My library in PDF format/METODISTKYRKAN I ... - Kristoffersen

METODISTKYRKAN I NORDEN
Låt oss starta med Metodistkyrkans ledarskap i Norra
Europa.
Metodisterna i Sverige samlades i Stockholm i
dagarna 17-23 September 1868 till ett ”Missionary
Fellowship” under ledarskap av Victor Witting, som var
Superintendent och pastor M. J. Nilsen, som var sekreterare.
Denna form av interimskonferenser samlades under fyra år i
följd.
Under tiden 18 – 25 juni 1873 hölls den första
Metodistkyrkans Mission Fellowship konferensen i Sverige.
Den samlades i Örebro. Konferensen leddes av en amerikansk
metodistbiskop, och med pastor C. A. Stenholm, som var
sekreterare. Biskopen var R. S. Foster. De följande två
konferenserna leddes av biskoparna W. L. Haris och M.
Simpson.
DEN FÖRSTA ÅRS KONFERENSEN I SVERIGE
Den första verkliga Års konferensen i Sverige hölls i
Uppsala i augusti 2-7 1876 under ledarskap av biskop E. G.
Andrew, som ledde två konferenser. Pastor J. M. Erikson var
sekreterare för de följande 25 konferenserna.
Sjutton amerikanska biskopar tjänstgjorde som ledare
för de svenska års konferenserna fram till 1940, då pastor
Theodore Arvidson övertog ledarskapet vid konferensen i
Uppsala under tiden 5-8 juli 1940. At Pastor Theodore
Arvidson fungerade som presiderande äldste berodde på att 2:
dra världskriget hade brutit ut, och gjort det omöjligt för
amerikanska biskopar att komma till Sverige. Biskop
Theodore Arvidson ledde 13 konferenser från 1940 till 1952.
Han vigdes till biskop 1945, och han var ledare för sju
1

konferenser som vigd biskop. Han var den andra skandinav,
som innehade detta ämbete i Norra Europa.
Några amerikanska biskopar presiderade endast över
två Års Konferenser. Jag har sammanställd följande tabell
över hur många konferenser de olika biskoparna var ledare
för:
1876-77 Biskop E. G. Andrews 2 konferenser
1884-85 ” J. J. Hurst 2 ”
1893,1900-03 “ J. H. Vincent 4 ”
1896-97 “ D. A. Goodsel 2 “
1904,08,10,11 “ William Hurt 7 “
1912,13,15,
16,27 “ J. Z. Nuelsen 5 “
1925-26 ” Edgar Blake 2 ”
1925-31 ” R. J. Wade 4 ”
1933-39 ” R. J. Wade 7 = 11 ”
1868-72 DS. Victor Witting 5 ”
1917-18 Pastor Fr. Ågren 2 “(svensk)
1920-22,24 Biskop Anton Bast 4 ”(dansk)
1940-52 ” Th. Arvidson 13 ”(svensk)
1953-69 ” Odd Hagen 17 ”(norsk)
1970 ” Fr. Wunderlich 1 ”(tysk)
1971-87 „ Ole E. Borgen 17 „(norsk)
1988-2000 ” Hans Växby 12 ”(svensk)
2001- ” Öystsein Olsen -- ”(norsk)
Det var biskop R. J. Wade som flyttade
biskopskontoret och biskopsbostaden till Stockholm 1928. Jag
kommer ihåg att biskop Wade var got mottagit i
Metodistkyrkorna i Norra Europa. Bland metodisterna i min
hemstad Harstad, Norge, där jag växte upp, var biskopen och
hans namn högt uppskattad både inom Metodistkyrkan och i
samhället utanför.
2

METODISTBISKOPEN FLYTTAR
FRÅN STOCKHOLM TILL HELSINGFORS
Metodistkyrkans biskop som styrde över Norra
Europas Central Konferens hade sitt säte i Stockholm under 60
års tid intill 188, då biskop Hans Växby flyttade
biskopskontoret till Helsingfors, Finland. Han valdes till
biskop vid Centralkonferensen i Gävle, Sverige, där han
vigdes till biskop för Metodistkyrkan i Norra Europa. Han var
en pastor i Metodistkyrkan från Sverige, som hade utbildats
vid Metodistkyrkans Teologiska Seminarium för Scandinavia i
Göteborg, Sverige. Han hade inte tjänstgjort som pastor i
någon svensk Metodistkyrka. Hela hans pastorala tjänstgöring
hade förlagts till Finland där han också hade varit
Distriktsföreståndare för Metodistkyrkan.
Ett av motiven för att flytta biskopskontoret österut
var att det skulle vara närmare missionsområdet i det förra
Sovjetunionen. I detta område hade Metodistkyrkan nu fått
frihet, och behövde mera andlig vägledning och hjälp från
Metodistkyrkorna i Norra Europa. Ett annat motiv kan ha varit
att den nya biskopen kände sig mera hemma i Finland än i de
andra Nordiska länderna. Han hade dessutom sitt hem i
Finland. Detta senare motiv kan vara svagt eftersom biskopen
reser många dagar om året inom Centralkonferensen för att
deltaga i kyrkliga aktiviteter och ekumeniska arrangemang
både i Danmark, Norge och Sverige likasom i Finland och de
Baltiska länderna.
I 12 år hade Metodistkyrkans biskop sitt säte i
Helsingfors, Finland, tills Öystein Olsen valdes till biskop i
Kristuskyrkan i Helsingfors, Finland. Han flyttade
biskopskontoret till Oslo, Norge, där den centrala ledningen
för Metodistkyrkan i Norra Europa och Balticum är
lokaliserad från år 2001.
3

DE SKANDINAVISKA BISKOPARNA
THEODORE ARVIDSON OCH ODD HAGEN
Efter 2: dra världskriget valdes pastor Theodore
Arvidson, Sverige, till biskop och vigdes till biskop för Norra
Europa och Finland. Området kallas för Fenno – Skandia. Han
styrde över 13 Års konferenser i Sverige. Han var ledare för
den norska års konferensen från 1946 i Sarpsborg och till års
Konferensen i Bergen 1952, som hölls i Centralkyrkan.
Biskop Arvidson efterträddes av pastor och rektor
Odd hagen, som valdes till biskop vid Centralkonferensen i
Kristuskyrkan, Helsingfors, Finland, 1953. Han vigdes till
biskop i Kristuskyrkan. Biskop Hagen var vid tillfället rektor
för Metodistkyrkans Teologiska Seminarium i Göteborg,
Sverige. Under min tid, som student vid skolan, arbetade jag
mycket tillsammans med biskop Hagen. Jag har beskrivit det
litterära samarbetet i andra böcker, som jag har skrivit.
Biskop Hagen styrde över sin första Års Konferens i
Norge, som hölls i Ålesund 1953. Han hade varit sekreterare
för den norska Konferensen från 1936 till 1939.
EKUMENISKA RÖRELSER INOM KYRKORNA
I dag är det en större förståelse för den ekumeniska
andan inom kyrkorna i Norden. Dialogen har varit i gång med
Den förenade Metodistkyrkan och Den lutherska kyrkan på
det internationella planet likasom på regionalplanet. Den
ekumeniska dialogen har varit aktiv under flera år mellan
Metodistkyrkan och De Lutherska kyrkorna i Norge och
Sverige.
Året 1981 möttes lutherska världsfederationen och
Metodistkyrkans världs kommission i Oslo till deras tredje
session. De två kyrkorna kom fram till en klarare förståelse av
4

