l l l l l 90 l l 20 

l . l+ 2 2 l l 50 l lO 

Anthyllis Vulneraria ......... 2 l+ l 3 l l+ 2t 80 l l l l 40 

Gampanula rotundifolia ...... l l l 

earlina vulgaris ............. l lO 

Chrysanthemum Leucanthemum lO 

Cirsium acaule .............. 2 l+ l l l l+ l+ 70 l l l 40 

Filipendula vulgaris ......... lO 

Galium bareale . . ............ l l+ l+ 60 l l 40 

- ve1·um .................. . l 1 l l l l l 100 l l+ l l 2+ l 60 

Geum 1·ivale ................. l l+ l l l l+ 2 70 l 2 l+ l l+ 60 

H erminium M onorchis . . . .... l l t l+ l 40 

Hieracium Aut·icula . . . . . .... l 50 

Linum catharticum .......... l ' l 80 

Lotus corniculatus . . . . ....... l+ l l l l+ 100 l l 2+ l l+ l l+ 2t 80 

Medicago lupulina .......... . l l l l l 60 L lO 

Ophioglossum vulgatum ....... l l l l l+ l+ 60 

Ophrys insectifera ........... ] lO 

Plantaga lanceolata . . ........ l l 20 

- media ................... l 2 20 

Polygala A marella ........... l l l l 40 

Potentilla Anserina . . ........ l l 20 

Crantzii . . . .............. l 30 

- erecta ................... l l l l l l+ l l 100 l 2 l l l 2 l l l 2 100 

- Tabernaemontani . . . ...... 20 

Frunella vulgaris ............ l l l l l l l l+ 90 l l 70 

Ranunculus acris ............ 1. l 40 l l l l 70 

Succisa pratensis ............ l l l l l l 60 l l l 3 l l 80 

Taraxacum litorale .......... l l 30 

-- suecicum ................. l lO 

Thymus Serpyllum ........... 2 l l l l l l 80 

Trifolium pratense ........... l l 20 

- repens ................... l l l 30 

Tussilago Farfara . . ......... 

lO 

V eronica officinalis .......... l lO 

Vicia Cracca ................ l l l l l 50 

Agrostis gigantea . . .......... l l l l l+ l+ 60 

Briza media . . . . ............ 

3 4- 3 3 2+ 4 4 4t 3 100 5 5- 4+ 4- 4 4 4+ 4 4- 3t 100 

Carex caryophyllea ........... l+ l l+ l 50 

- flacca . . . . ............... l l l+ l l+ 2+ l+ 90 l+ 2 2 2+ 2+ l+ l+ 2t l-r l+ 100 

- panicea .................. l+ l 30 l lO 

Deschampsia caespitosa ....... l lO l+ l 20 

Festuca ovina ............... 3+ 4 3t 3t 3 4 l l l 4 100 l+ l+ l+ l+ 2 l+ l 2 3 3- 100 

J uncus alpinus *aust-ralis . . . . l l l 40 

C allier,ryonella cuspidata ....... l l l l l 50 l l l l l 50 

Camptothecium lutescens ...... 20 

Campylium chrysophyllum .... l l+ l l l l l 70 

- elodes ................... l l l L - stellatum ................. l+ l+ 4- 4- l+ l l l l 90 

Cratoneurum falcat·um ........ l 30 

-- filicinum . . .............. l l l l l 50 

Ctenidittm molluscum . . . . .... l+ l t 2 3t 3t 3-4t 4 2 l+ 100 l+ 4 2 t 4 l+ l+ 3 70 

Ditrichum flexicaule .......... 

l l l l l L+ l 

Drepanocladus intermedius .... l l l 50 

Fissidens adianthoides ........ 

l l l l+ l+ l 70 l l l l 40 

Hypnum cupressi/arme ....... l l l 30 

4- 

l 

30 

l+ l 90 

l-r 

50

122 


1 [ 2 [ 3 [ 4 [ 5 [ 6 [ 7 [ 8 [ 9 [lo[K %[ul 12 [13[14 115116[17:18[19[2o[K% 

Scorpidium turgescens ........ l lO 

Thuidium abietinum ......... l ] l l 40 

- Philiberti ................ l lO 

Lophocolea bidentata ......... l lO 

Glador,,ia furcata ............. lO 

- pyxidata v. poc1:llum ...... l ] l 30 l u) l 

1-10. Hygrofil typ (övergångstyp t. torrängen). - 1-6. A, NY-hörnet. 28.7. 1943. - 7-10. 

G, strax S om Kyrkkärret. 9.9. 1944. 

ll-20. Hydrofil typ. - ll-14. E, kanten av övre fuktängen ONO om kyrkan. 1.9. 1944. - 

15-20. D:o. 2.9. 1944. 

l 

Tab. 33. lnula salicina - Ctenidium molluscum - sociation. 

Achillea Millefolium ............... 

Anthyllis Vulneraria ............... 

Gampanula rotundifolia ............ 

Galium bareale . . .................. 

- verum ......................... l 2 

Geum rivale ....................... 3 2+ 

H erminium M on01·chis . .......... Inula salicina ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4- 4+ 

Linun1, catharticum ................. 

Lotus corniculatus . . ...... . . . M edicago lupulina ................. 

Polygala Ammella ................. 

Potentilla erecta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ 

Prunella vulgaris ................. Ranuncuius acris .................. 

Succisa pratensis . . . . . .. . ....... ... 

Thymus Serpyllum . . . . ........... . 

V icia Gracca ..................... Agrostis gigantea l 

Briza media . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 l 

Garex caryophyllea ... . . . . . . . . . . . . . . 

- flacca . . . . ..................... l+ 

- panicea ........................ l+ 

Desclwmpsia caespitosa ........... Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 3 

Poa compressa . . . ................. 

- pratensis *angustifolia .......... Gallierganella cuspidata ............. 

Gampylium chrysophyllum .......... l+ 

- elodes . . ....................... 

- stellatum ...................... Gtenidium molluscum 4+ 4 

Ditrichum flexicaule . . . . . . . . . . . . . . . l+ 

Drepanocladus intermedius .......... 

Fissidens ad ianthaides ... .......... Pseudoscleropodium purum . . . . . . . . . 

Thuidium abietinum .............. Gladania pyxidata v. pocillum . . [ 2 l 3 l 4 [ s l 6 [ 7 l 8 J 9 [ 1o K % 

l 

l 2 

l 

4 4 

2 2 

3 

l+ 

l 

l l+ 

3 l 

l 

3+ 

3+ 

4- 4 

l 

l+ l+ 2 2 2 l l l 

4+ 4- 4- 4+ 

l+ 

l+ l 

l 

l+ 

l 2 

3 2 l+ 3 

2 

l 2+ 

4+ 4+ 4+ 4 

l l l 

1-10. G, sydpartiet; mer eller mindre markerade frostknölar i fuktäng. 26.7. 1943. 

l+ 

4+ 

l 

3t 

l 

3 l 

4- 

2 

2 

2+ 

l 

4+ 

l+ 

30 

lO 

lO 

lO 

100 

70 

60 

100 

100 

lO 

lO 

100 

60 

60 

lO 

lO 

lO 

100 

lO 

100 

90 

lO 

100 

lO 

lO 

40 

100 

lO 

lO 

100 

60 

lO 

20 

lO 

20 

50 

40 

40

123 

T ab. 34. Molinia coerulea - consociation. 

Betula alba (ungpl.) . ....... 

1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 ! 1o 1 111 121 131 141 151 161 171 181 K % 

Juniper-us communis . ....... l l+ 17 

! Salix repens . . . ............ 3- 4 4 3- 2+ 39 

l 

Achillea Millefolium ........ Antennaria dioeca . . . . ...... Cirsium palustre ............ 6 

Equisetum palustre ......... 22 

Filipendula Ulmaria ........ 6 

Galium bareale . . . . .... . . . . . 

Il 

- palustre ................ l 50 

- verum .................. Il 

Geum rivale ................ l+ l+ 2+ l+ 3 83 

H erminium M onorchis . . .... l l 61 

I n ula salicina .............. 2 l l+ l+ 2+ l 50 

Lin u m catharticum .......... 

Il 

Lotus corniculatus . . ... .. . .. l+ 2+ 56 

M entha arvensis ............ l 28 

Parnassia pal-ustris ......... 6 

Polygala Amarella .......... 

Potentilla Anserina . . ....... l 39 

- erecta .................. l 94 

Pnmella vulgaris ........... l 56 

Ranunculus acris ........... 17 

Succisa pratensis ........... 2+ 2 2+ l+ l+ 3 2 4 2 l+ 100 

Briza media . . . . ........... 22 

Ca1·ex flacca . . . ............ l+ l+ l+ l+ l+ 3 2+ 83 

- fusca ................... - Hostiana ............... l+ 6 

l - panicea ................. 2 l l+ 2 l+ l+ l+ l+ 2+ 2+ 94 

Deschampsia caespitosa ...... l l 17 

Festuca ovina .............. l 2 l+ 3 1+ 3 3+ 2+ l+ 100 

- rubra .... . . ............ l 6 

J uncus alpinus *australis ... 

Il 

M olinia coerulea ............ 5 4+ 4+ 4+ 4 4 4 4+ 4 4 4+ 4+ 4-· 4+ 4- 4 4 100 

Bryum pseudotriquetrum . .... 17 

l Gallierganella cuspidata .... .. l+ 44 

Campylium elodes .......... l l l l l l l l 4- l 2+ 83 

- stellatum ................ 2 4 4 4- 4 2 4- 3 4 4 5 4+ 2 4- 3+ l l+ 100 

Cratoneurum falcatum ....... l 6 

- filicinum . . ......... . . . . 17 

Ctenidium molluscum ....... 4- 17 

Ditrichum flexicaule ......... 6 

Drepanocladus intermedius ... l+ 94 

Fissidens ad ianthaides ....... 

Scorpidium turgescens . ...... 4 2 l+ 2t- 50 

Gladania pyxidata v. pocillum 6 

1-10. G, sydligaste delen (strax ovanför södra stenmuren); tidvis översvämmad mark; täml. 

tunt jordlager. 27.7. 1943. - 

- 

11-12. G, nära Ormkärret. 26.8. 1944. 13-14. G, SV-partiet; 

tuvmark. 

- 

26.8. 1944. 15-16. G, vid björkuppslaget i SV-partiet. 26.8. 1944. - 17-18. G, 

sydvästligaste delen; samh. uppträder i mosaik med Carex flacca - o. C. Hostiana - soc:r. 1.9. 1944. 

4- 

l+ 

Il 

33 

17

1:24 

T ab. 35. C ar ex jlacca - C. panicea - Festuca ovina - Ctenidium molluscum - sociation. 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 

lO ju 1 12 1 l 3 1 141 15 1 K % 

Pinus silvestris (ungpl.) ....... 

l 7 

Picea Abies (ungpl.) .......... 7 

Juniperus communis .......... 7 

Achillea Jl.1 illefolium . . ........ 33 

Alehemilla glaucescens ... . ..... Antennaria dioeca . . .......... 7 

Anthyllis Vulne-raria .... ..... l 20 

Cirsium acaule ............... 2 2+ 2 67 

Gr e pis praemorsa ............. Gal i u m bareale . . ............. 

- palustre . . . ............... l 

13 

27 

7 

- verum .................... l 2 l+ l+ l+ 

Ge u m rivale .... .............. l+ l 3- 3 

Herminiwn Jl.1 onorchis . . ..... . l+ l l+ l 93 

HieTacium Aw·icula . . . . ...... l 20 

Inula salicina ................ 3t 7 

Leontodon autumnalis ......... 

Lin u m catharticum ............ l 73 

Lotus corniculatus ............ 

l 

l+ 100 

Jl.1 edicago lupulina ............ l+ 27 

JJ1entha arvensis .............. Ophrys insectifem . . . . ........ 7 

Polygala Amarella ............ 53 

Potentilla Anserina . . ......... 

- 

erecta . . . ................. 

- 

Tabernaemontani . . . ....... 

l+ l+ l+ l+ 93 

7 

Prunella vulgaris ............. l+ l+ l 80 

Ranunculus acris ............. l l l l l l 

Succisa pratensis . . ........... 3- l+ l+ J. 3 2 2+ 3 60 

Taraxacum suecicum .......... 13 

- sp. ( Vulg.) ................ 27 

Thymus Serpyllum ............ 20 

Trifolium pratense ............ l+ 13 

- repens .................... 7 

Tussilago Farfara . . .......... 2 2+ 27 

Viola hirta . . . . .............. 7 

Vicia Cracca ................. 33 

Agrostis gigantea ............. l 

l 

Briza 1nedia . . . .............. 2 l+ l+ l+ l + l l l+ l+ l l+ 80 

Ca r ex flacca + C. panicea . . ... 4 4+ 4 3+ 4+ 4 4 4- 3t 3 3+ 3+ 3t 3+ 100 

Festuca ovina ................ 3 3 l+ 3 3- 3- 3 3+ 2 3- 2 3 4 2+ 2+ 100 

Phle·um pratense .............. l 7 

Poa compressa . . ............. l+ 27 

- p ratensis *angustifolia. ..... 13 

Callie1·gonella cuspidata ........ l+ l+ 53 

Campylium chrysophyllum ..... l 7 

- elodes . . . ................. l l l 60 

- 

stellatum .................. l+ l l l+ 

Ctenidium molluscum ......... 4 4 5 4+ 4+ 4 5 5- 4 4 5 4 4 4 4+ 100 

Ditrichum f lexicaule ........... l l l l l l l+ l 60 

Drepanocladus intermedius ..... l l l l 60 

Fissidens ad ianthaides ......... l 47 

Hypnum cupressiforme ........ 13 

Thuidium abietinum . . ........ 7 

Gladania pyxidata v. pocillum . '27 

- 

24.7. 1943. 9-ll. E, ONO om kyrkan. 24.7. 1943. 12-13. G, nära Ormkärret. 24.7. 1943. 

l-8. D, N-partiet; tuvig äng i svag sluttning mot O; nr 8 ngt avvikande typ på plan mark. 

- 

14-15. G, strax v om Kyrkkärret. 24.7. 1943. 

l+ 

47 

73 

33 

33 

73 

33 

40

Tab. 36. Carex flacca - consociation. 

125 

1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 1101ll ll2113ll41151 K % 116117118119120 

Pinus silvestris (ungpl.) . . . . . . . . . 7 

l · 

Juniperus communis . . . . . . . . . . . . 13 

Achillea Millefolium ............ 

27 

Galtha palustris Girsiurn acaule ................. 

2 7 

- palustre . . . ................ 20 

Equiseturn palustre ............. 13 l+ 

Filipendula Ulrnaria ............ 

Galiurn bareale ................. 

7 

- palustre . . . . . ............... 

- verurn ...................... 

l 

13 

t 

Geurn rivale .... ................ 2+ 3-- 

Herrninium Mononhis . . ........ 

l t 

Hieracium Auricula ............ . 

7 

I n ula salicina ... .............. 20 

Lotus corniculatus . . .... . ...... . l t 

60 

M entha arvensis ................ 

40 

Ophrys insectifera .... ........... 

7 

Farnassia palustris . . ........... 

l+ 

27 

Platanthera bifolia ............. 7 

Polygala A rnarella ............. Potentilla Anserina . . l+ 

- erecta ...................... 2 l+ 2 l 

2 

87 

Frunella vulgaris ............... 

Ranunculus acris ............... 

l 

l 

40 

- Flarnmula . . . . .............. 

Selimtrn Ga-rvifolia .. ............ 

Succisa pratensis . .... . . . .. . . ... 2+ 2- l+ 2 2·- 2 l t 

Triglochi n palustre Trifolium repens ............... 

lt 2+ l+ 2 2 

Tussilago Farfara . . ........... . 

Agrostis gigantea . ............. . 

- stoloni/era . ................ . 

Briza media . . . .. . ... ..... . . .. . 

Garex dioeca . ................. . 

flaccct . .................... . 

- fusca . ..................... . 

- Hastiana . . . ............... . 

- - X lepidocarpa .......... . 

- panicea . ................... . 

Descharnpsia caespitosa . . ....... . 

Eriapharurn angustifoliurn . . .... . 

Festuca avina . ................ . 

- rubra ..................... . 

J uncus alpinus *australis . ..... . 

- - X articulatus ........... . 

- articulatus . . . . . . .... . ... . .. . 

Malinia caerulea . .............. . 

Paa carnpressa . ............... . 

Sieglingia decurnbens . .......... . 

Bry u m pseudatriquetrurn ........ Galliergan giganteurn ........... Gallierganella cuspidata l 

l+ 2+ 

l l+ 

3 3 4+ 4+ 4+ 4+ 4 5-4t 4t 4 4-4t 4t 4- 

1 

l+ 

l+ 

3 2 l+ l t l+ 2+ 

l t l+ l 2- 

2 l+ 2+ 2t l+ 2+ 3t 2- l t 2 2 2+ 3 3 

l+ 

27 

67 

40 

13 

27 3 t- 3 3 t 

l 

2 + 3- 

60 

7 

80 

7 

47 

13 

67 

13 

100 

7 

20 7 

100 

47 

100 

13 

13 

7 

13 

33 

4 

3 l 

l+ 2 3+ 

l t 

4+ 4t- 4 4 

3 2 3 2+ 

l+

126 


1 l 2 l 3 1 4 l 5 1 6 1 7 1 s 1 9 1IOinll2113114115J K % Jl61171lsll912o 

Campylium elodes . . . . .......... 2 l+ l 2+ 2+ l+ 4 l l l 67 

- stellatum .................. .. 4 4 l l l l l l l l+ l l+ l 93 

Cratoneurum falcatum ........... l l l l l 33 l 

- filicinum . . ................. l l l l+ l l l l l l 

Ctenidium molluscum . . . ........ l l l l t- 3+ l+ 2+ 47 l l 

Drepanocladus intermedius ....... l l l l l l l l l t- l 

47 

Fissidens adianthoides ........... l l l l l l 40 

Hylocomium splendens . . . ...... l 7 

67 

Scorpidium lycopodioides . . ..... . l l 13 

Pellia Fabbroniana ............. 

l-15. Artrik typ. 

l. G, strax SV om Kyrkkärret. 12.8. 1939. - 2. D, källmyrartad mark strax ovan stenbrottet. 

12.8. 1939. - 3-6. G, Farnassia-rika området SSV om Kyrkkärret. 31.8. 1944. - 7. G 

NNV om Ormkärret. 31.8. 1944. 8-12. G, SV-partiet. 31.8. 1944. - 13-14. E, stora fuktängen 

NO om kyrkan. 1.9. 1944. - 15. E, lilla fuktängen NO om kyrkan. 2.9. 1944. 

16-20. Artfattig typ, något källmyrartad, i sluttningen av undre rödstensplanets övre avsats 

N om kyrkan. 1.8. 1944. 

l 

Tab. 37. Carex Hostiana - consociation. 

Salix repens . . ................ - Starkeana * livida .. .......... 

Achillea Millefolium ........... Cirsium acaule - palustre .................... 

Equisetum palustre .............. 

Filipendula Ulmaria .. ......... Galium bareale . . - palustre . . . ................. 

- verum ...................... 

Geum rivale .................... 

Herminium Monarehis ........... 

I n ula salicina ................. Linum catharticum . . . ......... Lotus corniculatus . . ........... M entha arvensis .. ............. Farnassia palustris . . ........... 

Potentilla A nserina . . ........... 

- erecta . . . .................. l+ 


l 

Ranunculus acris l 

Scorzonera humilis .............. 

l 

Selinum Carvifolia ............. l l+ 

Succisa pratensis . . . . . . . . . . . . . . l+ l+ 2 l+ 1 

Trifolium repens l 

Tussilago Farfara .............. 

Agrostis igantea . . . . ........... 

- stolonfera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

, .. 

2 2t- 

l + 

l 

l 

l+ 2 2 

l+ 

l 2 

l 

25 

8 

8 

17 

8 

17 

33 

58 

25 

8 

92 

17 

33 

92 

67 

42 

50 

8 

100 

17 

17 

8 

17 

l+ 

l + l l+ 

l 

l 

l t-

127 


l 2 l+ 

Briza media ................. . . 1 + 

83 

Carex dioeca ................... 

- flacca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ l l+ l+ l+ 83 

- H ostiana . ............. . . ... 4+ 4+ 4 5 4+ 4+ 4 4+ 5- 4 5 4+ 100 

- panicca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l l l l . l l l+ l+ l + 92 

- pulicaris . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l . 8 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . l+ 2+ 3 l+ 2+ 2 2+ 2+ l+ 2 100 

- rubra ...... . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

8 

J uncus alpinus *australis ...... . 

25 

M olinia coerulea . . . . . . . . . . . . . . . • l l+ 25 

Poa compressa . . ............... 

8 

Sieglingia decumbens . . . . . . . . . . . . l+ 

8 

l+ l+ 

l l l l l+ 

4 4 5 4+ 5 5 5 4+ 

l l+ l l+ l l l l 

l+ 2 l+ 

l 

l 

Bryum pseudotriquetrum . ....... . 

Callie1·gonella cuspidata . ........ . 

Campylium elodes . . ...... ...... l+ 

- stellatum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

Cratoneurum falcatum . . . . . . . . . . . l 

- jilicinum . ................. . 

Ctenidium molluscum . . . ....... . 

Drepanocladus intermedius . . .... . 

Fissidens adianthoides . ......... . 

Scorpidium scorpioides . ........ . 

- turgescens . ................. . 

l+ 

l 

l+ 2+ 2+ l+ 2+ 

l l 

l l 

3+ 

8 

42 

92 

83 

25 

8 

83 

42 

42 

8 

l 

l+ l 

3 2+ 3 l+ 3+ 3 

l l 

2 

l+ 3+ 

Riccardia pinguis . ............. . 

l-12. Artrik typ. 

l-4. C, 150 m S om kyrkan. 26.8. 1944. - 5-6. G, SV-partiet. 27.8. 1944. - 7-10. G, Farnassia-rika 

området SSV om Kyrkkärret. 27.8. 1944. - 11-12. G, SV-partiet. 1.9. 1944. 

13-20. Artfattig typ (fuktigare ståndort). 

13. E, stora fuktängen NO om kyrkan, V-kanten. 2.8. 1944. - 14-17. D:o, O-kanten. 2.8. 

1944. - 18-20. D:o; ett större C. Host. -bestånd med uppslag av åtskilliga Salix-arter (S. cinerea, 

S. pentandra, S. Starkeana) o. Juniperus. 3.8. 1944.

128 

T ab. 38. Ca r ex panicea - consociation. 

1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 1101 K %1ll ll2113114115116117jl8 19 201 K% 

Achillea Millefolium . . ..: . . . l lO 

Equisetum palustre .......... 20 80 

Galium palustre . . .......... 100 l 100 

Geum rivale ................ 

lO 

Herminiu.m Mon01·chis ... . .. 

l O 

Leontodon autumnalis ....... 80 

Linum catharticum .......... lO lO 

Lotus corniculatus . . ........ 

l O 

M entha arvensis ............ 100 

Polygalet Amarella .......... 

lO 

Potentilla Anserina . . . ...... 2+ l+ 2+ 30 2 l+ 2 50 

- eTecta .................. 40 

Frunella vulgaris . .......... 2 l+ 2 100 

Ranunculus etcris . .......... l O lO 

- F lammulet . . . . .......... lO 

Rhinetnthus m-inor . . . ....... 

lO 

Succisa pTatensis ........... 20 20 

Tetretxacum balticum ........ 30 

- suecicum ................ 30 

- sp. (Vulg.) ..... . . . . .... . 40 

Trigloclin palustTe .......... 30 

V eronicet scutellata .......... lO l O 

Ag1·ostis stolonifem .......... 

lO 

Briza mP-dia ............... 20 

Cetrex dioeca ............... 80 20 

- jletCCCt .................. l+ l O 

fusca ................... l+ l f 60 

- Oederi ................. l lO 

- petniceet ................. 5 4t- 5 4+ 5 5- 4+ 5 5 5 100 4 5 5 5 5 4r 4 5 4 5 100 

Deschampsia cetespitosa ...... l l 20 

Eriophorum etngustifolium ... 2 70 

Festuca ovina .............. 2r 20 

Juncus al pinus *austral·is . . . l+ l+ 60 l+ 60 

Scirpus ·uniglumis.......... l lO l+ l 90 

Bryum pseudotriquetrum ..... 

CallieTgon gigetnteum . . . .. ·1 . 70 l 60 

Calliergonella cuspidetta . . . . . . l l O 4 1 50 

Cet1npylium elodes . . . ....... l t- 2 l l+ 70 l 2 2+ 4+ 100 

- stellatum ................ l+ l+ 3t- l+ 3+ l+ 3 2+ 100 l lO 

CratoneU·um falcatum .. ..... lO 

Drepanocletdus intermedius .. . l l+ 2 2 l+ 3- 2 3 4 100 3 4 4 l+ l+ l+ l+ l+ 100 

- Sendtne1·i ............... l l 20 l l l 

"l 30 

Scorpidium lycopodioides .... 3 80 l+ l f- 3 4+ 2 2 l+ l+ 90 

scorpioides .............. l l l 90 l l l l . l 60 

- turgescens ............... lO l l l+ 2- 3- 2 80 

l-10. E, Stora kärrängen ONO om kyrkan. O-kanten. 2.8. 1944. - ll-20. G, Ormkärret. 

30.7. 1940. Ett pH-prov härifrån (C. paniceet - Scorpidium lycopodioides - soc.; 16.6. 1938) har givit 

värdet 7,6. - I tuvig mark i kanten av Ormkärret uppträder Orchis strictifolia (i två former, se 

förteckningen över områdets kärlväxter). 

l O

l 

Fraxinus excelsior (5 cm hög) . .... 

Tab. 39. Deschampsia caespitosa consociation. 

Oardamine pratensis . ............ . 

Galium palustre . . ............... . 

Geum rivale . .................... . 

H erminium M onoTchis . . ......... . 

Lotus coTniculattts . . . ............ . 

M entha arvensis . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

Potentilla Anserina . ... . ... . . .... . 2 

- erecta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

PTunella vulgaris . ............... . 

Ranunculus acris . ............... . 

Sagina nodosa . .................. . 

l+ 

l 

l+ l 

2 

l l 

l l 

l 

Br·iza media . . . . ....... . . . . .. . . . . 

OaTex jusca ...................... l 

- panicea ....................... l 

Deschampsia caespitosa ........... . 5 

Festuca ovina ................... . l 

Poa pratensis *iTrigata ............ 

OallieTgonella cuspidata .. . . . . . . . . . . 2+ 

Oampylium elodes . . . . . . . . . . . . . . . . l 

- stellatum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l 

01·atoneuTum falcatum .. .......... . 

- jilicinum .................... . 

l 

129 

l 

l+ l+ 

5 4+ 4+ 

l 2 2 

l 

2 

1 Succisa pTatensis . ............... . 

l l+ DTepanocladus intermedius . ....... . 

1-4. G, strax SSV om Kyrkkärret. 1.9. 1944. 

Tab. 40. Filipendula Ulmaria - consociation. 

Alehemilla glaucescens ........ 

Oardamine pratensis ........ . 

Filipendula Ulmaria . .... . . .. 4- 

Galium palustre . . . . . . . . . . . . . l 

- verum . . . . .... . . . . ...... . l 

Geum rivale ................. 

H erminium M onorchis ...... . 

Lotus corniculattts .......... . 

M entha m·vensis . . .. . .. .... . 

Potentilla Anserina ......... . 

- erecta ................... 

Prunella vulgaris ........... . 

Ranunculus acTis ........... . 

Selinum OaTvifolia ........... 

Succisa p ratensis . . . . . . . . . . . . l+ 

'P rifolium r-epens . . . ......... 

4 5 4t- 4+ 4+ 

l l l l 

l l 

l 

l+ l 

l 

l+ l 

l 

Agrostis stolonifem .......... 

Briza media . . .. . . .. . . . . .. . . 3+ 3 3- l+ 

Oar-ex flacca . . . . . . . . . . . . . . . . l l+ l l l 4 

- panicea . . . . .. . ...... . . . . . l+ l l+ l+ 4 l 

Festuca ovina . .. . . . . . . .. . . . . 3- 4 4 4 

- 1·ubra .... . . . . . . . . . . . .. . . . . l . 

Poa comp1·essa . . . . . . . . . . . . . . l 

BTyum pseudotriquetrum ..... . 

OallieTgonella cuspidcaa . . ... . . 3+ 2 l+ 

Oampylium elodes . . . . . . . . . . . l 

- stellatum ................ . 

Oratoneurum filicinum ...... . 

Dr-epanocladus adunctts ...... . 

- Sendtneri ............... . 

Fissidens adianthoides ....... . 

l+ 

4- 

1 

1-4. E, stora kärrängen NO om kyrkan, SV-hörnet. 26.8. 1944. - 5-6. G, SV-hörnet, invid 

södra stenmuren. 31.8. 1944. 

9-45895

130 

2. Vätsamhällen. Agrostidetum scorpidiosum. 

(Agrostis stolonifera - Carex panicea - Sr.orpidium turgescens - association.) 

V ä t är ett ur gotländskt folkspråk hämtat ord, vars ursprungliga betydelse 

(jfr K. J OHANSSON 1897 s. 24) torde vara en periodiskt uttorkande vattensamling. 

STERNER (1925 ; 1 926) har givit begreppet en fixerad innebörd, samtidigt som 

det fått generell användning, nämligen som beteckning på de ±. efemära vattensamlingarna 

i alvarets depressioner. SERNANDER (1941 s. 175) har diskuterat 

termen rätt ingående och uppställt följande vättyper : l . Efemära vätar. 

Dessa intaga »flacka, med dränerande spricksystem ut.rustade depressioner på 

hällmarker eller luckrare morän slätter»; efter snösmältningen fyllas sänkorna 

med efemära vattensamlingar. 2. Konstanta vätar. I dessa bli » vattensamlingarnas 

ytor på märgliga moränslätter och på hällar med bristande spricksystem 

så konstanta, att en eller annan decimeter bleke hinner avsättas»; 

konstantvätarna bilda en tydlig övergång till egentliga myrar och träsk. 3. 

Dyvätar. Dessa äro karakteristiska för »myrarnas l aggar mot moränmark med 

humussyrerik vegetation». - Vätbegreppet användes sålunda av S ERN .A.NDER 

ej blott för kalkhällmarker. Det är säkerligen brukbart som en generell 

paludologisk term, ej blott syftande på kalkhaltiga vattensamlingar. 

Från de egentliga kärren skiljer sig vätvegetationen bl. a. genont 

att torv ej _ bildas. Däremot förefinnes - liksom i de norrländska kalkmyrarnas 

flarkar (BooBERG 1930 s. 94) - en ± riklig kalkavsättning. De 

konstanta vätarna kunna betraktas som extrema utbildningsformer av den gypsotrofa 

sjötypen, m. a. o. som Chara-sj öar i miniatyr (STERNER 1938 s. 31) . .Alltefter 

graden av vattendränkning samt jordlagrets mäktighet och humösitet 

är vätvegetationen starkt växlande och företer alla övergångstyper till omgivande 

vegetation och till egentliga kärr. På Öland och Gotland intaga blandtyper 

av vätsamhällen och hällhedar avsevärda arealer >> träskhedar » enligt 

K. JoHANssoN (1897), »vät(e)hedar» enligt STERNER (1925; 1926 s. 72). I analogi 

med begreppet v ä t h e d kunna vi beteckna ± ängsartade vätsamhällen 

som vätän gar (ALBERTSON 1941 b s. 16), ± kärrartade dylika som vätkärr. 

Termen vät(häll)hed har i denna avhandling fixerats för vissa samhällen inom 

Pestucetum tortellosum, alltså sociationer med ett (ehuru ofta fragmentariskt) 

Tortellion-bottenskikt. Agrostz"dei1_,tm scorpidios1-tm o mfattar sålunda förutom »typiska» 

vätsamhällen vätängar och vätkärr; de sistnämndas inrangerande i 

associationen kan dock diskuteras. 

Den öländska vätvegetationen , skildrad av STERNER (1925 ; 1926; 1938), 

sammansättes av övervägande A grostis stol01ujera - och Carex panicea - soci a 

tioner, jämte (i djupare vätar) samhällen av andra Carices, Sci1pus- och 

Juncus-arter samt Littorella uni.fiora. Ett antal intressanta lokala ledarter sätta 

sin prägel på vegetationstypen, Plantaga tenuijlora, Teucrium Scordium, In ula 

britannica ; i mera hydrafila samhällen Echinodorus ranunculoides och stundom 

Apium inundatum. Bottenskiktet avviker väsentligt från detsamma i torvkalk-

kärr men visar stor överensstämmelse med kalksjösträndernas myrvegetation. 

De viktigaste dominanterna äro nämligen, förutom den i södra Sverige till 

alvarvätar bundna Sco rpid·um tw·gescens (Ar,BERTSON 1941 b), S. lycopodioides, 

Drepanocladus aduncus och D. Sendtneri, i vätängar och vätkärr dock ordinära 

kalkmyrmossor: Campylium-arter, Drepanocladus intermedius och Scorpidium 

scmpioides. 

Vätvegetationens sammansättnin g är som nämnts starkt skiftande, varför 

Agrostidetum scmpidio8um kanske blott borde omfatta samhällen, som mera 

påtagligt äro betingade av den underliggande kalkhällens omedelbara grannskap, 

alltså vätängar och »typiska» vätsamhällen. Gränsen gentemot de hydrafilare 

samhällena är emellertid mycket svår att draga - man kommer till 

olika resultat, om huvudvikten lägges vid fält- resp. bottenskiktet - och då 

förf:s eget material från vätkärren är obetydligt, avstås här från närmare 

klassificering. Österplana heds >> Kyrkkärr» beskrives därför i detta sammanhang; 

ett par inom området vanliga övergångstyper till fuktängar och vätkärr 

ha behandlats inom ramen för Caricetum ctenidiosum (tabell 38). 

Verkligt typisk vätvegetation förekommer ej numera i Västergötland. Under 

gångna perioder torde dock Österplana heds myrsamhällen haft mycket 

större likhet med de öländska än vad nu är fallet. Konstantvätar finnas 

knappast, ty Kyrkkärret företer i vissa partier svag torvbildning och blekeavsättning 

förefinnes här ej. De på grund jord växande fytocoenoserna ha samtliga 

karaktär av efemärvätsamhällen, övervägande av vätängstyp. Ifråga om 

artsammansättningen är dock likheten med öländsk vätvegetation så stor att 

ett inrangerande i samma sociologiska enhet är berättigat. 

Egentliga vätsamhällen. 

Agrostidetum scorpidiosum (sens. str.) är i viss mån en paraHell inom myrserien 

till Festuca-bällhedarna och sammansättes på Österplana hed av övervägande 

Agrostis stolonifera - och Cm·ex panicea - samhällen, de förra i allmänhet 

av rätt typisk vätkaraktär, de senare däremot vätängar. På mycket grund, under 

sommaren starkt uttorkande jord förekomma också rena algsamhällen (huvudsakligen 

Scytonema myochroum - societet) och m ossmattor; dessa graminidfältskiktslösa 

samhällen borde egentligen betraktas som paralleller till Scdumhällhedarna, 

men som de spela en obetydlig roll, bortses här från denna 

oegentlighet. 

Lokala l e d a r t e r äro Taraxaca av Palustria-gruppen (beträffande dessa 

arters utbredning, se avhandlingens floristisk-växtgeografiska del) samt Scorp-idium 

turgescens (vilken dock ± fragmentariskt uppträder även i hällhedar och 

fuktängar); S. lycopodioides har likaledes bär sin huvudsakliga förekomst_ 

S k i l j e a r t e r gentemot Caricetum ctenid'l'osum äro Sagina nodosa och Ag1·ostis 

stolonifera (i fuktängarna ersatt av A. gigantea). Däremot saknas normalt 

samtliga områdets orkideer, Oirsium acaule, Geum ri;ale, SucciBa p1·atens1's, 

Carex Hostiana, Malinia cocrulea (på Falbygden dock i typisk vätäng; tabell 

131

132 

hos ÅLBERTSON 1942 a s. 89) och Ctenidium molluscum (som dominant). Leontodon 

a utumnalis, representerad av en typ, som kan betecknas som v. coronop1jolius, 

är ett framträdande element. Gentemot vätkärren skilja sig de egentEga vätsamhällena 

genom dominansen av Agrostis stolonifera och Scorpidittm turgescens, 

genom Palustria-rikedomen, genom saknaden av ett antal starkt hydrafila arter, 

såsom Alisma Plantago-aquatica , Caltha palustJ·is, Carex vesicaria och Scirpus 

palustris, och genom att några i vätkärren dominanta arter blott förekomma 

sparsamt: Carex fusca, Scirpus uniglurnis, Gallieramt giganteum och Scorpidium 

scm·pioides. Övergångstyper vätäng-vätkärr finnas dock, framförallt Carex 

paniCPa - sociationer utan sumpmaskrosor (se tabell 38). 

Vätsamhällenas egenart betingas dels av det grunda jordlagret - från ett 

par cm till högst 10 cm mäktig·t i de mera typiska sociationerna - dels av 

tidvis översvämning eller översilning, starkare och långvarigare än i E'Pstucavätbällhedarna. 

Markkaraktären växlar från humusfattig svämlera i de extrema 

typerna till hurnös vittringsjord i vätängarna. Följande pH-värden 

ha erhållits : 

Scytonema myochroum - soct m. Scorpidium turgescens (D) . . . . . . . . . 7 ,5; 7,6 

Agrostis stolonifera - Srytonema myochroum - soc. (D) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,6 

Tara.xacum balticum - Carex panicea - Scorp1'dium turgescens - soc. (E).... 7,5 

Carex panicea - Scorp-idium turgescens - soc. (G) . . . . . .. . ... . . . . . .. . . . . . .. 7,4 

- Sdrpus uniglumis - S. lycopodioides - soc. (G) . . . . . . . . . . . . 7,6 

- Campylium polygamum - soc . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,2 

S u c c e s s i o n s f ö r h å l l an d e n. Huruvida någ·on succession verkligen kommer 

ifråga i Österplana heds vätsamhällen må vara osagt, ehuru det förefaller, 

som om vätängarna (på grund av humusanrikning) skulle kunna övergå i fuktängar 

av relativt hydrafil typ. Säkert är dock, att ej heller områdets Agrostidetum 

scorpidiosum kan betraktas som klimaxsamhälle, utan att. dess persistens numera 

i viss mån är beroende av kulturpåverkan, d. v. s. av hela områdets genom 

kulturen vidmakthållna kalnatur. Visserligen är den periodiskt starka vattendränkningen 

jämte jordlagrets tunnhet ett hinder för utvecklande av »högre» 

vegetation. Skulle emellertid fuktängarna igenväxa, komme också vätsamhällena 

direkt eller indirekt att påverkas härav och åtminstone få en mycket 

decimerad areal. 

Tabell 41. Agrostis stolanitera - consociation. Agrostis-samhällen av denna 

typ bilda Österplana heds mest extrema vätvegetation , uppträdande på humusfattig 

kalldera; inom området förekommer dock en Agr-ostis-soc. av vätängstyp, 

vanlig f. ö. på Ölands alvar. Från Agrostis-vätheden (tabell 22) skiljer sig Agrostisväten 

genom saknaelen av therofyter och Sedwn-arter samt Tortellion-ledarter (med 

undantag för enstaka t uvor på torra jorclsocklar). Bottenskiktet är ett Scorpid'ionsamhälle 

av extrem kalktyp med Scorpidium turgescens och (på fuktigare ståndort) 

S. lycopodioides som viktigaste dominanter. Agrostis-väten har ett obetydligt inslag 

av ängsväxter; Palustria äro sparsamma men Leoniodon och Sag1'na konstanta. - 

På torrare, mycket grund jord i kanten av det stora Agmstis-beståndet i sektion

133 

Tab. 41. Agrostis stolonife ra - consociation. 

Equisetum palustre . . . . ........ Geum rivale ................... H ieracimn A uricula ............. 


Linum catharticum .............. 

Lotus corniculatus . . . . . ......... 

M entha arvensis ................ 


Ranunculus acris ............... 

Sagina nodosa . ................· l l 

Sonchus arvensis . . . . . .......... 

Succisa pratensis . . ............ . 

TaTaxacum ba7ticum . . .......... 

- suecicum .................... 

- sp. (Vulg.) .................. 

V eTonica scutellata .. ............ 

l+ l+ 

2- 

l 

l 

l+ l+ l+ l+ l+ l+ 

2 

lO 

5 

5 

95 

5 

15 

l+ lO 

40 

lO 

l+ l+ l+ 100 

5 

5 

5 

5 

15 

15 

Agrostis stolon i f era .... ... . . .... . 4 +- 4 4 

Garex flacca . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l 

- panicea . ................ . ... l 2+- 3 

Festuca ovina . . . . . . . . . . . . . . . . . . l l 

Paa compressa ................. 

3- 3t- 4- 

4t- 

4t 4 4- 4t- 4+ 4+ 4t- 

l l+ 

l 

l l l l 

l l l+ 

l+ 

4- 

4 

4+ 

5 4t- 5 5 5- 4, 100 

25 

l 2 50 

30 

20 

Anisothecium vaTium ............ 

BaTbula convaluta ............... 

- fallax . • • • • • o • • o • • • • • • • • o • • 


pseudot1·iquetrum ............. 

- spp ......................... 

GallieTgan giganteum ............ 

GallieTganella cuspidata .......... 

Gampylium elodes . • • o o • • • • o o o 

- stellatum .................... 

Gratoneurum filicinum . . ........ 

Gtenidium molluscum ........... 

Distichium inclinatum . .......... 

Ditrichum jlexicaule ............ 

Drepanocladus intermedius ....... 

- SendtneTi . .................. 

Eucladium recurviTost1·e ........ o . 

}i"' is sidens adianthoides . .......... 

Schistidium apoca1·pum . ......... 

Scorpidium lycopodioides . . ...... 

- scorpioides . ................. 

- tu1·gescens . .................. 

ToTtella inclinata . .............. 

- rigens . ..................... 

Trichostomum crispulum . ........ 

, 

3t- l+ 

l l 

l+ l+ 

l+ 

l 

l+ 

l 

l+ 

l 

2 l+ l l+ 4- 2t- 

l 

3 4 5 4t-5- 3 4- 4 4 l+ 

l 

l+ l+ 4 3 

5 

lO 

15 

5 

65 

l l 15 

5 

lO 

l+ l+ 

85 

5 

25 

5 

5 

5 

l l+ 95 

2 l+ 50 

lO 

15 

5 

3 2 3. 2 l+ 2 55 

5 

2+ 

100 

5 

5 

lO 

Nostoc commune . ............... 

l+ 

65 

1-9. D, långsträckt sänka i O-sluttning. tidvis vattenfylld; grästuvor på genom erosion uppkomna 

jordsocklar; mellan dessa 2-4 cm kalklera; i nr 6-9 fläckar av naken häll; den grunda jorden 

delvis klädd av algskorpor (Scytonema myochroum). 25.7. 1943. - lO. I , vätkomplex i S-partiet; 

4-6 cm jord. 25.7. 1943. - ll-12. D, vätsänkan. 25.7. 1943. - 13-14. G, koloniartad vegetation 

på eroderad kalklera i V-kanten av Kyrkkärret; 3-8 cm jord, delvis med cyanophyceöverdrag. 

7.8. 1943. - 15-20. D, vätsänkan. 25.7. 1943.

134 

Tab. 42. Palustria-rik Carex 

Pinus silvestris (ungpl.) . ........ . 

Salix repens . . . . ............... . 

- starleeana *livida . ........... . 

Alehemilla glaucescens ............ 

Gampanula rotundifolia .......... 

Gardamine pmtensis . . ........... 

Girsium acaule .................. 

Equisetum palustre ............... 

Euphrnsia stricta ................ 

Galium palustre ................. 

- uliginosurn .................. . 

- verum ....................... 

Geum rivale ..................... 

H ierac'ium A uricula ............. . 

Leontodon nutumnalis . . . . . . . . . . . . 2 

Linum catharticum . . . . . . . . . . . . . . . l 

Lotus co1·niculatus . . .. . .......... 

M enthn arvensis ................. 

Plnntago major *intermedia ....... 

Potentilla Ansen:na .............. 

- erecta . . . .................... 

Prttnella vulga1·is ................ 

Ranunculus acris ................ 

Rhinanthus minor . . ............. 

Sagina nodosa ................... 

Taraxacum balticum . . ........... 

decolarans .................... 

litorale . . . . .................. 

l+ 2 

l l 

l 

suecicum ..... . . . . . . . . . . . . . . . . 2t .+ 2 2 l+ 3 

tenebricnns .. ................. 

vestrogothicum ................ 

sp. ( Vulg.) ................... 

Trifolium repens ................. 

V eronica scutellntn ............... 

V icia Gmcca .................... 

l 

l 

l 

3t- 

2t 

Agrostis stolonifera .............. . 

2 

Alopec'urus genieulatus ........... 

Briza media . . . ................. 

Garex capilla1·is . . ............... 

dioeca ....................... 

flacca . . . .................... 

2 3 

fusca ........................ 

l 

panicea ...................... 5 5 4+ 4+ 4+ 4 4 4 5 4- 

4+ 4 

4 

Deschampsia caespitosa ........... 

l 

Festucn ovina ................... 

- rubra ........................ 

Juncus alpinus *australis ........ 

Phleum pratense ................. 

Poa compressa .................. 

- pmtensis (coll.) ............... 

Scirpus planifolius ............... 

l 

4 5 5 4+ 

Barbula fallax . ................. . 

Bryum pseudotriquetrum . . ....... . 

Galliergan giganteum . ........... .

135 

panicea - consociation. 

: 181 19 1 20 l K% 1 21 1 22 1 23 1 241 251 26 , 271 281 29 1 30 1 31 1 32 1 33 1 34 1 35 , 36 1 37 , 38 1 39 , 40 l K% 

2 

l 

5 

35 

lO 

5 

35 

45 

l l 

l+ 95 l+ l + l+ 

5 

lO 

l+ 65 

lO 

l 

2 

l 

5 

l 

2- l+ 35 

50 

lO 

lO 

5 

lO 

5 

5 

25 

65 

20 

lO 

l 

l 55 

l+ 65 l + l+ l+ 

2+ 

25 

l+ 3t 

l+ 35 

l+ l+ 

l+ 3t 2- 3+ 2- 2+ 3 

l+ l t- 100 

l 

5 

lO 

100 2 3+ 

5 

l+ l+ 60 

40 

15 

l 

l+ 

2 

l 

l l l l 

3 l+ 

3- l l l l l 2 3- l l 

4 4+ 4 100 3+ 4- 3+ 4- 3+ 5 4 4 3+ 3 

l 

l lO 

45 2 

5 

l 

15 

25 

lO 

5 

lO 

5- 

4- 

l+ 

3+ 

3t l+ 

l 

2 

40 

l 

5 

3- 

l+ 

2+ 

l+ 

2 

lO 

5 

5 

20 

15 

20 

5 

70 

2 lO 

5 

25 

25 

l 

l 2 l 75 

4 4 4 4 

l 

45 

l l l l l l l 

l+ 3- l+ 

l l 

l+ 

3t 

l 

l 

l 

4+ 

100 

45 

40 

35 

lO 

5 

5 

90

136 

Tab. 42 

Gallierganella cuspidata ........... 

Oampylittm elodes . . . - polygamum . . . ............... 

- stellatum ..................... 

Omtoneurum filicinum . . . . ...... Otenidium molluscum . ...... . . .. Distichium inclinatum ........... Ditrichum flexicaule . . ...... . Drepanocladus intermedius ... . . . . l+ 

- S endtneri .................... 

Fissidens adianthoides ........... Schisticlium apoca1·pum .......... Scorpidium lycopodioides . . - scorpioides ................... 

- turgescens ................... Thuidium abietinum Tortella fmgilis .................. 

5 

4- 4- 2+ 2 2+ 

4 

4 5 4r 5 5 5 4 5 5 l 

l 

2 

Leiocolea badensis . . . ........... . 

P1·eissia quadrata . .............. . 

Nostoc commune ................. 

l-20. Österplana hed. 

l-6. D, vätäng i svag O-sluttning strax V om stenbrottet; 5-8 cm jord. 28.7. 1943.- 7. E, 

NO om kyrkan; liks. de föreg. övergångstyp t. fuktängarna. 22.6. 1937. - 8. E, Klevdalen; tidvis 

översilad mark. 3.6. 1937. - 9-ll. E, NO om kyrkan. 9.6. 1937. 12. C, sänka i fuktäng; c:a 

8 cm jord. 15.6. 1937. - 13. I, vätkomplex i S·partiet. 21.7. 1937. - 14-16. G, Ormkärrets kantzon. 

2l.G. 1937. - 17-20. E, Klevdalens botten; tidvis starkt vattendränkt mark; c:a lO cm kalklera. 

1.9. 1944. 

D förekommer ± ren Scytonema myochroum - soct, stundom med fältskikt av Sedum acTe 

eller Arenaria gothica (samhället bör för konsekvensens skull föras till hällhedarna). 

Tabell 42. Palustria-rik Carex panicea - conso ciation. Carex panicea är 

vätängarnas viktigaste dominant men även C. fusca - och Agrostis stolomfera - dominans 

förekommer. I tabellen ha sammanförts 20 provytor från Österplana hed 

och 20 från Falbygden ; en tabell för Ta raxacum decolarans - C. panicea - soc. från Öja 

hed har tidigare publicerats (ALBERTSON 1942 a). - Vätängarna växa på grund, 

humös jord, som ofta översvämmas eller översilas. Fältskiktet får, isynnerhet 

under senvåren, sin prägel av Taraxacum suecicum och närstående arter, som här 

äro mycket ymniga. Dessa arter äro så allmänna i vegetationstypen att det på 

kalkhällmarkerna i Västergötland torde vara svårt att i dylika ängar finna Palustn"a· 

fria ytor av en kvarts kvadratmeters areal. Även på Ölands alvar spela de en 

framträdande roll; här tillkommer som normalt inslag 'T. lissor.arpwn. Palustria· 

arterna kunna betraktas som lokala ledarter för alvarvegetationens vätsamhällen; 

de förekomma dock sparsamt även i fuktängar (se tabell 35 ), på Öland gärna i 

Sesleria-ängar. Utanför kalkhällmarkerna äro sumpmaskrosorna utpräglade strandängsväxter; 

se härom den floristisk-växtgeografiska avdelningen. - Vätängen är 

en övergångstyp mellan fuktängen och det extrema vätsamhället. - Den starka 

översvämningen eller översilningen samt jordlagrets tunnhet medföra, att typiska

(forts.). 

1 18 1 19 1 20 l K% 1 

25 l l l l l l+ l l l 45 

l 35 l l l l l l l l 40 

l O l l l l l l 30 

l 80 l l 

l+ l l+ l l+ 2+ l+ l+ l l l l l 85 

l l l l i l l l 40 

l 15 

l+ 

l 

4- 

l 

137 

21 1 22 1 23 1 241 251 26 1 27 1 28 1 29 1 30 1 31 1 32 1 33 1 34 1 35 1 36 1 3;-! 38 1 39 1 40 l K% 

l+ 

l+ 

l l lO 

l l l+ l l 25 

5 l+ 5 

2 l 95 4 4 4 3 4 4 5 4- 4 4+ 4 31- 41- 41- 4 3 4 5 5 5 100 

l 35 2 l 2 l l+ l l l l l+ l l 60 

4- 4 20 

5 

l l l l l+ 25 

l+ l+ 20 l 5 

l l 75 

lO 

5 

l 5 

l l lO 

l l l l 20 

21-40. Falbygden. 1941. 

Danskagården; 

21-22. Dala. Stenåsens hällmarksområde; c:a 12 cm jord. 6.6.- 23-24. Dala, mellan föreg. o. 

12.6. - 28. Stenåsen, 

10-12 cm. 

rätt 

9.6.- 

ovan 

25-26. 

Baggedalen; 

Stenåsen; 

4-5 

c:a 

cm; 

8 cm. 

pH 

11.6.-27. 

7,2. 20.6. - 

Dala, 

29. 

Djupadalsområdet. 

S. Kyrketorp, Öja hed. 8.6. - 

D:o. 20.6.- 30. 

hällstråk vid Sikagården. 24.6. 

31-36. D:o. 12-15.6. - 37-38. D:o. 21.6. - 39-40. Falköping, 

ängsväxter i stor utsträckning försvinna; av herbider spela i Västergötland blott 

Palustria, Leontodon och Prunella vulgaris en större roll. Analyserna från Falbygden 

förete några sparsamma inslag av andra fuktängsväxter, t. ex. Carex capillan·s 

och C. dioeca ; märk även Cratoneurum fil"cinum och Freissia quadrata, vilken sistnämnda 

egendomligt nog saknas på Österplana hed. - Vätängarnas bottenskikt 

sam mansättes huvudsakligen av måttligt hydrafila kalkmyrmossor, på Österplana 

hed (liksom på Öland och Gotland) framförallt Scorpidium turgescens, jämte Drepanocladus 

inte1·medius den viktigaste dominanten. Scorp1 . dium lycopodioides och i än högre grad 

S. scorpioides äro såsom mera hydrofila. sällan dominanta i denna vegetationstyp. 

Dominans av Drepanocladus Sendtneri förekommer någon gång även i typisk vätäng. 

- På Österplana hed uppträder i Klevdalen en Palustn·a -rik Carex panicea - Festuca 

rubra - äng, som bildar en övergångstyp till den normala kalkfuktängen. 

Tabell 43. 

Agrostis canina - Fissidens adianth oides - sociation. Ag1·ostis 

. camna uppträder på Österplana hed uteslutande som en typisk torrmarks- . äxt, i 

stort sett inskränkt till Festuca-hällhedar av clegenerationstyp. På Högstena och 

Öja hedar på Falbygden bildar emellertid arten samhällen av mer eller mindre 

vätartad karaktär, sannolikt företrädel av en annan ekotyp (jfr beträffande Öland 

STERNER 1938 s. 64). Tabellen ger exempel på ett elylikt samhälle av vätängsartad 

prägel; på Öja hed förekomma också A. canina - samhällen av väthedstyp och

138 

Tab. 43. Agrostis canina - Fissidens adianthoides - sociation (Falbygden). 

A lchemilla glaucescens Filipendula vulgaris ......... 

Hieracium Auricula .......... 

Leontodon autumnalis ........ 

Linum catharticum ........... 

Lotus corniculatus . . ........ . 

Frunella vulgaris ............ 

Sagina nodosa ............... 

Sedum acre ................. 

Taraxacum decolarans ........ 

suecicum ................. 

- sp. (Vulg.) ............... 

Agrostis canina .............. 4 t 4 4 4 

- stoloni/era ................ l 

Alopecurus genieulatus . . ..... 

l 

Carex panicea ............... 

Deschampsia caespitosa Festuca ovina ............... l+ 

J uncus al pinus *australis . . . . l 

- campressus .............. . 

Paa pr atensis ( coll.) . . ...... . l+ 

l 

l T 

l+ l 

:{ 

3 

Barbula convaluta ............ 

- jallax . . . ................ 

1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 

:l: 

- t·ecurvirostris ............. 

- rejlexa .................. Bryum pseudotriquetrum . .. . l+ l+ 

Gallierganella cuspidata .... . . . l 

Campylium elodes . . . ........ 

- polygamum ............. l+ 

Ctenidium molluscum l 

Distichium inclinatum .. ..... . 

Ditrichum flexicaule .......... 

Drepanocladus intermedius . . . . 2 

Encalypta cfr rhabdocarpa . . . 

Eucladium aeruginosum . . .... 

Fissidens adianthoides ...... .. 4t 4- 4 4t 4 5 

M yurella julacea . . . . . . . . . . . . l l 

Schistidium apocarpum . . . . . . . l l 

Thuidium abietinum . . . . . . . . . l l 

Tortella fmgilis . . . . . . . . . . . . . . l l 

- rigens . .................. l 

Collema pulposum . ......... . 

Feltigera canina . ........... . 

Nostoc commune ............. l+ 2+ l+ 

Högstena 

l. Strax S 

hed 

om 

1943. 

talldungen; sänka m. 3-4 cm jord. 2!).6. - 2-3. Vid Alopecurus-väten 

talldungen; 4-6 cm jord. 30.6. - 4-6. D:o. 8-10.7. Samhället övergår på högre liggande mark 

intill 

i 

Festuca ovina - Fissidens adianthoides - soc. 

med Tortellion-bottenskikt. Förekomsten av både Tortella fragilis och T. rigens, 

delvis i samma rutor, bör observeras. - Fis.

139 

Tab. 44. Alopecurus genieulatus • consociation (Falbygden). 

l 

l 2 l 3 l 4 l 5 l 6 l 7 l 8 l 9 l lO l K% 

Le ontodon autumnalis .............. l+ l 2 l l l l+ l l 80 

Lin u m catharticum .... . ............ l l+ l l 40 

Ranunculus acris .................. l lO 

Sagina nodosa ..................... l l+ l+ l l l 2 l+ l l 100 

Taraxacum decolarans .............. l lO 

- suecicum ....................... l l l l+ l l l l l 90 

l 

- 

(Vulg.) ..................... l l l 

l l 50 

l 

Veronicq, scutellata ................. l lO 

sp. 

Agrostis canina . ................... l+ l l 30 

- stoloni/era ..................... l lO 

Alopecurus genieulatus . . .... . . . . . .. 4- 3t- 4 4t- 4 4 4 

3t- 4 100 

Juncus alpinus *australis . . . ....... l l l+ l 40 

Barbula convaluta .................. l l l l 40 

Bryum pseudotriquetrum ............ 2 l + 2 2 2+ l l+ l 

l+ 100 

- sp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l lO 

C alliergonella cuspidata ............. l lO 

Oampylium polygamum . . . ... . . ·1 . . . . 2 l l 2 l+ l l+ l l+ l+ 100 

Distichium inclinatum .............. l l 20 

Ditrichum flexicaule ................ l lO 

D1·epanocladus intermedius .......... l l l l+ l l l l 4 4+ 100 

Eucladium aeruginosum . . . . . .. . . . . . l l 20 

Fissidens adianthoides .............. 4 5- 5- 4+ 4+ 4 4- 

Tortella rigens ..................... l+ l l l l l l+ 

4+ 

l+ 

:. l 

l+ 

2 l+ 100 

l 90 

Nostoc commune . .................. l 3 2t- 2 3 3t- l+ 2 l+ 100 

Högstena hed, väten vid talldungen; häll m. 2-5 cm jord; blekeavsättning. 8.7. 1943. 

starkare vattendränkningen; blott under extremt torra somrar äro de centrala 

delarna vattenfria. Det representerar en överg-ångstyp mellan (konstant)vätvegetation 

och torvkalkkärr. De centrala partierna sakna torvbildning - underlaget 

är kalkgyttja med inslag av snäckskal - under det att vissa delar 

av de perifera ha rätt utpräglad vätkaraktär, andra åter förete en svag torvbildning. 

Vegetationstypen återfinnes i viss mån vid den s. k Gåsdammen 

(se nedan) och i fragment även i de fuktigaste delarna. av områdets kärrängar. 

Huvudmassan av Kyrkkärrets vegetation bildas av Carex fusca - sociationer, 

i kantpartier med samdominerande Galamagrasfis neglecta, här och var Juncus 

art1:culatus. På starkare vattendränkt mark förekomma Cm·ex 'L"esicaria - och 

C. elata - samhällen, på de allra blötaste ståndorterna Scirpus uniglumis -, S. 

palustris -, S. lacustris- och Glyceria fluitans - sociationer, delvis med bottenskikt 

av Chara contraria (det. O. HAssLow). 

Från Agrostz"detum scorpidiosum sens. str. avviker Kyrkkärrets vegetation genom 

en hel rad utpräglat hydrofila skiljearter, förutom de nämnda dominanterna 

följande: Carex diandra (mycket sparsam i östra kantzonen), Alz"sma Plantagoaquatica, 

Sparganium minimum, Patamageton qramineus, Galt ha palustris, Ranun-

140 

culus Flamrnula, PotentJla palustris, M enyanthes trifoliata och U tricularia minor. 

Kirrets Carices indicera samhällets släktskap med eutrofa sjöstrandsl{ärr, varför 

egetationen enligt mellaneuropeisk terminologi åtminstone till en del skulle 

kunna betecknas som M agnocariczon elatae (K ocH 1926; Tu x EN 1937 s. 52), ett 

dock skäligen intetsägande namn, då Carex elata på grund av rätt vid ekologisk 

amplitud kan dominera i ganska olikartade samhällen. 

Bottenskiktet i Kyrkkärret är i jämförelse med de egentliga vätsamhällenas 

g·anska ensarta.t. Callie1·gon gigantPum och ScorpidiUn sr,orpioides förekomma 

på Österplana hed som dominanter huvudsakEgen bär, och även Drepanocladus 

Sendtneri synes i kärret ha optimala betingelser. D. aduncus, en för eutrofa 

sjöstrandskärr och även djupa alvarvätar karakteristisk art, saknas i Kyrkkärret 

men förekommer i den närbelägna Gåsdamm en. Gallierganella cuspidata, 

i övrigt sällan societetsbildande inom området, är en viktig dominant i kantzonerna; 

i vissa partier är detta även fallet med Drepanocladus intermedius. 

Däremot försvinna nästan fullständigt Carnp_ylium-arterna och Scorpidiurn turgescens. 

I de allra blötaste hålorna tillkommer Chara contraria. Slutligen uppträda 

cyanofyceer mycket riklig·t (bilda under torrperioder s. k. meteorpapper); 

tyvärr äro dessa dock ej bestämda. 

Under den mycket torra försommaren 1940 hade förf. tillfälle att göra en 

grävning i Kyrkkärrets central parti, närmare bestämt i naken Scirpus unightrnis 

sociation. Torvbildning saknades och substratet utgjordes av kalkgyttja, isynnerhet 

i de nedre zonerna med ± rikt inslag av snäckskal. På 70 cm djup 

anträffades den anstående rödstenshällen, som i ytan var starkt vittrad. Ett 

pR-prov från kalkgyttjans ytlager har givit värdet 7,1. Ytterligare några pHvärden 

från K yr kkärret kunna anföras: 

Carex panirea - Scorpidiwn scorpioides - soc. (V -kanten) . . . . . . . . . . 7 ,1 

Potentilla Anserina - C. panirea - Drepauocladus inte"medius · sac . .. 6,6 

Calamagrostis negle cta - C. panirea -Calliergonella cuspidaia - sac . .. 6,9 

» » -C. fusca - lJrepanocladus intermedius -sac. 6,4 

V eg·etationen Gåsdammen, uppkornmen genom gTävning i samband med 

kyrkans byggande 1875, ansluter sig till Kyrkkärrets men är starkare kulturpåverkad. 

I dammkanten dominerar den på Österplana bed i övrigt ej förekommand 

e Cm·ex rostrata, vars sa1nbällen alternera med smärre bestånd av 

följande arter: Calamagrostis n eglecta, Agrostis stolonzfera, Scirpus lacustris, S. 

palustris och Sp arganium ramosum. Ovanför kärrsamhällena förekommer en i 

hög grad hemerafilt betonad Scirpus planifolius - fuktäng. I det öppna vattnet 

finna vi Patamageton natans, Lernna minor och JJ1yriophyllurn spicatum, dessutom 

en submers form av Drepanocladus aduncus. 

Tabell 45. Carex fusca - consociation. Saciatianerna ha i tabellen ordnats 

efter graden av hydrofili med det minst hydrafila, Calliergonella-rika samhället först. 

I flera sociatianer är Galamagrasfis dominant eller subdominant. Anmärkningsvärt 

är att Scorpidimn lycopodioides s akn as och att S. turgescens blott är fragmentariskt

Tab. 45. Carex Jusca - consociation. 

l 2 l 3 l 4 j 5 1-;-IT-;-/ 9 j 10 j u 1 12 ,13 / 14/ 15/ 16 j l7j l8j l9 j 2o j 21 j 22 j 2;T;-4F/ 26J K % 

l 

Galtha pahstris ................ l l l l 15 

Gardamine pratensis . . .......... l l l 12 

Epilobium palustre .............. l Equisetum palustre .............. l 4 

Galium palustre ................ l l l l l l l l l l l l l l l l l l l l 88 

]1entha arvensis ................ l l l l l l l l l+ l+ 38 

]1 enyanthes trifoliata ............ 4;- 4i- 8 

Potentilla Anserina ............. l+ 2 2 l 2 2- l+ l l l l+ l+ l+ l+ 54 

- palustris .................... 3 4 

Ranunculus Fla.mmula .......... l l 8 

Trifolium repens ............... l 4 

V eronica scutellata .. ............ l l l l l l l 27 

Ag·ostis stoloni/era .............. l l+ l l+ l + l l l 31 

Galamagraslis neglecta ........... 2, 3 l+ 4 3 3 3- l 3- 2 l 42 

Garex fusca .. .................. 4+ 4- 3t- 4 5 4+ 4 4 4 4 4 5 4- 5 4+ 4 5 3+ 5 4 4+ 5 4 4t- 5 100 

- panicea ..................... l 2 2 l l 2 2 l+ 2 l l l+ 46 

- vesicaria .................... l 4 

Eriophorum angustijolium . . ..... l l l l+ l l l 27 

Juncus alpinus *australis . . . .... l l 8 

- articulatus .................. l 2 12 

Scirpus uniglumis . . ............ l 3- l l l l l l 2- 2 l l l+ 2t- l-r 58 

Bryum pseudot1·iquetrum ......... 2-r l 8 

Galliergan giganteum ............ l l l l+ 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 l l-r 62 

Gallier-gonella cuspidata .......... 5 5 4 5 5 l l l+ l t- l ; l l l l 54 

Gampylium elodes .............. l l 23 

- stellatum .................... l l 1 l-r l l l 27 

Drepanocladus inter-medius .. ..... l l 3 2 l 5 5 5 5 5 5 5 l l+ l 

- Sendtneri ................... l l l l 2 h l+ l l 4t- l l l 50 

Scorpidium scorpioides .......... l l+ 5 5 4t- 23 

- turgescens ................... l l l l l l 23 

N ostoc cfr paludosum ........... l 4 

G, Kyrkkärret. 

1-7. 4-5.8. 1939. - 8-11. 10.8. 1939. pH t. nr 8: 6,7. - 12. 8.6. 1937. - 13-14. 8.6. 1937. ·-- 15-20. 

23-25. 8.6. 1937. - 26. 24.7. 1937. 

lo-o< 

J-j::>. 

25.7. 1937. - 21-22. 10.8. 1939.- lo-o< 

58

142 

representerad. I det Galliergan-rika samhället förefinnes en svag men tydlig torvbildning. 

Cyanofyceer spela i de flesta sociat.ionerna en framträdande roll som 

epifyter på mossorna. 

