2011 - Vänersborgs Söners Gille

Inför den nya säsongen 1979 hade vi delat upp fysträningen så
att Leif tog hand om löpträningen och jag tog hand om teknik-och
intervallträningen. Leif var en mycket bra löpare. Det roliga i detta var
att ingen spelare slog Leif på milen i Skatås. Han kunde springa på 32-
35 min, vilket är en mycket bra tid. Sedan kan man fundera på om det
var bra för moralen i laget, att tränaren sprang ifrån spelarna.
Nu förflyttar jag mig till våren 1980. Vi hade spelat otroligt bra
hockey, och framför allt hade vi sluppit skador. Problemen med
spelarna hade eskalerat och Leif hade satt ihop en femma, som vi kallar
“katastroffemman”. De spelade en mycket bra hockey, vilket skulle visa
sig speciellt sista matchen för säsongen.
Åter igen skulle vi möta Brynäs. Vi hade vunnit var sin match och
avgörandet skulle ske i Stockholm. Matchen kom tyvärr delvis att
avgöras av en domare. Det var en tät match och i andra perioden gjorde
Ove Karlsson i katastroffemman ett klockrent mål, som varken måldomaren
eller huvuddomaren såg. Våra spelare protesterade våldsamt
och det blev ett långt spelavbrott. Vår publik från Göteborg buade ut
domaren i en lång visselkonsert. Matchen slutade oavgjort och det blev
s k sudden death, vilket betyder, att det lag som gör nästa mål vinner
matchen. Avgörandet kom i den fjärde perioden där en av våra backar
gjorde ett misstag. Han åkte ner i ena hörnet och skulle spela upp pucken,
då han i ögonvrån såg att en forward går ner och avlastar på motsatta
sidan strax nedanför vår blå linje i försvarszonen. Han vände upp och
drog iväg passet, men såg inte att brynäsbacken Stig Salming läste
av hans intentioner och klev in i banan och fångade upp passet. Stig
avancerade mot mål och drog på ett slagskott, som ställde vår målvakt.
Åter blev det förlust med 3-2 i matcher mot Brynäs. Den här förlusten
var mycket, mycket tung att åka hem med.
Hur kunde vi vara så säkra på att den där pucken var inne Jo, TV hade
en kamera som fångade in hela händelseförloppet. Domaren kom efteråt
till vårt omklädningsrum och bad om ursäkt för domslutet. Det var ett
lag i chock efter matchen och med många hårda ord om det bortdömda
målet. Tänk om vi hade fått det godkänt, då kunde det ha sett annorlunda
ut. Domaren gör ett misstag. Tyvärr är det sådant som händer.
Jag hade bestämt mig för att detta var min sista säsong med VF i
elitserien. Vi hade uppnått det vi ville nämligen att gå till final. Vi hade
lagt ner ett jättearbete, men nu tyckte jag att det fick räcka. Det skulle
bli skönt att få vila både kropp och huvud. Jag hade hållit på i fyra år
som assisterande tränare.
Jag såg fram emot en lugn vår och att njuta av tillvaron. Telefonen
49