hur det historiska ursprunget har påverkat de två kyrkornas
tradition.
De två slutliga sammankomster sysslade med
” Nådemedlen – Ordet och Sakramenten”, 1982, samt
”Kyrkans Mission i Världen”. Luthersk ordförande vid
Oslomötet var Professor David Tiede från St. Paul, Minnesota,
USA. Han sa att där var nu stor klarhet i frågan om det
historiska ursprunget till de två traditionerna. Både Martin
Luther och John Wesley förkunnade Evangeliet på ett friskt
sätt till sin samtid; Luther till en hierarkisk kyrka i Medeltiden,
Wesley till växande anti- kristna rationalism, industriell
revolution och kristna, som levde i nya kolonier utomlands.
Dr. Tide, sa vidare, att han trodde att denna kunskap skulle
hjälpa lutheraner och metodister i dag, att se hur de kan
predika evangeliet på ett nytt och levande sätt till vår tids
människor. Ordförande för Metodistkyrkans kommission var
biskop William R. Cannon, en av mina lärare vid Emory
Universitet då jag studerade för min M. A.- grad. Ordförande
erkände att längtan efter en luthersk- metodist
nattvardsgemenskap var centralt för många av medlemmarna i
kommissionen. På många platser praktiseras
nattvardsgemenskap redan. Studierna och
överenskommelserna mellan de två kyrkorna presenterades
1983.
Samtalen mellan Den Lutherska kyrkan och
Metodistkyrkan i Norge och Sverige har pågått under en
längre tid, och kyrkorna i de två länderna har kommit överens
om att godkänna varandras prästerskap, ordination och
nattvardsgemenskap.
Dem svenska lutherska kyrkan är inte längre en
statskyrka utan en frikyrka med vissa privilegier. I september
år 2001 hölls kyrkoval i en fri luthersk kyrka för första
5

gången. Det var ett val som organiserades av kyrkan själv och
inte av statsmakterna.
METODISTKYRKAN I NORGE
Jag har påpekat tidigare i andra sammanhang att
historien är knuten till personer och grupper av personer. Detta
gäller både för kyrkohistoria och för profanhistoria.
Kyrkohistoria fortsätter genom personer och grupper av
personer som är villiga att låta den stora kristna traditionen
inkarneras i sina personligheter. Dessa personer är villiga att
låta den kristna traditionen bli uppenbarat genom sina liv och
tankar.
Presentationen av Metodistkyrkans historia i detta
arbetet kommer endast att peka på några av de mest
framträdande händelser i dess historia i Norge eftersom
historiska detaljer vill uppträda i samband med biografierna
till framträdande ledare inom Metodistkyrkan.
NORSK METODISM STARTADE I NEW YORK
Den norska Metodistkyrkan startade i Bethelships
Metodist Missionen i New York, likasom alla Metodistkyrkor
i Nord Europa. Det var immigranter till Amerika som
återvände till sina hemländer efter att de hade mött Kristus till
frälsning i det nya landet.
År 1846 blev Ole Peter Pedersen omvänd ombord på
Bethelships kyrkan. Han skrev hem till Norge och berättade
om sin omvändelse. Han återvände till Norge 1849 där han
höll informella religiösa möten. Han reste tillbaks till Amerika
1850. Snart kom det en begäran till Metodistkyrkans
Missionssällskap om att skicka en missionär till Norge. År
1853 svarade Missionssällskapet, som tillhörde The Methodist
6

Episkopal Church. De skickade O. P. Petersen, som den första
Metodistmissionären till Norge.
Året 1856 skickades pastor Christian Willerup, en
dansk metodistpastor, till Norge, som distriktsföreståndare
eller som amerikanarna sade, Superintendent.
I september 1856 organiserades den första metodist
society i Sarpsborg. I dag står en byst av O. P. Petersen rest
utanför Metodistkyrkan i Sarpsborg. Församlingen i Sarpsborg
byggde den första Metodistkyrkan i Norge 1857.
HUNDREDE ÅRSJUBILEUM FÖR
METODISTKYRKAN I NORGE 1956
Jag tjänstgjorde, som pastor, i Metodistkyrkans
Församling i Elverum, Norge. Detta var i jubileumsåret 1956.
Jag deltog i 100 års jubileum. Jag skrev artiklar i tidningar och
delade ut jubileumsaffischer för kyrkan, och gjorde kyrkan
känd på olika sätt. En bild med affischen finns avbildad i detta
arbete.
Den norska Års Konferensen organiserades 1876.
Den första konferensen hölls 16: de August i Kristiania, som
Oslo hette på den tiden. Konferensen leddes av biskop Edward
G. Andrews, som också ledde den andra Års konferensen, som
hölls i Horten, 29: de Juni 1877.
Alla medborgare i Norge betraktades som
medlemmar av Den Lutherska Statskyrkan från
Reformationens införande. Kyrkan underhölls med
skattepengar, och så är det än. Om en person omvändes genom
Metodismen och ville lämna Statskyrkan, så måste han bli
medlem i Metodistkyrkan. Detta innebar att han inte fick bli
en statstjänsteman eller tjänsteman i offentlig tjänst eftersom
de måste tillhöra Statskyrkan. Lärare i statens skolor måste
tillhöra Statskyrkan speciellt om läraren skulle undervisa i
7

eligionskunskap eller kristendomskunskap, som var identiskt
med den lutherska teologin. Religionsämnet var kombinerad
med flera andra ämnen, som det undervisades i. På grund av
denna regel tvekade vänner till Metodismen att lämna
Statskyrkan för att bli medlemmar av Metodistkyrkan. Om
läraren överförde sitt medlemskap till Metodistkyrkan, så
kunde det betyda att han var ur stånd att försörja sig och sin
familj. Många rektorer i skolorna såg genom fingrarna med
dessa bestämmelser, när det gällde metodisterna. De kunde
inte offentliggöra att de hade anställt metodister av fruktan för
att medlemmar av andra religiösa grupper och sekter skulle
begära samma rättigheter, som metodisterna. Ateister, som var
medlemmar av Statskyrkan, kunde däremot undervisa i
kristendomskunskap. Detta var en paradox eftersom
kvalificerade medlemmar av kristna frikyrkor inte fick
undervisa i kristendomskunskap.
ETT GEMENSAMT STATLIGT
DEPARTEMENT FÖR KYRKA OCH SKOLA
Kyrka - och utbildningsdepartementet var
kombinerad i Norge. På detta sätt kunde staten kontrollera
både kyrkan och skolan.
Jag tjänstgjorde, som pastor i Metodistkyrkan i
Elverum, Norge, 1954 – 1956. Jag ansökte till Departementet
för att bli licensierad som lektor. Jag hade förvärvad graderna
B. D., M. A., Th. D., från Amerika tillsammans med Diplom,
honors betyg, förde 5 års kurser från Metodistkyrkans
Nordiska Teologiska Seminarium i Göteborg, samt norsk
studentexamen (artium), och akademisk ”borger” av Oslo
universitet. Jag accepterades inte som lärare vid de högre
skolor.
8