Tabell 46. Scirpus unigl umis - och S. palustris - consociationer. Det 

förstnämnda samhället har en ganska vid amplitud i avseende på ståndortens grad 

av vattendränkning; den artrikare typen (provytorna 1-4) förekommer ej i Kyrkkärret 

utan i depressioner NO om kyrkan. S. palustris - samhället är utpräglat 

hydrafilt och mycket artfattigt. - En analys av Care.:c vesicaria - sociation från 

Kyrkkärret (några skilda bestånd i centralpartiet; 8 rutor 5. ö. 1939) har givit 

följande frekvenssiffror: Utricularia minor l 00; Carex ju sea 50, C. vesicaria l 00, 

En:ophorum angust1folium 13, Scirpus palustris 13, S. uniglumis 75 ; Galliergan giganteum 

13; Ghara contraria 13. - l Glyceria .fiuitans - samhälle med riklig Ghara contraria, 

noterades (24. 7. 1937) förutom de två dominanterna blott A lisma Plantago-aquah"ca, 

Ranunculus tn . chophyllus, Juncus articulatus, Scirpus palustris och S. um"glumis. 

Tab. 46. Scirpus uniglumis - consociation; S. palustris - consociation. 

A lisma Plantago-aquatica .. ....... 21 

Equisetum palustre ............... l 14 

Galium palustre . . ............... l+ l 36 

Mentha arvensis ................. 2 21 

21 

Potentilla Anserina . . . . . .. . . . . . .. ] 

Ranuneulus Flammula . . .. . . . . . . l l 57 

Sparganium minimum . . . ..... . 7 

Triglochin palustre ............... 14 

U tricularia rninor .... ............ 7 

Veronica scutellata .. ............. 29 

Agrostis stoloni/era . .............. l+ 2+ 29 

Carex fusca . . ................... l+ l+ 2 2- 36 

- Oederi . ...................... l 7 

- panicea . .. ................... l+ l+ 29 

Eriophorum angustifolium . . ..... l+ 14 

Glyceria fluitans ................. l 2- l 29 

Jnneus articulatus ............... l+ l 2 2 l l 

Scirpus palustris . . . ............. l 3t- 2t 2 3 4t 4- 5 57 

- uniglumis .................... 4t 4t 4 4- 4+ 4 5 4- 4 4 2 l l l 100 

Galliergan giganteum . ............ 5 5 29 

Scorpidium scorpioides . .......... 5 5 36 

C ha ra contraria . . . .. . . . .... ..... 29 

l+ 

57 

l-2. E, Klevdalens botten; ett bestånd i periodiskt vattenfylld sänka. 27.7. 1944. - 3-4. 

E, V-kanten av stora kärrängen; liten depression. 26.8. 1944. - 5-10. G, Kyrkkärret, centralpar 

tiet. 24-27.7. 1937. - ll-14. D:o. 27.7. 1937.

D. ÖSTERPLANA HEDS KLIMAXVEGETATION. SYN 

PUNKTER P Å VEGETATIONENs HISTORIA. 

143 

Om vi med alvarvegetation i inskränkt mening avse blott till mycket grund 

jord inskränkta samhällen, hällhedarna enligt förf:s terminologi, jämte dessas 

pendant inom myrserien, hällmarksvätarnas samhällen, kan Österplana heds 

vegetation i stort betecknas som en mosaik av torr - och fuktängar samt mer 

eller mindre fragmentariska alvarfytocoenoser, inclusive övergångstyper mellan 

vätvegetation och ordinära kalkmyrsamhällen. Huvudparten av områdets areal 

intages sålunda av växtsamhällen, som ej äro bundna till egentlig hällmark. 

Endast på övre rödstensplanet och i undre rödstensplanets av »alvarmo» 

täckta depressioner äro buskar och träd så fåtaliga och lågvuxna, att aspekten 

av Österplana hed ger en verklig erinran om öländska förhållanden. U n d re 

rödstensplanets torrmarker intagas till övervägande del av en mosaik av torrängar 

och mer eller mindre tättstående ensnår (i sluttningar även andra buskar, 

ss. hassel, oxbär, hagtorn, Rosa-arter, däremot e.i slån, som dock förekommer 

på Österplana vall). I vissa partier spela vidare tall och gran (åtminstone 

i regel självsådda) en så framträdande roll, att al varkaraktären n u 

mera i fysiognomiskt avseende är nästan försvunnen. Det hela påminner mest 

om öländska ))enbuskalvar» såsom Karums alvar i Högsrum och Blottsalvaret 

i Repplinge. I avseende på vegetationens allmänna typ och dess relativa naturprägel 

står Österplana hed ungefär mitt emellan dessa båda områden. 

Såväl klimatiska som framförallt edafiska faktorer medföra, att Österplana 

hed i nutiden ej kan bära fullt naturlig alvarvegetation; området har sålunda 

prägel av kulturalvar. I detta begrepp behöver dock ingalunda inläggas den 

betydelsen, att områdets alvarnatur skulle ha u p p k o m m i t i och med kulturpåverkan. 

Ifråga om dess utvecklingshistoria är man dock i allt väsentligt 

hänvisad till spekulationer. 

För att få en uppfattning om Österplana heds klimaxvegetation (beträffande 

klimaxbegreppet, se s. 38) måste man taga hänsyn till vegetationens 

utbildning inom övriga ortocerkalkområden på Kinnekulle, där jordtäcket är 

så tunt, att de betecknas som områden med >> häll gående i dagen)). Detta är, 

som förut nämnts, fallet n1ed rätt betydande arealer på Kinnekulle, framförallt 

i bergets sydöstra delar. 

Redan de hällmarkspartier, som vidtaga omedelbart N och S om Österplana 

hed ge ett klart belägg på, att områdets kalnatur ej kan bibehållas utan kulturpåverkan. 

Före 1870-talet sträckte sig mer eller mindre kala betesmarker ovanför 

Rödstenskleven ett par km längre mot N, sannolikt sammanhängande med 

det recenta alvarområdet ovanför Krokgården. Dessa ha senare blivit föremål 

för omfattande skogsplanteringar, huvudsakligen genom gran men även något 

tall och lärk. I vissa partier, där jordflytning och uppfrysning göra sig starkt

144 

gällande, såsom vid torpet Björneberg i Österplana, har skogen vuxit mJcket 

långsamt och dåligt; den erinrar åtskilligt om gotländsk hällmarksskog (ehuru 

med gran som dominant), och i de öppna gläntorna finnes ännu alvarvegetation, 

t. o. m. av för västgötaförhållanden mycket extrem typ. Det är nog ovisst, 

om slutet trädskikt på naturlig väg kan utbildas på de ur skoglig synpunkt 

sämsta partierna (där granrötterna meterlånga sträckor krypa ovan vittringsgruset!). 

Man måste också betänka, att i nutiden i första hand granen bildar 

täta bestånd på hällmarkerna, men att detta träd först i subatlantisk tid torde 

ha blivit skogbildande på Kinnekulle. (Jfr dock SERN ANDE R 1902 s. 419-421, 

där förekomst av subboreal gran på berget framhålles.) 

Vända vi oss från Österplana hed söderut, finna vi omedelbart på andra 

sidan den stenmur, som begränsar kalområdet, dels - i partiet ovanför kleven 

- lövskog, dels fuktig bett>smark, som bildar en fortsättning på undre rödstensplanets 

stora sankmarker men som genom hård betning nästan helt förlorat 

sin prägel av kalkfuktäng. Lövskogen, som utgöres av ett tätt snårskikt 

av hassel och ett relativt glest skikt av ädla lövträd (fält- och bottenskikt av 

vanlig lnndtyp), intar hela den del av undre rödstenen , som motsvarar Österplana 

beds undre rödstensplan nedom Övre klinten och utgöres av mycket 

tätt sprickgenomsatt hällmark Detta parti är dock betJdligt smalare än vad 

fallet är inom hedområdet och har ej samma växlande topografi. Vegetationen 

bildar en direkt fortsättning av Rödstensklevens »högbuskformation» (BLOJ\IQVIST 

191 1). Jordlagret består i allmänhet av blott 1-2 dm mäktig mull, men 

sprickorna i hällen ligga tillräckUgt tätt för möjlig·g·örande av sluten skogsväxt. 

Man måste nog tänka sig, att hela den motsvarande delen av Österplana 

hed (med undantag för de stora depressionerna i nordöstra partiet) skulle burit 

liknan de hassellundar, om vegetationen fått utveckla sig till klimax. 

Längre söderut vidtar ett långsmalt, vinkelrätt mot rödstenskleven gående 

naturskyddsreservat, huvudsakligen bestående av lövskog (delvis aspskog, vilket 

tyder på ett relativt sentida uppslag i tidigare kal mark) men med inslag av 

öppen torräng och en smula hällhedsvegetation. Det parti av reservatet, som 

motsvarar Österplana heds övre rödstensplan, intages av mer eller mindre fuktig 

lövskog, där In nla salicina spelar en framträdande roll i fältskiktet. Söder 

om detta område ligger Österplana vall. Ovanför kleven finna vi bär en mer 

eller mindre typisk fortsättning av » bögbuskformationen », som emellertid snart 

upplöses och bildar ett slags löväng·slandskap av egendomlig typ, där »runnorna» 

huvudsakligen bildas av hassel (i en del partier dock ensnår) och gläntorna 

av torrängar jämte fragment av alvarvegetation, vackert utbildad blott vid 

vissa partier av Brattforsbäcken och i anslutning till den sommartid permanent 

torrlag-da erosionsfåran ovanför Lilla Brattfors (Pl. 4 B). Ovanför Stora Brattfors 

växer Arenaria gothica i det grova vittringsgruset. Österplana valls gläntor 

äro mycket starkt betade, vilket också gäller de i depressioner förekommande 

fuktängarna. Täljstenslagret är - där det går i dagen - även här 

sönderbrutet, varför man ej får några hållpunkter för bedömande av dess

145 

naturlig-a vegetation. Övre rödstenen går i obetydlig grad i dagen och intages 

övervägande av lågvuxen lund samt löv kärr, bl. a. - Trollius-rika björkskogar, 

avbrutna av smärre fuktängsgläntor, i vilka ännu l 938 sågos bestånd av den 

enligt SKÅRMAN (1931) på Kinnekulle sannolikt utgångna Pediculw·is Sceptrum 

Carol-inum. 

Ehuru Österplana hed och de söder om denna vidtagande hällmarkerna ej 

äro absolut jämförbara ifråga om (primära) ståndortsbetingelser för sluten 

skogsvegetation - de topog-rafiska förhållandena äro alltför avvikande - ge 

sistnämnda områden dock en tydlig fingervisning om att Österplana hed i 

egenskap av recent alvarområde är beroende av nuvarande och fordomtima 

kulturpåver kan. 

Österplana heds kalnatur är åtminstone i övervägande grad en följd av 

en tidigare intensiv betning. Framförallt torde den ännu i slutet av förra 

århundradet (enligt uppgift av ortsbefolkningen) pågående betningen genom 

får här liksom på Falbygdens hällmarker (jfr ALBERTSON 1945 a) och även 

på Öland (STERNER 1926 s. 43) ha haft ett bestämmande inflytande på vegetationen 

. Fåren äro som bekant föga nogräknade och skona ej ens uppspirande 

enbuskar, vilka av nötkreatur lämnas i fred och - om de ej borthuggas 

- sluta sig samman till täta bestånd såsom fallet är i vissa delar av 

Österplana hed, dock uteslutande på undre rödstensplanet. På övre rödsten 

äro enbuskarna låga och stå glest, vilket dock till en del kan bero på att de 

hållits efter för betets skull. Den nuvarande betningen -uteslutande genom 

kor - är så gott som inskränkt till övre rödstensplanet, där saftigare gräsväxt 

här och var förekommer. De övriga delarna av området betas knappast 

alls, vilket ej blott gäller torrängar och hällhedar utan även - egendomligt 

nog - fuktängar och vätmarker. Fuktängarnas rikedom på den i Västergötland 

numera verkligt sällsynta Herminium tyder på att betning här ej förekommit 

på relativt länge. Detta framgår även därav, att björk- och SaUxuppslag 

flerstädes göra sig starkt gällande; även anträffas ofta nog ungträd 

av tall och gran. 

Såväl torr- som fuktängar på Österplana hed utvecklas alltså i riktning 

mot snår och skog, vilket något närmare berörts i den sociologiska beskriv· 

ningen. Hur förhåller sig då den egentliga alvarvegetationen Vi ha konstaterat, 

att såväl i högt liggande hällmark med »grusalvar>) som i lägre liggande sådana 

med mer eller mindre grusblandad »alvarmo» förekommer en rätt utpräg·lad 

uppfrysning, som starkt bidrager till att vidmakthålla vegetationens öppna 

karaktär. Det är Emellertid uppenbart, att dessa tjälskjutningsföreteelser ej 

äro tillräckligt starka som hinder för en fortsatt succession i riktning mot 

slutna ängs- och hedsambällen, som sedan igenväxa till snår eller skog. Detta 

gäller under alla förhållanden den torra grumarken, som inom området nästan 

u teslutande förekommer på mycket sprickrik undre röd sten. Visserligen råder 

på dessa marker en betydande deflation, och successionen, som uppenbart ofta 

10-45895

146 

avbrytes genom uppkomst av nya vegetationsblottor, måste gå ganska långsamt, 

men i det långa loppet kan alvarvegetationen ej hävda sig, särskilt om 

tall eller gran får fotfäste i sprickorna - i sydöstpartiet av undre rödstensplanet 

bar uppkommit en liten »bällmarkstallskog» - och genom fallförnans 

inverkan kan bidraga till sekundär omvandling av ståndorten. Man torde 

kunna påstå, att den nuvarande uppfrysningen icke är orsak till trädfattigdomen 

; snarare är det så, att den möjliggöres genom att kulturpåverkan hittills 

hindrat skogen att intränga. 

Ifråga om de lågt liggande markerna ligger saken något mera komplicerat 

till. Någon kolonisation av barr- eller lövträd förekommer knappast i dessa 

vätar och väthedar, som på grund av jordmån och översvämningsförhållanden 

utgöra mycket dåliga ståndorter för lignoser. Man måste emellertid taga med 

i beräkningen, att en förutsättning för dessa al varmoma.rkers existens i viss 

mån är hela områdets nuvarande och tidigare kalnatur. Sknlle de högre liggande 

delarna av övre rödstensplanet klädas av barrskog och fuktängarna av 

lövskog, skulle också vätmarkerna starkt påverkas härav, bl. a. genom fallförnan, 

som så småningom skulle förändra ståndorten. De intaga alltför små 

arealer för att i längden kunna hävda sig mot den framträngande skogen . 

Helt annorlunda är situationen på det sydöländska alvaret, även bortsett från 

det faktum, att den underligg·ande hällen i allmänhet är sprickfattig och dräneringen 

därför ojämförligt mycket sämre än på Österplana hed. Öppna gräshedar 

på alvarma intaga på Södra alvaret vida arealer, blott :flä ckvis avbrutna 

av ängar på morän, och någon skog bar bär ingen möjlighet att intränga, 

särdeles som klimatet är ogynnsamt för skogväxt även på de mäktigare jordlagren 

och i de tätsprickiga hällmarkerna. 

Trots att Österplana hed måste betraktas som ett typiskt kul tur al var, 

få vi nog - som tidigare understrukits - ej uppfatta dess alvarnatur so1n 

en relativt sentida produkt av mänsklig påverkan. Redan den egenartade 

:floran med representanter för vitt skilda växtgeografiska typer - vi kunna 

nämna Arenaria gothica, Ho rnungia petraea och en så uppenbar »glacialrelikt» 

som Scorpidium turgescens - tyder på att alvarvegetationen ej stabiliserats 

först efter människans o md anande av landska pet, utan att den långt dessförinnan 

existerat åtminstone i fragment, där konkurrenssvaga arter kunnat fortleva 

genom tiderna, till en del säkerligen relikter från den »al vartun dra», som måste ha 

utgjort vegetationen på de i senglacial tid mer eller mindre fullständigt kala 

hällmarkerna. I samband med anrikning av vittringsjord och humus har vegetationen 

senare utvecklats i riktning mot slutna samhällen, men det är 

ingalunda säkert, at,t hällmarkerna så långt tillbaka som i atlantisk tid hunnit 

bli så pass destruerade genom sprickbildning och ytlig förvittring att skog· 

växt möjliggjorts ens på undre rödstensplanet. Öppna vegetationstyper böra 

genom hela denna period ha existerat, i varje fall på täljstensplanet och i de 

av svämlera täckta depressionerna. Man må också taga med i beräkningen ,

att betning av vilda djur säkerligen förekommit i dessa tider då Bos primigenius 

härskade i värmetidens skogar. När så det humida atlantiska klimatet 

avlöstes av det subboreala med dess torrvarma somrar, hade vittringen visserligen 

framskridit avsevärt. Vi äro emellertiu därmed framme i det skede, då 

den första jordbruksbebyggelsen på Kinnekulle av a1lt att döma etablerats. 

Bebyggelsen på Kinnekulle är av senare datum än på Falbygden. Under 

hällkisttid, alltså under stenålderns sista skede, torde den emellertid ha varit 

spridd över berget. Enligt SAHI,S1'RÖM ( 1943 s. 195-197) har ett rätt stort 

antal hällkistor anträffats, samtlig·a intressant nog på ortocerkalklagret och i 

de flesta fall inom områden med hällmark. Även på Österplana hed finnes 

sålunda en utgrävd hällkista. 

Hällkistornas lokalisering på Kinnekulle ger oss anknytning till GRADMANNS 

bekanta » Steppenheidetheorie », antydningsvis lanserad redan i >> Planzenleben 

der Schwäbischen Alb» (1900, s. 383) och senare utvecklad i en rad skrifter 

(1906; 1933). Grundtanken i »stepphedsteorin » är den, att kolonisationen under 

yngre stenåldern på grund av neoEtikernas primitiva redskap omöjligen kan 

ha försiggått i rena skogsområden utan bör ha koncentrerats till mer eller 

mindre steppartade sådana, i nr l. » Waldsteppenlandschaften », vilkas öppna 

karaktär konserverats g·enom fortsatt kulturpåverkan, som förhindrat en i samband 

med den postglaciala klimatförsämring·en begynnande igenväxning. 

GRADMANNS teori har blivit föremål för opposition, då den i viss mån skjutit 

över målet och bl. a. byggt på en överdriven uppfattning av den subbareala 

klimatkontinentaliseringens betydelse. Nämnas bör en ingående kritik, som av 

GRoss (Hl35--1936) på grundval av arkeologiska, pollenanalytiska och växtgeografiska 

fakta riktats mot stepphedsteorin. Visserligen gäller denna kritik företrädesvis 

teorins tillämpning i Ostpreussen och ö. b. t. i nordtyska låg·landet. 

Ifråga om mellaneuropeiska »Mittelgebirge» framhåller emellertid GRoss, att 

i därvarande » Felsflnren » lokalklimatet »immer einen geschlossenen Baumwuchs 

fernhielt --- so dass diese Felsen auch in feuchteren Zeiten Zufluchtstätten 

fur die Steppenheidepflanzen sein kon n ten, von wo sie au s ein Teil in 

durch menschlichen und tierischen Einfluss veränderte Bestände libergingen ». 

Beträffande exempelvis Rauhe Alb kan omöjligen tänkas en neolitisk kolonisation 

i de delar, där ursprung·lig stepphedsvegetation förekommer. 

Annorlunda ligger emellertid saken till ifråga om de västgötska kalkhällmarkerna, 

som bilda mer eller mindre plana slätter, omg·ivna av bördig, lättodlad 

morän. Det finns ingen anledning att betvivla, att Österplana hed redan 

i senneolitisk tid var utsatt för kulturpåverkan ; en primitiv jordbrukskultur 

började sålunda vid denna tid genom röjning och kreatursbetning utvidga och 

vidmakthålla de öppna samhällen av alvartyp, som ännu funnos kvar. Österplana 

hed är sålunda - enligt förf:s mening - att betrakta som ett reliktområde, 

vars alvarnatur visserligen fått sin utformning genom flertusenårig 

kulturpåverkan men som dock innehåller en genom denna konserverad kärna 

av uraprunglig alvarvegetation. 

147

KAPITEL IV. 

ÖSTERPLANA 1-I EDS FLORA. 

A. KÅRLVÅXTERNA. 

l. Allmänt. 

Kinnekulles kärlväxtflora är sedan gammalt berömd för sin rikedom. Det 

är betecknande: att två specialfloror för »Det blommande berget» utkommit, 

nämligen ZETTERSTEDTS (1851) och SKÅRl'!U NS (1931). I den sistnämnda finna 

vi en översikt av Kinnekulles floristiska utforskningshistoria med KALM och 

LINNE som pioniärer. Även W AHLENBERG, som gjorde kortvariga besök på berget 

1821 och 1822, har emellertid spelat en ingalunda obetydlig roll ifråga om dess 

växtgeografiska undersökning (ÅLBERTSON 1945 a). 

SKÅRMANS Kinnekulle-flora är mycket fullständig, omfattande c:a 850 arter (ett 

20-tal Tar-axaca in beräknade), och det som nu kan tilläggas förteckningen är, frånsett 

»kritiska» arter, obetydligt. Några av SKÅRMAN ej upptagna arter böra emellertid 

här anföras: Gentianella uliginosa är insamlad på Kinnekulle 19 22 av A. STALIN 

(ex. i herb. Lund). HYLANDER (1941 s. 29) uppger JJ1entha gentilis v. pan.njlora från 

Hönsäter. Förf. har 1936-1945 förutom de nedan från Österplana bed meddelade 

nyförvärven funnit följande arter: Paa supina (Husaby, L:a Flyhov), Festuca heterophylla 

(Gössäter; HYLANDER 1943 s. 322), Alehemilla micans (Husaby prästgård), Orepis 

capillaris ( Gössäters järnvägsstation), Taraxacurn ancistrolobum (Husaby prästgård ; 

H.åbäcks park), T. aurosolum (Törnsäter), T. fulvum (Österplana vall), T. glossacentrum 

(Råbäcks park), T. Huelphersianum (Husaby kyrkogård), T. melanthoides (Kinne-Kleva 

prästgård), T. molybdolepis (Råbäck), T. onychodontum (Kinne-Kleva prästgård), T. 

pachylobum (Brattfors gård), T. sem1:globosum (Husaby kyrkogård), T. xanthostigma 

(Gössäter). - Slutligen kan framhållas, att den gamla, av SKÅRMAN (l. c.) som 

dubiös ansedda uppgiften om Seseh Li1Janot1·s bekräftats ; arten förekommer i örtbackar 

O om Västerplana kyrkby. 

Österplana heds kärlväxtflora omfattar enligt förf:s artlista c:a 380 arter 

(incl. 33 Tar-axaca), varav dock fem av SKÅRMAN uppgivna ej återfunnits, dessutom 

ett antal former av lägre valör samt sju hybrider. I förhållande till 

områdets obetydliga areal är artrikedomen mycket stor men kan till en del 

förklaras g·enom att talrika i öppen hällmark uteslutna arter kunnat invandra 

på ståndorter, som successivt uppkommit genom igenväxningsförhållandena; ett 

stort antal äro dessutom rena antropokorer.

149 

61 

Fig. 8. Utbredningen av Homttn,qia petraea (L.) Rchb. i Norden. Arten saknn,s i Danmark men 

har en gång tillfälligtvis anträffats i Finland (Nyland). O fyllda ringar represent.era med all s:mnolikhe 

t kulturspridda förekomster. 

Följande arter äro opublicerade från Kinnekulle: Betaria v·i1·idis, Senecia 

Jacobaea, erythrospermerna Taraxacum brachyglossum och T. marginatum, spectabilierna 

T. maculigerum *euryphyllum och T. Nordstedtii, vulgarierna T. Borg-

150 

vallii, T. caloschistum, T. chloroletteum, T. cyanolep-t"s, T. Elcmanii, T. hastatum, 

T. KJellmanii, T. leptodon, T. lingulatum, T. litorale, T. mimulum, T. pectinattjorme, 

T. piceatum, T. privum och T. sublaeticolo,.. Slutligen tillkommer den 

märkliga Potentilla Tabernaemontani v. c1·oceolata, som dock varit känd redan 

av SKÅ.RMAN men ej upptagits av denne (1931) på grund av osäkerhet rörande 

tolkningen (se s. 171). 

Mer eller mindre extrema k al k v ä x t e r sätta givetvis sin prägel på floran. 

Bland de mera exklusiva märkas Asplenium Ruta-muraria, Dryopteris Robertiana, 

Ophrys in:sectifera, Herminium Monorchis, Arenaria gothica och Hornumgia petraea 

(fig. 8). Hit ansluta sig också några i inlandet kalkberoende arter, villms utbredning 

koncentreras till kusterna : Ophioglossum 1:ulgatum, Scirpus uniglumis, 

Taraxacum balticum (fig. 10). I övrigt finna vi en hel rad i Västergötland sällsynta 

arter, bland vilka här må nämnas Orchis mascula och Hypericum hirstdum. 

Ett anmärkningsvärt negativt drag är emellertid saknaden av några på Falbygden 

mycket spridda arter, Paa alpina (beträffande denna arts nordiska 

ekotypdifferentiering, se TuREssoN 1927), Trifolium montanurn (denna art, som 

f. ö. markerats för Kinnekulle hos STERNER 1922 s. 301, synes dock i relativt 

sen tid ha anträffats i Österplana; se härom DEGELIUS 1945 a), Pulmonan.'a 

angustifolia, Scabiosa Columbaria (karta hos ÅLBERTSON 1945 a) och Primula 

fariuosa (denna har tidigare förekommit på berget, se SKÅRMAN 1931 s. 377). 

Åcidifila element äro sparsamma och ha sannolikt först i sen tid invandrat; 

detta torde gälla Deschampsia fiexuosa, Galluna vulgaris, Vaccirrium Vitis-t.daea 

och V. JJ!Iyrtillus, vilka uppträda blott lokalt och på acidifierad mark. Mindre 

extrema acidifiler äro bl. a. Ve1·onica of.ficz'nalis och Ajuga pyramidahs samt 

Agrostis canina (torrmarkstypen) och Sedum rupestre. Ett betydande antal i kalkfattig 

vegetation vanliga arter, ss. Carex pilulifera, Visearia vulgaris, Lathyru.-: 

montanus, Viola tricolor och Melampyrum pratense saknas totalt. 

Kinnekulle är beläget på gränsen mellan den subatlantiska och den medelbaltiska 

floraregionen (STERNER 1922, HÅRD AV SEGERSTAD 1924, GRANLUND 

1925), vilket vackert framträder på åtskilliga utbredningt:lkartor, t. ex. för Draba 

muralis och Helianthemum nummularium (STF.RNER 1922, Du RIETZ 1923 c). Det 

ö s t l i g a floraelementet är därför ej heller så starkt representerat. Bortsett från 

In ula ensifolia (se artlistan) och Pnmella grand1jlora, vilka ej äro funna inom 

den egentliga Österplana hed utan längre söderut och numera troligen äro utgångna, 

förekommer ingen enda extremt sydöstlig art. Områdets kontinentala 

arter (sensu S TERNER l. c.) äro i södra Sverige ± vitt utbredda: Avena 

pratensis, Phleum phleoides, Ranuncu)us polyanthemus, Sedum album, Filipendula 

vulgaris, Fragaria viriclis, Potentnla Tabernaemontani, Ga taneaster melanocwpus, 

Geranium sanguineu:m, Viola hi1·ta, V. rupestris, Geranium sanguineum, Origanum 

vulgare, Inula salicina, Crepis praemorsa och Artemisia campestris. Helianthcmum 

nnmmularium saknas inom området men är, liksom Potentilla 1·upestris och 

Gampanula Cercicaria, funnen på Österplana vall (Srr.\RnfAN 1931). I jämförelse 

med Ölands och Gotlands alvarområden är Österplana hed sålunda fattig på

östliga xerotherrner, och även Falbyg·dens hällmarker och örtbackar äro väsentligt 

rikare. (Se härom s. 16 o. 40 i denna avh.) 

Som v ä s t e u r o p e i s k a floraelement torde kunna betecknas A nemone Pu lsatilla, 

Sedum rupestre, Hypericum montanum och möjligen den växtgeografiskt 

dock ganska enastående Arenaria gothica, som sydligt c e n t r a l e u r o p e i s k a 

Hornungia petraea och Galium pumilum (beträffande denna kollektivart, se dock 

STERNER 1944), som n o r d l i g a Carex capillaris, Salix Starkeana, Dr ab a in can a 

och Potentilla Crantzii. Det nordliga elementet är ej särskilt starkt representerat 

i Kinnekulles flora ehuru några anmärkningsvärda arter förekomma, framförallt 

Pedicularis Sceptrum- Cm·olinum, Carex brunnescens (SrrÅRMAN 1931) och Empetrum 

he1·maphroditum (ARWIDSSON 1943 s. 131). 

151 

Skandinavien. 

2. Arenaria gothica -problemet. 

Kinnekulle utövade isynnerhet under 1800-talet en stor lockelse på florister 

från när och fjärran, kanske framförallt beroende på förekomsten av Arenarz·a 

gothica, »Det blommande bergets» största botaniska klenod. Några ord om 

artens upptäcktshistoria ha därför här sitt givna intresse. 

År 1818 insamlade J. P. Ros.EN på Gotland en Arenaria-form, som undersöktes 

av W AH LENBE RG och i Acta U ps. VIII (1821) meddelades under namnet 

A. ciliata S multicaulis, uppgiven även från N ord-N orge och med S. C. SoMMER 

FELT som upptäckare. 

1821 företog W AHLENBERG en resa i södra Sverige, varunder han bl. a. under 

en veckas tid exkurrerade i Västergötland. Det viktigaste resultatet av det 

mycket kortvariga besöket på Kinnekulle var fyndet av »den så till sägandes 

storblommiga A1·enm·ia serpyllifolia eller den gothländska ciliata», vilken jämte 

den likaledes för Västergötland nya Hornung1·a pef7·aea anträffades på ortocerkalklagret 

( ALBERTSON 1945 a). Upptäckten meddelas i W AHLENBERGS »Flora 

svecica» ( 1824 s. 283), där ifråga om Kinnekulle anföres » supra Martorpsklef 

ve l in Martorpsklint alibique frequenter». 

I »Mantissa altera» (1839) beskriver ELIAs F RIEs Arenaria gothica som egen 

art, förekommande på Kinnekulle och Gotland. Artens självständighet gentemot 

formerna inom det högst kollektiva A. ciliata -komplexet framgår ej så mycket 

av den egentliga diagnosen men uttryckes pregnant genom tillägget » Radix 

omnio annua; seminibus dispersis tota planta fugax». 

FRIEs (1. c.) omnämner egendomligt nog ej den av SoMMERFE LT i »Snpplementum 

Florae Lapponicae» (1826 s. 21) anförda uppgiften om en Arenaria-form i Salten, 

karakteriserad genom orden » haec annua, saltern cum defloruerit, periit» . Bur det 

i verkligheten förhåller sig med denna form, kan jag ej yttra mig om, men som 

0STENFELD & DAHL (1917) och senare NORDHAGEN (1935) ej ens ifrågasätta möjligheten 

av en Arenaria gotkica - förekomst i Norge, torde väl SoMMERFE LT gjort sig 

skyldig till ett misstag; det bör f. ö. framhållas, att herbarieexemplar av A. gothica

152 

och A. ciliata kunna vara så lika att förväxling är tänkbar. Uppgiften hos SOMMER 

FELT torde emellertid ha spelat en viss roll i den senare diskussionen om förbållan

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA Su.ECICA. XX. PL. 11. 

A 

B 

A. Österplana hed strax S om kyrkan. Frostknölmarker med kalkfuktängar och låga 

enbuskar. Den låga avsatsen till höger representerar den undre rödstenens översta utgående, 

ovanför vilket vidtar det sönderbrutna täljstensplanet, som delvis klädes av på bilden framträdande 

björkuppslag. Foto S. ERIKSSON 26/7 1942. 

B. Carex panicea - Scorpidinm tur,qescens - sociation med Po tentilla Anserina och Tarnxacttm 

derolomns. På torrare upphöj ningar Inula salicina - bestånd. - Österplana hed, kantzonen 

av »Ormkärret» S om kyrkan. Foto N. ALBERTSON 8/7 1938.


A 

B 

A. Å·e1wria gothica Fr. Pressade ex., som grott och blommat p:\ hösten 1944, överlevt 

den milda Yintern och reflorerat våren 1945. - Österplana hed rn/5 1945. Foto 

S. ERIKSSON 1945. :J/.1 nat. storh :k. 

B. Arenaria gothica i Ag1·ostis stolomfera - FestHca ovina - väthed med Hieracium 

Auricula i uppfrysningsmark. - Österplana hed, partiet vid »Stora blocket» ONO om 

kyrkan. Foto S. ERIKSSON 27h 1942.

årets blommor äro till en del synliga första årets höst, och i allmänhet te sig 

andra årets skott som en omedelbar fortsättning på första årets. En sådan växt 

är icke i egentlig mening perenn utan vinterannuell, fastän öfvervintrande med 

höstblommor. » I Uppsala-museet ligger en kollekt A. gothica (Hej deby, Tjutet, 

14.5. 1914), som ger ett belysande belägg på det ovan anförda. 

Då C . J. HARTJ\fAN i juli 1844 studerade A. gothica på Kinnekulle, anträffade 

han individ, som uppenbart övervintrat (ex. i Uppsala-museet; på etiketten 

bl. a. kommentaren » E rgo perennis! ») , vilket med hänsyn till bergets klimat ej 

är förvånande. Efter den milda vintern 1944-1945 konstaterade även förf. 

individ, som blommat under senhösten och som re-florerade i maj (Pl. 12 A; det 

största avbildade exemplaret var uppfruset: strecket markerar gränsen mellan 

rotens över- och underjordiska parti). - Sommarannuella individ äro dock 

ojämförligt vanligast på Kinnekulle. Detta torde vara den väsentliga orsaken 

till att herbarieexemplar från berget i regel äro små och spensliga jämförda 

med många gotländska, som äro påfallande grova och starkt erinra om kraftiga 

A. norvegica - individ. Tydligen kan A. gothica under särskilt g·ynnsamma omständigheter 

fortväxa oavbrutet på Gotland hela vintern. Säkerligen är arten 

dock ej genetiskt enhetlig; en betydande biotypdifferentiering kan givetvis 

delvis förklara den habituella variationen. 

153 

Efter det första fyndet av Arenw·ia gothica på Kinnekulle 1821 dröjde det 

ej länge, förrän arten befanns vara starkt spridd på östsidans ortocerkalkhällar. 

Bland de botanister, som under 1800-talets förra hälft speciellt bidrogo till 

Kinnekulle-florans utforskning, och vill{as namn möta oss på Arenaria-etiketterna, 

märkas C. G. MYRIN, S. J. LINDGREN, J. MATHESIUS och J. E. ZETTERSTEDT. I 

museerna ligga ett otal kollekter från berget, oftast med diffusa lokalangivelser, 

ss. »Kinnekulle», » Österplana» och » Österplana vall». 

Ett anförande om A. gothica av MATHEsrus (1854 s. 15) må här citeras, då det 

även ger en bild av artens ekologi : »Denna Kinnekulles utmärktaste växt blommar 

vanligen från medio av Maj till slutet av Oktober. Från solståndstiden till inpå 

sena hösten träffas diverse exemplar i frukt, medan andra stå i blomma. Häraf 

är förklarligt, hvarföre densamma, som så mycket årligen skördas, fortfarande, utan 

synbar minskning, förekommer - på en half timmes tid kunna 100-tals exemplar 

insamlas. Å sterila fläckar, der hardt nära intet växer, och der t. ex_ svinen rotat, 

står den yppig och talrik. Härutinnan är den olik de fleste ädlare växter, som 

vantrifvas eller utgå, der kreatur betat.» 

Beträffande A. gothica's nuvarande utbredning på Kinnekulle, se SKÅRl\fAN 

(1931). Arten är i stort sett allmän på kalkhällmarkerna från Martorp i söder 

till Krokgården i norr. ZETTERSTEDTS (1851) uppgift om en förekomst på sandstenslagret 

på bergets västsida är förvånande men ingalunda orimlig, då sandstenshällmarkerna 

ej sällan på av kalkvatten tidvis översilade stråk kunna 

hysa en utpräglad kalldlora; från den föregivna Arenaria-lokalen uppger ZETTER 

STEDT bl. a. kalklaven Solorina saccata.

154 

MATHESius' ovan citerade yttrande äger ännu idag sin giltigbet (ehuru det 

torde vara längesedan några svin rotat på hällmarkerna). A. gothz"ca's frekvens 

varierar starkt olika år. Efter en regnrik förvår är växten allmän och fläckvis 

ymnig, efter längre torrtider kan det vara omöjligt att uppbringa ett enda 

individ. Arten är såsom varande konkurrenssvag· bunden till mer eller mindre 

gles vegetation och förekommer särskilt på tidvis översvämmad eller översilad 

mark med nakna Festuca- och Agrostis-samhällen (Pl. 12 B) men även i utpräglat 

xerofila Sedum· och therofytsamhällen med lavbottenskikt på grund vittringsjord 

(se tabell l); ibland kan den anträffas rikligt i vätartad mark, täckt av svarta 

Scytonema-mattor. På Gotland är förekomstsättet mycket likartat ; arten är 

bunden till hällmarker och »träskhedar» men förekommer även på stränder 

(K. JoHANssoN 1897 s. 51); jfr nedan förhållandena i Juraberg·en. 

Beträffande A. gothica 's utbredning på Gotland hänvisas till K. J OHANSSON 

(1897); några ytterligre lokaler ha publicerats v samme förf. (1910) och 

av E. TH. FRIEs (1917; 1925). Sedan arten upptäcktes 1818 av J. P. RosEN 

dröjde det till början av 18-t O-talet, innan den återfanns (redaktionellt meddelande 

i Bot. Not. 1841 s. 160). Preciserade lokaler synas ej ha offentliggjorts 

förrän genom ZET'l'ERS'l'EDT (1874). Arten är mycket spridd inom vissa delar 

av Gotland med koncentration till ett nordligt och nordvästljgt hällmarksområde 

från Fårö till Visbytrakten, ett östligt i och omkring Östergarn samt slutligen 

ett på » Sudret>> med centrum på. Sundre alvar. 

Ett par högst dubiösa uppgifter om A. gothira - förekomster utanför Gotland och 

Kinnekulle må här omnämnas. I ett »Tillägg af utgifvaren» i Bot. Not. 1843 

anföres, att en studerande skulle ha funnit arten i Ulricehamnstrakten, där vederbörande 

även säges ha anträffat Hornung·ia petraea. Arenaria-uppgiften upptages med 

frågetecken i RUDBERGS flora ( 1902), Hornungia-lokalen utan reservation (från Vistberget 

nära Ulricehamn) . Helt visst äro båda arterna av sagesmannen insamlade på 

Kinnekulle! - I ett liknande meddelande i Bot. Not. 1841 skulle A. gothica ha 

upptäckts »på Wermländska stranden af Venern». Denna uppgift, som f. ö. saknas 

i LARSSONS flora (1859), återfinnes hos HARTMAN, uppl. IV och V (1843 resp. 1849); 

den är i nästa upplaga struken. I herb. Lund ligger vidare ett ark A. gothica, enligt 

etiketten insamlat i Ransäter i Värmland 1889; härvidlag råder uppenbart ett 

falsarium. 

Europa i övrigt. 

Redan hos GREN IER & GoDRON ( 1848 s. 259) uppställes under Arenan·a 

cilz"ata L. en fugax, uppgiven för Lac de Joux i schweiziska Jurabergen och 

karakteriserad sålunda: » Racine annuelle ou bisnnuelle, sans tiges steriles 

fasciculees; petales egaux au calice; styles plus courts; calices fructifieres plus 

goufies.» I GREN IER's flora över Jurabergen (1865) uppges A. cz"lz'ata (coli.) från 

tre lokaler, däribland Lac de Joux. GRENlER (s. 122) tillägger: »Obs. La plante 

des bords d u Lac de J oux me semble tres voisine de l' A. gothz"ca Fries si c e 

n'est elle.» Hos RouY & FoucAUD (1896) upptages A. gothica som ssp. under 

A. dliata och uppdelas i två varieteter, a gothz"ca (»plante presque naine, 4-8

155 

cm, annuelle ou bisannuelle, assez grele») och Jurana (Gen ty pro specie; 

»plante annuelle, bisannuelle, perennante ou vivace, plus grande, 8-12 cm, plus 

robuste et a tiges plus nombreuse» ). Den sistnämnda uppges för Lac de Joux 

och Lac de P onts; i franska Jura bör den enl. förff. efterspanas. I WILLIAMs' 

revision av Arenaria-släktet ( 1898) betraktas A. gothica (s. 420) som egen art 

och uppdelas i a. typica (Sverige och England) och fugax (Schweiz). AseHERSON 

& G RA E B NER (19 19) följa WILLIAMs, dock med reservationen »eine etwas kritische 

Pflanr.e». Även här beskrives den schweiziska formen (som synonymer 

anföras A. Jurana Gty, A. cill'ata f. jugensis Gty, A. cih'ata ssp. gothica var. 

laxior Schinz & Keller) som skild från den svenska (och den engelska) g·enom 

sin grovlek och sina talrika stjälkar ; den betecknas som »1-årig, 1-årigt övervintrande 

eller svag·t perennerande». 

Dessbättre föreligga i svenska museer (Stockholm, Lund och Göteborg) någraark 

av Arenaria-formen från Lac de J oux (s. n. A. cifiata f. jugensis G ty, leg. 

L. PIGUET & P. A. GENTY 1890 ; s. n. A. gothica Fr., leg. RANDEL-MAZZETTI 1906). 

De't är uppenbart, att Jurabergs-formen är identi sk med vår A. gothica. 

Ingenting synes mig motivera ens uppställande av en särskild varietet, 

ehuru materialet är väl knappt för avgörande av denna fråga. Orsaken till att 

de mellaneuropeiska floristerna ansett den schweiziska växten intaga en mer 

eller mindre självständig ställning genternot vår A. gothica torde helt enkelt 

vara den, att deras svenska jämförelsematerial utgjorts av spensliga, somrnarannuella 

individ. Till storleken avvika f. ö. de schweiziska exemplar jag sett 

ej alls från en välutvecklad A. gothica på Kinnekulle; gotländska exemplar 

kunna t. o. m. bli mycket högre och grövre. 

Några mellaneuropeiska Arenaria gothica - lokaler förutom La c de J oux och 

den bredvidliggande Lac de Ponts synas ej vara kända. REGI (III, s. 410) uppger 

blott den förstnämnda sjön, likaså ScHINZ & KELLER (1909 s. 217). Lac de Joux 

är belägen 1,009 m ö. h. (enligt MAGNIER's exsiccat). A. gothica växer (enlig·t 

RANDEL-MAZZETTIS etikett) på kalk och »in Liicken der Grasnarbe mit Braya 

pinnatzfida». REGI (l. c.) anger: »auf kiesigem Uferboden, n e ben der interessan ten 

Braya pinnatjida, Sc-rophularia Hoppei, Teucn'um BotJ·ys, Heleocharis palustris». 

Sistnämnda art synes indicera, att Arenaria tillhör inundatzonens vegetation. 

I »Journal of Bota ny» ( 1889) meddelar W HITEWELL det överraskande fyndet 

av Arenaria gothica i England, närmare bestämt vid Ribblehead i West-Y orkshire, 

ett floristiskt rikt område, över vilket strax före upptäckten utkommit en 

omfattande specialflora (LEES 1888; bland anmärkningsvärda arter finna vi 

Bromus erectus, Hornungia petrar>a, Helianthemum canum och Scabiosa Columba 

Tia !). Fyndet gjordes i juli 1888 av L. RoTAR Y ; lokalen inspekterades följande 

år av A. LEES och senare av WHITEWELI •. I herb. Lund ligga två ark A. gothica 

från Ribblehead (1888 och 189), visserligen ej förstklassiga men dock identifierbara 

WHITEWELL (L c.) anser arten vara svagt skild från A. ciliata (varmed 

här säkert avses den på Shetlandsöarna förekommande A. norvegica, möjligen

156 

också den irländska A. ciliata ssp. hibernica ; beträffande A. ciliata coll. i Storbritannien, 

se OsTENFELD & DAHL 1917; NoRDHAGEN 1935). Då WHITEWELL 

skriver, att vissa ex. från Ribblehead till karaktärerna närma sig A. ciriata är 

det troligen frågan om vinterannuella individ. 

WHITEWELL uppger två närbelägna Arenaria-lokaler vid Ribblehead. I båda 

fallen växte arten på kalk- och skiffergrus i v ä g k a n t e r nära järnvägen och 

på en höjd över havet av upp till 1,400 ft ; i sällskap med A. gothica anträffades 

bl. a. A. serpyllifolz·a och Sagi na nodosa . Någon spridning till platsen med den 

på 1870-talet anlagda järnvägen anses vara utesluten ; utländsk ballast el. dyL 

skall f. ö. ej ha förekommit. Ehuru ståndorterna äro mer eller mindre utpräglat 

apofytiska - den omgivande vegetationen uppges bestå av »myrar och hedar», 

vilket är särdeles intetsägande - måste A. gotlu·ca uppfattas som indigen inom 

området ehuru med okänd primär växtplats. 

Hos W II"LIA.n:I:s (l. c.) finna vi inga ytterligare upplysningar om A renaria 

gothica i England. Av intresse är emellertid en kritik av ELIAs FRIEs' (1839) 

uttryck >>radix om nio annua»; arten säges nämligen uppträda på Yorksbirelokalen 

antingen som annuell eller bienn, närmast beroende på ståndorten. 

DRDCE (1932 s. 54) upptar A. gothica utan reservation som egen art; växtplatsen 

karakteriseras sålunda: »On bas i sh spots and on eart-tracks on limestone. U p 

to 1400 ft. » l\1oss (1920 s. 40; se även till samma voly m hörande »Plates» med 

avbildningar av samtliga engelska Arenaria-former) ger en god beskrivning av 

A. gothica och dess stamfränder på de Brittiska öarna. Han skriver bl. a. : 

» Whatever be the relation of A1·. . cilz ata and A1·. norvegica, we have no doubts 

as to Ar. gothica being specifically distinct. » Beträffande artens egendomlig·a 

uppträdande i England anföres följande: » It is curious, if the plant is indigenous, 

that it was not noticed before 1889; hut, on the other hand, it is difficult 

to understand how it could have been introduced except by intention. The 

plant seems to be gradually extending its range in Yorkshire. » A. gothica uppges 

växa på lös jord tätt invid en järnvägsstation och på körvägar på karbonkalk; 

höjden över havet angives till 310-490 m. 

* 

* 

* 

Arenaria gothica 's totalutbredning framgår av kartan (fig. 9). Genom arealens 

starkt disjunkta karaktär framstår arten som en av de mera gåtfulla i N ordens 

flora. Anmärkas bör dock i detta sammanhang, att den g o t l ä n d s k a floran 

hyser ett betydande antal arter, vilkas förekomster på ön utgöra starkt isolerade 

nordliga exklaver; detta gäller bl. a. den nyligen upptäckta Orchis Spitzelii v. 

gotlandica (BENGT PETTERssoN 1940). - Det är föga troligt, att A. gothica 

skulle ha en ·v ä s e n t l i g t större utbredning i Europa än vad kartan ger vid 

handen. I de svenska museerna föreligger ett ganska stort material av mellaneuropeiska 

» ciliata-former», och det är ingen som helst svårighet att på pressat 

material skilja dessa från A. gothica .

157 

Fig. 9. Totalutbredningen av Arenrtt·ia goth'ica }\r. 

Som tidigare nämnts står A. gothica avgjort närmast den i vår fjällkedja 

bicentriskt utbredda A . norvegica - detta, framhålles också av H Y LANDER (1945 

s. 153) - och tanken att dessa två arter skulle ha ett gemensamt ursprung 

ligger mycket nära till hands (jfr N ORDHAGEN 1935 s. 32). Måhända ha de 

utdi:fferentierats ur en gemensam pre- eller interglacial stampopulation. A. norvegica 

är säkerligen en ))istidsövervintrare». A. gothica skulle kunna ha uppstått 

som en hapaxantisk biotyp (-grupp) ur en med A. norvegica närbesläktad 

population, som tidigare förekommit (och möjligen alltjämt existerar) i Mellaneuropa, 

och som tillhört den i landisens spår framryckande, senglaciala Dryasfloran 

. A. gothica skulle alltså på Kinnekulles och Gotlands hällmarker kvarleva 

som en r e l i k t från den hypotetiska stampopulationen; givetvis är dock detta 

en löslig spekulation. En l å n g d i s t a n s s p r i d n i n g från kända eller okända

158 

förekomster i Mellaneuropa till Sverige är osannolik, ehuru artens egendomliga 

uppträdande i England (se ovan) kunde ge anledning till uppställande även av 

en dylik teori . 

Ytterligare en synpunkt på Arenaria gothica -problemet må anföras. N ORD 

HAGEN (1935 s. 171) omnämner i förbigående ett föregivet fossilfy nd av 

gothica-frön från gammalkvartära avlagringar i England. Man har nog anledning 

att betvivla artbestämningens säkerhet, men fyndet synes ge belägg för 

att den artgrupp A. gothica tillhör representerar ett ganska gammalt, sannolikt 

tertiärt, inslag i den europeiska floran (jfr även s. 174 i ovan citerade arbete). 

3. Taraxacum-floran. 

I växtgeografiska arbeten är Taraxacum-floran i allmänhet styvmoderligt 

behandlad, vilket torde bero, dels på den skepsis mot >> småartforskning·>>, som 

alltjämt fortlever, dels på ett underskattande av Tara.x:acum-arternas betydelse 

i den ursprungliga vegetationen. I alvarfloran - liksom ö . h. t. i sydsvensk 

kalkvegetation - spela emellertid talrika indigena Taraxacum-arter en anmärkningsvärd 

roll, varför de ej böra negligeras eller behandlas kollektivt 

såsom i regel varit fallet i Mellaneuropa, där HANDEL-MAzZET'l'IS (1907) monografi 

varit normgivande för studiet av dessa växter. 

Förf:s inventering av Österplana heds Taraxacum-flora och studier över 

släktet, särskilt Palustria-sektionen , inom andra områden, framförallt Varatrakten, 

Falbygden och Öland, ha möjliggjorts genom samarbete med dr 

G. HAGLUND, som bestämt resp. kontrollerat så gott som allt insamlat material. 

Betydelsen av växtgeografisk-systematisk aporniktforskning har beträffande 

släktet Hie1·acium starkt framhållits av K. JoHANssoN (1923). GusTAFssoN (1932) 

gör gällande, att apomiktiska ))småarter» böra ge ett mera invändningsfritt 

material vid diskussion av arealfrågor än vad fallet är med biotyprika arter. 

Samma synpunkt har senare framförts av MARKLUND (1938 s. 6) och SAMUELssoN 

(1943 s. 13), vars Alchem·illa-kartor i flera fall givit en överraskande klar 

aspekt åt vissa invandringshistoriska problem, isynnerhet ifråga om nordliga 

arter. 

Vulgaria. 

Självfallet är det huvudsakligen den indigena Taraxacum-floran, som har 

växtgeogTafiskt intresse. Man får dock ej alldeles bortse från Vulgaria-gruppens 

övervägande införda och i rätt sen tid spridda arter, då här möta problem av 

bl. a. historisk-kulturgeografisk karaktär. Vu1garia-floran i skilda delar av landet 

uppvisar stora olikheter. Inom relativt närbelägna områden, t. ex. Varaslätten 

(AL BERTSON 1939) och Finnerödja (N EANDER 1939), är överensstämmelsen ganska 

stor; en artlista från exempelvis Gävletrakten (AHLNER 1932) ger däremot en 

helt annan bild. Kinnekulles rika Vulgaria-flora är ännu ej på långt när

inventerad, men det material, som föreligg·er, visar stor likhet med detsamma 

från V ara, trakten . 

Beträffande vissa Vulgaria-arter kan det stundom vara svårt att avgöra, 

om de äro indigena eller ej (jfr härom MARKLUND 1938). Åtskillig·a uppträda 

nämligen, ofta rikligt, i ± naturlig vegetation, såsom i kalkfuktängar och på 

åstränder - detta är i Västergötland sålunda fallet. med t. ex. T. alatum, T. 

privurn och T. tenebricans - men då de även tillhöra ruderatflorans normala 

artbestånd, kunna de med fog betraktas som neofyter. I Österplana heds 

Vulgaria-flora finnes blott en odisputabelt indigen art, T. litorale, spridd i södra 

Sverige på havs- och sjöstränder samt i eutrofa, helst kalkbetonade fuktängar. 

Erythrosperma. 

Gruppen omfattar ett antal, i de flesta fall klart indigena arter med en ± 

markerad sydöstlig utbredningstendens (DAHLSTEDT 1921); de äro i allmänhet 

bundna till xerofila äng·s- och hedsamhällen. I Västergötland är sektionen 

ganska svagt representerad. På Österplana hed förekomma fem arter, av vilka 

den vackra T. rubicundum - vanlig även i Falbygdens B-omion-vegetation 

men ej funnen i V aratrakten - kan framhållas. Liksom O b l i qua-gruppens 

enda representant, T. obliquurn, tillhöra områdets erythrospermer Bramianvegetationen 

(und. T. brachyglossum). På Öland och Gotland uppträda däremot 

- på de öländska alvaren allmänt - två såväl systematiskt som ekologiskt 

starkt avvikande arter, T. Langeanum och den av MARKLUND (1938) beskrivna, 

högst intressanta T. intercedens; dessa arter äro karakteristiska fukt- och 

vät.ängselement. 

Spectabilia. 

159 

Denna sektion omfattar i Skandinavien övervägande nordliga arter (DAHL 

STEDT 1930) samt några sydliga, av vilka T. maculi,qerum (*euryphyllum) och 

T. Nordstedtii, båda indigena fuktängsväxter, ha anträffats på Österplana hed. 

T. Nordstedtii är en systematiskt fristående art med sällsamt utseende och 

egendomlig utbredning, närmast av suboceanisk typ men koncentrerad till 

Västergötland och nordvästra Småland (DAHLSTEDT l. c.); den är funnen sällsynt 

även i Skåne. I Västergötland är den mycket spridd - särskilt vanlig på 

Falbygden - växande i eutrofa fuktängar (i Varatrakten bl. a. på Lidans 

stränder), gärna av kalkbetonad typ. På Österplana hed är blott ett enda 

individ anträffat, men på Kinnekulle i övrigt förekommer arten flerstädes, 

t. ex. i en alskog O om Medelplana kyrkby. 

Palustria. 

Denna intressanta sektion, vars särställning i genetiskt hänseende framhållits 

av GusTAFssoN (1. c.), är rent europeisk (DAHLSTEDT 1928) med tyngdpunkten 

förlagd till centrala och sydöstra Europa; den saknas i de extremt

160 

maritima delarna, såsom i Storbritannien och (undantag dock T. crocodes) Norge . 

Av de sex beskrivna skandinaviska arterna är T. crococles nordlig - utbredningen 

har sitt centrum i Jämtland - under det att de övrig·a ha en mer 

eller mindre vidsträckt, sydlig utbredning i Östersjöländerna. Den på Öland 

mycket allmänna T. lissocarpum förekommer i Sverige dessutom på Gotland och 

i Stockholms skärgård (vartill kommer en av förf . 1942 funnen , kanske tillfällig, 

förekomst i Kläckeberga på Sm ålan ds-kusten strax N om Kalmar). De 

återstående arterna anträffas samtliga på Österplana hed. 

Förekomsten av dessa fyra Palustria-arter, T. suecicum [ = T. palustre (E hr h.) 

Dt], T. vestrogoth--ictrn, T. decolarans och T. balticum, på kalkhällmarkerna i 

Västergötland hör till de mest intressanta dragen i floran . Fysiognomiskt spela 

sumpmaskrosorna också en väsentlig roll, då de ofta bilda massvegetation och 

i blomningstiden göra sig· starkt g·ällande. Liksom på Ölands alvar växa de 

uteslutande i viitartade samhällen och i fuktängar av närstående typ, varför 

de också äro goda ledväxter. Utanför alvarområdena förekomma de i Sverige 

övervägande i strandäng·ar, T. balticum mest vid havet. 

Den svenska utbredningen av samtliga Palustria-arter är kartlagd av 

D AH LS 'l'E DT (1928). Kartorna behöva emellertid revideras och kompletteras, 

bl. a. därför att ett rikt nytt material tillkommit. Den här meddelade kartan 

för T. balticum bygger förutom på DAHLSTED'l'S lokalförteckning och en genomgång 

av museimaterialet på egna undersökningar och på upplysningar, framförallt 

av HAGLUND, ÅLMQUIS'r och Du RrETZ. 

DAHLSTEDTS T. suecicu.m-karta är visserligen ofullständig och i vissa detaljer 

felaktig men ger dock en riktig bild av artens utbredning, vars allmänna 

karaktär ej förändrats genom de talrika fynd, som gjorts efter 1928. Arten 

är sålunda starkt utbredd i sydöstra Sverig·e: allmän på Öland och Gotland 

och spridd på östkusten åtminstone från Kalmar norrut till Gästrikland. (Beträffande 

nordgränsen, se även ÅHLNER 1932.) I inlandet är den sällsynt utom 

i Öster- och Västergötlands kalktrakter och i Mälarområdet (talrika lokaler 

bl. a. i Uppsalatrakten ; så även i Västmanland enl. S.AMUELSSON 1925). Vid 

Vättern är den funnen på Visingsö och vid Jönköping, vid Vänern i Karlstadstrakten, 

i Närke på åtminstone tre lokaler. Intressant nog är den anträffad 

även i Dalarna, dels vid Dalälven, dels vid Siljan. Slutligen tillkommer ett 

ganska isolerat utbredningsområde i Göteborgs skärgård, där arten dock synes 

vara sällsynt. Utanför Sverig·e förekommer T. suecicum i de baltiska länderna 

och syd västra Finland (M .A RKLUND 1938 ; 1940), på tyska östersjökusten samt 

Danmark, här både på öarna och fastlandet (DAHLSTEDT l. c.). 

I V ä s t e r g ö t l a n d har T. suecir,um en markerat östlig utbredning. Arten är 

starkt spridd på Kinnekulle, där den även förekommer vid Vänern (SKÅRtVI AN 1931), 

och på Falbygden, där den är ymnig på de flesta kalkhällmarker (Dala, Högstena, 

S. Kyrketorp, Karleby, Vilske-Kleva; även funnen i Torbjörntorp). Sedan 1928 ha 

ett antal nya lokaler i provinsen tillkommit: Falköping (Sikagården 1941, förf.); 

Marka (Sjötorpssjön 1941, förf.); Skövde (K lastorp enl. HDLPHERS in litt.); Undenäs

(Bölet 1933, C. G. LILLIEROTH, herb. S); Varnum (Marsjön 1937, C. SANDBERG, 

herb. S) ; Edsvära och Ju ng ( ALBERTSSON 1939; A. 1943; arten tycks på Varaslätten 

sprida sig utmed Lidan). 

161 

Taraxacum suecicum är alltså en eutrof, starkt kalkgynnad art, vars sydöstliga 

utbredning i Sverige ej så litet erinrar om densamma för åtskilliga kontinentala 

arter (jfr STERNER 1922). Förutom exklaven i Göteborgs skärgård 

märkes emellertid en annan egendomlighet. Arten saknas totalt i Skåne 

o c h B l e k i n g e, vilket åtminstone vad Skåne beträffar varken kan förklaras 

ståndortsekologiskt eller beroende på bristande utforskning (landskapet är 

numera ingående taraxacologiskt inventerat av HAGLUND). Denna utbredning, 

som knappast bar någon direkt motsvarighet i vår flora, bar föranlett DA HI. 

STEDT (1928) att uppställa en speciell invandringsteori. En påfallande överensstämmelse 

mellan T. suecicum - kartan och MuNTREs (1929) karta över Ancylussjöns 

maximala omfattning- har lett till den slutsatsen , att arten invandrat till 

Sverige i tidig Ancylus-tid eller möjligen under Baltiska issjöns senare skede. 

Invandringen bör ha skett från sydöst, varefter arten i och med Ancylussjöns 

regression successivt utvidgat sin areal mot öster. De nuvarande inlandslokalerna 

kunna därför betraktas som i viss mån relikta. Västgöta-gruppen, Karlstadsförekomsten 

och Göteborgsexklaven förklaras stå i samband med Ancylussjöns 

avtappningsleder och den vik av Västerhavet, som Vänern och Götaälvsdalen 

utgjort. 

Mot »Ancylusteorin» kan givetvis invändas bl. a. att Göteborgs-exldaven 

lika gärna kunde emanera från sydväst (förutsatt att den danska Palustriaformen 

är identisk med vår), vidare att Taraxacum-arterna ha så stora spridningsmöjligheter, 

att spekulationer av detta slag äro överflödiga. Spridningsmöjligheterna 

få emellertid ej betraktas som obegränsade. De starkt hemerafila 

Vulgaria-arterna ha visserligen en synnerlig förmåga att genom vindspridning 

snabbt utvidga sina arealer steg för steg; en förutsättning bärför är dock 

dessa arters i allmänhet föga specialiserade ståndortskrav. Beträffande Palustrz'a 

ställer sig emellertid saken väsentligt annorlunda. En successiv spridning· med 

vinden som agentium är blott tänkbar i områden, där lämpliga ståndorter 

ligga tätt, såsom i extrema kalktrakter eller utmed kuster med strandängsvegetation. 

Anemokor långdistansspridning är nog tänkbar - det kan dock 

påpekas, att Palustria-acbenierna äro större än dem bos Vu lgaria (DAHLSTEDT 

1928) - men kan blott undantagsvis tänkas ge ny kolonisering till resultat. 

Detsamma gäller en ornitokor spridning, som givetvis är möjlig särskilt som 

Palustria-arterna växa, i sumpmarker med ett ofta rikt fågelliv och acbenierna 

med sina hullingar lätt kunna fastna vid fågelkroppar. 

Trots det ovan anförda måste »Ancylusteorin>> anses vara mycket bestickande, 

och det finns knappast något, som direkt talar emot den, åtminstone vad dess 

östsvenska population beträffar. Det starkaste stödet för teorin är utan tvivel 

T. suecicum's fullständiga frånvaro i Skåne och Blekinge (T. balticum är biir 

11-45895

162 

sektionens enda representant) - trots det sistnämnda landskapets närhet till 

Öland, där arten är allmän ända till Södra udden. 

Taraxacum vestrogothicum är en sällsynt ehuru kanske förbisedd art. Den insamlades 

för första gången på Mösseberg av O. NoRDSTEDT (»M., på fuktiga ställen 

öfverst åt Jättened» , 1907, her b. Lund; lokalen synes ha varit belägen på dia basplatå 

n). I Västergötland är arten spridd på Kinnekulles och Falbygdens kalkhällområden 

och uppges dessutom av DAHLSTEDT ( 1928) vara funnen vid den intressanta 

Marsjön i Rångedala, en fyndplats för bl. a. Salix daphnoides (WESTFE LDT 

1926 s. 28) och ett antal nordliga mossor, bl. a. Aongstroem1'a long'ipes (SANDBERG & 

SönERBERG 1922). Utbreduingen i Sverige i övrigt (DAHLSTEDT uppger arten även 

från Öland och Uppland) kan f. n. ej säkert fastställas, då arten lätt förväxlas 

med modifikationer av den snarlika T. lissocarpum (HAGLUND in litt.). - Utan för 

Sverige synes T. vestrogothirum ha insamlats i N-Tyskland ( DAHLSTEDT l. c). I 

Estland ersättes den av den närstående T. egregium ( MARKLUND 1938). 

T. decolarans är en mycket karakteristisk art, och då den därtill brukar uppträda 

rikligt, åtminstone på Kinnekulle och Fal bygden (se tabell hos ALBERTSON 

1942 a s. 89), bör den ej vara lika förbisedd som den föregående. Utbredningen 

torde dock vara ofullständigt känd. DAHLSTEDT ( 1928) uppger blott några få 

lokaler på Öland och Gotland, i Östergötland, på Visingsö (arten samlad här 1877 

av J. E. ZETTERSTEDT) och en i Uppland. Sen are har T. decolarans visat sig "\"'ara 

spridel på Kinnekulle (SKÅRMAN l !:}31) och Falbygden ( ALBERTSON l. c.). Från 

Gotland föreligga åtskilliga nya fynd, bl. a. på Fårö (BE:\ GT PETTERssoN in litt.). 

I Östergötland ha ett par nya lokaler tillkommit, en vid Om berg ( Borghamn 1 94 1 , 

H. NILSSON ; herb. L) och en vid Tåkern (Sjötuna i Kumla, förf. 1943). Utanför 

Sverige är T. decolarans känd åtminstone från Estland (Ösel och Rågöarna ; MARK 

LU N D 1938). 

Liksom T. suecicurn saknas T. vestrogothicum och T. decolarans i Skåne och 

Blekinge. Såväl systematiska som växtgeografiska fakta tala för att de tre arterna 

ha ett gemensamt ursprung· och ha invandrat från sydöst. Om vi acceptera DAHL 

STEDTS » Ancy lusteori », skulle alltså även inlandsförekomsterna för T. vestrogothicurn 

och T. decolorans vara i viss mån av relikt natur. Det är emellertid tydligt, att 

T. suec1'cum har en betydligt vidare ståndortsamplitud . De båda övriga arterna 

äro uppenbart extrema kalkväxter, som dessutom genom konkurrensförhållandena 

förmå göra sig starkast gällande i kalkhällmarkernas vätvegetation . 

Taraxacum balticum är en (även efter blomningstiden) lättigenkännlig art, 

varför dess utbredning ej erbjuder så stora svårjgbeter att fastställa; förf. bar 

därför på prickkartan (fig. 10) ansett sig kunna inlägga även ett stort antal 

lokaler, från v ilka ej föreEgga beläggexemplar. Sålunda ha en mängd lokaluppgifter 

från Södermanlands och Upplands skärgårdar, meddelade av E. ÅLM 

QUIST och G. E. Du RrETZ, kommit till användning; ifråga om Gotland bar 

ENGLUNDs (1942 s. 238) prickkarta utnyttjats. 

T. balticum är i Östersjöområdet utbredd från sydvästra Finland och de 

baltiska länderna över tyska nordsjökusten till de danska öarna och J y Iland 

samt i Sverige (DA HLsTEDT 1928; jfr ä v en MARKLUND 1938 o. 1940). Den 

svenska utbredningen framgår av kartan, som torde ge en bllförlitljg bild, 

ehuru vissa. områden, framförallt Östergötlands och Tjusts skiirgårdar, äro

163 

Fig. 10. Utbredningen av Taraxacum balticurn Dablst. i Sverige. Arten är spridd i Danmark 

och sydvästr Finlands kusttrakter men saknas i Norge. 

starkt underrepresenterade. Arten är en rätt utpräglad havsstrandsväxt, av 

IvERSEN (1936 s. 223) dock betecknad som oligohalob, och når optimal frekvens 

i skärgårdsområden, framförallt i Södermanland och Uppland (observera Stockholms 

utskärgård !) men även i Göteborgstrakten. På Gotlands stränder är

164 

T. balticttm enligt ENGLUND (l. c. s. 132) i stort sett allmän och utmärkande 

för det hy grolitorala Carex flacca - bältet. Artens nordligaste kända förekomster 

äro belägna i norra Gästrikland (ÅHLNER 1932). 

