Birger Schlaug - Från koftor och sovsäck till kostymer och kristallkronor

Så åkte vi då ur riksdagen efter valdagen 1991. Det var rätt åt oss. Hela valrörelsen ramlade
mellan stolarna. Outtalad och oredig osämja rådde mellan riksdagsgruppen och de utskott som
enligt våra stadgar utgjorde någon sorts partiledning. Stämningen var så dålig som den bara
kan bli när ingen har ansvar. Misstro, jantelag och revirtänkande frodades.
Vi skrev dubbel historia. Som det första parti som tagit sig in i riks-dagen av egen kraft tog vi
oss som första parti ur densamma. För evigt placerade i den svenska politiska historien.
Förhoppningsvis avslutades vår historiska jojoresa när vi som första parti återkom till
riksdagen 1994 under mottot återvinnarna.
Resan har varit lång. Rolig, plågsam, kreativ, spännande, förskräckande, stimulerande och
frustrerande. Jag har varit med hela resan. Det är ingenting jag vill göra om. Men inte heller
något jag vill vara utan. Som språkrör har jag företrätt partiet i tre valrörelser: när vi kom in
första gången 1988, när vi gjorde comeback 1994 och när vi kravlade oss kvar 1998. Tre helt
olika valrörelser: 1988 var det utmanande och i grunden en glad fest, 1994 gjorde vi det
omöjliga på ett förbaskat roligt och tillitsfullt sätt, 1998 var det erbarmligt tråkigt och
ångestladdat.
Hur började det då egentligen
Miljöpartiet bildades 1981 av ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, besvikna
kärnkraftsmotståndare, halvflummiga grönavågare samt en och annan vilsen folkpartist. Det
är ungefär den bilden man kan få om man följer medias bevakning av partiets till-blivelse.
Bilden av ett parti vars kongresser var ett enda stort engagerat kaos, med vildvuxna trubadurer
och visionära miljö- och fredsaktivister, är inte helt fel. Men bilden skulle lika gärna kunna
vara att det var skollärarnas parti, akademikernas parti, småföretagarnas parti. Och sanningen
kan man nog komma närmast om man slår ihop de båda bilderna. Partiet bildades av en
samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ
ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker. Det här blir en redogörelse av hur jag
minns resan från 1981 till i dag.
Det var en gång
Det var en gång en frustrerad folkpartist som kommit på kant med liberalismen i allmänhet
och liberaler av Per Ahlmarks sort i
synnerhet. Den det handlar om är Per Gahrton. Han lämnade Folkpartiet under buller och
bång 1979, och skrev en bok som hette Det behövs ett framtidsparti. Boken blev en grundbult
för det som skulle bli Miljöpartiet. (Tillägget ”de Gröna” kom långt senare, ett namntillägg
som Per förresten talade emot under flera kongresser med, det senare avslöjade, motivet att
om det skulle gå åt fanders med Miljöpartiet så var namnet ”de Gröna” fritt att använda för ett
nytt parti. Men när Per så småningom såg att det utvecklades åt rätt håll så var han den förste
att bejaka namnbytet.)
I sin bok går Per till våldsamt angrepp på det mesta i det kapitalist-iska samhället, utan att för
den skull anamma socialistiska teser. Hans dragning till de gröna i Tyskland är tydlig och
hans uppgör-else med sitt tidigare politiska liv nästan skoningslös. Han skriver:
”Ett par veckor före valdagen 1979 ägde den årliga antikärnkrafts-demonstrationen mot
Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor
och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag
denna text är hämtad från boken maskrosbarn- miljöpartiets första 20 år.
red: mikael h nyberg
gröna böcker 2001