2011 - Vänersborgs Söners Gille

är en mycket komplex sport. Springa och gå är vi födda att göra men att
åka skridskor är en helt annan sak. För att bli en bra ishockeyspelare är
det många saker som skall falla på plats. Man måste börja träna i unga år.
Äntligen kom 15 januari 1962 och jag blev spelklar för IFK och
fick börja med seriespelet. Det gick bra för laget och vi vann div. 3 och
avancerade till div. 2. Åter skulle det bli långa resor till Värmland.
Nu var jag ännu mer motiverad att träna hårt, eftersom jag hade spelat
i 2: an och visste vad som krävdes. Här gällde det att ha en mycket bra
fysik, då vi mötte duktiga hockeylag.
Säsongen 1962 startade och IFK Trollhättan hade många bra
hockeyspelare. En del var egna produkter och en del var värvade spelare.
Vår målvakt S-Å Johansson var från Kils AIK som läste spelet mycket
bra. Jag nämner också Bernt Jansson (från Arvika), “Tjala” Olofsson,
Jonny Gustavsson (från Trollhättan) och på forwardssidan Bosse Björk,
Hasse Larsson, Ragnar Hjelm och bröderna Tord/ Sune Kling. Laget hade
vunnit serien och det var uppåt. Vi såg fram mot spel i tvåan. Vi var unga
och motiverade men insåg att det skulle bli svårt. Det var spännande att
få möta Färjestad, Viking i Hagfors, Gais i Göteborg som bara hade en
sak i tankarna nämligen att ta sig till hockeyallsvenskan
Jag hade ganska stora förhoppning på mig själv eftersom träningarna
och träningsmatcherna hade gått bra och jag kände på mig att den här
säsongen skulle bli bra tack vare ordnade träningsförhållanden med bra
spelare. Det skulle bli en tuff serie med många värmlandslag.
Tyvärr blev det degradering till div. 3. Varför hängde vi inte med
värmlandslagen Jag tror att det har med kultur att göra. De hade satsat
på hockey i många år och fått fram en hockeykultur, som gjorde att de
fick fram bättre spelare i en hårdare konkurrens. Detta gjorde att lagen
blev bättre inför varje säsong. Det var synd om vår styrelse och övriga
medarbetare som hade satsat hårt på att laget skulle hänga kvar i div. 2.
Nu blev det intressant. Det var många lag som hörde av sig och ville
att jag skulle spela för dem. Jag hade en klar målsättning med vad jag
ville med min ishockey och det fick styra valet av klubb. Det var tre lag
som var intressanta, nämligen Norrby, Gais och Färjestad. Färjestad blev
det lag som jag pratade mest med. Plötsligt kom ett annat lag in i bilden,
vilket gjorde att jag avvaktade och väntade på ett intressant telefonsamtal.
Samtalet kom och det var den legendariske idrottsledaren Bengt
“Bittan” Johansson från Västra Frölunda IF, som frågade, om jag var
intresserad av att spela för dem. Jag blev naturligtvis jätteglad och vi
kom överens om ett datum för att träffas i Göteborg. Detta var stort för
mig. Nu hade jag uppnått ett delmål; att bli allsvensk hockeyspelare.
36