T. balticum's inlandslokaler ge anledning till jämförelse med vissa 

marina vattenväxter (Scirpus Tabernaemontani, PotamotetQn pectinatus m. fl.; se 

SAMUELssoN 1934), som i inlandet äro bundna till ± gypsotrofa sjöar men också 

förekomma i Mälaren, där reliktnaturen är g-anska uppenbar. I Österplana 

heds fuktängsflora ha vi också en någorlunda god parallell i Ophioglossum 

vulgatum. Denna art uppträder i N orden huvudsakligen som havsstrandsväxt 

ehuru med betydligt större utbredning än T. balticton både vid kusten och i 

inlandet; den förekommer vid norska kusten ända upp till polcirkeln, vid den 

svenska till Luleå (se t. ex. »Vilda växter i N orden», Bd I, s. 36). Orsaken 

till förekomsten av ± marina arter i våra kalktrakter kan givetvis vara både 

edafisk (basisk ståndort) och historisk-växtgeografisk (reliktlokal). Jfr Du RIETZ 

1932 s. 100. 

I inlandet förekommer T. balticum förutom i Skåne och Mälarområdet blott 

i Öster- och Västergötland samt på Visingsö (samlad 1877 av ZE'rTERSTED'r). 

Dessutom är arten mycket spridd på Ölands alvarmarker (så även på de estländska 

; MARKLUND 1938), där den växer dels i Agrostis- och Oarex-vätsamhällen, 

dels - ehuru mera sällan - i Sesleria-fuktängar. Liksom i Västergötland 

bildar T. balticurn på Öland massvegetation blott i vätarna, där den 

dock i frekvens står tillbaka för T. lissocarpum och T. suecz·cum. Från Gotland 

äro hittills blott ett par alvarförekomster kända; arten uppges dock av LANGE 

(191 1 s. 280) förekomma »långt inne på ön i våta ängar samt fuktiga fördjupningar 

å hällmarker». 

Av inlandslokalerna i U p p l a n d har en inlagts på kartan med öppen ring, 

nämligen den för Uppsalatrakten angivna (DAHLSTEDT 1928; beläggex. föreligger 

i Riksmuseets herbarium men feletikettering är tänkbar). T. balticum är enligt 

insamlarens uppgift tagen 1854 vid »N or by», vilket sannolikt syftar på det numera 

förstörda »Norby träsk» i Bondkyrka socken. Uppgiften verkar ingalunda orimlig, 

då extrem kalkvegetation uppenbart förekommit på platsen ifråga. W AHLJNBERG 

(1820 s. 417) uppger sålunda Solorina saccata »in terra graminosa ad paludes 

Norbyenses rarius», och enligt V. KRUSENST.TERNA ( 1945 s. 196) har W AHLENBERG 

1825 på samma lokal insamlat en så utpräglad kalkmossa som Distich"um 'tncl . naturn, 

en art, som f. ö. ofta förekommer i alvarvätar. 

Från Ö s t e r g ö t l a n d nämner DAHLSTEDT (1. c.) blott två lokaler för T. balticum. 

I herb. Lund föreligga dock ett par gamla kollekter från Linköping och Vinnerstad. 

Arten har slutligen under förf:s exkursioner konstaterats flerstädes vid Tåkern 

samt vid Om berg (Borghamn) och i ett praktfullt kalkmyrområde i Hage by höga ; 

på de båda sistnämnda lokalerna växer den i Seslen·a-ängar. 

I Västerg ötland konstaterades T. balticum först 1922 och på Österplana 

hed (G. HAGLUND). Arten är emellertid ganska spridd på östra Kinnekulles kalkhällmarker. 

Som den ofta är ymnig och tongivande i vätängarnas senvåraspekt, 

är det förvånande, att den ej anmärkts tidigare. T. balticurn förekommer också 

på Falbygden (ALBERTSON 1942 a), där den nu är känd från de flesta större kalkhällområdena.

Taraxacum balticum's svenska invandringshistoria torde vara likartad de 

övriga sydliga Palustria-arternas. DAHLSTEDT (1928) anser dock, att invandringen 

bör ha försiggått från sydväst. Inlandsförekomsterna betraktas av D. 

som »Åncylus-relikter». Kinnekulle-lokalen - den enda av D. kända i Västergötland 

- anses kunna härledas från den tid, då Åncylussjön »möjlig·en en 

kortare tid efter den stora avtappningen hade sitt avlopp i trakten NV om 

Karls borg>). Utbredningsområdet på Västkusten förklaras ha tillkommit vid 

tiden för Åncylussjöns avrinning genom Närkessundet. 

Sedan 1928 har ju T. balticum visat sig vara mer utbredd i inlandet än 

vad tidigare material gav vid handen. Utbredningsbilden har dock i princip 

föga ändrats, och alltjämt måste nog » Åncylusteorin» anses som plausibel, 

även om den ej bör drivas till sin spets. I Mälarområdet är arten sannolikt 

en relikt (i vidsträckt mening) och detsamma torde gälla Östergötland. Ifråga 

om Västergötland bör man nog ej tillgripa spekulationer om speciella Ancylusavlopp, 

då en spridning - t. ex. genom fåglar - från Vätterområdet till 

Kinnekulle och Falbygden ej är otänkbar; måhända har T. balticum tidigare 

förekommit även på Hornborgasjöns fågelrika strandängar. Exklaven i Göteborgs 

skärgård är mera problematisk och skulle nog lika gärna kunna emanera 

från J y Hand som från den östsvenska populationen. 

165 

4. Artförteckning. 

Nomenklaturen följer med några undantag -- Salix Starkeana Willd. (FLo 

DERus 1943), Euph1"asia stricta H ost. och Ag1·ostis gigantea Roth - HYLANDER 

(1941 a o. 1945). För växtsamhällena användas i den sociologiska beskrivningen 

brukade beteckningar. Fuktängarna uppdelas ofta i hygro- resp. hydrofila 

ängar, de förstnämnda motsvarande de i allmänhet Ctenidium-rika sociationer, 

som stå nära Avenetum, vars minst xerofila samhällen ibland betecknas som 

mesofila ängar. I den egentliga förteckningen upptagas de arter, som ingå i 

± naturliga fytocoenoser (eller som tidigare synas ha ingått i sådana). Indigena 

arter med uteslutande apofytisk förekomst samt rena synantroper anföras i ett 

appendix efter förteckningen. 

Equisefum arvense. I fuktängar. 

E. palustre. I fuktängar o. vätsamhällen. 

E. fluviatile. I Carex fusca - soc. o. i stenbrott. 

Ophioglossum vulgatum. Spridd över hela området) ofta ymnig, i hygrofila fuktängar 

(incl. koloniartade sådana på uppfrysningsmark). - Arten förekommer sällsynt 

även i kalkfuktängar på Falbygden, varifrån RuDBERG (1902) blott anger 

»Mösseberg»; anträffad på Högstena och Öja hedar samt vid ett Schoenus-kärr 

(Lambevadskärret) i Dimbo. 

Asplenium Ruta-muraria. Flerst. i klippnischer S om kyrkan. 

A. Trichomanes. Som föreg. men sällsyntare. 

Thelypteris Robertiana. I stenbrott NV om kyrkan. Arten, som sannolikt fordom 

ingått i naturlig hällsprickvegetation - den är utmärkande för öländsk alvarkarst 

(STERNER 1938 s. 55) - är anmärkt från Kinnekulle först av SYLVEN (1930).

166 

Cystopteris fragilis. Sälls. i hällsprickor samt sten brott. 

Juniperus cornmunis. Allm. 

Pinus silvestris. Allm. på undre rödsten. 

Picea Abies. Som föreg. 

Spargam'um minimum. l Kyrkkärrets centralparti. 

S. ramosum ssp. microcarpum. I Gåsdammen. 

Potamogeton natans. Som föreg. 

P. gram1'neus. I Kyrkkärrets centralparti. 

Triglorhin palustre. I hydrofila ängar. 

ANsrna Plantago-aquatica. I Kyrkkärrets centralparti . 

Betaria 'Uiriclis. A v denna för Kinnekulle nya art anträffalies 1940 ett 50-tal individ 

på grovgrusig vittringsmark S om kyrkan. 

Anthoxanthu.m odoratum. Lokalt ymnig i torrängar. 

Phleum pratense. Denna kulturspridda art anges i tabell 14 för en provyta i lavgräshed; 

möjligen förväxling med följande art. 

P. nodosum. Denna indigena timotejart - av NoRDE S KIÖLD (1945 s. 121) uppgiven 

för ett fåtal lokaler i Västergötland, bl. a. Kleva klintar - anföres redan 

av SrcÅ..RMAN ( 1931) för Österplana hed. Ä ven förf. har här anträffat nodasurnliknande 

former, som dock habituellt avvika avsevärt från den på Ölands 

al var (j fr STERNER 1938 s. 62) allmänna typen. Enligt NoRDENsKIÖLD (l. c.) 

har emellertid levande material från Österplana undersökts cytogenetiskt och 

befunnits tillhöra ifrå.ga,arande art. 

P. phleoides. I torrängar men anmärkningsvärt sällsynt. 

Alopecurus geniculatus. Sälls. i vätsamhällen. På Falbygden uppträder arten dominerande 

i vätvegetation (se tabell 44) och uppenbart som indigen ; så är också 

fallet på Öland (STERNER 1938 s. 63). 

Agrost·is stolon-fera. Allm. och ofta dominant, dels i väthällhedar, dels i vätsamhällen. 

Formen överensstämmer habituellt med den för öländska vätar karakteristiska 

(jfr STERNER 1941 s. 232) ; den blommar tidigt, har efter blomningen 

hopdragen vippa och talrika ovanjordiska skott, som under sensommar och 

höst utvecklas till långa utlöpare. - Den mycket mångskiftande A. stolomjera 

(vera) är som indigen i Västergötland övervägande en hällmarksväxt, allm. på 

klippstränder vid Vänern och Lidan; på Falbygden växer den dock sällsynt 

även i kalkkärr. Enligt W ALDHEI:M ( 1943 s. 387) uppträder den rikligt i 

skånska extremrikkärr (i övergångstyper till fnktängarna). I Österplana heds 

fuktängar ersättes den av följande art. 

A. gigantea Roth. Beträffande den formserie, som provisoriskt betecknats med 

detta namn, se STERNERS (1941) förelöpande meddelande (jfr även HYLANDER 

1 945 s. 75). Gigantea-former förekomma rätt allmänt i områdets fuktängar, 

dels en lågvuxen typ, som säkert · är indigen, dels en mera högvuxen, som 

erinrar om den på Kinnekulle o. Falbygden (o. även på Varaslätten förekommande) 

allmänt uppträdande kulturspridda formen ; den högvuxna typen är 

särskilt riklig vid en rännil i N-partiet av undre rödstensplanet. - På Falbygden 

har förf. anträffat en uppenbart indigen, lågvuxen gigantea-form, dels 

på naken kalktuff vid ett Schoenus-kärr i Högstena, dels (tills. m. A. stolomfera 

o. skarpt skild från denna) på tidvis översilad hällmark på Öja hed. Däremot 

saknas i Västergötland den på Ölands alvar allmänna o. torrhällhedar dominanta 

gigantea-form, som beskrivits av STERNER (1941). 

A . tenuis. I torrängar men blott lokalt riklig. 

A. can'ina. All m. och ej sällan dominant i Festuca-hällhedar av degenerationstyp. 

--· På Falhygden uppträder arten societetsbildande i vätartade samhällen (se

tabell 43). STERNER ( 1938 s. 64) uppger den vara dominant på Ölands alvar, 

dels i torrängar o. gräshedar på tunn sand, dels i »smävätar» på vittringsmaterial. 

Sannolikt är arten i alvarvegetationen företrädd av skilda ekotyper. 

Deschampsia caespitosa. Allm . i fuktängar, ej sällan dominant. 

D . .flexuosa. Sälls. på undre rödsten, dels i degenerationstyp-hällhed S om kyrkan , 

dels (riklig) i ett ensnår SO om denna. 

A11ena pratensis. All m. i B1'omion -samhällen, huvudsakligen i torrängar. 

A. pubescens. Sälls. i torrängar. 

Sieglingia decumbens. Al l m . på undre rödsten och här lokalt dominant torrängar 

på aeidifierad mark; sälls. i fuktängar. 

Melica nutans. Flerst. under lövsnär ; även i naken vittringsmark. 

Malinia coerulea. Allm. i fuktängar, ofta dominant. 

Briza media. All m.; dominerande i fuktängar o. mesofila torrängar. 

Poa pratensis ssp. angustijol1'a. Flerst. i torrängar, stundom dominant. 

ssp. irrigata. I fuktängar S om Kyrkkärret. 

P. annua. Anträffad i Agrostis stolomfera - väthed. 

P. compressa. All m. i ± öppen vegetation, särskilt i Festuca-väthällhedar . 

Glyceria jluitans. Riklig i Kyrkkärrets Ohm-a -gölar. 

Festuca ovina ssp. vulgaris. Allm. 

F. rubra. Flerst. i fukt- o. vätängar, stundom dominant; även på vittringsgrusmark. 

Bromus hordeaceus ssp. mollis. Spars. i Sedum-hällhedar. 

Brachypodium pinnatum. Allm. i torrängar o. ofta dominant. 

Eriophorum angushfolium. Riklig i Kyrkkärret; även i hydrofila ängar. 

E. latifolium. Ett individ i Kyrkkärrets kantzon 1938. 

Scirpus lacustris. I Kyrkkärret o. Gåsdammen. 

S. planifolius. Sälls. i fuktängar, stundom dominant. 

S. palustris. Ymnig i Kyrkkärret. 

S. uniglumis. Allm . i vätkärr (ymnig i Kyrkkärret) ; även hydrofila ängar. 

Carex dioeca. Flerst. i fuktängar. 

C. pulicaris. Sälls . som föreg. 

C. diandra. Sälls. i Kyrkkärrets kantzon. 

C. contigua. Vid kyrkstenmuren. 

O. disticha. Vid Gåsdammen. 

C. elata. Några bestånd i Kyrkkärret. 

C. fusca. Allm., huvudsakligen i vätkärr. 

C. caryophyllea. I torrängar o. hy grofila ängar ; även i Festuca-hällhedar. 

O. ericetorum. Sälls. i torräng. 

C. montana. Allm . o. fläckvis dominant i torrängar ; även under lövsnår. 

C. jlacca. All m.; dominant framförallt i fukt- men även i torrängar. 

C. panicea. Allm . i Scorpidion-samhällen. 

C. Oederi. Sälls. i fuktängar ; äVfm i Kyrkkärret. 

C . .flava X Oederi. (Confirm. H. WEIMARCK.) En tu va i fuktäng NO om kyrkan. 

Ren C . ./lava är - ehuru ganska utbredd på Kinnekulle - ej funnen inom 

området. 

C. lepidocarpa. Sälls. i fuktängar, dels vid Ormkärret, dels i stora fuktängen NO 

om kyrkan. 

C. Hostiana. Allm. i fuktängar. 

C. Hostiana X lepidocarpa. (Det. H. WEIMARCK.) Allm. i fuktängar; bildar kraftiga 

bestånd men synes alltid ha sterila utriculi. 

C. capillaris. Endast i fuktäng vid Ormkärret. 

C. rostrata. Ymnig vid Gäsdammen. 

167

168 

C. vesicaria. Några bestånd i Kyrkkärret. 

C. hirta. Vid Gåsdammen. 

Lemna minor. I Gåsdammen. 

Juncus effusus. Vid Gåsdammen. 

J. articulatu.s. T. allm. i vätkärr, huvudsakligen Kyrkkärret. 

J. alpinus ssp. austraris. Allm. i fuktängar. 

J. alpinus X articulatus. T. allm. som föreg. 

J. compressus. Riklig i vätäng S om Kyrkkärret. 

J. bufonius. I kanten av Kyrkkärret o. i naken Festura-hällhed. 

Luzula pilosa. I aspuppslag i SO-partiet. 

L. carnpe.c:;tris. T. allm. i torrängar. 

L. muUijtora ssp. occidentalis. Flerst. i fuktängar. 

Gagea lutea. Vid södra stenmuren. 

Convallm·ia rnajalis. I tnvmark vid Kyrkkärret. 

Ophrys insectijera. Spars. i fuktängar, dels i grannskapet av Ormkärret, dels strax 

NO om kyrkan. 

Orchis rnascula. I Avena pratensis - ängar på undre rödsten. Anträffad på Österplana 

hed först 1929 (SKÅRMAN 193 1). Efter 1938 har förf. iakttagit enstaka 

individ på växlande lokaler men aldrig mer än 3-4 årligen. 1945 uppträdde 

dock ett dussin exemplar i äng rätt O om kyrkan. - Arten är i Västergötland 

förutom på Kinnekulle, varifrån den uppges redan av RUDBERG ( 1902), funnen 

på två lokaler i Ulricehamnstrakten (WESTFELDT 1943). 

O. str;'ctfolia (coll.). Spars. i Ormkärret, där arten uppträder i två former: en 

relativt högvuxen med mörkröda blommor o. ofläckade blad samt en (något 

senare florerande) mera lågvuxen med ljusröda blommor och svagt mörkpunkterade 

blad. Beträffande det högst kritiska O. strictifolia - komplexet, se NANN 

FELDT ( 1944). 

O. rnaculata. Spars. i fuktängar. 

Herminiurn Monorchis. Allm. i hygrofila ängar på undre rödsten. Områdets utan 

jämförelse ymnigaste orkide. Arten är numera sällsynt i Västergötland och 

uppträder på sina recenta lokaler på Falbygden ytterst sparsamt. 

Gymnadenia conopsea. I meson la Avena pratensis - o. lnula - ängar. 

Ptatanthera b1jo lia. l Calluna-hed i S-partiet o. spars. i fuktängar. 

Epipactis latifolia. Ett halvmeterhögt individ 1944 i Avena elah'or - gräsmatta innanför 

kyrkstenmuren. 

Listera ovata. Ett par individ i Hylocomium-matta vid kyrkstenmuren 1944. 

Pop ulus tremula. Flerst. på und re rödsten ; i BO-partiet ett stort uppslag. 

Salix phylicifo lia ssp. n i,qricans. Flerst. i fuktängar i 8-partiet. 

S. aurita. Som föreg. 

s. aurita x starkeana ssp. livida. Uppges för området av SrctRMAN (193 1). 

S. Starkeana ssp. livida. Flerst. i fuktängar. 

S. cinerea. Som föreg. 

S. repens ssp. eu-1·epens. T. allm. som föreg. Hybriden med ssp. arenaria uppges av 

Src.\.R:'.IAN (l. c.) ; starkt silverhåriga former äro rätt vanliga i fuktängarna. 

S. pen tandra. Flera uppväxande bestånd i fuktängar. 

Garylus A vellana. Flerst. på undre rödsten, huvudsakligen i klintsluttningar. 

Betula verrucosa. Talrika ungträd i fuktängar; riklig i gamla stenbrott. 

B. p ubescens. Spars. i fuktängar SSV om kyrkan. 

Quercus Robur. Flerst. (ungträd) på undre rödsten, huvudsakligen i sluttningar. 

Ulrnus ,qlabra ssp. scabra. Som föreg. 

Rumex Acetosa ssp. praten

Polygonum amphibium. I Kyrkkärrets centralparti. 

Stellaria graminea. I torrängar men påfallande sällsyn t. 

Cerastium holosteoides ssp. vulgare. I torrängar o. hällhedar. 

C. semidecand1·um. T. allm. i hällhedar. 

Sagina nodosa. Allm. i väthällhedar o. Agrostis-vätar. 

Arenaria gothica. Allm. i Sedum-hällhedar o. Festuca-väthällhedar. 

A. serpyllifolia. Allm. i Festuca-torrhällhedar, sälls. i torrängar. WITTE ( 1906 a) 

uppger för området även ssp. leptoclada. 

Moehringia trinervia. Vid södra stenmuren. 

Beleranthus annuus. Spars. i Festuca-hällhedar av degenerationstyp. - Den kalkskyende 

S. perennis (i Skåne en typisk Corynephorion-art; ANDERssoN & WALD 

HEIM 1946) uppges för området av WITT E ( 1906 a) , säkerligen beroende på 

förväxling med S. annuus. S. perennis saknas på »det egentliga Kinnekulle» 

(SKÅRMAN 1931). 

Lychnis Flos-cucul1·. Sälls. i fuktäng. 

Dianthus cleltoides. Några individ i Festuca-Dicranwn-soc. S om Kyrkkärret. Arten 

är mycket sällsynt i Västergötlands Bromion-samhällen. 

Caltha palusf'ris. I Kyrkkärrets kantzon o. i Carex fiaera - soc. N om kyrkan. 

Trollius europaeus. Vid södra stenmuren. 

Anemone Hepat,ica. Flerst. under träd o. buskar, sällsynt i öppen torräng. 

A. nemorosa. Som föreg. men ej i ängar. 

A. Pulsatilla. I torräng i klintsluttningen S om kyrkan. 

Ranunculus trichophyllus. I Kyrkkärrets centralparti. 

R. acris ssp. Boreanus. Allm. i fuktängar. 

R. repens. Sälls. som föreg. 

R. polyanthemus ssp. eu-polyanthemus. T. allm. i torrängar. 

R. bulbosus. Uppges för området av WITTE (1906 a). 

R. Flanunula ssp. eu-Flammula. I Kyrkkärrets centralparti o. i hydrofil Carex flacca - 

so c. 

R. auricomus (coli.). Spars., mest under Iignoser men även i fuktäng SV om kyrkan. 

- Denna kollektivart, inom vilken pseudogami normalt synes råda (se HY 

LANDER 1945 s. l 70), representeras inom området av ett par » småarter». 

Vanligast av dessa är R. caesp1'tans Nannf. & Hyl., vilken bl. a. uppträder i ett 

aspuppslag i S-partiet. Arten är starkt spridd i bl. a. Uppsalatrakten ; av förf. 

insamlad fierst. på Kinnekulle, Falbygden och Varaslätten (NANNFE LDT in litt.). 

A v intresse är vidare en i ett hasselbestånd ovan Vinnagården uppträdande 

typ, som är mycket utbredd på Kinnekulle och utmärkes av kraftig växt, 

tjocka ±_ mörkgröna blad och ofta ± hela rosettblad. I Kinnekulles lundar blir 

den ofta praktfull och erinrar då om de i östra Svealand spridda, cassubicusliknande 

former, som tidigare benämnts R. auricomus v. fa llax eller betraktats 

som R. auricomus X cassubicus (jfr HYLANDER l. c.). Kinnekulle-formen har 

emellertid i olikhet mot Svealand!:l mera pregnanta »fallax-typer» kalt fruktfäste 

(NANNFELDT in litt.). 

Myosurus minirnus. Sälls. i Sedum-hällhedar. 

Berber·is vulgaris. Tidigare allm. på undre rödsten men genom besprutning under 

senare år i det närmaste utrotad. 

Hornungia petraea. All m. men blott lokal t på undre rödsten riklig i Sedum-hällhedar. 

En av Kinnekulles intressantaste kärlväxter, först anträffad på berget 1821 av 

W AHLENBERG (ALBERTSON 1945 a). Arten är ganska spridd på Kinnekulles 

ortocerkalklager (SK1RMAN 1931) men saknas egendomligt nog på Falbygden. 

Uppgifterna från det övriga Västergötland ( Ulricehamnstrakten ; Götaälvsområdet) 

169

170 

hos RuDBERG ( 1902) bero säkerligen på misstag eller etikettfalsarier. - Prickkartan 

(fig. 8) visar Hornungia's nordiska totalutbredning (bortsett från en tillfällig 

förekomst i Nyland). Arten saknas i Danmark. I Norge förekommer den 

på skalgrus på några öar i yttre delen av Oslofjorden (se t. ex. Lm 1944). 

Dessa lokaler motsvaras i viss mån av de rätt talrika förekomsterna i stockholmstrakten 

(ALMQUIST & AsPLUND 1937), där Hornungia speciellt uppträder 

på urkalk. På Öland och Gotland är a'rten en av de vanligaste vårtherofyterna 

(STERNER 1938; K. JoHANssoN 189 7; talrika lokaler meddelade in litt. av 

STERER och E. TH. FRms), särskilt på alvar men även på sandfält och 

rent apofytiska ståndorter. I Skåne växer Hornungia ganska sällsynt i extrema 

Brornion-samhällen i Österlen , framförallt i Koeleria glauca - stepp, t. ex. i 

Kåseberga backar (anträffad här redan 1823 och av WARLENBERG ; ex. i herb. 

Uppsala) och på Tortella inclinata - lokalen i Brösarp ( ANDERSSON & W ALD HEIM 

1946); beträffande fyndorterna i Skåne hänvisas i övrigt till inventeringskatalogen 

för Skånes Flora (i Lunds Bot. Museum). I Blekinge är Hornungia sedan 

länge känd från Karlskrona (HoLMGREN l 42), där arten uppträder apofytiskt 

och säkerligen är införd ; en gammal uppgift från »stränderna i västra delen 

av länet» avser tydligen Listerlandet, där en indigen förekomst ej är utesluten, 

då kalkflora (bl. a. Scabiosa Columbaria) är känd från ett begränsat område. 

Slutligen är Hornungia på 1890-talet anträffad på två lokaler i Småland (ex. 

i herb. Stockholm), varav den ena i Växjö (»på en gata 1898», l eg. O. KÖHLER) ; 

båda förekomsterna torde vara tillfälliga. - I norra Europa förekommer Hornung1·a 

även i Östb alticum, enligt KU PFFER (1925 s. 112) på samtliga öar och 

i Estonia maritima; som bekant finnas här vidsträckta ah-armarker. I det 

övriga Europa har arten en vid men disjunkt utbredning av sydlig typ och med 

N-gräns i Harzområdet; den räknas av HEGI (IV: l, s. 360) till det mediterrana 

elementet och är karakteristisk för Bromian erecti. Hornung1·a förekommer också 

på kalk i Frankrike ( Rouy & FoucAUD 1895 s. 158) och England (jämte Irland; 

DRUCE 1932). 

Draba incana v. stricta. Har tidigare förekommit i områdets S-parti (SKÅRMAN 

1931). Arten är ej sällsynt på hällmarkerna i Dala på Falbygden. 

Erophila verna. Allm. i hällheclar. 

Arabis hirsufa. Sälls. i torrängar o. Fesluca-torrhällhcdar. 

Sedum rupestre. Allm. i Festuca-hällhedar av degenerationstyp S o. O om kyrkan, 

dominant på grund jord (tabell 15). Arten saknas på Falbygden. På Ölands 

alvar är den allmän men i stort sett inskränkt till relativt kalkfattig mark 

(STERNER 1938 s. 110; jfr s. 73 i denna avh.). I Skåne växer den i Corynephorion-vegetation 

av hällmarksfacies. I Mellaneuropa har arten, som dock omfattar 

flera raser (jfr HYLANDER 1945 s. 192), stor utbredning och synes här 

förekomma huvudsakligen på kiselhaltig mark, sällan på kalk (HEGI IV: 2, s. 540). 

S. annuum. Uppges förvånande nog för området av SKÅRMAN ( 1931). Arten. som 

är allmän på Varaslättens gnejshällmarker, är sällsynt på Kinnekulle ; på Öland 

saknas elen alldeles (se STERNER 1938). 

S. album. Allm. i hällhedar. Arten torde i Västergötland förekomma som indigen 

blott i Götaälvsområdet, vid Vänern (Kålland, Kinnekulle, Torsö) och på ett 

mindre kalkhällområde på Falbygden (ALBERTSON 1943 b). 

S. acre. Som föreg. men spars. även i torrängar; utpräglat ni trofiL 

Farnassia palu.stris. Riklig i Molinia- och Carex-fuktängar på ett par punkter S om 

kyrkan; dessutom i stenbrott NV om denna. Av förf. insamlat material från 

en äng strax NV om hedområdet har visat sig tillhöra den sydUga, diploida 

· 

kromosomrasen (ERLANDSSON 1942).

Saxifraga tridactylites. Allm. i hällhedar, huvudsakligen Sedetum tortellosum. 

S. granulata. Sälls. i torräng. 

FiUpendula Ulmaria. Flerst. i fuktängar. 

F. vulgaris. Allm. i torrängar o. här ett fysiognomiskt tongivande element; spars. 

i Festuca-torrhällhedar. 

P.runus avium. Enstaka ungträd i klintsluttningar. 

Rubus caesius. I hällsprickor. 

Fragaria vesca. T. allm. men huvudsakligen under lignoser; ersättes i öppna Bromion-samhällen 

nästan helt av följ . art (jfr beträffande Öland STERNER 1938 

s. 113-114), från vilken den dock stundom kan vara svår att skilja i sterilt 

tillstånd (hybrider). 

F. viridis. All m. i torrängar, sparsammare i Festuca-torrhällhedar; även ss. f. calycina 

(SKÅRNIAN 193 1). Artens svenska utbredning nyligen karterad av STER 

NER ( 1945 s. 68). 

Potenhlla palustris. Riklig i Kyrkkärrets kantzon. 

P. argentea. Spars. i torrängar o. Festuca -hällhedar. Representeras inom området av 

v. demissa (Jord.) Th. Wolf (= P. argenfea sens. str. enl. MARKLUND 1933-1 934). 

Huvudformen ( =P. impoz.ita W g; MARKLUND l. c.) har av förf. ej anträffats på 

Kinnekulle men väl på Varaslätten ( ALBERTSON 1939) ; den är på Öland 

ojämförligt vanligast, under det att v. demissa i Västergötland är den dominerande 

typen. Beträffande P. argentea - komplexet, se MÖNTZING (1941 s. 238) 

samt HYLANDER (] 945 s. 20 J). 

P. Crantzii. Allm. i mesofila torrängar; även i Ctenidium-rika fuktängar. 

P. Tabernaemontani. Allm. i torrängar o. Festuca-torrbällbedar. Uppträder i två skarpt 

skilda former: dels den vanliga, småblommiga, dels (framförallt i hällhedar) en 

betydligt grövre varietet med bladfärg stötande i blågrönt och med stora, något 

senare utvecklade blommor, vilkas kronblad ha en röd basalfläck. Denna var., 

som åtminstone är mycket närstående v. croceolata (K. Joh.) Hyl. - beskriven 

som ssp. av K. JOHANssoN (1905) - har ej isärhållits i provytanalyserna, detta 

emedan den först 1944 konstaterades vara lättigenkännlig även efter blomningen. 

Växten är en verklig prydnad för östra Kinnekulles kalkhällmarker, där den 

uppträder från Martorp i söder till Krokgården i norr; vid Kinne-Kleva prästgård 

funnen även på alunskifferlagret strax nedom rödstenskleven. - På Falbygden 

synes denna Tabernaemontani-typ saknas. På Öland är v. croceolata t. 

allm. på Södra alvaret (STERNER 1938 s. 114). Från Gotland föreligga i museerna 

talrika ex., som i allmänhet överensstämma väl med Kinnekulle-formen , 

likaså (i herb. Lund) ett ex. från Östergötland (Mjölby) ; till croceolata bestämda 

ex. från andra landskap äro däremot väsentligt avvikande (gracilare, mindre 

håriga och småblommigare). 

WoLF (1908 s. 586) anför om P. verna L., att denna »gehört zu jenen Arten, 

deren Entstehung in der jiingsten geologischen Vergangenbeit fällt und welche in 

der Gegenwart noch im vollen Aus- und Umbildungsprozess begriffen sind». 

Detta påstående bekräftas i hög grad av en senare tids genetiska undersökningar. 

MtiNTZINGS ( 1941 s. 274 o. följ.) studier över Tabernaemontani-komplexet ha bl. a. 

givit vid handen, a tt formgruppen är normalt apomiktisk men att olika biotyper 

kunna vara fakultativt sexuella; en hybridisering mellan sådana biotyper kan 

ge uppbov till svärmar av nya biotyper, som i senare generationer bli konstanta. 

Hybridisering mellan två närstående biotyper kan också resultera i uppkomsten 

av en ny, konstant, apomiktisk biotyp. - Kinnekulles »croceolata-typ» skulle 

mycket väl kunna vara en apomiktisk lokalras utan direkt samband med de 

öländska och gotländska populationerna; möjligheten av en stabiliserad korsningsprodukt 

Crantzii X Tabernaemontani är nog ej heller utesluten. 

171

172 

P. erecta. Allm. i torr- och isynnerhet fuktängar. 

P. Anserina. Allrn. i fuktängar o. vätkärr. 

Alehemilla glaucescens. Allm. i torrängar, spars. i Festuca-hällhedar och fuktängar. 

A. pastoralis. I torräng vid kyrkan. 

A. filicaulis. I vrakstensupplag m. m. 

A. subglobosa. Sälls. i torrängar. 

A. glabra. I fuktäng N om kyrkan. 

Rosa majalis. I hällsluttningar o. stenbrott. 

R. villosa. Som föreg. 

R. canina. Som föreg. 

Agrimonia Eupatoria. Sälls. i torrängar. 

801-bus intermedia. Enstaka ungträd i klintsluttningar. 

S. aucuparia. Som föreg. 

Crataegus oxyacantha. Enstaka buskar som föreg. 

C. calycina (incl. C. curvisepala). Som föreg. 

]falus silvestn's. N ågra småträd i klintsluttning S om kyrkan. 

1lf. domestica. Som föreg. ; dessutom i Hällsprickorna. 

Cotoneaster integerrimus. Spars. här o. var, mest i sluttningar; innanför kyrkstenmuren 

ett vackert bestånd i hällsprickor. 

C. melanocarpus. Som föreg. men sällsyntare. Denna kontinentala art (karta hos 

STERNER 1922, Flate 12) har stor utbredning på Kinnekulle (SKÅRMAN 1931) 

men saknas på Falbygden. 

Geum urbanum. Flerst. under lignoser. 

G. rivale. Allrn. i fuktängar. 

Med1'cago lupulina. Allm. i torrängar o. Festuca-hällhedar; även i hygrofila ängar. 

]1. falcata X sativa. Förekommer alltjämt rikligt på sin gamla lokal »Österplana 

hed i branter ovanför en gångstig till Kestad» (Src Rl\IAN 1931); lokalen ligger 

dock i Kinne-Kleva socken. - Den för syd- och sydöstsvenska Bro-mion-samhällen 

utmärkande ]f. falcata saknas i Västergötland; hybriden är säkerligen 

här införd. 

Trifolium repens. Flerst. i fuktängar. 

T. prafense. Sälls. i torrängar ; sannolikt en kulturspridd form. 

T. medium. Spars. i torrängar ; dessutom i aspupplag i SO-partiet. 

Anthyllis Vulneraria. Allm. i torrängar o. Ctenidium-rika fuktängar ; spars. i Festucahällhedar. 

Lotus corniculatus. Allm. i torr- och fuktängar ; även i vätsam hällen. 

Ast-agalus glycyphyllus. Ett bestånd vid kyrkstenm uren. 

V1'cia Cracca. Flerst. i Bromion-samhällen. 

Lathyrus pratensis. Sälls. i fuktängar. 

O.ral·is Acetosella. I aspuppslag i SO-partiet samt (f. ·rosect) under ett tallbestånd. 

Geranium sanguineum. I Inula-torräng i S-partiet, stundom även dominant. 

G. columbinum. I Festuca-Dicranunt-soc. S om kyrkan. 

G. silvahcum. Under träd o. buskar. 

G. pusilhon . Sälls. i Festuca-torrhällhedar. 

G. luciclum. Uppges för områdets SV-del av SKÅRlVIA N (1931). 

G. Robertianum. I hällsprickor m. m., ibland ss. f. rubricaule. 

Linurn catharticum. Allrn. i torr- och fnktängar; dessutom i Festuca-väthällhedar o. 

i vätsamhällen. 

Pol y gala vulgaris. Sälls. i torrängar. 

P. Amarella. T. allm. i meso- o. hydrafila ängar. 

Mercurialis perenm·s. Vid södra stenmuren.

Acer platanoides. Enstaka ungträd här o. var. 

Rhamnus cathart1'ca. Enstaka buskar i sluttningar. 

R. Frangula. En buske i hällspricka. 

Hypericum, montanurn. Flerst. i sydöstra delen av undre rödstensplanet; växer under 

Iignoser men även i öppen terräng o. i hällsprickor S om kyrkan. Denna västeuropeiska 

arts utbredning i Sverige finnes kartlagd hos STERNER (1922 s. 34G). 

H. hirsutum. Som föreg. men sällsyntare, uteslutande under hasselbuskar o. lövträd. 

En sydlig kalkväxt, sällsynt i Västergötland; se karta hos HÅRD AV SEGERSTAD 

1924 s. 65. 

H. perforatum. Allm. i torrängar, ofta rikUg. 

H. maculatum. I Briza-fuktäng vid Kyrkkärret o. aspuppslag SO-partiet. 

Viola hi1·fa. T. allm. i meso- o. hygrofila ängar. 

V. mirabilis. Under buskar vid södra stenmuren. 

V. Riviniana. Flerst. under lignoser. 

V. rupestris v. arenaria. Flerst. i torrängar. 

V. canina. Som föreg. 

V. ca.nina X Rivhn'ana. Vid ett hasselbestånd. 

V. arvensis. Flerst. i Sedum- o. Festuca-torrhällhedar. 

Ep ilobium pm·vijlorum. Spars. i Ormkärret, dessutom i stenbrott NV om kyrkan. 

Arten är utmärkande för kalkkällmyrar men förekommer i Västergötlands kalktrakter 

övervägande apofytiskt, framförallt i diken. 

E. montanum. I sten brott. 

E. montanum X parmjlorum. I stenbrott NV om kyrkan. En rätt sällsynt hybrid, 

som dock förekommer flerst. på Kinnekulle. 

E. palustre. Flerst. i fuktängar ; även sedd i naken Festuca-hällhed. 

Myriophyllum spicatum. I Gåsdammen. 

Cornus wn,qu'inea. Flerst. i sluttningar på undre rödsten. 

Hede1"a Helix. I rasmark ovan Vinnagården. 

Sanicula europaea. I ett ensnår S om kyrkan. 

Torilis japonica. På klipphyllor o. i vittringsgrusmark. 

Carum Carvi. I koloniartad vegetation NO om kyrkan. 

Pimpinella Sa.rcij1·aga. Flerst. i torrängar. 

Sehnum Carvijol'ia. I fuktängar i S-partiet. 

Angelica silvestris. Sälls. i fuktängar. 

Heracleum Sphondylium ssp. sibiricum. Vid södra stenmuren. 

Pyrola minor. I fuktäng vid Kyrkkärret. 

Vaccinium Vitis-idaea. Ett bestånd i torräng NO om kyrkan (pH 5,8). 

V. M.'lfrlillus. Några små individ under enbuskar S om kyrkan. 

Galluna vul,qaris. Bär o. var, fläckvis dominant, på undre rödsten. 

Primula ven's. T. sälls. i torrängar. 

Androsace septentrionalis. Spars. i Sedum-hällhedar S om kyrkan. 

Lysimachia vulgaris. I fuktäng NO om kyrkan. 

Gentianella campestris ssp. germanica. Sälls. i Hylocom1'um-rik torräng o. i Calluna-soc. 

S om kyrkan. 

Menyanthes trifoliata. Riklig i Kyrkkärrets kantzon. 

F'raxinus excelsior. Enstaka ungträd i sluttningar. 

Myasotis palustris ssp. eu-palustris. Vid Gåsdammen. 

M. stricta. Sälls. i Festuca-torrhällhedar. 

Ajuga pyramidalis. Sälls. i Hylocomiurn-rika torrängar o. i Calluna-soc. 

Prunella vulgaris. Allm. i torr- o. fnktängar, väthällhedar o. vätsamhällen. 

Stachys palustris. I grovgrusig vittringsmark NO om kyrkan. 

173

174 

Satureja Acinos. Allm. i hällhedar, framförallt Festuca-torrhällhedar. 

S. vulgaris. l aspuppslag i SO·partiet o. vid södra stenmuren. 

Origanum vulgare. I Inula-torräng i S-partiet, någon gång även dominant. 

Thymus Serpyllum. Allm. i torrängar, Festuca-hällhedar o. hygrofila ängar. 

Me ntha arvensis. Allm. i fuktängar o. vätsamhällen. 

Solanum Dulcamara. I Hällsprickorna. 

Linaria vulgaris. Sälls. i vittringsgrusmark o. i Agrostis-väthällhed. 

Veronica spicata. I Festuca-torrhällhedar o. torrängar men blott lokalt riklig. 

V. arvensis. Sälls. i Festuca-torrhällhed. 

V. verna. Uppges för området av SK1RIAN (1931). 

V. Chamaedrys. Sälls. i torrängar. 

V. of.ficinalis. Som föreg.; oftast i Siegling'ia-soc. 

V. scutellata. T. all m. i hydro:fila ängar o. vätsam hällen. 

Melarnpyrum cristatwn. Uppges för området av SKÅRMAN ( 1931). 

Euphrasia stricta. Allm. i Festuca-hällhedar o. på blottor i torrängar. Upptages med 

tvekan som art (jfr HYLANDER 1945 s. 284); gränsen gentemot E. brevipila 

synes vara flytande. Glandulösa former saknas dock inom området. 

Odontites ruura. På gångstig vid Ormkärret. 

Rkinanthus minor ssp. typicus. Sälls. i vätäng. 

Periicularis palustris ssp. eu-palustris. I fuktäng NO om kyrkan. 

Utricularia minor. Riklig i Kyrkkärrets centralparti. Tidigare blott känd från en 

lokal på Kinnekulle (ett Carex elata - kärr i Västerplana; SKÅRMAN 1931). 

Plantaga major. En sannolikt indigen form, väl tillhörande ssp. 1-ntennedia Lge 

(jfr HYLANDER 1945 s. 294), funnen ytterst spars. i vätäng i Klevdalen. 

P. media. Allm. i torrängar; även i bygrofila ängar. 

P. lanceolata. Allm. i torrängar; även i Festuca-hällhedar. 

Gahum uliginosum. Sälls. vid Kyrkkärret. 

G. palustre. Allm. i hydrofila ängar o. vätsamhällen. 

G. borectle. All m. i Bromion-samhällen ; även i fuktängar. 

G. verum. Som föreg. 

G. pumilum ssp. suecicum v. vestrogothicum. Sälls. på ett par punkter i SV-partiet, 

huvudsakligen på det sönderbrutna täljstensplanet; ej i stabiliserad torräng. 

Beträffande G. pumilum - komplexet, se STERN ER ( 1944). l olikhet mot ss p. 

oelandicum tillhör västgötaformen ej Brom1'on-vegetationen utan växer - liksom 

den sydliga huvudtypen - huvudsakligen på ± kalkfattig grus- och hällmark, 

på Kinnekulle bl. a. på diabaslagret. På Falbygden saknas den alldeles_ 

Lonicera Xylosteum_ Enstaka buskar på undre rödsten. 

Valen:ana oj.fic'inalis. Vid södra stenmuren. Denna ganska xero:fila art har i Västergötland 

en till kalkområdena koncentrerad utbredning; följ. hygrofila art 

är däremot spridd över hela provinsen (jfr HÅRD A v SEGERSTAD 1924 s. l 03 

o. 193). 

V. sambucifolia. I fuktäng NO om kyrkan. 

Succisa prafensis. All m. i fuktängar; f. fl. alb. bl. a. vid Orm kärret. 

Knautia arvens1:s. Sälls. i torrängar. 

Gampanula rotundifolia. All m. i ton·ängar. 

C. persic1jolia. Sälls. i torrängar. 

Sol,idago Virgaurea. Som föreg. 

Eri,qeron acr·e ssp. typicum. Som föreg. 

Antennaria dioeca. Allm. i torränga.r, spars. i Festuca-torrhällhedar. 

Inula salicina. Allm. i torr- o. fuktängar. 

I. ensifolia. Apotekare B. NrLssoNs sensationella fynd år 1920 av denna sydöst-

europeiska steppväxt (jfr STERNER 1922 s. 400) gjordes ej på Österplana hed 

utan längre söderut; i grannskapet av Ö. vall. Enligt en notis i Sv. Bot. Tidskr. 

(1922 s. 142) skall I. ensifo lia ha uppträtt i ett 40-tal indi-vid »bland tusentals 

I. salicina » . I her b. Stockholm ligger ett utmärkt beläggex., bestämt av 

LINDMAN, vilken tidigare (L. 1910) behandlat det gotländska I. Vrabelyiana -problemet. 

- Tyvärr har I. ensifol'ia aldrig kunnat återfinnas på Kinnekulle, detta 

trots ivrigt efterspanande. Möjligen har arten blivit utko11kurrerad av den 

livskraftiga l. salicina ; växtplatsen kan också ha blivit förstörd genom stark 

betning eller annan vandalisering. 

Achillea Millefolium ssp. eu-Millefolium. Allm. i torrängar o. hygrofila ängar. 

A. Ptarmica. Sälls. i .J-Iolinia-äng i S-partiet. 

Ohrysanthemtm Leucanthemum. T. allm. i torrängar. 

Artemisia campesi'ris. I torrängar o. framförallt Festuca-hällhedar i sluttningar N 

om kyrkan. 

Tussilago Farfara. Allm. i fuktängar; dessutom ofta beståndsbildande på grovgrusig, 

tidvis översvämmad vittringsmark. 

Senecia Jacobaea. Ett mångstjälkigt individ i torrängssluttning ovan Vinnagården. 

En i Västergötland sällsynt art med västlig utbredning; ny för Kinnekulle. 

S. viscosus. På klipphylla 1::3 om kyrkan ; dessutom massvis i och vid stenbrott. 

Oarlina vulgar-is ssp. eu-vulgaris. T. a.llm. i torrängar. 

Oirsium palust-e. Flerst. i fuktängar. 

O. ar.aule. Allm. i torr- och fuktängar, spars. i Festuca-hällhedar; under träd o. 

buskar ofta ss. f. caulescens. 

O. arvense. I vittringsgrusmark NO om kyrkan. 

Gentaurea Jacea ssp. eu-Jacea. T. allm. meso- o. bygrofila ängar; sannolikt en 

indigen, kalkbunden form. 

O. Scabiosa. Spars. i torrängar. Arten är på Falbygden allm. i Bramian-vegetation 

men sannolikt överallt synautrop (jfr STERNER 1938 s. 164). 

Hypor.hoeris maculata. T. sälls. i torrängar. 

Leoniodon aufumnalis. Allm. i Scorp1'dion-samhällen, särskilt i vätvegetation, samt 

i Festuca-hällhedar; torde liksom på Ölands ah· ar (STERNER 1938 s. 165) tillhöra 

v. coronopifolius Lge. 

Scorzonera hwnilis. Spars. i meso- o. hygrofila ängar. 

Sonchus arvens'is. I koloniartad vegetation på vittringsgrus. 

Crep'is praemorsa. I mesofila ängar. 

H1'eraC'ium Auricula. Allm. i hygrofila ängar o. Festuca-väthällhedar. 

H. macrolepideum. Allm. i torrängar o. Festuca-torrhällhedar. 

H. umbellatum. Sälls. i torräng. 

H. acroleu.cum. Uppges av LuNDIN ( 1935) för Österplana hed. 

Taraxacum laetum. I torrängar o. Festuca-torrhällhedar. 

T. obscurans. 1 torräng SV om kyrkan. 

T. marginatum. I torrängar. 

T. rubicundum. Som föreg. 

'l'. obliquum. Som föreg. 

T. balti cum. Allm. i vätängar, säll synt i fuktängar. 

T. suec1cum. Som föreg. men oftare än denna i fuktä.ngar. 

T. decolorans. Som föreg. men sparsammare o. ofta steril; uppträder i stor mängd 

i vätäng S om Kyrkkärret. 

T. vestrogothicum . Sälls. i vätäng S om Kyrkkärret. 

T. maculigerum ssp. euryphyllurn. Sälls. i fuktäng NO om kyrkan. 

T. Nordstedtii. Ett individ i kanten av vätkomplexet NO om kyrkan 1938. 

175

176 

T. alatu m. Allm. i vägkanter o. stenbrott men förekommer också \ätängar. 

T. tenebricans. E)om föreg. 

T. litorale. Flerst. i vät- och fuktängar. 

Apofytiskt uppträdande arter och rent synantropa, i stabiliserade samhällen 

ej förekommande element: 

Dryopteris Pihx-mas, Typ/w, angustijolia (liks. den följ. i vattenfyllda stenbrott), 

T. latijolia, Phragmites commum·s, Avena elatior, A. sativa, Dactylis glomerata, Poa 

pratensis ssp. eu·pTatensis, Festuca pratens1·s, Bromus arvens1·s, Titicum aestit:um, .A gropyran 

repens, U1··tica d·ioeca, U. urens, Rumex crispus, R. Acetosella, Polygonum aviculaTe, P. 

Hydropiper, Ch enapodium album, C. Bonus-Henricus, Stellaria Als1'ne (i sten brott), 

CeYastium aYvense, C. tomenfosu·m, Fumaria officinalis, Chel'idonium mojus, Sinapis 

an•emris, Gapsella BuTsa-pasloYis, Ribes Uva-cispa, Rubus idaeus (enl. SKÅRJ\'[AN 1931 

även ss. f. anomalus), 111edicago sativa, Trifolium lzybridum, T. an·ense, Erod·ium 

cicu tarium, Euphorbia Helioscopia, Chamaenerion angustijo limn, Anthriscus silvestris, 

Daucus Ca rota, Aegopodium PodagYaria, Myasotis laxa ssp. caespitosa (i stenbrott), 

Cynoglossum officinale, ]}farrubium vul_gare (denna i provinsen m ycket sälls. archeosynailtrop 

bar en!. SKÅRMAN 1931 tidigare förekommit inom omr.), Gleclwm a Hede1·acea, 

Galeopsis Tetrahit, Lamium ample.r.icaule, VeTbascum Thapsus, Chaen orr·hinmn 1n1'nus, Veron·ica 

serpylli[o l1·a , V. agrestis, Galium Apar·ine, Vib urnum Opulus, Gampanula Trachelium, 

B-idens tripartitus, Anthen·is t-inctoria, -'-l'Iatricar-ia maritima v. ·inoclora, Senecia vulgaris, 

Oirsium vulgae, Tragopogon pratensis, Sonchus oleYaceus, S. asper, Lactuca muralis. 

Härtill komma följande Tamxac-um-arter: T. brachyglossum (erythrosperm; funnen 

i grushög vid kyrkan; övriga arter till h. Vulgaria), T. aequilobum, T. BoYgvallii, 

T. caloschistUn , T. chloroleucunt, T. cyano lepis (allm. på Kinnekulle), T. duplirlens, 

T. Ekmanii, T. hastatum (riklig), T. Kjellmanii, T. leptorlon, T. lingulatum, T. longisquameum 

(allm.), T. m1'mulum, '1'. obliquilobu m, T. pectinahfonne, T. piceatum , T. privum, 

T. sublaeticolor. 

B. MOSSORNA. 

l. Allmänt. 

Kinnekulle är en verkligt klassisk vallfartsort för Sveriges bryologer, varför 

det kan vara skäl att här ge några data om bergets bryologiska utforskning 

samt en kort sammanfattning av det, som nu är känt om dess mossflora. 

Den förste, som besökte Kinnekulle i överväg-ande bryologiskt syfte, var 

C. G. MYRIN. Denne exkurrerade här i början av 1830-talet och meddelade i 

en liten skrift (1832) några av sina fynd, bland vHka märkas de då för N orden 

nya Seligeria pusilla och Sch·istostega pennata, om vilken sistnämnda han (s. 330) 

skriver, att den »äger verkeligen så många utmärkta egenskaper, att den ej 

behöfver några uppdiktade». M YRINS flesta insamlingar äro gjorda i trakten 

av Råbäck, Hällekis och Hönsäter på bergets NY-sluttning, vilken också senare 

blivit Rtarkt favoriserad av bryologerna. MYRIN skriver (s. 324): »Den för en 

Bryolog interessantaste delen af Kinnekulle är dess nord vesb·a mot sjön Wenern 

vända sida. J ag gjorde en tour rund t omkring hela kullen, men fann den 

skoglösa, södra delen med sina solstekta, nakna bergväggar ehuru erbjudande 

åtskilliga sällsynta växter, såsom A1'enaria ciliata och Potentilla rupestris, likaväl

saknande det, som jag egentligen sökte.» Härav framgår, att sydöstra Kinnekulle 

i börj an av 1800-talet var betydligt kalare iin nu; öppna hällmarker hade en 

stor utbredning. En jämförelse mellan massflororna på Kinnekulle och Halle 

Hunneberg, som MYRIN anställer (s. 355), sammanfattas sålunda: » Kinnekulles 

egenbeter äro likasom barn af en sydligare och mildare himmel. Olikheten 

härrör dock visserligen icke från h i m m e l e n utan af j o r d e n.» M Y RIN vill 

med andra ord göra gällande, att rikedomen på sydliga element i Kinnekullefloran 

väsentligen är beroende på edafiska och ej klimatiska faktorer, vilket 

nog också är riktigt. 

Nästa namn i Bryologia Kinnekullensis är S. J. LINDGREN, som även spelat 

en stor roll i kärlväxtflorans utforskande. LINDGREN publicerade dock ytterst 

få av sina mossfynd från berget (L. 1842; 1843). Hans förnämsta upptäckt: 

nämligen av Rhytidiurn rugosum, gj ordes emellertid senare (l 847). Rhytidz'urn 

ansågs tydlig·en vid denna tid vara en stor raritet - den var i Sverige blott 

känd från ett par norrländska lokaler samt från Gettjärnsklätten i Värmland 

och Östergötland (se ALBERTSON 1940 a) - och LiNDGRENs entusiasm över 

fyndet är omisskännlig ( » Miraculum in flora Kinnekullen si »; etikett till en 

kollekt i Uppsala-museet). 

1850 besöktes Kinnekulle för första g·ången av J. E. ZETTERSTEDT, vars 

namn mer än något annat under 1800-talet är förknip p at med Kinnekulles 

flora. Redan 1851 publicerade han en kärl växtflora för berget, 1854 följd av 

gradualavhandlingen » Dispositio muscorum frondosarum in mon te Kinnekulle 

nascentium». Förteckningen omfattar 208 bladmossor, varav fyra Sphagna; bland 

arterna märkas åtskilliga sällsyntheter, såsom Seligeria recurvata, Rhynchostegiella 

tenella och den i södra Sverige blott på Kinnekulle och 1880 på Billingen 

f unna Mnium spinasurn (MÖLLER 1926 s. 42). Kalkhällmarkerna synas ha blivit 

g·anska förbigångna, men under senare exkursioner hade ZETTERSTEDT tillfälle 

att göra väsentliga kompletteringar. Efter tillkorn sten av »Supplementum» - 

här anföras från V-sidans branter så sällsynta arter som Eurhyn chz . um striatulum 

och Rhynchustegiella Teesdalii - och »Hepaticae Kinnekullenses», båda 1877, 

räknade Kinnekulles massflora 315 arter, varav 55 levermossor; några av 

ZETTERSTEDTS uppgifter ha dock visat sig bygga på felbestämningar. 

På 1850-talet besöktes Kinnekulle också av S. O. LINDBERG, vilken gjorde 

åtminstone två mossfynd, som i detta sammanbang ha :::

178 

Under 1900-talet ha framförallt A. HDLPHERS och P. A. LARSSON gjort bryologiska 

insamlingar på Kinnekulle; deras fynd äro dock, på ett par undantag när, 

opublicerade. L.\RSSONS främsta fynd torde vara Riccia glauca (ARNELL l 928); HuL 

PHERS har (in litt.) uppgivit Philonotis tomenfel/a (från Råbäck). Några av nyförvärven 

ha meddelats hos JENsEN ( 1939), nämligen Pott1'a Dat:alliana och Anonwdon Rugelii 

samt ett par av förf: s fynd (se nedan). PERsSON ( 1943 s. 167) anför Eurhynchiwn 

striat um (sens. str.), vilken liksom E. Zetterstedt'i'i (ST0RMgR 1942) tillhör Kinnekulles 

lund vegetation. Hos v. KRusEi'iSTJ

nata, Camptothecium lulescens och Brachythecium Mildeanurn, dessutom för En t 

odon orthocarpus. Sistnämnda, på Falbygden mycket utbredda art, sakn as förvånande 

nog inom. området (se artlistan samt v. KRUSENSTJERN.A. 1945 s. 173 

o. följ .) men förekommer strax S om detta. 

Av för Ölands alvar utmärkande arter saknas ganska få på Österplana 

hed; områdets mossfiora är så lik motsvarande öländska som gärna möjljgt. 

Några på Öland mer eller mindre allmänna alvarmossor sökas emellertid förgäves 

på Kinnekulle: Mannia pilosa (se närmare under Cle'l:ea hyalina samt 

PERssoN 1944 b), Barbula Hornschuchiana v. pseudoret·oluta (sällsynt på Falbygden; 

ALBERTSON 1941 a), Trichostomum brachydontium och Hypnum Bambergerz:. 

Med undantag för »silikatblockens» arter - uteslutande på dylika förekomma 

ett dussin, av vilka dock några äro beroende av kalkrik stoftimpregnation - 

äro acidifila element sällsynta på Österplana hed. Symptomatiskt är att 

Pottiaceae är representerad av 24 arter under det att den stora men övervägande 

silikofila Grimmiaceae blott företrädes av 8 sådana. Acidifila, på marken växande 

mossor äro Dicranum undula tum, Pleurozium Schreberi, Polytrz'chum juniperinum 

och P. pilzferum (se artlistan), mindre extrema dy lika Ptilidium ciliare, Dicranum 

scoparium och Hylocomittm splendens, vidare troligen Lophoz'ia excz'sa och Oephalozz:ella 

byssacea. Sphagnum-arter saknas, som väl är, fullständigt. 

179 

2. Växtgeografiskt märkliga arter. 

Clevea hyalina (Smrft) Lindb. 

I den svenska alvarvegetationen spela Hepaticae en relativt ringa roll. 

Man kan i viss mån göra ett undantag för släktet Ricda, som i Västergötland 

är svagt representerat men på Öland företrädes av åtminstone sex arter 

(ARNELL 1928), av vilka några uppträda allmänt, särskilt i samhällen av väthedstyp. 

Förutom Riccia-arter finner man nästan uteslutande marcbantiaceer, 

av vilka en kan betecknas som verklig alvar-karaktärsmossa, nämligen den 

Clevea-form, som hos oss vanligen gått under namnet C. suecica. 

Clc1.:ea suecica beskrevs som art av S. O. LINDBERG i >)Musci scandinavici» 

1879. Clevea hade dessförinnan insamlats på ett par gotländska lokaler (1859, 

R. HARTMA.N; 1864, P. T. CLEVE) samt av auktor och J. E. ZETTERSTEDT på 

Öland. En av LINDBERG skriven etikett till en kollekt i Uppsalamuseet bar 

följande ordalydelse: )) In locis graminosis humidiusculis ca m pi calcarei sterilissimi 

s. d. alvaret fere ubique. >) 

1917 gjorde G. SAMUELssoN det överraskande fyndet av Clevea på Runmarö 

och Munkö i stockhalms skärgård (S.AMUELSSON 1920). Det har emellertid 

senare visat sig, att arten redan 1905 insamlats på Runmarö av C. G. HoFF 

STEIN, vars många märkliga fynd på denna ö först i senaste tid blivit uppmärksammade. 

Hos ÅRNELL (1928) finna vi Cle&ea suecica uppgiven blott för de nämnda 

skärgårdsöarna samt tre öländska och två gotländska socknar. Cle't"ea ansågs

180 

därför vara en stor raritet tills H. PERssoN under åren 1933-1 93-!: anträffade 

·ett flertal nya förekomster på Gotland (PERssoN 1940 s. 262): där det genom 

BENGT PETTERssoNs undersökningar senare framgått, att. arten är allmän på 

hällmarker över hela ön. (Jfr BENG'l' PETTERssoN 1946 s. 33.) 

Under exkursioner på Öland 1940-1 944 kunde förf. uppspåra Clevea på 

alla närmare undersökta alvarområden. Arten är en verkHg alvarubikvist och 

förekommer ± rikligt på hällmarker från Ottenby till Böda. 

I Västergötland upptäcktes Clevea först 1937 och av A. HuLPHERS, närmare 

bestämt på Karleby hed. Följande år fann förf. arten på Kinnekulle (Österplana 

hed och vall), 19-!:0 på Martorps hed i Västerplana samt på några nya 

falbygdslokaler. Cle&ea är därigenom känd från samtliga större hällområden 

i provinsen utom Kleva klintar på Mösseberg, där den förgäves eftersökts. 

Orsaken till att den stora mängden av Clerea-fynd i södra, Sverige gjorts 

först i senaste tid torde vara den, att Öland och Gotland tidigare besöld s av 

bryologer huvudsakligen under högsommaren. Cln·ea är, åtminstone på Öland, 

allmän som fertil och i detta tillstånd lätt igenkännlig. Frukterna mogna 

emellertid ganska tidigt - normalt i slutet av maj - och då alvaret senare 

under sommaren oftast är starkt uttorkat, äro marchantiacebålarna föga eller 

ej alls framträdande. 

På Kinnekulle och Falbygden uppträder Clevea ej sällan dominerande över 

mindre ytor på hällar med tunn, starkt hurnös vittringsjord eller överviigande 

humus, som tidvis översvämmas eller översilas; den förekommer också som 

inblandning i slutna Tortellion·sa.mhällen, mera sällan dock tillsammans med 

Cladonz'a symphyca]Jt·a och busklavar. I sällskap med Clevea finner man stundom 

den sällsynta Solm·ina spongiosa, vars ståndortskrav synas vara ganska 

likartade. Blott under regnrika vårar är Cleua rikligt fertil i Västergötland, 

väl beroende på att de samhällen, vari arten här växer, i allmänhet ej intaga 

typisk översvämningsmark som på Öland, där ståndortens fuktighet bibehåller 

sig längre under våren. På Öland tillhör Clevea nämligen övervägande Fesiucavätbällhedarna 

(se tabell 24) på periodiskt översvämmad mark, där arten g·ärna 

växer i kanterna av de på jordsocklar upplyftande grästuvorna. Växtsät.tet 

överensstämmer med det av MEUSEL (1939 s. 154-) beskrivna på Zechsteinsgipsen 

i Harzområdet, där Clevea uppträder i »Al varähn liche Ausbildungsformen der 

submediterranen Felsheide», huvudsakligen i kanten av jordf:l.ytningsvallarna, 

»immer nur auf Humus im Schutz der höheren Graasbi.ische». Enligt REnlERs 

(1940 a, 19i0 b) är arten mycket utbredd i södra Harzförlandet, förekommande 

i samhällen, som betecknas som »Lebermoosvarianten der Bunten Flechtengesellschaft>>. 

På Öland växer Clevea ej sällan tillsammans med den »arktisk-alpina» Manuia 

(Neesiella) pilosa, vars nordiska utbredning kartlagts och diskute rats av PERssoN 

(1944 b). I Västergötland förekommer 11armia endast på den tidigare nämnda 

Karleby hed, där arten blev säkert konstaterad först 1944. 

Från Öland kunna följande icke publicerade J.11annia pilosa -lokaler (förf. leg.

1942-1944) anföras: Böda: Byerums alvar och Långalvaret, ster.; Högsrum: 

Karums alvar, c. fr. ; Mörbylånga: Alvaret v. Albyvägen halvvägs Borgby 

Gösslunda, c. fr.; Persnäs: Hällmark nära kyrkan, c. fr.; alvaret NV om Gillberga, 

ster.; Rep plinge: Greby alvar, c. fr.; Sand by: Skarpa Alby alvar, c. fr.; 

Smed b y: Al varet strax SO om kyrkan, c. fr.; T o r s l u n d a: Eriksöre alvar, ster.; 

V i c k l e b y: Karlevi alvar, c. fr. Se f. ö. ARNELL 1928 s. 23. 

Hos ARNELL (1928) upptages Clet·ea suecica med reservation som egen art. 

I mellaneuropeiska handböcker (K. MuLLER 1940; MEYLAN 1924) beteckna s 

den som varietet resp. subspecies av O. hyalina, skild från denna huvudsakligen 

genom betydligt sparsammare och i bålkanten ej framskjutande bukfjäll 

och genom kortare fruktskaft, som upptill ± fullständigt sakna de för O. hyalina 

karakteristiska, hårlika fjällen. O. suecica (som var.) uppges av MuLLER (1940) 

förutom från Öland och Gotland endast från Salzburg och några lokaler i 

Schweiz. Från sistnämnda land anför MEYLAN (1924 s. 80) tre fyndorter,· varav 

en (i Vaud) är belägen 2,000 m över havet; Olevea växer här i kalla och fuktiga, 

NV-exponerade hålor nedom Martinetglaciären. 

Olevea hyalina (incl. C. suecica) har en vid utbredning i Europa och N ordamerika, 

närmast av den typ, som med en något missvisande term kallats 

»arktisk-alpin» (se karta hos BERGDOLT 1932). I Mellaneuropa är arten spridd 

i bergstrakterna, framförallt i Alperna men med förekomster även i Pyreneerna, 

Apen nin erna och norra Balkan ; den uppges också för Kreta (MuLLER 1940). 

Norr om Alperna har Clevea en ganska isolerad lokalgrupp i Harzområdet 

(REniERS 1940 b). I Arktis är arten bl. a. känd från Grönland och Spetsbergen 

men synes saknas på Island. I Fennoskandia är Olevea förutom i sina sydliga 

utposter - hit kan räknas Karelia onegensis i södra Östkarelen (BucH 1936) 

inskränkt till 'fjällkedjan och Kuusamo. Som nordisk fjällväxt är arten funnen 

huvudsakligen i Norge där den först anträffades av SoniMERFELT och av denne 

(1826) beskrevs som Marclwnt·a c1-uciata. Beträffande den norslm utbredningen 

hänvisas till J 0RGENSENS (1934) karta; fyndorterna äro rätt talrika och koncentrerade 

till ett nordligt och ett sydligt område. Clevea förekornmer även i 

Enontekis (Bu cH 193ö). I de svenska fjällen synes arten vara sällsynt, dock 

ej i Abisko-området (PERssoN 1944 b s. 345), där den anträffades först 1916 

av G. SAMUELssoN (ex. i herb. Uppsala ; SAMUELssoN 1920). Säkra fynd 

föreligga i övrigt blott från Lule lappmark (Kvickjock 1937, A. HuLPHERs, 

ex. i insamlarens herb.; Allak 1929, G. BJÖRKMAN, ex. i Växtbiol. Inst. herb.). 