Biskop Odd Hagen överförde mig till den svenska
Års konferensen 1956. I Sverige studerade jag vid svenska
universitet och undervisade i Religionsvetenskap, Filosofi och
Psykologi i gymnasiet. Jag graduerade från Lunds Universitet
med Magister examen och Teologie licentiatexamen.
Efter mina examina blev jag licensierad som lektor i
Filosofi, Psykologi och Religionsvetenskap av Kungliga
Skolöverstyrelsen i Stockholm.
Med mina nya akademiska grader från svenska
universitet ansökte jag på nytt till Utbildningsdepartementet i
Oslo, Norge, för att bli licensierad som lektor i Norge. Nu blev
jag licensierad som lektor i Kristendomskunskap i Norge. Jag
har utnämningen, men har inte använt den, eftersom jag hade
ett lektorat i Sverige. Som lektor utnämndes jag till
huvudlärare och ordförande för avdelningen Religionskunskap,
Filosofi och Psykologi vid Tingsholmsgymnasiet,
Ulricehamn, Sverige.
Jag skriver detta för att visa att det är svårt med
ekumeniskt arbete också i våra dagar. Detta är bland annat
orsakat av gamla lagar, som måste ersättas av nya, som kan
tjänstgöra i vår tid. Den ekumeniska och demokratiska
tidsålder som vi lever i kan inte acceptera statsprivilegier i
Religion. Jag skulle nämna att jag har vänner bland metodister
i Norge, som undervisar i Religion kombinerad med andra
ämnen i Herrens år 1992. En av dem har religion och musik i
sin ämneskombination. Mina ämnen i tillägg till Religion är
Filosofi och Psykologi. Dessa ämnen undervisas det inte i på
gymnasiet i Norge. Jag fick därför min lektorsbehörighet i
Norge enbart i Religionsvetenskap.
METODISTER OCH HELGELSE
9

Metodistkyrkan och dess medlemmar har samma
uppgift i dag, som de hade då de första metodistmissionärerna
skickades till Norge. Deras missionsuppgift var:
”Att uppresa ett heligt folk för Herren!”
Under 2: dra världskriget blev 5 metodistkyrkor
förstörd av Nazist ockupationen i Norge. Metodistkyrkans
ålderdomshem i Vadsö blev också förstörd. Den tyska
ockupationsarmén tog Metodistkyrkorna och använde dom
som militär baracker och lagerlokaler.
I Harstad, min hemstad, använde tyskarna
Metodistkyrkan för olika ändamål under hela krigstiden.
Metodistförsamlingen hade sina gudstjänster i kafé Alliance,
och i privata hem. I Norra Norge var det endast två
Metodistkyrkor, som användes för gudstjänster under kriget.
Flera av Metodistkyrkans predikanter och lekmän
skickades till Nazi koncentrationsläger, medan andra flydde
till England eller Sverige.
DEN TYSKA OCKUPATIONEN I
NORGE OCH METODISTERNA
Tyskarna förbjöd den norska Metodistkyrkans
Bokförlag att utge böcker. De till och med censurerade alla
böcker som fanns i lager.
Nazisterna, som ockuperade Norge, gav redaktören
av ”Kristelig Tidende” order om att överlämna alla manuskript
till tre olika Nazi organisationer för censur innan utgivningen.
År 1939 publicerade norska Metodistkyrkans Förlag, Norsk
Förlagssällskap, Oslo, en av E. Stanley Jones böcker: ”The
Choice Before Us”. Denna bok var översatt till norska av
pastor Einar Karlsen, och den norska titeln var: ”Foran
Valget”.
10

Från 1942 då Nazi ockupationen genomfördes
förbjöds vidare tryckning av boken. En dag kom en Nazi
officer och hans tyska soldater för att beslagta boken och föra
hela upplagan bort. Pastor Eilert Bernhardt, som var redaktör
för Kristelig Tidende och förlagschef för Metodistkyrkans
litteratur, gömde undan rätt många exemplar av boken.
E. Stanley Jones´ bok, som jag har framför mig på
skrivbordet, har en jämförelse mellan Kommunismen,
Fascismen, Nazismen och Kristendomen. Jag kommer ihåg att
denna bok, som cirkulerade illegalt, gav folket som läste den,
mod att fortsätta som goda nordmän och kristna utan att
fraternisera med ockupationsmakten. Jag var 16 år då boken
konfiskerades. Det är min övertygelse att denna bok
tillsammans med Uppenbarelseboken i Bibeln hjälpte
människorna att genomleva krigstiden. De kristna i min
omgivning, vid den tiden, tolkade vilddjuret och siffran 666 i
Uppenbarelseboken, som syftande på Adolf Hitler.
Johannes Uppenbarelse tillsammans med en annan
bok av E. Stanley Jones` böcker öppnade ögonen på läsarna i
frågan om Kommunismen och Stalin.
Pastor Einar Karlsen hade också översatt E. Stanley
Jones´ bok: ”Christs´ s Alternative to Communism”, som i
norsk översättning fick titeln: ”Kristi Alternativ Till
Kommunismen”. Denna bok publicerades 1947. Dessa två
böcker hjälpte de kristna och andra läsare att hålla sig undan
Kommunismen. I dag, 1992, då Kommunismen i Sovjet och
alla Öst Europeiska länder är död och begravd. Kommunismen
har efterlämnad ekonomin, mat produktion, folk och sociala
strukturer i ruin; så kan vi vara glada att Bibeln och den
kristna litteraturen hjälpte folket att leva ett kristet liv genom
en ideologisk svår tid.
KVINNLIGA PRÄSTER I METODISTKYRKAN
11

OCH I DE LUTHERSKA KYRKORNA
Den första kvinnan, som vigdes till präst i Norra
Europa, tillhörde Metodistkyrkan. Det var 1939 att Agnes
Nilsen ordinerades till Äldste eller Presbyter i Metodistkyrkan
i Norge.
Efter ordinationen reste hon till Indien, som
missionär. I Indien gifte hon sig med en amerikansk missionär,
pastor Howard, som arbetade med översättning av Bibeln till
indiska språk. Han var en utomordentlig linguist eller
språkforskare. Då de båda var på semester i Norge, hörde jag
båda predika.
Året 1989 firade hon sitt 50-års jubileum som
missionär och pastor i Metodistkyrkan. Jubileet
uppmärksammades i Norge. Hösten 1989 trycktes en bok i
Norge under titeln: ”In the footsteps of St. Thomas- 50 years
in India”. Det var två förlag som samarbetade i utgivningen av
boken, Det var Norsk Forlagsselskap A/S (Metodist) och
Ansgar Förlag (Luthersk). Då boken utgavs sa Agnes Nilsen
Howard vid en presskonferens:
” I wish to honor God, because everything
is done by the Grace of God!”
Agnes Nilsen Howard reste runt I kyrkor I Norge och
föreläste om Indien, och det arbetet hon och hennes man hade
utfört I det stora landet, Indien.
Året 1985 fick hon medalj för sitt arbete i Indien.
Hon mottog medaljen från kung Olav V på slottet i Oslo. De
två hade ett långt samtal under hennes besök på slottet.
Den norska radion producerade ett radioprogram och
ett TV program om Agnes Nilsen Howard och hennes arbete i
Indien. Filmen skickade i den norska TV den 3:dje december
1991.
12

Agnes Nilsen Howard var en kvinnlig pionjär, som
pastor i Kyrkan. Hon ordinerades som Äldste eller Presbyter i
Metodistkyrkan i Norge 1939. Hon var den första kvinnliga
prästen i Norra Europa.
Den första danska kvinnliga pastorn i den danska
Lutherska kyrkan prästvigdes 8 år senare än Agnes Nilsen
Howard. Året var 1947, och hon var Johanne Andersen.
Tjugo ett år efter den första kvinnan prästvigdes i
Metodistkyrkan, fick Sverige sina första tre kvinnliga präster i
den Lutherska Statskyrkan. Det var den 10: de April 1960. De
tre kvinnorna var; Barbro- Nordholm Ståhl i Härnösand,
Margit Sahlin och Elisabeth Djurle i Stockholm.
I Norge prästvigdes Ingrid Bjerkås i den Lutherska
kyrkan i Vang, Hamar, av biskop Kristian Schjelderup. Detta
hände 22 år efter första prästvigningen, som var av Agnes
Nilsen i Metodistkyrkan i Norge. At Ingrid Bjerkås vigdes till
präst i Vang kyrka utanför Hamar och inte i Hamar
Domkyrka, berodde på en stark opposition mot kvinnliga
präster i Norge på den tiden.
Metodisterna var pionjärer i Norra Europa genom att
öppna pastorsämbetet för kvinnor. Då den amerikanska
kvinnliga biskopen i Metodistkyrkan, Majorie Jones besökte
Norra Europa väckte det stor aktivitet i tidningarna, och
orsakade på nytt häftiga diskussioner om ämbeten i kyrkan.
Metodistkyrkans vidare historia i Norge och den
övriga Norden kommer att uppenbaras i samband med de
biografiska sketcher av Metodistkyrkans personligheter som
följer. Det är två personligheter, som har samband med den
tidiga Metodistkyrkan i Norge, som tas med här, medan övriga
personligheter vill tas upp i en avdelning för sig.
O. P. PETERSEN (1822 – 1901)
13

