Nutrition & Munhälsa - Högskolan Kristianstad

TEMA • NUTRITION
taurang så man kan inte jämföra sig med
detta. Men även om jag äter hemma hos
någon så vill jag känna mig välkommen,
jag vill bli sedd, jag vill välja mitt sällskap
och jag vill gärna veta vad jag ska äta.
För visst är det roligt när någon är riktigt
stolt över den mat som tillagats eller någon
som odlat grönsakerna själv och berättar
om dem.
Hur kan man då skapa härliga måltider
i äldreomsorgen Jag tror att man
måste bli som Ingvar Kamprad. Enligt
vad jag har läst så lägger han stor omsorg
på valet av de produkter de ska sälja. Det
är kanske här kostchefens arbete måste
börja. Vi måste börja gå ut i verksamheten
och verkligen se om kunderna är nöjda.
Inte bara på papper i någon statistik
för jag tror att man får bäst uppfattning
om man pratar med sina kunder. Gillar
de köttbullen vi lagade Vad tycker de om
den potatis vi serverar nu eller vill de ha
en annan sort Om man då går ut och frågar
så måste man också ha mandat, kraft
och ork att byta ut den dåliga potatisen
eller ändra köttbulle receptet eller byta leverantör
om den köttbullen vi har inte är
tillräckligt god. Att nöja sig med att det
är den köttbullen vi har upphandlad duger
inte. Det är inte det svaret man vill ha
om man som kund klagar på maten på en
restaurang. Det andra stora systemfelet i
äldreomsorgen är att det är undersköterskor
som ska servera maten. Egentligen
är det inte undersköterskorna i sig utan
det är att de oftast inte har någon utbildning
i servering och mat. Det kräver också
mycket disciplin att ställa om sig från
att skött omvårdnaden på morgonen hos
boende till att gå in i en måltidssituation.
En symbolisk handling men också hygienisk
är att ta på sig ett förkläde eller byta
till andra kläder så att man faktiskt inträder
sig rollen från undersköterska till serveringspersonal.
För att veta hur det verkligen står till
med måltiderna hos oss så har alla som
jobbar på Tre Stiftelser fått göra måltidsobservationer,
alltså observerat hur
det går till i måltiden på sin våning.
Det är ett lätt sätt att se hur måltiderna
fungerar. Och visst är det oftast bra
men även solen har sina fläckar. Det vi
kan se är att när timanställd personal eller
outbildad personal arbetar så kanske
det inte alltid fungerar som det var tänkt
och man är ju inte bättre än den svagaste
länken så hur gör man då
Jag blir mer och mer övertygad att
brister informationen så är det då det blir
fel. Det kanske är att slå in öppna dörrar
men jag tror att man måste vara övertydlig
i sin information. Muntlig och skriftlig
information och gärna en bild är väl
då det blir som bäst men när man inte
kan ge muntlig information så får det
duga med en väldigt pedagogiskt instruktion.
På våra högtidsdagar vill jag att våra
måltider ska vara som de där hos Carl-
Jan. Jag planerar
långt innan vilken
meny det ska
vara, ibland tar
vi in någon gästkock
till oss för
Vi frågade vad
som var fantastiskt
och de sa
att det var att
någon stod vid
bordet och högtidligt
läste
upp den meny som
skulle serveras.”
att det ska blir
variation. Dessa
dagar är det tre
rätter som gäller,
förrätt, huvudrätt
och dessert.
Omsorgspersonalen
har blivit
vana vid dessa
tillställningar
och de dukar de
finaste bord med
härliga blommor på borden. Den sista
tillställningen vi gjorde, gästspelade
Kocken Katja Palmdahl. Hon gjorde en
härlig meny:
Förrätt: Potatis och prästost-terrin med
basilikakräm, havtornssill och rostat rågflarn
Varmrätt: Krämig persiljerotssoppa med
kycklingfrikadeller och äpple
Dessert: Ingefärsparfait med kola och
hjortronmylta toppad med kakströssel
Vi i köket förbereder detta i minsta
detalj och vi skickar också ut en instruktionstext
så att vårdpersonalen ska veta
hur detta ska arrangeras på tallrikarna.
För det som kommer upp till våningarna
är ju en massa kantiner och byttor, så
hur ska man veta hur det ska serveras En
av de viktigaste sakerna är faktisk att läsa
menyn så att man vet vad som serveras
och detta är inte alldeles självklart. Det
andra är att läsa instruktionen och faktiskt
sätta sig in i hur rätterna ska presenteras.
Instruktionen kan låta så här:
Montering:
Lägg en skiva potatis och prästostterrin
på tallriken. Lägg tre sillbitar på och lite
åt sidan, låt gärna några bär följa med.
Spritsa på en liten klick basilikacreme
och stick ner kryddflarnet.
Sista gångerna har vi också skickat
med en bild på anrättningen. Jag tänker,
klockrent här kan inget gå fel.
När vi sedan går ut på våningarna där
man har tagit till sig instruktionen så ser
vi många nöjda och glada boende. Jag
blir naturligtvis stolt och tänker att det
här är belöningen för allt slit. När man
sedan kommer till
en annan våning där
man inte läst instruktionen
och ser att kakströssel
är strösslat
över förrätten, basilikakrämen
ligger i soppan
och kryddflarnet
är placerat på desserten
då sliter jag mitt
hår och tänker jag att
jag ger upp. Jag vill
strunta i alltsammans
och istället skickar ut
en kantin med soppa,
då kan det väl inte bli
fel. När jag sedan går
tillbaka till min kammare
då jag lugnat ner mig så inser jag att
i 95 procent av gångerna blir det faktiskt
helt rätt och man kanske ska vara nöjd
med det. För vad skulle hända om vi inte
vågade utmana oss Eller att inte vågade
ta ut svängarna eller testa nya saker. Då
skulle det ju inte hända något.
Jag får ofta frågan. Blir det inte väldigt
dyrt Då brukar jag berätta om när
Katja kom upp till en våning och frågade
om maten var god. Vi trodde naturligtvis
de skulle säga att desserten var godast
men de fyra damerna som satt vi bordet
svarade att det var helt fantastiskt. Vi frågade
vad som var fantastiskt och de sa
att det var att någon stod vid bordet och
högtidligt läste upp den meny som skulle
serveras. Och frågan är då, hur sätter man
priset på värdskap, muntliga presentationer
av måltiderna, att få äta sina måltider
med människor jag gillar och kanske det
viktigast av allt att få bli sedd och bli bekräftad
l
25