En uppgift från Tjidtjak (MuLLER 1906-1 911 s. 242) i Pite lappmark har ej 

bekräftats genom beläggex. i museerna. I herbarierna föreligga som Olevea 

betecknade kollekter även från andra fjälltrakter, bl. a. i Jämtland, men såvitt 

det knapphändiga materialet tillåter ett säkert bedömande, synes det genomgående 

vara felbestämt; oftast föreligger förväxling med den mycket snarlika 

Sauteria alpina. 

Kartan (fig. 11) visar förekomsten av Olevea hyalina i södra Sverige. Arten 

är som synes starkt utbredd i de extremaste kalktrakterna, i synnerhet på 

181

182 

Fig. 11. Utbredningen av Clevea hyalina (Smrft) Linrlb. i södra Sverige. Beträffande artens 

nordiska areal i övrigt, se texten. 

Öland och Gotland. I Stockholms skärgård förekommer den på urkalk och 

är här antagligen tidigare förbisedd. 1944 anträffades Clerea även på Utö 

(PERssoN 194-!), 19-!5 på det sörmländska fastlandet (S. ÅRNELL). Västgötalokalerna 

ha tidigare omnämnts. Utbredningen är, som den framträder av

hittills hopbragt material, i princip mycket likartad densamma för Tortella 

rigens (fig·. 16), som dock endast förekommer i södra Sverige, samt för Fulgensia 

bracteata (se s. 215). 

Den sydsvenska Olevea-populationen har av förf. (ALBERTSON 1941 a) tidigare 

betecknats som C. suecica, dock med den reservationen, att formens arträtt 

synts vara diskutabel. Museimaterialet av nordisk Clevea har emellertid varit 

för dåligt som underlag för en kritisk utredning. Fältstudierna under 1944 

gåvo dessbättre möjlighet till ett långt säkrare bedömande av C. suecica's systematiska 

valör. Våren var ovanlig-t regnrik, och såväl på Öland som i Västergötland 

hade förf. goda tillfällen att studera Cle1·ea både direkt i naturen och 

på hemfört material, som inomhus utvecklade sig väl med praktfull fruktsättning. 

En jämförelse med av Du R[ETZ hopbragt (spritkonserverat) material 

från Abisko gav senare vid handen, att fjäll- och alvarpopulationerna voro 

praktiskt taget identiska. 

Orsaken till att S. O. LINDBERG efter sitt besök på Öland 1865 beskrev 

den sydliga Clevea-typen som en från C. hyalina skild art berodde utan tvivel 

på sparsamheten av jämförelsematerial från fjällen samt på alvar-typens (säkerligen 

av hällmarkernas hastiga uttorkning under senvåren föranledda) mindre 

kraftiga utveckling av bål och receptakler. Fjäll-typen har ofta (ehuru ingalunda 

alltid) bredare bål, mera fra,mskjutande bukfjäll och längre receptalder och iir 

under sådana förhållanden habituellt rätt avvikande från alvarformen. Även 

på alvarmark varierar emellertid Clevea avsevärt, vilket förf. kunde studera 

framförallt på Karleby hed 1944. På starkt solexponerad, ytterst tunn jord 

var Clevea småvuxen och hade korta receptakler, på djupare jord och helst i 

skydd av större grästuvor uppträdde levermossan i kraftiga individ med långa 

fruktskaft och ej sällan välutbildade, framför bålkanten tydligt synliga bukfjälL 

Clevea suecica är sålunda uppenbart blott en modifikation av C. hyal-ina; 

i varje fall kan man ej genom i flororna angivna karaktärer särskilja de nordliga 

och sydliga Clevea-populationerna. Detta har redan framhållits av PER ssoN 

(1944 b s. 344), vilken f. ö. under ett och samma år haft tillfälle till Cleveastudier 

i naturen såväl i Stockholms skärgård som i fjällen. Förf:s bidrag till 

uppklarandet av » Clevea-frågan» är följaktligen endast av kom pletterande art. 

Clevea hyalina hör följ aktligen till det växtgeografiskt viktiga element, som 

hos oss förekommer dels i fjällkedjan, dels i sydliga kalktrakter, här med 

koncentration till alvarområdena. I olikhet mot marchantiaceerna Peltolepis 

grandis (karta hos WEIMARCK 1937 a) och Sauteria alpina, vilka synas vara 

»arktisk-alpina» i egentlig mening, är Clet·ea liksom Mann'ia pilosa och Lecidea 

decipiens närmast att betrakta som kalkhällmarksubikvist; de båda sistnämnda 

arterna äro dock betydlig-t sällsyntare i södra Sverige. 

PERssoN (1944) diskuterar ingående problemet om Mannia pilosa's sydsvenska 

areal. Huruvida artens alvarförekomster äro av relikt natur eller uppkomna 

genom sentida långdistansspridning· kan givetvis ej utrönas. Mannia är normalt 

1 83

lö4 

fertil, och ehuru dess sporer äro ovanlig·t stora äro möjligheterna till »Fernflucht>> 

givetvis avsevärda, trots att, som PERssoN framhåller, >> startmöjligheterna 

för sporerna då det gäller artens vanligaste lokaler i fjällen (klipphålor 

och skrevor) måste bedömas som ganska dåliga». 

Ifråga om Cle1;ea hyaliua är problemet fullständigt analogt; sporerna bos 

denna art äro dock rätt avsevärt mindre, vilket kanske ej är alldeles betydelselöst. 

En viss roll för sporspridningen torde också få tillmätas dessa marcbantiaceers 

karakteristiska elaterer. Beträffande » Fernflucbt» av moss-sporer b a 

under senare år inhessanta fakta kommit i dagen. Framförallt BRoR PETTERssoNs 

(1940) undersökning ger - trots mot densamma riktad, välmotiverad 

kritik (PERSSON 1944 a; BERGERON 1944) - viktig·a belägg på åtminstone de 

normalt fertila massarternas stora möjligheter i detta avseende. Som Clevea 

är allmänt fertil och har en enorm sporproduktion, föreligga nog inga svårigheter 

att uppfatta artens sydsvenska population som uppkommen genom långdistansspridning 

i relativt sen tid, ehuru man nästan lika gärna kunde tänka 

sig en » Fernflucht>> från söder (närmast från Harzområdet) som från norr. 

Möjligheten att Clevea förekommit på exempelvis Ölands alvar alltsedan senglacial 

tid är naturligtvis därför ej utesluten utan i själ va verket mycket sannolik. 

Jfr dock beträffande Mannia fragrans BENG'r PETTERssoN ( 1946). 

Rhytidium rugosum (Hedw.) Lindb. 

En sammanfattning av denna arts fennoskandiska utbredning och ekologi 

har av förf. tidigare lämnats (ÅLBERTSON 1940 a). Då e 4 tt antal nya fakta 

ifråga om artens sydsvenska utbredning senare kommit i dagen, skall emellertid 

den sydsvenska arealen ännu en gång diskuteras, detta i samband med publicerandet 

av en prickkarta över artens utbredning i södra Sverige och sydöstligaste 

Norge (fig. 12). 

Rhytidium rugosum har hos oss en övervägande nordlig utbredning, koncentrerad 

till fjällkedjan. I N arge förekommer dock arten över hela landet 

från N ordkap till Östfold i söder, Rogalands, Hordalands och Möres kusttrakter 

i väster. Den nordsvenska arealen når sin sydgräns i Dalafjällen och nordöstra 

Hälsingland; från Härjedalen och Jämtland når den genom Medelpad 

nästan fram till Bottenhavskusten. Utbredningen i Östfennoskandia (se härom . 

närmare KoTILA.INEN 1929) är mycket disjunkt: ett nordligt område med s 

gräns i Kuusamo och ett sydligt, koncentrerat till det växtgeografiskt intressanta 

Karelia ladogensis. 

Rhytidium är starkt kalkgynnad och förmodligen ett konstant inslag i 

fj ällens Dryas-hedar och närstående samhällen (se t. ex. Du RIETZ 1942 a). I 

fjällkedjan är denna som fertil mycket sällsynta mossa funnen med sporofyt 

på åtta lokaler (varav sju i Norge). Fertilitetens begränsning till bergstrakter 

har sitt speciella intresse, då förhållandet synes vara analogt i Mellaneuropa, 

Sibirien och N ordarnerika (SA VICZ I 928). 

Beträffande Rhytidium's utbredning i södra Sverige torde några detaljer 

vara värda att lämnas.

185 

56 

Fig. 12. Utbredningen av Rhytidium rttgosurn ( Hedw.) Lindb. i södra Sverige och sydöstligaste 

Norge. Beträffande artens nordiska totalutbredning, se texten. 

Sv e a l a n d. Blott fyra lokaler äro kända: Gettjärnsklätten i Värmland (arten 

insamlad här 1831 av C. G. MYRIN), Badelundaåsen nära Västerås ( 1880, J. 

PERSSON), Eggebyholm c:a 2 mil SO om Uppsala (J. ÅNGSTRÖM), Enköping (på rullstensås 

invid staden ; HEDBEIW 1945).

186 

B o h u s l ä n. Med undantag för Naverstads-fyndorteu (vid N -ändan av norra 

B ullarensjön) äro förekomsterna bundna till kusten. Åtminstone den sydligaste 

torde vara betingad av kalkhaltigt substrat (diabas); tillsammans med Rhytidium 

ha här samlats Tortella fragilis och Fanneliella lep1"diota (ALBERTSON 1941 a s. 126). 

Det kan här erinras om förekomsten av några »fj äl lväxter» vid Bohuskusten - 

Alehemilla alpina, Sedum Rosea och Visearia alpi11a; se LID & ZACHA u 1929 - samt 

om det påtagliga växtgeografiska samband mellan norra Bohuslän och Osloområdet, 

som framhållits av STERNER ( 1945 s. 67-68) och som särskilt gäller förekomsten 

av vissa kontinentala arter. 

V ä s t e r g ö t l a n d. Arten är här inskränkt till Kinnekulle och Fal bygden, vartill 

komma ett par 1944 upptäckta förekomster i Ätradalen. 

På Kinnekulle är Rhytidium nästan allmän i ortocerkalklagrets sydöstra delar 

(karta hos ALBERTSON 1940 a), ofta uppträdande massvis i rödstensklevens krön. 

Från Falbygden var arten 1940 blott känd från fyra socknar; om man bortser 

från Vartofta-lokalen (SERNANDER 1908). var den blott iakttagen på kalkhällmark 

(jämte Varholmens kalkbrant). Senare ha emellertid en mängd nya fynd gjorts, 

och arten är f. n. konstaterad i ett 20-tal socknar. Rhytid,ium är ett karakteristisk t 

inslag i traktens på kontinentala arter rika örtbackar (ALBERTSON 1941 a) - ofta 

uppträdande tillsammans med Entodon orth oearpus - och är därför särskilt allmän 

i områden med s m åk ullig morän- eller glacifiuvialterräng. Artens N-gräns i det 

centrala västgötska kalkområdet är pregnant. I trakten S om Borgunda- och 

BrunnhE.•msbergen är Rhytidium ett nästan konstant element i xerofil ängsvegetation, 

längre N-ut saknas den, trots att lämpliga ståndorter finnae:, exempelvis i 

Varnhemstrakten. Denna utbredningsgräns måste vara spridningshistoriskt betingad. 

Övre Åtradalen utgör liksom norra delen av Ås' härad i Älvsborgs län växtgeografiskt 

en fortsättning av Falbygden, detta beroende på en betydande kalkhalt 

hos moräner och issjöleror ( WESTFELD1' 1926 s. 26). De flesta av Falbygdens 

kontinentala arter förekomma här, t. ex. i .Ätrans brinkar; en av de mest anmärkningsvärda, 

den praktfulla Dracocephalum Ruysehiana, uppträder sålunda lokalt med 

hög frekvens. Då förf. 1944 tillsammans med WESTFELDT studerade kalkvegetation 

i Dalum och Blidsberg upptäcktes här Rhyt1:dium (se lokallistan), växande i torrängar 

vid eller nära Ätran. Förekomsten är intressant, då den visar, hur intimt 

arten är förbunden med den sydsvenska Bromion -vegetationen, närmare bestäm t 

den egendomliga typ, som uppträder på Falbygden och når optimal utbildning på 

de s. k. Stipa-kullarna (SER. ANDER 1908). 

Ö s t e r g ö t l a n d. Rhytidium förekommer dels vid eller i nära grannskap av 

Vättern ( Le munda N om Motala enl. ett ex. från 1845 ; Om bergstrakten), dels på 

VikboJandet (incl. Norrköpings stads område). Från den egentliga Östgötaslätten 

föreligger blott ett fynd (Reda Norrö n ära Alvastra ; STERNER 1922 s. 426). 1942 

anträffade förf. ett par lokaler S om Omberg. I branterna mot Vättern vid Öninge 

i Ödeshög växte den rikligt på klipphyllor med praktfull kärlväxtvegetation, 

huvudsakligen Ger-anium sanguineum - sa.m hällen med bl. a. l nu la salicina, Gal1'um 

triandrunt och On'ganum vulgare ( »Inula-Ge'ranium-Origanum-äng» ; jfr s. 100). 

Små l a n d. Rhytidium upptäcktes 1884 av R. TOLF i Knarpsbergen i Pelarne, 

en lokal med ganska rik kalkmassflora (To LF J 891); arten återfanns här 1942 av 

P. A. LARssoN och H. PERssoN. 

Ö l a n d. Rhytidium hör till Södra alvarets karaktärsmossor, särskilt riklig i 

torrängar på morän- och glacifluvialmarker; den förE>kommer även ehuru mera 

sällan på högt ligganoe vittringsgrusmark, t. ex. som dominant i solvändehedar. 

Norr om Södra alvaret är arten trots mycket efterspanande blott känd från en 

enda lokal, Karums alvar i Högsrum (ALBERTSOX 1944). De flesta av alvarets

karaktärskryptogamer, även de växtgeografiskt märkliga, äro allmänna på hällmarker 

över hela Öland, men några utbredningsparalleller till Rhytidiurn finnas. 

Cetraria cucullata och Thamnolia vermicularis äro sålunda sällsynta N om Torslunda 

och saknas N om Borgholm. Den »arktisk-alpina» Hypnum Bambergeri, i stort sett 

allmän på Södra alvaret men tidigare ej funnen N om detta, har av förf. anträffats 

på Karums alvar och på Ormöga alvar i Alböke. 

Den egendomligt koncentrerade utbredningen av Rhytidium på Öland måste 

vara spridningshistoriskt betingad. Beträffande Nord-Öland må framhållas, att åtskilliga. 

av Södra alvarets karaktärsfanerogamer där saknas, sannolikt av spridningshistoriska 

skäl. STERN ER ( 1938 s. 44) skriver härom: >> Nord-Öland hat sich 

nun zuerst nach der Littorinatransgression, d. h. nach der postglazialen Wärmezeit, 

i.iber den Meeresspiegel erhebt. Es scheint Verf. dann sehr wahrscheinlich, dass 

die erwähnten Arten schon fri.iher nach Öland eingewandert sind und den eintretenden 

Klimaveränderungen zufolge sich nicht i.iber das neue Land haben 

verbreiten kön n en.» 

Av intresse i detta sammanhang är det faktum, att Rhytid'ium (liksom f. ö. 

Cetraria cucullata) saknas på Gotlan d (ehuru speciellt efterspanad av BENGT 

PETTERssoN) . Arten är ej heller känd från Östhaiticum (MALTA 1930). Slutligen 

bör anmärkas, att Rhytidium (liksom Entodon ; v. KRUSENSTJERNA 1945) ej 

heller förekommer i S k å n e, trots att lämpliga lokaler förekomma särskilt i lan d 

skapets östra delar, där Brom'ion-vegetation uppträder i praktfull utbildning. 

Den skandinaviska utbredningen av Rhytz'dt'um rugosurn är ur invandringshistorisk 

synpunkt av mycket stort intresse, ehuru man bärvidlag - liksom 

alltid ifråga om dylika problem - är hänvisad till mer eller mindre lösliga 

spekulationer. Som tämligen säkert kan nog anses, att artens nordsvensknorska 

areal emanerar från »övervintringspopulationer» i västra eller norra 

Norge. (Beträffande lavarter, som med stor sannolikbet »övervintrat» i fjällkedjan, 

se t. ex. HAssELROT 1941 s. 13; AHLNER 1944 s. 37.) Man kunde 

givetvis tänka sig, att förekomsterna i södra Sverige ha samma härkomst - 

artens möjligheter till långdistansspridning synas dock vara små - särskilt 

som Je sydöstnorska och bohuslänska lokalerna kunna sättas i samband med 

varandra (jfr vad som tidigare anförts ifråga om den växtgeografiska anknytningen 

mellan norra Bohuslän och Osloområdet). 

Flera skäl tala emellertid för att den sydsvenska Rhytidium-populationen 

helt eller delvis invandrat söderifrån , i så fall sannolikt som ett i den senglaciala 

Dryas-fl.oran ingående element. F o s s i l Rhytidiurn är nämligen funnen 

bland nedsvämmade massrester i Yoldialeran vid Sk::erumhede på nordligaste 

Jylland (HEsSELBO 1910 s. 105); arten har ingått i den tundravegetation, som 

under den tid landförbindelse mellan Danmark och västra Sverige existerade 

(J ESSEN 1939), föl.ide i den tillbakaryckande landisens spår. 

Rhytidiurn's utbredning i Europa i övrigt har emellertid en utpräglat k o n 

t i n e n t a l tendens (HERZOG 1924) och arten förefaller vara ett ganska konstant 

inslag i Brornian erecf1: (se t. ex. KAISER 1926; SToDIEK 1937; REnlERs 1940 b). 

Man kan därför ej bortse från den möjligheten att den sydsvenska Rhytidiumpopulationen, 

speciellt kanske den öländska, snarare kunde vara en postglacial 

187

188 

värmetidsrelikt än ett subarktiskt tundraelement. Den ena möjligheten behöver 

dock ej utesluta den andra. Vi kunna sålunda tänka oss, att arten invandrat 

un(}er ett klimatiskt övergångsskede, då Dryas-floran uppblandades 

med värmeälskande men köldhärdiga element. I Falbyg·dens Bramian-vegetation 

ha vi f. ö. en typisk representant för de östeuropeisk-sibiriska » köldsteppernas'> 

flora, den på »Stzpa-kullarna» i · Dala och Vartofta ännu kvarlevande 

Dracacephalum RuJtschiana, kanske den mest påtagliga stepprelikten i Västergötlands 

flora. 

Scorpidium turgescens (T h. J ens.) Loeske. 

Denna arts utbredning och ekologi har av förf. tidigare behandlats (Ar. 

BER'JlSON 1940 b); se härom även Du RrETZ (1945 s. 51-53 ; färgbild 30, tagen 

på Österplana hed). Arten är starkt utbredd i Arktis och i Alperna samt förekommer 

i N ordarnerika och Centralasien, vidare på Island, i Storbritannien 

(sällsynt), Skandinavien och Östbalticum, inom sistnämnda område allmän på 

alvar. Som f o s s i l är S. turgescens känd från rätt talrika lokaler i Mellanoch 

Östeuropa samt England (G AMs 1932 s. 307) och (se nedan) Skandinavien. 

I den s k a n d i n a v i s k a f j ä, 11 k e d j a n är Scarpidium turgescens funnen på 

ett 30-tal lokaler, koncentrerade till ett nordligt och ett sydligt område. 1941 

upptäcktes arten av A. HuLPHERS och W. R. UGGLA vid Junosuando (UGGLA 

1942 s. 391 ), här på ett dolomitområde vid Norrbottens-gränsen, känt för den 

rika Dryadian-vegetation, som förekommer i barrskogsbältet långt öster om fjällen. 

Den s y d s v e n s k a utbredningen av S. turgescens framgår av kartan (fig. 13). 

Arten är säkerligen starkare spridd på Gotland än vad denna utvisar. På 

Öland är den utomordentligt allmän på alla alvarområden och förekommer 

även, bl. a. i Sesleria-fuktängar, på grund jord utanför de typiska alvarmarkerna. 

S. tu1·gescens är väta.rnas främsta karaktärsmossa men saknas i kalkkärr 

med verklig torvbHdning, troligen i första hand beroende på konkurrensfaktorer. 

Sannolikt är arten även i fjällen högst exklusiv ifråga om ståndortsvaL 

Du RrETZ (l. c.) framhåller sålunda, att den i Abiskodalen förekommer 

»på kalkrik flytjord, som bryter fram i gropar i kalkkärren»; på Låktåive 

växer den »på stranden av en liten blekeavsättande kalksjö>>. 

På Skandinaviens fastland förekommer Scarpz'dium turgescens förutom i 

fjällkedjan (jämte J unosuando-lokalen) endast på Kinnekulle, där arten dock 

är mycket spridd i de sydöstra delarna av ortocerkalklagTet (se fig. 1). S. 

turgescens har bär i princip samma lokala utbredning som åtskilliga andra 

alvarväxter (Arenaria g ath--ica, Clerea hyalina, Tartella inclinata och Rhytt.dium 

rugasum), uppenbart koncentrerad till de delar av berget, där alvarvegetation 

i tidigare skeden representerat bällmarkerna8 klimaxfytocoenoser. 

Scarpidium turgescens är som f o s s i l anträffad i kvartära lager på ett par 

lokaler i Danmark, bl. a. i Skrerumhede-leran på J yllands nordspets (HEssELBO 

1910 s. 103). Från Sverige föreligger ett säkert fynd från en atlantisk kalktuff 

vid Fillsta i Jämtland (SERNANDER 1916; 1925) ; fyndet visar, att arten i

189 

61 

l 

\ \ 

J' 2' 

o· r 

Fig. 13. 

Utbred ningen av Scorpidium turgescens (Th. Jens.) Loeske i södra Sverige. Ifråga om 

artens totalutbredning i Norden, se texten . 

finiglacial tid förekom i det jämtländska »issjölandet>) ganska långt öster om 

fjällkedjan. 

SuNDELIN (1917 s. 173) uppger en förekomst av fossil S. tur_qescens (det. H. W. 

ARNE LL) i postglacial gungflytorv i södra Östergötland (Tjärstad sn, mosse på en

190 

ö i SJOn Åländern). Arten skulle här ha uppträtt tillsammans med S. tnjarium 

och Sphagnum cuspidatum i kärr med bl. a. Andromeda polifolia, Carex pseudocyperus 

och Scheuchzeria pal'ustris ingående i fältskiktet, alltså ett växtsamhälle, som starkt 

avviker från våra alvarvätars och kalksjö-strandmyrars. SUNDELIN söker förklara 

den märkliga förekomsten genom möjligheten att kalla källor med kalkhaltigt 

vatten förekommit i »mossen» och skapat en dräglig ståndort under värmetiden. 

- Man har emellertid skäl att misstänka bestämningsfel, d. v. s. förväxling med 

S. scorpioides (som saknas i SuNDELINs artlista), vilken enligt HESSELBO (191 O 

s. l 04) kan vara svår att i torvmaterial särskilja från S. turgescens. 

Vid diskussionen om den sydsvenska Scorpidium turgescens - populationens 

härkomst måste man taga hänsyn till att artens spridningsintensitet i nutiden 

torde vara ringa. Sporofyten är nämligen mycket sällsynt (Å LBERTSON 1941 b). 

De vegetativa diasporerna -avfallande toppknoppar (PAUL 1924) - äro effektiva 

inom begränsade områden med öppen vegetation men torde blott tillfälligtvis, 

exempelvis genom fåglar, medge långdistansspridning. En sentida 

>> nedvandring» från fj ällkedjan , som säkerligen koloniserats från istidsrefugier 

i väster, förefaller därför vara föga plausibel ehuru givetvis ej utesluten . Det 

ligger vida närmare till hands att tolka S. turgesceus' alvarpopulationer som 

senglaciala relikter. De kvartära fossilförekomsterna i bl. a. nona Tyskland 

och Danmark visa, att arten ingick som ett viktigt element i den arktiska 

tundravegetation, som följde den tillbakaryckande landisen i spåren men som 

ungefär i linje med de mellansvenska ändmoränstråken av klimatiska skäl 

synes ha stoppats i sin framryckning- mot norr och relativt hastigt ersatts 

av den postglaciala tidens termofila vegetation. 

3. Tortella-floran. 

Liksom på Ölands och Gotlands alvarområden och på Falbygdens hällmarker 

spela Tortella-arter en stor roll i Österplana heds veg·etation. Tortella-floran 

torde här vara rikare än någon annanstans på Sveriges fastland, vilket under 

de första årens arbete med provytanalyser vållade vissa svårigheter. Förf. fann 

också på ett tidigt stadium av undersökningen, att Tortella-släktets behandling 

i våra nordiska floror var otillfredsställande. Granskningen av det svenslut 

museimaterialet gav också vid handen, att alla bryologer varit osäkra på bestämni 

ng av Torlella-former, särskilt från alvarområdena; antalet uppenbara 

felbestämningar är avsevärt. 

Tvivelsutan är Tortella ett kritiskt släkte. Ett starkt intryck härav får man 

av dess behandling i utländska floror, särskilt engelska (DixoN 1904 ; 1924) 

och franska (BouLAY 1884). DIXON skriver exempelvis (1924 s. 242) : » ... Among 

almost all the species of this genus (Trz"chostomum sensu DixoN) there is so 

much variation and so mnch intermingling of allied forms, with very slight 

and perhaps deceptive fruiting cbaracters, that hardly any arrangement or 

description can be quite satisfaotory. >' Detta påstående är utan tvivel så till

vida riktigt som det beträffande Tortella-arterna, ä ven de habituellt starkt avvikande, 

är ytterst svårt att utfinna fixa, i mikroskopet lätt iakttagbara, särskilj 

ande bladcellvävskaraktärer. Ett för systematiken ogynnsamt förhållande 

är vidare den sällsynta fertiliteten. Endast ett Tortella-sporogonfynd är av förf. 

känt från våa alvarområden (ZETTERSTEDTS av T. z:nclinata på Öland 1867). 

Ä ven inom ett på Tortella-former så rikt område som Österplana hed kan man 

emellertid efter en tids fältstudier mycket lätt hålla isär de olika enheterna. En 

förutsättning härför är emellertid att man haft tillfälle att undersöka mossfloran 

medan hällmarken varit genomfuktad av regn (förf. har dessutom ofta medfört 

vattenkanna), ty i intorkat tillstånd äro Tortella-arternas habituella karaktärer, åtminstone 

för det ej uppövade ögat, föga framträdande. På Ölands alvar äro förhållandena 

dessutom mera komplicerade (på grund av den ymniga förekomsten av 

en kortbladig T. tartuosa - form). Det bör dock framhållas, att i de provytanalyser 

med Tortellae ingående i bottenskiktet från Kinnekulle, Falbygden och Öland, som 

meddelas i denna avhandling, ej föreligger ett enda fall , där tvekan om 

b e s t ä m n i n g e n k o m m i t i f r å g a, ej heller ha några analyser uteslutits på grund 

av någon sådan osäkerhet. De svårtolkade exemplar, som stundom insamlats oberoende 

av provytutläggning, äro rena undantag. 

Den utredning av Österplana heds Tortella-flora, som här framlägges, är i 

första hand resultat av ett intensivt fältstudium, bedrivet under åtskilliga år 

och i Västergötland under snart sagt alla årstider. Det parallellt löpande 

mikroskoperingsarbetet har ej kunnat giva fullt så entydiga resultat men har 

dock bidragit till de olika formernas karakterisering. Förutom på Kinnekulle 

och Falbygden har förf. blott specialstuderat Tortella-floran på Öland men bär 

på alla alvarområden från Ottenby till Böda. I övrigt har jag huvudsakligen 

varit hän visad till museernas och några privatsamlares material; framförallt 

böra nämnas rikhaltiga samlingar, som utlånats av A. HuLPHERS och BENGT 

PETTERssoN, den sistnämndes av stor betydelse för undersökningen av den 

gotländska Tortella-fl.oran, som i museerna är ganska dåligt representerad. 

HuLPHERS, som i många år bedrivit omfattande insamlingar i de västgötska 

kalkomrädena, har f. ö. tidigare än förf. haft uppmärksamheten riktad på den 

svårtolkade Tortella-form, som i det följande beskrives som T. 1·-igens n. sp., och 

är den förste, som (in litt.) framkastat tanken, att vi härvidlag ha att göra med 

en självständig art. Smärre men intressanta kollekter h:t tillställts förf. av 

godsägare P. A. LARssoN, dr H. PERssoN, apotekare I. Sön ERBERG, fil. lic. E. 

voN" KRuSENSTJERN.A, telegrafkommissarie W. R. UGGLA och amanuens S. WALD 

HEnL Av extraskandinaviskt material har förf. blott genomgått de ganska 

representativa Tortella-samlingarna i Uppsala och Lund jämte i Riksmuseets 

och her b. MöLLERS herbarier befintljga kolleider av Tortell a tartuosa -, T. inclz' 

nata - och T. fragil is - varieteter. 

Prickkartorna bygga - med undantag för några publicerade eller in litt. 

meddelade Tortella fi"agilis - lokaler - uteslutande på granskat material. 

191

192 

Tortella tortuosa (Hedw.) Limpr. 

Tortella ta rtuosa - en av våra vanligaste kalkmossor, spridd över hela 

landet, även i fj ällkedjan - är i sin typiska form med långa, undulerande, i 

väta skruvformig·t ställda blad allmiin på Österplana hed och en viktig dominant 

på hällarna. Den visar emellertid en utpräglad förkärlek för den undre rödstenens 

sprickrika och lättvittrande hällar, särskilt dylika invid Övre klinten. 

Arten uppträder dock stundom även på frostknölar i fuktängar. I Fe8tuca-väthällhedar 

träder den starkt tillbaka för T. inclt'nata och T. rigens. 

T. tartuosa är inom området skarpt skild från alla övriga Tortella-former 

(se habitusbilder, Pl. 14 B-C); inga som helst överg·ångsformer ha ialdtag·its. 

Arten företer på Österplan a hed ej den formrikedom: som möter oss på Ölands 

alvar ; i hällspriclwr och gamla täljstensbrott förekomma dock f r a g i l a former, 

till en del motsvarande v. fragz'lzfolia Jur. T. tartuosa är inom området uteslutande 

funnen steril. Den är eljest ej så sällsynt som sporog·onbärande, särskilt 

i beskuggade kalkbranter med periodisk översilning eller genom skiktfogar framsipprande 

vatten. Sporerna uppges vara skilda från dem hos T. incli1wta såväl 

till storleken (12-14 11 hos tortuosa, 9-12 p. hos inclinata) som till utseendet 

(fint papillösa resp. glatta; se LIMPRICHT 1890 s. 604-605). Tyvärr ha dessa 

karaktärer ingen praktisk betydelse ifråga om alvarets T01·tella-population ; man 

kan ju ej heller vara säker på, att de gälla T. tortuosa's hela formserie. 

På Falbygdens kalkhällmarker visar T. tartuosa ett analogt uppträdande; i 

frekvens står den dock åtskilligt tillbaka för den här mycket ymniga T. rigens. 

På Öland är visserligen t.vpisk T. tartuosa allmän på alla alvarområden men 

nästan uteslutande på högt liggande hällmark med eller utan ett tunt täcke 

av vittringsjord (i Seclum-hällhedar och Festuca-torrbällbedar); i något avvikande 

former uppträder arten dessutom (ibland tillsammans med T. j1·agilz . s) på frostknölar 

i fuktängar. I Festuca-väthällhedarna (se tabell 24) försvinner typisk 

T. tartuosa ± fullständigt. Över hela Södra alvaret (liksom på övriga alvarområden) 

förhärskar här en annan Tortell a-typ, som i flera avseenden avviker 

från typisk T. t01·tuosa; den varierar starkt från mycket kortbladiga, inclz'natalika 

former med upprätt utstående, icke undulerade blad till något långbladigare 

dylika med tendens till undniering och skruvställning; dessa sistnimnda äro i 

regel utpräglat fragila, vilket dock i viss mån även gäller de kortbladigaste, 

hos vilka yttersta spetsen av bladen ofta är avbruten. Från T. rigens skilja 

sig· alla dessa former lätt genom mindre styva, g·lanslösa bl:Ld, den ofta tandade 

bladspetsen och genom de betydligt mindre och mycket starkt papillösa cellerna. 

1'. 1·igens uppträder normalt som ett sparsamt inslag i samhället och detsamrna 

gäller T. inclinata, denna visserligen mycket lik de kortbladigaste formerna 

men (i uppblött material) även den väl skild från dominanten: Se Pl. 15--16; 

de avbildade bladen dock ej tagna ur provytrnaterial. 

Det är uppenbart, att denna det öländska alvarets ymnigaste Tortella-form 

tillhör T. tortuosa, ehuru detta näppeligen kan bevisas, åtminstone ej utan fynd

av sporogon med mogna sporer. Det kan dock ej vara frågan om en ren 

modifikation - trots att formens habitus i hög grad präglas av ståndorten 

- ty stundom anträffas relativt typisk T. t01-tuosa i samhället, skild från 

dominanten. Alvar-typen har (att döma av bestämningarna i herbarierna) av 

bryologerna i allmänhet uppfattats som en form av T. inclinata med förlängda, 

relativt långspetsade blad. Det är dock omöjligt att draga en gräns mellan 

T. inclinata och T. tortuosa's formserie på detta sätt, i all synnerhet som 

alvar-typen företer alla övergångsformer från de mest kortbladiga (men likafullt 

från T. inclinata skiljbara) formerna till sådana, vilkas sarnbörig·het med T. 

tartuosa är uppenbar. Ofta nog· finner man en dylik serie i en och samma 

provyta på en kvarts kvadratmeter. 

Ifråg·avarande Tortella-typ betecknas av mig provisoriskt som T. tartuosa 

f. curta; sannolikt är den mycket likartad med några från Mellaneuropa beskrivna 

tortuosa-former. Det förefaller dock vara tämligen meningslöst att inom en så 

utomordentligt mångformig art som T. tartuosa urskilja några fixa varieteter. 

För våra förhållanden torde det vara tillfyllest att uppdela arten i tre formserier, 

typica-former, curta-former och fragil1jolia-former. Det är emellertid svårt 

att i varje enskilt fall avgöra i vad mån en form är genotypiskt betingad eller 

övervägande representerar en modifikation; av jragil1jol1.·a-serien finnas sålunda 

både former av klart genotypiskt betingad egenart och modifikativa dylika. 

Sannolikt är T. tartuosa f. curta identisk med eller närstående den av Bo uLA Y 

(1884 s. 420) beskrivna v. '"igida, utmärkt av upprätt utstående, ej undulerade, 

i kanten ± glatta blad. (Hos den öländska curta-formen finner man nästan 

alltid en hyalin kantsöm, som fortsätter den storcelliga, hyalina bladbasen ett 

långt stycke upp mot spetsen. En liknande hyalinkant återfinnes f. ö. ofta bos 

välutvecklad T. rigens liksom hos T. tartuosa f. fragil7foHa, däremot aldrig hos 

T. inclinata. Hos T. fragilis är hyalinkant en tämligen konstant karaktär.) Av 

DrxoN ( 1904: s. 244) uppfattas v. rigida som en >> brunsvedd», depauperat form 

av T. torttwsa. REIMERS ( 1940 b s. 262) framhåller, att T. tartuosa är en i viss 

mån skiofil art, i Harzförlandet huvudsakligen hemmahörande i N-branternas 

» Solorina-Distichium-Assoziation». I ifrågavarande områdes öppna stepphedar 

ersättes den a v T. i ncli nata ; i dy lik vegetation har emellertid också anträffa t s 

en tortuosa-form, »die kleine, halbkugelige Polster bildet und habituell sowie 

durch die stark verkiirzten Blätter an T. inclinata erinnert»; denna form skulle 

enligt R. kunna vara identisk med v. rigida. Slutligen bör nämnas, att hos 

LrMPRICHT (1890) upptages en T. tartuosa v. brevifoZ.ia Breidl., karakteriserad 

sålunda: »Eine niedrige, dichtrasige Form mit etwas gebogener Kapsel und 

kiirzeren, feucht gerade und aufrecht-abstehenden Blättern mit. mässig langer, 

doch e benfalls scharf zugespitzter Blattspitze. » Diagnosen tyder även här på 

stor likhet med f. curta, ehuru några sporogon av denna ej äro sedda. 

Kortbladiga T. tartuosa -former förekomma även på Sveriges fastland ehuru 

troligen sällsynt; från Dalsland bar emellertid förf. sett en representativ kollekt, 

hopbragt av P. A. LARssoN. Den hos JENSEN (1939) upptagna T. inchnata - 

13-45895 

193

19-± 

lokalen från Bohuslän (Sydkoster) beror på förväxling med en dylik cm-ta-form, 

snarlik den öländska, och detsamma gäller de uppgivna inclinata-förekomsterna 

i Dalsland. Enligt uppgift av W ALDHEIM ha curta-former även observerats på 

urkalk i Närke. 

Tortella inclinata (Hedw. fil.) Limpr. 

Tortella inclinata hör till det öländska alvarets karaktärsmossor, varför 

förf:s fynd av arten på Österplana hed 1937 ej var överraskande. Arten, vars 

totalutbredning omfattar större delen av Europa jämte Kaukasus (se t. ex. C. 

M trL LER 1909 s. 397), är en utpräglad kalkväxt, bl. a. karakteristisk för mellaneuropeiska 

stepphedar; den uppges av REIMERS (1940 b s. 262) vara den viktigaste 

» pioniärmossan , på öppen, kalkrik mark i södra Harzförlandet. 

Tortella inclinata beskrevs som ny för vetenskapen av R. A. HEDIV IG (1805 s. 123) 

på material från Schweiz. Originaldiagnosen har följande lydelse: »T r u n c u s 

in caespitibus innovationibus pi uribus ramosus ; f o l i a lanceolata-obtusa, m uerona ta, 

obdentata; sporangia inclinata, cylind rica ; opercnlum subulatum, rostratum.» 

Bifogad färgplansch visar klart, att HEDWIG (fil.) avser den Tortella-form, som hos 

oss betraktats som »typisk » T. inchnata. - För att förtydliga framställningen ger 

HED\VIG även en diagnos (med färgbild) till T. tortuosa : »Truncus ramosus 

innovationibus, rectus ; f o l i a varia, ex ovato-lanceolata, linearia, dentato-und u lata, 

siccate gyrose torta ; sporangia recta, cylindrica, operculo longo, conico, mucronato 

instructae. » - Artnamnet inclinata syftar alltså på det ±. böjda sporogonet, 

en karaktär, som dock ej synes vara absolut särskiljande gentemot T. tartuosa (se 

härom Lll\I PRICHT 1890). 

T. inclinata anses i allmänhet vara en kritisk art, vilket dock knappast 

kommer till uttryck hos LniPRICH'l' (1890) eller MöNKEMEYER (1927) men väl 

hos AMANN (1912) och DTxON (1924). BouLAY (1884 s. 423) uppger arten vara 

genom mellanformer förenad med såväl T. tartuosa som - anmärkningsvärt 

nog - T. nitida. I sin gotländska mossflora skriver ZETTERSTEDT (1876 s. 16): 

»Planta variabilis una cum Barbula tartuosa saepius crescit et tunc interdum 

ab eadem difficile descenitur. » 

Förf:s uppfattning om T. inclinata är snarare den, att arten (förutsatt att 

ej 1'. rigens inbegripes) är ytterst homogen, varom framförallt fältstudierna på 

Kinnekulle g·ivit vid handen . Variationen är obetydUg och hänför sig övervägande 

till tuvornas storlek och bladens längd ; även kraftigt utvecklade 

individ bibehålla fullständigt artkaraktärerna och några pregnanta ståndortsmodifikationer 

ha ej påträffats. Ä ven Östgöta-populationen, som är rikt representerad 

i herbarierna och som förf. haft tillfälle att studera ä ven i fältet, är 

synnerligen enhetlig; detsamma gi:iller förekomsterna i Skåne (se nedan). T. 

t"nclinata utmärkes sålunda konstant av de korta, uniforma, i spetsen hastigt 

hopdragna bladen (Pl. 13-16), varjämte tuvorna g·enom sina i brunt och gult 

stötande färger avvika rätt betydligt från övriga Tm·tel7ae, där en mera rent 

grön färgton är förhärskande. (Se färgbilderna 12 o. 13 bos Du HIETZ 1945;

195 

på znclinata-bilden - som tagits på Österplana hed - framträda f. ö. de för 

arten karakteristiska diasporerna: avfallande toppknoppar.) 

En arts homogenitet inom vissa, begränsade områden utesluter givetvis ej, 

att den i andra trakter med rikare biotypdifferentiering kan vara starkt variabel 

och t. o. m. förete övergångsformer till närstående arter. Man kunde exempelvis 

förklara homogeniteten hos Kinnekulles 1'. incliuata - population genom att 

antaga, att denna representerar en enda klon, kanske härrörande från en enda 

(vegetativ) diaspor. Förf. är emellertid övertygad om att orsaken till den 

s. a. s. diffusa uppfattning om T. irzclinata, som våra bryologer i regel syiJ as 

ha haft, dels ligg·er i svårigheten att effektivt studera alvarområdenas T01·tellaflora 

under den sedvanliga sommartorkan, dels i massförekomsten på Öland 

(och Gotland) av ±. depauperata alvarformer av curta-typen, som i allmänhet 

synas ha tolkats som en mellanformserie T. inclinata-T. tortuosa. Som tidigare 

framhållits, ingår emellertid »t.y pisk» T. inclz'nata ± konstant i det öländska 

curta-samhället, alltid med väl bibehållna karaktärer, vilket dock endast kan 

iakttagas, då mossmattarr är genomträngd av vatten. 

Några ord om förhållandet mellan Tortella inclinata och den hos oss uteslutande 

vid havsstränder funna T. flavovirens (östra Skåne; U tö i Stockholms skärgård ; 

JENSEN 1939) kunna här vara på sin plats, samtidigt som sistnämnda art kan 

anmälas som ny för Öland. Förf. anträffade 1943 otvivelaktig T. flavovirens (ex. i 

herb. Stockholm) vid Södviken i Persnäs på Nord-Ölands östkust. Arten växte på 

små jordkullar, oftast intagna av Festuca rubra - samhällen med ingående Artem1'sia 

'maritima, och var ganska karakteristisk, skild från T. inclinata genom att de ± 

mörkt gröna bladen i stamtoppen bildade en tydlig rosett. De insamlade exemplaren 

överensstämma väl med museimaterialet från östra Skåne. T. inclinata och T. jlavovirens 

ha emellertid ansetts vara habituellt så lika, att de i sterilt tillstånd ej 

alltid kunna särskiljas. HAGEN (1929 s. 65) framhåller sålunda, att några av 

lokaluppgifterna för T. inclinafa i Norge skulle kunna bero på förväxling med 

'T. flavovirens. Enligt förf:s erfarenhet äro emellertid arterna ifråga skiljbara utan 

förekomst av sporogon (sporerna hos T. flavovirens äro papillösa; JENSEN 1939) och 

även utan stamtvärsnittning (den för T. jlavovirens utmärkande centralcylindern 

anses f. ö. ej vara en konstant karaktär ; DrxoN 1904 s. 242). 

I Skandinavien förekommer Tortella inclinata förutom i Sverige rätt sällsynt 

i Danmark (J EN SEN 1923; enligt meddelande från stud. T. CHRIS'l'ENSEN dock 

lokalt allmänt i nordligaste J ylland) och flerstädes i Norge, här uteslutande i 

kusttrakter från Östfold till Hordaland samt i N ordlan d, varifrån åtskilliga 

kollekter föreligga i våra museer (jfr HAG EN 1929 s. 89). BRoTHERus (1923) 

uppger ej arten från Finland. Från den av JENSEN (1939) angivna lokalen på 

Åland har förf. ej sett något material. Däremot föreligger (i herb. MöLLER, 

Stockholm) ett ex. från Observatorieberget i Helsingfors (på ur kalk, 1866; S. O. 

LINDBERG). - Enligt lYL LTA (1930 s. 103) förekommer T. inclinata fierstäde 

i kust- och öområdena i Estland och Lettland. HESSELBO (1918 s. 452) uppger 

arten från östra Island, där den sålunda skulle nå sin absoluta nordgräns. 

T. inclinata's utbredning i Sverige och sydöstligaste Norge framgår av kartan

196 

l 

l 

l 

l 

l 

l 

\\ 

56 

Fig. 14. 

Utbredningen av Tm·tella inclinata ( Red w. fil.) Limpr. i Sverige och sydöstligaste orge. 

Beträffande den nordiska utbredningen i övrigt., se texten . 

(fig. 14), som uteslutande bygger på gTanskat material. Det i museerna befintliga, 

till T. inclinata bestämda materialet, tillhör i stor utsträckning andra 

Tortella-former, dels T. tortuosa, dels den i det följande beskrivna T. rigens. 

De hos J ENSEN (1939) uppgivna lokalerna från Bohuslän, Dalsland och Ånger-

manland bero på förväxling med tartuosa-former av curta- eller fragihfolia-typ 

(beläg·gexemplaren ha i de flesta fall knappast någon likhet med äkta T. inclinata), 

och detsamma gäller den av STERNER (1921) publicerade lokalen från 

Kristdala i Småland. Uppgifterna från Billingen och Falbygden hänföra sig 

till fynd av den närstående T. rigens. 

T. inclinata är sålunda ganska sällsynt i Sverige. På Ölands alvarområden 

är arten dock allmän och detsamma torde gälla Gotland, ehuru relativt få säkra 

fynd föreligga (det mesta gotländska »inclinata»-materialet i herbarierna tillhör 

T. rigens och T. tartuosa f. curta). Vidare är arten vanlig på Tåkerns s. k. 

gallstränder (Dus.EN 1895 s. 49 ; ARNEL L & J EN SEN 1915), bl. a. i uppfrysningsmarker 

av alvarliknande prägel. I Östergötland förekommer T. 'inclinata dessutom 

i det gamla kalkbrottet vid Borghamn på Ombergs N-sida och i Vinnerstad. 

I Västergötland är arten inskränkt till Kinnekulle, allmän i östra delen 

av ortocerkalklagret men förgäves eftersökt på västsidan. Slutligen har T. 1·nclinata 

så sent som 1937 upptäckts av P. A. LARssoN på en apofytisk lokal i 

Värmland (en recent sporspridning från Östergötland är här tänkbar) och 

1943-1945 av W ALDHEU:I i Skåne. De skånska förekomsterna ansluta sig till 

de danska, som i allmänhet äro bundna till dyner vid kusten. 

I Skåne uppträder T. inclinata på kalkrik sand och i växtsamhällen, som väsentligt 

avvika från dem på våra alvarområden. I Lackalänga förekommer arten 

apofytiskt men måhända som »relikt» från den rika Br01nion-vegetation, som tidigare 

intagit backarna vid Kävlingeån. I Brösarp växer T. inclinata ymnigt i Koeler·ia 

glauca - samhällen (med en mycket artrik kalkfl.ora) av steppartad karaktär. Se 

härom närmare AN DERSSON & W ALDHEBf 

( 1946). - Förf. har haft tillfälle att 

studera båda lokalerna. Det bör framhållas, att T. inclinata - populationerna äro 

mycket homogena. Övergångsformer till T. rigens och T. tartuosa förekomma ej ; 

sistnämnda art har dessutom anträffats ytterst sparsamt på Lackalänga·lokalen, 

skarpt skild från T. 'iuclinata. 

T. inclinata torde hos oss sprida sig nästan uteslutande vegetativt men ej 

som T. rigens , T. tartuosa och T. fragilis genom avbrutna bladspetsar - enligt 

CoRRENS (1899 s. 78) sakna inclinata-bladen »nematog-ener»; se härom närmare 

under T. fragilis - utan genom avfallande toppknoppar (»Bruchknospen»; 

MöNKEMEYER 1927 s. 268), som lossna vid lätt beröring och tjänstg-öra som 

marklöpare (jfr Scorpiclium turgescens) . Som fertil är T. inclin ata i Norden 

blott funnen på Öland (ett sporogon på Ås' alvar 1867) samt i Östergötland, 

där arten anträffats rikligt sporaganbärande på flera lokaler och vid olika 

tidpunkter (se fyndortslistan); sannolikt är Tåkern-populationen relativt rHr på 

de eljest sällsynta hanplantorna. 

Tortella rigens nov. 

spec. 

Caespites robusti ± ri,gidi 1,5-3, rarius usque ad 5 cm alti e cault"bus haud 

vel parum ramosis rad'iculis rufofuscis raris sat solute coniunctis compositi. Polia 

madida erecte paten t1·a, sicca t·alde torquata vel cn.spata; 'l:n plantis Juvem:Zwus 

197

198 

brevia trimgu,lariter lanceolata expresse canaZ.iculata apz"ce mitraeformia, in adulhs 

4-5 mm la nga (ad extremum usque ad 6 mm; z"n T. inclinata normalite1· 2-3 

mm; summum 4 mm langa), inferiore saltem pw·te canaliculata oblongo-lanceolata 

pm·te superiare ± repente in apicem longum haud tamen subulatwn, saepissime 

j1·actum, contracta. Nert·us validus, in plantz's bene adultis plerumque rufofuscus, 

omnibus in partibus a cellulis laminae distincte terminatus, siccus ± nitidus. 

Foliorum cellulae ut in T. inchnata formatae, normaliter quidem paulo maim·es 

(circiter 11-14 tt latae) et saltern in superz:ore folii pm·te minus papillosae. Margo 

leviter (levius quam in T. inclinata) crenulatus, saepe laevis aut online cellularum 

hyalinarum angustarum instructus. Cetera ignota. - Habilatio typi: Österplana 

hed, Kinnekulle. Leg. 1944 N. Albe1·tson. Typus in herb. Mus. Bot. Upsaliensis. 

Tortella rigens bildar en rätt skiftande formserie (se Pl. 14), som genotypiskt 

nog ej är alldeles enhetlig; sambandet mellan ytterljghetsformerna är 

dock mycket påtagligt. Habituellt erinrar typisk T. rigens (Pl. 13) avgjort 

mest om T. fragilis. I sina kortbladiga former (Pl. 14) visar den anknytning 

till T. inclinata, med vilken den tidigare oftast förväxlats. Från T. tartuosa 

torde den vara synnerligen väl skild ehuru dennas fragilj'olia-former stundom 

kunna förete en ytlig likhet. 

Från Europa äro tidigare åtta Tortella-arter (se t. ex. C. MiiLI.ER 1909) beskrivna; 

med ingen av dessa är T. rigens identisk. Förutom om T. fragilz's påminner 

T. rigens mest om den mediterran-atlantiska T. 11it1.da, som även har 

fragila, starkt glänsande blad. BouLAY (1884) anser Trichostomu,m nitidum vara 

en kritisk art, genom mellanformer förenad med andra T01·tellae; av arten uppställes 

sålunda en v. subtortuosum, av vilken förf. tyvärr ej sett något material. 

RoTH (1910 s. 218) beskriver (från Italien, Dalmatien och Grekland) en » Tortella 

tartuosa v. fragilifoha», som uppges göra intryck av att vara en egen art men enligt 

R. bildar en övergångsserie till T. nitida. U teslutet är ej , att både denna typ 

och den ovan nämnda v. subtortuosum kunde vara identisk med T. rigens; den 

skall dock liksom äkta T. nitida utmärkas av en diffus gräns mellan bladbasens 

hyalina och klorofyllösa celler. Det material av T. m:tz'aa, som föreligger 

i de svenska museerna, synes emellertid vara mycket enhetEgt. 

Av Tortella tartuosa äro en rad varieteter beskrivna, och deras benämningar 

kunna i flera fall tyda på likhet eller identitet med T. rigens. Såvitt förf. har 

kunnat finna vid genomgång av extraskandinaviskt material föreligger dock i intet 

fall någon sådan. Den av JURATZKA (1882 s. 123) beskrivna v. fragilifol'ia är enligt 

ett originalex. i herb. MöLLER blott en fragil tartuosa av en i Sverige även utanför 

de extrema kalkområdena ej ovanlig typ, utmärkt av mycket långa, ganska mjuka, 

smalt jämnbreda blad. Diagnosen till v. robusta ( PFEFFER 1871 s. 37) tyder på 

en viss överensstämmelse med T. rigens ; av auktor bestämda exemplar i de båda 

stockholms-herbarierna avvika dock obetydligt från typisk T. tortuosa. A v den 

förut omnämnda v. rigida Boulay har förf. ej sett något material, men bl. a. därför 

att den uppges ha mycket små celler torde den vara närstående våra kortbladiga 

alvar-former. Den hos BRAITHWAITE (1887 s. 251) av FERGUSSON kortfattat be-

199 

a b c el e 

f g h i j k 

Fig. 15. Bladtyper av Tm·tella inclinata och T. t·i,qens, halvschematiskt tecknade. Förstoring 

8-10 X. T. inclinata (övre raden) är representerad från : a. Sk., Lackalänga. b. Österplana bed. 

c. Öl., Persnäs. el. Ög., Rogslösa. e. Gotl., Ho burgen. T. 1·i.oens: f. Kleva klintar. g-h. Österplana 

hed. i. Vg., .Friggeråker. j. Öl., Långalvaret i Böda. k. Gotl., Kräklingbo. 

skrivna v. dicranoidea är en mera egenartad, starkt fragilis-liknande form men är 

att döma av sedda exemplar ej identisk med T. n'gens. 

Från typisk T. tartuosa skiljer sig T. r·igens pregnant genom sina upprätt 

utstående, mer eller mindre styva, oftast i stor utsträckning avbrutna blad. 

Några övergångsformer ha ej anträffats, och då de båda arterna växa tillsammans 

äro de mycket lätta att särskilja, t. o. m. utan lupp. De fragila 

tortuosa-formerna, som i allmänhet sakna typens utpräglade undulering, kunna 

ej heller gärna förväxlas med T. n'gens. De äro mindre styva och ha bladen 

utdragna till en smal, nästan jämnbred, starkt papillös och ofta tandad spets; 

bladcellerna äro dessutom inom hela tartuosa-komplexet genomgående mindre · 

än hos T. rigens (7-10 p. breda g entemot 11-14 p. hos sistnämnda art) . 

Från T. inclinata är T. rigens i allmänhet lätt att skilja, ehuru man stundom 

anträffar individ, som synas intaga en mellanställning. Alltsedan ZET 

TERSTEDTS undersökningar på Öland och Gotland ha emellertid våra flesta 

bryologer uppfattat T. rigens som en långbladig Jtterlighetsform av T. inclinata. 

(ZF.TTERSTEDT bestämde sitt öländska 1·igens-material till T. inclinata, 

sitt västgötska däremot i regel till T. fragilis.) Redan i fält kan man dock 

nästan alltid utan svådghet hålla isär T. rigens och T. 'inclinata, isynnerhet

200 

som dessa på Öland och Kinnekulle normalt växa tillsammans och man ständigt 

har jämförelsematerial för ögonen. T. inchnata bildar lågvuxna tuvor 

med korta, mjuka, i toppen något inåtböjda, utpräglat cucullata blad (den 

karakteristiska hu vformigheten framträder utmiirkt på P l. 15 A), de översta i 

allmänhet nästan rent gula, de nedre mörkare och brunaktiga. T. n'gens är 

genomgående något högre, har längre, styvare, spetsiga blad med visserligen något 

rännformig men ej rundat huvlik spets; bladfärgen är dessutom mera grön 

och färgkontrasten obetydlig. Bladcellerna äro i allmänhet något större hos 

rigens än hos inclinata men gränsen är härvidlag Bytande. 

De nämnda hypotetiska mellanformerna T. rigeus-T. inchnata äro sällsynta 

och representera troligen blott outvecklade eller depauperata individ av förstnämnda 

art. Hit höra ZETTERSTEDTs till T. incl"nata bestämda kollek ter från 

Mössebergs pl atå (ZETTERSTEDT 1876 s. 62), BULPH ERs från Våmb på Billingen och 

ett par av förf. insamlade tuvor från hällmarker O om Falköping. En jämförelse 

mellan en dylik suspekt tuva (Pl. 14) från Karleby hed med lokalens ö·niga 

r1'gens-population visar, att den förstnämnda blott representerar en ytterlighetsform. 

Bladen äro nästan lika korta som hos T. indinata men ha icke dennas egendomliga 

färg och rundat huvformiga spets ; det är dock svårt att ange någon absolut 

särskiljande karaktär. En kollekt från Sikagården föreföll vid ytligt betraktande 

på grund av de korta toppbladen vara ytterst inclinata-lik; en närmare undersökning 

visade dock, att de äldre bladen hade typisk rigens·karaktär. 

I sin normala utbildningsform erinrar T. rigens, som förut nämnts, mest 

om T. fragilis. Den är emellertid grövre, dessutom lösare tuvad och mindre 

starkt glänsande, bladen slutligen i torrt tillstånd starkt vridna eller krusiga. 

Nerven är hos T. rigens något svagare och (även då bladspetsen tenderar till 

syllik förlängning) skarpt begränsad mot laminace1len1a (hos T. jrag1Iis Byter 

nerven upptill s. a. s. ihop med den här dubbelskiktade bladskivan). Bladcellerna 

hos T. 1·igens äro vidare väsentligt större än hos T. jrag1 . lis ( 11-14 t.t breda 

gentemot 6-10 t.t hos sistnämnda art), en karaktär, som lätt faller i ögonen, 

om man lägger blad av båda arterna intill varandra vid mikroskopering. Den 

för T. fragil is typiska ka,raktären ifråga om bladkan ten, d. v. s. glatt kant eller 

hyalin cellrad löpande upp mot spetsen, återfinnes ofta hos T. n'gens och har 

tvivelsutan bidragit till att denna av många uppfattats som en fragilis-form; 

denna karaktär återfinnes dock även hos frag·ila tartuosa-former och saknar 

systematisk betydelse. 

Till sommaren 19-13 ansåg förf. T. rige ns närmast vara att betrakta som 

en kalkhällmarksvarietet (»v. al1.:m·ens1"s ») av T. fragl'lz's: som är en mesofil art 

och oftast anträffas på fuktängstuvor. Dels hade ej definitiv t särskiljande 

karaktärer kunnat ut fin n as, dels hade T. jragil1's ej iakttagits tillsammans 

växande med några andra Tortella-arter. Under 1943 års fältarbeten kunde 

förf. emellertid konstatera, att T. fragilis ej så sällan ehuru alltid sparsamt 

förekommer även direkt på kalkhäUar, detta såväl på Kinnekulle som på F'alb_vgden. 

Särskilt upplysande var ett fy nd vid Björneberg i Österplan a socken.

AcTA PHYTOGEOGRAPHICA SuECICA . XX. PL. 13. 

T01·tella rigens nov. spec. (ö vre tuvan) och T. inclinata (Hedw. fil.) Limpr. Ex. från 

Österplana hed (1943), fotograferade fuktiga. C:a 4 X nat. storlek . 

.Foto S. ERIKSSON 1944.

AcTA. PHYTOGEOGRA.PHICA SuEciCA.. XX. 

PL. 1-l. 

A 

B 

c 

A. Tm·tella inclinata (t. v. ; Österplana hed) och 1'. 1·iqens (t. h. ; extremt kortbindig f. ; 

Karleby hed). Förstoring c:a 2,5 X. 

ll. T. fortnosa (t. v.) och T. rigens, gemensamt tu vhildande (Österplana hed). Naturlig 

storlek. 

C. T. tartuosa och T. inclinafa, gemensamt tuvbildande (Österp1ana, Krokg:'irden;. :Xaturlig 

storlek. 

Foto S. ERIKSSOK 1944.

p;.. 

l.l 

f-:3 

 

r-o 

tii 

1-:J 

o 

Q 

i;tl 

 

1-0 

;:t; 

H 

l.l 

p.. 

m 

q 

t_:::j 

l.l 

H 

l.l 

p.. 

 

 

A 

A. Övre blrtdparti av Tortella inclinata (Öland : Alböke1 Ormöga alvn,r). 

U. D:o n,v T. torf1tosa f. curta (Öland: Gräsgård1 Solbergn, alvar). 

C. D:o av T. ilclinafa (Österpbna hed). 

Förstoring 110 X. Foto S. ERIKSSON 1945. 

B 

c 

r-o 

t"' 

"'""' 

()l

o 

>-l 

 

·-- 

hj 

 

>-< 

8 

o 

Q 

l:_:rj 

o 

Q 

i;d 

l> 

"tt 

 

H 

o 

l> 

m 

d 

t":! 

o 

o 

 

 

 

A 

B 

c 

A. < " >vre olaland: Pm·sniis, Stcnninge alvar). 

U. Bladspets av T. 1·igens (Cll:.md: Hnlterstads alvar). 

(', D:o (Osterplana hed). 

Förstoring 110 X. Foto S. ERlKSSON 1945. 

hj 

r' 

f-' 

OJ

Här växte på en kalkhäll med tunt vittringsgrus välutvecklade tuvor av såväl 

T. fragil is som T. rigens ; t. o. m. anträffades en tuva, som uppbyg·gdes a v 

båda arterna med komponenterna tydligt skilda redan för obeväpnat öga. l 

grannskapet förekommo också, som vanligt på östra Kinnekulle, 11• inchnafa 

och T. tortuosa. Härmed förelåg ett viktigt belägg för 1'. 1·igens' systematiska 

självständighet. U n der senare företagna exkursioner på Öland gjordes ett flertal 

analoga fynd: den för alvarets Sesleria-rika tuvmark karakteristiska 1'. jragil1-·s 

befanns ofta nog växa i hällhedar tillsammans med en eller flera samsläktingar. 

På Ölands alvar förekommer emellertid ej sällsynt en Tortella-form, växande 

på något mäktigare jord (helst på smärre jordtuvor) och av i hög grad 

fragilis-liknande habitus; den har mindre tydligt rännformiga blad, som dessutom 

äro utdragna till en nästan sylliknande udd. Denna typ, som förf. benämner 

f. pseuclofragilis, skiljer sig dock från den verkliga 1'. fragihs genom att nerven 

alltid är skarpt avgränsad mot spetsen (ehuru detta stundom kan vara svårt 

att se, då bladkanterna i toppen oftast äro ± hopvikna, vilket f. ö. gör bladet 

mera syllikt än vad det i realiteten är). Denna form, som dessutom ofta är 

representerad i gotländskt material och i PERssoNs kollekt från U tö 1944, är 

svårtolkad och har föranlett misstanken, att T. rigens utan gräns skulle övergå 

i 1'. fragilis. Det är dock säkerligen blott frågan om en ytterlig·he . tsform av 

T. rigens. 1944 hade förf. turen att på Öland (Slagerstads alvar i Stenåsa) 

anträffa f. pseudofragilis växande tillsammans med T. fragil'l-S (på en och samma 

jordtuva). Skillnaden mellan de båda typerna var frappant, även i fråga om 

bladcellernas storlek (hos fragil is i genomsnitt 9-1 O t.t breda, hos pseudofragilis 

13 t.J.). 

Av det ovan anförda framgår, att Tortella rigens habituellt företer likheter 

med såväl T. inclinata som 1'. fragilis, ett rätt egendomligt faktum, då dessa 

två arter representera de båda ytterlighetstyperna inom Tortell a-släktet. Att 

ett genetiskt samband med båda förefinnes är nog ej otänkbart, ehuru förf. 

är böjd att uppfatta anknytningen till 1'. fragilis som skenbar, bl. a. på grund 

av cellvävens avvikande utseende. Troligen intar 1'. J"igens i viss mån samma 

ställning i förhållande till 1'. indinata som de fragila tartuosa-formerna till 

typisk 1'. tortuosa. Det är dock oriktigt att uppfatta T. rigens som en parallellform 

till 1'. tartuosa f. jragil1jolia. Den sistnämnda omfattar nämligen en 

mängd sinsemellan rätt olikartade former, som sakna systematiskt \'ärde och 

utan skarp gräns övergå i artens normaltyp, under det att T. rigens utgör en 

lättigenkännlig, ganska homogen formserie, som i stor utsträckning bildar egna 

samhällen och (se nedan) har en pregnant geografisk utbredning. 

Det synes alltså vara klart, att T. n'gens, trots sin normalt stora olikhet 

gentemot T. inclinata, står avgjort närmast denna art; en uppdelning av 

denna i två raser, subsp. eu-'l'nclinata och subsp. n"gens, vore en sannolik lösning 

av den systematiska frågan, som dock först efter eventuella sporogonfynd 

kan få ett definitivt klarläggande. Det väsentliga i denna utredning 

gäller dock ej problemet om art, underart eller varietet föreligger, utan på- 

201

202 

r 

l 

Fig. 16. Utbredningen av Tortella rigens nov. spec. i Sverige. Arten torde saknas i övriga 

delar av Norden och är åtminstone ännu ej konstaterad på den europeiska kontinenten . 

visandet av att vi på södra Sveriges kalkhällmarker ha en speciell 

T o r t e l l a-t y p a v s y s t e m a t i s k t i s ä r h å 11 b a r k a r a k t ä r o c h m e d e n 

från våra övriga Tortellae avvikande utbredning.

Den hittills kända utbredningen av Tortella rigens framgår av kartan (fig. 16). 

Arten är mycket allmän på Öland, Kinnekulle och Falbygden, av allt att döma 

också på Gotland. Dessutom är den (s. n. T. fragilis) i herbarier representerad 

från Runmarö (1926, W. R. UGGLA; 1938, E. VON KRUSENSTJERNA) och Utö 

(1940, R. F LoR IN) i Stockholms skärgård (på Utö återfanns den 1944 och på 

två lokaler av H. PERssoN). Från Skandinavien i övrigt har förf. ej sett några 

kollekter ehuru ett betydande T. fragil-is - material även från fjällkedjan genomgåtts. 

Skulle man misstänka ännu · ett förekomstområde i N orden vore 

detta i sydöstligaste Norge, nämligen i kalkområdet vid Oslo. Visserligen omnämner 

ej HAGEN (1929) några dubiösa Tortella-former av fragz"lis-typ, men 

detta kunde ju bero på förbiseende. Dr P. ST0RMER, Oslo, har emellertid fått 

tillfälle att granska svenskt T. rigens - material. Enligt ST0RIER (in litt.) synes 

dock T. 1·igens saknas i Oslo-området och ö. h. t. i Norge. Detsamma torde 

gälla Danmark. Här är T. inclinata - som tidigare nämnts - lokalt allmän 

i det nordjylländska kustområdet; någon om T. n'gens erinrande form har 

emellertid ej anträffats (T. CHRISTENSEN in litt.; T. z:nclinata uppges vara 

mycket litet variabel och väl skild från T. tartuosa - alldeles som förhållandet 

är i Skåne, där också T. rigens saknas). 

U t bredningsbilden för Tortell a rigens överensstämmer väl med densamma 

för Clevea hyalina (fig. Il) i södra Sverige. Arten är uppenbart starkt kallebunden, 

trots att den vid ett tillfälle anträffats på diabas (Mösseberg) och 

flerstädes växer på Kinnekulles sandstenslager (där T. inclinata saknas), dock 

uteslutande på tidvis översilade hällar med rätt starkt inslag· av kalkmossor. 