O. P. Petersen föddes i Fredrikstad, Norge, 25: te
april 1822. Hans föräldrar var Peter Hansen och hans fru
Kathrine. Enligt namnlagarna på den tiden, så formade barnen
sina efternamn efter faderns dopnamn. Ole Peter formade sitt
efternamn från sin fars namn Peter, och därför blev han att
heta Petersen. Det betydde att han var Peters son.
Då Ole Peter var endast fyra år gammal dog hans far
När han var till sjös. Jan var endast sex år då hans mor dog.
Han växte upp i ett hem till en lots änka.
Han var fjorton år då han konfirmerades i Östra
Fredrikstads kyrka. Det var domprosten Tandberg, som
förrättade konfirmationen. Domprosten skrev i kyrkoboken
om honom:
”Han har mycket god kunskap, och
ett utmärkt beteende.”
Ole Peter visade mycket tidigt stort intresse för
läsning, och han ville studera till präst. Han vågade inte
berätta för familjen om sina önskningar av fruktan för att ble
sedd på som en överlägsen person. Eftersom familjen hade
små resurser måste han vänta med sin utbildning.
Han hade nu bestämt sig för att bli sjöman, som sin
far. Då han seglade med norska fartyg mötte han många
amerikanska skepp och sjömän. Han önskade att resa till
Amerika, och denna önskan gick i uppfyllelse 1843 då han var
21 år gammal. Så snart han kom till Amerika, så tog han hyra
på amerikanska skepp, och seglade under 5 års tid i
amerikanska vatten.
SJÖMANNEN FANN GUD I AMERIKA OCH
ANSLÖT SIG TILL FÖRSAMLINGEN PÅ BETELSHIP I
NEW YORK UNDER PASTOR HEDSTRÖMS LEDNING
14

I en artikel läste jag om O. P. Petersen att han blev
väckt vid ett möte i en amerikansk Episkopal Church, och att
han blev medveten om sina andliga behov. I en annan artikel
berättas det att han frågades att följa med några vänner till en
teater, men han kom slutligen till ”Bethelship John Wesley”,
en kyrklig mission i New Yorks hamn. Detta var en mission,
som startades av en svensk sjöman vid namn Peter Bergner.
Han hade kommit till Amerika 1832, och han hade blivit
omvänd från ett vilt liv till kristendomen. Han startade en
vittnesmission bland skandinaviska immigranter. Detta arbetet
blev Metodistkyrkans arbete bland skandinaviska sjömän.
Peter Bergner fick tag i Olof Gustaf Hedström, som
tog över arbetet på Betel skeppet från år 1845. Det var
Hedström, som talade med O. P. Petersen, och frågade honom
om han hade frid med Gud i sin själ Hedström talade med
Petersen om Gud och hans kärlek för människorna genom Jesu
Kristi försoningsverk.
O. P. PETERSENS UPPLEVELSER TILL SJÖS
OCH HANS KÄRLEKSBREV TILL ANNE MARIE
AMUNDSEN I FREDRIKSTAD, NORGE
O. P. Petersen gick från missionen, men han började
snart tänka på frälsningen av sin själ. En natt, det var den 2:
dra mars 1846, ute till havs, då han gick på däcket och tänkte
på Gud, så tyckte han att han hörde en röst som sa:
”Son, be med gott mod!”
Där och då kände han en djup lycka fylla hans själ.
Han vittnade om sin tro i en baptistkyrka, och pastorn
bad honom tala till församlingen. Han hade också varit till
Fader Taylors möten och till Bethelship.
Han anslöt sig till Bethelship församlingen under
pastor O. G. Hedströms ledarskap.
15

O- P. Petersen skrev hem till sin förlovade, Anne
Marie Amundsen från Onsöy, utanför Fredrikstad, Norge, och
i brevet berättade han om sin religiösa upplevelse. Brevet blev
den indirekta orsaken till metodismens väckelse i Norge. Anne
Marie lät sin mor och far läsa brevet, och snart var brevet läst
av hela familjen och grannarna. Alla som läste brevet kände
behovet av andlig vägledning.
Anne Marie uppmanades av alla som hade läst brevet
att skriva till O. P. Petersen och be honom återvända till Norge
för att vägleda dem i deras religiösa sökande; så de kunde få
uppleva samma kristna erfarenhet, som han hade berättat om i
brevet.
O. P. Petersen hade inte haft någon tanke på att
återvända till Norge. Efter bön och noga genomtanke
bestämde han sig för att ta semester i Norge. Den första maj
1849 reste han från New York med Norge som mål. Hans
uppehåll i Norge blev mer än en semester eftersom en
väckelse utbröt då han kom hem till Fredrikstad 30: de juni
1849. Han mötte sin förlovade i hennes farbrors hem. Han var
en affärsman vid namn Jacobsen. Anne Maries faster ville
välkomna Petersen med ett glas vin. Han berättade för henne
att han inte hade kommit hem till Norge för att dricka vin, utan
för att berätta för alla vänner om vad Gud hade gjort för
honom. Han berättade för alla, som var församlade på
välkomstfesten, vad de skulle göra för att bli kristna. Detta var
början till en ärlig, fridfull andlig väckelse, som spred sig till
Fredrikstads omgivningar, och senare utöver hela Norge. Det
värmda hjärtats religion, som Metodistkyrkan kallades, hade
slagit rot i Norge.
O. P. Petersen höll möten både i Fredrikstad och den
närbelägna Sarpsborg. Grannar till Herr Jacobsen önskade att
ha möten i sina hem, och så blev det. Folket önskade att han
16

skulle ha offentliga väckelsemöten, men han sa att han var inte
en pastor, så han kunde inte uppfylla deras önskning.
En dag gick Petersen till statskyrkans präst för att
fråga om han hade tillstånd att ha offentliga möten. Pastorn
ville inte svara honom direkt på frågan, men sa att folket
kunde gå till statskyrkan. Efter en stunds samtal sa prästen:
” Där är religionsfrihet i Norge, så du är i din fulla
rätt att följa Guds ord och ditt eget samvete.”
Efter detta samtal började O. P. Petersen att ha
offentliga religiösa möten i Norge.
O. P. Petersen gifte sig 9: de November 1849 med
Anne Marie Amundsen. De gifte sig i Glemmen kyrka där
prosten Arup vigde dem. Bland bröllopsgästerna var 30
personer som nyligen hade omvänds till den kristna tron. De
nygifta var inte mycket i sitt eget hem eftersom folket
uppmanade dem att komma och hålla möten, där de kunde
predika evangeliet. Paret reste till Sarpsborg där en väckelse
bröt ut. Frun till herrgårds ägaren i Borregård bad paret om att
hålla möten i skolan i Borregård.
Julen 1849 bodde Petersen och hans fru hos hennes
föräldrar. Julafton sjöng de julsånger i hemmet, och juldagen
gick de till gudstjänst i statskyrkan, och på kvällen predikade
Petersen till en stor skara människor. Anan dag jul predikade
han på en annan plats, också här till en stor skara människor.
Tredje dag jul kallades han till Sarpsborg där han predikade
under några dagars tid, och nyårsafton var han tillbaks till
Fredrikstad. Väckelsen fortsatte under vintern 1849- 50.
Petersen reste till Halden där han ombads att predika.
Då han var i Halden besökte han en man som hette
John Sörbröden. Han tillhörde väckelsen som hade börjat med
Hans Nilsen Hauges predikningar. Denna väckelse var inom
statskyrkan. Efterföljarna till Hauge kallades Haugianer.
Sörbröden tillhörde den haugianska rörelsen.
17

