Nutrition & Munhälsa - Högskolan Kristianstad

MINITEMA • MUNHÄLSA
antal tänder, protetiska konstruktioner,
sjukdomsförekomst, hyposalivation och
munhygien återkopplades skriftligen till
personalen på strokeenheten. Även råd
angående munvård och extra fluortillskott
gavs i remissvaret.
6–18 månader efter genomgången
stroke ringde en tandsköterska upp och
ställde frågor enligt ett fastställt frågeformulär.
Telefonkontakt etablerades med 83
individer eller deras talespersoner. I formuläret
noterades vem som lämnade
uppgifterna och om patienten bodde
i egna hemmet eller i särskilt boende.
Uppgifter inhämtades om munvårdsvanor,
vilka hjälpmedel som användes, vem
som utförde munvården och vilka fluorprodukter
som nyttjades. Likaså efterfrågades
kostvanor, om man behövde hjälp
vid måltid och omfattningen av kvarstående
funktionsnedsättning. Med något
undantag utfördes samtliga undersökningar
av samma tandhygienist och telefonkontakten
av samma tandsköterska.
Statistiska analyser
Vid sammanställningen av intervjuerna
avidentifierades svaren. Bearbetning
av data genomfördes med statistikprogrammet
spss för Windows, version 18.
De statistiska analyserna är frekvenstabeller
och Pearson chi-square test. Samband
mellan oberoende kategoriska variabler
samt den beroende variabeln har testats
med chi-square test.
Resultat
58 av de 156 remitterade patienterna
hade avlidit och 15 svarade inte. Telefonintervju
genomfördes med 83 personer,
37 kvinnor och 46 män, 6–18 månader
efter insjuknande i stroke. Majoriteten av
individerna intervjuades efter 6–12 månader.
Åldern på patienterna varierade
mellan 55 och 95 år. 39 personer var 85
år eller äldre.
Fysisk hälsa
44 personer bodde i det egna hemmet
och 39 i särskilt boende. Majoriteten
hade ingen förlamning innan insjuknandet
medan 66 av 83 var förlamade i
någon kroppsdel efter sin stroke. Pares i
normal användarhand förekom hos 36
individer.
De flesta använde inga förflyttningshjälpmedel
innan sin stroke. Efter rehabiliteringen
behövde 50 personer rullstol
och 23 gåhjälpmedel som bock och rulllator.
Endast 10 individer använde inga
hjälpmedel.
Intyg om nödvändig tandvård.
Detta ger dem rätt till en kostnadsfri
munhälsobedömning utförd av tandhygienist.
Denna rättighet kan förklara varför
personer i särskilt boende i högre grad
än hemmaboende träffat tandläkare eller
tandhygienist. Troligen är även många av
dem som bor i egna hemmet också berättigade
till intyg, men de identifieras sannolikt
inte lika enkelt av kommunerna
eftersom hela eller delar av omvårdnaden
utförs av anhöriga. Att fler med pares i
normal användarhand haft kontakt med
tandvård kan förklaras med att de troligen
har en högre grad av funktionsnedsättning
och därmed rätt till uppsökande
och nödvändig tandvård.
Få individer upplevde sig vara muntorra
men det kan inte uteslutas att hyposalivation
förekom hos fler patienter,
eftersom hyposalivation orsakad av polyfarmaci
är vanligt bland strokepatienter
[16] . Hyposalivation ökar risken att få
karies. För människor med funktionsnedsättning
som är beroende av omvårdnad
kan effekten av låg salivsekretion bli
mycket skadebringande. Det är därför av
största vikt att göra en systematisk kariesriskbedömning
och sätta in relevanta kariespreventiva
åtgärder efter genomgången
stroke.
Glädjande var att många av dem som
bodde i särskilt boende helt eller delvis
fick hjälp med munvård, eftersom personer
med stroke har högre andel ytor med
plack och högre blödningsindex än individer
utan funktionshinder [17] . Ett negativt
fynd var att fler än en tredjedel av de
med pares i normal användarhand själv
borstar sina tänder. Det är viktigt att
munvård ingår i omvårdnaden av personer
med kvarstående funktionsnedsättning,
men munvård är ofta lågt prioriterat
[14] . Sannolikt är de allra flesta i särskilt
boende och en majoritet av de hemmaboende
i behov av hjälp med munvård, ››
57