(På lokalen vid Frälsegården i Fullösa förekommer bl. a. Scmpidium lycopodioides; 

på mäktigare jord uppträda Carex-samhällen av vätängstyp och med 

i ngående Taraxacum suecicum.) 

I ekologiskt hänseende överensstämm er T. rigens i stort sett med T. inclinata. 

Den är emellertid mera hällmarksbunden än denna och mindre utpräglat 

xerofil; arten bildar ofta massvegetation i väthällhedar på Öland 

[A grostis stolonije1·a - Tortell a rigens- soc. är en vanlig kombination (se fyndortslistan), 

även representerad på Österplana hed] men saknas i allmänhet i busklavrika 

hedar på högre ligg·ande mark, där däremot T. inclz'nata är ett normalt 

inslag (se tabell hos ALBERTSON 1944). 

Något belägg för förekomst av Tortella n'gens utanför Sverige har förf. 

än nu ej funnit; det skulle dock förvåna, om arten vore endemisk. Den hos 

DALLA-TORRE & SARNTHEIN (1904 s. 212) från Tyrolen kortfattat beskrivna 

T. inclinata f. acutijolz'a (» Blattspitze lang ausgezog·en») synes enligt ett ex. i 

Riksmuseets herbarium (leg. GANDER) blott vara en någ·ot avvikande tortuosaform. 

Av intresse är emellertid ett uttalande av AMANN (1912 s. 100) angående 

T. fragilis : »Les formes de transition aux T. tartuosa et T. z'nclz'nata 

sont frequentes dans nos montagnes.» 

203

204 

Tortella fragilis (Drumm.) Limpr. 

Tortella fragilis har i detta sammanhang sitt intresse huvudsakligen genom 

artens habituella likhet med T. rigens, som ofta förväxlats med T. fragilis. 

Denna spelar ingen betydande roll i alvarvegetationen och är på Österplana 

hed ganska sälls,ynt. Dess utbredning och övriga ekologi förtjäna emellertid 

också ett närmare betraktande. 

T. fragilis är sannolikt skarpt skild från övriga Tortellae, ehuru uttalanden 

i extraskandinaviska floror (Bo uLA Y l 88-1; A IANN 1912) skulle kunna tyda på 

motsatsen. DIXON (1924 s. 246) skriver beträffande Trichostomum fragile : » It 

is probable that this very curious and interesting species will be found to be 

allied by intermediate forms samewhat closely with Tr. tortuosum, as is undoubtedly 

the case with some other species of the genus»; här syftas närmast på 

några av D. undersökta, tvivelaktiga kollekter från Labrador. Det kan framhållas, 

att även i nordiskt material - dock ej från kalkhällmarkerna - någon 

gång anträffas exemplar, ifråga om vilka man kan tveka om deras hänförande 

till Tortella fragnis eller T. tartuosa f. jragil1jolia ; bladtvärsnitt kan i dylika 

fall sannolikt avgöra saken. T. fragilis' främsta karakteristikum är den långa, 

syllika bladspetsen, som bildas av nerven jämte den u p p till d u b belskiktade 

laminan. Bladet, i all synnerhet »sylen», är utomordentligt skört ; de avbrutna 

fragmenten utgöra artens vegetativa diasporer. Con,RENS (1899 s. 76) 

har visat, att såväl hos T. fragilis som hos åtminstone fragila tartuosa-former 

vissa bladceller äro differentierade som s. k. n e m a t o g e n e r, rikligast mot 

bladspetsen och skilda från övriga celler genom saknaden av papiller. Om ett 

bladfragment med nernatogener lägges på vått filtrerpapper, utväxa från nernatogenerna 

efter några dagar protonematrådar. Hos T. inclinata ha inga nematogener 

iaktta.gits. 

T. fragilis förekommer över större delen av norra halvklotet (C. MULLER 1909) 

från Arktis till norra Nordamerika, södra Mellaneuropa, Central- och Östasien. 

Utbredningen är dock ojämn, i Europa starkt koncentrerad till Alperna och .Fennoskandia. 

Redan i tyska » Mittelgebirge» är arten sällsynt - den saknas t. ex. 

i REIMERs (1940 b) detaljerade mossflora för Harz-området - och från nordtyska 

låglandet föreligga blott ett par fynd (MÖNKEMEYER 1927 s. 271). Utbredningen 

har en nordligt kontinental tendens; i Västeuropa är arten mycket sällsynt, såväl 

i Frankrike (en lokal i Pyreneerna; Bou LAY 1884) som i Storbritannien (BRAITH 

WAITE 1887; DrxoN 1924). I N orcleuropa är T. fragil1's spridel över hela .Finland 

(BROTHERUS 1923) samt större delen av Sverige och Norge. Betecknande nog 

saknas arten dock på Sörlanclets sydkust och i Vestlanclets yttre delar (HAGEN 

1929 s. 91). Från Danmark uppger JENSEN (1923 s. 325) några få lokaler på 

Jylland, Själland och Bornholm. - Beträffande artens höjdstigning i fjällen anger 

ARNELL & JENSEN (1910) för Barekområdet »in allen Regionen des Gebietes»; 

enligt HA GEN (1929) är den utbredd från låglandet upp till skogsgränsen, som 

den sällan överstiger (vid Finse på Hardangervidda dock till 1,400 m ö. h.). 

I Sverige är T. fragil-is funnen i de flesta provinserna. I fjällkedjan torde 

arten vara allmän i de kalkrika områdena. .Från norrländska kustlandet har förf. 

sett åtskilliga kollekter, bl. a. från den kalkfatbga Västerbottenskusten.

205 

Fig. 17. Utbredningen av Tortella fragilis (Drumm.) Limpr. i södra Sverige och sydöstligaste 

Norge. Beträffande artens nordiska nreal i övrigt, se texten. 

Den sydsvenska utbredningen av Tortella fragilis framgår av kartan 

(fig. 17), som nog g·er en riktig bild av de faktiska förhållandena, ehuru arten 

givetvis är förbisedd och säkerlig·en kommer att anträffas även i Blekinge och

206 

Västmanland. Utbredningen är koncentrerad till extrema kalktrakter samt till 

vissa skärgårdsområden, där arten växer såväl i strandängar som på klippor, 

troligen uteslutande av kalkförande bergarter. Förekomsterna vid Vänern i 

· Värmland äro enligt H. E. J OHANSSONS herbarieetiketter i allmänhet bundna 

till grönstenar. T. fragilis företer sålunda i någon mån en parallell till Dermatocarpon 

cinereurn, vilken är spridd i fj ällkedjan och i det övriga Sveriges 

inland på kalkrika bergarter och dessutom förekornmer vid kusterna, här i 

hygrohalina klippspringor (Du RIETZ 1932 s. 8:Z). En jämförelse med några i 

södra Sverige starkt spridda, strandängsväxter med inlandslokaler på kalk - 

Ophioglossum vulgatum och Taraxacurn balticum - är också av intresse. Man 

kan misstänka, att dessa arters kalkbundenhet i inlandet väsentligen är beroende 

av pH-faktorn. 

På Kinnekulle är T. fragilis ganska sällsynt; på Österplana hed förekornmer 

den bl. a. på silikatblock i fuktäng och på hällyta i täljstensbrott. På Falbygden 

är arten däremot rätt allmän. Den växer här dels på toppen av frostknölar 

i kalkfuktängar, dels på block i extrema kalkkärr, särskilt källmyrar 

med Schoenus je1-rttgineus; den anträffas även på naken kalktuff i anslutning till 

dylika kärr. I Skåne är arten enligt W ALDHEni (in litt.) karakteristisk för 

Juncus subnodulosus-rika källkärr. 

På Öland visade sig T. fragilis under förf:s exkursioner 1943-1945 vara 

vanlig över hela ön, särskilt på alvarmark. På grund av sitt förekomstsätt 

- oftast små tuvor på frostknölar med Seslen·a-äng (se fyndortslistan) - är 

arten emellertid svår att upptäcka. I olikhet mot samsläktingarna blir den 

aldrig dominant i hällhedar, där den dock ej sällan uppträder tillsammans 

med övriga Tortellae. På Kastlösa alvar ha T. fragilis och T. rigens anträffats 

tillsammans på en stenmur (av kalksten). På den enda sedda havsstrandslokalen 

- vid Södviken i Persnäs - förekom T. fragilis i aerobalin Festuca m_.ina 

äng med bl. a. Plantaga maritima och Taraxacurn balticum. 

T . .fragilis är inom hela sitt utbredningsområde ytterst sällsynt som fertil 

(C. MuLLER 1909). Från Norge omnämner HAGEN (1929) trenne sporaganfynd 

och tillägger: »Denne fruktens sj eldenhet er betinget av mangel på hanplanter; 

huuplanter fins derimot i de fleste tu er.» I Sverige är arten funnen med 

sporofyt fem gånger: Kinnekulle (1859, S. O. LINDBERG), Mösseberg (1937, 

H. PERssoN), Runmarö och Uppsala-trakten (se fyndortslistan) samt Sarekfj 

ällen (ARNELL & JEN SEN 1910 S. 168). 

Sammanfattning. 

Den här föreliggande Tortella-undersökningen kan ej göra anspråk på att 

vara en definitiv utredning·, särskilt som utländskt material blott i · begränsat 

omfång har kunnat utnyttj as. Vad förf. har velat visa är i första hand att 

släktet på våra kalkhällmarker är vida rikare differentierat i skilda typer än 

vad som framg-år av våra floror. Dessa typer kunna, vare sig de uppfattas 

som arter eller som enheter av lägre rang, utan större svårigheter särskiljas;

207 

de avvika också ifråga om utbredningen ± pregnant från varandra. Mest 

anmärkningsvärd är förekomsten av en sydsvensk, extrem kalkhällmarkstyp, 

Tortella rigens, som här betraktats som art, ehuru dess ställning i förhållande 

till T. inclinata kan diskuteras. 

Å v stort intresse vore en undersökning av k r o m o s o m f ö r h å 11 a n d e n a 

hos våra Tortellae. Uteslutet är nog ej, att polyploidi kunde spela en viss roll 

inom detta kritiska släkte. T. rigens gör i viss mån intryck av att vara en 

»gigas-form», vilket kan inbjuda till spekulationer. En aktuell hybridisering 

mellan arterna är högst osannolik men kan givetvis tidigare ha förekommit. 

Förbållandet mellan T. fragill·s och tartuosa-gruppens fragila typer, framförallt 

T. n:,r;ens, är härvidlag beaktansvärt, vartill kommer den påtagliga likhet, som 

sistnämnda art företer med den i Norden ej förekommande T. ndida ; denna 

likhet kunde vara mer än tillfällig. 

Den nedan följande examination sklaven är utarbetad speciellt med 

hänsyn till alvarområdenas Tortella-flora (T. flaw&i1·ens är ej medtagen) men 

torde vara generellt an vändbar. Den lider dock av vissa brister, beroende på 

att arterna och deras avvikande former visserligen äro lätta att igenkänna i 

naturen men trots detta äro svåra att med ord (och även bild) nöjaktigt 

karakterisera. 

A. Toppblad från jämnbred bas hastigt avsmalnande till en mycket lång, syllik 

spets, bildad av den grova nerven jämte den upptill dubbelskiktade laminan, 

i regel med glatt kant eller en mot spetsen löpande hyalin kantsöm. Klorofyllösa 

celler små (ö-l O \..L breda), starkt papill ösa . . Blad mycket sköra, i stor 

utsträckning avbrutna, även i torrt tillstånd raka eller föga vridna. Nerv 

starkt glänsande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . T. jragilis. 

B. Toppblad av växlande längd och form men med genomgående enkelskiktad 

lamina och utan syllik spets, i torrt tillstånd starkt vridna eller krusiga. Nerv 

svagare än hos föreg., matt eller mindre starkt glänsande. 

l. Blad i fuktigt tillstånd skruvformigt ställda, undulerade, ej eller föga rännformiga, 

tämligen jämnt avsmalnande mot spetsen, obetydligt fragila. Blad· 

celler små (7-10 p .. breda) , tätt papillösa. . . . . T. tartuosa f. typica. 

2. Som föreg. men blad med mindre utpräglad skruvställning och undulering, 

starkt fragila. . . . . . . . . . . . . T. tartuosa f. fragihfolia. 

3. Blad i fuktigt tillstånd upprätt utstående, utan skruvställning och undulering, 

± utpräglat rännformiga. 

a. Blad korta (3-4 mm), mjuka, brunaktigt gröna, glanslösa, jämnbrett 

avsmalnande mot den ej huvformiga spetsen, i regel med hyalin kantsöm 

och en av den utlöpande nerven bildad, ofta tandad, mångcellig udd, 

som dock ofta är avbruten. Bladceller små (7-10 \..L breda), på grund 

av de tättsittande papillerna mycket mörka och utan tydligt framträdande 

cellväggar. . . . . . . . . . . . . T. tartuosa f. curta n. f. 

b. Blad korta (2-3 mm, högst 4 mm), mjuka, de översta ± rent gula, 

de nedre brunaktigt gröna, ej fragila, i fuktigt tillstånd något inåtböjda, 

nästan glanslösa, jämnbreda med rundat huvformig spets, i kanten 

krenulerade och utan hyalin kantsöm ; nerv utlöpande i en ytterst kort, 

ofta encellig udd . Bladceller större (l 0-13 \..L breda), mindre tätt papil-

208 

lösa och åtminstone upptill med rätt tydligt framträdande cellväggar. 

Vegetativ spridning genom avfallande toppknoppar. . . . T. inclinata. 

c. Blad långa (oftast 4-5 mm, stundom ti mm), styvare, tämligen rent 

gröna, starkt fragila, i torrt tillstånd på grund av nerven ± starkt 

glänsande, från ± jämnbred bas triangulärt lansettlika med en ofta 

lång och något avsatt spets, hos unga individ och kortbladiga former 

triangulärt huvformig; ofta med icke krennlerad kant eller hyalin kantsöm; 

nerv kraftig, ofta rödbrun, utlöpande i en mångcellig udd. Bladceller 

som hos den föreg. men oftast något större (11-14 p. breda), 

isynnerhet upptill svagare papillösa och med tydligt framträdande cellväggar. 

Vegetativ spridning genom avbrutna bladspetsar. T. n'gens n. sp. 


Nomenkl aturen följer ifråga om Hepaticae WErMA.RCK (1937 b), ifråga 

om M u s c i J EN REN (1939), dock med några undantag, i vilka fall auktorsbeteckningar 

utsatts. I den egentlig·a förteckningen upptagas samtliga på 

kalkhällar eller av dessa bildat vittringsmaterial förekommande arter, alltså 

även sådana, som blott uppträda på apofytiska kalk-ståndorter (stenbrott, vrakstensupplag 

m. m.). Uteslutande på erratiska block (inom området alltid av 

urberg; »silikatblock» ) växande arter (undant ag : Barbula cylindrica) anföras i 

ett appendix. Där icke »c. fr.>> angives, äro resp. arter ej funna sporogonbärande. 

Hepaticae. 

Riccia sorocarpa. Allm. på grund, ± naken mark, oftast på jordblottor i häll hedar 

och vätartade samhällen. Synes vara den jämte R. glauca (ARNELL 1928) enda 

på Kinnekulle funna arten av släktet. På Falbygdens kalkhällmarker (Högstena, 

Karleb_y) förekommer även R. Beyriclziana. 

Clevea hyalina. Riklig i vissa delar av området (1944 ymnigt c. fr.), särskilt i en 

smal zon av övre rödstensplanet, där arten ofta dominerar på hällar med grund, 

hurnös jord (se tabell 10); dessutom i Ditrichum-, Eucladiu m-, Sclz istidium- och 

Tortella-societeter. 

Reboul7'a hemisplwerica . På klipphyllor i Övre klinten strax S om kyrkan och på 

jordskärning i stenbrott; c. fr. 

Ma rchant-ia polumm')h a. Riklig i ett stenbrott ; c. fr. 

Metzgen·a furca ta. På lodytor (till s. m. Radtla, "Afyu1'ella, Amulystegiella confervoides) 

i Hällsprickorna. 

Riccarcha pinguis. Sälls. i fuktäng (tabell 37), dessutom tills. m. To1·tella jrag1:l1's 

på silikatblock i fuktäng och på starkt humös Yittringsjord i lingonhed. 

Pellia FaUbrom'ana. Sälls. i fuktäng (tabell 36), dessutom i Campylium elodes - societet 

på lodyta i stenbrott. 

Lophozia excisa. Spars. men ganska allmän i Festuca-torrhällhedar (degenerationstyp). 

Arten synes vara kalkskyende (ARNELL 1925 s. 65; uppges här ej fr. Öland 

o. Gotland) ; förekommer i Varatrakten tills. m. Cephaloziella byssacea o. Leptogium 

palmatum på rullstensgrus (ALBERTSOX 1945 u). 

Leiocolea badensis. Flerst. men spars. i vätsamhällen (se tabell 42; rikligare i en 

Fissidens-rik vätäng S om Kyrkkärret) ; även i Eucladium aerug1'nosum - societet. 

En kalkbunden art (ARNELL 1925), antagligen allmän på våra alYarområden

209 

ehuru genom sin litenhet förbisedd; förekommer t. rikligt på Kar le by hed 

(tills. m. Freissia quadrata i Carex panicea - vätäng vid bäcken). 

Plagiochila asplenioides. Vid södra stenmuren. 

Ptilidium ciliare. Allm. och stundom riklig i Avenetum-samhällen (degenerationstyp). 

Lophocolea biderdata. Riklig i Calluna-soc. (tabell 31); även sedd i fuktäng (tabell 

32). -- Uppges av ZETTERSTEDT ( 1877 b) blott för Högkullen. 

L. minor. På kalkstensplatta vid östra stenmuren. - En både på kalkrikt och 

kalkfattigt substrat uppträdande art. Förekommer tills. m. Ckiloscyphus polyanflrus 

(det. ELsA NYHOLM) i kalkfuktäng på Varaslätten (Karteängen i Jung; 

A LBE RTSON 1939 s. 210), vid Fyrunga kyrka på gråstensmur och vid Algutstorp 

i Edsvära på kalkfattig mo ; på båda de sistnämnda lokalerna tills. m. 

Bartmmia ithyphylla. . 

Cephaloz1'ella byssacea (Roth) Warnst. (C. divaricata Schiffn.). Allm. i Sedum-therofytlav-samhällen 

o. i Festuca-torrhällhedar; även i Bällsprickorna. Arten , som 

också förekommer på Ölands alvar (se tabell 24), är riklig på rullstensgrus 

på Varaslätten (se tabell hos ALBERTSON 1945 b). 

Radula complanata. På lodyta i Hällsprickorna; dessutom epifytiskt på .Juniperus. 

Porella platyphylla. Flerst. i klippnischer samt i Hällsprickorna. 

Musci. 

Fissidens adianthoides. Allm. i fukt- och vätängar, stundom dominant; ofta c. fr. 

F. cristatus v. mucronatus. Allm. i torrängar, sälls. i Festuca-torrhällhedar. 

F. taxifolius. På humus i Övre klintens klippnischer. 

Dicranum Bon.feani. T. sälls. på fuktängsjordtuvor. 

D. Muehlenbeckii v. bremjolium. Sälls. i torräng o. Festuca-Dicranum-bällhed S om 

kyrkan. Denna för Kinnekulle nya art förekommer också på Falbygdens kalkhällmarker 

(ALB ERTSO N 1941 a s. 114) och är av växtgeografiskt intresse. 

210 

Ceratodon purpureus. Allm. i Festuca-torrhällhedar (degenerationstyp), i övrigt sällsynt; 

funnen c. fr. Arten är i Skåne utmärkande för Corynephm·io11-samhällen 

och för Brontion-samhällen på i ytskikten urlakad mark ( ANDELtSSO:-l" & \V ALD 

HEll\! 1946). 

Dist'ichiwn indinatum. Spars. i väLsamhällen (se tabell 41 ); även i hällhedar (tabell 

5); stundom vackert c. fr. 

Ditrichum jie:xicaule. Allm. i Bramian-samhällen men dominant nästan utesintande 

i hällhedar; även i klippnischer o. i hygrofila ängar ; sällsynt c. fr. 

Torlula subulata. På kyrkstenmuren o. på lera i vrakstensupplag; c. fr. Denna 

art uppträder på Ölands alvar även i naturlig vegetation (.b'estuca-torrhällhedar 

med busklavdominans) ; i Övre Ätradalen sedd på jordblottor i Avenefurn-samhällen 

. . 

T. mural-is. På kyrkan (murbruk) o. på silikatblock S om denna; c. fr. 

T. ruralis. Allm. men dominant uteslutande i starkt kulturpåverkade hällhedar i 

kyrkområdets omedelbara grannskap (provytmaterial ej med taget i detta arbete) ; 

representeras av en uppenbart nitrofil ekotyp; funnen c. fr. 

Ptery_goneurum ovafum. l iklig i vrakstensupplag o. vid en stig genom täljstensbrott 

N om kyrkan ; c. fr. Arten förekommer sällsynt på Fal bygden, bl. a. (tills. m. 

Phascwn curvicolle) i extremt kalk-PhasC'ion på den klassiska Gal'ium tn"andrum 

lokalen »emellan Kälfvene och Näs» ( ALBERTSON 1 945 a). 

Pottia Davalliana. T. allm. på blottad kalklera, bl. a. i Festuca-väthällhedar; c. fr. 

P. bryo·ides. Ytterst spars. i Clevea-societet i sydligaste delen av undre rödstensplanet ; 

c. fr. ; anträffad här som ny för Västergötland 1839 av P . .A. LARSSO. Arten 

ä r senare funnen av LARSSON på Högstena hed (1942) och av förf. (1943) på 

Kleva klintar N om Kyrkokvarn (i Barbula convaluta - B. returvirostris -societet m. 

Pottia intennedia, Pilascum cusp'idatum, Pleuruhum sub'ulatum o. Weisia m'iC1'0sfmna). 

Phascum cuspitlatum. Sälls. på blottad kalklera o. i EarlJula fa llax - societet; c. fr. 

[Aloina rigida. Anträffades som ny för Kinnekulle 193!1 av P. A. LAHSSON vid 

landsvägen i Österplana 3 km N om kyrkbyn; arten växer här ymnigt på 

kalklera på klipphyllor tills. m. Barbula acuta, B. fallax o. B. re.fiexa. Den är 

sällsynt även på Falbygden, varifrån en ny lokal kan meddelas: Åsle sn, kalkbrott 

vid Svartarps kvarn, 194iL] 

Torfel/a fragilt"s. I fuktäng vid Kyrkkär ret, på silikatblock i fuktäng NO om kyrkan 

samt t. riklig på häll i täljstensbrott i N-partiet. 

T. incl1"nata. Allm. i hällhedar över hela området. 

T. 'rigens n. sp. (diagnos å s. 1 9 7). Som föreg. art. 

T. tortuosa. Allm. men som dominant uteslutande i Sedwn-hällhecl ar på 1mdre 

rödsten ; förekommer förutom i hällhedar sällsynt på jordblottor i torränga r 

samt på fuktängsjordtuvor och silikatblock. I Hällsprickorna o. i täljstensbrott 

ofta ss. f. jrag1"l1jolia. 

Triclwstomum cr-ispulum. Allm. i hällhedar (dominant på häll av övre rödsten SV 

om kyrkan), vanligast i Festuca-hedar (normaltyp) N om kyrkan, även som 

dominant på tidvis svagt översilad mark. En extrem kalkmossa, riklig även 

i Enralyption-samhällen (se färgbild 57 - tagen på Högstena hed - hos Du 

RIETZ l !H5). Arten förekommer på alla större kalkhällområden på Falbygden ; 

på Ölands alvar allmän från Ottenby till Böda (ehuru blott sedd som inblandning 

i Tortellz"on-s:nnhällen). Dess svenska utbredning är sydlig; N-gräns 

enl. JEs

Weisia cnspa. Tills. m. Phascum på jordblotta nedom kyrkan 1939 (P. A. LARssoN) ; 

c. fr. ; ej sedd av förf. Arten är karakteristisk för Phascion·samhällen av 

Astometum-typ i Varatraktens åbrinkar (jfr s. 42-44 i denna avh.). 

W. microstoma. Allm. i Festuca-torrbällhedar (degenerationstyp) på undre rödsten; 

även på jordblottor på övre rödsten; c. fr. 

Eucladium aeruginosum. All m. i Sedum-hällhedar i depressioner o. på översilningsmark, 

ofta dominant (tabell 9; inom omr. även med välutbildat graminidfältskikt). 

Mycket allm. i Festuca·väthällhedar på Ölands alvar, i regel tills. m. 

följ. art (se tabell 24). - Alvarformerna av E. aerug1'nosum erinra starkt om 

den ekologiskt närstående Ba1·bula tophacea, från vilken de dock lätt kunna 

särskiljas. Av sistnämnda, i Västergötland blott från Kinnekulle (JENSE:N 1939) 

publicerade art har förf. studerat ett rikt jämförelsematerial på Varaslätten 

(lertag vid Kvänums tegelbruk ; pH 6,8). 

E. recurvirostre. Dominant i Fcstuca-väthällhed vid undre rödstensplanets S-gräns 

(tabell 21); dessutom spars. i vätäng S om Kyrkkärret o. i Agrostis-vät NO 

om kyrkan. 

Barbula acuta. T. allm. i hällhedar, rikligast i små, tidvis vattenfyllda depressioner. 

Arten kan meddelas från ytterligare ett par Kinnekulle-lokaler: »Aloina-hällarna» 

N om Österplana kyrkby; Medelplana, häll i ängsgranskog ovan Råbäck. - En 

troligen mycket förbisedd art (habituellt erinrande om Ceratodon), ännu ej konstaterad 

på Öland ; i Västergötland först funnen i Horn borga (på sandsten ; 

HOL PHERS in litt.). B. acuta är dock ± all m . på alla provinsens kalkhällmarker 

(Dala, Högstena, Karleby, Kleva klintar; dessutom på kalk vid Sikagården 

vid Falköping o. vid Svartarps kvarn i Åsle). Arten förekommer också 

på gnejshällar vid Lidan på Varaslätten, här delvis tills. m. B. cylindrica 

(ALBERTSON 1943 a) o. DitrichU1n jlexicaule (jfr v. KRUSENSTJERNA 1945 s. 190: 

liknande förekomster i Uppsalatrakten). 

B. convoluta. All m. i hällhedar, stundom dominant. 

B. cylindrica. Tills. m. Myurella på block av filipstadsgranit (det. prof. H. BAcK 

LUND) i vätmark vid Kyrkkärret. 

B. fallax. Allm. i hällhed ar, dominant på genom kulturpåverkan blottad mark ; 

spars. även i torrängarnas Camptothecion-sambällen. 

B. refiexa. Som föreg.; dominant övervägande på översilningsmark. Allm. på 

Kinnekulles ortocerkalklager men riklig (tills. m. Tortella fortuosa, Encalypta 

rhabdocarpa m. fl. kalkmossor) även på gnejs vid Sjöråsviken. Allm. på samtliga 

Falbygdens kalkhällområden; dessutom på jordblottor i Avenefum-sambällen 

på morän (örtbacken »emellan Kälfvene och Näs»; Luttra, strax O om kyrkan). 

- Sydlig kalkart med svensk N-gräns i Dalsland o. Närke (JENSEN 1939 ; 

museiexemplaren från den uppgivna lokalen Osmundsberget i Dalarna tillböra 

B. fallax). 

B. rigidula. Flerst. på klipphyllor, mera sälls. i hällbedar; funnen c. fr. - Allm. 

på Kinnekulle o. Falbygden ; 1944 anträffad även på Varaslätten (Hällum : tills. 

m. Grimmia pulvinala o. Tortula muralis på murbruk vid St. Balla kraftverk). 

B. recurvirostris. I häl lhedar på övre rödsten; ofta c. fr. 

B. un,quiculata. T. sälls. på lera i vrakstensupplag ; c. fr.; saknas i hällhedar. 

Encalypta streptocarpa. Huvudsakligen i Övre klintens klippnischer, i Hällsprickorna 

o. i gamla stenbrott ; t. sälls. i hällhedar. 

E. vulgaris. Riklig på jordskärning i stenbrott o. i vrakstensupplag; c. fr. Arten 

är blott i spormognadsstanium säkert skiljbar från den följande, till vilken 

sannolikt finnas övergångsformer (hybrjder). E. vulgaris växer i olikhet mot 

211

212 

E. rhabdacarpa gärna på apofytiska ståndorter (bl. a. på stenmurar) o. förekommer 

på Falbygden även utanför kalkhällområdena. 

E. 1·habdacarpa. Allm. i häll hedar, särskilt på övre rödsten; c. fr. Arten är allm. 

även på Falbygdens hällmarker, varifrån den ej uppges hos JENSEN (1939); 

anmärkt från Kinnekulle först av ARNELL ( 1876). E. rhabdacarpa, som är spridd 

och lokalt troligen allmän i den skandinaviska fjällkedjan, har en »arktiskalpin» 

utbredningstyp och hör till de mossor, som anträffats på de högsta 

nivåerna (i Himalaya upp till 5,800 m; JENSEN 1939). 

Rhacamitrium canescens ( v. ericaides) . Allm. i Bramian-samhällen, ofta dominant. 

R. lanuqinasum. I vrakstensupplag N om kyrkan (en tuva 1943). Denna acidifila 

art kan någon gång växa i naturlig Tm·tellian vegetation; den har sålunda anträffats 

på Kleva klintar vid Kyrkakvarn (gemensamt tuvbildande på tunn 

humus m. Tartella n'gens!). 

Gn:ntmia pulvinata. Spars. på kalk- och silikatblock; c. fr. 

Schistidium apacarpum. All m. i hällhedar ; c. fr.; tillhör samma grova form som 

den öländska alvartypen. 

Ephemerum minutissimum. Ytterst spars. tills. m. Weisia micrasta ma i Festuca-torrhällhed 

(degenerationstyp) strax O om kyrkan 15.4. 1939; c. fr. Ny för Västergötland; 

senare anträffad även på Varaslätten (se s. 43). 

Funaria hyqrametrica. På jordskärning i stenbrott; c. fr. 

Rhadabryum raseum. I Hällsprickorna, i fuktäng N om kyrkan o. i Galluna-soc. 

Bryum argenteum. Allm. i hällhedar, rikligare i stenbrott o. vägkanter; funnen c. fr. 

B. cap1'llare (incl. B. elegans) . På klipphyllor i Övre klinten samt i Hällsprickorna. 

B. caespiticium. Uppges för området av WrTTE (1906 b). 

B. pendulum. I hällhedar på övre rödsten ; c. fr.; troligen allm. men utan sporogon 

ej skilj bar fr. föreg. art. 

B. neadatnense. I Drepanacladus Sendtneri - societet i stenbrott (P. A. LARssoN in litt.). 

B. pseudatriquetrum. Allm. i vätsamhällen, även i stenbrott. Sannolikt förekommer 

också (bl. a. i väthällhedar) B. b'imum; de två arterna ha ej isärbållits. 

Jl![nium longirastre. I Hällsprickorna; c. fr. 

M. Seligeri. Sälls. i fuktäng vid Kyrkkärret. 

M. cuspidatum. Flerst. under buskar samt nästan konstant i Gal!una-oc. (se tabell 31). 

M. undulatum. Under en Junipenis-gru pp N om kyrkan. 

Aulacamnium palustre. Riklig på ett par fuktängstuvor vid Kyrkkärret. 

Orthatrichum arwmalum. Allm. på lösa kalkplattor o. på stenmurar; c. fr. 

O. cupulatwn. Som föreg.; c. fr. 

Climacium dendroides. I fuktäng- vid Kyrkkärret. 

Thw . dium aln'etinum. Allm. i Bramian-samhällen men huvudsakligen i Fesfura-hällhedar 

o. torrängar av normaltyp, sällan dominant. 

T. PhiW1erti. I mesofila ängar, stundom dominant; även i Hällsprickorna. 

T. delicatulunL Vid kyrkstenm uren ; möjligen förbisedd. 

Anarnadan viticulasus. I karstartad hällmark SSV om kyrkan. 

Pseudaleskeella catenulata. Allm. på hällar (särskilt lodytor) o. lösa kalkblock. 

]J![yurella julacea. Spars. i Hällsprickorna; dessutom i vätäng S om Kyrkkärret o. 

på block av filipstadsgranit invid detta. 

Gallierganella cusp-idata. Dominant i Kyrkkärrets kautzon, i övrigt spars. o. i regel 

blott som inblandning i Scarpidian-bottenskikt ; sällan dominant i mera typisk 

vätvegetation. 

Galliergan gigantewn. Som föreg. men mera hydrafil; ymnig i Kyrkkärret. 

Scarpidium scorpiaides. Som föreg.; stundom dominant även i vätä ngar (tabell 42). 

S. lycapad·iaides (Schwaegr.) Paul. Allm. o. ofta dominant i hydrofila ängar o. vätsamhällen.

213 

S. turgescens (Th. Jens.) Loeske. Allm. i vätsamhällen, spars. i Euktängar o. aldrig 

dominant i typiska sådana; ej sällan ymnig i gamla stenbrott; spars. även i 

väthällhedar. 

Drepanocladus aduncus. T. sälls. o. blott lokalt rikUg (tabell 40); förekommer bl. a. 

i Gåsdammen (submers f.) o. i stenbrott (cfr v. polycarpus). 

D. Sendtneri. Allm. i Kyrkkärret o. här ofta dominant; förekommer också, stundom 

dominerande, i vätängar, på hällar i översilningsstråk o. i stenbrott. 

D. intermedius (Lindb.) Warnst. Allm. i vätängar o. h_vdrofila fuktängar samt i 

Kyrkkärrets kantzon. 

D. uucinatus. T. sälls. men lokalt riklig i fuktängar av hygrofil typ. 

Cratoneurum filicinum. T. allm. i fuktängar, dominant i sådana av källmyrartad 

typ; även på sipperytor i stenbrott. 

C. falcatum (Brid.) Roth. Som föreg. men sparsammare. 

Campylium chr·ysophyllum. .Allm. i Bromion·samhällen men riklig blott torrängar; 

även i Ctenidium-rika fuktängar. 

C. elodes. Allm. i vätsamhällen o. hydrofila fuktängar. 

C. stellatum. Allm. i fuktängar, sparsammare i vätsamhällen; funnen c. fr. 

C. stellatum ssp. protensum. I fuktäng N om kyrkan ; möjligen förbisedd. 

C. poly,qamum. T. sälls. i vät- o. fuktängar, stundom dominant. 

Amblystegiella confervoides. I Hällsprickorna, ytterst spars. tills. m. Myurella ; c. fr. 

1944. - ZETTERSTEDT (1877 a s. 61) uppger denna sällsynta art för flera 

lokaler på Kinnekulles V-sida, även sandstenslagret. Den förekommer också 

på Billingen och Falbygden (Kleva klintar), i övrigt blott på några få s>enska 

lokaler upp till Lycksele lappmark (JENSEN 1939). 

Homalothecium sert'ceum. Spars. på hällar, särskilt i klevkrön. 

Camptothecium lutescens. .Allm. i Bromion-samhällen, som dominant i torrängar; ymnigt 

c. fr. 1944 (i stenbrott). 

Brar;hythecium glareosum. T. sälls. i Bromion-samhällen, rikligare i o. vid hällsprickor. 

B. Mildeanum. (Confirm. v. KRUSENSTJERNA .) Spars. funnen i Barbula fallax - o. 

Sch1'stidium - societeter; riklig i ett landsvägsdike. 

B. rivulare. Under ett ensnår i mesofil äng N om kyrkan. 

B. velutinum. På klipphylla nära kyrkan. 

Pseudoscleropodium purum. Riklig i trädbeskuggad torräng vid kyrkan ; dessutom 

på en Thymus-klädd myrstack. 

Cirriphyllum piliferum. Tills. m. Lophocolea minor vid östra stenmuren. 

Eurhynchium Swarfz1'i. Under ett ensnår N om kyrkan. 

E. hians (Hedw.) Jaeg. & Saurb. I klippnischer SSO om kyrkan (confirm. H. PERssoN), 

oftast tills. m. Fissidens taxifolius. Beträffande denna Eurhynchium-typ, som synes 

vara kalkbunden, och dess förhållande till övriga former inom E. Swartzii 

gruppen, se V. KRUSENSTJERNA (1945 s. 205). 

Rhynchostegium murale. På lodytor i Hällsprickorna; c. fr. Lokalen säkert identisk 

med den av ZETTERSTEDT (1877 a) angivna: »In umbrosis fissurae rnagno raro 

et sterile. In petra calcarea infra templum Österplana. » - En i södra Sverige 

sälls. art, som dock (mest som v. arct'icwn) även förekommer i fjällkedjan 

(JENSEN 1939). 

Hypnum cupressiforrne. Allm. i Brornion-samhällen. Artens former kunna fördelas 

på två serier, v. Vaucher'i (Lesqu.) C. Jens. och v. lacunosum Brid., den förra 

uppträdande i hällhedar (huvudsakligen Sedetum tortellosum), den senare i torrängar; 

de gå dock utan gräns över i varandra liksom fallet är i Harzornrådet 

( REIMERS 1940 b s. 345 ; de betraktas här som subspecies). H. Vaucheri (Lesqu. 

som art) har sin huvudutbredning i Kalk-Alperna. På Österplana bed, varifrån

214 

den uppges först av ARNELL (1876), anträffas den som mest typisk på tälj 

stenshällar vid områdets N-gräns. 

H. Lhzdbergii. Sälls. i Inula-torräng o. Ctem:dium-rik fuktäng. 

Ctenidiwn molluscum. Allm. i fuktängar o. i hällsprickor, spars. i mesofila torrängar. 

Rhytidium rugoswn. Sälls. på undre rödsten (se tabell 24, provytorna 13-14). 

[Entodon orthocarpus. Denna på Falbygden mycket utbredda art saknas inom området. 

Den förekommer emellertid spars. på den tidigare omnämnda Aloina· 

lokalen strax ovan Gössäters gård ; växer här i övre delen a v vägskärningen 

tills. m. bl. a. CamptotheC'ium o. Pseudoscleropodium. Enligt v. KRUSENSTJERNA 

(1945 s. 246) har Entodon samlats vid »Gössäter» redan 1938 av C. HJÄRNE.] 

Pleurozium Sclweberi Mitt. Allm. under större ensnår; dominant även i torrängar 

(degenerationstyp), incl . Calluna-hedar. 

Rhytidiadelphus squarrosus (Hedw.) Warnst. Ytterst spars. vid en enbuske i fuktäng 

vid Kyrkkärret. 

R. triquetrs (Hedw.) Warnst. Allm. under större ensnår, sälls. i torrängar; funnen c. fr. 

Hylocomium sp lendens. Som föreg. men allm. även i torrängar (degenerationstyp) ; 

funnen c. fr. 

Polytrichum juniperinum. Dominant på fuktängstuva m. Carex .fiacca - societet S om 

kyrkan (pH i mossförnan 4,7; i CaTex-r hi zosfären 6,3); dessutom ytterst spars. 

i Festuca-Dicranum-hällhed. 

P. piliferum. I Festuca -torrbäll bedar (degenerationstyp), stundom riklig (tabell 19). 

Silikatblockfloran. Denna är ganska ingående inventerad men ur sociologisk 

synpunkt blott ytligt studerad. Det härskande , mycket artfattiga moss-samhället 

kan hän föras till Grirmn1'on commutatae, dock med övergångsformer till såväl 

Rhacomitrion som An titrichion (betr. nämnda federationer, se v. KRUSENSTJERNA 1945 

s. 50-83). Uteslutande på silikatblock ha följande arter anträffats: 

Barbilophozia barbata (t. riklig på två lokaler), Paraleucobryum longijo lium, Dicranum 

montanum (block i fuktäng NO om kyrk an), Dicranou:e1.sia drrata (en lokal ; 

c. fr.; det. v. KRUSENSTJERNA), RhacomitTiurn heterostichwn (flerst.), Grimm1·a commutata 

( allm .) , G. Hartmanii, G. spp. (sterila tuvor; sannolikt G. Muehlenbeckii 

Schpr. o c h G. ovalis ; det. v. KRUSENSTJERA), Orthotrich um rupestre (en lokal; c. fr.), 

Hed wigia ciliata (allm.), Leucorlon sciw·oides, Isothedum mytwum, Leskeella ne1·vosa, 

Pterygyndanrum jil1jorme (de fyra sistnämnda sälls.). - Till respektive samhällen 

räkna vi också societeter av ett antal bladlavar, framförallt Parmelia-arter (se 

härom närmare i lavartförteckningen). 

På silikatblock uppträda slutligen några få ka1kbetonade arter, samtliga upptagna 

i det föregående: Riccardia pingw·s, Ditrichum .fie.ricaule, Torfula muralis, 

Tortella fragilis, T. tortuosa, Barbula cylindrica, Grimmia pulvinata och }.{yurella ju1acea, 

vidare de acidifi1a Polytrichum jumperinum och P. pilferum, vilka kanske - liksom 

bl. a. vissa Cladonia-arter - p r i m ä r t tillhöra silikatblockfloran men s e k u n d ä r t 

intränga i områdets kalkvegetation. 

C. LAVARNA. 

l. Allmänt. 

Österplana heds lavflora är, åtminstone jämförd med mossfloran, ganska 

fattig. Förteckningen omfattar 128 arter, varav emellertid 64 (de flesta noterade

215 

av DEGELrus) blott förekomma på >> silikatblock». Inventeringen av de på kalk 

växande arterna bygger dock (på några undantag när) uteslutande på förf:s 

egna anteckningar och insamlingar och kan endast ifråga om de s. k. storlavarna 

(blad- och busklavar) samt jordskorplavarna anses som uttömmande. stensskorplavfloran 

är säkerligen åtskilligt rikare än vad artlistan ger vid handen ; endast 

ett antal vanliga och lättigenkännliga Leeanorian ealcareae-arter äro upptagna. 

Kinnekulles lavflora är ganska litet känd, och något sammanfattande arbete 

har ej publicerats. Den enda avhandling, som direkt behandlar bergets lavflora, 

är BLOMBERGs (1867) uppsats, i vilken 120 arter uppräknas; några av dessa - 

bl. a. den från Martorps hed uppgivna Dermatocarpon klichelii - hade tidigare 

publicerats från Kinnekulle av TH. M. FRIES (1864 o. 18ö5). \V ITTE (1906 a) anför 

ett antal arter från Österplana hed, till en del dock byggande på BLOMBERGs 

oftast diffusa lokaluppgifter. DEGE LIDs (1935) upptar fyra oceaniska arter från 

Kinnekulle (Lobar'ia amplissima, L. laetevirens, Nephrorna lus'iiam·cum och Parmeliella 

plumbea ; den sistnämnda anförd av BLOMBERG l. c.). Samme förf. meddelar (1945 c) 

den märkliga upptäckten av Lempholemma cladodes. 1945 besökte DEGELrus Kinnekulle 

i utesl utande lichenologiskt syfte. Resultaten äro än nu opublicerade, men i 

det följande anföras samtliga av D. på Österplana beds »silikatblock» anträffade 

arter. 

Hos BLOMBERG (1867) uppges från Kinnekulles kalkhällmarker några av 

förf. ej anträffade arter, framförallt stensskorplavar. För » Österplana hed» 

anföres sålunda Staurothele guestphalica (S. orhz'culm·is ; »på kalkflisor»). Från 

» Österplana » omnämnas följande: Acarospm·a glau cocarpa, Staurothele hymenagania 

(»synes förekomma på små kalkstens bitar»), Psorotichia Flotowiana (»på rödkalk» ), 

Lempholemma myriococcum och Goltema polycarpum. (Sistnämnda art är vanlig 

på stenmurar i stenstorpstrakten på Falbygden .) Slutligen uppges för »kalk- . 

lagret» (utan närmare lokalspecificering) R'inodina Bisehof/ii (»isynnerhet på 

mindre stenar och flisor på hedarna») och Bac-idia sabuletorum (B. hypnophila ; 

»spridd öfver hela k alklagret» ). 

I förteckningen över Österplana heds på kalk växande lavar märkas ej så 

få för Kinnekulle nya arter. Ett par av dessa ha tidigare omnämnts av förf., 

nämligen Pw·meliella lP-pidiota och Solorina spong·iosa (ALBERTSON 1941 a). Bland 

de övriga böra framhållas förutom den för Europa nya Lempholemma cladodes 

de båda Leptogium-arterna L. plicatile och L. tenuz . ssimum (det. DEGELrus) samt 

Psoroma hypnorum. 

Österplana heds lavflora präglas givetvis av ett betydande antal ± extremt 

kalkfordrande arter, de flesta dock kalkubikvister, allmänna på Öland, Gotland 

och Falbygden, ofta också i mellansvenska urkalkområden (se t. ex. DEGELrus 

1943 b s. 407 o. följ .) och i fjällkedjan. Förutom kalk-stensskorplavar märkas 

följande arter: Cladonia symphycarpia, Caloplaca cerina, Toninia coeruleonigricans, 

Blastenia leucoraea, Collema cn'statum, C. furvum, Dermatoearpon daedaleum, 

D. hepaticum, Lecidea lur-ida, Solorina saccata samt Fulgensia hracteata. Den 

sistnämnda har emellertid en mycket begränsad utbredning i södra Sverige

216 

(se förf:s karta hos Du RrETZ 19-i,i) s. 177), där den uteslutande uppträder på 

alvar och urka.lk (Kolmården, Utö och Runmarö); den förekommer också i 

Osloområdet och i fjäJlkedjan (TH. M. FRIEs 1871-1874 s. 223). 

Ett anmärkningsvärt negativt drag är saknaden på Kinnekulle av ett antal för 

Öland och Gotland karakteristiska ))j ordbroklavar>>, som dessutom förekomma på 

Falbygden : Lecidea decipiens, Lecanora lentigera (se färgbilderna 55 o. 7 3 hos Du 

RIETZ 1945 ; utbredningskartor å s. 107 o. 141), Toninia lobulata och Dermatocarpon 

cinereum. Lecanora crassa, allmän på Öland och Gotland samt spridd på urkalk i 

östra Mellansverige (dessutom i Osloområdet), saknas i Västergötland. (Uppgiften 

om artens förekomst på Kinnekulle hos TH. M. FRIES l. c. s. 221 beror utan tvivel 

på ett misstag.) Den på Öland och Gotland på alvar allmänna Fulgensia fulgens 

saknas helt o. hållet på Sveriges fastland. Arten kan betecknas som sydösteuropeisk 

(se t. ex. ScHINDLER 1940 a o. b) och dess frånvaro på hällmarkerna i Västergötl and 

skulle kunna vara klimatiskt betingad, ehuru bland kalklavarna edafiska och spridningshistoriska 

faktorer i allmänhet synas vara bestämmande för utbredningen. Det 

kan här anmärkas, att även Lecanora lentigera betraktas som ett kontinentalt stepphedselement 

(ScHit\DLER l. c.). Arten förekommer emellertid också ehuru ytterst 

sällsynt i den norska delen av den skandinaviska fjällkedjan, bl. a. i Opland (ex. 

i Uppsala-museet) och på en lokal i Kautokeino i Finnmark (ex. i Oslo-museet), 

känd för sin förekomst av en av N ordens märkligaste kärlväxter, Oxyfropis dejlex·a 

ssp. norvegica. (Beträffande denna, se N ORDI-IAGEN 193fi s. l 08.) Det bör emellertid 

observeras, att Lecanora lent(qera icke (som de flesta kalkubikvisterna) är känd från 

Arktis. Dess nordiska utbredning är sålunda ganska gåtfull och inbj uder till 

intressanta spekulationer. 

I den öländska alvarvegetationen spela som bekant ett stort antal b u s k 

l a v ar en tongivande roll. Så är också fallet på Österplana hed, ehuru arterna 

här äro avsevärt färre. Sålunda saknas inom området Cetran·a cucullata Thamnol-ia 

vennicularis och Gladania elongata, samtliga viktiga dominanter på Öland. 

Detta gäller även (numera) Cetran·a nivalis (beträffande denna arts utbredning, 

se HAssELROTs karta hos Du RIETZ 1945 s. 160), vilken är ymnig på hällmarkerna 

vid Djupadalen i Dala, där också C. cucullata anträffats (ALBERTSON 

1941 a). Däremot förekommer sparsamt den intressanta C. J·umperina v. alvaren,sis, 

vars systematiska självständighet dock synes vara mycket ringa (se 

artförteckningen ). Anmärkningsvärt är vidare uppträdandet a v en rad ± acidifila 

arter, Gladania coccije1·a, C. glattca, C. degenerans och stereoeaulon tomentosum 

; de tre förstnämnda förekomma lokalt rikligt på acidifierad jord. Dylika 

acidifila lavar anträffas också på Ölands alvar men bär nästan uteslutande på 

k alkfattiga moräner och glaci:f:luvialmarker. 

2. Växtgeografiskt intressanta element. 

Av växtgeografiskt intresse äro framförallt Österplana beds få n o r d l i g a 

arter: Parmeliella lepidiota, Solm·ina spongiosa och Psoroma hypnorum. Beträffande 

den sistnämnda hän visas till artförteckning·en. En nordlig art, ny för Kinne-

217 

56 

Fig. 18. Kända lokaler för Pa rmeliella lepidiota (Smrft) Vain. i södra Sverige och sydöstligaste 

Norge. Beträffande artens nordiska totalutbredning, se texten . 

kulle, är också den på »silikatblock» funna Gladania cyanipes (det. HAssELROT), 

som dock ej är särskilt sällsynt i Västergötland. 

Parmeliella-artens skandinaviska utbredning är av förf. tidigare behand1ad 

(ALBERTSON 1941 a). Arten är starkt spridd över hela Norge samt i norra

218 

Sverige. Nya lokaler äro publicerade från Lule och Torne lappmarker av DE 

GELTUS (1943 S. 89, 1945 d S. 407) OCh från Jämtland av ÅHLNER (1944 S. 23). 

P. lepidiota's sydsvenska och sydöstnorska areal illustreras bär av en ny, mera 

detaljerad karta (fig. 18), där dessutom några nya fy ndorter inlagts. - P. lepidiota 

är en starkt kalkgynnad ldipplav, som emellertid ingalunda synes hysa 

förkärlek för alva.rmarker. Den är ej känd från Öland och den gotländska 

förekomsten är av apofytisk natur. Artens pregnanta sydgräns framstår utan 

kommentarer. Via Oslo-området når utbredningsbältet över Göta- och Svealand 

i viss mån kontakt med den nordliga arealen (jfr Rhytz'dium rugosum ; fig. 12). 

Sannolikt ha vi ifråga om Parmeliella att g·öra med en typisk >> nedvandrare» 

i stil med Umbilicaria ju liginosa (HAssE LROT 1935) och U. rigida (HASSETJROT 

1941 s. 12 o. följ.; i detta arbete behanulas »nedvandringsproblemet», speciellt 

ifråga om umbilicariaceerna, utförligt). 

Nya inom kartområdet fallande Parmeliella-1oka1er ha publicerats av DEGELil"S 

(1942 s. 25; 1943 a s. 411: Ornö, N ämdö och Mörtö i Stockholms skärgård). 

Vidare är arten insamlad på Gotland av BENGT PETTERsSON (Västerhej de: kalkblock 

i barrskog O om Ygne fiskelägA 1937; herb. BP) och på en ny uppländsk lokal 

av AHLNER (Älvkarleby : Storön) block i kärr nära Dalälven 194:2; her b. A). HASSEL 

ROT har slutligen meddelat ytterligare en förekomst i Dalarna, liksom de tidigare 

kända dock fallande utanför kartområdet ( Transtrand: dia basavsats vid Ossanden 

1941; herb. Ht) . 

Solm·ina spongiosa är en intressant art med övervägande nordlig· utbredning. 

MAGNussoNs (1935) fyndortslista kan nu avsevärt kompletteras. D E GELrus (1932) 

meddelar en lokal från Åsele lappmark. I de kalkrika fj älltrakterna synes arten 

vara. spridd) t. ex. i Virihaureområdet (DEGELrus 1943). Ifråga om Norge skriver 

LYNGE (1921 s. 116): »Å rare alpine species in S011t.hern Norway , more common 

in Northern Norway, where it descends to the level of the sea.» I södra Sverige 

är arten sällsynt, ehuru anträffad i ett flertal landskap (Uppland, Västmanland, 

Närke, Bohuslän, Västergötland och Gotland en l. MAGNussoN, l. c.; dessutom 

Öland). Överallt visar den sig vara tydligt kalkbunden. Den växer sålunda i 

Bohuslän på skalgrus och har tidigare förekommit i en lergrop vid Bergsbrunna 

nära Uppsala; denna lergrop hyser en extrem kalkmossflora med t. ex. Alain a 

'rigida och Pterygoneurum aratum (se v. KRUSENS'l'JERN A 1945 s. 129). 1946 anträffades 

S. spongiosa av HAssELROT på två nya uppländska fyndorter, nämligen 

på urkalk vid Vattholma samt i grusgrop vid Läbyvad. 

I Västergötland är S. spongiosa nu känd från fyra områden, Balleberg och 

Hällstad (MAGNussoN l. c.), Kinnekulle och Dala (ALBERTSON 1941 a). På Kinnekulle 

förekommer arten uteslutande på mer eller mindre alvarartade marker i 

Österplana, i regel i Tortelllon-samhällen pä tidvis starkt vattendränkt, eroderad 

mark, gärna tillsammans med Clevea hyalina; förekomsten i Dala är mycket 

likartad. 

S. spongiosa torde ha sin svenska sydgräns på Öland, där förf. 19-±2 anträffade

219 

arten på två lokaler (A LBERTSON 1944 s. 462), i båda fallen alvarmark U p p 

giften hos ELIAs F RrEs (l 835 s. 259) från I v ö klack i Skåne ( » S. saccata >> ) 

förefaller dubiös, då i herb. Lund förvaras åtskilliga kollekter från denna plats 

av den verkliga S. sarcata, vilken FRIEs ej omnämner. Emellertid uppges arten 

även från Danmark (RosT RUP 1925 s. 37:) ), närmare bestämt från Ranum på 

Jylland . 

På kontinenten synes S. spongiosa vara högst sällsynt N om Alperna. REr 

MERS ( 1940 b), som f. ö. tycks tveka något ifråga om denna karakteristiska 

Solorina-forms arträtt, anför den (s. 357) från Harz-ornrådet och citerar en 

uppgift om ett fynd på Riigen. 


Nomenklaturen följer med något undantag - här utsättes auktorsbeteckning· 

- MAGNussoN (1937). Den egentliga förteckningen upptar blott kalkbeboende 

arter (jfr härom beträffande mossfloran) ; samtliga på >> silikatbloclP 

anträffade arter - de flesta konstaterade av D EGE LIUS - anföras i ett appendix. 

Där ej »ster. » angives, äro resp. arter funna fertila. 

Verrucaria nigrescens. Allm. på hällar o. lösa kalkblock. 

Dermatocarpon daedaleum. T. allm. i hällhedar. 

D. hepaticum. Som föreg. men spars.; på Falbygdens hällmarker ofta domjnant. 

Sannolikt förekommer inom området också den snarlika D. rufescens. 

D. leptophyllum. Flerst. på hällar. Av MAGNussoN (1942 s. 12) angiven för Österplana 

vall. 

Endocm·pon pusillum. (Confirm. DEGELit'S.) I sedum-hällhedar på undre rödsten både 

N o. framförallt S om kyrkan (se tabell l). 

Diploschistes bryoph'ilus (Ehrh. ) Zahlbr. T. sälls. på kalkblock. På Falbygden betydligt 

allmännare och ej sällan dominant på grovt vittringsgrus. 

Collema cn'statum. Allrn. på hällar, mera sällan dock i slutna Tortellion-samhällen . 

C. furvum. Som föreg. ; riklig på kyrkstenmuren. 

C. pulposum. Allm. i hällhedar, även i apofytiska Phascion-samhällen, stundom 

också på jordblottor i torrängar. 

Leptogium lichenoides. (I regel ss. ± utpräglad v. pulvinatum.) Allm. i hällhedar, 

sälls. i torrängar; ster. Möjligen i enstaka analyser förblandad m. L. tenuissimum. 

L. sinuatum. Sälls., bl . a. funnen i Inula-Avena-Dicranum-soc. Enl. förf:s erfarenheter 

· fr. Varaslätten - där L. sinuatum förekommer :flerst. på hällar (även 

i Astometum) vid Lidan o. Flian - svagt skild fr. L. lichenoides. 

L. tenuissimum. Flerst. i Festuca-hällhedar (degenerationstyp); ster. Anträffad på 

Öland i busklavrika samhällen (normaltyp; tabell hos ALBERTSON 1944 s. 462); 

på Varaslätten fterst. i Astometum vid åarna (Fyrunga, Hällum, Kvänum ; confirm. 

DEGELTus). Av v. KRUSENSTJERNA (1945 s. 126) anförd för Phascionsamhällen 

i Uppsalatrakten. 

L. plicatile. Riklig på kalkstensskärvor i sluttning ovan Vinnagården (jfr s. l O l), 

även funnen på kalkblock; ster. På Varaslätten av mjg samlad flerst. vid 

Lidan, där arten uppträder rikligt på hällar i inundatzonen (Fyrunga: Årebod) 

o. m. Cratoneurum jilicinum på lodyta i sippervattensstråk (Skarstad: Dönstorps 

bro); bär även funnen ytterst spars. c. ap. - Beträffande artens förekomst 

på strandklippor vid Vättern, se DEGELrus 1944 a s. 20.

220 

Lempholemtna cladodes (Tuck.) Zablbr. T. riklig i smft hälldepressioner SSV om 

kyrkan. Beträffande denna märkliga art - i Sverige förutom från Västergötland 

(även Bögstena o. Öja hedar samt Kleva klintar) hittills blott med säkerhet 

känd från en urkalk-lokal i Södermanland - och dess egendomliga diasporer, 

se DEGELIUS 1945 C (s. 419 o. följ.). 

Placynthium nigrum. Allm. på kala hällar, någon gång övergående i 'Tortellion-samhällen. 

Parmeliella lepidiota. Sälls. i lavrika Sedum-hällhedar på undre rödsten S om kyrkan 

(se tabell 1). På Kleva klintar dels i Ditrichum-soct (se tabell G), dels på jordblottor 

i torräng; överallt ster. 

Psoroma hypnorum. Flerst. men ytterst spars. i Sedum- o. Fe&tuca-bällhedar (dege· 

nerationstyp) på undre rödsten S om kyrkan (se tabell l o. 15). Beträffande 

utbredningen av denna i norra Fennoskandia, särskilt i fjällen, allmänna art, 

se Du RIETZ ( 1945 s. 93). I Västergötland är den tidigare samlad i Gökhem 

(1911; E. P. VRANG, herb.) och i N. Ving (Axvall 1923; G. DEGELIUS, berb.). 

Feltigera aphthosa. T. sälls. i Festuca-hällhedar o. torrängar, övervägande av degenerationstyp; 

ster. 

P. canina. Allm. i alla typer av Brorm·on-sambällen (dock sälls. i väthällhedar) ; ster. 

Representeras av en form, som ofta betraktas som självständig art: P. rufescens. 

P. polydactyla. I starkt kulturpräglad torräng v. kyrkan (c. ap.), dessutom funnen 

i Inula-Avena-Dicranum-soc. (ster.). 

P. sp uTia. Sälls. i Festuca-hällbedar (degenerationstyp) samt på jordskärning i stenbrott; 

ster. (»P. erwnpens»). 

Solon'na saccata. Sälls. i Ditrichum-soct på övre rödsten, NV om kyrkan tills m. 

följ. art. 

S. spong1'osa. I Sedum-hällhedar på övre rödsten NV om kyrkan (se tabell 5, 9 o. 

l 0). Arten kan meddelas från ytterligare två Österplana-lokal er: Reservatet 

v. Axvall (Agrostis-väthällhed); Ö. vall v. » Åttunga » (Ditrichwn-soct). 

Lecirlea atrofMsca. T. allm. i hällhedar o. torrängar. 

L. lurida. Flerst. på undre rödsten, rikligast i små nischer i Övre klinten. 

Bacidia muscorum. T. allm. i hällhedar o. torrängar. 

Toninia coeruleonigricans. Allm. i hällhedar, stundom dominant. 

Cladonia rangijerina. Flerst. på undre rödsten men nästan uteslutande i o. vid ensnår 

; ster. Arten kan på Ölands alvar stundom förekomma i vittringsgrusmark 

(Böda: Byerums alvar o. Långalvaret 1944 !). 

C. silvatica. Allm. o. ofta dominant i Festuca-hällhedar o. torrängar av degenerationstyp; 

ster. 

G. coccifera. T. sälls. i Festuca-hällhedar (degenerationstyp) men stundom dominant ; 

ster. (men m. pyknider). 

C. coniocraea. Som föreg. men sällsyntare o. aldrig dominant; ster. 

C. cornutoradiata. Som föreg. ; ster. 

C. degenerans. Sälls. men lokalt dominant i Festuca-hällhedar (degenerationstyp); 

ster. 

C . .fim.briata. På humus vid östra · stenmuren ; ster. 

C. foliacea v. alcicornis. All m. på undre rödsten S om kyrkan, huvudsakligen i 

Festuca-hällhedar (degenerationstyp), stundom dominant; ster. T. allm. på Falbygdens 

hällmarker (på Högstena hed funnen c. ap.), mycket sälls. i ..Avenetum 

på Varaslätten (Saleby: Tjustorp, Cam.ptothecium-soct i Jungåns S-exp. brink). 

Arten representeras i öländska vittringsgrusmarker oftast av v. con1:oluta. Denna 

saknas i Västergötland; en mycket bredflikig alcicornis-typ (övergångsform) förekommer 

dock på Falbygden (Varholmen i Dala; Öja hed).

C. furcata. Allm. i Brom.ion-samhällen (ehuru liksom alla busklavar sälls. i väthällhedar), 

dominant oftast i hällhedar på grund, ± grusrik jord; stundom 

c. ap. A.rten är även på Ölands alvar en viktig busklavdominant, ehuru här 

tidigare delvis förblandad m. C. rangiformis. 

C. glauca. T. allm. i Festuca-hällhedar (degenerationstyp) , stundom dominant; ster. 

- Arten är ett karakteristiskt inslag i sydsvensk sandfältvegetation (Du RIETZ 

1945 s. 125). 

C. macilenta ssp. bacillaris. Funnen i Festuca-busklav- hed S om kyrkan ; ster. 

C. pyxidata. Allm. i Bromion-samhällen, nästan alltid som typisk v. pocillum, ofta 

dominant i Festuca-hällh edar; i regel s ter. 

C. rang1jormis. Som C. ftwcata men betydligt sparsammare, oftast på något mäktigare 

o. hu mösare jord än denna; någon gång även på fuktängs-jordtuvor; 

ster. Arten spelar på Ölands alvar en långt större roll än på Västergötlands hällmarker. 

Den är flock allm. på kalkfattigt (men eutrofierat) rullstensgrus på 

V aras l ätten. 

C. symphycarpia. Allm. i Bromion-samhällen, huvudsakligen dock i hällhedar o. som 

dominant nästan uteslutande i Sedetum tortellosum ; sälls. c. ap. 

stereoeaulon cf r tomentosum. (Det. A. H. MAGNUSSON.) Några individ m. Ptilidium 

ciliare på jordblotta i torräng nära kyrkan; s ter. Enda av förf. sedda stereoeaulon-förekomst 

på kalkvittringsjord. 

Lecanora albescens. (Det. DEGELIUS.) På kala h ällar. 

L. calcarea. Allm. på kala hällar o. kalkblock. 

L. con torta. Som föreg. 

L. dispersa. Noterad av DEG E LIU S. 

L. muralis v. versicolor. På kalkbloek NV om kyrkan . 

L. radiosa. Som föreg. ; påfallande sälls. 

Cetraria crispa v. tenuifolia. Allm. på undre rödsten, huvudsakligen i hällhedar; 

ster. stundom svår att skilja fr. följ. art, från vilken den ej isärhållits vid 

vegetationsanalyser före 1944. 

C. islandica. Som föreg. men vida rikligare ; områdets viktigaste bus klav-dominant; 

ytterst spars. funnen c. ap. 

O. juniper·ina. Flerst. ss. f. terrestris i Festuca-torrhällhedar o. torrängar (se tabell 

22 o. 27) på undre rödsten ; ster. Denna juniperina-typ, som även förekommer 

på Plantadalens hällmarker på Falbygden (se tabell 11), är allm. på Öland o. 

Gotland samt i fjällens Dryas- hedar (Du RIETZ 1945 s. 158). 

C. juniperina v. alvarensis. Sälls. på g rusrika jordblottor i torrängar (bl. a. Brachypodium 

phmatum - soc.) i sluttningar O om kyrkan ; ster. Anträffad på Österplana 

hed redan 1883 av M. HULTH o. R. SERNANDER (ex. i Växtbiol. Inst. 

her b.; c. ap.). Denna intressanta lav - ofta betraktad som sj älvständig art, 

C. alvarensis (W g) Lynge - är på öländska o. gotländska » grusalva.r» ett ganska 

vanligt inslag (Du RIET; 1945 s. 158). Den är också ehuru sällsynt fu nnen 

i fjällkedjan (LYNGE 1910 s. 76; 1921 s. 189) samt enl. TH. M. FRTES (1871- 

1874 s. 105) i Glanshammar i Närke (ex. i Uppsala-museet) ; u ppges vidare 

för Ösel ( RÄsÄNEN 1931 s. 42) och Mellaneuropa (sälls. ; ANDERs 1928 s. 169). 

Förf. har slutligen konstaterat typiskt utbildad C. alvarensis på Falbygden, 

närmare bestämt i kalkgrus på Öja hed. - C. alvarensis betraktas av Du 

RmTz (l. c.) som blott »en frirullande form» (av C. juniperina f. terrestris) »med 

mera radiärt byggda bålflikar». Även av andra markbeboende busklavar äro 

lös liggande, habituellt avvikande former ( » Wanderf:lechten ») kända (se t. ex. 

AN L>ERS 1934). I detta sammanhang må ock erinras om de sydösteuropeisksibiriska 

(stundom som självständiga arter uppfattade) steppmodifikationerna 

221

222 

av vissa i vanliga fall på sten växande Parmel'ia-arter (P. stenophylla och P. 

pulla, jfr Du RrETZ 1945 s. 152 o. 155; förstnäm nda art säges här ibland 

övergå till ))ett liv som lösliggande och ofta kringrullande marklöpare» ). Såväl 

på Ölands alvar som på Falbygden har också förf. iakttagit övergångsformer 

mellan våra båda markbeboende jumjJerina·typer (ehuru de i regel äro 

pregnant skilda fr. varandra). Den speciella al var-typen borde i konsekvens 

härmed benämnas C. juniperina v. terrestris f. alraTensis. 