O. P. PEDERSEN OCH DEN AMERIKANSKA
METODISTKYRKAN VÄLSIGNADES AV EN
HAUGIANSK KRISTEN I NORGE
O. P. Petersen stannade hos Sörbröden, och på hans
Bondegård, från lördag till måndag morgon. Då Pedersen
skulle lämna gården, omfamnade Sörbröden honom, och sade:
”Gud välsigna dig! – Jag skulle önska att du ville
stanna bland oss. Vi behöver slika män som du i
vårt land.”
Efter ett år i Norge återvände Petersen och hans fru
till Amerika den 24 april 1850. En stor skara följde paret till
båten, och Petersen tänkte att han kommer icke åter till Norge.
Så snart han anlände i Amerika mönstrade han på en
båt som sjöman. Pastor Hedström försökte påverka Petersen
att fortsätta som predikant i Amerika. Petersen berättade att
han hade inte den nödvändiga utbildningen och kunskaperna
för att fortsätta i ett så viktigt ett kall.
Han överkom så småningom tvivlet och under hösten
1851 fick han lokalpredikant fullmakt. Han skickades för att
arbeta bland norska och danska immigranter i Iowa.
I Iowa blev han medgrundare till den norsk-danska
Metodistkyrkan i Amerika. I tillägg till sin predikoverksamhet
fortsatte han sina teologiska studier och 31: ste juli 1853
ordinerades han till Diakon och en Äldste eller Presbyter av
Waugh. Biskop Waugh frågade Petersen om han ville resa till
Norge för att fortsätta det pionjärarbete för Guds rike och
Metodistkyrkan, som han hade börjat i Norge Han hade nu en
tre inbjudningar till Norge: 1) från Gud, 2) från folket i Norge,
och 3) från Metodistkyrkan. Han kunde inte längre motstå
kallelsen till Norge. Han reste från New York till Norge 29
oktober, och han kom till Fredrikstad 3 december 1853.
18

O. P. Petersen började arbetet där han hade lämnat
det 1850. Han kallades till många platser för att predika i
området runt Fredrikstad och Sarpsborg, och väckelsen spred
sig.
I nyåret 1854 besökte Petersen Sörbröden som hade
välsignat honom 1850. Sörbröden var gammal och sjuk och
låg till sängs, och han kunde knappt se. Då Petersen kom in i
rummet frågades han om han var Petersen, som hade besökt
honom fyra år tidigare. Svaret var ”ja”.
”Då är du välkommen”,
sade han, och han fortsatte:
”Jag är lycklig att du kom för att hälsa på,
men mina ögon är svaga. Jag måste fråga
dig en sak. Jag har hört att folk har bett dig
att komma till Norge, och att
Metodistkyrkan i Amerika har skickat dig
till Norge för att predika Guds ord för oss.
Är detta verkligt sant”
Petersen svarade att det var sant. Den gamla mannen
började gråta, och så sa han:
”Om det är så, ber jag Gud välsigna
Metodistkyrkan i Amerika.”
Han grät som et barn, efter att han hade sagt dessa
ord. Då Petersen besökte Sarpsborg, och hade en serie möten i
staden, började en väckelse vid en industri i staden, som hette
”Hafslunds såg och möbel fabrik.”
DET FÖRSTA METODISTKAPELLET I
NORGE BYGGDES I SARPSBORG
Petersen, som hade sitt barndomshem i Fredrikstad,
fock flytta till Sarpsborg. Det första metodistkapellet i Norge
för mötesverksamhet invigdes i Sarpsborg.
19

Pastor Petersen blev grundaren av Metodistkyrkan i
Norge, och i dag finns hans byst i en liten park i Fredrikstad.
Strax utanför Metodistkyrkan i Sarpsborg finns också en byst
av O. P. Petersen.
Eftersom Metodistkyrkans arbete fortskred, så
frågade Petersen Missionssällskapet i Amerika, om
missionsstyrelsen kunde sända den danska pastorn Chr.
Willerup till Norge, som förstärkning i pastorsarbetet. Petersen
önskade att de kunde utnämna Willerup till ledare för
Metodistkyrkans arbete. Metodistkyrkans missionsstyrelse
svarade med att be Petersen bli Distriktsföreståndare för
kyrkans arbete i Norge. Han avböjde erbjudande, och Willerup
skickades till Norge. Willerup hade tjänstgjort som pastor i
Metodistkyrkan i Amerika under sex års tid. Han kom till
Norge i juli 1856, och utnämndes till Distriktsföreståndare för
Norge, Sverige och Danmark. Han behöll denna position till
1869 då alla tre Skandinaviska länderna fick sina egna
Distriktsföreståndare.
O. P. PETERSEN GRUNDADE DEN FÖRSTA
FÖRSAMLINGEN I METODISTKYRKAN
I NORGE I SARPSBORG
Väckelsen fortsatte i Norge; och 11 september 1856,
organiserades den förste församlingen i Metodistkyrkan i
Norge i Sarpsborg av pastor O. P. Petersen. Han hade inte
tänkt att väckelsen, som startade med hans kärleksbrev till sin
förlovade Anne Marie Amundsen, och hans första besök till
Norge; skulle resultera i grundande av Metodistkyrkan i
Norge. Nu var det skedd.
Efter sex års arbete i Norge, reste O. P. Petersen åter
till Amerika. Hans mening var att han skulle stanna här för en
kort tid, men pastor Hedström på Bethelship i New York hade
20

livit sjuk, så Petersen fick ta över arbetet i församlingen.
Efter ansökan från Wisconsin Konferensen blev Petersen
utnämnd till Presiderande Äldste.
Metodistkyrkans arbete i Skandinavien växte, och
kyrkan fann det praktiskt att skilja arbetet i de tre
Skandinaviska länderna från varandra, ett arbete som tills nu
hade varit under ledarskap av pastor Chr. Willerup.
Willerup överfördes till Danmark och blev
Distriktsföreståndare för Metodistkyrkans arbete i Danmark
medan pastor O. P. Petersen skickades från Amerika till Norge
för att leda arbetet där. Han var kvar i detta arbete under tiden
1868-1870, då han återvände till Amerika. I Amerika hade han
olika tjänster och hedersuppdrag i kyrkan intill hans sista
besök till Norge 1896. Detta året hölls den sista Års
Konferensen pastor Petersen tog del i. Konferensen hölls i
Sarpsborg 19: de August 1896. Det var biskop Godsell, som
var ordförande för Konferensen.
Jag har läst om den sista Års Konferensen pastor
Petersen besökte i Sarpsborg. Det som jag skall citera är
hämtad från boken, ”Strömme av Naade”, som utgavs i
Kristiania 1897. Där läste jag följande:
”Ung och gammal lyssnade med stort intresse till
hans predikningar och föreläsningar. De beundrade
den gamla och hedervärda hjälten med hans lysande,
silvervita hår, den fina pannan och hans lysande
ögon. Där var fortfarande eld i hans tal trots hans 74
år. Han visade en uthållighet och kraft, som övervann
allt motstånd.”
O. P. Petersen återvände åter igen till Amerika, och
Pastor Petersen var fortfarande aktiv, då han dog 20: de
december 1901. Texten för hans sista predikan var hämtad
från Luk.19:8 , och handlade om Sackeus.
21

