2011 - Vänersborgs Söners Gille

hade varit tyst länge. Inget snack om värvningar eller träningar eller
så. Men inget får vara för evigt. En dag ringde ordföranden i Västra
Frölunda Bernt Olsson. Hans budskap var, att spelarna ville att jag
skulle ta hand om fysträningen inför nästa säsong. Jag kallades till ett
möte, där styrelsen formellt bad mig att ställa upp som fystränare fram
till midsommar. Efter lite kompromissande sa jag ja.
Det var en rutinerad Karlsson som ställde upp och jag hade förberett
mig väl med presentationen av upplägget för träningen. Måndagen
kom och det var spännande att träffa spelarna igen. Det var många
handskakningar och kul att ses igen. Jag började med att tacka för
förtroendet att träna laget igen. Jag betonade att nu gällde det att vi
lade den förlorade finalen bakom oss. Nu är det nya tag och ny säsong.
Någon vecka senare kom styrelsen efter träningen och ville prata med
mig. Ordföranden förklarade direkt att mötet hade inget med fysträningen
att göra. Spelare, ledare och alla var de nöjda med träningen. Frågan
ställdes om jag ville bli ansvarig för isträningen också. Olsson skulle
bli ansvarig för laguttagningen inför matcherna och vara huvudcoach.
Jag tackade för förtroendet men svarade: ”Tycker ni, spelare/ledare, att
Olsson skall komma in och coacha laget utan någon erfarenhet och utan
att träna laget, då tycker jag att ni skall välja en annan tränare.” Mitt
svar blev att får jag inte bli huvudcoach och välja min egen assisterande
tränare, så är svaret nej. Detta resulterade i att jag blev kallad till ett nytt
möte med styrelsen där ordföranden gick rakt på sak och sa att styrelsen
och spelarna hade kommit överens om att fråga mig, om jag ville bli
huvudcoach för Frölunda inför kommande säsong. Jag fick också själv
välja min assisterande tränare.
Jag hade gått i en bra skola och hade arbetat nära de andra två tränarna
och lärt mig mycket. Nu var jag elittränare vilket var en speciell känsla.
Vilken utmaning och jag var inte det minsta orolig för uppgiften. Äntligen
fick jag visa spelarna vad jag gick för och det blev stora ändringar i
organisationen runt laget. Matvanor ändrades. Nu blev det husmanskost.
Om en spelare blev petad fick spelaren genast förklaring av mig varför.
Videogranskning blev regel. Jag såg matchen hemma och visade spelarna
vad vi gjorde för misstag.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det var att vara elittränare
1980-81, vilket onekligen skiljer sig från dagens motsvarande. Flera
bra spelare lämnade laget. Den föregående säsongen var vi nästan
skadefria, men denna säsong slog alla rekord i skador. Trots detta blev
vi femma i grundserien och gick till semifinal. Vi spelade första matchen
på bortaplan mot AIK i Stockholm. Semifinalerna gick i bäst av tre.
50