C. nivahs. Denna i Västergötland fierst. funna art (HAssELROT 1945 s. 133), som 

på Falbygden uppträder såväl på alvar som i kalktorräng på glacifluvialgrus 

(ALBEHTSON 1941 a s. 124-125), har tidigare tillhört Österplana heds flora 

(WITTE 1906 a) ; senast samlad inom området 1911 av B R OR NILSSON (ex. 

i herb. Degelius). 

Conlicularia aculeata . Allm. ss. v. muricata Br01nio11-samhällen men sällan dominant; 

s ter. 

Pannelia physodes. 

Förekommer förutom på silikatblock någon gång på marken 

samt ss. epifyt på Calluna; ster. 

Protoblastem'a rupestris. Allm. på kala hällar o. kalkblock. 

Caloplaca cerina. Flerst. [ss. f. ch loroleuca (Sm.) o. f. stillicirliorum (Vahl)] 

mosssamhällen 

på hällar (se s. 35 ) . 

C. cfr C'ifT'ina. (Det. DEGELIUS.) På kala hällar. 

C. cfr murorum. Som föreg. 

C. variabil·is . Som föreg. 

Fulgensia bracfeata (Hoffm.) Räs. Flerst. i hällhedar på undre rödsten N, S o. O 

om kyrkan (se tabellerna 6 o. 21); spars. c. ap. Arten, som anförts från Kinnekulle 

först av BLOMQUIST ( 1911 s. 47: Österplana vall mell. Brattforsfallen), 

förekommer här rikligast på Martorps hed. Den är spridd och ofta dominant 

på Falbygdens hällmarker (samtliga lokaler representerade i tabell 11; i Dala 

dock även på Stenåsens hällområde samt Varholmen). Se f. ö. färgbild 94 

(från Öja he.d; på bilden även Lecidea decipiens o. Tortella rigens) hos Du RIETZ 

(1945). 

Blastenia leucoraea. 

Allm. i Sedum-hällhedar (speciellt m. Tortella tartuosa - dominans) 

på nedre rödsten S om kyrkan ; någon gång dominant inom området o. (tabell 

2) på Martorps hed samt i Dala. 

Physcia ascendens. Noterad på kalkhällar av DEGELIUS. 

Ph . caesia. Flerst. på hällar ; ster. 

Plz . sciastm. 

Ph . tenella. 

Som föreg. ; ster. 

Noterad på kalkhällar av DEGELIUS. 

Silikatblockfloran. Denna inventerades 1945 ingående av DEGELlUS, vars 

förteckning, kompletterad med några av förf. gjorda fynd, här meddelas. I listan 

upptagas samtliga på erratiska block (samt på sandstensblock, säkerhgen rester 

av kyrkbyggnadsma.terial) förekommande arter, alltså även sådana, som också 

uppträda på kalkjord. En jämförelse med av DEGELrus ( 1936, 1944 o. 194 5 a) 

publicerade förteckningar över Gotlanels resp. Ölands silikatstenslavar torde här 

ha sitt intresse. 

Acm·ospora atruta (t. rikl. på gnejsblock omedelbart O om kyrkan), A. fu scata 

(allm.), Alectoria juuata (ett block), Bacid1'a umbn·na (allm.), Candelan'ellu coralliza 

(allm.), C. vitellina (mera spars.), Clarlonia botrytes (förf. ; det. AHLNER), C. cocCj'era, 

C. cyampes (förf. ; det. HAssELROT), C. cfr firn briata , C. Floerkeana v. carrata, C. macilenta 

, C. py.ridata (hf; även v. poc1Burn), C. squarnosa (t. sälls.), Cr-ocynia ne_qlecta 

(t. allm.), Diploschistes scruposus, Haematomma caccineum v. ochroleucurn (t. sälls.),

23 

Lecanora atra (allm.), L. atriseda (flerst.), L. baclia (t. allm .), L. caesioc'inerea (t. 

allm.), L. einerea (allm.), L. cfr curvabilis Nyl. (strax S om kyrkan ; det. MAGNussoN), 

L. cfr gibbosula (sälls.), L. g1·umosa (flerst.), L. Hageni, L. inh·icata, L. laevata 

(sälls.), L. muralis (t. allm .), L. polytropa (d:o), L. rupicola (allm . ) , L. verruc1·gera 

(nära kyrkan; det. MAGNUSSON), Lecidea cyathoides, L. deusfata, L. furvella (t. sälls.), 

L. jufJcoatra ( all m.), L. gom·ophila (sandsten ; förf. ; det. MAGNUSSON), L. intumescens 

(flera block), L. lapicida (flerst.), L. cfr pan fherh1a (sälls.), L. sulphurea (t. allm.), 

L. tenebrosa (t. sälls.), L. lesselata (tlerst.), Uch1·olechia androgyn a (O. fartarea v. androgyna; 

på mossa, ett block), Parmelia Bitten·ana (ett block), P. conspersa (allm.), 

P. disjun cta Erichs. (t. allm.), P. juligin osa (t. allm.), P. incurva (strax nedom kyrk 

an), P. isidiotyla (allm.), P. omphalodes (ett block), P. physodes (t. allm.), P. pulla 

(flerst.), P. saxatilis (allm.), P. cfr stenophylla (sälls.), P. sulcata (allm.), Pertusaria 

conara (flera block ; även sandsten), P. leucosora (ett par block), Physcia mesia (flerst.), 

Ph. dubia (flerst.), Ph. Wainioi Räs. (ett par block ; även sandsten), Rhizocarpon 

d'istinctum (t. allm.), Rh . geminatum, Rh. geogn1phirwn (t. allm.), Rh. lecanon·num, Rh. 

obscurafum, cfr Rinod1·na afrocinerea (ett block), Sarcogyne priv1'gna (v. Hälleberg strax 

S om området; ett block), S. simple.x (ett par block), Umbaicaria deusfa, U. polyphylla 

(båda sälls.), U. pustulata (block nära Ormkärret).

LOI(ALFÖ R TECKNINGAR. 

På grund av utrymmesskäl publiceras blott lokalförteckningar för de karterade 

bryofyterna. En fullRtändig lokallista för Taraxacum balti(:um har emellertid 

överlämnats till Växtbiologiska Institutionen samt till Botaniska Museet 

i U p p sala. Beträffande Arenaria gothica, Honnmgia petraea och Parmeliella 

lepidiota hänvisas till texten. 

För insamlare ha följande förkortningar använts: NA =författaren ; .AH= 

.A. HuLPHERs; H. E. Joh. =H. E. JoHANssoN; K. Joh. =K. JoHANssoN ; BP = 

BENGT PETTERssoN; HP = HERIAN PERssoN; SW = STIG WALDHEIM; Zett. = 

J. E. ZETTERSTEDT. 

Herbarierna ha betecknats sålunda: S = Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholrn; 

M =Herbarium Hjalmar föller, Stockholm; U = Botaniska Museet, 

Uppsala; V= Växtbiologiska Institutionen, Uppsala; L= Botaniska Museet, 

Lund; G= Botaniska Museet, Göteborg ; H= Herbarium A. Hiilphers ; BP = 

Herbarium Bengt Pettersson. 

ÖLAND. 

Clevea hyalina (Smrft) Lindb. 

Alböke : Gillsby alvar, 1942 NA (V). Böda : Byerums alvar, c. fr ., 1944 NA (S, U); 

Långalvaret, ymnigt c. fr ., 1944 NA (U); Alvarlikn. mark mell. Torp o. Långalvaret, m. 

Myurella på jordtuva, 1944 NA (S). Föra : Uggletorps alvar, Schistidium-soct. 1942 NA 

(V). Gräsgård : Löts alvar, 1941 NA (V); Eketorps alvar, Festuca-Schistidium-soc., 1941 

NA (V). Gårdby : S. alvarets N-parti v. Torslunda-gränsen, 1945 NA (L). Hulterstad : 

Alvaret v. Skärlöv stn, 1941 NA (V); Triberga alvar, hällyta, 1942 NA (V); Alvaret v. 

S-ändan av kyrkbyn, Festuca ovina - Tortella rigens - soc., 1943! Högby : Alvar V om 

Alvedsjö, Festuca-Ditrichum-soc., 1943 NA (V). Högsrum : Karums alvar, c. fr., 1942 

NA (V). Kastlösa : Mell. Skärlöv o. Penåsa (ARNELL 1928); Alvaret SO om TAmda (STER 

NER in litt,.). Källa : Vi alvar, Schistidiurr/,-soct, 1942 NA (V). Köping : Köpings branter, 

platån, c. fr., 1942 NA (V). Mörbylånga : Alvaret V om Gösslunda, m. Mannia pilosa, 

c. fr., 1942 NA (V). Persnäs : Alvar nära kyrkan, c. fr., 1942 NA (V); Alvaret i SO-kanten 

av Hornby mosse, 1942 NA (V); Stenninge alvar, 1942!; Alvaret SV om Gillberga, 1942 

NA (V); Södviks alvar, 1943! Repplinge : Creby alvar, c. fr ., 1942 NA (V). Resmo : 

Resmo, c. fr., 1865 S. O. Lindberg (U; s. n. C. suecica); R. alvar, 1867 Zett. (S, U, L, G); 

D:o, c. fr. , 1910 G. E. Du Rietz (V); Alvaret SO om kyrkan, m. Mannia i naken Festucahed, 

c. fr., 1942 NA (V); Alvaret v. landsv. halvvägs kyrkbyn-Möckelmossen, Festuca 

Tortella-soc., 1943! Sandby : Skarpa Alby alvar, naken Festuca-hed, c. fr. , 1942 NA (V); 

Alvaret v. Ekelunda, Festuca- Tortella-soc., 1943! Segerstad : Alvaret V om S. stn, 1941 

NA (V); Alvaret v. järnvägen o. Hulterstadsgränsen, 1941 NA (V). Smedby : Alvaret OSO

225 

om kyrkan, Festuca-T01·tella-soc., c. fr ., 1942 NA (V). Stenåsa : Vid Torvmossen S om 

Ebbelunda (STERNER in litt.); Alvaret V om Slagerstad, hällyta m. tunt grus, 1944! S. 

Möckleby : Alvaret v. Albrunna lund, Festuca- Tortella-soc., 1943! Torslunda : Kalkstad, 

hällmark v. lövängen, c. fr., 1942 NA (V); Eriksäre alvar, Festuca-Tortella-soc., 1943! 

Ventlinge : Alvaret mell. Grönhögen o. Lunda, Schistidium-soct., 1941 NA (V); Mörbylilla, 

Svibo o. Lindby alvar, 1941 NA (V). Vickleby : Karlevi alvar, c. fr., 1865 S. O. Lindberg 

(S, U); D:o, c. fr ., 1944 NA (S); V. alvar, 1867 Zett. (U); D:o, 1938 NA (V); L. V. alvar, 

1938 NA (V). As : Näsby alvar, 1941 NA (V); Häl lmark 1,5 km N om Södra udden, 1941 

NA (V). 

GOTLAND. 

Boge : Boge, 1864 P. T. Cleve (U). Bro : Alvar V om Dacker, 1933 HP (S). Eksta : 

St. Karlsö, Röisu haid, m. Mannia, 1943 HP (S). Endre : Endre, hällmark, c. fr., 1908 

K. J oh. (U); Ölbäck, hällmark, 1934 HP (V). Follingbo : Skrubbs, fuktiga ställen på hällmark, 

c. fr ., 1908 K. Joh. (U). Hall : Halls huk, 1933 HP (S, L). Hangvar : H., alvar, 

1933 HP (S). Kräklingbo : Hejdeby, Riccia Bisehof/ii -lokalen (jfr PERSSON 1940 s. 264), 

1933 HP (S). Lärbro : Kejlungs, alvar, 1933 HP (S). Rute : Kalkklippor N om Lergravs 

hamn, 1859 C. Hartman (U). Visby : Alvarmark S om södra stadsmuren, N-vänd mark 

skärning, 1933 HP (L). Västerhejde : Tre kvarts mil S om Visby, alvarmark, 1933 HP 

(S). Västkinde : Nära Skälsö, alvarmark, 1933 HP (S). Östergarn : Grogarnsberget, 1934 

HP (V). 

Av BENGT PETTERsSON (in litt.) meddelade lokaler (1939-1943; Clevea på de flesta c. fr. ): 

· Ardre : 2 km O om Bringsarve, hällmarksskog. Bunge : Romdalstorp, grusytor m. upp 

frysningsfenomen i barrskog. Endre : Bäcks, hällmark. Fleringe : Bunn, hällmark v. 

kalkugn; Hau, uppfrysningsytor i hällmarkstallskog. Follingbo : SO om Storvidemyr, 

hällmarksta.llskog. Fårö : S om Ajkesträsk, Festuca ovina - hed; Vinor, Agrostis canina 

Festuca ovina - sandhed invid åker; 1,5 km NV om kyrkan, vid Roderarvsmyr, hällmarkstallskog. 

Hall : Verkmyr, V-stranden, vittringsgrus. Hangvar : l km O om Ire, vätstrand; 

2 km SV om Ire, hällmarkstallskog, Gladania symphycarpia - soct. Hejde: Hejdegårda, 

häll i barrskog. Hejdeby : l km V om kyrkan, korallkalkstensknalle; H. hällar, Agrostis-vät; 

Tjutet, hällmark. Hejnum : Rings, kulturhällmar k; 2,5 km O om Rings, hällmarkstallskog. 

Kräklingbo : N om Nygårdsmyr, vittringsjord på hällmark. Sundre : S. alvar. Tingstäde: 

SV om Träskvälder, hällyta i granskog, Ditrichum flexicaule - soct. 

V ÄSTERGÖTLAND. 

Dala : Hällmar : k v. Djupadalen, 1940 o. 1941, c. fr ., NA (V). Högstena : H. hed, hällmark 

v. bäcken, 1939 NA (V). Karleby : K. hed, c. fr ., 1937 AH (L); D:o, 1939 NA (V); 

D:o, m. Mannia, ymnigt c. fr ., 1944 NA (U). S. Kyrketorp : Öja hed, m. Lecidea decipiens 

o. Fulgensia bracteata, 1940 NA (V). Västerplana : Martorps hed, 1940 NA (V). Österplana: 

Ö. hed, flera kollekter, delvis c. fr ., 1938-1944 NA (V, L); Ö. vall, hällar v. stigen mell. 

stenrödjan o. Oxelbacken, 1938 NA (V, L). 

SÖDERMANLAND. 

Utö : Kroka, rikligt på hällmark, c. fr., 1944 S. Arnell & H. Persson (S); Ängsberget 

(höjden 40), rikligt på hällmarker i S- o. SO-läge, c. fr., 1944 HP (S). Vagnhärad : Lånesta, 

mullklädd urkalkhäll m. Sedum album, c. fr., 1945 S. Arnell (S). 

UPPLAND. 

Djurö : Runmarö, c. fr., 1905 C. G. Hoffstein (S, L); R., kalkhällar v. Vitträsks O-sida, 

c. fr., 1917 G. Samuelsson (U); Kalkhällmark v. Vitträsks NV-sida, c. fr., 1927 H. E. Johansson 

& P. A. Larsson & G. Samuelsson (U); Munkö, 1917 G. Samuelsson (U); D:o, 1919 

R. Florin (S). 

15-45895

226 

Rhytidium rugosum (Hed w.) Lin db. 

Förutom tidigare (ALBERTSON 1940 a; 1941 a) publicerade lokaler. 

ÖLAND. 

Gräsgård : Löts alvar, dominant i solvänderik Thymus-hed, 1941 NA (V); K vinsgröta 

alvar, solvände-Festuca -hed, 1943! Hulterstad: Alvaret v. Skärlöv stn, dominant i solvänderik 

Thymus-hed, 1941!; Alvaret v. S-ändan av kyrkbyn, dominant i solvände-Fest-ucahed 

m. Avena pratensis, 1943! Högsrum: Karums alvar, m. Camptothecium o. Thuidium 

abietinum v. ett ensnår, 1944 NA (L). Kastlösa : Bjärby alvar, ymnig i Calluna-hed på 

morän, 1942! Sandby : Skarpa Alby alvar, Calluna-Rhytidium-soc. m. Orchis mascula, 

1942! Segerstad : Alvaret v. S. stn, Festuca-Ditrichu.m-soc., 1941! Smedby : Klinta alvar, 

Festuca-Camptothecium-soc., 1943! S. Möckleby : Pilekulla alvar, Sesleria-Festuca-soc., 

1943! Ventlinge : Mörbylilla alvar, solvändehed, 1941!; Alvaret mell. Grönhögen o. Lunda, 

Avenetum i spricksträng, 1941 ! Vickleby : Stor-karsten, ymnig i grunda sprickor, 1942! 

As : Näsby alvar, dominant i Helianthemum *'rupijragum - hed, 1941!; Ottenby, strandvall 

v. gården, Sesleria-torräng m. Helianthemum *rupijragum, 1941! 


Brunnhem : Örtbacke 1,5 km SV om Stenstorps stn, 1943 NA (herb. Alb.). Dalum : 

Krutbrännaregården, ravin mot Ätran, Avenetum m. Potentilla rupestris o. inträngande 

Calluna, 1944 NA (S, L); Vid Blidsbergsgränsen NV om Svenstorp, S-exp. grustag i örtbacke 

m. Geranium sanguineum, Potentilla rupestris, Scabiosa Columbaria, 1944 NA (S). 

Falköping : Tåstorp, moränkulle, Avenetum m. Camptothecium o. Entodon, 1942 NA (V); 

Bestorp, örtbacke m. riklig Seseli Libanotis v. Danske vägen, 1942 NA (V). Friggeråker : 

Marjarp, Avenetum m. bl. a. Helianthemum nummularium, Seseli, Scabiosa Columbaria, 

1942 NA (V). Gudhem : Örtbacke mell. Jättened o. Drygstorp, Avenetum m. Scabiosa 

Columbaria, 1942 NA (V). Gökhem : 1,5 km NNO om Odensberg, Avenetum m. 'l'rifolium 

montanum o. Ranunculus polyanthernus, 1942 NA (V); >>Odins kulle>>, Avena pratensis - Carex 

montana - soc., 1945 NA (L). Högstena : Skogastorp, äng på kalktuff v. Schoenus-kärret, 

1941! Vårkumla : Hallestorp, SO-exp. örtbacke v. Slöta-gränsen, 1942 NA, (V). 

ÖSTERGÖTLAND. 

Västra Tollstad : Hästholmen, m. Gladania foliacea v. alcicornis på porfyrklippa strax 

S om samhället, 1942 N A (V). Ödeshög : Övre Öninge branter mot Vättern, m. Tortella 

tartuosa o. Ditrichum på klipphyllor, 1942 NA (V). 

UPPLAND. 

Enköping: Enköping, på åsen S om E. stn, 1945 O. Hedberg (V). 

Scorpidium turgescens (Th. Jens.) Loeske. 

Förutom tidigare (ALBERTSON 1940 b) publicerade lokaler. 

ÖLAND. 

Algutsrum : 2 km SSV om Grå borg, spars. i Sesleria-fuktäng på grund jord i vägkant, 

1945 NA (L). Föra : Uggletorps alvar, 1942! Gräsgård : Löts alvar, Agrostis -vät, 1941! 

Hulterstad : Alvaret v. Skärlöv stn, 1941!; Triberga alvar, 1942!; Alvaret v. S-ändan av 

kyrkbyn, 1943! Källa : Vi alvar, 1942! Långlöt : Äng strax S om L. stn, riklig i Carex 

panicea - soc. i ·små sänkor i Sesleria-fuktäng, 1944 NA (L). Persnäs : Stenninge alvar; 

Alvar nära kyrkan; Hallnäs, Care-:1; panicea - äng nära stranden; samtliga 1942! Runsten : 

Alvarliknande område v. S. Bäck, Carex panicea - vät, 1945 NA (L). Sandby : Skarpa

27 

Alby alvar, 1942!; Alvaret v. Ekelunda, 1943! Segerstad : Alvaret v. S. stn, 1941!; Seby, 

alvarliknande mark v. landsvägen, 1941! Smedby : Alvaret SO om kyrkan, Agrostis-vät, 

1942! Ventlinge : Nygärde alvar; Mörbylilla alvar; Alvaret mell. Grönhögen o. Lunda; 

Lindby alvar, Agrostis-vät m. Taraxacum balticum; samtliga 1941! As : Näsby alvar; Enetri, 

Sesleria-fuktäng; Ottenby gård, Agrostis-vät m. Taraxacum balticurn; Hällmark l km N 

om Södra udden, Agrostis-vät; samtliga 1941! 

SKÅNE. 

Tortella inclinata (Hedw. fil.) Limpr. 

Brösarp : VSV -sluttning i Verkeåns dalgång nära Bockamöllan, Koeleria-sandstepp, 

1945 SW (L); 1945! Lackalänga: Kullen, grustag i kalkhaltig sand, 1943 SW (S, U, V, L); 

D:o, m. Tortella tortuosa, 1945 NA (L). 

ÖLAND. 

Alböke : Gillsby alvar, 1942 NA (V; Clevea-kollekt); Ormöga alvar, vittringsgrus, 1943 

NA (V). Algutsrurn : Vid landsv. strax SSV om Gråborg, ymnig på lösliggande kalkhäll, 

1945 NA (L). Böda : Byerums sandvik o. Hunderum, 1936 SW (L); Långalvaret, tuvor på 

bar häll, 1932 G. E. Du Rietz (V); D:o m. T. rigens o. T. tortuosa, 1944 NA (S, U); Byxelkrok, 

tidvis kalkvattenöversvämmade silikatblock i alvarliknande mark, 1944 NA (herb. 

Alb.). Föra : Uggletorps alvar, m. T. rigens på häll, 1943 NA (V). Gräsgård : Kvirrsgröta 

alvar, Agrostis stoloni/era - Tortella rigens - soc., 1943 NA (V). Gårdby : Alvaret v. Torslunda-gränsen, 

1945 NA (L). Hulterstad: Alvaret v. Skärlöv stn, m. T. rigens, 1941 

NA (V); Alvaret v. S-ändan av kyrkbyn, hällyta, 1943 NA (V). Högby : Horns alvar, 1867 

Zett. (M, G); Alvar V om Alvedsjö, m. T. rigens o. Clevea i Festuca-Ditrichum-soc., 1943 

NA (V). Högsrum : Karums alvar, m. T. tartuosa f. c'Urta, 1944 NA (S, U); Alvar v. Vedby, 

1944 NA (L; T. rigens - kollekt). Kastlösa : Alvaret v. K. stn, hällyta, 1943 NA (V); Alvaret 

O om L. Dalby, m. T. rigens på häll, 1943 NA (V). Källa : Eskilslund, 1936 SW (L); Vi 

alvar, 1943 NA (V). Köping : Köpings branter, 1942 NA (V; Olevea-kollekt). Mörbylånga : 

Alvaret 2 km V om Gösslunda, 1942 NA (V; Mannia-kollekt); Borgby alvar, m. T. rigens 

o. T. toTtHosa på häll, 1943 NA (V). Persnäs : Alvar nära kyrkan, 1942 NA (V; Manniakollekt); 

Stenninge alvar, dominant i Agrostis gigantea - Festtwa ovina - soc., 1943 NA 

(V); Alvaret SV om Gillberga, 1942 NA (V; Olevea-kollekt); L. Horns alvar, vittringsgrusmark, 

1943 NA (V); Södviks alvar, 1943!; Hörlösa, jordtuvor i alvarliknande mark, 1943 

NA (V); Stranden N om Sandviken, kalkgrus, 1943 NA (V). Repplinge: >>Borgholm>>, 

1890 R. Tolf (M, U); Greby alvar, m. T. rigens, 1944 NA (S). Resmo : R. alvar, 1867 Zett. 

(M, U, L); Alvaret SO om kyrkbyn, 1944 NA (L; T. rigens - kollekt); Alvaret SV om Möckelmossen, 

1944 NA (L; T. rigens - kollekt). Runsten : Alvarliknande område v. S. Bäck, 

m. Barbula convaluta på jord, 1945 NA (L). Sandby : S. alvar, 1867 J. E. Zetterstedt (M, 

U); Alvaret v. Ekelunda, Festuca-Tortella-soc., 1943!; Skarpa Alby alvar, 1942 NA (V; 

Clevea-kollekt); Hällyta v. landsvägen S om S. Sandby, 1943 NA (V). Segerstad : Alvaret 

V om kyrkbyn, hällyta, 1943 NA (V). Srnedby : Klinta alvar, m. T. rigens på häll, 1943 NA 

(V). Stenåsa : St. Brunnby alvar, 1943 NA (V; T. tartuosa f. curta - kollekt); Alvaret v. 

N. Kvinneby, m. T. rigens o. T. tortuosa, 1944 NA (L); Alvaret v. Slagerstad, 1944 NA (L). 

S. Möckleby : Pilekulla alvar, hällyta, 1943 NA (V). Torslunda : Kalkstad, hällmark v. 

lövängen, 1942 NA (V; Clevea-kollekt); Eriksöt·e alvar, m. T. rigens på häll, 1944 NA (S, U). 

Ventlinge : Lindby alvar, 1941 NA (V; Lecidea Berengen:ana - kollekt). Vickleby : V. alvar, 

1920 C. Stenholm (G); 1928 AH (H); L. V. alvar, hällyta v. Linåsaväten, 1938 NA (V); 

Stor-karsten, 1944 NA (L; T. rigens - kollekt). As : Ås alvar, c. fr. (ett sporogon), 1867 

Zett. (U); D:o, ster., 1867 Zett. (delvis >>f. elongata Zett.>>, nom. nud.; M, L, G); Näsby alvar, 

m. T. rigens på häll, 1943 NA (V).

228 

GOTLAND. 

Ardre : S om Herrgårdsklint, nära Russvät, m. T. rigens o. T. tartuosa på hällmark, 

1939 BP (BP). Gamme1garn : Hällmark mot Gryngenudd, 1907 H. Hesselman (U; T. 

rigens - kollekt). Hangvar : Ireviken , 1934 P. A. Larsson & H. Persson (V, L). Hejnum : 

Hejnum, 1925 I. Söderberg (herb. Söderberg); Hällarna 2,5 km O om Rings, m. T. tartuosa 

o. T. rigens, 1940 BP (BP). Hellvi : S om St. Ire, vittrad korallkalksten i gles barrskog, 

1941 BP (BP; T. tartuosa - kollekt). Lärbro : N om Takstens, hällmark, 1940 BP (BP; 

T. tartuosa -kollekt m. T. rigens). Sundre : Strax N om Hoburgen, 1872 Zett. (U, L, G); 

Platå nära Hoburgens fyr, 1898 E. Jäderholm (S, M, U, L, G); Hoburgen, alvaret, 1908 

K. Joh. (U); 1931 AH (H); S om Ottes, marin grovsand mell. LG o. AG, 1939 BP (BP; 

T. tartuosa - kollekt). Visby : Kopparsvik, 1872 Zett. (U); Havsstranden N om Visby, 

1898 E. Jäderholm (M); Snäckegärdet, 1898 E. Jäderholm (S, M, U); Utanför Norra porten, 

klippor, 1898 E. Jäderholm (S). Östergarn : Grogarnsberget, alvarmark, 1934 HP (L; 

OZevea-kollekt). 

Anm. T. inclinata uppges av ARWIDSSON (1938 s. 11) för Gotska Sandön. Ex. härifrån 

(S) högst fragmentariskt; sannolikt T. tartuosa (forma). 

VÄSTERGÖTLAND. 

Husaby : Rödstensklevens krön ovan Martorp, 1943 NA (V); D:o v. Kvarnstupet, 1943 

NA (V). Västerplana : Martorps hed, hällar ovan Kvarnstupet, 1943 NA (V). Österplana 

: Ö. hed, 1938-1943 (S, U, V, L, G); D:o, 1939 A. Hi.ilphers (H); Reservatet v. Axvall, 

1943 NA (V); Hällmark ovan Krokgården, 1939 NA (V, L); Hällmark v. Björneberg, 1943 

NA (S, U, V). 


Herrestad : Gallstrand, 1914 H. W. Arnell (U). Källstad : Tåkerns gallstrand, 1908 

H. W. Arnell (S, U); D:o v. Hänger, 1943 NA (V). Rogslösa: Rogslösa, 1888 P. Dusen 

(M, U); Gallstrand nedom Åsby, jordtuvor m. Erucastrurn gallicum, 1943 NA (V). Vinnerstad 

: V innerstad, 1887 o. 1888 R. Tolf (S, M, U, G). Väversunda : Tåkerns strand, c. fr., 

1887 P. Dusen (S, M, U, G); D:o, ster., 1887 P. Dusen (L); D:o, c. fr., 1888 P. Dusen CM, 

G); D:o ster., 1888 P. Dusen (S, L); >>Omberg, Tåkerm, c. fr., 1912 T. Arven (S, G); Borghamns 

kalkbrott, c. fr., 1933 AH (G, H). 

VÄRMLAND. 

Färnebo : Persberg, vid Yngen nedom Ekströms kulle, på kalkavfall från Deje sulfatfabrik, 

1937 P. A. Larsson (H). På lokalen även Aloina Tigida (HuLPHERS in litt.). 

ÖSTFOLD. 

Valer : Asmalöy, 1890 E. Ryan (M). 

AKERSHUS. 

Aker : Malmöy, 1853 N. C. Kindberg (M); Hovedöy, 1870 Zett. (U). - Enl. HAGEN 

(1929 s. 89) skulle Z:s ex. tillhöra T. flavovirens; av förf. sedd kollekt är dock otvivelaktigt 

T. inclinata. - Jfr även KilER (1885 s. 37). 

ÖLAND. 

Tortella rigens N. Alb. 

Alböke : Ormöga alvar v. vägen t. Äleklinta, m. T. inclinata på vittringsgrus, 1943 NA 

(V). Algutsrum, 1867 Zett. (U; s. n. T. inclinata). Böda : Byerums alvar, hällyta, 1944 

NA (S); Långalvaret, hiillyta, 1944 NA (S); Byxelkrok, strandklapper, 1944 NA (herb. 

Alb.). Föra : Uggletorps alvar, m. T. inclinata, 1943 NA (V). Gräsgård : K vinsgröta alvar,

229 

m. T. inclinata på häll, 1943 NA (V); D:o, dominant i Agmstis stoloni/era - soc., 1943 NA 

(V). Gårdby : Alvaret v. Torslundagränsen, hällmark, 1945 NA (L). Hulterstad : Alvaret 

v. Skärlöv stn, 1941 NA (V); Alvaret v. S-ändan av kyrkbyn, m. T. inclinata på häll, 1943 

NA (V); D:o dominant i Agrostis stolonifera - soc., 1943 NA (V). Högby : Alvar V om Alvedsjö, 

m. 'P. inclinata o. Clevea i Festuca-Ditrichum-soc., 1943 NA (V). Högsrum : Karums 

alvar, hällyta, 1944 NA (S); D:o, m. T. tartuosa f. curta i väthällhed, 1944 NA (S); Alvar v. 

Vedby, 1944 NA (L). Kastlösa: Alvaret SO om K. stn, m. T. inclinata på häll, 1943 NA 

(V); D:o, dominant i Agrostis stoloni/era - soc., 1943 NA (V); Alvaret O om L. Dalby, hällyta, 

1943 NA (V); D:o, m. T. fragilis på kalk-stenmur, 1943 NA (V). Källa : Vi alvar, 

hällyta, 1943 NA (V). Köping: Köpings branter, 1928 AH (H). Mörbylånga : Borgby 

alvar, m. T. inclinata o. T. tartuosa på häll , 1942 NA (V). Persnäs : Södviks alvar, m. 

T. tartuosa i Thymus-Festuca-soc., 1943 NA (V); Stenninge alvar, Agrostis gigantea - T. inclinata 

- soc., 1943 NA (V); L. Horns alvar, m. T. inclinata o. T. fragilis i Festuca-Ditrichum 

Schistidium-soc., 1943 NA (V); Hörlösa, jordtuvor i alvarliknande mark, 1943 NA (V); 

Stranden N om Sandviken, grovt kalkgrus, 1943 NA (V). Repplinge : >>Borgholm>>, 1920 C. 

Stenholm (G; s. n. T. inclinata); Slottsalvaret, klipphylla i landborgsbranten, 1944 NA (S); 

Greby alvar, m. T. inclinata, 1944 NA (S). Resmo : R. alvar, 1867 Zett. (S, M, U, G; 

s. n. T. inclinata); Alvaret SO . om kyrkbyn, m. T. inclinata i Festttca-Schistidium-soc., 

1944 NA (L); Alvaret SV om Möckelmossen, dominant på häll, 1944 NA (L). Sandby : 

Alvaret v. Ekelunda, Festuca ovina - T. tartuosa f. curta - soc., 1943 NA (V). Segerstad : 

Alvaret v. kyrkbyn, hällyta, 1943 NA (V); Seby, alvarliknande mark v. landsv., dominant 

i Agrostis stoloni/era - soc., 1943 NA (V). Smedby : Klinta alvar, m. T. inclinata på häll , 

1943 NA (V). Stenåsa : Alvaret v. Slagerstad, Agrostis stoloni/era - Festuca ovina - Schistidium 

- soc., 1944 NA (L); Alvaret v. N. Kvinneby, 1944 NA (L; T. inclinata - kollekt). 

S. Möckleby : Pilekulla alvar, m. T. inclinata på häll, 1943 NA (V); Albrunna alvar, Festuca 

Tortella-soc., 1943! Torstunda : Tveta, 1867 Zett, (U; s. n. T. inclinata); Eriksöre alvar, 

m. T. inclinata o. T. tartuosa på häll, 1944 NA (S, U). Vickleby : V. alvar, 1910 S. Medelius 

(S, M, U, V, L, G; s. n. T. inclinata); Karlevi alvar, Festuca- Tortella-soc., 1944!; L. V. 

alvar, m. T. inclinata o. T. tartuosa på häll, 1944 NA (V); Stor-karsten, dominant m. övriga 

arter på häll, 1944 NA (L). As : Näsby alvar, 1941 NA (V); D:o, dominant i Ag·rostis stoloni/era 

- soc., 1943 NA (V). 

GOTLAND. 

Alskog: A., sprickig häll, 1907 H. Hesselman (U; f. psettdofragilis; s. n. T. fragilis) . 

Ardre : S om Herrgårdsklint, nära Russvät, hällmark, 1939 BP (BP). Bro : B. alvar, 

Riccia Bisehof/ii -lokalen, 1923 HP (S, L; s. n. T. inclinata). Eksta : St. Karlsö, m. 

T. fragilis, T. tortuosa, Clevea o. Mannia, 1943 HP (S). Fårö : Ryssnäs, 1907 H. Hesselman 

(U; T. tartuosa - kollekt). Gammelgarn : Hällmark mot Gryngenudd, 1907 H. 

Hesselman (U; f. pseudofragilis; s. n. T. fragilis). Hangvar : SO om landsv. mell. Ire o. 

Häftings, hällmark, 1938 BP (BP); 2 km SV om Ire, hällmark, 1939 BP (BP); 1,5 km NO 

om Ire, bland Artemisia rupestris på vittringsgrus, 1939 BP (BP; Eucladium aeruginosum 

kollekt m. T. tortuosa). Hejdeby : H. hällar, 1907 H. Hesselman (U; T. tartuosa - kollekt); 

Tjutet, S-ändan av den långa, smala väten, vittringsmaterial, 1938 BP (BP). Hejnum : 

Hejnum, 1925 I. Söderberg (herb. Söderberg); Hällarna 2,5 km O om Rings, 1940 BP (BP; 

T. tartuosa - kollekt). Kräklingbo : Alvar N om Hejdeby, 1931 HP (L; s. n. T. inclinata); 

Hällmark strax N om Torsburgen, dominant, 1939 NA (V). Lärbro : N om Takstens, hällmark, 

m. T. tartuosa o. ngt T. inclinata, 1940 BP (BP). Sundre : Platå nära Hoburgens 

fyr, 1898 E. Jäderholm (1\1; T. inclinata - kollekt); Hoburgen, 1931 AH (H; T. inclinata - 

kollekt). Öja: Öja alvar, 1907 H. Hesselman (U; s. n. T. inclinata; enl. anteckn. av H. W. 

ARNELL dock: >>Mellan T. inclinata o. T. fragilis>>). Östergarn : Grogarnsberget, alvarmark, 

1934 HP (L; Clevea-kollekt).

230 


a. Kinnekulle. 

Fullösa: Sandstenshällmark NO om Frälsegården, 1943 NA (V); D:o nedom Väsäter , 

1943 NA (V). Husaby : Rödstensklevens krön ovan Martorp, 1943 NA (V); D:o v. Kvarn 

stupet, 1943 NA (V). Källby : Sandstenskleven N om kyrkbyn, 1925 AH (H); D:o, strax S 

om Blomberg stn, 1943, AH (H). Medelplana : Råbäck, 1921 C. Stenholm (G; s. n. T. inclinata; 

enl. anteckn. av insamlaren dock snarare T. tartuosa f. fragilifolia); Bestorp, hällar 

v. Martorpsbäcken, 1943 NA (V). Västerplana : Martorps hed ovan Kvarnstupet, 1943 

NA (V). Österplana : Ö. vall, 1873 H. W. Arnell (S, M, U, G; s. n. T. fragilis); Ö. hed, 

1930 o. 1939 AH (H); D:o, ett flertal kollekter 1938-1944 NA (U, V); Reservatet v. Axvall, 

1943 NA (V); Hällmark ovan Krokgården, 1939-1944 NA (S, V, L); D:o v. Björneberg, 

1943 NA (V; delvis m. T. fragilis). 

b. Falbygden och Billingen. 

Dala : Nya Dala, 1930 o. 1939 AH (H); D:o, gammalt stenbrott, 1943 NA (V; j ätteform); 

Stenåsen, 1930 AH (H); Varholmen, klipphylla, 1943 NA (V); Allm. på alla kalkhällområden! 

Falköping : Kalkhällstråk i dike v. Sikagården, 1943 NA (V). Friggeråker: 

>>Mösseberg, ofvanför trapplagret vid nordöstra ändan> >, 1869 Zett. (S, U; s. n. T. inclinata; 

ZETTERSTEDT 1876 s. 62); Kalkhällar v. Rumpegården, 1941 o. 1944 NA (U, V). Gudhem : 

Kalkhällar O om Åkatorp, 1941 NA (V). Högstena : H. hed, flera kollekter 1927-1940 

AH (H); D:o, 1940 NA (V); Allm. på alla hällområden! Karleby : K. hed, 1936 o. 1939 AH 

(H); D:o, 1944 NA (U); Hällar v. Klövagården, 1941 NA (V). S. Kyrketorp : Öja hed, 

1940 NA (V); D:o, på kalk-stenmur v. landsvägen, 1943 NA (V). Torbjörntorp : Kalkhällar 

v. Fogdegården, 1943 NA (V); Hällar v. Makeflaken, 1944 NA (U). Vilske-Kleva : 

>>Mössebergs fot vid Klefva>>, 1869 Zett. (S, U; s. n. T. fragilis; ZETTERSTEDT 1876 s. 63); 

V-Kleva, 1919 R. R:son Vallquist (M, L; s. n. T. fragilis); Kleva klintar, 1925 o. 1933 AH 

(H); D:o, 1943 NA (V); Hällar v. Skattegården, 1943 NA (V); Allm. över hela hällområdet 

fr. Skattegården t. Kyrkokvarn! Våmb : Kalkhällar v. Våmbbäcken nära kyrkan, 1913 o. 

1916 AH (H; s. n. T. inclinata). 


Utö : Kroka, 1940 R. Florin (S; s. n. T. fragilis); D:o, 1944 HP (S); Mell. Kroka o. Utö 

gruvor, m . .iv.Iyurella, 1944 HP (S). -I samtliga kollekter ± utpräglad f. pseudofragilis. 

UPPLAND. 

Djurö : Rtmmarö, 1926 W. R. Uggla (herb. Uggla; s. n. T. fragilis); D:o, 1938 E. von 

Krusenstjerna (herb. von K.; s. n. T. fragilis; enl. anteckn. av insamlaren: >>torr häll vid 

Uppeby>>). 

SKÅNE. 

Tortella fragilis (Drumm.) Limpr. 

Baldringe : B. kyrkby, 1941 SW (S, U, L). Enl. WALDHEIM (in litt.) >>tills. m. Catoscopium 

på stenar i Juncus subnodulosus - kärr>>. Benestad : Örup, J. subnodulosus - kärr v. 

Skogshuset, 1943 SW (L). Bolshög: Vranarp, J. subnodulosus - kärr, 1943 SW (L). Bosarp 

: Öslöv, ej dat., S. Berggren (L). Bosjökloster: Tjuvaröd, 1861 S. Berggren (L). 

Brunnby : Strandbaden, 1918 S. Medelins (M, L). Eslöv : Eslöv, 1892 Hj . Mäller (M). 

Everöd : Strax O om samhället, Koeleria-stepp (WALDHEIM in litt.). Gladsax : 2 km SSV 

om Baskemölla, m. T. tartuosa i fuktängar på översilade sandstenshällar, 1945 SW (L). 

Håstad : Bösmöllan, 1884 S. Berggren (L). Högestad : Allevad, J. subnodulosus - kärr, 

1942 SW (L). Hjärsås : Gedenryd, 1861 S. Berggren (L). Hör: Hör, 1864 S. Berggren 

(M, U, G); 1871 A. Tullberg (S, U, L); 1872 Hj . Holmgren (S, M); 1883 R. Jw1gner (S).

I vetofta : Krogstorp, 1825 Åkerman (L). L. Harrie : Krutmöllan, J uncus inflexus - kärr, 

m. Barbula tophacea, 1942 SW (L). Munkarp : Ormanäs, 1863 S. Berggren (M, U; G). 

N. Mellby : Sösdala, 1884 J. Persson (S, M, L, G); 1886 G. Björkling (S, M, G). Simris : 

Sköllagårdarna, kalkfuktäng, 1944 SW (L). Sireköpinge : Skifferkulle O om kyrkan, 

1945 S\V (L). Trolle-Ljungby : N om Tosteberga, m. Ditrichum flexicaule o. Eucladium 

aeruginosurn i Sesleria-fuktäng, 1944 SW (L). Välinge : Tånga klint, 1925 S. Medelius (H). 

Östra Åspinge : Ebbamölla, 1884 H. Thedenius (S). 

ÖLAND. 

231 

Alböke : Ormöga alvar, Sesleria-fuktäng, 1943 NA (V); Kalkblock i S-kanten av Djurstads 

träsk, 1943 NA (V). Algutsrum : Möllstorp, bj örkhagarna, 1867 Zett. (U); Möllstorp, 

1906 Hj . Möller (S). Borgholm : B., havsstranden, 1880 R. Hartman (G). Bredsätra 

: Sesleria-fuktäng mell. Kläppinge o. Kapelludden, 1944 NA (S). Böda: Sjöstorp, 

silikatblock i fuktäng, 1944 NA (herb. Alb.); Mell. Torp. o. Långalvaret, fuktängstuva, 

1944!; Byxelkrok, fuktängstuva, 1944! Föra : Mell. Lundtorp o. Uggletorp, Sesleria-fuktäng, 

1943 NA (V). Gräsgård : Kvinsgröta alvar, Sesleria-fuktäng, 1943 NA (V). Gårdby : 

Alvaret v. Torshmda-gränsen, Sesleria-fuktäng, 1945! Gärdslösa : Jordsläta, fuktängstuva, 

1944 NA (S). Hulterstad : Skärlöv, kalkblock i fuktäng, 1943 NA (V); Alvar O om landsv. 

SSO om kyrkbyn, Festuca-Ctenidium-soc., 1943 NA (V); Gösslunda alvar, Sesleria-fuktäng, 

1943 NA (V); Strax V om >>Asplunden>}, Sesleria-fuktäng, 1943 NA (V). Högsrum : Karums 

alvar, Sesleria-Ditrichum-soc. på jordtuva, 1944 NA (S). Kastlösa: Alvaret v. K. stn, 

Sesleria-fuktäng m. Potentilla fruticosa, 1943 NA (V); Bjärby alvar, m. T. rigens o. T. 

inclinata på hällyta, 1943 NA (V); L. Dalby alvar, m. T. rigens på kalk-stenmur, 1943 NA 

(V). Källa : Vi alvar, Ditrichum-soct på hällyta, 1942 NA (V). Köping: Köpings branter, 

1877 N. J. Scheutz (L); D:o, 1920 E. Jäderholm (S); Hörninge, fuktängstuva v. Carex elata 

kärr, 1944 NA (S); Öjkroken, Sesleria-fuktäng, 1944! Långlöt: Sesleria-fuktäng strax S 

om L. stn, 1944 NA (L). Mörbylånga: Mörbylånga, 1914 S. Medelius (L); Borgby alvar, 

Sesleria-fuktäng, 1943 N A (V). Persnäs : Hallnäs, aerobalin Festuca ovina - äng m. Plantaga 

maritima o. Taraxacum balticum, 1943 NA (V); L. Horns alvar, m. T. rigens o. T. 

inclinata på vittringsgrus v. en vät, 1943 NA (V); D:o, m. T. rigens o. T. inclinata i Festuca 

Ditrichum-Schistidium-soc., 1943 NA (V); NV-kanten av Hornby mosse, fuktäng, 1943! 

Repplinge : Greby alvar, Sesleria-Ditrichum-soc. på jordtuva, 1944 NA (U). Res mo : 

R. alvar, 1867 Zett. (U); Alvaret SO om kyrkbyn, Festuca-Ditrichum-soc. på fuktängstuva, 

1943 NA (V); Alvaret i SV-kanten av Möckelmossen, kalkblock i Sesle1·ia-fuktäng, 

1943 NA (V). Runsten : Alvarliknande område v. S. Bäck, Sesleria-fuktäng, 1945! Sandby : 

2 km Som S. Sandby, Sesleria-fuktäng, 1943 NA (V); Alvaret mell. S. Sandby o. Ekelunda, 

tuvmark m. Potentilla. fruticosa, 1943 N A (V). Segerstad : Seby, Sesleria-fuktäng, 1943 

NA (V); Hällmark l km NV om Segerstads fyr, 1943 NA (V). Smedby : Klinta alvar, m. 

T. rigens o. T. inclinata i Carex panicea - vätäng, 1943 NA (V). Stenåsa : St. Brunnby alvar, 

Sesleria-fuktäng, 1943 NA (V); Alvaret v. N. Kvinneby, Sesleria-fuktäng, 1944 NA (L); 

Alvaret v. Slagerstad, Sesleria-fuktäng, 1944 NA (L). S. Möckleby : S-partiet av Albrunna 

lund, riklig på jordtuvor i betesmark, 1943 NA (V). Torslunda : Tveta, 1867 Zett. (M, L); 

Björnhovda, 1875 E. V. Ekstrand (U); Eriksöre alvar, Festuca ovina - Hypnum cupressiforme 

- sac. på tunn morän, 1944 NA (S). Ventlinge : Nygärde alvar, Sesleria-fuktäng, 

1943 NA (V). Vickleby : St. Frö, strandäng, 1928 AH (H); L. V. alvar, Festuca-D:trichumsoc. 

på jordtuva, 1944 NA (S); Karlevi alvar, jordtuva, 1944 NA (S); Stor-karsten, Sesleriafuktäng, 

1944! As : Ås alvar, 1867 Zett. (M, U; T. inclinata - kollekt); Näsby alvar, Sesleria-fuktäng, 

1943 NA (V); Mell. Ottenby o. Södra udden, Agrostis-vät i toksnår, l943 NA (V). 

GOTLAND. 

Boge : Boge, 1865, S. O. Lindberg (U). Eksta : St. Karlsö, Röisu haid, 1943 HP (S). 

Etelhem : Etelhem, 1872 Zett. (U); Vestringe, 1887 K. Joh. (U). Fleringe : Hau, hällmark,

1907 H. Hesselman (U); Bäste träsk, 1933 HP (L). Gothern : G., skogsmark, 1887 H. 

Nordström (S). Hejde : Hejde, 1885 Ahlfvengren (M, L.). Hejdeby : Tjutet, 1908 K. Joh. 

(S). Klinte : K., v. en kvarn, 1865 Hj . Holmgren (S). Kräklingbo : Torsburgen, 1898 E. 

Jäderholm (S, M). Lärbro : 2 km NO om kyrkan, hällyta i tall-granskog, 1943 BP (BP). 

Martebo : Martebo, 1890 R. Tolf (S, M, L, G). Sundre : Kittelviken, 1865 S. O. Lindberg 

(S); >>Klefvan nära Hoburgen>> o. >>Havsstranden mellan Hoburgen och Kittelviken>>, 1898 

E. Jäderholm (S). Slite : S., åt söder, 1872 Zett. (U); Slite, 1864 S. O. Linuberg (U); D:o, 

1864 P. T. Cleve (G ). Stånga : Stånga, 1888 K. Joh. (U). Visby : Visby, 1865 Hj . Holmgren 

(S); Östra porten, 1865 S. O. Lindberg (L); S om Visby, 1870 N. J. Schentz (L). 

SMÅLAND. 

Alseda : Ädelfors, 1888 R. Tolf (U). Gärdserurn : Kulla, 1882 M. Russ (S, 1). Kalmar : 

Stensö, 1875 E. V. Ekstrand (U). Månsarp : Taberg, 1925 Å. Hovgard (M, L). - Anm. 

Av ToLF (1891) anföres T. jragilis fr. Kristdala o. Pelarne; ex. härifrån (S, M, U, L) 

tillhöra T. tartuosa f. fragilifolia. 

HALLAND. 

Tölö : Grönstenshäll S om St. Bäckma, 1924 H. E. J-oh. (S). 

GÖTEBORGsOMRÅDET. 

Torslanda : Nedanför av kalkrikt vatten översilad gnejshäll l km SV om Noleröd, 

1922 H. E. Joh . (S); Timlehed, 1944 H. Hjärne (V). Öckerö : Rörö, utmed en bäck IJå O 

sidan, ymnig m. Ctenidium, Drepanocladus nvolvens, 1930 HP (L). 

BOHUSLÄN. 

Grebbestad : Otterön, 1939 AH (H). Skaftö : Fiskebäckskil, sandig havsstrand, 1927 

AH (H). Skee : St. Hälsö, 1875 P. Olsson (U); >>Prope urbem Strömstad>>, 1875 P. Olsson 

(U); St. Hälsö, strandklippor, 1913 AH (H). Tegneby : Nösund, 1925 A. Uggla (M, V, L). 

Tjärnö : Sydkoster, N om Kile sand, 1882 P. Olsson (M, U, L, G). Torsby : Diabasklippa 

V om Höga strax ovan bron t. L. Överön, 1924 H. E. Joh. (S; i kollekten Parmeliella lepidiota); 

Skalgrus i NY-delen av vattengölssänkan NV om Skår, 1924 H. E. Joh. (S). 


a. Kinnekulle. 

Fullösa : Sandstenshällmark NO om Frälsegården, 1943 NA (V). Husaby : L. Flyhov, 

Hällristnings platsen, t. riklig i sandstensnischer, 1944 N A (V). Medelplana : Rå bäck, 

kalklagret, c. fr ., 1859 S. O. Lindberg (S, M, U, L, G). Österplana : >>Ofvan Kestad>>, 

1853 Zett. (U); Stenåsen, 1853 Zett. (U); Ö. vall, på tuvor, 1886 H. Nordström (S, M); 

Ö. hed, tuvmark v. Kyrkkärret, 1939 NA (V); D:o, block i kärräng NO om kyrkan, 1943 

NA (V); D:o, täljstenshäll N om kyrkan, 1943 NA (V); Björneberg, m. T. rigens o. T. inclinata 

på vittringsgrus, 1943 NA (V). 

b. Falbygden och Billingen. 

Berg : Billingen, kalklagret, 1927 AH (H). Borgunda : Bnmnsgården, m. Distichium 

inclinatum på kalkblock i fuktäng, 1943 NA (V). Brunnhern : Mossagården, block i kanten 

av Schoenus -kärr, 1943 NA (V). Dala : fuktäng mell. Danskagården o. Stenåsen, 1940 NA 

(V); Backen, på kalk-stenmur, 1943 NA (V). Dirnbo : Lambevad, block i Schoenus-kärr, 

1943 NA (V). Friggeråker : Mell. L. Dotorp o. St. Bäckabo, m. Trichostomum crispulum 

på kalkblock i fuktäng m. Euphrasia Rostkoviana, 1943 NA (V). Gökhern: Schoenus-kärr 

NO om >>Odins kuJle>>, jordtuva, 1945! Högstena : Skogastorp, block i Schoenus -kärr, 1941 

NA (V); H. hed, m. T. rigens i Agrostis ca.nina - Fissidens adianthoides - vätäng, 1943 (V).

233 

Karleby : K. hed, fuktängstuvor, 1943 NA (V); Klövhålan, fuktig betesmark, 1944! Lerdala 

: Karlsfors, 1936 AH (H). Marka : Bestorp, blottad kalktuff v. Schoenus-kärr m. 

Herm1;nium, 1943 NA (V); kalkfuktäng BO om kyrkan, 1944! N. Kyrketorp : Skultorp, 

på kalk, 1913 AH (H). Sjogerstad : Hökaberg, fuktig betesmark, 1941 AH (H). Sjörstorp 

: 2 km S om Orreholmen, fuktig betesmark, 1944 NA (S). Stenstorp : Som Bosgården, 

block i betesmark v. Carex fusca - kärr, 1943 NA (V). S. Kyrketorp : Öja hed, fuktängstuva, 

1942 NA (V). Torbjörntorp : Kalkhällar N om Fogdegården, m. T. n:gens, 1943 NA 

(V); Makeflaken, Ba1·bula convaluta - soct på kalkhäll, 1944 NA (U); Skattegården, jordtuva 

i kalkkärr, 1944 NA (L). Ugglum : Mössebergs platå, m. T. tartuosa o. Ditrichum, c. fr., 

1937 HP (S; enl. uppg. av PERSSON: >>i närheten av Hallan i U. socken> >). Flera kollekter 

fr. Mösseberg utan närmare lokalfixering, t. ex. M., 1869 Zett. (M). Valtorp : Kalktuff v. 

Schoenus-kärr N om V. stn, 1943 NA (V). Varnhem : Hålltorp, 1942 AH (H); Lj ungstorp, 

kärr, 1943 AH (H). Vilske-Kleva : Kleva klintar ovan L. Backor, m. T. rigens på 

hi:ill, 1943 NA (V); D:o v. Torkekällorna, klipphyllor, 1944 NA (herb. Alb.). Asle : Östgötagården, 

block i fuktig betesmark, 1941 NA (V). 

c. Övriga. 

Edsvära : Bosgården, m. Ctenidium o. Ditrichum på block i fuktig betesmark, 1939 o. 

1943 NA (V, herb. Alb.). Gösslunda : Villa Giacomina, strandklippor v. Vänern, m. T. 

tartuosa i sippervattensstråk, 1944 NA (herb. Alb.). Molla : Mollaryd, 1921 I. Söderberg 

(herb. Söderberg). Rångedala : Marsjön, 1921 I. Söderberg (herb. Söderberg). Sandhem : 

Ingarp, stenar i mossen Ryttaren, 1887 H. W. Arnell (U). - Anm. T. fragilis saknas i 

ZETTERSTEDTS (1877 c) artlista från Halle-Hunneberg. Den av SANDBERG & SönERBERG 

(1936 s. 204) uppgivna lokalen för Borås (Rya ås) beror enl. SönERBERG (in litt.) på förväxling 

med Trichostomum cylindricum. 


Kurnia : Sjötuna (ARNELL & JENSEN 1915, s. 22). Källstad : Hånger, Tåkerns strand, 

1933 AH (H); D:o, 1942 NA (V); Lindön (ARNELL & JENSEN 1915). Linköping : Nedanför 

S:t Lars fattigstuga, 1862 N. C. Kindberg (S, M, U, G). Norrköping: Sylten, 1873 P. Olsson 

(U); Kråkviken, 1880 P. Olsson (U, L); Vid Braviken mell. Linö o. Abborreberg, 1888 

P. Olsson (U). Vinnerstad: Vinnerstad, 1863 Hj . Holmgren (S, M, U, L); D:o, 1887 P. 

Dusen (U); D:o, 1887 R. Tolf (M, G). Väversunda (): Nära Tåkern, 1875 C. O. Hamnström 

(S, M, L, G); Tåkern, 1881 o. 1887 A. Wiren (S, G); Tåkerns strand, 1886 o. 1888 

P. Dusen (S, M); Omberg, 1888 o. 1889 P. Dusen (S, U); D:o, 1888 P. Olsson (L). Ödeshög: 

Sjöstorp, block i Schoenus-kärr, 1943 NA (herb. Alb.). 

DALSLAND. 

Bäcke : Backen, berg, 1916 S. Bergström (U; s. n. T. inclinata). Fröskog : Tranerud, 

på lerskiffer, 1928 P. A. Larsson (H). 

Följ . lokaler meddelade av P. A. LARssoN (in litt.; >>Samtliga i närheten av sjöar eller 

tjärnar på kalklerskiffergrund>> ): Fröskog: St. Strand, ödetorpet Elverud; Viken; Östersbyn. 

Skållerud : Bene bo. Animskog: Salebol; Knollen; Västergården. 

VÄRMLAND. 

Hammarö : Strandklippor v. Vänern (helst grönsten) V om Svenshult, 1926 H. E. Joh. 

(S); Fuktig hällsluttning av grönsten 700 m S om Säter, 1926 H. E. Joh. (S). Karlstad : 

Strandklippor 800 m SO om Fintatorp, 1926 H. E. J oh. (S); Grönstensstrand på klippudden 

i Vänern 700 m S om Lövnäs, 1926 H. E. Joh. (S). Långserud: Ed, 1936 P. A. Larsson 

(H). Segerstad : Klippudde i Vänern 900 m Som Ranviken, 1926 H. E. Joh. (S); Strandklippa 

1,4 km SV om Ranviken, 1926 H. E. Joh. (S).

234 

NÄRKE. 

Glanshammar : Skölv, tidvis fuktiga, nästan plana urkalkklippor, m. T. toTtuosa, 

Schistidium apocaTpum v. gracile o. Dicmnum Muehlenbeckii v. bTevifoliurn (WALDHEIM 

in litt.). Hallsberg : Herrfallsäng, 1913 E. Westblad (M, V). Lillkyrka : Ekeberga, urkalk 

(WALDHEIM in litt.). 


Dalarö : Dalarön, 1886 M. Russ (S, M). Tyresö : Dyvik, Ugglebo, 1936 W. R. Uggla 

(herb. Uggla). Utö : Utö, 1926 (P. A. LARSSON in litt.); Järnholmen, leptit, 1935 E. von 

Krusenstjerna (herb. von K.). Vagnhärad: Kädvik, lerstrand, 1903 H. W. Arnell (U). 

UPPLAND. 

Alsike : Pottmyran (EKSTRAND 1880). Bj örkö-Arholma : Björkö, Marum, strandhäll, 

1910 H. W. A _ 

rnell (U); Östsidan, havsstrand, 1931 AH (H). Blidö : Svartlöga, 1923 AH 

(H); Snäckskalbemängd strandäng v. Österbotts, 1945 HP (S). Bondkyrka : Lassby backar, 

1859 o. 1861 Zett. (S, U, G); D:o, 1861 O. G. Blomberg (S, M, U, L, G); D:o, 1862 H. 

Behm (S); Flogsta, >>C. setis>>, 1874 E. V. Ekstrand (U; på en annan etikett: >>Uppsalatrakten, 

sept. 1874>>, c. fr. ). Danmark : Lw1da gård, Sedum-häll i enbacke, 1938 E. von Krusenstjerna 

(V). Djurö : Rrmmarö, c. fr., dat. saknas, J. Persson (L); Runmarö, 1919 R. Florin 

(S); Munkö, 1935 W. R. Uggla (herb. Uggla). Edebo : Mell. Järinge o. Harboholm, 1867 

Hj . Masen (S, M U, L, G). Gamla Uppsala : Bärby, leptithäll, 1939 G. Björkman (V). 

Gräsö : Norrsten, 1936 T. G. Halle (S). Häverö : Häverö, 1896 A. Osenius (S). Järfälla 

Gåsberget, 1858 S. O. Lindberg (S, M, U, L). Ljusterö : Sarsö, 1916 AH (G, H); Hallonstenarna, 

1916 AH (H). Läby : Läby, 1874 E. V. Ekstrand (G); Nåsten, 1876 E. V. Ekstrand 

(L); Vadbacken, m. Encalypta vulgaTis på NV-exp. häll mot landsv., 1939 NA (V). Länna: 

Svartnö, dat. saknas, C. Hartman (L); Eknö, 1871 R. Hartman (U); Bergshamraviken mell. 

Mora o. Stängsboda, 1943 T. G. Halle (S). Möja: Ramsmora strand, 1923 AH (H); St. 

Möja, 1923 AH (H). Rådmansö : Orrnäs-Gillberga, 1934, T. G. Halle (S); Brännskär, 

1919 H. W. Arnell (U); St. Sundskär, småstenig lerstrand, 1919 H. W. Arnell (U). Singö : 

Alskär, 1935 T. G. Halle (S); Skollholmen, 1935 Halle (S); V om Skollholmsviken, 1935 

Halle (S); SO om Kittelörsundet, kalkklippor v. stranden, 1935 Halle (S; mixt. Myurella 

fulacea); Halvön O om Enholmsfjärden, kalk- o. dio.ritstråken, 1935 Halle (S). Sko : Grotta 

i N-vänd bergsbrant N om Bagarbo, 1943 E. von Krusenstj erna (V). Stockholm : St. Essingen, 

1855 S. O. Lindberg (S, M, U). Stockholms-Näs : Hedersberg, 1929 R. Florin (S). 

Uppsala-Näs : Näs, 1874 W. Berndes (U); D:o, 1894 E. Jäderholm (S, M, G); Vret.a, 1894, 

1895 o. 1897, G. Hellsing (S, M. , U, L, G). Vaksala : Vitulvsbergskärren, 1859 Zett. (U). 

Väddö : Nothumn, kalkbrott, 1939 G. Degelius (V). 

GÄSTRIKLAND. 

Gävle : Stensborgsklipporna, 1840 o. 1854 R. Hartman (U); Holmsrmd, 1867 C. Juhlin 

(S); Vid Holmsrmdsvägen, 1874 R. Hartman (U); Lövgrw1d, 1870 dens. (U); Gräshararne, 

1870 dens. (U); Stranden av Orarne, 1870 dens. (U); Utvalnäs skärgård, 1895 G. Hellsing 

(S, U); D:o, lerig havsstrand, 1901 H. W. Arnell (M); Sikvik, 1870 o. 1875 R. Hartman 

(U, G). Hille : Harkskär, stranden, 1898 H. W. Arnell (U); Pålviken, havsstrand, 1900 dens. 

(U). Valbo : Harnäs, Furuskär, 1897 G. Hellsing (S, U, L, G). 

DALARNA. 

Leksand : Tibbleberget, 1909 H. W. Arnell (U). Rättvik : Rättvik, 1908 Hj . Möller (S). 

NORGE. 

För sydöstligaste Norge ha inlagts inom kartområdet fallande lokaler, publicerade av 

HAGEN (1929) och STORMER (1938).

CITERAD LITTERATUR. 

AHLNER, S. 1932. Gävletraktens Taraxacum-flora. - Arkiv f. Bot., 24 A: 9. Uppsala. 

-- 1944. Lavar från Långans övre vattenområde i västra Jämtland. - K. V. A:s Skrifter 

i Naturskyddsärenden, 44. Uppsala. 

ALBERTSON, N. 1939. Varatraktens flora. - Sv. Bot. Tidskr., 33. Uppsala. 

-- 1940 a. Rhytidium rugosum (Hedw.) Lindb. i Fennoscandia. - Ibid., 34. Uppsala. 

1940 b. Scorpidium turgescens (Th. Jens.) Moenkem. En senglacial relikt i nordisk 

alvarvegetation. - Acta Phytogeogr. Suec., XIII. Uppsala. 

1941 a. Bidrag till Falbygdens mossoch lavflora. - Sv. Bot. Tidskr., 35. Uppsala. 

1941 b. Varholmen i Dala. En av Falbygdens Stipa permata - förekomster. - Bygd 

o. Natur, Årsbok 1941. Stockholm. 

1942 a. Växtgeografiska bidrag från östra Falbygden. - Bot. Not. Lund. 

1942 b. Selaginella selaginaides (L.) Link i södra och mellersta Sverige. - Sv. Bot. 

Tidskr., 36. Uppsala. 

1943 a. Tillägg till >>Varatraktens flora>>. - Ibid., 37. Uppsala. 

1943 b. Sedum album funnen på Falbygden. - Ibid., 37. Uppsala. 

1944. Veronica praecox All. funnen på Öland. - Bot. Not. Lund. 

1945 a. Wahlenbergs färd genom Västergötland 1821. En klassisk växtlokal >>emellan 

Kälfvene och Näs>>. - Ibid. 

1945 b. Leptogium palmatum (Huds.) Mont. på Varaslätten. - Sv. Bot. Tidskr., 

39. Uppsala. 

ALMQUIST, E. 1929. Upplands vegetation och flora. - Akad. avh. Acta Phytogeogr. 

Suec., I. Uppsala. 

ALMQUIST, E. & AsPLUND, E. 1937. stockholmstraktens växter, uppl. II. - Stockholm. 

AMANN, J. 1912. Bryogeographie de la Suisse. - Flore des Mousses de la Suisse, II. Lausanne. 

ANDERs, J. 1928. Die Strauch- und Laubflechtenflora Mitteleuropas. - Jena. 

-- 1934. Uber Igelformbildung bei den Flechten und uber Wanderflechten. - Natur 

und Heimat, 4. Aussig. 

ANDERSSON, O. 1944. Senecia integrifolius. - Bot. Not. Lund. 

ANDERssoN, O. & WALDHEIM, S. 1946. Tortella inclinata som komponent i skånsk sandstäppvegetation. 

- Bot. Not. Lund. 

ARNELL, H. W. 1876. Spridda växtgeografiska bidrag. -Bot. Not. Lund. 

-- 1925. Die schwedischen Jungermania-Arten. - Arkiv f. Bot., 19. Uppsala. 

-- 1928. Levermossor. - Skand. flora, utg. av O. R. HoLMBERG, II: a. Stockholm. 

ARNELL, H. W. & JENSEN, C. 1910. Die Moose des Sarekgebietes. - Naturwiss. Unters. 

des Sarekgebirges in Schwed. Lappland, III: 2-3. Stockholm. 

-- 1915. Massvegetationen vid Tåkern. - Sjön Tåkerns fauna och flora, utg. av K. V. A., 

l. Stockholm. 

ARWIDSSON, TH . 1938. studier över floran och vegetationen på Gotska Sandön med särskild 

hänsyn till nationalparken. - K. V. A:s Avh. i Naturskyddsärenden, l. Uppsala. 