Samma dag som han döde höll han morgonbön
tillsammans med sin familj vid frukosten. Därefter gick han
till sitt kontor för att skriva sin predikan för nästa söndag. Han
hade valt texten från Matteus 7:21:
”Icke kommer var och en in i himmelriket, somsäger
till mig: ´Herre, Herre´, utan den som gör min
himmelska Faders vilja.”
På eftermiddagen blev han sjuk, ock klockan 1950
20: de december 1901, dog han efter endast fyra timmars
sjukdom.
PASTOR EILERT BERNHARDT SKREV OM
O. P. PETERSENS TEOLOGISKA PRODUKTION
Pastor Eilert Bernhadt skrev en artikel om O. P.
Petersen i Jubileums Publikationen: ”Metodistkyrkan i Norge
100 År, 1856- 9156”, Oslo, Norsk Forlagsselskap, 1956.
Han berättar bland annat att O- P- Petersen var en
noggrann och samvetsgrann teolog. Han respekterade andras
synpunkter, men han hade också sina egna synpunkter, som
han höll efter noggrann forskning. Hans teologiska synpunkter
kan läsas i boken. ”Betragtning over Bibelns
Hoved lärdommer” .
Pastor Petersen var också en aktiv författare som
skrev många artiklar i tidningar, tidskrift och pamfletter.
Pastor Bernhardt säger att pastor Petersen har lämnat ett
värdefullt arv i sina skrifter där han bland annat försvarade det
som är rätt och sant.
O. P. Petersen var också en hymnskribent och
översättare av hymner och psalmer som fortfarande sjungs i
Metodistkyrkan i Norge. I hymnerna uttrycker han andakt och
bön till Gud likaväl som en önskan att leva ett heligt liv till
Guds ära.
22

O. P. Petersens namn är fortfarande hedrat och
levande bland det folk som kallas Metodister i Norge. De
tackar Gud för att han skickade sina sändebud till Norge för att
upprätta ett heligt folk för Gud i Norge. En anan kristen
pionjär i Norge och övriga Europa tas med här eftersom han
utgick från Metodistkyrkan. Han var:
T. B. BARRAT (1862 – 1940)
Thomas Ball Barrat föddes i Albaston, England, den
22: dra juli 1862. Han kom till Norge tillsammans med sina
föräldrar 1867 då han endast var 5 år gammal.
Hans far var kapten A. Barrat, som hade arbetad i
gruva branschen i England, Amerika och Australien. Han
skickades år 1866 till Norge av British Mining Company för
att bli direktör för ”Sulphur Silicon Mining” i Varalsö i
Hardanger, Norge. Efter ett år kom hans familj över till Norge
från England, och ön blev ett andligt center. Familjen tillhörde
den Wesleyanska Metodistkyrkan i England.
Thomas Ball Barrat växte upp i en atmosfär av bön
och andliga instruktioner. Han längtade efter ett verkligt
andligt liv fastän han var ung och fylld med ungdomlig
aktivitet.
T. B. BARRAT UTBILDADES I ENGLAND
OCH FICK ARBETE I NORGE
Han reste till England, där han fick utbildning vid
Wesley College, Tounton. Här var han i flera år. Under en
väckelse vid College blev han en bekännande kristen. Han
började evangeliskt arbete bland sina medstudenter.
Då han återvände till Norge, började han med
söndagsskola och höll nykterhetsföredrag för gruvarbetarna.
Han deltog i möten, som hans mor höll, bland gruvarbetarna
23

och deras familjer. Han hade vissa svårigheter med det norska
språket, som han övervann undan för undan. Han höll möten i
omgivningen där han läste predikningar av Moody och sjöng
och bad till Gud. Då han var mellan 17 och 18 år började han
själv predika.
Han upplevde från tid till tid att han var fylld med
andlig kraft, men ibland kände han att hans kristna liv inte var
så kraftfullt, som det borde vara. Han hade ännu inte vald sitt
livs karriär. Han hade konstnärs talanger både när det gällde
musik, teckning och målning. Han visste inte vad han skulle
välja. Han hade också intresse för gruvdrift, och han fick
arbete under sin fars ledning.
Han måste resa en hel del i gruvkompaniets affärer,
och under resorna kom han i kontakt metodister på olika
platser i Norge. Kontakten med metodisterna tillsammans med
alla metodistpredikanterna som besökte hans hem och
gruvarbetarna fick honom att tänka mera intensivt på sitt
andliga liv och sin framtid. Hans egna predikningar fick mer
evangelisk värme, och han erfor att själar blev frälsta eller
omvända, som de sa på den tiden.
På sin fritid reste han mycket i Hardanger och han
predikade över allt där han kom. Han blev mer och mer
engagerad i det som John Wesley satte som ett mål för sina
predikanter: ”Själars frälsning.”
T. B. BARRAT BÖRJADE SOM
EN METODISTPREDIKANT
Han fick fullmakt från Metodistkyrkan, som en
lokalpredikant. Han insåg att Herren ville att han skulle lämna
hemmet och sitt arbete i gruvbolaget, för att gå ut som en
missionär i Metodistkyrkan. Efter en tid kunde han inte stå
emot kallelsen från Herren, och han gick över till kyrkans
24

tjänst. Hans första utnämning var Kampen, Kristiania,
nuvarande Oslo. I en biografisk artikel läste jag att hans mor
och far hade blivit bönhört eftersom de hade invigd honom till
Herren redan som en baby. En engelsk metodist pastor hade
också profeterad, då fru Barrat grät därför att hon måste lämna
England för att resa till Norge. Metodistpastorn lade sina
händer på babyns huvud och sa:
” Din son kan bli en
metodistpastor i Norge. Syster!”
T. B. Barrat arbetade hårt och efter en kort tid blev
han överarbetad, blev sjuk och måste ta tjänstledigt från sin
predikotjänst. Läkaren berättade för honom att hans tjänst,
som predikant, måste upphöra. De troende sa att Herren hade
andra planer för T. B. Barrat.
Efter ett års vila från sitt arbete var han tillbaks i
predikstolen. Han tänkte mycket på meningen med sin
sjukdom, och Guds ord gav honom svaret:
”Denna sjukdom är inte till döds, men till
Guds ära, så att Guds Son skall bli hedrat
genom den.”
Pastor T. B. Barrat fick en ny utnämning. Han
skickades till distriktet runt Bergen. Han bosatte sig på Voss.
Här grundade han en mindre församling trots stort motstånd
från lokalbefolkningen. Medlemmarna i den nya församlingen
byggde ett metodistkapell på Voss, och många människor
omvändes till tro på Jesus Kristus.
T. B. BARRAT GIFTER SIG OCH FÅR NYA UPPGIFTER
Den 10: de maj 1887 gifte han sig med fröken L.
Jakobsen. Hon var en hängiven kristen, som blev en god hjälp
i arbetet i Herrens vingård.
25

