Birger Schlaug - Från koftor och sovsäck till kostymer och kristallkronor

trodde oss ha en klar bild av denne ständigt engagerade politiska motorsåg. Han, om någon,
var väl stöddig, dominant och ilsken. Men icke. Han låg lågt, gick sällan upp i talarstolen, var
ödmjuk, försökte hitta kloka kompromisser och var nästan blyg. Precis på det sättet har jag
lärt känna Per under alla dessa år.
Dagens Nyheter kunde på ledarplats inte låta bli att uttrycka sina positiva känslor för det nya
partiet. Det var ju på den tiden Dagens Nyheter var starkt kritiskt till kärnkraften och hade
radikala ledarskribenter som Olle Alsén och krönikörer som Eva Moberg. Man skrev:
”Miljöpartiet blir namnet och maskrosen dess symbol. Partiet hoppas att maskrosen skall
sprida sina ogräsfrön inte bara till Centerns en gång så feta åkrar utan också till Folkpartiets
och vpk:s magrare tegar. Om Miljöpartiets maskrosor lyckas tränga igenom också den hårda
socialdemokratiska asfalten är väl mindre säkert.Jordens gåvor skall blott brukas
ej förbrukas. Från i dag:
låt vår stelhet nu uppmjukas,
jämlikhet blir hjärtelag!
Så sjöng miljöpartisterna till sångaren och partimedlemmen Roland von Malmborgs text när
de beslutat bilda partiet i Karolinska skolans anrika aula i Örebro. Melodin var lånad från
slutkören i Beethovens nia. Ode till glädjen heter den på svenska. Och glädje och framtidstro
är något som präglar Miljöpartiet trots de gråmulna tiderna. Det är inte ett
framtidspessimistiskt parti, som kritikerna gärna vill påstå. Det nya partiet tror på en utväg ur
upprustningens, resursförslösningens och miljöförgiftningens malström som vi alltmer dras in
i. Ett överlevnadsalternativ.”
Självfallet var det så att den syn vi hade på politiken och på polit-iker var alternativ.
Organisationen vi byggde upp var en reaktion på de gamla partiernas maktstruktur, våra
stadgar om hälften män/hälften kvinnor var en reaktion på mansdominansen i andra
partier. Våra regler om förbud mot mångsyssleri och livstidspolitik var en reaktion mot att
politik blivit ett livstidsyrke för många i de gamla partierna. Vi vände upp och ner på alltihop,
vilket var ut-manande. Vi var det första parti som kvoterade, det första som införde varvade
listor. Vi blev förlöjligade för detta, långt in på
90-talet. Inte minst Expressen ondgjorde sig över det löjliga i
kvotering, ingen i etablissemanget förstod det. Självfallet var det också spännande med det
alternativa. Media älskade att göra
nummer av att vi sov i sovsäck i gymnastiksalar (hur skulle vi haft råd med annat), betalade
våra resor själva (det fanns inga pengar), fick köpa stencilerade PM och rapporter för 25 öre
styck om vi ville vara med på möten. Inför vårt första val 1982 satsade många hundra
medlemmar på att gå i borgen för 5 000 kronor var så partiet kunde ta ett lån för att klara
valsedlar och hushållsutskick. De flesta av oss fick efterskänka hela eller delar av lånet.
Även vår första partiledare (som självfallet inte fick kallas parti-ledare, utan
”sammankallande i politiska utskottet”) var alternativ. Eva Sahlin blev vald på tre månader.
Ingen maktkoncentration här inte!
Expressen skrev: ”Eva Sahlin är ett enda stort alternativ. Hon lever alternativt, äter alternativt,
bor alternativt och undervisar barnen i skolan alternativt. Fast jag grämer mig lite för att jag
har bil, men jag måste, säger Eva.”
denna text är hämtad från boken maskrosbarn- miljöpartiets första 20 år.
red: mikael h nyberg
gröna böcker 2001