1943. Studien uber die Gefässpflanzen in den Hochgebirgen der Pite Lappmark. - 

Akad. avh. Acta Phytogeogr. Suec., XVII. Uppsala.

236 

AscHERSON, P. & GRAEBNER, P. 1919. Synopsis der mitteleuropäischen Flora, V: l. - 

Leipzig. 

BENTHAM, C. M. G. 1908. Handbook of the British Flora. - London. 

BERGDOL'I' , E. 1932. Peltolepis, Sauteria, Clevea. - Die Pflanzenareale, III: 5. Jena. 

BERGERON, T. 1944. On some Meteorological Conditions for the Dissemination of Spores, 

Pollen etc., and a Supposed \Vind Transport of Aloina Spores from the Region of 

Lower Yenisey to southwestern Finland in July 1936. - Sv. Bot. Tidskr., 38. Uppsala. 

BLOMBERG, O. G. 1867. Bidrag till kännedomen om Kinnekulles Lafvegetation. -Öfvers. 

K. V. A:s Förh., 1867: 4. Stockholm. 

BLOMQVIST, S. G:SON. 1911. Till högbuskformationens ekologi. - Sv. Bot. Tidskr., 5. 

Stockholm. 

BouLAY, M. L'ABn:E. 1884. Muscinees de la France. I. Mousses. - Paris. 

BoOBERG, G. 1930. Gisselåsmyren. -Akad. av h. Norrländskt handbibliotek, XII. Uppsala. 

BRAITHWAITE , R. 1887. The British Mass-Flora, I. - London. 

BROTHERUS, V. F. 1923. Die Laubmoose Fennoskandias. - Helsingfors. 

BRAUN-BLANQUET, J. 1928. Pflanzensoziologie. Grundzuge der Vegetationskunde. 

Berlin . 

1926. (Unter Mitwirkung von H. JENNY.) Vegetationsentwicklung und Bodenbildung 

in der alpinen Stufe der Zentralalpen. -- Denkschr. d. Schweiz. Naturforsch. Ges., 

LXIII: l. Zurich. 

1936. Uber die Trockengesellschaften des Festucion Vallesiaceae in den Ostalpen. - 

Ber. d. Schweiz. Bot. Ges., 46. Zurich. 

BRAUN-BLANQUET, J. & MooR, M. 1938. Verband des Bromian erecti. - Prodramus der 

Pflanzengesellschaften, 5. Leiden. 

BucH, H. 1936. Suomen maksasammalet. - Helsinki. 

BöcHER, T. W. 1945. Beiträge zur Pflanzengeographie und Ökologie dänischer Vegetation. 

D. Kgl. Danske Videnskab. Selskab, Biol. Skrifter, IV: l. K0benhavn. 

CLEMENTS, F. E. 1916. Plant Succession. - Washington. 

CORRENS, c. 1899. Untersuchungen uber die Vermehnmg der Laubmoose durch Brutorgane 

und Stecklinge. _:___ J ena. 

DAHLSTEDT, H. 1921. De svenska arterna av släktet Taraxacum, I-II. - Acta Florae 

Sueciae, I. Stockholm. 

-- 1928. D:o, III-VII. - K. V. A:s Handl., Ser. III: 6. Uppsala. 

-- 1930. D:o, VIII. - Ibid., Ser. III: 9. Uppsala. 

v. DALLA ToRRE, K. W. & v. SARNTHEIN, L. 1904. Die Moose von Tirol, Vorarlberg und 

Liechtenstein. - Innsbruck. 

DEGELIUS, G. 1932. Zur Flechtenflora des sudliebsten Lapplands (Åsele Lappmark). I. 

Strauch- und Laubflechten. - Arkiv f. Bot., 25 A. Uppsala. 

1935. Das ozeanische Element der Strauch- und Laubflechtenflora von Skandinavien. 

- Akad. avh. Acta Phytogeogr. Suec., VII. Uppsala. 

1936. Till kännedomen om lavfloran på bark, lignum och urbergsblock på Gotland. - 

Bot. Not. Lund. 

1942. Die Flechten der Insel Ornö. - Sv. Bot. Tidskr., 36. Uppsala. 

1943 a. Zur Kenntnis der Flechtenflora um den See Virihaure in Lule Lappmark 

(Schwedisch-Lappland). - Bot. Not. Lund. 

1943 b. Några lavar från Nämdö och angränsande öar i Stockholms skärgårds barrskogsregion. 

- Sv. Bot. Tidskr., 37. Uppsala. 

1944 a. Lavfloran inom Ombergs skyddsområde. -K. V. A:s Skrifter i Naturskyddsärenden, 

46. Uppsala. 

1944 b. Nya bidrag till kännedomen om lavfloran på bark, lignum och urbergsblock 

på Gotland. - Sv. Bot. Tidskr., 38. Uppsala.

DEGELrus, G. 1945 a. 

39. Uppsala. 

237 

Till kännedomen om Ölands silikatstenslavar. - Sv. Bot. Tidskr., 

1945 b. Om förekomsten av Trifolium montarrum L. på Kinnekulle. - Bot. Not. 

Lund. 

1945 c. Lichenisierte Hormocysten, ein neuer Diasporentypus der Flechten. - Sv. 

Bot. Tidskr., 39. Uppsala. 

1945 d. Ett sydberg i Kebnekaise-området och dess lavflora. - Bot. Not. Lund . 

DrxoN, M. A. 1904. The Student's Handbook of the British Mosses, Ed. II. - Eastbourne. 

-- 1924. Idem, Ed. III. - Eastbourne. 

DRUCE, G. C. 1932. The Comital Flora of the British Isles. - Abroath. 

Du RmTz, G. E. 1916. Lichenologiska fragment, II. - Sv. Bot. Tidskr., 10. Stockholm. 

1921 a. Zur methodologischen Grundlage der modernen Pflanzensoziologie. - Akad. 

Abh. (Uppsala). Wien. 

1921 b. Vegetationen och det öländska landskapet. - Sv. Turistfören. Årsskrift 

1921. Stockholm. 

1923 a. Studien uber die Helianthemum oelandicum - Assoziationen auf Öland. - 

Sv. Bot. Tidskr., 17. Uppsala. 

1923 b. Einige Beobachtungen tmd Betrachtungen uber Pflanzengesellschaften in 

Niederösterreich tmd den kleinen Karpathen. - Österr. Bot. Zeitschr., 1923. Wien. 

1923 c. De svenska Helianthemum-arterna. - Bot. Not. Lund. 

1925 a. Gotländische Vegetationsstudien. -Sv. Växtsoc. Sällsk. Handl., II. Uppsala. 

1925 b. Die regionale Gliederung der skandinavischen Vegetation. - Ibid., VIII. 

Uppsala. 

1925 c. Öland. - Allgemein. Exkursionsfiihrer f. die Vierte I. P. E. Uppsala. 

1930 a. Vegetationsforschung auf soziationsanalytischer Grundlage. - Abderhalden, 

Handb. d. biol. Arbeitsmeth., 11, 5. Berlin & Wien. 

1930 b. Classification and Nomenciature of Vegetation. - Sv. Bot. Tidskr., 24. 

Uppsala. 

1932. Zur Vegetationsökologie der ostschwedischen Kustenfelsen. - Beih. z. Bot. 

Centralblatt, 49 (Ergänzungsband). Dresden-N. 

1936. Classification and Nomenciature of Vegetation Units 1930-1935. - Sv. Bot. 


1942 a. Rishedsförband i Torneträskområdets lågfjällbälte. - Ibid., 36. Uppsala. 

1942 b. De svenska fjällens växtvärld. - >>Norrland; natur, befolkning och näringar.>> 

Ymer. Stockholm. 

1942 c. Växtsamhällslärans grunder. - stencilerat kompendium. 

1945. Bry6phyta, Lichenes. - NANNFELDT, J. A. & Du RIETZ, G. E., Vilda växter 

i Norden. Mossor, Lavar, Svampar, Alger. Stockholm. 

Du RrETZ, G. E. & HANNERZ, A. G. 1939. Gefässpflanzenvegetation. - Du RmTz m. fl., 

Zur Kenntnis der Vegetation des Sees Tåkern. Acta Phytogeogr. Suec., XII. Uppsala. 

DusEN, P. 1895. Bryologiska notiser från Östergötland. - Bot. Not. Lund. 

EKSTRAND, E. V. 1880. Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens mossflora. - Ibid. 

ENGLUND, B. 1942. Die Pflanzenverteilung auf den Meeresufern von Gotland. - Acta 

Bot. Fenn., 32. Helsingfors. 

ERLANDSSON, S. 1942. Cytologisk-växtgeografiska rasstudier i Nordens Parnassia palustris 

- population. - Acta Horti Bergiani, 13: 4. Uppsala. 

FRIEs, E. 1835. Flora scanica. - Upsala. 

1839. Novitiarum Florae Suecicae Mantissa altera. - Upsala. 

1844. Reservation mot en del antagna åsigter öfver åtskillige Svenska vexter. - 


-- 1857. Bidrag till några Svenska växters synonymik. - Ibid., Upsala.

238 

FRms, E. 1866. Om vissa växtarters förändringar, beroende af olika groningstid. - 

Ibid., Upsala. 

FRIEs, E. TH. 1917. Några gotländska växtlokaler. - Sv. Bot. Tidskr., 11. Stockholm. 

-- 1925. D:o. - Ibid., 19. Stockholm. 

FmES, TH. M. 1864. Bidrag till Skandinaviens Laf-flora. - Öfvers. K. V. A:s Förhand!., 

1864: 5. Stockholm. 

-- 1865. Nya Skandinaviska Laf-arter. - Bot. Not. Uppsala. 

-- 1871-1874. Lichenographia scandinavica. - Uppsala. 

FLODERUS, B. 1943. Salix starkeana Willdenow. - Sv. Bot. Tidskr., 37. Uppsala. 

GAMS, H. 1918. Prinzipienfragen der Vegetationsforschung. - Vierteljahrschr. Naturforsch. 

Ges. in Zurich, 63. Zurich. 

1927. Von den Fallateres zur Dent de Morcles. - Pflanzengeogr. Komm. d. Schweiz. 

Naturforsch. Ges. z. Geobot. Landesaufnahme, 15. Bern. 

1932. Bryo-cenology (Moss-societies). - Manual of Bryology. Haag. 

1936. Die Vegetation des Grossgloclmergebietes. - Beitr. z. pflanzengeogr. Karte 

Österreichs, I. Wien. 

1938. Uber einige flechtenreiche Troekenrasen Mitteldeutschlands. Hercynia, 

l: 2. Halle (Saale). 

GRADMANN, R. 1900. Das Pflanzenleben der Schwäbischen Alb. 2:a uppl. - Tubingen. 

1906. Beziehungen zwischen Pflanzengeographie und Siedelungsgeschichte. - Geogr. 

Zeitschr., 12. Leipzig. 

1933. Die Steppenheidetheorie. - Ibid., 39. Leipzig 1.md Berlin. 

GRA..NLUND, E. 1925. Några växtgeografiska regiongränser. - Geogr. Annaler, 7. Stockholm. 

GRENIER, M. CH. 1865. Flore de la chaine jurassique, I. - Paris. 

GRENIER, M. CH. & GoDRON, M. 1848. Flore de France, I. - Paris. 

GRoss, H. 1 935-1936. Die Steppenheidetheorie und die vorgeschichtliche Besiedelung 

Ostpreussens. - Altpreussen. Vierteljahrschrift fur Vor- und Fruhgeschichte, 2-4. 

Königsberg. 

GuSTAFSSON, Å. 1932. Zytologische und experimentelle studien in der Gattung Taraxacum. 

- Hereditas, XVI. Lund. 

HAGEN, I. 1910. Forarbeider til en norsk l0vmosflora, XVIII (Seligeriaceae). - D. Kgl. 

Norske Vid. Selsk. Skrifter, 1910: l. Trondhjem. 

-- 1929. (Bearb. av H. PRINZ.) D:o, XXI (Pottiaceae). - Ibid., 1928: 3. Trondhjem. 

HANDEL-MAZZETTI, H. FRE IH. VON. 1907. Monographie der Gattung Taraxacum. - Leipzig 

& Wien. 

HARTMAN, C. J. 1843. Handbok i Skandinaviens flora, uppl. IV. - Stockholm. 

1849. D:o, uppl. V. - Stockholm. 

-- 1845. Anmärlmingar vid Prof. Fries' >>Reservation mot en del antagna åsigter öfver 

åtskilliga Svenska vexter>>. - Bot. Not. Lund. 

HARTMAN, C. Handbok i Skandinaviens flora, utg. av C. J. HARTMAN. 1854 (uppl. VI); 

1858 (VII); 1861 (VIII); 1864 (IX); 1870 (X); 1879 (XI). - Stockholm. 

HASSELROT, T. 1935. Några svenska fynd av Gyrophora fuliginosa Havås. - Sv. Bot. 


1941. Till kännedomen om några nordiska umbilicariaceers utbredning. - Acta 

Phytogeogr. Suec., XV. Uppsala. 

1945. Fynd av sällsynta eller förbisedda lavar i Västergötland. - Sv. B9t. Tidskr., 

39. Uppsala. 

HEDBERG, O. 1945. En ny uppländsk lokal för Rhytidium rugosum (Hedw.) Lindb. - 

Bot. Not. Lund.

239 

HEDWIG, R. A. 1805. Observationes de plantis calyptratis, adjectis novarum specierum 

descriptionibus. - Beitr. z. Naturkunde ... hrsg. von Dr. u. Prof. F. WEBER u. Dr. 

D. M. MOHR, l. Kiel. 

REGI, G. 1913-1918. Illustrierte Flora von Mittel-Europa: III; IV: l; IV: 2. - Munchen. 

HEMMENDORFF, E. 1897. Om Ölands vegetation. Några utvecklingshistoriska bidrag. - 

Akad. avh . Upsala. 

HERZOG, H. 1926. Geographie der Moose. - Jena. 

HESSELBO, H. 1910. Mosrester fra diluviet ved Skrerumhede. - Danm. Geol. Unders0gelse, 

II: 25. K0benhavn. 

-- 1918. The Bryophyta of Iceland. - The Botany of Iceland, 2. K0benhavn. 

HESSELMAN, H. 1908. Vegetationen och skogsväxten på Gotlands hällmarker. - skogsvårdsföreningens 

Tidskr. (fackuppl.) 1908. Stockholm. 

-- 1932. Om klimatets humiditet i vårt land och dess inverkan på mark, vegetation och 

skog. - MeddeL fr. Statens Skogsförsöksanstalt, 26. Stockholm. 

HoLMGREN, B. 1942. Blekinges flora. - Karlshamn. 

HoLM, G. & MUN'l.'HE, H. 1901. Kinnekulle, dess geologi och den tekniska användningen av 

dess bergarter. - S. G. U., Ser. C, 172. Stockholm. 

HYLANDER, N. 1941 a. Kärlväxter. - Förteckn. över Skand. växter, utg. av Lunds Bot. 

Fören., l. Lund. 

1941 b. De svenska formerna av Mentha gentilis L. coli. - Acta Phytogeogr. Suec., 

XIV. Uppsala. 

1941 c. En för Sverige ny spontan Veronica-art, V. praecox All. - Sv. Bot. Tidskr., 

35. Uppsala. 

1943. Die Grassameneinkömmlinge schwedischer Parke. - Akad. avh. Symb. Bot. 

Ups., VII. Uppsala. 

--- 1945. N omenldatorische und systematische Studien u ber nordische Gefässpflanzen. - 

Upps. Univ. Årsskrift, 1945: 7. Uppsala. 

HÅRD AV SEGERSTAD, F. 1924. Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper. - 

Akad. avh. (Uppsala). Malmö. 

IVERSEN, J. 1936. Biologische Pflanzentypen als Hilf.smittel in der Vegetationsforschung. 

- Diss. ac. K0benhavn. 

JENSEN, C. 1923. Danmarks mosser, II. - K0benhavn. 

-- 1939. Skandinaviens bladmossflora. -- K0benhavn. 

JESSEN, K. 1939. Naturforholdene og mennesket i Danmarks oldtid. - Fortid og Nutid, 

13. K0benhavn. 

JoHANSSON, K. 1890. Om fanerogamvegetationen kring Visby vintern 1889-1890. - 


1897. Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi, grundade på en 

kritisk behandling af dess kärlväxtflora. - K. V. A:s Handl., N. F., 29: l. Stockholm. 

1899. studier öfver Gotlands hapaxanthiska växter, med särskild hänsyn till deras 

groningstid och öfvervintring. - Bih. K. V. A:s Handl., 25: III. Stockholm. 

1905. Beiträge zur Kenntnis des Formenkreises der Potentilla verna (L. ex p.) Lehm. 

et auct. plur., mit besonderer Berucksichtigung der gotländischen Formen. - Arkiv 

f. Bot., 4. Uppsala. 

1910. Nyare bidrag till kännedomen om Gotlands kärlväxtflora. - Bot. Not. Lund. 

1923. Växtgeografiska spörsmål rörande den svenska Hieraciumfloran. - Sv. Bot. 


JoHANssoN, S. 1943. Jordlagren. - Beskr. t. kartbl. Lidköping. S. G. U., Ser. Aa, 182. 

Stockholm. 

JuRATZKA, J. 1882. Die Laubmoosflora von Oestreich-Ungarn. - Wien. 

J0RGENSEN, E. 1934. Norges levermosser. - Bergens Museums Skrifter, 16. Bergen.

2--!0 

KAISER, E. 1926. Die Pflanzenwelt des Hennebergisch-Fränkischen Muschelkalkgebietes. 

- Repert . spec. nov. regn. veg., XLIV. Dahlem bei Berlin. 

KALLIOLA, R. 1939. Pflanzensoziologische Untersuchungen in der alpinen Stnfe Finnisch 

Lapplands. - Annal. Bot. Soc. Zool. -Bot. Fenn. Vanamo, 13: 2. Helsinki. 

KELLER, B. 1930. Die Methoden zur Erforschtmg der Ökologie der steppen- und V\TListenpflanzen. 

- Abderhalden, Handb. d. biol. Arbeitsmeth., XI: 6. Berlin & 'iVien. 

1\.TMR, F. C. 1885. Christianias Mosser. - Forh. i Videnskabs-Selskabet i Christiania aar 

1884. Christiania. 

KLIKA, J. 1931. studien iiber die xerotherme Vegetation Mitteleuropas: I. Die Pallauer 

Gebirge im sudlichen Mähren. - Beih. z. Bot. Centralbl. XLVII, Abt. III. Dresden-N. 

1933. D:o: Xerotherme Gesellschaften in Mähren. - Ibid., L, Abt. III. Dresden-N. 

1934 a. D:o: Die Pflanzengesellschaften auf Sandböden des Marchfeldes in der Slowakei. 

- Ibid., LII, Abt. B. Dresden-N. 

1934 b. Die Pflanzengesellschaften auf Travertinen bei Stankovany in der Slowakei. 

- Bull. Intern. Acad. Sc. de Boheme. 

KocH, V\r. 1926. Die Vegetationseinheiten der Linthebene unter Beröcksichtigung der 

Verhältnisse in der Nordschweiz. - Jahrbuch d. St. Gall. Naturwiss. Ges., 61: II. 

St. Gallen. 

KoTILAINEN, M. J. Uber das bareale Laubmooselement in Ladoga-Karelien . - Annal. 

Bot. Soc. Zool.-Bot. Fenn. Vanamo, Il. Helsinki. 

v. KRUSENSTJERNA, E. 1945. Bladmassvegetation och bladmassflora i Uppsalatrakten. - 

Akad. avh. Acta Phytogeogr. Suec., XIX. Uppsala. 

KurFFER, K. R. 1925. Grundzi.ige der Pflanzengeographie des ostbaltischen Gebietes. - 

Abh. d. Herder-Instituts zu Riga. Riga. 

KuRz, H. 1928. Influence of Sphagnum and other Mosses on Bog Reaction. - Ecology, 9. 

Lancaster, P a. 

LAMPA, S. 1910. Bidrag till Falbygdens topografi. - Falköping förr och nu. Falköping. 

LANGE, TH. 1911. Bidrag till kännedomen om Gotlands Taraxacumflora. - Bot. Not. 

Ltmd. 

LARSSON, L. M. 1859. Flora öfver Wermland och Dal. - Carlstad. 

LEES, F. A. 1888. The Flora of V\'est Yorkshire. - London. 

Lm, J. 1944. Norsk flora. - Oslo. 

Lm, J. & ZACHAU, A. R. 1929. Utbredningen av Visearia alpina (L.) G. Don., Alehemilla 

alpina L. och Rhodiola rosea L. i Skandinavien. - Acta Horti Gothoburg., IV. Göteborg. 

LIMPRICHT, K. G. 1890-1904. Die Laubmoose Deutschlands, Oesterreichs und der Schweiz. 

- Rabenhorsts Kryptogamenfl., uppl . 2. Bd 4: I (1890); II (1895); III (1904). 

LINDBERG, S. O. 1879. Musci scandinavici in systernate novo naturali dispositi. - Upsala. 

LINDGREN, S. J. 1842. Exkursioner vid S. Ö. stranden af Venern. - Bot. Not. Lund. 

-- 1843. Fortsatta exkursioner vid S. Ö. stranden af Venern. - Ibid. 

LINDMAN, C. 1910. Inula Vrabelyiana A. Kerner auf Gotland. - Ibid. 

LINDQUIST, B. 1938. Dalby Söderskog. En skånsk lövskog i nutid och forntid. - Acta 

Phytogeogr. Suec., X. Stockholm. 

LINNJEUS, C. (citerad som LINNE) . 1745. Öländska och Gothländska Resa ... förrättad 

Åhr 1741. - Stockholm & Upsala. 

-- 1747. Wästgöta-Resa · . .. Förrättad år 1746. - Stockholm. 

-- 1751. Skånska Resa ... Förrättad År 1749. - Stockholm. 

LIPPMAA, TH. 1935. Une analyse des forets de l'lle Estonienne d'Abruka (Abro) sur la 

base des associations unistrates. - Acta Inst. et Horti Univ. Tart., 4. Tartu. 

1939. The unistratal concept of plant communities (the unions). -·- The American 

Midl. Naturalist, 21: l. Notre Dame, Ind.

LUNDIN, P. E. 1935. Hieracium-lokaler från Kinnekulle. - Bot. Not. Lund. 

LYNGE, B. 1910. De norske busk- og bladlaver. - Bergens Museums Aarbog 1910. Bergen. 

-- 1921. Studies on the Lichen Flora of Norway. - Videnskapsselsk. Skrifter, I, 

Mat.-naturv. Klasse 1921: 7. Kristiania. 

MAGNUSSON, A. H. 1935. Några märkligare lavfynd, huvudsakligen från Västkusten. - 


-- 1937. Lavar. - Förteckn. över Skand. växter, utg. av Lunds Bot. Fören., 4. Lund. 

-- 1942. New or Otherwise Interesting Swedish Lichens, XI. - Bot. Not. Lund. 

MALTA, M. 1930. Ubersicht der Maosflora des Ostbaltischen Gebietes, II: Laubmoose. - 

Acta Horti Bot. Univ. Latv., V. Riga. 

MARKLUND, G. 1933-1934. Uber Potentilla argentea L. und P. impolita Wahlenb. - Mem. 

Soc. pro Fa"Lma et Flora Fenn., 9. Helsingfors. 

-- 1938. Die Taraxacum-Flora Estlands. - Acta Bot. Fenn ., 23. Helsingfors. 

-- 1940. Die Taraxacum-Flora Nylands. - Ibid., 26. Helsingfors. 

MATHESIUS, J. 1854. Iakttagelser öfver några inom Westergötland förekommande Naturalster. 

- Bot. Not. Lund. 

MELIN, E. 1917. Studier över de norrländska myrmarkernas veget.ation med särskild hänsyn 

till deras skogsvegetation efter torrläggning. - Akad. av h. Norrländskt Handbibliotek, 

VII. Uppsala. 

MEUSEL, H. 1939. Die Vegetationsverhältnisse der Gipsberge im Kyffhäuser und im sudlichen 

Harzvorland. - Hercynia, II: 4. Halle (Saale). 

MEYLAN, CH. 1924. Les Hepatices de la Suisse. - Beitr. z. Kryptogamenfl. d. Schweiz, 

VI: l. Zurich. 

Moss, C. E. 1920. The Cambridge British Flora, III. - Cambridge. 

MuNTHE, H. 1929. Studier över Ancylussjöns avlopp. - S. G. U., Ser. C: 346. Stockholm. 

1938. Djupadalen i Västergötland. - Sveriges Natur, Årsbok 1938. Stockholm. 

-- 1941. Om Nordens, främst Baltikums, senkvartära utveckling och stenåldersbebyggelse. 

- K. V. A:s Randi., Ser. III: 19. Uppsala. 

MuNTZING, A. & MuNTZING, G. 1941. Some new Results concerning Apomixis, Sexuality 

and Polymorphism in Potentilla. - Bot. Not. Lund. 

MULLER, C. 1909. Musci. - ENGLER & PRA -TL, Die naturlichen Pflanzenfamilien, I: 3. 

Leipzig. 

MULLER, K. M. 1906-1911. Die Lebermoose Deutschlands, Oesterreichs und der Schweiz, 

l. - Rabenhorsts Kryptogamenfl., VI. Leipzig. 

-- 1939-1940. Die Lebermoose. - Ibid., VI (Ergänzungsb.): l (1939), 2 (1940). Leipzig. 

MYRIN, C. G. 1832. Underrättelse om en botanisk Excursion på Kinnekulle, anställd år 

1831. - Wikströms Årsber. om bot. arbeten o. upptäckter f. år 1831. Stockholm. 

MÖLLER, HJ. 1926. Lövmossornas utbredning : . Sverige, X, Mniacere. - Arkiv f. Bot., 

21 A. Uppsala. 

MÖNKEMEYER, W. 1927. Andraeales - Bryales. - Rabenhorsts Kryptogamenfl., IV (Ergänzungsb.). 

Leipzig. 

NANNFELDT, J. A. 1944. Orohis strictifolia Opiz var. ochroleuca (Boll.) Hyl., en förbisedd 

svensk kall}.kärrväxt. - Festskrift f. The Svedberg. Uppsala. 

NEANDER, G. 1939. Finnerödja sockens kärlväxtfJora. - Sv. Bot. Tidskr., 33. Uppsala. 

NORDENSKIÖLD, H. 1945. Cyto-genetic studies in the Genus Phleum. - Acta Agricult. 

Suecana, I: l. Uppsala. 

NoRDHAGEN, R. 1927-1928. Die Vegetation und Flora des Sylenegebietes, I. Die Vegetation. 

- Skrifter utg. av D. Norske Vidensk.-Akademi i Oslo, Mat. -Naturvid. Klasse, 

1927: l. Oslo. 

1935. Om Arenaria humifusa W g og dens betydning for utforskningen av Skandinaviens 

eldste floraelement. - Bergens Museums Årbok 1935, Naturvid. Rekke. Bergen. 

16-45895 

241

242 

NoRDHAGEN, R. 1937. Versuch einer neuen Einteilung der subalpin-alpinen Vegetation 

Norwegens. - Ibid., 1936. Bergen. 

-- 1940. Studien uber die maritime Vegetation Norwegens. -Ibid., 1939-1940. Bergen. 

-- 1943. Sikilsdalen og Norges fjellbeiter. - Bergens Museums Skrifter, 22. Bergen. 

OsTENFELD, C. & DAHL, O. 1917. De nordiske former av kollektivarten Arenaria ciliata 

L. - Nyt Mag. f. Naturvid., 55. Kristiania. 

PAUL, H. 1924. H'ypnurn turgescens T. Jens. -Kryptogam. Forsch., hrsg. v. d. Kryptogamenkomm. 

d. Bayr. Bot. Ges. z. Erforsch. d. heim. Flora. Miinchen. 

PERSSON, H. 1940. Några bryologiska fynd och iakttagelser. - Bot. Not. Lund. 

1943. Bryological nates, I. - Sv. Bot. Tidskr., 37. Uppsala. 

1944 a. On same Species of Aloina, with Special Reference to their Dispersal by the 

Wind. - Ibid., 38. Uppsala. 

-- 1944 b. Till kännedomen om Karlsöarnas mossflora. - Ibid. 

PETTERSSON, BENGT. 1940. Orchis Spitzelii Santer var. gotlandica n. var. Nyupptäckt 

gotländsk representant för sydeuropeisk bergsflora. - Acta Phytogeogr. Suec., 

XIII. Uppsala. 

-- 1945. Natur och kultur i det gotländska landskapet. - Boken om Gotland, I. Stockholm. 

-- 1946. Mannia fragrans (Balbis) Frye et Clark. Ett nytt tillskott till den svenska 

marchantiace-floran. - Sv. Bot. Tidskr., 40. Uppsala. 

PETTERSSON, BROR. 1940. Experimentelle Untersuchungen -Liber die euanemochore Verbreitung 

der Sporenpflanzen. - Acta Bot. Fenn., 25. Helsingfors. 

PFEFFER, w. 1871. Bryogeographische studien aus den rhätischen Alpen. - Neue Denkschr. 

d. Allgem. Schweiz. Ges. f. die ges. Naturwiss., XXIV. Zii.rich. 

REIMERS, H. 1940 a. Bemerkenswerte Maos- und Flechtengesellschaften auf Zechsteinsgips 

am Siidrande des Kyffhäusers und des Harzes. - Hedwigia, 79. Dresden. 

1940 b. Geographische Verbreitlmg der Moose im sudlichen Harzvorland (N ord 

Thiiringen) mit einem Anhang iiber die Verbreitung einiger bemerkenswerter Flechten. 

- Ibid. 

RosTRUP, E. 1925. Blomsterl0se Planter. - Vejledning i den danske Flora, udg. af L. KoL 

DERUP-RosENVINGE & O. RoSTRUP, 2:a uppl., nr 2. K0benhavn. 

RoTH, G. 1910. Neuere und nach weniger bekannte europäische Laubmoose. - Hedwigia, 

49. Dresden. 

RouY, G. & FoucAUD, J. 1895. Flore de France, II. - La Rochelle. 

-- 1896. Idem, III. - La Rochelle. 

RuDBERG, A. 1902. Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer. - Mariestad. 

RÄSÄNEN, V. 1931. Die Flechten Estlands, I. -Annal. Acad. Scient. Fenn., A, 34. Helsinki. 

SAHLSTRÖM, K. E. 1940. Falbygdens förhistoria. -Falköping genom tiderna. Falköping. 

-- 1943. Fornlämningar. - Beskr. t. kartbl. Lidköping. S. G. U., Ser. Aa, 182. Stockholm. 

SAMUELSSON, G. 1920. Några marchantiacefynd jämte en översikt över Nordens marchantiaceer. 

- Sv. Bot. Tidskr., 14. Stockholm. 

1925. Växtlokaler från Västmanland, II. - Ibid., 19. Uppsala. 

1934. Die Verbreitung der höheren Wasserpflanzen in Nordeuropa. - Acta Phytogeogr. 

Suec., VI. Uppsala. 

1943. Die Verbreitung der Alehemilla-Arten der Vulgaris-Gruppe in Nord-Europa. - 

Ibid., XVI. Uppsala. 

SANDBERG, C. & SöDERBERG, I. 1922. Aongstroemia longipes (Sommerf.) Br. eur. funnen 

i Västergötland. - Sv. Bot. Tidskr., 16. Uppsala. 

-- 1936. Bidrag till kännedomen om södra Västergötlands mossflora. - Ibid., 30. 

Uppsala.

243 

SAviCz, L. 1928. Sur la fructification de Rhytidiwn rugoswn (Ehrh.) Kindb. en Russie. 

- Annal. Bryolog., I. Haag. 

ScHINZ, H. & KELLER, R. 1909. Flore de la Suisse. - Lausanne. 

SCHINDLER, H. 1940 a. Beiträge zur Geographie der Flechten, VI. Die V erbreitung von 

Lecanora lentigera (Web.) Ach. in Deutschland. - Ber. d. Deutsch. Bot. Ges., 

L VIII: 6. Berlin-Dahlem. 

1940 b. Zur Verbreitung der xerothermen Flechten Caloplaca f1.:tlgens (Sw.) Zahlbr. 

und Lecanora lentigera (Ach.) Web. in Mitteldeutschland. - Hercynia, III: 5. Halle 

(Saale). 

SELANDER, S. 1941. Med Linne på alvaret. -- Den gröna jorden. Stockholm. 

SERNANDER, R. 1902. Bidrag till den västskandinaviska vegetationens historia i relation 

till nivåförändringarna. - Geol. Fören. Förh., 24. Stockholm. 

1908. Stipa pennata i Västergötland. - Sv. Bot. Tidskr., 2. Stockholm. 

1916. Svenska kalktuffer. - Geol. Fören. Förh., 38. Stockholm. 

1925. Der Kalktuff bei Fillsta in Jämtland. - Fuhrer f. die Vierte I. P. E. Stockholm. 

1941. Gotlands kvarlevande myrar och träsk. - K. V. A:s Avh. i Naturskyddsärenden, 

3. Uppsala. 

SKÅRMAN, J. A. O. 1931. Kinnekulles kärlväxtflora. - Sv. Bot. Tidskr., 25. Uppsala. 

SOMMERFELT, S. CH. 1826. Supplementwn Florae Lapponicae. - Christiania. 

STERNER, R. 1921. Floran på ortocerkalken vid Humlenäs i Kristdala socken i Kalmar 

län. - Bot. N o t. Lund. 

1922. The Continental Element in the Flora of South Sweden. - Akad. avh. Geogr. 

Annaler 1922. Stockholm. 

1925. Einige N otizen u ber die Vegetation der Insel Öland. - Fiihrer f. die Vierte 

I. P. E. Sv. Bot. Tidskr., 19. Uppsala. 

1926. Ölands växtvärld. - Södra Kalmar län, III. Kalmar. 

1936 a. Helianthemwn oelandicum (L.) Willd. och dess anförvanter på Öland. 


1936 b. Ekologiska iakttagelser över Helianthemum oelandicum (L.) Willd. - Acta 

Horti Gothoburg., XI. Göteborg. 

1938. Flora der Insel Öland. - Acta Phytogeogr. Suec., IX. Uppsala. 

1941. Agrostis stolonifera L. och A. gigantea Roth. - Bot. Not. Lund. 

1944. Galiwn pumilum Murr. i nordvästra Europa. - Acta Horti Gothoburg., XV. 

Göteborg. 

1945. Bohusläns flora i växtgeografisk överblick. - Göteborgs och Bohus läns fanerogamer 

och ormbunkar, utg. av H. FRIES. Göteborg. 

STODIEK, E. 1937. Soziologische und ökologische Untersuchungen an den xerotopen Moosen 

und Flechten des Muschelkalkes in der Umgebung Jenas. - Repert. spec. nov. 

regn. veg., Beih. B, XCIX. Dahlem bei Berlin. 

STRÖMBOM, N. G. 1889. Vägvisare för resande till Kinnekulle, Valle härad med Axvall 

och Varnhem samt Skara och Lidköping. - Stockholm. 

ST0RMER, P. 1938. Vegetationsstudien auf der Insel Hå0ya im Oslofjord. - Skrifter 

utg. av Det Norske Vidensk. Akad. i Oslo, I, Mat.-Naturvid. Klasse, 9. Oslo. 

--- 1942. Eurhynchium Zetterstedtii spec. nov. and E. striatum s. str. in Norway. - 

Nyt Mag. f. Naturvid., 83. Oslo. 

SuNDELIN, U. 1917. Fornsjöstudier inom Stångåns och Svartåns vattenområden. - 

S. G. U., Ser. Ca, 16. Stockholm. 

SYLVEN, N. 1930. Dryopteris Robertiana (Hoffm.) C. Chr. funnen i Västergötland. - Bot. 

Not. Lund. 

TANSLEY, A. G. 

1939. The British Islands and their Vegetation. - Cambridge.

244 

THUNMARK, S. 1931. Der See Fiolen und seme Vegetation. - Acta Phytogeogr. Suec., 

II. Uppsala. 

ToLF, R. 1891. Öfversigt af Smålands mossflora. - Bih. K. V. A:s Handl., 16. Stockholm. 

TROLL, C. 1944. Strukturboden, Solifluktion und Frostklimate der Erde. - Geolog. Rundschau, 

XXXIV: 7-8. Stuttgart. 

TuRESSON, G. 1927. Contributions to the Genecology of Glacial Relics. - Hereditas, 

IX. Lund. 

TuxEN, R. 1937. Die Pflanzengesellschaften Nordwest-Deutschlands. - Mitteil. d. Floristisch-soziolog. 

Arbeitsgemeinsch. in Niedersachsen, 3. Hannover. 

UGGLA, W. R. 1942. Bryologiska strövtåg i Torne lappmark. - Sv. Bot. Tidskr., 36. 

Uppsala. 

VAARAMA, A. 1938. Wasservegetationsstudien am Grossee Kallavesi. - Annal. Bot. 

Soc. Zool. -Bot. Fenn. Vanamo, 13. Helsinki. 

WAHLENBERG, G. 1820. Flora upsaliensis. - Upsala. 

1821. Gothlandiae plantae rariores annis 1816, 1817 et 1818 detectae a J oh. Petr. 

Rosen et jam conjunctim cum recensitae. - Nova Acta Soc. Scient. Ups., 8. Uppsala. 

-- 1824. Flora svecica, I. - Upsala. 

WALDHEIM, S. 1943. Några ängsartade samhällen i de sydskånska extremrikkärren. - Bot. 

Not. Lund. 

1944 a. Massvegetationen i Dalby-Söderskogs Nationalpark. - K. V. A:s Avh. i 

Naturskyddsärenden, 4. Uppsala. 

1944 b. Die Torfmoosvegetation der Provinz Närke. - Lunds Univ. Årsskrift, N. F., 

Avd. 2. Bd 40: 6. Lund. 

WALDHEIM, S. & WEIIVIARCK, H. 1943. Skånes myrtyper. - Bot. Not. Lund. 

WALLEN, A. 1924. Nederbördskartor över Sverige. - MeddeL fr. statens Meterolog. 

Hydrograf. Anstalt, 2: 3. Stockholm. 

WEilVIARCK, H. 1937 a. Bryologiska undersökningar i nordligaste Sverige. - Sv. Bot. 


1937 b. Mossor. - Förteckn. över Skand. växter, utg. av Lunds Bot. Fören., 2. 

Lund. 

1944. Flora och vegetation i Nävlingeåsområdet. - Bot. Not. Lund. 

WESTFELDT, G. A. 1926. Bidrag till Boråstraktens flora. - Sv. Bot. Tidskr., 20. Uppsala. 

1937. Saussurea alpina (L.) DC. i Västergötland. - Ibid., 37. Uppsala. 

-- 1943. Orohis mascula L. och Neottia Nidus-avis (L.) L. C. Rich. i södra Västergötland. 

Ibid., 37. Uppsala. 

WHITEWELL, W. 1889. Arenaria gothica Fries in Great Britain. - The Journal of Botany, 

XXXVIII: 324. London. 

VrLBERG, G. 1930. Erneuerung der Loodvegetation durch Keimlinge in Ost-Harrien (Estland). 

- Acta et Comm. Univ. Tartuens ., A 18. Dorpat. 

WILLIAMs, F. N. 1898. A Revision of the Genus Arenaria Lin. - The Journal of the Linnean 

Society (Botany), XXXIII. London. 

WrTTE, H. 1906 a. De svenska alfvarväxterna. - Arkiv f. Bot., 5. Uppsala. 

-- 1906 b. Till de svenska alfvarväxternas ekologi. - Akad. avh. Uppsala. 

WoLF, TH. 1908. Monographie der Gattung Potentilla. - Bibl. Bot., 71. Stuttgart. 

VoLK, O. H. 1930-1931. Beiträge zur Ökologie der Sandvegetation der oberrheinischen 

Tiefebene. - Zeitschr. f. Bot., 24. Jena. 

ZETTERSTEDT, J. E. 1851. Kinnekulles Phanerogamer och Ormbunkar. - Bot. Not. Lund. 

1854. Dispositio musearum frondosarum in monte Kinnekulle nascentium. - Diss. 

ac. praes. J. E. Areschoug. Upsala.

245 

ZETTERSTEDT, J. E. 1869. Musci et Hepaticae Oelandiae. - Nov. Acta reg. Soc. Scient. 

Ups., Ser. 3: VII. Upsala. 

1874. Botaniska exkursioner på Gotland 1872. -- Bot. Not. Lund. 

-- 1876 a. Musci et Hepaticae Gotlandiae. - K. V. A:s Handl., 14: 14. Stockholm. 

1876 b. Om växtligheten på Vestergötlands siluriska berg med särskild hänsyn till 

mossvegetationen. - Öfvers. K. V. A:s Förh., 33. Stockholm. 

-- 1877 a. Supplementum ad Dispositionem Musearum frondosarum in Monte Kinnekulle 

nascentium. - Ibid., 34. Stockholm. 

1877 b. Hepaticae Kinnekullenses. - Ibid., 34. Stockholm. 

1877 c. Florula bryologica montium Hunneberg et Halleberg. - K. V. A:s Handl., 

N. F., 15: l. Stockholm.

ÖSTERPLANA HED. 

EIN ALVA RGEBIET AU F DEM KINNEKULLE. 

Zusammenfassung. 

KAP. l. EINLEITUNG. 

Der Alvarbegriff. Der pflanzengeographische Charakter und die 

Standortbedingungen der Alvarvegetation. 

Å l v a r ist e in der sch wedischen Volksspracbe entnommenes W ort von in 

erster L i nie n a t u r g e o g r a p h i s c h e r Bedeutung und bezieht sich au f e in in 

der Regel waldloses, wenig oder gar nicht kupiertes Gelände, wo der horizontale 

Fels - der oft zutage h·itt - aus Kalkstein besteht (auf Öland Orthozerenkalk, 

auf Gotland obersilurische Schichten). Das grösste und typiscbste 

Alvar liegt im sudlichen Teil der Ostseeinsel Öland, deren eigenartige Vegetation 

und Flora seit LINNEs Besuch auf der Insel 1741 berii.bmt ist und in 

neuerer Zeit durch HEMMENDORFF (1897), Du RrETZ (1921 b; 1923 a) und vor 

allem durch STERNERS (1925; 1938) Arbeiten gut bekannt geworden ist. 

Du RrETZ (1925 b S. 33) spricbt von der » baltischen Steppenregion» und 

meint darnit in erster Linie die sowobl physiognomiscb als floristiscb-pflanzengeographiscb 

sehr steppenartige Vegetation, die fur grosse Teile von Öland 

und Gotland, vor allem die Alvargebiete, kennzeicbnend ist. Aucb in g-rossen 

Teilen des Ostbaltikums, vor allem in Estonia maritima, ist indes das .Alvar 

ein dominierender Landschaftstypns. Die Flora dieser » Alvartriften» zeigt aucb 

grosse Äbnlichkeiten mit der öländisch-gotländiscben (v g l. K UPFFER 1925 ). Alvar 

im geograpbischen Sinne kommt ansserdem in der siidwestschwedischen Provinz 

Västergötland vor, hier jedoch bloss in gering·em Umfang. Alvarartige V e g e 

t a t i o n ist in des von mehreren mitteleuropäischen Kalkgebieten besebrie ben, 

am typischsten ausgebildet im Harzgebiet (MEuSEL 1939 S. 154 ; vgl. auch 

fur Österreich Du RrETZ 1923 b S. 19). Ein Alvargebiet weist in der Regel 

eine Reihe Vegetationstypen von ziemlich wesensverschiedenem Charakter auf, 

im allgemeinen jedoch ausgesprochene Kalkpflanzengesellschaften. So wird das 

grosse siidöländische Alvar (Grosses oder Sudliches Alvar) von einem Mosaik 

von Pflanzengesellschaften eingenommen, von denen manche an Alvarboden 

gebunden sind, während sich andere auch in Gegenden finden, die keinen 

Alvarcharakter haben. Spezielle Alvargesellschaften sind also ± lichte Gras-

247 

und Zwergstrauchheiden von eigenartigem Typus, an » Vätar» ( periodisch austrocknende 

Wasseransammlungen) gebundene Niedermoorgesellschaften sowie 

Ubergangstypen (» Vät-Heiden» sensu STERNER) zwischen diesen und den xerophilen 

Kalkheiden. Diese fiir das Alvar speziell kennzeichnenden Phytocoenosen 

nehmen besonders auf Öland grosse Flächen ein. Die iibrigen in den Alvargebieten 

vorkommenden Vegetationstypen (»Karstvegetation», Moos- und FJecbtengesellschaften 

mit ± spärlicher Feldscbicbt von Theropbyten und Sedum 

Arten sowie Trocken- und Feuchtwiesen) finden sich auch in andern Kalkgebieten. 

In extremen Alvargebieten auf Öland und Gotland hat die Vegetation in 

grossem Umfang » Klimaxcharakter». Der Eegriff »Klimax» wird bier in dem 

in der nordischen Pflanzenbiologie iiblichen Sinne gebraucht. (Siehe Du RIETZ 

1930 a S. 97; 1930 b S. 499; in der letztgenannten Arbeit werden die Begriffe 

»Monoklimax » und >l Polyklimax» eingefiibrt - vgl. den »Klimaxbegriff» bei 

CLEMENTS 1916 S. 184 und BRAUN-Br.ANQUET 1926.) Der Kultureinfluss, vor 

allem Weidegang, spielt indes auch auf diesen Extremalvaren eine grosse Rolle, 

und mancbe Vegetationstypen, vor allem die Wiesen, können ibren offenen 

Charakter ohne K ultureinfluss ni ch t beibebalten. B RSSELMAN (l 908) hat zwei 

Typen von Alvar aufgestellt: Naturalvar und Kulturalvar. Diese gehen jedoch 

obne Grenze ineinander ii ber. Das » Kulturalvan l{ann in relativ später Zeit 

nach Rodung von Wald oder Gestrupp in friiber lignosebewachsenem Boden 

mit flacher, auf Kalkstein liegender Erde entstanden sein. Ein Alvargebiet, 

das in der Gegenwart ganz oder iiberwiegend den Charakter von >l Kulturalvar» 

hat, kann indes in vergangenen Zeiten mit trocknerem Klirna und weniger 

weit fortgeschrittener Verwitterung des Gesteins ein >l N aturalvar» gewesen 

sein, dessen Vegetationsty pen teil weise durch eine sch on in der Steinzeit 

bestehende Ackerbaukultur >l konservierb worden sin d. 

Hinsichtlich der Bedingungen der extremen Alvarvegetation sowie der Zusammensetzung 

der Pflanzeng·esellschaften in grossen Zi.igen wird auf Du RIETZ 

(1925 b) und STERNER (1925; 1938) verwiesen. Der wichtigste Faktor fiir die 

Ansbildung solcher Vegetation ist, dass das in der Reg·el von di:i.nnem Verwitterungsmaterial 

i.iberlagerte Kalkgestein wenig oder gar nicht von vertikalen 

Spalten durchzogen ist und deshal b eine kompakte, undurchdringliche U nterlage 

bildet. In solchem Boden ist die Dränierung sehr schlecb t, was starke Frostverschiebungen 

zur Folge hat. N amentlich au f dem Siidlichen Alvar Ölands 

findet man oft »Polygonboden» (vgL TRoi.L 1944 S. 593), der an arktische 

Verhältnisse erinnert, und wo die Vegetation oft fast wiistenartig ist. Die 

Vegetation der Frostverschiebungsböden hat jedoch meist steppenartiges Gepräge 

(vom Ty pus » Kurzrasige Kältesteppen» ); sie zeigt in des, namentlich hinsichtlich 

der flechtenreichen Zwergstrauchheiden, grosse Öbereinstimmungen mit der 

Vegetation der skandinaviscben Gebirgsheiden, zumal die Moos- und Flecbtenflora 

in grossem Umfang durch in den Gebirgen reichlich vorkommende Arten 

(z. B. Oetraria cucullata und O. nit·alis) gekennzeichnet ist.

248 

In floristisch-pflanzengeogra phischer Hinsich t zeigen die Alvargebiete starke 

Anknupfung an siidosteuropäische Steppenvegetation. Dies gilt namentlich 

fur Öland (siehe STERNEl 1938) und Gotland, wo eine Menge typische Steppenpflanzen, 

oft sehr reicblich, v01·kommen. Speziell bemerkenswert sind die sibirischen 

A1·temisia laciniata und A. rupestris so wie die fur Ölands >> Vät-Heiden >> 

charakteristische Plantaga tenwflora. A u ch in den Troeken wiesen ist das kontinentale 

Element stark vertreten, u. a. durch die auch in Västergötland vorkommenden 

Galium triandrum und P1·unella grandijlora (S·.rERNER 1922). Wie 

die Steppe ist das Alvar reich an im Friihling bhihenden Theropbyten (STERNER 

. 

1938 S. 30). Zu den .Alvartherophyten gehört auch die erst ki:irzlich (HYLAN 

DER 1941 c) als indigen in der Flora Skandinaviens nachgewiesene Ve1·onica 

praecox, angetroffen auf Gotland und später (ALBER'l'So· 1944) auch auf Öland. 

Im Gegensatz r,ur Steppe ist in des das Alvar arm an Zwiebelgewächsen ; Allitm 

Schoe·noprasum ist jedoch auf den Alvaren von Öland und Gotland allgemein 

verbreitet. Von der Steppe unterscheidet sich das Alvar ferner durch die 

grosse Rolte, welche Zwerghalbsträucher spielen, vor allem auf Öland, wo 

Helz'anthe1nt-tm oelandicttm und nahestehende Arten tonangebende Elemente sind. 

Alvarvegetation in Västergötland. 

Abgesehen von der skandinavischen Gebirgskette und den Teilen der Provinz 

Schonen, die aus uberwiegend mesozoischen Schichtenserien aufgebaut 

sind, wird das schwedische Festland hauptsächlich von präkambrischen Gesteinsarten, 

meist Granit un d Gneis, gebildet. In gewissen Teilen des Landes 

ist jedoch das » Urgestein» von paläozoischen Sedimenten iiberlagert, die dem 

Kambrium, Ordovicium und Gotlandium angehören. Dies ist vor allem in Västergötland 

der Fall, wo diese Schichtenserien infolge örtlicher Uberlagerung von 

Diabas persistieren können. Die von >> Diabas kalotten» ii berlagerten sedimentformationen 

bilden topographisch hervortl·etende Plateauberge ( >l Västg·ötabergen 

»), von denen der Kinnekulle seit LrNNES Reise in Västerg·ötland 1746 der 

beruhmteste it, nicht zum wenigsten, weil das von LINNE skizzierte Profil der 

Schichtenfolge ein klassisches Vorbild geworden ist. 

Der Kinnekulle liegt an der Bucht Kinneviken des Vänersees, eines der 

grössten Seen Europas. Im Innern von Västergötland liegt ein weit gTösseres 

»Kambrosilnr»-Gebiet von demselben geologischen Bau wie der Kinnekulle. 

Der sudliche Te il desselben h eiss t F a l b y g d e n und ist geomorphologisch 

eigenartig, charakterisiert u. a. durch Reihen von Plateanbergen, die aus 

Tonschiefern mit iibergelagertem Diabas aufgebaut sind. Das Gebiet zwischen 

den Bergen ist eine Hochebene, deren oberste Schichtenserie im allg-emeinen 

von Orthozerenkalk gebildet wird. Sowohl bier wie auf dem Kinnekulle fällt 

die » höchste marine Grenze» im gTossen und ganzen mit dem untersten Ausstrich 

des Orthozerenkalks zusammen. Auf dem Kinnekulle und in Falbygden 

tritt der Orthozerenkalk in gewissen Teilen oft zutage, was darauf beruht,

249 

dass Moräne örtlich fehlt. Auf diesen, in der Regel von dunner Verwitterung·serde 

hedeelden Kalkfelsenböden findet man ein ± typisches Gegensti.ick zu 

der öländiscb·gotländischen Al varvegetation. A uf dem Kinnekulle kornmen die 

Alvargebiete an mehreren Stellen in den östlichen Teilen des Berges vor. 

Siehe .B'ig. l, wo die lokale Verbreitung von Scarpidium turgescens angegeben 

ist, weil sie ein g·utes Bild vom Vorkommen mehr typisch ausgebildeten Alvarbodens 

gibt. 

Die grösseren ± alvarartigen Kalkfelsengebiete in Falbygden sind in Fig. 3 

angegeben. Von diesen Gebieten sind Nr. III-V vom geologischen und botanischen 

Gesichtspunld besonders interessant. Sie gehören zu »Plantadalen» 

(MuNTHE 1941), das durch eine Reihe Talzi.ige gekennzeichnet ist, welche 

während der spätglazialen Zeit Abflussrinnen fi.ir eisgestaute Seen bildeten; 

in diesen Talrinnen tritt das Kalkgestein in grossem Umfang zutage. Das 

extremste Alvargebiet ist Öja hed (Taf. 2-3), die, wenngleich ldein, stark an 

öländische Verbältnisse erinnert. Bier kommen u. a. Paa alpina und eine Reihe 

in teressante Flechten vor: Lecanara lentigera, Lecidea decipiens und Cetraria 

juniperina v. alvarensis. In »Plantadalen» liegt auch Varholmen (Fig. 5), ein 

ldeiner Kalkabhang, eingenommen von einer artenreichen Trockenwiese mit 

einer Anzahl kontinentaler Arten, u. a. Dracocephalum Rttyschiana, Pttlmanaria 

angustijalia und dem steppengras Stipa pennata (Taf. 3 B), welches hier seinen 

nördlichsten Vorposten auf der Erde hat. 

Die AL vargebiete in Västergötland sin d im Vergleich mit den g rösseren 

öländischen und gotländischen miniaturartig und haben i.iberwiegend den Charakter 

von »Kulturalvar». Die Ursache der weniger extremen Entwicldung 

der Vegetation liegt teils im Klima, das auf Öland und Gotland ausgesprochen 

niederschlagsarm ist (ca. 400 mm jährlicher Niederschlag), in Västergötland 

dagegen wesentlich niederschlagsreicher (ca. 500-600 mm), teils und vor allem 

in den edaphischen Standortfaktoren. Sowohl auf dem Kinnekulle als in Falbygden 

ist nämlich der Ortbozerenkalk ±. dicht von vertikalen Spalten durchzogen 

und venvittert ausserdem in der Regel leicht. Obgleich sich die Frostverschiebungserscheinungen 

oft stark geltend machen, haben sie doch nicht 

dieselbe entscheidende Wirkung auf die Ausbildung der Vegetation wie auf 

Öland und Gotland. 

Die Flora der Alvargebiete Västergötlands ist verhältnismässig arm an 

pflanzengeographisch interessanten Elementen . Der kontinentale Einschlag 

in der GefässpflanzenB ora ist zwar stark, besteht aber rueist aus in Si.idschweden 

weitverbreiteten Arten ; Stipa penna ta und ihre » Begleitpflanzen» finden sich 

nicht au f eigentlichem Alvarboden. Interessante, wenngleich nicht kontinentale, 

Elemente sind die auf dem Kinnekulle vorkommende Hornungz'a pet·aea und 

die auf rlen Kalkfelsböden von Falbygden allgemeine Paa alpina (i.iber diese 

siehe TuREssoN 1927), ferner die bemerkenswerte Arenaria gathica (siehe unten). 

Die Moos- und Flechtenflora ist indes reich und interessant und lässt nur 

relativ wenige der bemerkenswerteren, fiir Öland und Gotland charakteristischen

250 

Arten (Hypntmt Bambergeri, Thamnolia vermicularis, Fulgensia fulgens) vermissen . 

Näheres hieriiber siehe in Kap. IV B u. C. Bemerkenswert ist vor allem die 

reiche Repräsentation der Gattung Tortella, das Vorkommen von Scorpirhum 

turgescens auf dem Kinnekulle sowie von Cletea hyalina in beiden Kalkgebieten 

(in Falbygden auch Mannia pilosa). 

KAP. II. DIE NATURGEOGRAPHIE VON ÖSTERPLANA HED. 

In den Teilen des Kinnekulle, die oberhalb der » höchsten marinen Grenze» 

liegen [zusammenfallend mit dem o bersten Absatz des )) Rödstenside ven» (= Glin t 

au s rote m Orthozerenkalk) - siehe Ta f. 4 A - der oft sch ön von den · vV ellen 

des Yoldiameeres ausskulptiert ist], ist die Moräne iiberwiegend als >.' Drumlins» 

ausgebildet. Zwischen den Radialmoränen tritt der Orthozerenkalk oft 

zutage und bildet in gewissem Umfang kahle Gesteinsplatten, ist aber meist 

von einer diinnen Schicht Verwitterungsmaterial bedeckt. Die fruher waldlosen 

Fels b öden sin d in des in der zweiten Hälfte des vorigen J ahrhunderts in 

grossem Umfang mit Fichte und Kiefer bepflanzt worden, weshalb das Areal 

der rezenten Kahlgebiete relativ klein ist. Das grösste Alvargebiet liegt nördlich 

und sudlieb der Kirche von Österplana und heisst Österplana hed. 

Österplana hed ist vom Verf. in den J ahren 1937-1945 sorgfältig pflanzensoziologisch 

und floristisch untersucht worden . Parallel biermit wurden - 

wenngleich me hr extensiv - die iibrigen Al vargebiete des Kinnekulle so wie 

von Falbygden untersucht, wobei der Verf. auf zahlreichen Exkursionen auf 

Öland vergleichende studien betrieben hat. 

Die Lage von Österplana hed ergibt sich aus Fig. l (dichte Anhäufung 

der Vorkommen von Scorpidz'tttm turgescens). 

Die Ausdehnung und Konfiguration des Gebiets ist aus einer halbschematischen 

Karte, Fig. 6, ersichtlich. Es wird im Osten vom ))Rödstenskleven » 

begrenzt, der im allgemeinen von Hainveg·etation mit u. a. Hedent Hehx eingenommen 

wird. Das Gebiet liegt 130-1 50 m iiber dem Meer und ist eine 

TerrassenlandschaH im kleinen, aufgebaut aus den drei untersten der vier 

Schichtnserien, welche den Orthozerenkalk des Kinnekulle bilden. Etwa das 

halbe Gebiet der Heide gehört dem »unteren Rotstein» an , liberlagert vom 

)) Topfstein », der indes durch Steinbruchsarbeit in g·rossem U mfang zerbrochen 

ist. Auf den »Topfstein» folgt der »obere Rotstein», dessen unterster Ausstrich 

in das Kartengebiet fällt. 

Der » untere Rotstein » ist stark tonhaltig, leicht verwitterud und dich t 

von Spalten durchsetzt (Fig. 2). Er ist von mehre1·en Depressionen durchzogen, 

die von Sumpfböden eingenommen sind, und recht markant durch 

einen »oberen Glint», wahrscheinlich eine supramarine Erosionsbildun g, in 

zwei Teile geteilt. Der ))Topfstein>) ist aus festeren Schichten gebildet, die 

aus reinerem Kalkstein bestehen. W ahrscheinlich war dies e Schicht vor dem

• 

251 

Brechen der Steine ein recht typisches »Karstalvar». Der »obere Rotstein» 

bildet in dem Gebiet eine ganz diinne Schicht, die auf ziemlich kompaktern 

»Topfstein» ruht und deshalb unvollständig dräniert ist. 

Das V e r w i t t e r u n g s m a t e r i a l au f Österplana hed ist sowohl in chemischer 

als in physikalischer Hinsicht von wechselnder Beschaffenheit. Ansserdem 

muss man unterscheiden zwischen in situ angereicherter Verwitterungserde 

und solcher, die durch Deflation und vor allem durch Herabschwemmung in 

den Einsenkungen abgelagert w orden ist ; die se sekundär abgelagerte Erde ist 

mit dem öländischen >> Alvarm o>) vergleichbar und trägt oft eine ziemlich 

extreme Alvarvegetation. Sortierung nach dem Grad der Korngrösse ist in 

der Regel vorhanden, wenngleich nicht so ausgesprocben wie auf dem Alvar 

von Öland. Im allgemeinen ist das Feinmaterial, das bauptsächlich von Kalkton 

gebildet wird, von g-röberen Partikeln iiberlagert, die eine ± gescblossene 

Kiesdecke bilden. Chemisch beruht der Charakter des Bodens teilweise auf 

dem Ursprungsmaterial, vor allem auf dessen Gehalt an CaC03, welcher recht 

wechselt (50-90 %), in böherem Grade aber auf dem Humusgebalt, der stark 

schwankt. 

Die Wasserstoffionenkonzentration ist - obgleich ausscbliesslich aus Orthozerenkalk 

gebildetes Material vorkommt - sehr verschieden. In sebr dunner 

Erde liegt das PH immer ii ber dem N eutralpunkt, aber wenn die Mäcbtigkeit 

der Erdscbicbt ein paar Zentimeter erreicht, findet man grosse Differenzen 

zwischen ebenem und ±_ abschiissigem Boden. Auf ebenem Boden, wo das 

Niederschlagswasser rasch durch die Vertikalspalten des Felsens abfliesst, findet 

eine Auslaugung von Basen statt, wo zu kom m t, dass angereicberter H u mus 

wabrscbeinlich bloss langsam zersetzt wird: das PH sinkt bier normal unter 

den Neutralpunkt und zeigt oft erstaunlich niedrige Werte (siehe S. 71 und 

99), in extremen Fällen 5, 7 und 5,4. Diese Senkung des pH der Erde nennt 

der Verf. »acidifiering», ein Ausdruck, der dem deutschen »Sauerwerden » und 

dem engliscben »acidification» entspricht (Ku Rz 1928 S. 66). Auf abfallendem 

Boden besteht dagegen eine ±_ permanente Zufuhr von kalkreicbem 'Vasser, 

das durch die harizontalen Schichtfugen des Gesteins hervorsickert. Auslaug·ung 

kommt bier wahrscheinlich nicht in Frage, jedenfalls wird sie durch Zuschuss 

von wassertrans portierten Elektrolyten kompensiert. » Sauerwerden » kom m t 

bloss in Ausnahmefällen vor; das PH liegt also iiber dem Normalpunkt, im 

allgemeinen zwischen 7,4 und 7,7, in relativ mäcbtiger Erde jedoch etwas 

niedriger. Siehe S. 69, 86 und 9. 

Das Sauerwerden der Kalkerde von Österplana hed ist im kleinen eine 

Parallelerscheinung zu Bodenumwandlung durch »Humusaufbau und Basenauslaugung>> 

und darnit zusammenhängender degenerativer Phytocoenosen-Sukzession 

in den Alpen (BRAUN-BLANQUET 1926). Auch Du RIETZ (1930 a S. 349) 

besehäftigt sich mit diesem Gegenstand, sagt aber, dass die Bodenumwandlung 

im grossen und gan z en auf die ± e benen Flächen der K alkböden beschränkt se i. 

Die fi:ir extremen Al varboden charakteristischen F r o s t v e r s c h i e b u n g s-

252 

erscheinung·en kommen auf Österplana hed relativ schwach zum Ausdruck, 

sind aber doch von grosser Bedeutung frir die Ausbildung der Veg·etation. 

Dies gilt vor allem frir zeitweise schwach uberschwemmte Einsenkungen mit 

flacher Erde, wo die Veg·etation, teilweise infolge von Frosthebung, ± kolonieartig 

ist. Siehe Taf. 9 B. A u ch in hochliegenden Kiesböden mit spärlicher 

Vegetation sin d Boden bewegungen sehr a uffallen d. 

Das K l i m a des Kinnekulle hat subozeanischen Charakter, aber infolge 

der niederschlagvermindernden Wirkung des Vänersees ist der Niederschlag 

ni ch t besonders hoch, j ed och wesentlich höher als auf Öland. In den J ahren 

1911 -1920 befand sich eine meteorologische Station in Österplana. Der 

mittlere Niederschlag betrug während dieser Zeit 584 mm (an der Sridspitze 

Ölands während derselben Periode 3G2 mm). Die durchschnittliche J ahrestem 

peratur fri r Skara, das ca. zwei Meilen sudlieb von Österplana liegt, ist 

auf + 6,7° berechnet worden. Besser als in den angegebenen Data kommt jedoch 

der milde Charakter des Kinnekulle-Klimas im Vorkommen gewisser Pflanzenarten 

zum Ausdruck. So ist Hedera Helz'x ziemlich allgemein auf dem Berge 

verbreitet, wo die Art nicht selten bluht. Ein gutes Bild von den klimatischen 

Verhältnissen in Sudsch w eden - au ch von der klimatologischen Position des 

Kinnekulle - gibt STERNERS (1922 S. 255 ff.) Darstellung nebst nach HAM 

BERG wiedergegebenen Karten. 

KAP. III. DIE VEGETATION VON ÖSTERPLANA HED. 

A. Methodik und Terminologie. 

Die soziologische U ntersuchung der Al vargesellschaften grundet sich anf 

sorgfältige Inventierung· von Probeflächen konstanter Grösse. Bei gewissen 

Phytocoenosen (Felsspaltengesellschaften usw.) ist diese Methode jedoch so gut 

wie unbrauchbar ; fiir diese Gesellschaften liegt deshalb kein statistisches 

Material vor. Der Verf. ist bei seinen Feldstudien in den letzten J ab ren dazu 

ubergegangen, ausschliesslich eine Probefläche von 5 X 5 dm zu benutzen. Mit 

einigen Ausnahmen - wo Flächen von 1 m2 verwandt wurden -- stutzen sich 

desbalb sämtliche Tabellen dieser Arbeit auf die Analyse von »Kleinflächen». 

Dieser Umfang der Probeflächen ist eigentlich zu klein, wenn es sich um 

artenreiche Vegetation handelt. Die kleine Probefläche hat indes grosse Vorteile: 

teils wird das Material der ganzen Serie von Gesellscbaften statistisch 

vergleichbar (siehe die vergleichenden » Frequenzziffern» ; S. 70, 86, 97), teils 

kann der Artenbestand innerhalb der Probefläche sebr genau aufgenornmen 

werden ; ansserdem wird die Vegetation der analysierten Probefläcbe sehr 

homogen. Wenn man von den Trockenwiesen absiebt, ist die Vegetation von 

Österplana hed so stark mosaikartig· z erspli ttert, dass man »homogene» Pro be-

253 

flächen von l m 2 Umfang schwer bekommen kann, wenigstens nicbt in geniigender 

Anzahl. 