Metodistpastorerna var resande predikanter. Snart
blev T. B. Barrat förflyttad från Vossevangen till den 3: je
Metodistkyrkan i Kristiania, nu Oslo. Hans utnämning varade
i tre år. Det var nu åter tid för honom att få en ny utnämning.
Vid Års Konferensen i Drammen, Norge, utnämndes
han till Presiderande Äldste och Distriktsföreståndare för
Kristiania Distrikt, nuvarande Oslo. Det var biskop Joyce, som
utnämnde honom till denna tjänst.
Jag har läst uttalanden som sa att T. B. Barrat var en
kraftfull Distriktsföreståndare, som inte enbart höll
Kvartalskonferenser och därefter lämnade församlingarna.
Han stannade en vecka i församlingarna och höll
väckelsemöten varje kväll. Detta var uppskattad både av
pastorerna och deras församlingar, och detta var god PR för
församlingarna.
T. B. Barrat var en mycket duktig man. Det berättas
att han kunde i en och samma gudstjänst eller möte predika,
sjunga solo, spela piano, violin och gitarr. Dagen efter kunde
du finna honom skriva en artikel i något kristligt ämne till
någon tidning. Plötsligt stannade han i sitt arbete med artikeln,
tog ett ark och skrev en hymn eller psalm. Det var något av
Wesleys anda över honom.
Han var en begåvad konstnär, som sin syster Polly,
kunde han rita vackra bilder och framställa målningar av hög
klass. Han var också en god musiker, och i Bergen, Norge, tog
han lektioner för den berömde Edvard Grieg för att lära sig
komponera musik. Han var mycket aktiv och han hatade
lathet.
Trots alla hans intellektuella egenskaper, så var han
en väckelsepredikant. Han kände sig hemma i väckelsemöten.
Hans passion var att få syndare att ångra sig och komma till
tro på Jesus, som sin Frälsare. Detta var hans mål antingen han
stod i predikstolen eller han låg på knä bredvid en gråtande
26

syndare eller han sjöng solo. Det samma gällde när han
spelade piano, orgel, violin eller gitarr.
T. B. BARRAT I KONTAKT MED
AMERIKANSKT RELIGIÖST LIV
Metodistkyrkan i Norge utvidgade sitt sociala arbete
och planerade att bygga ett socialt center i Kristiania, som var
namnet på Oslo vid den tiden. Namnet på det nya centret
skulle vara:
”Stadsmissionen i Kristiania.”
Kommittén för projektet hade börjat samla in pengar
för denna mission.
Metodistkyrkan behövde ekonomisk hjälp utifrån för
att fullfölja sina planer för det sociala centret i Oslo. Pastor
T. B. Barrat utsågs för att resa till Amerika för att få hjälp med
projektet från andra kristna metodister.
Runt nya århundradet hade det väckelser börjat på
olika platser runt om i världen.
Den första väckelsen startade i The Bible Institute i
Topeka, Kansas, där predikanten Charles Parham var ledaren.
Den nya andligheten spreds till Texas och andra platser i US.
De nyomvända talade i tungor.
Det andra preludium till den stora väckelserörelse
startade i Australien där Torrey och Alexander blev ledare för
en andlig rörelse 1901- 02. Även här började de omvända tala
i tungor, och de sa att det var likt Pingsten på apostlarnas
dagar.
Det tredje preludium till den andliga väckelsen kom
från Wales under åren 1904-05 där Evan Roberts var den
andliga ledaren.
27

Även i Indien kände de av den nya andliga
uppvaknande där en Brahma kvinna Ramabaj blev
centralfiguren i en andig väckelse. Hon hade hört talas om
väckelse i Amerika och Australien, och hon själv hade besökt
Keswick Möten i England.
Då pastor T. B. Barrat kom till Amerika hörde han
om väckelsen i Kalifornien, som hade fått ny kraft då
negerpredikanten W. J. Seumoure kom till Los Angeles 1906.
T. B. Barrat kom i kontakt med Pingströrelsen i
Filadelfia. Pingströrelsen exploderade i Los Angeles, och att
tala i tungor var den religiösa aktiviteten och dagens
vittnesbörd. T. B. Barrat var van med en varm kristen religion,
så detta var något för honom.
I Norge hade helbrägdagörelse genom bön och
tungomålstal upplevds av kristna innan väckelsen i Los
Angeles; men denna religiösa strömning inom det kyrkliga
livet i Norge fick en ny dimension då T. B. Barrat återvände
hem till Kristiania från Amerika. Under åren 1906-07 började
väckelsen i Kristiania, nuvarande Oslo, och det första mötet
hölls i Turnhallen i Oslo 23: je december 1906. Det som hände
vid detta mötet liknade det som hände vid den första Pingsten,
sa de andliga ledarna:
”Folket är döpta i Helig Ande.”
För att förklara fenomenet, så citerade de
Apostlagärningarna 2:4:
”Och de blev alla uppfyllda av helig ande
och begynte tala andra tungomål, efter som
Anden ingav dem att tala.”
Norge var det första land i Europa, som mottog den
andliga elden efter det fulla andliga utbrottet i Los Angeles.
T. B. BARRAT BLEV PIONJÄREN FÖR DEN
NYA ANDLIGA VÄCKELSEN I EUROPA
28

Väckelsen spreds i Norge och utanför dess gränser.
Metodistkyrkans Sociala Center i Oslo byggdes icke.
Istället för det Sociala Centret byggdes ”Filadelfia Frikyrka.”
Denna kyrka blev det största möteslokalen i Oslo, som kom att
rymma den största Frikyrkliga församlingen i Norra Europa.
Filadelfia i Oslo intar fortfarande denna ställning.
Den nya rörelse hindrade inte det sociala patos i
Metodistkyrkan, som fortsatte sitt sociala arbete med barnhem,
pensionärshem och Ungdomshem samt sjukhus under namnet
Betanien Hospital. Metodistkyrkan sociala historia kan bli
berättat i andra sammanhang.
I 1910 började pastor T. B. Barrat sin egen
mötesverksamhet i Möllergatan 38 i Oslo.
Först 1916 organiserade han sin församling med 200
medlemmar. De trodde att deras organisation var i
överensstämmelse med det bibliska mönstret. Två faktorer var
inkluderade i deras filosofi: Församlingsmedlemmarna skulle
vara vuxen döpta troende, och de skulle godta pingst
predikningen.
Församlingen växte år från år, och 1936 hade
församlingen 2000 medlemmar.
T. B. Barrat blev Pingströrelsens pionjär i hela
Europa. Folk kom Sverige till Oslo för att ta del i
väckelsemöten, och de återvände hem med nya religiösa
aktiviteter.
Baptist församlingen i Sverige var den första att
öppnas för den nya andliga rörelsen. Pastor T. B. Barrat
besökte flera församlingar och detta resulterade i oro och
längtan efter mer av andens fullhet.
I den sjunde baptistförsamlingen i Stockholm
arbetade pastor Lewi Petrus för en apostolisk väckelse och
mer religiös frihet. Han och hans församling uteslöts från
29

