2011 - Vänersborgs Söners Gille

Äntligen blev det seriepremiär i oktober 1963 och vi mötte Grums,
ett mycket bra hockeylag som fostrat många bra hockeyspelare. Vi skulle
mötas på Nya Ullevi, men vädret gjorde att isen var ospelbar och vi fick
flytta matchen till Mölndal.
På den här tiden bestod laget av två målvakter, fyra backar, nio
forwards och en reserv alltså sexton spelare. Det betydde 3 kedjor på
4 backar att jämföras med dagens 4 hela femmor. Jag hade inte räknat
med att få vara med, men jag blev uttagen som sextonde spelaren. Jag
trodde inte det var sant - vilken känsla och allt slit hade gett resultat. Jag
fick spela, när vi hade en man utvisad, alltså i s k box play. Nu hade jag
fått prova på allsvenskt spel och detta var bara början. Vi vann matchen
och det var en bra start för laget och den nya tränaren.
Det var så att Ulf Sterner hade alltid hyss för sig före match. Den här
gången gick det riktig snett. Ulf skulle ge materialförvaltaren ett lätt
slag mot axeln. Denne flyttade dock på sig och det bar sig inte bättre
än att Ulf slog högerhanden i dörrkarmen så att lillfingret gick av. Ulf
visade mig fingret och sa: ”Nu får du spela forward igen.” Fingret
pekade ut åt höger. Vi visade Lasse Pettersson fingret. (Lasse P skulle
sluttenta för att bli läkare under juluppehållet) och det blev omgående
operation på Sahlgrenska istället för hockeymatch. Bittan och Bernmar
fick reda på vad som hänt och det blev ett djäkla liv. Jodå, jag fick spela
vänsterforward.
En händelse i samband med en match mot Karlskoga. Det var så här,
att Bittan skulle värva en spelare från Karlskoga och Lundvall tyckte
vi skulle testa killen. Han hade en benägenhet att alltid åka åt vänster
runt sitt eget mål vid uppspelen. Lundvall kom och frågade om jag
kunde försöka att tackla spelaren, när han rundade sitt eget mål. Den
här spelaren var mycket snabb och det gällde att hänga med. Hur gick
det då Jag fick in en perfekt tackling på honom, och det gjorde ont. Då
kom Bittan farande och skrek: ” Så där får Du inte tackla honom. Jag
har tänkt värva honom.” Då fällde Sura-Pelle kommentaren: ”Han blir
nog frisk till juni månad.” Det blev mycket skratt efter detta.
Genom sjukdomar och skador i laget kom min chans att från start
spela back med Gert Blomé. Jag var spelsugen och längtade efter att
få spela back. Gert och jag spelade bra ihop och vi var båda åkstarka
och kompletterade varandra väl. Vår tränare Curley var nöjd med vårt
backspel.
Vi närmade oss slutspelet 1964 och nu kom mitt genombrott. All
den träning som Curley hade haft med oss backar hade gjort mig till
en mycket bättre spelare. Det ger resultat att få träna och spela med
40