Während die skandinavischen Pflanzensoziologen in den Durcbbruchsj ahren 

der »U ppsalaer Schule» und bis zum Ende der 20er J ahre ihr Hauptinteresse 

der kleinsten Phytocoenose-Einheit, der Soziation (damals Assoziation genannt), 

zuwandten und ihre Vegetationssysteme ausschliesslich auf die Dominanzverhältnisse 

der Arten und fii.r die höheren Einheiten auf die Dominan7:verhältnisse 

der physiognomischen »Grundformen» aufbauten , trat später ein 

Umschwung ein, der seinen ersten Ausdruck in Du RrETz' metbodologiscben 

Schriften (1930 a und b, 1936 usw.) und in NoRDHAGENs Vegetationsmonographien 

(1927-1928; 1937; 1940 ; 1943) fand. Prinzipiell schliessen sich 

jetzt die meisten skandinavischen Pflanzensoziologen im grossen und ganzen 

der .Anschauungsweise an, die durch BRAUN-BLANQUET in Mitteleuropa vorherrschend 

geworden ist. Ein Hauptziel der deskripti ven Vegetationsforschung 

ist also die Aufstellung eines »naturlichen Systems» der Pflanzengesellscbaften, 

das sich auf deren floristische Verwandtschaft (d. h. Verwandtschaft in der 

qualitativen Artenzusammensetzung) grundet. Was die Feldarbeitsmethodik 

anlangt, arbeiten wir jedoch nach denselben Linien wie fruher: Analysierung 

der kleinsten unterscheidbaren soziologischen Einheiten mit Detailinventierung 

von gleichgrossen , exakt umgrenzten » Kleinflächen», wobei eine vallständige 

Kenntnis auch der Maos- und Flechtenflora eine unerlässliche Forderung ist. 

Der Deckungsgrad der Arten wurde nach der sog. Hult-Sernanderschen 

Skala bestimmt. Die Ziffern sind zwar nur ein relativer Ausdruck fur die Mengenverb 

ältnisse der betreffenden Arten, aber die l\1ethode ist fur den vorliegenden 

Zweck durchans anwendbar. 

Die Ziffern haben folgende Bedeutung: Die betreffende Art deckt von der 

Probefläche bei Deckungsgrad l :< 1/ts, 2: 1/16-1/s, 3: 1/s-1/4, 4: 1/4-1/2, 5: > 1/2 . 

Wenn nach einer Zahl das Zeichen + oder - steht, so bedeutet dies, dass der 

Deckungsgrad sich dem oberen bzw. unteren Grenzwert nähert. 

W egen der soziolog·ischen Terminologie wird auf Du RrETZ (1936 ; ] 942 a; 

vgl. auch denselben Autor 1930 a und b) verwiesen. Der Verf. hat mit Analysierung 

von Phytocoenosen (Mehrschichtgemeinschaften) gearbeitet, also nicht 

mit Synusien (Einschichtgemeinschaften). Jedoch wurden auch die Bodenschichtvereine, 

soweit sie separat besebrieben werden, nach demselben System 

wie bei den Phytocoenosen mit lateinischen Namen belegt (vg-1. GAn:Is 1932 u. 

1936; Du RrETz & HANNERZ 1939 ; Du RrETZ 1942 a; WALDHEIM 1944 a; 

v. KR USEN STJE RN A 1945). Die Methode ist nicht ganz konsequent, hat aber ihre 

praktischen Vorteile ; man k ann z. B. von »Pestuca-Heiden mit Tortellian-Bodenschicht>>, 

»Trockenwiesen mit Cam]Jfothecion-Bodenscbicbt» usw. sprechen. 

Die Vegetation von Österplana hed wird in V e r b ä n d e eingeteilt und diese 

ihrerseits in Assoziationen. Beide E inbeiten werden auf ibre gesamte Artenzusammensetzung, 

d. b. auf ibre qualitative Artenliste ohne Rucksicbt auf die 

Dominanz, gegrundet und du re h i h re » Indikatorarten », d. h. L e i t- und ubrige

254 

Scheidearten, charakterisiert. Eine Leitart (der Eegriff ist enger als der 

mitteleuropäische Terminus »Oharakterart») kommt ausschliesslich oder fast 

ausschliesslich in ein und derselben soziologischen Einheit vor (Verbandsleitart, 

Assoziationsleitart usw.). Wirklich gute, generelle Leitarten sind indes ziemlich 

selten, weshalb die i1 brigen Scheidearten sehr grosse Bedeutung fi:ir die Systematisierung· 

erhalten. Eine S c h e i d e art ist nicht auf eine bestirnrnte Gesensehaft 

beschränkt, sondern kann in zwei oder mehr, oft recht wesensverschiedenen 

Gesellschaften auftreten, während sie in anderen fehlt. So ist Brt.za media 

eine gemeinsame Scheideart fur 'rrockenwiesen (A1)enetum p ratensz. s) und Feuchtwiesen 

( Caricetum cte nicliosum) gegeniiber Festuca-Felsheiden (Festucetum tortel- 

1osum), obgleich diese wie die Trockenwiesen zu dem Verband Bromian erecti 

gerechnet werden. Die dem Verband bzw. der Assoziation entsprechenden 

Synusie-Einheiten werden Federation bzw. Union genannt. 

Die in dieser Abhandlung veröffentlichten T a b e ll e n umfassen im mer 

Gesellschaften von niedrigerer Ordnung als die Assoziationen, zuweilen Soziationen, 

aber meist Konsoziationen. 

Die Assoziationen werden nach dem Wechsel der dominierenden Arten in 

S o z i a t i o n e n eingeteilt. Eine Soziation ist somit durch eine bestimrnte dominierende 

Art (oder durch zwei oder mehrere codaminierende Arten) in jeder 

Schicht, zusammen mit dem allgemeinen Artenstock der betre:ffenden Assoziation, 

charakterisiert. Die der Soziation entsprechende Synusie-Einheit ist 

also eine Kombination von zwei oder mehreren Sozietäten der verschiedenen 

Schichten. 

Zwischen der Assoziation und der Soziation kann eine intermediäre Einheit, 

die Konsoziation, eingeschoben werden. Die K o n s o z i a t i o n ist eine 

Gesellschaft mit einer durchgehenden Dominante, d. h. einer durchgehenden 

Sozietät in e i n e r der Schichten, aber mit wechselnder Dominanz in den 

i:ibrigen Schichten. Die meisten Tabellen der Abhandlung repräsentieren Korisoziationen, 

die sich bei den Seclum-Felsheiden in Jer Regel auf die Bodenschicht, 

bei den iibrigen Gesellschaften auf die Feldschicht grunden. 

B. Beschreihung der Pflanzengesellschaften. 

I. Verband der Kalkstein-Krustenflechten. Lecanorion calcareae. S. 34. 

Zu diesem Verband werden sämtliche an den erdfreien Felsboden gebundene 

Krustenflechtengesellschaften gerecbnet. Der Verband ist am reichsten auf 

öländischem und gotländischem »K arstal var» ausgebildet. Au f Österplana hed 

spielen kahle Felsen eine geringe Rolle. Wichtige Dominanten sind Lecanora 

calcarea und Verrucan·a n(qrescens. Allgemeine Arten sind Placynthium nigrum 

und P1·otoblastenia rupestr·s ; selten tri t t Leeanor a radiosa au f. -- Eine eingehende 

Beschreibung entsprechender GeselischaHen in einem mitteleuropäischen 

Muschelkalkgebiet findet man bei KAISER (1926).

255 

Bei der Behan dl ung· von Lecanm·i01 erwähnt der Verf. gewisse » Pioniergesellschaften 

» (fur die folgenden Verbände), welche dank dem kalkauflösenden 

Vermögen der Krustenflechten die ± kahlen Felsen kolonisieren. Besonders 

wichtig sind bier Collemaceen, von denen Callerna crz'statum und C. furvum 

in Österplana hed gewöhnlich sind, wo auch die eigentumliche Lempholemma 

claclodes angetroffen wird, welche krirzlich von DEGELIDs ( 1945 c) als neu fur 

die Flechtenflora Europas nachgewiesen worden ist. - .Allgemein auf Steilflächen 

sind Lecidea lurida und das Laubmoos Pseudoleskeella catenulata. 

II. Die Gesellschaften der Kalkfelsenspalten. Asplenion-Encalyption. S. 35. 

Der Zusammenhang wischen den verschiedenen Schichten ist in dieser 

Gesellschaft - welcher die mitteleuropäische Patenfilrian caulescentis entspricht 

(B&AUN-BLANQU;ET 1926) - sehr locker. 

Die Feldschicht - Asplenian Ruta-muraTiae - ist in Österplana hed ziemlich 

schwach vertreten, hauptsächlich von Asplenium Ruta-muraria - und A. 

Trichornanes- Sozietäten, am besten entwickelt in Felsenspalten sudlieb der Kirche. 

Die Bodenschicht gehört zur Encalyption-Federation (v. KRUSENSTJERNA 

1945), welche ihren N amen von Encalypta streptocarpa hat, die zwar auch in 

Felsheiden vorkommt, aber hier meist spärlich. Encalyption ist auf den relativ 

trockenen Glinten von Österplana hed ein ziemlich artenarmer Verein, weist 

aber hier zwei interessan te Arten auf: Reboulia hemisphaerica und Seligen.'a 

pusilla. 

Asplenion-Encalyption ist auch in der >> Karstvegetation» des Alvars vertreten. 

Typischer »Karst» fehlt jetzt in Österplana hed. In einigen tiefen Felsspalten 

ist indes Encalyption ziemlich gut ausgebildet. Eine wichtige Dominante ist 

Cteniclium molluscum, und im librigen findet man auch bier Seligerz'a pusilla 

so wie zwei selterre Arten : Amblystegiella confervoides und Rhynchostegium murale. 

III. Der V er band der Kalkfelsenheiden und der K.alktrockenwiesen. 

Bromion erecti. S. 37. 

Bromus e1·ectus kommt in Skandinavien nur als Neosynanthrop vor (vgl. 

HYLANDER 1943 S. 27). Trotzdem wird der in Mitteleuropa eingebtirgerte 

Name Bromian erecti fur hierhergehörige Gesellschaften gebraucht, die bloss 

eine nördliche Facies mitteleuropäischer » Steppenheiden » sin d. Der V er band, 

der eine relativ westliche Verbreitung hat - mit einem Ausläufer auch in 

England, »Mesobrometum b1·itannicum» (BRAUN-BLANQUE'l' & MooR 1H38); vgl. 

TANSLEY 1939 S. 525: >l Basic Grassland s» - bildet zusammen mit dem östlichen 

Festucion Vallesiacae die Ordnung Brometalz'a (BRAUN-BLANQUET 1936). 

Zu dem Verband rechnet der Verf. nicht bloss die Kalktroeken wiesen, 

sondern auch - wenngleich mit Bedenken - die Felsheiden cler Alvargebiete

256 

(d. b. an sebr dunne Erde gebundene Kalkbeiden). Diese mussten wobl eigentlicb 

als ein selbständiger, Bromian gleichgeordneter Verband aufgefasst werden, 

aber wir können sie wenigstens vorläufig in Bromian erecti eing-liedern. Beriicksichtigt 

man die Verbättnisse in den Kalksandsteppen Schonens (ANDEI{SsoN 

& W ALDHEIJu 1946), welche mit den Felsheiden viele Zuge gemeinsam 

haben, so lässt sich diese Massnahme auch verteidig-en. 

Hinsichtlich der Ansbildung des Bromion-Verbandes in Österplana hed 

muss bier im grossen und g·anzen auf das Tabellenmaterial verwiesen werden. 

Bloss einige wichtigere Erläuterungen sollen gegeben werden. Betreffs Leitarten 

des Verbandes in Västergötland, siehe S. 40. 

Der Verband wird von dem Verf. in drei Assoziationen eingeteilt : 1. Bedetum 

tortellasurn (Sedum-Felsheiden). 2. Festucetum toTtellosum (Festuca -Felsheiden). 

3. A renetum pratensis (Trockenwiesen). Die beiden erstgenannten Assoziationen 

sind n ur sch wach geschieden, werden aber aus praktischen Grunden auseinandergehalten. 

Secleturn tortellusum (S. 45-66) wird von Kalkmoos- und Kalkflechtengesellschaften 

mit einer ±. gutentwickelten Feldschicht von Sedum-Arten und 

Therophyten, in Österplana hed u. a. Honnmgia petraea, gebildet. Dagegen 

fehlen im grossen und ganzen perennierende Grarniniden. Die wichtigsten 

Bodenschichtdominanten sind Tortella-Arten, Schistidium apo carpum , Ditrichum 

flexicaule und Cladorn·a symphycarpia . Auch Repräsentanten der »bunten Erdflechtengesellschaft» 

(REIMERS 19.!0 u) kommen vor : Fulgensia bracteata, Toninz:a 

coeruleoni_qricans und andere Arten . Seltsamerweise fehlt jedoch Lecidea decipiens, 

welche auf den Felsböden von Plantadalen in Falbygden sehr reicblich 

wächst (Tab. 11). - Sämtliche Moos- und Fleebtengesellschaften werden von 

dem Verf. zu einer Federation, To"tellion, gerechnet. 

Fesl'ucetum tortellasurn (S. 67-95) wird von Graminidengesellschaften mit 

Tortellion-Bodenscbicht gebildet und nimmt etwas mächtigere Erde ein als die 

Sedum-Felsheiden. Betreffs Scheidearten dieser Assoziation gegenuber den Assoziationen 

Sedet-um tortellasurn und Avenetum vgl. S. 67. Der Verf. hat eine 

Einteilung in zwei Subassoziationen vorgenommen; die eine umfasst ausg·esprochen 

xerophile Gesellschaften (S. 68), darunter auch einen »Degenerationst_ypus» 

(mit u. a. Sedum rupestre als Leitart), die andere sog. Vät-Felsheiden 

(S. 85), die speziell charakteristisch fur .A.lvarböden sind und eine Mischm1g 

von xero- und hygrophilen Elementen aufweisen. In diesen Gesellschaften hat 

Arenaria gothica optimales Vorkommen. Tab. 24 gibt eine Analyse einer der 

gewöhnlichsten Gesellschaften der öländischen Al vare, der ]-1'estuca ot"ina - Tortella 

tartuosa - Soziation, welche an zeitweise uberschwemmten Boden ge bunden ist. 

A v enetum p ratensis ist e in Gegenstiick zu dem mitteleuropäischen >> JYiesobromettmP 

, umfassend Kalktroeken wiesen von relativ mesophilem Ty pus. Im 

Gegensatz zu den beiden vorhergehenden Assoziationen, die im grossen und 

ganzen au f Alvarboden beschränkt sind, hat A renetum eine weite Verbreitung 

im sudlichen, vor alle m sudöstlichen Sch w eden. Die V erbreitung von Scabiosa 

Columbaria (ÅLBERTSON 1945 a) gibt ein ziemlich g-utes Bild von optimal aus-

257 

g·ebildetem Avenetum in Sch w eden. Die Art feblt jedocb seltsamerweise auf 

dem Kinnekulle. In der Sandfeldvegetation Scbonens wechseln die Avenetumund 

die J(oeleriet·um-Gesellscbaften miteinander ab ; auch die letztgenannnte 

Assoziation rechnen wir zu Bro rnian erecti, nicht zu C01·ynephon:on (ANDERssoN 

& W ALDHEIM 1946). 

Fiir die Avenetum-Assoziation in Österplana hed wird auf das Tabellenmaterial 

verwiesen (Tab. 25-31). Betreffs Scheidearten gegeniiber anderen 

Assoziationen vgl. S. 96-98. Wie in Festuceturn tortellasurn baben wir bier 

ausgesprochene Kalkpflanzengesellschaften auf basisohem Boden und »Deg·e· 

nerationstypen >> au f sauer gewordenem. - Ein spezieller Ty pus von Avenetum 

ist die »In ula- Geranium- O riganum-Wiese» ( vgl. K A I SER 192G), die am reichsten 

in Falbygden ausgebildet ist, bier mit Einschlag von u. a. Stipa pennata. 

IV. Kalkfeuchtwiesen und Kalkriedgesellschaften. Der Scorpidion 

Verband. S. 115. 

Die schwedischen Moorgesellschaften werden von Du RrETz (1942 b) in drei 

Verbände eingeteilt: a. Mööser, b. Armrieder, c. Reicbrieder. Die Reicbrieder 

sind eine sehr kollektive Gruppe, die in zwei Unterverbände, Ubergangsreicbrieder 

und Extremreicbrieder, geteilt wird ; der letzterwäbnte wird Eu-Scorrid1'on 

genannt. In Österplana bed und iiberhaupt in den Alvargebieten kommen 

bloss Extremreichrieder vor und bier von einem speziellen Alvartypus, den wir 

Vät-Gesellscbaften nennen, d. h. Riedpbytocoenosen, die au » Vätar» (siebe 

oben) gebunden sind und normalerweise keine rr orfbildung aufweisen. Zu dem 

Verband rechnet der Verf. auch die Kalkfeucbtwiesen und die extremen Kalkquellrieder. 

Die Extremreichrieder entsprechen im grossen und ganzen Car·icion Davallianae 

(K LIKA 1934 b) und Schoenz'on ferruginei (N ORDHAGEN 1937). Die Kalkfeuchtwiesen 

sind jedoch ein Gegenstiick zu Molinian (sensu KocH 1926). 

Betreffs Leitarten fur die Extremreichrieder in Västergötland, siebe S. 115-1 16. 

Die Scorpidion-Gesellschaften von Österplana bed werden von dem Verf. 

in zwei Assoziationen eingeteilt. : 

l. 0a1'i cetum c t enidiosurn (Kalkfeuchtwiesen, inkl. Ubergangstypen zu 

eigentlichen Kalkriedern). Uber die Zusammensetzung hierhergehörjger Phytocoenosen 

siebe die Tabellen 32-40. Die Assoziation hat eine sehr weite Verbreitung· 

in den Kalkgeg·enden Siidschwedens und ist keineswegs auf Alvarboden 

beschriinkt. Auf Öland ist dieser Wiesentypus oft mit einer Strauchschicht 

von Poten tilla fndicosa kom biniert, die a u ch auf Gotland vorkom m t. 

Betreffs Scheidearten gegeniiber der folgenden Assoziation v g l. S. 117-118. 

2. Arn·ostz'detum scorpidiosum (Vtit-Gesellschaften, inkl. Ubergangstypen 

zu Torfkalkriedern). Diese Gesellschaften sin d kennzeichnend fur Alvarboden 

und haben auf Öland und Gotland eine eigenartige Ansbildung (siehe S'l'ERNER 

1938 S. 30). Hinsichtlich der Zusammensetzung der Assoziation in Österplana 

17-45895

258 

hed wird auf die Tabellen 41-42 sowie (abweichende Typen) 45-46 verwiesen. 

Eine der wichtigsten Bodenschichtdominanten ist Scorpidium tuJ"gescens, die auch 

auf Öl and und Gotland die charakteristischste Moosart der >> Vätar» ist. In 

der Feldschicht bemerkt man die hauptsächlich in den hierhergehörigen Gesellschaften 

vorkommenden Arten der Tm·axacum-Sektion Palustn·a. ( Besonders 

zu beachten ist das Auftreten der im Inland s Pitenen Art T. balticHm.) Betreffs 

Leitarten und ä.brige Scheidearten gegenuber der vorig·en Assoziation vgl. S. 

131-132. 

C. Die Klimaxvegetation von Österplana hed. Gesichtspunkte hinsichdich 

der Geschichte der Vegetation. S. 143. 

Österplana hed ist, wie fruher erwähnt, ein » Kultural var». lhre Kahlnatur 

beruht in bohem Grade auf Weidegang, und die eigenartigen Standortverhältnisse 

können ohne Beweidung und Rodung ein Wiederzuwachsen zu G estrupp 

und Wald nicht verhindern , welches ubrigens zur Zeit in vollem Gange ist. 

(Die Beweidung ist gegenwärtig unbedeuten d .) Die Trockenwiesen waehsen zu 

Juniperus-Gestruppen mit oder ohne Baumschicht von Kiefer oder Fichte zusammen, 

die Feucht,·viesen zu »Laubgebiischen » von Betulae und Sa lices. Im 

letztgenannten Fall kann die Sukzession als »naturlich» betrachtet werden. 

Ein »naturliches» Zuwachsen der Trockenwiesen wurde dagegen wahrscheinlich 

in der Richtung au f Ha in vegetation gehen, falls ni ch t e in e friihere starke 

Beweidung Junipel"us auf Kosten der aufsp riessenden Laubbäume begunstigt 

hat. - Die speziellen Alvargesellschaften n ehm en zu ldeine Bezirl{e ein, um 

sich auf die Dauer gegen die auf mächtig·erer Erde aufwachsende Lignosevegetation 

behau pten zu kön n en. 

Es besteht indes kein Zweifel, dass Österplana, hed - wie die meisten 

Alvargebiete von Falbygden - in fruber Postglazialzeit ein »Naturalvar» gewesen 

ist, und zwar sowohl ans kli matischen (kontinentaleres Klima) als aus 

edaphischen Gr önden ( weniger weit fortgeschrittene Verwitternng des Orthozerenkalks) 

. Ob die offene Felsboden vegetation während der feuchtwarmen 

atlantischen Periode (sensu SERNANDR) g·anz oder teilweise persistieren 

konnte, ist vielleicbt zweifelhaft, aber man muss darnit rechnen , dass wenigstens 

kleinere Partien mit Alvarv egetation auch währe n d dieser Zeit in 

Frostverschiebungsböden und an Bachri nnen vorhanden waren. Als dann die 

trockenwarme s u b b o r e al e Period e einsetzte , waren die klimatis ch en Bedingungen 

fi.i.r W ald wuchs ungi.instig·er. A uss erdem durfte die n eolitbiscbe Ackerbaukultur 

die persistierenden Alvarfrag-mente erhalten und erweitert haben . 

Hier kann an GRADMANNS (190G; 1933) bekannte »Steppenbeidetheorie» erinnert 

werden, die trotz der gegen sie gerichteten, g-ut begrundeten Kritik 

(GRoss 1935-1936) sehr bestechend ist. Gerade bei Västergötland hat man 

spezi ellen Anlass, die »Steppenheidetheorie» und ihre Konsequenzen zu beachten. 

Falbygden wa,r - dank dem Boden und wahrschei nlich auch dem

259 

Charakter der subborealen Vegetation - das erste in grösserem U mfang entwickelte 

Ackerbaugebiet in Schweden. Die Besiedelung des Kinnekulle ist 

späteren Datums, aber sch on in der Zeit der » Steinplattengräber» ( » Hällkisttid») 

scheint wenigstens die Orthozerenkalkschicht von einer Ackerbaubevölkerung 

kolonisiert gewesen zu sein. 

Die Annahme diirfte nicht zu kiihn sein, dass Österplana hed und die 

iibrigen Alvargebiete des Kinnekulle » Vegetationsrelikte>> einer entschwundenen 

Zeit sind, die durch einen vieltausendjährigen Kulturein:fluss »konserviert» 

worden sind. 

KAP. IV. DIE FLORA VON ÖSTERPLANA HED. 

A. Die Gefässpflanzen. S. 148. 

l. A 11 g e m e i n e s. Die Gefässp:flanzen:flora des Kinnekulle ist seit langem 

wegen ihres im Verhältnis zu der relativ nördlichen Lage des Berg·es grossen 

Artenreichtums beruhmt (ca. 850 Arten nach SKÅRMAN 1931). Der Kinnekulle 

liegt an der Grenze zwischen der subatlantischen und der mittelbaltischen 

Floraregion (STERNER 1922; GRANLUND 1925), und die Flora ist deshalb reich 

sowohl an westlichen als an östlichen Elementen. Auch nördlicbe Arten kommen 

vor, z. B. Oarex brunnescens, Salix hasta ta, Pedicularis Sceptrurn- Carolinurn 

(SrrÅRMAN 1931) und Empetrurn hermaphroditum (ARwrnssoN 1943). 

Die Gefässp:flanzenflora von Österplana hed urnfasst ca. 380 Arten, eine 

grosse Anzahl im Verhältnis zurn Areal ; eine Anza.hl Arten sind jedoch ±_ 

synanthrop. Die .Flora erhält ihr Gepräge naturlieb durch Kalkp:flanzen, u. a. 

Asplem.'um Ruta-muraria, Dryopteris Robertiana, Ophrys insectijera, Herminium 

Monorchis, Arenaria gothica und Hon1ungia peb·aea (Verbreitungsk:ute: Fig. 8). 

Hierher können auch Orchis mascula und Hyper,icum hirsutum gerechnet werden. 

Einige Arten mit skandinavischem Hauptvorkommen an Meeresufern 

sind in diesem Zu sammenhan g zu nennen : Ophioglossum vulgaturn, Scirpus 

uniglurnis und Taraxacum balticum. 

Der k o n t i n e n t a l e Einschlag der Flora ist weit schwächer als auf Öland 

und Gotland, auch Falbygden ist in dieser Beziehung wesentlich reicber. Dies 

diirfte aus dem Tabellenmaterial der Abhandlung bervorgeben . Wegen der 

Gefässpflanzenflora wird im iibrigen auf das Artenverzeicbnis verwiesen (S. 

1 65). Einige speziell interessan te Arten sollen indes et was näher bebandelt 

werden. 

2. Das Arenaria gothica-Problem (S. 151). A. gothica wurde auf 

dem Kinnekulle 1821 von W A H LENBERG entdeckt, nachdem die Art einige J ahre 

vorber an einer Stelle auf Gotland gefunden worden war. Die Art ist ±. allgemein 

im östlicben Teil der Orthozerenkalkschicht des Kinnekulle und stark 

verbreitet auf Gotlands Felsböden. Im iibrigen fehlt sie in Scbweden. Wegen 

ihrer Totalverbreitung siehe Fig. 9. Der Verf. hat konstatiert, dass nicbt nur

260 

das sch wedische Herbarmaterial von A.. gothic a au s W est-Yorkshire in England, 

sondern auch das vom Lac de J oux im Schweizer Jura gut mit dem 

schwedischen iibereinstimmt; ein Anlass, die Schweizer Population als eine spezifische 

Form zu betrachten ( fu gax bei WILLIAJUS 1898; vgl. auch AseHERSON 

& GRAEBNER 1919), besteht nicht. Nach dem A1·enaria-Material in schwediscben 

Museen zu urteilen, ist A. gothz'ca leicht von mitteleuropiciischen »A. ciliata>> 

Formen zu unterscheiden. 

Indes scheint A. gothica der in der skandinavischen Gebirgskette vorkommenden 

A. norvegica sehr nahe zu stehen (Verbreitungskarte bei NoRDHAGEN 1935), 

von der sich die Art hauptsäcblicb durch die Lebensform unterscbeidet. A. 

gothJca ist bapaxanth (obgleich im Herbst bluhende Individuen oft im Friihjahr 

reflorieren ; siehe Taf. 12), A. norvegica ist perennierend, stark biischelbildend 

und pollakanth. 

Es ist sehr wahrscheinlich, dass A. gothica auf dem Kinnekulle und auf 

Gotland ein spätglaziales Relikt ist, das der Dryas-Flora angehört_.hat. Möglicherweise 

sind A. gothica oder nahestehende Formen in Mitteleuropa ribersehen 

worden. N atiirlicb muss man nach der Art forsch en, vor allem in den 

Kalkal pen. 

3. Die Taraxacurn-Flora (S. 158). Dank Zusammenarbeit mit dem 

hervorragenden Taraxacum-Kenner Dr. G. HAGLUND konnte der Verf. die 

Taraxacurn-Flora von Österplana hed eingehend studieren. Es ist hervorzube 

ben, dass indigene TaJ"axacurn-Arten, besonders der Sektionen Erythrospe1·nw 

und Palustria, eine sehr wichtige Rolle in der Alvarvegetation spielen. Diese 

Arten diirfen ni c h t kollektiv behandel t werden, wie es in mitteleuropäischer 

Literatur geschehen ist ( vgl. MA lt KL UND 1938; 19-!0). Die von unseren nordischen 

Taraxacologen (DAHLSTED'l', HAGLUND, 1ARKLUND) besebriebenen »Kleinarten» 

sind ausserordentlich distinkt und - wenigstens was die indig·enen 

Arten betri:fft - pfl.anzenbiologisch ebenso interessant wie andere Gefässpflanzenarten. 

Die Bedeutung systematisch-p:fl.a.nzengeographischer Apomiktenforschung 

ist ii brigens scharf betont warden fiir Hieracium von K. J OH A NssoN 

(1923), fur Taraxacurn von GusTAFssoN (1932) und kiirzlich fiir Alehemilla von 

SA MU E LSSON (1943). 

In der Alvarvegetation ist die Sektion Palustn·a besonders wicbtig. A uf 

Öland, Gotland und in Västergötland bilden »Sumpfl.öwenzäbne» Massenveg-etation 

vor allem in den Vät-Gesellschaften ( A g rostidetum scorpidiosum), fur 

welche sie als » Leitarte1P betrachtet werden können. Mehrere der Arten 

treten jedoch auch an Meeresufern auf, und T. suecicurn ( = T. palustre Ehrh.) 

hat eine ziemlich weite Verbreitung im sudöstlichen Schweden. 

In Österplana hed finden sich vier Palustria-Arten. Fig. 10 zeigt die 

schwedische Verbreitung von T. balt:curn, das hauptsäcblich eine Meeresuferpflanze 

ist, aber wie mebrere andere solcbe auch in Kalkvegetation im Inland 

vorkommt. Höchstwahrscbeinlich ist die Art bier in gewissem Grade als 

»Relikt» zu betrachten (vgl. DAHLSTEDT 1928), was auch fur die i.ibrigen

Palustria-Arten in Västergötland gelten diirfte. - Wahrscheinlich ist T. balticum 

im vorigen J abrhundert bei U p p sala angetroffen w orden, aber weil der 

Fundort etwas unsicher ist, ist er mit einem offenen Ring bezeichnet. 

4. Artenverzeichnis (S. 166). Einige Erläuterungen di:irften von Interesse 

sein. Der Verf. unterscheidet (S. 166) zwischen A groshs stol01ujera und 

A. gigantea, welche zweifellos gute Arten sind (vgl. STERNER 1 941 ; HYLANDER 

1945). Sie haben ubrigens eine verschiedene Ökologie. A. stolomfera ist in 

den Alvargebieten kennzeichnend fi:ir Vät-Gesellschaften und » Vät-Beiden » . 

A. gigantea kommt in Österplana hed bloss in Caricetum ctf1n.clz.osum vor. Auf 

Ölands Alvar tritt ein anderer gz:gantea-Typus allgemein in Fesfttcetum tortellosum 

auf. - Von Potentilla Taber11aernontani findet sich in dem Gebiet eine 

prachtvolle Varietät, die als v. croceolata bezeichnet werden kan n (vgl. K. J o 

HANSSON 1905). - Die sudosteuropäische Steppenpfianze lnula ens7folia wurde 

1920 von B. N n s soN unmittelbar slidlieb von Österplana hed angetroffen, ist 

aber nicht wiedergefunden w orden. A uf Gotland kom m t an mehreren Stellen 

I. Vrabelyiana (I. ensijolia X saliet"na; LINDMAN 191 O) vor. 

261 

B. Die Moose. S. 176. 

l. Allgem e i n e s. Die Maosflora des Kinnekulle hat sich seit den 30er 

J ahren des vorigen J ahrhunderts grosse A ufmerksamkeit seitens der nordisch en 

Bryologen zugezogen. Vor allem dm·ch U ntersuchungen von J. E. ZETTER 

STEDT (1854; 1877 a und b) ist die Maosflora des Berges relativ gut bekannt 

geworden. Auch S. O. LIN DBERG und H. W. ARNELL haben zu ihrer Erforschung 

beigetragen . Die Flora ist eigentlich nicht besonders artenreich - nach jetziger 

Kenntnis ca. 340 Arten - enthält aber eine grosse Anzahl bemerkenswerte 

Arten. 

Die Maosflora von Österplana hed umfasst 133 Arten, darunter 17 Hepaticae, 

worin jedoch eine Anzahl auf Urgestein wachsende Arten einbegriffen sind. 

Abgesehen von diesen silikophilen Arten ist die Flora in bohem Grade kalkbetont, 

wenngleich auch azidophile Elemente auf sauer gewordenem Boden 

auftreten. Die Flora ist der auf dem Alvar Ölands sehr ähnlich , und nnr 

wenige der speziellen Alvarmoose auf Öland (z. B. Hypnum Barnbergeri) fehlen. 

2. Pflanzengeographisch bemerkenswerte Arten (S. 179). Der 

Verf. behandelt bier relativ eingehend Clevea hyalina (Verbreitungskarte fiir 

Siidschweden : Fig. 11), Rhytidium rugoswn (do. Fig. 12; Karte der Gesamtverbreitung 

der Art in Fennoskandia bei ALBERTSON 1940 a) und Scorpz.dium 

turgescens (siehe die Karte, Fig. 13; vgl. jedoch ALBERTSON 1940 b, wo die 

nordeuropäische Totalverbreitung der .Art behandelt wird). 

Die in Siidschweden auf Alvar und in der stockholmer Gegend auf Urkalk 

vorkommende Clevea·Form ist fruher in der Regel C. suec1:ca Lindb. genannt 

w orden. Indes hat sich in den letzten J ah ren klar herausgestellt, dass C. 

suecica und die in der skandinavischen Gebirgskette vorkorumende Clevea-Form

262 

nicht auseinandergeha.Iten werden können (vgl. PERSSON 1944 b); wahrscheinlich 

ist C. suec·ica nur eine Modifikation von C. hyalina. - C. hyalina gehört zu 

dem pflanzengeographisch wicbtigen Element, das in Fennos:kandia teils der 

Gebirgskette, teils slidlicben Kalkgebieten angehört. In den Alvargebieten auf 

Öland und Gotland sowie in Västergötland hat sich die Art in letzter Zeit 

als allgemein erwiesen. Tab. 10 gibt eine Analyse der Ole1.:ea-Sozietät von 

Österplana bed und Fal bygden. Uber das V 01·kommen der Art auf Öland 

siehe Tab. 24. Hier wächst Cle1.:ea oft zusammen mit Mannia pilosa, auf 

Gotland nach BENGT PE'TTERSSON (1946) mit Mannia jj ·agrans. 

Rhytidiurn rugosum und Scorpidium tw·gescens haben in Si:idschweden eine 

im Prinzip ziemlicb gleichartige Verbreitung wie Cle1.:ea hyalina. Bhytz'd-iurn 

ist jedoch bedeutend allgemeiner ( wenngleich die Art auf Gotland fe hl t) und 

beschränkt sich nicbt auf Alvarboden, sondern kommt reichlich auch in Kalktrockenwiesen 

auf Moräne usw. vor, nameutiich in Falbygden. Die Art ist 

allgemein in den kalkreichen Teilen der skandinavischen Gebirgsl\:ette (besonders 

in Dryas-Heiden). Ihr si:idschwedisches Areal ist wahrscbeinlich durch spätglaziale 

Einwanderung von Siiden entstanden. Die Art ist fossil in spätquadären 

Ablagerungen in Dänemark gefunden worden (HEsSELBO 1910). 

Scorpidium turgescens kommt in Si:idscbweden nur auf Alvar vor (fehlt 

jedoch in Falbygden). In der Gebirgskette ist sie recht selten, aber vielleicht 

iibersehen. Ihre siidschwedische Population ist wahrseheinlich ein »Glazialrelikt>>. 

Betreffs Mitteleuropa vgl. GAMs 1932. Interessanterweise ist die Art 

an einigen stellen in Grossbritannien an g·etroffen worden. 

3. Die Tortella-Flora (S. 190). 

Die Gattung Tortella ist zweifellos ziemlich kritisch, was vor allem aus 

e ng lisehen und französiscben ioos-Floren hervorgeht (DixoN 1904 ; 1924; Bo uLA y 

1884), dagegen nicbt aus den in neuerer Zeit erschienenen nordischen Floren 

(BROTHERUS 1923; J EN SEN 1923; 1939). Die Gatt ung· weist in Nordeuropa 

einen bedeutend grösseren Formenreichtum auf, als sich aus den genannten 

Floren ergibt, aber trotzdem scheinen die Arten gut differenziert zu sein. V erf. 

bat seit 1937 Tortella-Studien in einer Anzahl siidschwediscber Landscbaften, 

vor allem in Västergötland und auf Öland, betrieben. 

Tortella tartuosa ist in Schweden wie im iibrigen Europa eine äusserst 

formenreicbe Art, deren verschiedene Formen jedoch ineinander iibergehen. 

Verf. unterscheidet drei tartuosa-Typen : typica-Formen, fi·agil7folia-Formen ( teilweise 

ideutisch mit v. fragilifulia Jur.) und curta-Formen. T . tartuosa f. curta 

ist von besonderem Interesse, teils weil die Form äusserst allgemein a.uf Öland 

und Gotland auftritt, teils weil sie in der R.egel mit T. inclinata verwechselt 

worden ist, der sie sehr ähnelt, von der sie sich aber doch leicht unterscheiden 

lässt. Wahrscheinlich ist diese Form ± ideutisch mit v. rigida Boulay und 

v. brevifo lz'a Breidl. 

T. i ncli nata (Verbreitung in Schweden siehe Fig. 14) ist nach Ansicbt des

263 

Verf. eine sehr homogene Art, wohl unterschieden von T. toTtuosa (siehe Taf. 

15). Die Art ist stark kalkgebunden und kommt hauptsäcblich auf den Alvaren 

Ölands, Gotlands und des Kinnekulle vor, ausserdem u. a. in KalksandfeJdvegetation 

in Schonen sowie auf den alvarartigen , hauptsäcblich aus Kalksteinkies 

bestehenden Strandpartien des Tåkern-Sees (iiber diese siehe Du 

RIETZ & HANNERZ 1939 s. 37). 

Sehr nahe T. z:nclinata steht die vom Verf. als neue Art besebriebene 

(lateinische Diagnose, S. 197) T. rigens (siehe Habitusbilder von T. 1'igens und 

T. inclinata, Ta.f. 13), die möglicherweise bloss eine Var. oder Subsp. von 

T . inclinata ist, aber sich fast immer sehr leicht von dieser unterscheiden lässt 

(siehe Taf. 14, 15 und 16). T. rigens, die habituell am meisten an T. j1·agil,is 

und an die sudatlantisch-mediterrane T. nitida erinnert, findet sich bloss auf 

Kalkfelsböden in Si.idschweden, allgemein auf den Alvaren von Öland, Gotland, 

Falbygden und des Kinnekulle (siehe die Karte, Fig. 1 6); ausserdem auf 

Urkalk in der stockholmer Gegend gefunden. Exemplare von T. rigens aus 

den i.ibrigen nordiscben Länden1 und vom europäiscben Kontinent hat der 

Verf. in schwedischen Museen nicbt entdecken können. Sicher kommt die Art 

jedoch auch in mitteleuropäischen Kalkg·ebieten vor, wo sie vielleicht als eine 

Form von T. fragilis aufgefasst worden ist. 

T. fragilis ist tiber ganz Skandinavien und Finnland stark verbreitet, aber 

allgemein bloss in extremen Kalkgegenden und in gewissen Scbärengebieten. 

Die stidschwedische Verbreitung ergibt sich aus Fig. 17. Die Art ist besonders 

gewöhnlich auf Alvar, wo sie meist auf Erdhi.igeln mit Caricetum ctenicUosum 

auftritt. Wabrscheinlich ist sie nicht direkt an kalkreichen Standort gebunden, 

wohl aber an ± basischen (vgl. Du RIE'l'Z 1932: »Der ökologische Vikarismus 

zwischen Meeressalz und Kalkgestein» ). 

Der nachstehende B e s t i m m u n g s s c h l ii s s e l ist speziell unter Beri.icksichtigung 

der Tortella·Flora der schwedischen Atvargebiete ausgearbeitet, 

dtirfte aber g-enerell anwendbar sein. Er ist jedoch mit gewissen Mängeln 

behaftet, die darauf beruhen, dass die Arten und ihre abweichenden Formen 

z war leicht in der N at ur erkennbar sind, aber sich trotzdem sch w er mit W orten 

(und auch Abbildungen) befriedigend charakterisieren lassen. 

A. Spitzenblätter, von gleichmässig breiter Basis sich rasch zu einer sehr langen, 

pfriemenartigen Spitze verschrnälernd, gebildet von der groben Rippe nebst 

der oben doppelscbichtigen Lamina, in der Regel mit glattem Rand oder einem 

nach der Spitze laufenden hyalinen Randsanm. Chloropbyllöse Zellen klein 

(6-1 O p. breit), stark papillös. Blätter sehr spröde, in grossem Umfang abgebrochen, 

auch in troekenem Zustand gerade oder wenig gewunden . Rippe stark 

glänzend . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . T. fragilis. 

B. Spitzenblätter von wechselnder Länge und Form, aber mit durchweg einschichtiger 

Lamina un

264 

we nig riu nenförmig, ziemlich gleichmässig nach der Spitze schmäler werden d, 

u n bedeutend fragil. Blattzellen klein (7-l O 1.1 breit), dich t papillös. 

T. tartuosa f. ty pi ca 

2. Wie die vorige, aber Blätter mit weniger ausgeprägter Schraubenstellung 

und Undulierung, stark fragil . . . . . . . . . '1'. tartuosa f. fmgi/fol·a. 

3. Blätter in feuchtem Zustand aufrecht abstehend, ohne Scbrauben stellung 

und Undulierung, ±. ausgeprochen rinnenförmig. 

a. Blätter kurz (3-4 mm), weich, brännlich gri.i.n, glanzlos, in gleicbmässiger 

Breite nach der nicht haubenförmigen Spitze schmäler werdend, 

in der Regel mit hyalinem l andsaum und einer von der auslaufenden 

Rippe ge bildeten, oft gezahnten, vielzelligen Spitze, die jedoch bänfig 

abgebrochen ist. Blattzellen klein (7-10 1.1 breit), infolge der diehtsitzenden 

Papillen sehr dunkel und olme deutlich heHortretende Zellwände. 

'P . tartuosa f. curta n. f. 

b. Blätter kurz (2-3 mm, höchstens 4 mm), weicb, die obersten ± rein 

gelb, die unteren bräunlich griin , nicht fragil, in feuchtem Zustand 

etwas 

einwärts gebogen, fast glanzlos, gl eicbmässig breit mit rundlieb 

haubenförmiger Spitze, am Rand kreneliert und ohne hya linen Randsaum ; 

Rippe in eine äusserst kuTZe, oft einzellige Spitze auslaufend. Blattzellen 

grösser (l 0-13 1.1 breit), weniger dich t papillös und wenigstens 

oben mit recht deutl ich hervortreten den Zellwänden. Vegetative Vermehrung 

durch abfallende Bruchknospen . . . . . . . . T. inclinafa. 

c. Blätter lang (meist 4-5 mm, bisweilen 6 mm), steifer, ziemlich rein 

griin , stark fragil, in troekenem Zustand infolge der Rippe ± stark 

glänzend, von ± gleich b reiter Basis dreieckig lanzettenförmig mit einer 

oft langen und etwas abgesetzten Spitze, die bei jungen Individuen 

und kurzblätterigen Formen triangulär banbenförm ig ist, oft mit nicht 

kreneliertem Rand oder byalinem Randsaum ; Rippe kräftig, oft rotbraun, 

in eine vielzellige Spitze auslan fend. BJattzellen wie bei der vorigen, 

aber meist etwas grösser ( 11-14 1-1 breit), besonders oben schwächer 

papillös und mit deutlich bervortretenden Zellwänden. 

Vegetative Vermebrung 

du re h abgebrocbene Blattspitzen . . . . . . T. n'gens n. s p. 

4. Arten verzeichnis (S. 208). Die Moosarten von Österplana hed sind 

im allgemeinen kalldiebend, was aus der Artenliste hervorgeht. Charakteristisch 

ist das Vorkommen von zahlreichen Pottiaceen (u. a. Tortell a e und Ba1·bulae) ; 

dagegen ist die i.iberwiegend azidophile Fa.milie Grimmz'aceae schwach repräsentiert. 

Auch azidophile Arten kommen jedoch auf der Verwitternngserde vor. 

Man bemerkt z. B. Pleurozium Schreben·, die in den Trockenwiesen ziemlich 

gemein ist, und unter den Lebermoosen Lopho.ia excisa, die in E 'estucetum tortellosum 

(Degenerationstypus) nicht selten angetroffen wird. 

Betreffs der Arten, die ausschliesslich auf Silikatgestein v01·kommen, vgl. 

S. 214 (» Silikatbloekfioran » ). 

C. Die Flechten. S. 214. 

l. A 11 g e m e i n e s. Die Flechtenfiora von Österplana hed ist relativ arm 

und umfasst bloss 128 Arten, wovon die Hälfte an erratische Blöcke von Granit 

und Gneis ge bunden ist (sie be S. 22: » Silikatblocld:loran » ). - ZahlreicLe der

265 

fur Öland und Gotland kennzeichnenden Alvarflechten fehlen auf dem Kinnekulle, 

u. a. die interessanten Fulgensia fulgens (die nicht auf dem schwedischen 

Festland vorkommt), Lecan01·a lent'-igera und Lecidea decipiens. (Die 

beiden letztgenannten finden sich jedoch in Falbygden.) Von den fiir die 

Alvare Ölands so charakteristischen Straucbflechten kommen die meisten auch 

in Österplana hed vor, jedoch nicht die »arktisch-alpine» Thamnolz'a vermicularis 

sowie die in unseren nordischen »Fjällheiden» reichlich vorhandenen Cetran·a 

cucullata und C. nivalis. (Die letztgenannte ist jedoch fruher in dem Gebiet 

vorgekommen.) Von Interesse ist das Auftreten von Cetraria juniperina v. 

alvarensis, die Verf. auch in Falbygden gefunden hat. Diese jumpe1·in a-Form 

ist jedoch zweifellos bloss als eine » Wanderflechte» zu betrachten ('i.1ber » Wanderflechten 

» sie h e ANDERs 1934). 

2. Pflanzengeographisch interessante Elemente (S. 216). Vom 

pflanzengeograpbischen Gesichtspunkt interessant sind in erster Linie die wenigen 

»nördlichen» Arten des Ge biets : Parmel1:ella lepidiota, Psoroma hypnorum 

und Solon'na spongiosa. Sämtliche sind selten in Siidschweden. Die Parmeliella 

Art (iiber die Gesamtverbreitung der Art in Skandinavien siebe ALBERTSON 

1941 a) hat eine sehr markierte Siidgrenze in - Sch w eden (siehe die Karte, 

Fig. 18). 

Solorina spongiosa steht S. saccata nahe, ist aber sicherlich eine gute 

Art. Sie hat ihre schwedische Siidgrenze auf Öland. In ölwlogischer Hinsicbt 

schliesst sie sich in gewissem Grade an Clevea hyalina an, mit der sie jn der 

Al varvegetation oft zusammen wächst. 

3. Art enverzeichnis (S. 219). Das Verzeichnis enthält u. a. eine Reibe 

azidophile Arten (z. B. Gladania coccifera, C. degene1·ans, C. rangiferina), welche 

ausschliesslich auf sauer gewordenem Boden anftreten. Die Flora der 

» Silikatblöcke» ist von DEGEI,rus untersucht w orden (vgl. fur Öland und Gotland 

DEGELIUS 1936; 1944 b; 1945 a). 

Fundortsverzeichnisse. S. 224. 

N ur Fundortsverzeicbnisse fiir Clevea hyalina, Rhytidiwn rugosttm, Scorpidium 

turgescens und die Tortella-Arten sind bier aufgenommen. Betreffs Rhytidium 

und Scorpidium, siehe auch ÅI,BERTSON (1940 a und b). Die gesamte 

Verbreitung von Parmeliella lepidiota in Schweden und N orwegen hat der Verf. 

friiber bebandelt (ALBERTSON 1941 a; bier anch ein Fundortsverzeichnis, das 

aber nun etwas komplettiert ist; siehe S. 218). Vollständige Fundortslisten 

fur die kartierten Phanerogamen sind im Botanischen Museum und im Pflanzenbiologischen 

Institut zu Uppsala niedergelegt.

ERKLÄRU:NG DER TAFELN. 

l. Falbygden. 

Taf. l. A. Kleva klin tar (Glinte von Kleva) . Kalksteinterrassen mit Jnn iperns-S träuch ern , 

Trockemviesen und au f den Felsen Sedetum todellosum . 

B. Ft dqcnsia bracteata - Sozietät mit u. a. Derma tocarpon hepaticurn und Tortella 1·i_qens. 

- Kleva k lintar bei Lilla Backor. 

Taf. 2. A. Högsten a hed. Felsflächen mit dominierender Tor·tella rigen s. 

B. Öja bed. Ausgesprochener Alvarboden in Erosionsstreifen . 

T af. 3. A. Öja bed. Im Vordergrund fast vegetationsfreie Felsflächen, im Hintergrund u. a. 

Wiesen mit sehr reichlicbem Ta ra:racwn decol01·ans. 

B. Stipa pennn. ta (S. Joann is Celak.) in Ge ra nium sangnineum - In,nla salicina -Trockenwiese 

mit u. a. Dracocephalum Ruyschiana. - Sii.dostabbang des Varholmen im 

Kirchspiel Dala. 

Il. Kinnekulle. 

Taf. 4. A. Oberster Absatz des •Hödstenskleven» bei Stora Brattfors an f Österplana vall. Auf 

dem abersten Absatz des Felsens, der, wie man annimmt., mit der »höebsten marinen 

Grenze» des Kinnekulle zusammenfällt., wacbsen u. a. Geranium sang'uinewn und 

Rhytidium rugosum. 

B. Österplana vall bei Lilla Brattfors. Tortella tartuosa - Sozietät (Probefläche 5 X 5 dm) 

auf grohem Kalkkies . 

Taf. 5. A. Martorps bed im Kircbspiel Husaby. Fi.i.r den Kinnekulle typiscber Kalkfelsboden 

mit Mosaik von Junipents-Sträuchern und Trockenwiesen. 

B. Martorps bed . Felsboden mit dunner Schicht Verwitterungskies, im Hintergrund 

Junipents-Geströpp. Probeflächenanalysierung der Blasfenia le1tcomea - Sozietät. 

Taf. 6. A. Kircbe von Österplana mit der Zentralpartie von Österplana hed. Das Ackerland 

unterbalb des "Rödstenskleven» gehört zur Alaunscbieferschicht. Der Waldrand im 

Hin tergru nd markiert den Ausstrich der kambrischen Sandsteinscbicht, unterhalb 

deren die Ton e bene des Urgesteinspeneplans beginnt. Photo Ahren bergsfly g. 

B. Österplana hed nordöstlieb der Kirche. Im Vordergrund Filipendula 1:ulgaris - reicbe 

Trockenwiese 

sowie auf diinner Schicbt Verwitterungsmaterial Schist1"dium ap ocarpum 

- uud Tortella rigens - Sozi etäten . 

Taf. 7. A. Österplana hed sii.dlich der Kirche. Spaltenreicher Kalkfelsboden mit Juniperus· 

Böscben , Trockenwiesenfragmenten und Flechtengesellschaften mit Feldschicht von 

Sedum-Arten und Tberophyten. 

B. Siidlichster Teil von Österplana bed. Mosaik von an die Felsspalten gebun den en 

Inula salicina - G.esellscbaften und au f 11acher Verwitterungserde wachsenden Tor· 

tella- und Ditrir.hum-Sozietäten.

267 

Taf. 8. A. Sedm albtm - Konsoziation mit Ditrichton jlexicaule - Sozietät (links) und Rhacomitrium 

canescens - Sozietät (recbts). Zu oberst recbts dringt Festucct ovina ein . - 

Österplana hed si1dlich der Kirche. 

B. Tortella tartuosa - Sozietät auf Kalkkies sowie auf eine Felsspalte konzentrierte Inula 

salicina · Gesellsehttft. - Si1dpartie von Österpiana hed. 

Taf. 9. A. Fesftcetum tortellosum mit wechselnder Dominan z von Ditrichum jlexicaule, Schistidium 

apocarpwn und Tortella inclinata. - Si1dpartie von Österplana hed. 

B. Festucetum tortellasurn ohne geschlossene Bodenschich t. Nackte Festca ovina - Heide 

mit u. a. Aq1·ostis stolonijera anf zeitweise hberschwemmtem Boden mit grobero 

Kalkkies auf der Oberfiäche. Die Grasbi.ischel stark aufgefroren. - Si.idpartie von 

Österplana hed. 

Taf. 10. A. Österplana hed, Partie direkt nörellieb der Kirche. Mesophile Wiesen mit sparsamem 

Einschlag von Jun(pet·us-Böscben. Im Hintergrund an gepfian zter Nadelwald (meist 

Fichte). 

B. Kolanieartige Vegetation auf Frostverschiebungsboden. Hervortretende Arten sind 

F'estca ovina, Carex flacca , Ophioglossum vulgatu,m und Potentilla Anserina. - 

Österplana hed si.idlicb der Kircbe. 

'Taf. 11. A. Österplana hed, von Kalkfeucbtwiesen eingenommene Senke sudlieb der Kircb e. 

Im Hintergrund rechts wird die zerbrocbene Topfsteinebene von Beitla-Beständen 

markiert. 

B. Partie des »Ormkärret» sildlich der Kirche von Österplana. Carex panicea - Scorpidiwn 

turge.'wens - Soziation mit Potentilla Anserina und Taraxacum decolorans. A u f 

tt"Ockneren Erhebungen Bestände von Inula salidna. 

Taf. 12. A. Arenaria gothica Fr. Exemplare von Österplana hed, gesammelt im Mai 1945. Die 

Exemplare keimten und bli.ihten im Herbst, ii berlebten den milden Winter und 

reflorierten . Das grösste Individuum an fgefroren, der Strieb bezeicb net die Grenze 

zwiscben dem ober- und unterirdiscben Teil der \V urzel. 

B. Arenaria gothica in liebter Agrostis stolonifera - Festuca avin a-Soziation au f Frostversehiebungsboden. 

- Österplan a hed ostnordöstlieb der Kircbe. 

III. Tortella-Photographien. 

Taf. 13. Tortella rigens nov. spec. (oberes Polster) und T. inclinata (Hed w. fil.) Limpr., feueht 

photographiert. Ca. 4 mal nat. Grösse. - Exemplare von Österplana hed 1943. 

'Taf. 14. A. Tortella inclinata (Iinks) und 7'. ri_qens (recbts) ; Ex. von Österplana hed bzw. Karlehy 

bed. Vergr. ca. 2,5 X. T. ri_qens ist bier von einer extrem kurzblätterigen Form 

vertr·eten , die jedoch deutlicb von T. inclina ta untersebieden ist. 

B. T. tortu,osa (links) und T. rigens (rechts), gemeinsam polsterbildend. Ex. von Österplana 

hed. Nati1rlicbe Grösse. 

C. T. tartuosa und T. inclinata, gemeinsam polsterbildend. Nati1rlicbe Grösse. Ex. von 

Österplana, Krokgården. 

Taf. 15. A. Tortella inclinata, obere Blattpartie. Vergrösserung wie bei den hbrigen Mikrophotographien 

110 X. Ex. von Öland : Alböke, Ormöga alvar. 

B. Do. von T. tartuosa f. curta. Ex. von Öland : Gräsgård, Solberga alvar. 

C. Do. von T. inclinata. Ex. von Österplana hed. 

'Taf. 16. A. Tor·tella inclinata , obere Blattpartie. Ex. von Öland: Persnäs, Stenninge alvar. 

B. Blattspitze von 7'. ri_qens. Ex. von Öland : Hulterstads alvar. 

C. Do. Ex. von Österplana hed.

V E T E N S K APL I G A 

avhandlingar 

Vetenskapliga avhandlingar är en av våra specialiteter. Dessa fordra 

tryckeriresurser av stora mått, men framför allt fackmän som kan 

behandla de mest invecklade manuskript med minsta möjliga felfrekvens, 

utan att därvid åsidosätta kraven på konstnärlig kvalitet. 

Den gamla bokhantverkarens anda lever kvar hos oss, men de tekniska 

hj älpmedlen ha revolutionerats . 

.Almqvist & Wiksells Boktryckeri .AB 

U P P S A L A 

En vetenskaplig avhandling 

fordrar 

förstklassigt tryck och 

illustrationsmaterial . 

V år stora erfarenhet och våra tekniska 

resurser giva Eder garanti och säkerhet 

AB KARTOGRAFISKA INSTITUTET 

VA SAGATAN 16, STOCKHOLM

Noi11dens hela växtväi11ld i nattti11ens egna färger 

Prof. Torsten Lagerberg · Prof John Axel Nannfeldt · Prof. G. Einar Du Rietz 

VILDA VÄXTED 

I NORDEN 

Den nya upplagan har utökats till fem praktfullt illustrerade band. 

I dessa 

beskrivas l 072 arter och samtliga ha reproducerats i färgfotografier efter naturen. 

Band V behandlar mossor, lavar, svampar och alger i 236 praktfulla färgfotografier, 

48 andra planscher samt 280 textbilder. 

>>)fan kapitulerar omedelbart för denna lika vackra som fängslnnde bale . . texten är både 

innehållsrik, omväxlande och välskriven.>> 

sten Selande· i Svenska Dagbladet. 

»Att reproduktionerna utfallit till en färglikhet med naturen, vilken måste skådas med 

beundran , därom äro alla ense.•> 

Rutger Sernemder i Dagens Nyheter. 

Verket omfattar 2 000 sidor, 1 156 färgplanscher och omkring l 300 textbilder. 

Komplett i fem delar. Halvfranskt band kr. 360: - 

DOKE'\f SOM ÖPPNAR NATURENS RIKA SKATTiiAUIARE 

KINNEKULLEMARMOR 

Vid Gössäters Stenhuggeri, Gössäter, tillverka vi alla slag av kalkstensoch 

marmorarbeten för trappor, golv, fasadbeklädnader, fönsterbänkar 

m. fl. byggnadsändamål samt för öppna spisar, trädgårdsprydnader, gravanläggningar 

m. m. 

Begär förslag och- kostnadsberäkning 

I våra brott utvinnes Kinnekullemarmor av 6 olika typer. Den polerade stenens 

höga glans och vackra ådring är i sitt slag unik. Genom en smakfull 

forr'ngivning och omsorgsfull behandling ernås synnerligen tilltalande effekter. 

GÖSSÄTE RS STENHUGGERI 

Skånska Cement A. B. 

Tel. 13 · H E L L E K I S · Tel. 13

BOTANISKA NOTISER 

GRUNDADE ÅR 1 8 39 

Utgivna av 

LUNDS BOTANISKA FÖRENING 

»Tidskriftens uppgift är att med alla henne till buds stående medel bidraga 

till befordrande af botanikens studium i Skandinavien samt att verka för ett 

närmare samband och en lefvande vexelverkan mellan botanisterna i de fyra 

nordiska länderna.» (Nordstedt i Botaniska Notiser 1871.) 

Styrelsen för Lunds Botaniska Förening har den 7 december 

1945 beslutat att fr. o. m. 1946 utgiva en årlig 

bibliografi över >>Svensk botanisk litteratur>>. 

En sådan har 

på ett kännbart sätt saknats i Sverige de senaste årtiondena. 

Då denna verksamhet nu återupptages, sker det i 

den förhoppningen, att bibliografien skall bli botanisterna 

till fördel och gagn. 

Den bör även vara av stor betydelse 

för biblioteken och läroverken. 

Botaniska Notiser erhålles genom medlemskap i Lunds Botaniska 

Förening, Lund. Medlesavgiften är 12 kronor pr år 

(för studerande 8 kronor) och uttages genom postförskott 

eller ännu bättre insättes på Föreningens postgirokonto 83522.

SVENSKA VÄ XTGEOGRAFisKA SÄLLSKAPET 

Av ,Svenska Växtsociologiska Sällskapets Handlingar, ha tidigare utgivits : 

I.. H. OSVALD, Die Vegetation des Hochmoores Komosse. XXII + 436 s., l O pl. 

och 2 färglagda kartor. 1923. Pris kr. 15: - (10: -). 

II. G. E. Du RIETZ, Gotländische Vegetationsstudien. 65 s. 1·925. Pris kr. 4:- (2:-). · 

III. G. E. Du RIETZ & J. A. NANNFELDT, Ryggmossen und Stigsbo Rödmosse, die 

letzten lebenden Hochmoore der Gegend von Upsala. Fiihrer fiir die vierte 

i. P. E. 21 s. och l pl. 1925. Pris kr. 2: - (1: -). 

IV. G. E. Du RIETZ, Zur Kenntnis der flechtenreichen Zwergstrauchheiden im kontinentalen 

Siidnorwegen. 80 s. 1925. Pris kr. 4: - (2: -). 

V. TH. C. E. FRIEs, Ökologische un d phänologische Beobachtungen. bei Abisko in 

den Jahren 1917-1919. I. 171 s. och 2 pl. 1925. Pris kr. 5: - (2: 50}. 

VI. TH. C. E. FRIES, Die Rolle des Gesteinsgrundes bei der Verbreitung der Gebirgspflanzen 

in Skandinavien. 17 s. och l pl. 1925. Pris kr. 1: 50 (0: 50). 

VII. H. OsVALD, Zur Vegetation der oz.eanischen Hochmoore in Norwegen. Fiihrer 

fiir die vierte I. P. E. 106 s. och 16 pl. 1925. Pris kr. 5: - (2: 50). 

VIII. G. E. Du RIETZ, Die regionale Gliederung der ekandinavischan Vegetation. 

Fiihrer fiir die vierte I. P. E. 60 s. och 32 pl. 1925. Pris kr .. 5: - (3: -). 

IX. G. SAMUELssoN, Untersuchungen iiber die höhere Wasserflora von Dalarne. 

31 s. och l pl. 1925. Pris kr. 2: - (1: -). 

X. TH. C. E. FRIEs, En växtsociologisk huvudfråga. 5 s. 1926. Pris kr. 0: 50 (0: 25). 

* 

Av Acta Phytogeographica Suecica ha utkommit : 

; 

l. E. ALMQUisT, Upplands vegetation och flora. XII + 624 s. och 431 kartor. 

1929. Pris kr. 15: - (10: --). 

II. S. THUNMARK, Der See Fiolen und seine Vegetation. VII + 198 s. 1931. Pris 

kr. 12: - (5: -). 

III: l. G. E. Du RIETZ, Life-forms of Terrestrial Flowering Plants. I. 95 s. och 

10 pl. 1931. Pris kr. 8: - (4: -). 

IV. B. LINDQUIST, Om den vildväxaride skogsalmens raser och deras utbredning i Nordvästeuropa. 

(With an English summary.) 56 s: 1932. Pris kr. ·6: - (2: -). 

V. H. OsVALD, Vegetation of the Pacific Coast Bogs of North America. 33 s. 

och 4 pl. 1933. Pris kr. 5: - (2: -). 

VI. G. SAMUELssoN, Die Verbreitung der höheren Wasserpflanzen in Nordeuropa. 

211 s. med 50 kartor. 1934. Pris kr. 12: - (7: -). 

VII. G. DEGELIUS, Das ozeanische Element der Strauch- und Laub:flechten:flora von 

Skandinavien. XII + 411 s. med 80 kartor och 4 pl. 1935. Pris kr. 15:-(8:-). 

VIII. R. SERNANDER, Granskär och Fiby urskog. En studie över stormluckornas och marbuskarnas 

betydelse i den svenska granskogens regeneration. (With an English 

summary.) 232 s. med 11 kartor och 2 pl. 1936. Pris kr. 12: - (6: -). 

IX. R. STERNER, Flora der Inse) Öland. Die Areale der Gefässpfianzen Ölands 

nebst Bernerkungen zu ihrer Oekologie und Soziologie. 169 s. med 8 kartor 

jämte 64 pl. med 288 kartor. 1938. Pris kr. 12: - (7: -).

X. B. LINDQUIST, Dalby Söderskog. En skånsk lövskog i forntid och nutid. (Mit 

einer deutschen Zusammenfassung.) 273 s. med 70 kartor. 1938. Pris 

kr. 12: - (7: -). 

XI. N. STÅLBERG, Lake Vättern. Outlines of its Natural History, especially its 

Vegetation. 52 s. och 8 pi. 1939. Pris kr. 5: - (2: -). 

XII. G. E. Du RIETZ, A. G. HANNERZ, G. LoHAMMAR, R. SANTEssoN und M. WLERN, 

Zur Kenntnis der Vegetation des Sees Tåkern. 65 s. och 7 pi. 1939. 

Pris kr. 5: - (2: -). 

XIII. Växtgeografiska Studier tillägnade Carl Skottsberg på sextioärsdagen, 191\ 40. 

x + 296 s. och 30 pi., därav två i färg. 1940. Jämte den vanliga upp· 

lagan en numrerad upplaga pä 150 ex. Pris för vanliga upplagan kr. 15: 

(8: -), för numrerade upplagan kr. 30: - (25: -). 

XIV. N. HYLANDER, De svenska formerna av Mentha gentHis L. coli. {Mit einer 

deutschen Zusammenfassung.) 49 s. och 4 pi. 1941. Pris kr. 4: - (2: -). 

XV. T. E. HAssELROT, Till kännedomen om några nordiska umbilicariaceers utbredning. 

(Mit einem deutschen Referat.) 75 s. och 4 pl. 1941. Pris kr. 6:- {2: 50). 

XVI. G. SAMUELssoN, Die Verbreitung der Alehemilla-Arten aus der Vulgaris-Gruppe 

in Nordeuropa. 159 s. med 24 kartor. 1943. Pris kr. 10: - (6: -). 

XVII. TH. ARWIDSSON, studien iiber die Gefässpflanzen in den Hochgebirgen der Pite 

Lappmark. 274 s. med 22 kartor jämte 17 pl. 1943. Pris kr. 12: - (7: -). 

XVIII. N. DAHLBECK, Strandwiesen am slidöstlichen Öresund. {With an English summary.) 

168 s. med l karta. 1945. Pris kr. lO: - (6: -) . 

XIX. E. voN KRUSENSTJERNA, Bladmosavegetation och bladmosaflora i Uppsalatrakten. 

(With a short English summary.) 250 s. med 9 kartor jämte 4 pi. 1945. 

Pris kr. 12: - (7: -). · 

XX. N. ALBERTSON, Österplana hed. Ett alvarområde på Kinnekulle. (Mit einer deutschen 

Zusammenfassung.) XII + 267 s. med 12 kartor jämte 16 pi. 1946. 

Pris kr. 14: -. 

Rabatter. Medlemmar . och abonnenter kunna vid rekvisition direkt hos 

Sällskapet under nedanstående adress erhålla ovannämnda avhandlingar till de 

inom () angivna priserna. 

Ermässigungen. Die obengenannten Abhandlnngen sind von der Schwedischen 

Pflanzengeographischen Gesellschaft publiziert worden. Mitglieder und 

Abonnenten können diese Abhandlungen bei der Gesellschaft (Adresse: siehe unten) 

zu den in Klammern gesetzten Preisen erhalten. 

Discount. The works mentioned above are published by the Swedish Phytogeographical 

Society. Members and subseribers may obtain these publications 

at the prices in braekets on application to the Society (address : see below). 

Pris 14 kronor 

SVENSKA VÄXTGEOGRAFISKA SÄLLSKAPET 

ADRESS : UPPBALA UNIVERSITETS VÄXT BIOLOGISKA I STITUTION, UPPBALA 5 

(SCHWEDEN, SWEDEN, SUEDE)

OSTERPLA/NA HED - DiVA Portal

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?