Baptist Unionen, och inspirerad av T. B. Barrat grundade de
Filadelfia Församlingen i Stockholm. Denna församling blev
en av de största Frikyrkorna i Sverige. Lewi Petrus med sin
stora talang för ledarskap och organisationsförmåga blev
ledare för Pingströrelsen i Sverige. Denna rörelsen är en av de
största Frikyrkorna i Sverige.
METODISTKYRKANS TEOLOGI I
PINGSTRÖRELSEN
Då jag studerade Lewi Petrus och andra pingstvänner
och deras ledares böcker, fann jag att i deras teologi hade de
antagit Metodistkyrkans teologi i T. B. Barrats version. Detta
gäller Wesleys lära om Guds nåd, frälsningen, helgelsen och
andens vittnesbörd i människornas själar och om det kristna
livet. Detta gäller också nattvarden med undantag för att
Metodistkyrkan har öppen kommunion medan pingstvännerna
har en stängd kommunion, som är endast för de som är döpta
som vuxna. När det gäller dopets sakrament, så har
pingstvännerna ett baptistiskt syn på dopet och ibland ett
anabaptistiskt syn. Deras lära om ecklesia eller församlingen
är en form av Kongregationalism och inte Metodistkyrkans
kyrkoteologi.
En annan metodistpastor i Sverige, pastor C. G.
Hjelm, var pastor för pingstförsamlingen på Söder i
Stockholm. Han kallade sig själv för den enda Frikyrkopastorn
inom pingströrelsen eftersom han tillhörde Metodistkyrkan
medan de övriga pingstpredikanterna den Lutherska
Statskyrkan.
C. G. Hjelm skriver i en av sina böcker följande om
T. B. Barrat:
”Han är den skandinaviska pingströrelsens
30

man nummer ett och det stora namn, en
beundrad karaktär med en hög utbildning
och en djup helgelse. Barrat är den begåvade
konstnären. Han är den Johanneiska
representanten inom pingströrelsens
apostoliska cirkel av väckelsepredikanter.
Barrats första framträdande med eld på sin
tunga och storm i sin själ tände skaror i eld.
Den andliga dynamiska kraften och Barrats
eldiga konstnär kärlek smälte de frusna
personerna ut från isblocken, så att de alla
fylldes med den Heliga Ande.
T. B. BARRAT RÄKNAS FÖR EN
ANDLIG MISSIONÄR I EUROPA
T. B. Barrat besökte också Danmark, och en välkänd
artist vid Dagmar Teater i Köpenhamn blev omvänd till den
kristna tron.
Hon var Anna Larsen. Hon uppträdde för sista gång
1909, och gifte sig senare med, Björner, pingströrelsens ledare
i Danmark. Båda två döptes 1919 i Sverige, under Kölingareds
veckan, som samlade pingstvänner till lägervecka. Samma året
grundades en pingstförsamling i Köpenhamn under namnet
”Den Evangeliska Församlingen”. Under hösten 1919 hölls en
Pingstsamling i Köpenhamn under ledarskap av T. B. Barrat,
Lewi Petrus och Björner. Dessa tre ledare höll en större
konferens i Amsterdam 1921, där de danska pingstvännerna
deltog.
T. B. Barrats namn är också skrivit i Finland i
samband med Pingströrelsen i de tusen sjöars land. I Finland
utvecklades två olika pingströrelser.
31

Den första grenen av pingströrelse kallades
”Helluntaiystävät”, Pingstens vänner, som menar att det är
icke bibliskt att ha kyrkoböcker för medlemsregistrering och
heller inte att ha fasta gudstjänstritual.
Den andra rörelsen kallas ”Helluntaiseurakunnat”,
Pingstförsamlingen. Denna rörelsen är mer i
överensstämmelse med de andra fria Pingstförsamlingarna av
Kongregationalistisk typ. Den största församlingen är i
Helsingfors eller Helsinki, och den har mer än 1000
medlemmar. En av de mer kända ledarna i Finland var Eino
Manninen.
En av de mest kända Pingströrelsen i England är
Elim väckelsen, som leddes av George Jeffrey. Centrum för
denna rörelse i England är Elim Församlingen i London.
Den andra pingströrelsen i England kallas: ”The
Assemblies of God in Great Britain and Ireland”. Två av
ledarna, som var gott kända i Norra Europa var: pastor Donald
Gee och Smith Wiggelsworth.
Väckelsen i Oslo, Norge, utvidgades även till
Tyskland, där den blev känd under namnet
”Gemeindschaftsbewegung”, och den leddes av pastor Paul.
Från år 1910 rönte den stort motstånd, och under Hitlerstyret
förbjöds rörelsen i Tyskland och Österriket.
Det kanske kan vara tillräckligt att nämna att rörelsen
fann sin väg till Schweiz, Jolland, Frankrike, Belgien,
Spanien, Portugal och Italien. Rörelsen spreds också till
Russland.
Denna presentation är inte pingströrelsens europeiska
historia. Rörelsens utvidgning nämnes endast för att visa hur
den andliga rörelsen som startade med metodistpastorn i Oslo
T. B. Barrat, spreds utöver Europa.
Metodistkyrkan, som är en minoritetskyrka i Norge,
har fått bli använd för att sprida Guds Rike utanför sin egen
32

kyrka på samma sätt som Metodistkyrkan utlöste andlig och
kulturell kraft i Sverige.
Det är sant som har sagts om Metodistkyrkan i
Jönköping, Sverige.
Metodistkyrkan i Jönköping är en liten vit kyrka
bredvid en stor röd tegelstenskyrka, som är den Lutherska
kyrkan. Då Metodistkyrkans andliga rörelse var stark i staden,
sa folket:
”Vi får vår religiösa ritual på söndagen
i högmässan i den stora kyrkan, men vi får
vårt andliga liv från den lilla kyrkans
kvällsmöten.”
Historien om pastor T. B. Barrat är en gemensam
historia om den andliga styrkan som strålade ut från den
engelska Wesley Metodiströrelsen, och från den amerikanska
Biskopliga Metodistkyrkan, som Metodistkyrkan i Nord
Europa tillhör. Metodistkyrkan i de Nordiska länderna är
grenar på Den Förenade Metodistkyrkan.
Historien om några av Metodistkyrkans ledare i Nord
Europa kommer i ett kapitel för sig.
33

INNEHÅLL:
Metodistkyrkan i Norden…………………… ……….s. 1
Den första Års Konferensen i Sverige……………….. ” 1
Metodistbiskopen flyttar från
Stockolm till Helsingfors………………………………” 3
De skandinaviska biskoparna Theodore Arvidson
och Odd Hagen………………………………………..” 4
Ekumeniska rörelser inom kyrkan…………………….” 4
Metodistkyrkan i Norge……………………………….” 6
Norsk metodism startade i New York…………………” 6
Hundrade Årsjubileum för Metodistkyrkan i Norge…..” 7
Ett gemensamt statligt Departement
För kyrka och skola……………………………………” 8
Metodister och helgelse………………………………..” 9
Den tyska ockupationen i Norge och metodisterna……” 10
Kvinnliga präster i Metodistkyrkan
och i de lutherska kyrkorna……………………………” 11
O. P. Petersen (1822 – 1901)…………………………..” 13
Sjömannen fann Gud i Amerika och anslöt
sig till församlingen på Betelship i New York.
Pastor Hedströms var ledare ….……………………….” 14
O. P. Petersens upplevelser till sjös och
hans kärleksbrev till Anne Marie Amundsen
i Fredrikstad, Norge…………………………………….” 15
O. P. Petersen och den amerikanska Metodistkyrkan
välsignades av en haugiansk kristen i Norge…………..” 17
Det första metodistkapellet i
Norge byggdes i Sarpsborg…………………………….” 19
34

O. P. Petersen grundade den första församlingen i
Metodistkyrkan i Norge i Sarpsborg…………………..” 20
Pastor Eilert Bernhard skrev om
O. P. Petersens teologiska produktion…………………” 22
T. B. Barrat (1862 – 1940)……………………………s. 23
T. B. Barrat utbildas i England
och fick arbete i Norge………………………………..” 23
T. B. Barrat började som en metodistpredikant………” 24
T. B. Barrat gifter sig och får nya uppgifter………….” 25
T. B. Barrat i kontakt med amerikanskt religiöst liv…” 27
T. B. Barrat blev pionjär för den nya
andliga väckelsen i Europa…………………………..” 28
Metodistkyrkans teologi i Pingstkyrkan……………..” 30
T. B. Barrat räknas för en andlig missionär i Europa….” 31
35

METODISTKYRKAN I NORDEN
OCH I
N O R G E
ARBETET UTFÖRT AV
ARNE-JACOB KRISTOFFERSEN
DR. TEOL. /LEKTOR/ O. P.
36