Rapport om skolskjutsar - GR Utbildning

21
I sin utvärdering drar Vägverket slutsatsen, att den nya färdtjänstlagen 1997 ”troligen medfört
försämrade resmöjligheter för ett antal funktionshindrade”. Den största förändringen har
upplevts av gruppen yngre och aktiva färdtjänstberättigade. Förändringarna består i att det
blivit svårare att få färdtjänst, att kostnaderna blivit högre, att kraven på samåkning ökat och
att möjligheterna blivit sämre beträffande rätten att ha ledsagare med sig respektive att ta med
medresenär. Utvärderingen visar också att det är barn med funktionshinder, och barn till
föräldrar med funktionshinder, som kommit särskilt i kläm. Den visar dessutom att ”ett flertal
kommuner har bestämmelser som i hög grad inskränker funktionshindrade barns rätt till
färdtjänst, att färdtjänst inte beviljas till barn eller endast beviljas om ’särskilda’ eller
’synnerliga’ skäl föreligger”. (Vägverket, 2001-10, sid 21-22.)
Ett av syftena med den nya lagen var, att öka samordningen mellan kollektivtrafik och
färdtjänst. Vägverket tror att detta syfte i viss mån uppnåtts. Samtidigt konstaterar man, att
färdtjänst, skolskjuts och kollektivtrafik fortfarande i de flesta kommuner är uppdelade på
olika förvaltningar och att samverkan mellan dessa går trögt (a a sid 22).
1997 års färdtjänstlag innebär också att socialpolitiska hänsyn inte längre tas. Den sökandes
ekonomiska och sociala förhållanden beaktas inte. Inte heller det sökande hushållets bristande
tillgång på bil eller utbudet av ordinarie kollektivtrafik i området. Detta innebär, att en sökande
av färdtjänst med hjälp av socialtjänstlagen får vända sig till kommunens socialkontor, om
inte de medicinska grunderna är tillräckliga för att ensamma berättiga till färdtjänst. (A a sid
24.)
Mot denna bakgrund föreslår utredningen vissa ändringar i färdtjänstlagen. När det gäller
barns rättigheter till färdtjänst, vill man ha en liknande paragraf, som den i socialtjänstlagen:
”När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnens bästa kräver. Med barn
avses varje människa under 18 år.” Man vill också ha en motsvarighet till 7 § i denna lag,
vilken säger att insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet och att för utförande av
uppgifter ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet och att kvaliteten i
verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.(A a sid 26-27.)
Samtliga remissinstanser tillstyrker dessa förslag (Näringsdepartementet, sid 5-10).
Slutligen föreslår Vägverket att det skall inrättas en statlig myndighet, med uppgift att utöva
tillsyn över färdtjänsten. Dess viktigaste uppgift skall vara, ”att stödja tillämpning och
handläggning så att denna sker med god kvalitet”. (Vägverket, 2001-10, sid 31.)
Vägverkets utredning uppfattas av verket självt som ett diskussionsunderlag, vilket tillsammans
med remissvaren bör ligga till grund för fortsatt utredning. I detta instämmer Sv
Kommunförbundet (01-05-18), som vill ha ”en utredning som kan se över hur olika
stödformer för transporter ska samverka så personer med funktionshinder får fullgod hjälp,
och att de olika myndigheternas ansvar kartläggs”.
Förslaget att inrätta en statlig tillsynsmyndighet avfärdas dock av Kommunförbundet, med
motiveringen att ”det inte är klarlagt om en myndighet främjar en positiv utveckling bättre än
arbete på frivillig väg” (01-05-18). De flesta remissinstanserna, inkl alla handikapporganisationerna,
tillstyrker dock inrättandet av en sådan tillsynsmyndighet (Näringsdepartementet, sid
12-13).